Johan Enfeldt

Om vi ökar den svenska köttproduktionen måste vi importera mer soja

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Vi ska välja svensk mat säger jordbruksministern. Jag fundera på vad det innebär. Var maten producerats är bara en av flera saker som jag tycker ska få styra. Det spelar också roll hur maten producerats – både miljöpåverkan, djurskydd och långsiktig hållbarhet – och vilka villkor som gällt för de som arbetat i produktionen. Oavsett var den skett.

Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.

I fokus står den stora köttimporten. Överanvändning av antibiotika och sämre djurskydd i andra länder är viktiga skäl till det. Ofta nämns också miljö och transporter som viktiga skäl att köpa svenskt.

Sant är att Sverige ligger före när det gäller djurskydd och antibiotika-användning, men hur ”svensk” mat får jag om jag köper svenskt kött. Slipper jag verkligen transporter över halva jordklotet om jag köper en svensk köttbit istället för en från Argentina? Följer svenska miljökrav med på köpet när jag väljer en svensk kotlett? Det är tyvärr inte självklart.

Enligt de senaste siffrorna från branschorganisationen Svensk kött producerar vi årligen drygt 300.000 ton kött här hemma. Samtidigt närmar sig importen samma siffror och ligger nu strax under 300.000 ton. Se bilden ovan.

Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.

I intensiv kött- och mjölkproduktion spelar kraftfodret en stor roll. En viktig proteinkälla är soja, vilket vi inte har någon större produktion av här hemma. Importen av soja till foder pendlade fram till 2010-2011 runt ca 300.000 ton per år, men har i takt med produktionsminskningen (se ovan) nu minskat till 250.000 ton. Importen av foder är i ton räknat alltså av samma storleksordning som importen av kött. Eller om man så vill, produktionen av svenskt kött. Om vi skulle öka den svenska produktionen medför det om inget annat ändras också ökad import av soja.

Om det här är ett problem eller inte beror på vad man är ute efter. För djurens välbefinnande vinner det svenska köttet alla dagar i veckan (mycket lite kött som importeras kommer i praktiken från stora naturbeten i Argentina). Sett till miljöpåverkan är det inte lika självklart. Sojaproduktionen i Sydamerika är mycket intensiv och använder mycket bekämpningsmedel, ibland preparat som varit förbjudna länge hos oss. Jag har själv sett reaktionen hos människor som jobbat med svenskt lantbruk sedan 60-talet när de fick reda på att Paraquat används i Brasilien i samband med radions reportage häromåret. ”Men vad f-n, det är ju jättefarligt. Vi förbjöd det på 70-talet här.” Ok, det var nog egentligen i början av 80-talet, men ändå.

Det finns bra och viktiga skäl att välja svenskt, men det finns också problem med beroende av importerade råvaror och miljöpåverkan i andra länder. Läs gärna också den debatt på temat matnationalism jag och min hustru deltog i förra året. Vi menade att det visst finns flera skäl att välja lokalt producerade livsmedel, men samtidigt att dessa inte nödvändigtvis har med miljö att göra. De skäl vi såg var i korthet:

Stötta lokalt företagande och bry sig om landskapet i närheten
Respektera svenska djurskyddsregler
Behov av inhemsk produktion i händelse av kris, inte bara krig utan kanske troligare smitta i andra länder

Till dessa måste man lägga miljö- och rättviseaspekter. Och om skälet är behov av inhemsk produktion i kris kan den inte vara så importberoende som idag.

För den som är intresserad av både djuromsorg och miljöpåverkan spelar det stor roll vilken sorts, och hur mycket, kraftfoder som används i köttproduktionen.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Kapacitet och sårbarhet huvudpunkter på möte med Trafikverket. Beslut om nya spår krävs nu!

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Bild från Jomphong / FreeDigitalPhotos.net

Tolv (12) långa dagar varade tågstoppet mellan Uppsala och Stockholm i månadsskiftet maj-juni. Trafiken är nu igång igen, men hur säkra är vi på att det inte upprepas?

