Jag fick skriva ett kapitel om skolpolitik i den här antologin. Boken är indelad i tre delar och mitt kapitel ingår i den del som handlar om samhällsproblem. Linnea Svedenmark inleder med en hoppfull dikt. En man på ett tåg vänder sig flera gång om mot mot en kvinna med ett skrikande barn. Han reser sig och går bort till henne, men istället för att klaga frågar han om hon vill ha avlastning en stund och erbjuder sig att passa barnet ett tag om hon vill köpa kaffe. Barnet är visserligen hennes, men just där på tåget var det en angelägenhet för fler.
Jag skriver om skolpolitik. Mitt uppdrag var i korthet att lämna dagspolitiken och att mer övergripande skriva om problemen, hur vi hamnade här och i vilken riktning vi är på väg om vi inte vänder utvecklingen.
Om vi lämnar nyhetsflödets rapporter om lärarbrist och betygsinflation tycker jag att det finns tre saker vi borde bekymra oss om: kunskaper, hopp om framtiden och ett samhälle som håller ihop.
Vägen hit började inte med en proposition från regeringen Bildt utan debatten började – och förlorades kanske – långt tidigare. Jag skriver lite om amerikanske ekonomers inflytande på svensk debatt, om en bristfällig analys av det som kallades Maktutredningen, om SAF, Assar Lindbeck och om en socialdemokrati som kapitulerat inför borgerlig opinionsbildning och retirerade in i framtiden istället för att möta den med en egen strategi.
Om vi inte gör något ser jag en stor risk att vi landar i ett sorts parallellskolesystem. Kanske inte för att något parti säger att de önskar det, även om det finns sådana strömningar, utan för att en sådan utveckling framstår som logisk. Jag skriver också lite om en utveckling där utbildning går från att bli en gemensam angelägenhet till att bli en privat. Dit är vi redan en god bit på väg.
Det marknadsstyrda skolsystem vi skapat – och fortfarande tillåter växa – riskerar också att bli en arena för fler juridiska konflikter. När ser vi den första gruppstämningen med elever som gått i en skola som när de gick där var godkänd av Skolinspektionen, men som sedan visade sig ge undermålig utbildning? När kommer de första rättsprocesserna om förlorad livsinkomst från elever som inte kommit in på prestigeutbildningar där platserna tagits av elever med koncernskolebetyg?
Den mest prioriterade uppgiften – vid sidan av allt dagspolitiskt som behövs – för att återupprätta och bevara en gemensam skola är att göra den viktig för hela samhället, för alla väljare. Skolan måste tas tillbaka från den individuella sfären till den gemensamma och politiska. Den sortens opinionsbildning tror jag är en större och svårare uppgift än att ta fram konkreta politiska förslag för hur skolor ska planeras och finansieras, och för hur elever ska kunna ges likvärdiga förutsättningar. Men det måste göras.
Nu ser jag fram emot att läsa alla andra texter i boken. Den finns där böcker säljs!