Fores vinstrapport en besvikelse

Foresrapport1I tisdags 20180327 släppte Fores rapporten ”Istället för förbud. Bättre reglering av välfärdsföretag”. Den debattartikel som hörde till lovade ett konstruktivt anslag och jag var på plats på lunchseminariet med de fem forskare som skrivit de ”policy briefs” som rapporten bestod av. Det var en besvikelse. Jag ska försöka förklara hur.

Först: Det här är en av de stora konfliktfrågorna i svensk politik och därtill en fråga som lider svårt av brist på konstruktiva förslag. Det Fores utlovade i sin debattartikel, alltså en konstruktiv uppmaning till alliansen att se och göra något åt problemen och till de rödgröna att släppa sitt ensidiga fokus på vinst, hade verkligen behövts. Som i all politik är det dock svårt att föreslå fungerande åtgärder om det saknas grundläggande förståelse för hur systemen fungerar.

Karin Edmark är docent och lektor vid Institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. Hon är också knuten till Institutet för Näringslivsforskning* och forskar om friskolor och skolval. Hennes policy brief handlar om segregation och innehåller inget nytt om sakläget. Vi har problem med segregation, den är större i idéburna än vinstdrivande friskolor, den beror både på bostadssegregation och vårt skolsystem, men det tvistas om vilket problem som ska angripas. Det intressant är Karin Edmarks slutsatser och förslag.

Som alla rimligt insatta förordar hon lottning istället för kötid som urvalsprincip vid översökta skolor. Bra.

Men sedan förordar hon som lösning socioekonomisk kompensation som en del i skolpengen. Well. Det har vi redan! Nästan överallt där det är relevant. Karin Edmark skriver med hänvisning till en snart 10 är gammal rapport att det är ovanligt. Jag är ledsen, men man kan inte forska på det här området och vara så dåligt uppdaterad. Sant är att det finns många kommuner som inte har socioekonomisk kompensation i sin skolpeng, men det beror ju på att många kommuner har så få skolor att frågan inte är aktuell. Det större städerna, där skolvalet är reellt, har alla socioekonomisk kompensation. Om vi ska komma någon vart och peka ut förslag som kan leda framåt kan vi inte föreslå saker som var ovanliga 2009, men som är standard nu.  Mer relevant hade varit att få veta något om vilka effekter man kunnat se av socioekonomisk kompensation. Vi kan i alla fall inte låtsas som att något vi redan gör skulle lösa problem vi har idag.

I en tidigare version av detta blogginlägg skrev jag att jag saknade en problematisering av etableringsfriheten i ett resonemang om ”skolplaceringskriteier”. Efter påpekande från Fores och kontroll per e-post med Karin Edström har jag förstått att hon med uttrycket ”skolplaceringskrieterier” inte avsåg geografisk placering av skolor utan fördelning av elever på olika skolor, alltså det som i ett skolvalssystem brukar kallas urvalskriterier. Av rapporten framgår inte hur hon menar att elever ska ”placeras” på skolor, alltså om det ska ske som urval inom det fria skolvalet eller om det skulle krävas en större inskränkning av skolvalet för att uppnå detta. Det vore intressant att veta mer om.  Jag ber om ursäkt för att jag missförstod detta, men jag kopplade rapporttexten till det Karin sade om att bussa elever på seminariet. Tyvärr innebär detta att Fores rapport i den del som behandlar åtgärder mot segregation inte nämner vikten av skolors placering alls. Det är både synd och förvånande. Synd eftersom det – åtminstone i högre årskurser i grundskolan – är en högst rimlig åtgärd. Förvånande eftersom det är just placeringen av skolor som tillhört de mest uppmärksammade försöken att bryta segregationen på senare år.

Karin Edström vill också belöna personal som lyckas vända utvecklingen i problemskolor. Om det kan man säga att det står varje skolhuvudman, vare sig den heter Academedia eller Västerås kommun, fritt att göra så. Jag tror att det vore mycket bra. Om man däremot vill att det ska byggas in i systemet sätter skolpengen och kravet på likabehandling stopp.

De åtgärder Karin Edstöm föreslår kräver – förutom lottningen – att  skolpengens konstruktion ändras radikalt. Om det dessutom hade stått något som problematiserade etableringsfrihet hade rapporten varit sprängstoff.

Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi och även han knuten till Institutet för Näringslivsforskning, skriver under rubriken ”Cherry picking i välfärdsföretag”. Och här plockas det. Inte bara körsbär och russin utan också en rejäl portion äpplen och päron.

Om en vårdcentral har till övervägande fast ersättning blir svårare patienter mindre lönsamma, sade Henrik Jordahl på seminariet. Det står så i rapporten också. Men det har ju alla! Finns inget landsting som är i närheten av att ha över halva ersättningen som besöksersättning. Han har dessutom fel i sak. Den som följer vårdpolitik vet att diskussionen om olönsamma patienter i primärvården framförallt handlar om vårdkrävande patienter som kräver *längre* besök. Det är där skillnaden ligger och det är därför som försök med så kallade äldrevårdcentraler ofta innehåller en komponent med extra ersättning för just längre besök.

Också i ett senare stycke lyser okunskapen om primärvården igenom. Henrik Jordahl skriver att det kan ”vara värt att kombinera olika ersättningsmodeller, till exempel fast och rörlig ersättning i primrvården”. Men hallå? Kan man skriva en sån här brief utan att ens ha läst det mest grundläggande om hur primärvården ersätts? Det är ju inte så att det är särskilt svårt. Avtalen ligger öppet tillgängliga och på senare år har både Riksrevisionen och Myndigheten för Vårdanalys publicerat rapporter i ämnet.