Före midsommar träffade jag i egenskap av trafikpolitisk talesperson för fp i länet representanter för Trafikverket tillsammans med Mohamad Hassan, kommunalråd (fp) med ansvar för bland annat arbetsmarknad i Uppsala. Radio Uppland följde upp med en intervju. Vårt syfte med mötet var att:

Få en bild av hur Trafikverket arbetar med underhållet på sträckan
Försäkra oss om att de extra pengar som regeringen anslagit för att förbättra punktligheten på sträckan verkligen ska gå till nya åtgärder och inte till redan planerat underhåll
Understryka hur stor betydelse pendlarna på sträckan har för Uppsala kommun och hela länet

Vi ville försäkra oss om att de åtgärder som regeringens extra pengar för 2015 och 2016 används till verkligen minskar sårbarheten. Punktlighetsförbättrande åtgärder kallas det på Trafikverkets språk. Vi diskuterade också möjligheterna till sådant som extra kapacitet för el, dubblerade ställverk och annat som skulle kunna korta ett stopp efter en oväntad händelse. Trafikverket fokuserar nu på att se till att ha mer reservdelar i lager och att knyta upp sina leverantörer med korta inställelsetider.

Minskad sårbarhet hjälper dock inte för att åtgärda det grundläggande problemet.. Det är för trångt på spåren. I högtrafik finns det i praktiken inte utrymme för fler tåg och Uppsala växer. Därmed är det nödvändigt med fler spår. Tyvärr saknas sådana beslut och hos regeringen verkar förståelsen begränsad. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd sade så sent som i februari i år

”Ni får inte fyra spår. När Citybanan är klar 2017 kommer det göra stor skillnad även för pendlarna mellan Stockholm och Uppsala” (intervju i fackförbundet Visions tidning Kollega).

Det håller inte.

Trafikverkets representanter bekräftade att Citytunneln minskar trycket på Stockholms Central och löser en del av de kapacitets- och sårbarhetsproblem som finns där. Däremot ökar det inte kapaciteten på sträckan i stort. Det är fortfarande lika trångt mellan Uppsala och Knivsta.

Hela länets befolkning växer, Uppsala blir allt mer av en knutpunkt och enbart i Uppsala kommun väntas befolkningen öka med ca 50.000 invånare till 2030. Det tar 10 år från beslut till trafik på nya spår. På den tiden har befolkningen hunnit öka med mer än 20.000 invånare. Det är hög tid att agera nu.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Finns mitten kvar? Vem bestämmer det i så fall?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Ett parti som analyseras lite mer än andra efter EP-valet är miljöpartiet. Orsaken är förstås den stora framgången och övriga partier vill veta vilka väljare det handlar om. Kan vi locka dem till vårt parti, är frågan. En vanlig analys utgår från bilden nedan. Ursprungligen kommer den från SVT.

Det finns två problem med bilden, i alla fall när den rycks loss från SVT:s sida och den förklarande text som finns där.

Ingen väljare har svarat att hen bekänner sig till ”Mitten”. Något sådant alternativ finns nämligen inte.
SVT har själv valt att klumpa ihop fem svarsalternativ till tre.

Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).

Det väljarna haft att ta ställning till framgår av formuläret till höger. Självklart kan det vara så att den som svarat ”Varken till vänster eller höger” är en mittenväljare. Det vi inte får reda på är hur många mittenväljare som valt att markera att de står något till vänster eller höger. Dessutom väljer SVT att klumpa ihop ”Något till vänster” med ”Klart till vänster”. Här hade man kunnat välja att antingen visa alla fem alternativ i diagrammet, eller göra en annan uppdelning, t.ex. att slå samman ”Varken eller”-alternativet med ”Något till vänster” respektive ”Något till höger”. Jämför gärna med begreppen ”center-left” respektive ”center-right”.

Spelar det här någon roll? Ja, eftersom det är vanligt att diskutera utifrån SVT:s diagram med bara Vänster-Mitten-Höger, ofta utan att veta hur vilka svarsalternativen var. Så här kan till exempel miljöpartiets väljare beskrivas på tre olika sätt med siffrorna från VALU som utgångspunkt:

Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger". — Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller höger” samt ”Något till höger”.

