I skriften Hur mår den kommunala demokratin? Från Lunds universitet 2024 instämde 53 procent av de tillfrågade politikerna i påståendet ”Politikernas roll begränsas oftast till att granska tjänstemännens förslag”. De folkvaldas möjligheter att styra är begränsad. I alla fall uppfattar många folkvalda saken så. Jag håller med. I jämförelse med mina första politiska uppdrag för 30 år sedan tas långt fler beslut på tjänstemannanivå, och allt mer av de förtroendevaldas dagordningar handlar om styrdokument och rapporter. Som en konsekvensens av det tycker jag att besluten i de politiska organen fått lägre status.
Idag blev det här nästan komiskt uppenbart i Enköpings kommun.
Pressmeddelandet hos TT. Det plockades bort efter en stund, men det hade förstås redan nått sina mottagare via e-post.
Klockan 16.13 skickade kommunen ut pressmeddelandet om de nya taxorna för vatten och avlopp. Då var det åtminstone två timmar kvar innan vi folkvalda i kommunfullmäktigesalen kom fram till den punkten på dagordningen. Ett misstag såklart, men jag tror tyvärr också att det är en spegling av synen på kommunfullmäktiges roll.
Det är dags att ändra på det. Det vore rimligt att kommunfullmäktiges ordförande avgjorde vilka av kommunfullmäktiges beslut som ska kommuniceras som pressmeddelanden. Och när.
Idag svarar jag och Jesper Englundh organisationen Företagarna om företagsklimatet i Enköping i Enköpingsposten. Socialdemokraterna anser att när det går bra för vanligt folk så går det också bra för de mindre företagen. Och omvänt, när vanligt folk har svårt att få lönen att räcka blir det helt enkelt för lite kvar restaurangbesök, kläder, nöjen, renoveringar och allt annat som det lokala näringslivet tillhandahåller.
Inflationskrisen 2022-2024 slog hårt mot hushållen som fick se tio års reallöneökningar utraderade. En vanlig familj med två förvärvsarbetande tappade runt 5000 kronor i köpkraft. Det slog tydligt mot det lokala näringslivet. Lika tydlig var regeringens passivitet. Sänkt skatt på sparande gav inga nya pengar till den lokala handeln. Inte Enköpingspolitikernas fel, det är sant, men Enköping styrs av partier som drivit på för högerregeringens politik. Jämfört med andra länder i EU har vi sämre tillväxt och sämre utveckling för handeln. Det hänger såklart ihop med att regeringen inte förmått skydda hushållen på samma sätt som andra regeringar gjort.
Svensk ekonomi sticker ut på ett dåligt sätt. Det drabbar både vanligt folk och det lokala näringslivet.
Jag är bekymrad över att den offentliga byråkratin växer snabbare än verksamheten. På nästa kommunfullmäktige ska jag få svar på en interpellation som handlar om hur det kommer sig att antalet anställda i kategorin ledning, utveckling och stöd i Enköpings kommun ökat med 18 procent sedan 2018, när befolkningen bara vuxit med 9 procent. Samma utveckling ser vi inom staten, där till exempel de centrala skolmyndigheterna växer snabbt. Är det detta vi behöver, eller borde vi använda pengarna i verksamheten istället? Jag är också oroad över att nya styrmodeller med processer och mätetal som ska följas och dokumenteras inte alltid ger bättre resultat eller kvalitet ute i våra verksamheter. Däremot finns tyvärr en hel del som tyder på att de driver kostnader inom administrationen. Jag blev därför nyfiken på den nya boken Rätt räcker inte av föreläsaren Klas Hallberg och professorn i psykologi Per Kristensson, båda stjärnor inom sina gebit.
På baksidan står att det handlar om en frustrerad uppgörelse med en övertro på mätetal, processer och riktlinjer. Det är något jag kan känna igen mig i själv. Boken har dessutom fått tung uppbackning. På insidan av bokens omslag säger en toppchef på SKR att ”Det här är en bok som behövs! En träffsäker och djuplodande bok om att skapa verkligt värde som dessutom är rolig att läsa.” Generaldirektören på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bidrar med uppmaningen ”Läs, inspireras och våga rubba cirklar.”
I grund och botten sympatiserar jag alltså med författarnas ansats, men den här boken tycker jag leder fel. Problemet med Hallbergs och Kristenssons resonemang är att de nästan helt saknar systemperspektiv. Jag saknar resonemang om syftet med outsourcing av verksamheter till underleverantörer, om politiska beslut som syftar till att splittra upp verksamheter, och lagkrav på likabehandling av medborgare. Nej, här presenteras en rad anekdoter där medarbetare i bästa fall beskrivs som otillåtna att agera förnuftigt, men i flera fall beskrivs medarbetarna som ovilliga, eller helt enkelt oförmögna, att agera efter sitt omdöme. Ansvaret för dumma beslut läggs i den enskilde medarbetarens knä.