Henrik Jordahl visar sedan med ett exempel där kommunala HVB-hem är mer benägna att avbryta behandlingar av svårbehandlade ungdomar än privata. Well. Här bortser Henrik helt från affärsmodellen. HVB ingår inte i LOV utan HVB-hem är i allmänhet upphandlade i konkurrens. Det kommunala HVB-hemmet och det privata har alltså helt olika förutsättningar och incitament. Det går inte att kalla det för kommunal russinplockning när man jämför äpplen och päron. De svåraste HVB-fallen betingar ofta mycket höga priser på den privata marknaden där aktörer som Jan Emanuel Johansson verkar.

Mats Bergman, professor i nationalekonomi och tidigare chefsekonom vid konkurrensverket skriver utan några egentliga argument säger att det är bakvänt med vinstreglering på en marknad med prisreglering. Nu är jag ingen större supporter av vinstreglering heller, men någon ordning får det väl ändå vara? Mats Bergman skriver att vinstreglering normalt bara brukar användas när det gäller infrastruktur och där företagen har någon sorts monopolställning. Sen skriver han att välfärdsföretagen är antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens. ”Därför finns det egentligen inget behov av en vinstreglering”. Vi tar det i detalj. Man kan inte slå ihop ”antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens” till en grupp. Självklart finns det inget skäl att ha vinstreglering när man handlar upp i konkurrens. Då är det ju en riktig marknad. En sån vi som gillar marknad gillar. Men så är det ju inte i stora delar av välfärdssektorn. Där gäller prisreglering, alltså lika betalt för alla och dessutom ofta etableringsfrihet. Då måste man på något sätt säkra att man får leverans för pengarna. Antingen genom tydliga krav, mycket detaljerad styrning, eller någon form av vinstbegränsning. Det går inte avfärda det som en dubbelreglering. Även om inte jag heller är överförtjust i idén om just vinsttak. Jag är mera för krav som jämnar ut spelplanen.

Genom hela seminariet och rapporten finns det två områden som i vanlig ordning när det gäller vinstdebatt lyser med sin frånvaro:

Det första är förskolan. Trots att vi där har verkliga och helt öppna problem med russinplockning i form av öppettider. Den förskola som bara har öppet 8-17 stänger såklart medvetet ute vissa grupper föräldrar jämfört med den som har öppet 630-18. Detta helt utan ekonomisk konsekvens eftersom ersättningen fortfarande ofta är per barn och utan hänsyn till öppettider.

Det andra är personalens villkor. Det är för mig obegripligt att inte fler ser att krav på arbetsvillkor i många fall skulle lösa inte bara en del upplevda problem med vinster utan det skulle också jämna ut konkurrensen och göra det svårare för oseriösa företag. Sådan som alla säger sig vilja.

Fanns det då inget bra? Jo. Juristen Jörgen Hettnes policy brief om hur idéburna organisationer missgynnas eller hindras av en ofta onödigt hård svensk tillämpning av EU-regler hade förtjänat ett bättre sällskap. Där finns flera intressanta saker som kanske till och med får förtjäna ett eget blogginlägg. Även Lina Maria Ellegårds text om problemen med tillitsbaserad styrning av vinstdrivande företag har flera intressanta ingångar. Inte minst om att det är lätt att prata om tillit, men när den politiska verkligehten tränger sig på blir det lätt att ett parti tar till detaljreglering i alla fall. (Ja, jag menar mobilförbud.)

Fyra test på ett vinstförslag

Ett bra första test i vinstdebatten är att kolla om de som diskuterar nämner skillnad i affärsmodell mellan olika delar i välfärden eller om de talar om välfärd i någon sorts generell mening. Fores rapport och seminarium hamnade tyvärr helt i det senare facket. Det är inte särskilt meningsfullt. För att komma framåt behövs resonemang som tar hänsyns till att mekanismerna är helt olika i t.ex. vård och skola. För både patient och vårdgivare kan ett extra läkarbesök vara attraktivt, men efterfrågan på att gå grundskolan en extra gång är mycket låg. Det går inte att angripa problem i vård och skola utan att ta hänsyn till skillnaderna.

Nästa test av en rapport är om den tydligt förmår skilja på olika upphandlingsformer. Inte heller detta test passerade Fores rapport. Som jag beskrev ovan blandas friskt  resonemang om verksamhet som är upphandlad i priskonkurrens med verksamhet där det råder etableringsfrihet och samma pris för alla.

Det tredje testet är om det finns resonemang om avtalsformer och hur relationen mellan köpare och säljare ser ut. Att vissa verksamheter är reglerade i avtal mellan köpare och säljare medan andra drivs helt utan kommersiella avtal nämndes inte heller i Fores rapport. Det sistnämnda är helt centralt för att förstå skolmarknadens utveckling och problem.

Ett fjärde test är om förslaget eller rapporten problematiserar etableringsfrihet och förmår titta på målkonflikter mellan sådant som

  • Risk för segregation och Möjligheter till valfrihet
  • Det allmännas möjlighet att säkra tillgänglig vård efter behov och Friheten att starta en vårdcentral
  • Tillgänglighet och Effektiv användning av skattepengar

Det är svåra målkonflikter utan självklara svar, men det är svårt att förändra ett system utan att beröra dem.

Nu hoppas jag att Fores och andra tankesmedjor fortsätter att behandla ämnet. Allt tyder på att den politiska konflikten finns kvar efter valet och det innebär också att vi får fortsätta att leva med de problem som finns med illa genomtänkta system och ofärdiga marknadslösningar. Medborgare och personal förtjänar en seriös diskussion.