Samma övning kan göras med andra partier. Nedan visas en jämförelse mellan mp och fp, först med SVT:s sätt att slå samman fem alternativ till tre och sedan med ”Mitten” definierad som ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till Höger”.

Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat "Varken till vänster eller Höger". Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger. — Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat ”Varken till vänster eller höger”. Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.

Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger" — Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller Höger” samt ”Något till höger”

Det är lite paradoxalt att SVT å ena sidan gärna pratar om hur partierna ”trängs i mitten”, men å andra sidan så tydligt vill definiera två block som skiljs åt.

Rent sakfrågemässigt torde det dessutom trots allt ofta vara så att en väljare som står ”Något till vänster” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till höger” än med den som står ”Klart till vänster”. Aktuella exempel är t.ex. valfrihet, vinster i välfärden och försvar. På samma sätt är det rimligt att anta att en väljare som står ”Något till höger” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till vänster” än väljaren som står ”Klart till höger”. Exempel här är sådant som vårdnadsbidrag, feminism, vissa skatter och miljöfrågor.

Så frågan är: Är det rätt att definiera bort mitten ur politiken? Ytterst tveksamt om någon skulle fråga mig.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Betyg i ordning och uppförande

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

För åtta år sedan satt jag i Barn och Utbildningsnämnden i Vallentuna och hade under mina 10 år som aktiv i kommunpolitiken ägnat mig i huvudsak åt skolfrågor. Våren 2006 lanserade folkpartiet ett förslag som gick ut på att ett ordningsomdöme skulle skrivas in i terminsbetygen. Det blev lyckligtvis inte av. Idag skriver jag i Tidningen NU (i praktiken en intern fp-tidning) om varför jag hoppas att vi inte frestas att plocka upp förslaget igen. Tidningen NU finns inte i sin helhet på nätet så texten kommer här:

Låt professionen ta ansvar för ordningen i skolan

Hur sätter man ett ordningsbetyg? (Bild från Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net)

I slutet av juni ska Metta Fjelkners utredning om mer ordning och reda i skolan redovisas. Almedalen står för dörren och valrörelsen drar igång. Jag hoppas att vi i Folkpartiet står upp för professionen, att vi törs ställa krav på lärare och rektorer. Jag hoppas också att vi ger dem rätt förutsättningar och att vi litar på att de gör sitt jobb. Vi måste låta blir frestelsen att detaljstyra hur och när de ska ge läxor eller vad de ska göra för att hålla ordning i sitt klassrum.

Jag hoppas också att vi inte återupprepar det som hände för drygt åtta år sedan. I januari 2006 lanserade folkpartiet ett niopunktsprogram med fokus på ordning i skolan. En av punkterna var ett införande av ordningsomdöme i terminsbetygen. (Partiet hade bestämt att inte vara för ordningsbetyg, så det fick heta omdöme.)

Istället för en behövlig och relevant diskussion om professionens roll och ansvar samt behovet av lugn och ro i skolan fick vi en diskussion om betyg i ordning och uppförande. Det spelade ingen roll att vi kallade det för omdöme. Media hakade på. Förstås. Väljarna var – trots idogt viftande med undersökningar som sade bevisa förslagets popularitet – skeptiska. Även lärarkåren var kritisk. Det är inte ett betyg eller omdöme i ordning och uppförande som löser oordningen i klassrummen. Det kan bara högt uppsatta mål, tydligt ledarskap och skickliga lärare göra. Det är där man måste ställa krav och ge professionen förutsättningar för att lyckas. Många kommuner och skolor klarar inte detta i dagsläget.

Moderaternas dåvarande skoltalesperson Sten Tolgfors sänkte förslaget med en minnesvärd formulering i radio:

– Principiellt tycker jag inte att stat och kommun ska ägna sig åt att betygsätta elevers själar, utan elevers kunskaper och kunskapsutveckling.

Det var många både i och utanför Folkpartiet som höll med Tolgfors och det blev sedan inget av med ordningsomdömen i terminsbetygen.

Oavsett vad man tycker om idén tror jag resultatet blir detsamma idag. Ett utspel om betyg (eller omdöme) i ordning och uppförande tar snabbt fokus från de frågor som är viktiga på riktigt i skolan. Istället för att prata om konkreta och lokala frågor kommer våra företrädare i kommunerna få ägna alla skoldebatter åt denna fråga. Vi riskera att tappa i trovärdighet och därmed väljare. Därför hoppas jag att vi inte frestas att testa den nu åtta år gamla idén igen.

Johan Enfeldt
Tidigare gruppledare för folkpartiet i Vallentuna, år 2006 ledamot i barn- och ungdomsnämnden i Vallentuna. Numera landstingskandidat i Uppsala län.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Mat är både medicin och politik

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Näringsriktig och säker mat på rätt plats och vid rätt tidpunkt är avgörande på ett sjukhus. Idag skriver jag tillsammans med Lina Nordquist och Janine Bichara i UNT om hur vi vill förbättra maten på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Med rätt råvaror, rätt tillagning och rätt hantering kan vi ge alla patienter bättre förutsättningar till tillfrisknande, samtidigt som vi tar ansvar för miljö, personal och skattepengar.

Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net) — Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är såklart inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net)

Godast skulle maten bli om kocken stod utanför vårdsalen och lade upp på fat direkt från kastrull och stekpanna. Alla inser att det inte är en rimlig prioritering. Frågan är vad som är en rimlig avvägning. Dagens lösning med mat som lagas i Västerås är det i alla fall inte.

Striden om maten på akademiska sjukhuset kommer stå mellan dem som vill att det ska vara ett överordnat mål att aldrig kyla ner mat för att värma upp den när den behövs, och oss som ser att en modern lösning med uppvärmd – men ända lokalt tillagad – mat är en förutsättning för att kunna servera varm, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs.

En lösning där ingen mat kyls ned förutsätter kostsamma ombyggnader i form av många kök eller komplicerade transportlösningar för varm mat inom sjukhuset. Risken är stor att resultatet blir kall soppa där patienten egentligen hade mått bäst av en varm portion mat. Även om det var mitt i natten efter ett ingrepp.

En viktig fråga är också matens miljöpåverkan. Vi vill värna de svenska djurskyddsnormerna, men också försäkra oss om att den mat vi äter här inte orsakar miljö- och hälsoproblem där till exempel foder till kött- och mjölkproduktion produceras.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Opinionsundersökningar – 7 kontrollfrågor

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

För dåligt om bara dessa tre svar redovisas.

De duggar allt tätare, opinionsundersökningarna. Nu är det inte bara media som beställer opinionsundersökningar utan också partier och lobbyister använder dem för att nå ut. Det är därför allt viktigare att ha kolla på bakgrunden när någon presenterar ett diagram eller en tabell. Det blir allt viktigare att reflexmässigt ställa sig några kritiska frågor:

Vem utförde undersökningen? OK. Den här är lätt och oftast inget problem. Det brukar stå om det är Novus, Sifo eller någon annan.
Vem betalade för undersökningen? En viktig fråga, inte bara när man värderar en undersökning utan också när man svarar. Om man inte ens då får reda på vem som betalar undersökningen finns skäl att ana oråd.
Vilken metod användes? Genomfördes undersökningen med hjälp av telefonintervjuer, brevenkät, webbformulär eller något annat?
Vilket urval användes? Hur många fick frågan, hur valdes de ut och var fanns de? Det här spelar roll för resultatet.
När gjordes undersökningen?
Hur stort var bortfallet? För en statistiker är det här viktig information. Läs gärna mer hos utmärkta Politologerna eller hos Forskning & Framsteg.
Hur löd frågan? Faktiskt väldigt viktigt. Det är skillnad på att uppge ”bästa parti” och att svara på ”vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?” t.ex.

Saknas svar på alltför många av frågorna finns det antagligen anledning att ta undersökningen med en nypa salt. Eller åtminstone ställa ett par kontrollfrågor.