*Institutet för Näringslivsforskning är en privat stiftelse som startades av föregångarna till Svenskt Näringsliv.

 

S och mp kan inte backa undan om assistansförslagen

I fredags ”läckte” regeringens utredning om LSS och personlig assistans ett förslag som i korthet gick ut på att möjligheten till personlig assistans skulle dras in för barn under 12 år samt för alla som fyllt 80. Det stormade till och riksdagsledamöter från alla håll fördömde förslaget. Så även miljöpartister och självaste ministern Åsa Regnér. Hon skrev så här på Facebook:

Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.
Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.

Enligt ministern finns alltså ingen anledning till oro. Allt ska bli bättre. Stämmer det? Låt oss se vad det står i direktiven till utredningen, direktiv som alltså S och MP beslutat om i regeringen. Vi bläddrar till sidan 24 i avsnittet Konsekvensbeskrivningar. Där är klarspråket befriande:

13275132_476939322510423_2110847196_o

Det är närmast övertydligt vad det handlar om. Att spara pengar. Sant är att det räknas upp en del positiva saker i början av direktivet, men som ram för förslagen sätts skrivningen ovan. S och MP kan inte gömma sig. Åsa Regnér gömmer sig bakom en formulering om självständig utredare istället för att ta ansvar för sina egna direktiv. Det är undermåligt. Den som beställer nedskärningar väntar sig såklart förslag som sparar pengar. Och utredaren må vara hur självständig som helst, hen har att förhålla sig till beställningen, till direktiven.

Mer om direktiven finns i en text jag skrev när när de kom, läs mer här.

Förslaget som läckte ut i helgen är i vilket fall lindrigt uttryckt både märkligt och skrämmande. Det bär också omisskännliga tecken av inte-jätte-mycket-genomtänkt-testballong. Jag tittade först på frågan om vilka och hur många som berörs:

Förslaget omfattar ålderskategorier som är svåra att urskilja ur statistiken. Försäkringskassan redovisar varken 0-12 eller 80+, utan vi som försöker förstå konsekvenserna får hålla oss till 0-14 samt 65+.

I åldersgruppen 0-14 år har idag 1800 personer assistans. Upp till 12 handlar det med någorlunda träffsäkerhet antagligen om storleksordningen 1500 barn som inte skulle få rätt till personlig assistans. Eller som – för att tala klarspråk – skulle se sin frihet minska. Ett scenario vore förstås att de får en annan insats som täcker upp samma tid. Då skulle föräldrarna – som idag – kunna sköta ett vanligt arbete. En sådan lösning blir dock knappast billigare än assistansen. Risken är därför stor att den nya insatsen – för att bli billigare – kommer förutsätta att föräldrarna stannar hemma i större utsträckning. Samhället tar isåfall ett rejält kliv tillbaka. En sådan lösning minskar inte bara barnets frihet utan också föräldrarnas inkomst och skattekraft, liksom deras framtida pension och konsumtion. Och såklart, även deras frihet och möjlighet att delta i samhället *som andra*. De får – med Kiki Nilsénius ord här – ”bli framtidens fattigpensionärer”.

I åldersgruppen 65+ finns det idag ca 2650 personer som har assistans. Rimligen är antalet över 80 väldigt få, sannolikt handlar det om några hundra personer. Sett som besparing blir det ren symbolpolitik, om det inte finns siffror som pekar på framtida stora kostnader i åldersgruppen. Även här måste man också ställa sig frågan om alternativkostnaden. Sant är dock att det finns ett problem med rätt till assistans för äldre som behöver hanteras. Idag spelar det roll om man fick insatsen innan 65 eller ej, vilket på sikt antagligen blir svårt att hantera och motivera. Att införa en ny gräns vid 80 medverkar knappast till det.

Utredaren har redan backat lite och kallar nu skrivningarna för ”ett diskussionsunderlag”. Testballong som sagt. Det som oroar är att det riktiga förslaget ska komma först den 1 oktober. Tre veckor efter valet. Det innebär både att media kommer vara fullt upptagna med vem-tar-vem-och-vem-avgår-lekar och att väljarna inte kommer få möjlighet att säga sitt om förslaget. Självklart hade regeringen kunnat skriva direktiven så att förslaget skulle hinna bli en del i valrörelsen. Det ville man uppenbarligen inte.

Själv tycker jag att det finns saker i dagens system att åtgärda och har skrivit om det flera gånger. Bland annat här och här. Mest akut och effektivt för att komma åt de problem med oegentligheter som alla pratar om vore att ställa krav på arbetsvillkor för personalen inom assistans. Japp. Kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor. Det skulle stärka arbetstagarsidan och försvåra för oseriösa företag. Liberalerna beslutade om ett sådant krav på landsmötet 2017. Låt oss börja där.

Gratis nätdoktor – dyrköpt vård på marknad utan marknadsinsikt

lakarfMorgonens nyhet om gratis läkarbesök på nätet sätter fingret på hur det går när olika reformer införs utan samordning och med uppenbara brister i insikt om hur en marknad fungerar. Patientavgifter i vården har vi endast delvis för att finansiera vården. Den viktiga funktionen är att styra vården så att vi inte i onödan lägger skattepengar på onödiga besök. En sorts självrisk eller ett incitament att  tänka en gång till om det verkligen är en läkare jag behöver. Man kan ha synpunkter på avgifternas storlek, men de är demokratiskt beslutade efter förutsättningarna i respektive län.