I ett aktuellt exempel i UNT i helgen lyckas jag av artikeln utläsa svar på 3 av 7 frågor. Det är för dåligt. Tycker jag. Sen är det ju inte rimligt att jämföra en fråga på formen ”känner du helt eller delvis oro för” med en tidigare undersökning där var på formen ”känner du stort eller mycket stort förtroende”. Jag kan ha svarat att jag föredrar Äpplen framför Päron men ändå oroa mig för om Äpplena imorgon kommer att vara godare än Päronen.

SVT har antagit en egen policy inför valet. De är lite striktare och godtar t.ex. inte så kallade självrekryterande paneler. De ställer också krav på bortfallet. Policyn finns på SVT:s hemsida där man också hittar föredömligt redovisade undersökningar som denna:

Om vi godtar att det i övrigt framgår att SVT beställt undersökningen så prickas övriga frågor in i två korta stycken samt redovsning av varje fråga. — Så här ska det se ut! Om vi godtar att det i övrigt framgår att SVT beställt undersökningen så prickas övriga frågor in i två korta stycken samt redovisning av varje fråga.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

EU-medborgare som diskrimneras på hemmaplan kan inte bli rättslösa i hela Europa

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Hemlös — Bild från Mantas Ruzveltas / FreeDigitalPhotos.net

Berättar på UNT debatt att folkpartiet i Uppsala län tar fram ett lokalt handlingsprogram för att komma tillrätta med EU-migranternas situation. I klartext handlar det ofta om romer som på grund av diskriminering på hemmaplan kommer hit och försöker försörja sig genom att tigga eller – i sommar – plocka bär. Nu är det vår och mindre fara för liv och hälsa, men jag fasar för en riktigt kall vinter. Att hitta hemlösa människor ihjälfrusna i en bil mitt i civilisationen vore ett misslyckade av enorma mått. Vi kan inte ha det så. Det får inte hända.

På kort sikt kan både kommun och landsting hjälpa till, men vi måste se helheten. Roten till det onda är fattigdom, diskriminering och utanförskap på hemmaplan. Vi vill föra en politik som konsekvent agerar för att förbättra situationen oavsett om den drivs i kommun, landsting, riksdag eller på EU-nivå.

Skriver artikeln tillsammans men Lina Nordquist, landstingsråd, Mohamad Hassan, kommunalråd och Kajsa Dovstad, landstingskandidat.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Är det socialism att vilja ha LOV i skolan? Eller är det lika borgerligt som att vilja ha det i vården?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Dags för slutreplik på Brännpunkt i diskussionen om avtal i skola och förskola på samma sätt som i primärvården. Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera engagerad i Internationella Engelska skolan svarade på vår artikel om att det behövs avtal i skola och förskola på samma sätt som i vård och hemtjänst.

Första halvan av Hans Bergströms artikel ägnas åt det nuvarande rättsläget. Jag har inget att invända där. Han beskriver lagen som den är skriven idag. Sen har vi antagligen olika syn på om den just nu är till det bästa eller om det kunde vara annorlunda.

Men sen kommer det. Hans Bergström antyder att vi skulle vilja inskränka valfriheten. Han ifrågasätter varför kommunen ska välja och inte föräldrarna. Det är ohederligt. De enda som kan tolka vår artikel så är de som vid minsta kritik mot nuvarande ordning ropar ”socialist”. Jag hade inte förväntat mig det från hans Bergström.

Riktigt intressant är det dock när han beskriver striden i vården mellan upphandling och kundval. Som texten är skriven antas vi ha skrivit till förmån för ”upphandling”. Det ordet finns inte i vår text. Vi skriver om ”avtal”, något som är kärnan i den LOV-modell som Hans Bergström lovordar.

I vårt svar på SvD Brännpunkt idag undrar vi därför om Hans Bergström inte förstått vår text eller om han inte känner till att LOV är ett avtalsreglerat system.

Hans Bergströms text finns här.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Varför skriver vi avtal med vårdcentralen men inte med skolan?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Cecilia Elving och Jessica Bagge som kandiderar till landsting respektive kommun i Stockholm. V ställer oss frågan: Varför skriver vi avtal med hemtjänstföretag och vårdcentraler men inte med skolor och förskolor?