Att avgifterna skiljer mellan olika län har inte medfört några större bekymmer så länge det handlat om fysiska besök på en vårdcentral. Besök i andra län har i praktiken varit en fråga som rört endast människor som arbetar i annat län eller är på resa. Med digitala besök blir bilden en annan. Det nya företag som nämns i radioreportaget har – precis som man kan förvänta sig på en marknad – tagit möjligheten att genom Sörmlands vårdval med gratis läkarbesök snabbt ta marknadsandelar. I hela landet. Kostnaden står respektive hemlandsting för.

Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.
Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.

Det finns en klar risk att detta leder till skattefinansierad överkonsumtion av vård. På samma sätt som jag menar att avskaffade patientavgifter för fysiska besök skulle göra det. Frågan handlar i detta avseende inte om privat eller offentlig drift.

Läkarförbundet kräver nu enhetliga avgifter i hela landet. Det skulle antagligen lösa problemet på snabbast, men egentligen är det bara medicin mot symptomen. Orsaken är en lagstiftning som säger att patienten ska betala den avgift som satts av ett landsting samtidigt som vården betalas av ett annat. Det enda rimliga är såklart att man – som på en marknad – ser till att det finns ett samband mellan intäkter och kostnader. Om jag söker primärvård i ett annat landsting bör jag betala den avgift som gäller i mitt hemlän. Sörmlands läns landsting ska naturligtvis inte kunna besluta om vad vården för invånare i Uppsala län ska kosta, i alla fall inte så länge räkningen skickas till skattebetalarna hos oss.

Möjligheten til digitala vårdbesök är viktig. Ju fler människor som kan få hjälp utan att besöka ett väntrum där de smittar och utsätts för smitta, desto bättre. Samtidigt måste vi styra upp de digitala verksamheterna så att vi inte i slutändan får en stor räkning för ”sjukvård för nästan friska” på bekostnad av de som verkligen behöver vård.

Misslyckade regelverk hotar i förlängningen möjligheten att erbjuda digitala vårdmöten och därför måste fenomen som gratis läkarbesök på nätet i hela landet stävjas. Helst genom att Sörmland snabbt beslutar att justera sina avgifter, men i förlängningen genom att lagstiftningen för patientavgifter för den som söker vård i annat län ändras. Patientavgiften måste beslutas av det landsting som betalar.

 

Bristande underlag och öppettider som ger vård i hela länet

De rödgröna i landstinget (som numera alltså heter Region Uppsala) har lagt ett förslag om att stänga jourmottagningarna i Tierp och Östhammar nattetid. Bakgrunden är att det åtgår dyrbara personalresurser till mycket lite vård. Det kommer helt enkelt väldigt få patienter dit nattetid.

Liberalerna är inte representerade i Vårdstyrelsens arbetsutskott där förslaget presenterades, men vi har ställt flera frågor till de rödgröna om hur det är tänkt. Om detta skrev jag idag i Arbetarbladet.

För oss handlar det dels om att säkra vården i hela länet, dels om det skulle gå att använda resurserna klokare för att få ut mer vård för de skattepengar vi satsar i Norduppland. Någon omfördelning av resurser från Norduppland till centrala länet (läs Uppsala och Akademiska sjukhuset) kommer inte på fråga.

Jag har kontakt med våra lokala partiföreningar i Tierp och Östhammar och vi kommer att ta ställning i vår landstingsgrupp (ja, regiongrupp) när det finns rättvisande underlag.

 

Laga något som är trasigt istället för 1177

Sjukvårdsrådgivningen 1177 är en bra, viktig och populär tjänst som vi finansierar gemensamt. Sedan 2013 drivs den för oss medborgare i Uppsala län av företaget Medhelp. Det fungerar bra. Oavsett vilket tillgänglighetsmått som används (hur stor andel samtal som besvaras inom en minut respektive fyra minuter eller hur få som får vänta mer än nio minuter) presterar 1177 för för oss i länet klart bättre än snittet för riket.

Andel samtal som besvaras inom 4 minuter. Siffror för Uppsala län i rött. Avser 2015.
Andel samtal som besvaras inom 4 minuter. Siffror för Uppsala län i rött. Avser 2015.

Avtalet löper till slutet av november i år och kan då förlängas ytterligare två år. På Vårdstyrelsen i måndags (2017-02-06) beslutade de rödgröna att snabbt ta tillbaka verksamheten i egen regi. Redan den 1:a mars 2018  ska landstinget (eller regionen som det nu heter) vara igång.

För oss liberaler handlar detta inte om privat eller offentligt utan om att verksamheten ska fungera så bra som möjligt för medborgare och patienter. Av de underlag som nu fanns tillgängliga tyckte vi inte att det gick att se detta. Vi yrkade därför på att avtalet skulle förlängas med två år samt att det under den tiden skulle göras en ordentlig utvärdering och riskanalys av fördelarna med egen regi respektive upphandling. Så blir det nu inte. Landstinget (eller regionen som det nu heter) ska på ett år vara igång med en egen dygnet-runt-öppen verksamhet som redan nu hanterar 250.000 samtal per år. Om det vore så att 1177 idag drogs med problem kunde det vara motiverat. Nu anser jag att det är ett onödigt och svårmotiverat risktagande av de rödgröna.

De pengar och inte minst den arbetstid som nu ska läggas på att ta över en välfungerande verksamhet i egen regi hade vi behövt till annat. Det mest akuta inom primärvårdens område är att få stopp på de ökande sjukskrivningarna samt brist på kvalificerad personal på flera vårdcentraler. Det hade varit att lägga fokus på rätt saker. Nu vill de rödgröna istället laga något som inte är trasigt.

Ärendet föregicks också av en rörig hantering i frågan om avtalet redan var förlängt eller inte. Enligt den information som presenterades för Vårdstyrelsen finns ingen sådan förlängning när det gäller Uppsala län, men Medhelp hävdar fortfarande att de har en sådan överenskommelse. Om det kommer ny information i det ärendet måste vi vara beredda att återkomma.

 

 

Ge oss mindre makt

geossmindreDe som jobbar i vården är proffs. De måste få chansen att göra sitt jobb utan onödig byråkrati och utan regler som hindrar istället för att stötta. I UNT idag skriver jag tillsammans med Liberalernas landstingsråd Lina Nordquist och vår ledamot i landstingsstyrelsen Carl Nettelblad på detta tema. Vi kommer att fortsätta försöka få andra partier att förstå sambandet mellan onödiga regler och svårigheterna att driva vårdcentral på mindre orter till exempel.

Den viktiga tiden innan du dör – Socialstyrelsen påvisar brister

Strax före jul kom Socialstyrelsen med en rapport om den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede. Det var i stora delar överraskande illa. ”Stora brister” konstaterar Socialstyrelsen och skriver att det handlar bland annat om att många riskerar att bli utan smärtlindring, att personalen inte får tillräckligt med fortbildning och stöd samt att stödet till närstående varierar alldeles för mycket för att det ska kunna kallas likvärdigt.

Jag rekommenderar alla att fundera lite över den tid i livet som någon gång väntar oss alla. Slutskedet. För den som dör som det heter ”knall och fall” blir det annorlunda, men för många av oss kommer en punkt då vården måste meddela oss och våra närstående att det inte går att göra mer. Att det nu handlar om smärtlindring och värdighet under den sista tiden. Ett sådant samtal kallas brytpunktssamtal. Vi inser alla att det är ett mycket viktigt samtal. Ändå ges det bara till drygt hälften av patienterna. Det är såklart inte acceptabelt.

Ur Socialstyrelsens utvärdering.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Lägg till detta Socialstyrelsens konstaterande att bara en dryg tredjedel av patienterna fick sin smärta bedömd genom så kallad smärtskattning under den sista veckan i livet. I vissa län så få som var femte patient. Detta trots att det är känt att många lider av svåra smärtor i slutet.

Ur Socialstyrelsens rapport.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Många gånger fokuserar politiken när det gäller vård av våra äldre på saker som jag tycker väger lätt i jämförelse med detta. Jag säger inte att mat, kultur och frisk luft är oviktigt, men smärtlindring och delaktighet under den sista tiden före min död känns som åtminstone minst lika prioriterat. Den person som inte får det så kallade brytpunktssamtalet nekas kunskap om och inflytande över den sista tiden i livet. Den som inte får sin smärta bedömt riskerar att lida svårt i onödan.

Jag fattar såklart att ”hemlagad mat” är ett mer lättsålt budskap än ”palliativ vård”, men om vi börjar prata om det i andra termer. Kanske ”Din sista tid i livet”, eller om vi törs ”Den viktiga tiden innan du dör”. Fråga till medborgaren måste ändå ställas: Hur vill du ha det? 

Det här är saker som spänner över både kommun och landsting eller region. För mitt eget län – Uppsala – finns det flera saker i underlaget som väcker frågor. Några av dessa rör landstinget, andra rör kommunerna. När rapporten kom i december skickade jag in ett initiativ till Vårdstyrelsen för att få svar på mina frågor om de brister i primärvården som Socialstyrelsen pekar på. Initiativet återges i sin helhet nedan. Med tanke på att en handlingsplan för förbättrat anhörigstöd arbetades fram så sent som 2014 och nu ska vara implementerat på alla vårdcentraler uppvisar stödet till anhöriga stora brister. Socialstyrelsen pekar också ut handledning, palliativ rådgivning och rutiner för stöd till efterlevande som problemområden. Siffrorna som rör rutiner för stöd till efterlevande och minderåriga är en stor besvikelse för mig.

Ur Socialstyrelsens utvärdering.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Jag återkommer när vårt initiativ behandlats i Vårdstyrelsen. Vi behöver också lyfta frågan i alla kommuner i länet, något som jag kommer att arbeta med under våren.

Läs mer:

Liberalernas initiativ till Vårdstyrelsen i Region Uppsala (tidigare landstinget i Uppsala län) nedan:

2016-12-15

Initiativ till Vårdstyrelsen – primärvårdens roll i den palliativa vården

Enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen finns det stora brister i den palliativa vården. Ett viktigt förbättringsområde som pekas ut är primärvården.  Rapportens siffror för Uppsala län visar t.ex att endast  en tredjedel av primärvårdsmottagningarna har tillgång till rådgivningsteam i koppling till palliativ vård. Enbart hälften av primärvårdsmottagningarna i länet erbjuder stöd till närstående personer i behov, under den palliativa behandlingen av dennes närstående.

Alliansen startade och drev ett projekt för förbättrat anhörigstöd som vid det här laget ska vara implementerat i vårdcentralernas ordinarie verksamhet.

Liberalerna yrkar därför att Vårdstyrelsen skyndsamt beslutar om en genomlysning av primärvårdens arbete med patienter i livets slutskede och deras anhöriga. Vi vill att Vårdstyrelsen efterfrågar svar på följande:

  • Lägesrapport avseende primärvårdens handlingsplan för implementering av stöd till anhöriga som under 2014 arbetades fram (på varje förvaltning).

  • Lägesrapport avseende tillgång till handledning i palliativa frågor för personal i primärvården.

  • Lägesrapport avseende tillgång till palliativa rådgivningsteam

  • Lägesrapport avseende primärvårdens roll som anhörigstöd i den palliativa vården.