Lika självklart som det är att kunna välja vårdcentral är det att landstinget har ett avtal med företaget som driver vårdcentralen. I det regleras ramarna för verksamheten och landstinget företräder mig som medborgare och kan agera om vårdcentralen inte sköter sig. Det gäller för övrigt också den landstingsdrivna konkurrenten. Så borde det fungera i skola och förskola också. Då skulle vi ha en valfrihet där det oavsett utförare fanns ett övergripande offentligt ansvar.

Siffran om omsättning i artikeln avser egentligen bara förskolor och skolor som drivs i aktiebolagsform. Det tillkommer också kooperativ och andra bolagsformer.

Jag har tidigare efterlyst avtalsuppgörelser för att lösa specifika problem, bland annat om ansvaret för bort-tappade betyg. Jag har också pekat på behovet av att lära av vården, inte bara när det gäller avtal utan också när det gäller ersättningsmodeller.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ersättningssystem – vårdbyråkrati som avgör om det blir vård eller byråkrati

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Jag hade förmånen att besöka Tierps vårdcentral idag. Ett mycket lärorikt besök där vi bland mycket annat diskuterade för och nackdelar med olika ersättningssystem. Hur det till exempel är stor skillnad mellan en vårdcentral i ett ”sommargäst-tätt” område och en som ligger där befolkningen snarast minskar på sommaren. Eftersom vårdcentralen har en fast ersättning per patient och en rörlig per besök spelar det faktiskt roll varifrån patienterna på besök kommer.

Landsting som ersätter vårdcentralerna efter diagnoser (TV4 Nyheterna)

Jag har tidigare skrivit om hur olika ersättningssystemen ser ut i olika landsting. Det är alltid en avvägning där den mest ”precisa” och ”rättvisa” modellen alltid kräver för mycket byråkrati. Själv är jag skeptisk till modeller som bygger på att vårdcentralerna ska dokumentera en mängd diagnoser oavsett vad patienten sökt hjälp för. Enkelt uttryckt tror jag det är effektivare med en schablon per patient, gärna viktad enligt något vedertaget index som anger en statistisk vårdtyngd (CNI eller Care Need Index), och sedan ersättning per besök. Då kan vården fokusera på besöket och den vård som krävs. Inget arbete för att justera ersättningar tillkommer efter besöket. Det blir fallet om man ska hålla en lista med diagnoser uppdaterad för varje individuell patient. Idag tillämpar vi en modell som baseras på ålder och där kommunerna utanför Uppsala kompenseras med en något högre ersättning rakt över. Utmaningen ligger i att skapa en styrmodell som utan att generera onödig byråkrati fungerar både i den stora staden och den mindre tätorten. En modell som tar hänsyn till att det är större utmaning att ge god vård till en patient som inte kan språket än till en som kan läsa sina instruktioner själv.

TV4 Nyheterna hade i helgen ett inslag som kritiserade just ersättningsmodeller som baseras på individuella diagnoser. Det visar sig att de är väl spridda över hela landet. Här i Uppsala tillämpar vi dock en enklare modell och det gläder mig att även moderaterna via landstingsrådet Erik Weiman snabbt var ute och påtalade att vår modell är bättre.

erikw_drg — Landstingsrådet Erik Weiman på facebook söndag 23/3

Ingen risk för diagnos-inflation i primärvården här alltså. Bra. Däremot tillämpar vi en modell baserad på diagnoser (DRG) på våra sjukhus. Det blir intressant att se om vi kan förenkla hanteringen där också. Det finns tecken som tyder på att en del av den administration vi belastar vårdpersonalen med kommer från alltför detaljerade styrmodeller. Att minska sådant är en viktig del i vårt arbete för att ”lämna tillbaka vårdpersonalen till patienterna”.

Om vi ska vara rättvisa bör det nog sägas att hur stor del av ersättningen som baseras på diagnoser varierar mellan olika landsting. Det redovisade inte TV4. Självklart spelar det roll för risken för överdiagnosticering. Min uppfattning om att undvika ”pappersarbete” efter läkarbesöket så långt det går kvarstår dock. I alla fall sådant som bara beror på styrmodellen.