  • Lägesrapport avseende rutiner för efterlevandesamtal

  • Lägesrapport avseende rutiner för stöd till efterlevande barn.

Med primärvården avses ovan den landstingsfinansierade primärvården.

För Liberalerna i Uppsala län

Johan Enfeldt

ACG – rättvis vård eller byråkrati med farliga konsekvenser?

Sveriges största landsting, Stockholm, inför nu ACG – Adjusted Clinical Groups – för att styra resurser (pengar) i primärvården. Jag försöker här förklara varför jag är skeptisk.  Det här  är möjligen tekniskt, men om jag sammanfattar mina farhågor så handlar det om att ACG riskerar att:

  • Generera onödig dokumentation, administration och i värsta fall också onödiga  diagnoser
  • Försämra värdet av medicinska journaler
  • Flytta makt över medicinska prioriteringar från profession till politiker

Det här baserar jag på jämförelser mellan landsting med och utan ACG, Riksrevisionens synpunkter på vårdvalet samt egna iakttagelser av ekonomiska i incitament i vården.

Stockholm är inte ensamma, totalt använder – om jag räknat rätt – 17 landsting ACG i någon form i sin ersättningsmodell. Stockholm är dock det senaste exemplet och gör en politisk poäng av att införandet ger mer jämlik vård.

Först. Varför behöver vi fördela olika mycket pengar till olika vårdcentraler? Ja, det är ganska uppenbart att en vårdcentral där de listade är äldre eller tillhör grupper med mer sjukdomar behöver mer pengar. Ett sätt vore att helt styra pengarna efter antal besök, men dels skapar det osunda incitament, dels gör vårdcentraler en massa saker som inte går att knyta till fysiska eller ens virtuella besök. Därför är den förhärskande modellen idag en fast ersättning per listad och en extra ersättning per besök. (För mer info se ett äldre inlägg här.)

Många landsting har sedan länge haft olika sätt att räkna ut den fasta ersättningen för att den vägen fördela resurser dit de bäst behövs. Grovt sett finns det två sätt att göra detta:

  • Ersättningen kan fördelas efter ett schablonmässigt förväntat vårdbehov, alltså en modell som baseras på socioekonomiska (eller andra) egenskaper hos de listade på vårdcentralen.
  • Ersättningen kan fördelas efter ett kliniskt dokumenterat behov, alltså inte genom de listades bakgrund utan genom att ställa samman de listades diagnoser.

Socioekonomisk kompensation

För den första varianten, socioekonomisk kompensation, används vanligtvis ett index kallat Care Need Index (CNI) som baseras på de sju faktorerna nedan.

  • Ålder över 65 år och ensamstående
  • Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
  • Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
  • Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
  • Person ett år eller äldre som yttat in i området
  • Lågutbildad 25–64 år
  • Ålder yngre än fem år

Märk att detta inte alls hanterar de listades faktiska sjuklighet utan enbart förväntningar baserat på faktorerna ovan. Detta är en schablon och professionen på vårdcentralen har att i vanlig ordning fördela resurserna där de behövs mest. Ersättningen är alltså inte knuten till individ.

Diagnosbaserad ersättning

För den andra varianten är det vanligt att använda en modell som kallas Adjusted Clinical Groups (ACG). Denna modell baseras på att de listades diagnoser ställs samman till ett index som redovisar faktiskt vårdbehov. En vårdcentral med många diagnoser får mer pengar. Inte heller här är ersättningen knuten till individ utan ges i klump till vårdcentralen.

Riskrevisionens granskning

Hösten 2014 kom Riksrevisionen med en rapport om vårdvalet, Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan? (rir 2014:22). Bland många andra saker redogör de för resursfördelning baserat på socioekonomiska faktorer och vårdtyngd och de två dominerande metoderna:

Care Need Index (CNI) för att ta hänsyn till befolkningens socioekonomiska sammansättning och ACG som är ett sätt att beräkna vårdtyngd utifrån registrerade diagnoser.

Riskrevisionen pekar på risken att ACG driver diagnoser (sid 82):

”Riksrevisionen har mätt antalet psykiska diagnoser och syndrom samt beteendestörningar före och efter vårdvalet – 2007 respektive 2011. I Skåne och Västra Götaland, som båda använder ACG, har antalet psykiska diagnoser ökat med 60 procent respektive 84 procent. I Stockholm, som inte använder ACG, har psykiska diagnoser ökat med 34 procent.”

Lite senare pekar man också på hur diagnossätningen kan komma att påverkas av ersättningsmodellen (sid 83):

”Det har gjorts några studier om ACG-systemets påverkan på vårdcentralernas verksamhet i olika landsting, och man har där sett en diagnosökning vid införandet av ACG. En av studierna visar att vissa vårdcentraler i Jönköping län hade höga ACG-poäng utan att det fanns någon relation till andra faktorer som förskrivningar, provtagningar eller patienternas ålder.”

Här har man också försökt ta reda på vad detta beror på. Resultatet är nedslående:

”För att undersöka hur läkarna upplevde ACG-systemet skickades en enkät ut till läkarna, majoriteten uppgav att deras beteende påverkades av ersättningssystemet. Bland de svarande läkarna uppgav 58 procent att de i hög grad eller till viss del känner sig tvingade att sätta fler diagnoser än vad som är motiverat. Av våra intervjuer med läkare framkommer en liknande bild. De beskriver en diagnosinflation som kan förklaras av både medveten och omedveten överdiagnostisering.”

Det här är naturligtvis inte bra, men som Riksrevisionen konstaterar finns det andra – i mitt tycke större – problem.

”Påverkar ersättningssystemen antalet satta diagnoser innebär det också att diagnoser har blivit ett sämre mått på sjuklighet. Det betyder att journalernas värde som informationsbärare till framtida vårdgivare minskar. ”

Det är i så fall riktigt allvarligt.

Sudoku

Jag tycker också att risken för att vårdpersonalen belastas med än mer administrativa arbetsuppgifter. När vi i Uppsala län avskaffade den diagnosbaserade ersättningsmodellen DRG (diagnosrelaterade grupper) för våra sjukhus var detta ett viktigt skäl. Onödig administration efter patientkontakt måste minimeras.

Maciej Zaremba uttryckte saken så här i sin uppmärksammade reportageserie om brister i sjukvården 2013.

”Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker? De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. ”

Minskat utrymme för professionens beslut och avvägningar

Slutligen är jag rädd att en alltför tydålig koppling mellan enskilld patient och ersättning till primärvården kommer att flytta makt från professionen till politiken. Så länge ersättningen följer schabloner och räknas på en större population är det tydligt att ansvaret för att prioritera och fördela pengarna till vård efter behov ligger på vårdcentralens personal. I takt med att ersättningsmodellen görs allt mer detaljerad för varje enskild patient finns en risk att ett vårdpengsbaserat synsätt sprider sig. Att vi får en situation där den enskilde kan mötas av ett ”din vårdpeng för i år är tyärr slut” och vi kan inte göra mer. Det är förhoppningsvis långt dit, men jag ser en tydlig sådan risk.

Bättre att utveckla schablonbaserad ersättning

Jag tror alltså att det är bättre att förbättra styrningen genom att öka den del av ersättningen som baseras på socioekonomiska och eventuella andra faktorer som vi statistiskt sett vet leder till ökad sjuklighet. Det avlastar personalen och säkrar värdet av våra journaler.

I Uppsala införde vi 10 procent CNI efter ett beslut av alliansen 2014. Från 2017 ökas andelen av ersättningen som baseras på CNI till 20 procent. För egen del hoppas jag att vi kan hålla fast vid och följa resultaten av effekterna av CNI ett par år innan vi inför andra sätt att styra ersättningen.

Nej, socialdemokrater i landstinget. Det här blev väl inte så bra?

Efter landstingsfullmäktige i Uppsala i onsdags spred Socialdemokraterna, som alltså innehar posten som landstingsstyrelsens ordförande, en bild med texten: ”Nu blir det stopp för dubbla avgifter för den som åker ambulans till akuten. Vi ska ha en sjukvård för alla. Som patient ska man inte behöva betala avgift för både ambulansresan och besöket på akuten. Håller du med? Dela!

Bilden som socialdemokraterna spred på Facebook.
Bilden som socialdemokraterna spred på Facebook.

Som att socialdemokraterna avskaffar en avgift som funnits. Som att det fanns andra partier som tyckte det var rimligt med dubbla avgifter för ambulans och akut.

Sakläget är följande:

  1. Idag finns inte någon avgift för ambulanstransport.
  2. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville införa ett system med avgift för både ambulans och akut.
  3. Liberalerna stödde förslaget om en avgift för ambulans, men med villkor att det då inte skulle tillkomma en avgift för besöket på akuten.

Ja. Och så Vänsterpartiet. De valde den enkla populistiska vägen och ville inte ens diskutera saken.

Liberalerna anser att det ska vara en patientavgift när det handlar om vård och därför tycker vi att en avgift för ambulans är rimlig. Det var länge sedan ambulans handlade om enbart snabb transport. Däremot ville vi alltså inte ha både en patientavgift för ambulans och en avgift när man kom fram till akuten. Detta blev vårt yrkande i landstingsstyrelsen. Vi förlorade. Socialdemokraterna stod fast vid att det skulle vara dubbla avgifter.

Ur protokollet från landstingsstyrelsen.
Ur protokollet från landstingsstyrelsen.

När frågan kom till fullmäktige hade de rödgröna ändrat sig och valde att gå på vårt förslag. Bra för landstinget. Bra för invånarna. Bra för det politiska samarbetsklimatet. Trodde vi. Lena Lundberg (L) var upp i talarstolen och redogjorde för vår åsikt och tackade socialdemokraterna för att de ändrat sig. Därmed trodde jag att alla skulle vara nöjda. (OK, utom vänsterpartiet, men de lämnar vi därhän.)

Bilden som socialdemokraterna spred är i ljuset av detta djupt ovärdig. Den sprider en bild av att socialdemokraterna avskaffat en avgift som funnits. Det är inte sant.

Ett parti som istället skrivit följande till sina sympatisörer hade haft min respekt:

Vi har lyssnat på kritiken och backar från vårt förslag. Vi behöver införa en avgift för ambulanstransport, men vi ska inte ha dubbla avgifter för ambulans och akut.

Det här var minst sagt tvärtom. Socialdemokraterna försökte antyda att de nu avskaffade något ont som den andra sidan infört. Priset för detta är högt:

  • En missad möjlighet att föra ett relevant politiskt samtal med både medborgare och andra partier om avgifter i skattefinansierad verksamhet.
  • Fördummad politisk debatt. Jag vet inte hur s-ledningen resonerar, men jag tror att väljarna är smartare än så här.
  • Försämrat politiskt samarbetsklimat. För en socialdemokrati som regerar i minoritet tillsammans med miljöpartiet (efter att vänsterpartiet tydligt visat att de inte är ett parti som klarar ansvar) borde samarbete över blockgränsen stå högt på dagordningen. Att man inte tar chansen att uppmuntra till det när möjlighet finns är svårbegripligt för mig.
  • Svårare för samarbets- och lösningsorienterade företrädare i alla partier. En felaktig och överdriven bild av motståndaren försvårar möjligheten att vinna stöd för uppgörelser i de egna leden.

Jag har personligen värnat ett bra samarbete mellan Liberalerna och flera landstingsråd hos de rödgröna, främst Vivianne Macdisi och Bertil Kinnunen (s) samt Malena Ranch (mp). Mycket tyder på att framtiden kommer kräva mer samarbete över blockgränsen för att vi ska kunna styra landstinget och garantera en likvärdig vård och bra kollektivtrafik i länet. Jag är därför både besviken och oroad.

Ett parti som inte på ett anständigt sätt kan förhålla sig ens till sina egna förslag blir tyvärr svårt att samarbeta med. Det är illavarslande. Socialdemokraterna har nu ett ansvar att visa att de kan bättre.

Medborgarna har rätt att förvänta sig konstruktiva företrädare. Där har alla partier ett ansvar.

 

Kömiljard eller antibiotikamiljard?

I förra veckan uppmärksammade Folkhälsoinstitutet antibiotikadagen (18/11) och pekade bland annat på hur mycket mindre antibiotika vi skulle använda i den svenska vården om alla landsting kom ned i Västerbottens nivå. De ligger på 252 recept per tusen invånare, vilket trots att de är bäst i klassen är över det nationella målet på 250. Snittet i landet är långt högre med 328 recept.

Varför är det här viktigt? Jo, som Folkhälsoinstitutet skriver, bakterier som blir resistenta mot antibiotika kan innebära slutet för sjukvård som vi känner den. Läs mer i debattartikeln från liberalernas landstingsgrupp från i somras eller lyssna på Lina Nordquist, landstingsråd (L) i Uppsala, i klippet nedan.

Varför varierar då användningen av antibiotika så stort över landet? Från över 350 recept per 1000 invånare i Stockholm ner till 252 i Västerbotten? Friskare befolkning i Norrland? Nja. Jag tar fram statistiken för antibiotika-användning per landsting.

Statistik över antibiotika-användning per landsting. Ur Folkhälsoinstitutets rapport.
Statistik över antibiotika-användning per landsting. Ur Folkhälsoinstitutets rapport.

De som skriver ut mest är i tur och ordning Stockholm, Skåne, Uppsala, Gotland och Västmanland.

Jämför vi detta med SKL:s statistik för antalet besök ser vi ett besvärande mönster.

Antal läkarbesök per landsting. Från SKL.
Antal besök per landsting. Från SKL.
besok2antibiot
(I en tidigare version av detta inlägg angavs felaktigt att besöksstatistiken avsåg läkarbesök. Den visar alltså besök i vården totalt sett och inget annat. Tack SKL för påpekande.)

Även här är skillnaderna stora. I topp ligger Stockholm, Skåne, Gotland, Halland och Uppsala. Fyra av fem av dessa tillhör de som skriver ut mest antibiotika. Många besök sammanfaller med mer antibiotika. Om det därmed också finns ett direkt samband är förstås oklart, men Folkhälsomyndigheten skriver själva i sin rapport att det är svårt att bortse från överanvändning och hänvisar till rapporter som pekar på mycket stora skillnader i behandling av luftvägsinfektioner. Slutsatsen blir ett lakoniskt konstaterande:

The great variation between counties is probably not explained by differences in morbidity (Hedin K, Andre M, et al. 2006), but more likely explained by overuse of antibiotics.

Nu undrar ni hur det ser ut längst ner i tabellen? Jo, där återfinns bland de fem nedersta i båda fallen Norrbotten, Dalarna och Jämtland. Samma mönster. Färre besök, mindre antibiotika.

Vad vi gör vi då åt detta? Vi måste skifta fokus från att ensidigt titta på tillgänglighet till att se på vårdens effekter -positiva och negativa – i stort.

Uppenbart måste Stockholm, som sticker ut ordentligt både vad gäller vårdkonsumtion och antibiotikaförskrivning, göra något. Där har man i bred enighet beslutat att ändra ersättningsmodellen så att den styr mindre mot fler besök. Återstår att se om det också får effekt på Stockholmarnas antibiotikakonsumtion. Men det räcker inte att titta på Stockholm. Inget landsting klarar det nationella målet om 250 recept per 1000 invånare. Jag tror vi måste se frågan i ett större perspektiv.

För det första måste vi fundera över våra egna styrmodeller för främst primärvården. Kan vi göra något där för att stimulera minskad antibiotikaförskrivning? Jag tror att både organisation – mobila team, hembesök mm – och morötter i ersättningsmodellen kan fungera. Lite mer rakt på sak måste vi se till att sjuka människor tillbringar mindre tid med varandra.

För det andra måste vi efterfråga relevant statlig stimulans. Varför hade vi en kömiljard för att kapa köerna, men ingen antibiotikamiljard för att minska antibiotikaanvändningen?

Informationskampanj, sannolikt runt 1990
Informationskampanj, sannolikt runt 1990

För det tredje måste vi satsa på folkbildning. Jag är gammal nog att minnas de gigantiska annons- och informationskampanjerna för att stoppa spridningen av HIV på 90-talet. Vi vet idag att de många gånger var kraftigt överdrivna, men de hade effekt. Vi var kort sagt skitskraja. Och krasst sett står vi inför ett mycket större hot nu.

Det behövs mer konkreta åtgärder i arbetet mot antibiotikaresistens. Och det måste börja kosta. Hellre pengar nu än i människoliv och lidande i framtiden.