Med så tunga rekommendationer från SKR och en myndighet vore det inte konstig om det här materialet i en eller annan form dök upp i en kommun eller på ett företag nära mig. Och det gör mig orolig. Är det här resonemang som toppchefer i kommuner och regioner, ja till och med generaldirektörer, går igång på? Är det här som tjänstemän i både privat och offentlig sektor kommer att få inspireras av på höstens kick-off?
Låt mig förklara hur jag menar genom att kommentera tre av bokens huvudexempel, ett från järnvägen, ett från kommunal bygglovshantering, och ett från vården.
Frukostpåsen handlar om att Klas Hallberg haft två medpassagerare på ett SJ-tåg som båda löst biljett i första klass. Därmed skulle båda också ha rätt till frukost i form av en frukostpåse som, mot uppvisande av en QR-kod, skulle hämtas ut i en kiosk på stationen före avfärd. Enligt anekdoten hade den som köpt båda biljetterna dock bara fått en QR-kod och fick därmed också bara en frukostpåse. Trots att de kunnat visa att de har löst två biljetter ville expediten i kiosken bara lämna ut en påse och de nödgades istället köpa en själva för nittio kronor.
Halberg och Kristensson redovisar omsorgsfullt och underhållande hur dumt detta är, men deras slutsats är långt ifrån självklar. De fokuserar på expediten i kiosken. Antingen har hon inte varit tillåten att använda sitt omdöme, eller så har hon inte klarat av att göra det. Om hon bara använt sitt omdöme, och delat ut en extra frukostpåse, hade kunden blivit nöjdare, vilket organisationen skulle vunnit på i längden.
Låt oss nu stanna upp lite. Ja, och betänka att en av författarna är professor i psykologi med inriktning konsumtion och innovation, samt verksamhetsledare för ett världsledande centrum för tjänsteforskning. Jag tycker att det finns en helt annan slutsats att dra av det här exemplet. Det vi vet här är att:
Det är SJ som sålt biljetter inklusive frukost,
SJ har egen personal som träffar alla kunder ombord på tåget, samt att
det fåtal passagerare som löst den dyrare förstaklassbiljetten normalt sitter samlade i samma vagn eller avdelning.
SJ har alltså ett gyllene tillfälle att varje dag välkomna sina bästa kunder – förstaklass-passagerarna – med ett trevligt bemötande och en frukostpåse direkt från bolagets egen personal. Allt på plats i en bekväm fåtölj. Att ta chansen att möta kunderna när de har det gôtt är tämligen grundläggande för alla som arbetat i någon form av kommersiell verksamhet.
Samtidigt skulle utdelningen av frukostpåsar kunna locka andra passagerare att lösa den där dyrare biljetten nästa gång. Ett ypperligt tillfälle till marknadsföring och merförsäljning alltså.
Den här möjligheten har SJ alldeles själva avhänt sig genom att outsourca frukostpåsen till en kioskkedja och låta kunderna själva göra jobbet att hämta den till tåget. Jag tycker inte att det krävs mycket analys för att se var den verkliga dumheten ligger här. Beställa alla påsar i en samlad leverans till tåget, och själva skörda frukterna av momentet dela ut frukost? Eller lämna bort kundupplevelsen till en underleverantör, och därtill låta kunden göra jobbet själv?
Det är i mitt tycke långt ifrån självklart att det är expediten i kiosken som brustit i omdöme och ansvar här. Att hon inte ingår i målgruppen för boken blir uppenbart av att hon av författarna beskrivs som ”vresig tonårstjej”. Det är antagligen en formulering som ska inkassera igenkännande skratt på föreläsningar för välbetalt folk runt om i landet i höst. Jag hoppas att några av dem reflekterar att det kunde varit deras son, dotter, sambo, bror, syster eller förälder som stod där i kiosken och hade ansvar för att ta betalt på rätt sätt.
Utöver detta hade det såklart varit rimligt att invända att ingen av resenärerna är kund i kiosken. Nej, de har köpt varsin biljett inklusive frukost av SJ. Kioskkedjans kund här är uppenbart SJ. Därmed faller förstås en del av resonemanget.
I ett annat av de mest framträdande exemplen handlar det om ett par som byggt sitt Attefalls-hus för nära tomtgränsen och som därmed måste flytta eller riva det. Det här exemplet är mindre anekdotiskt och har synts i media, senast i juli i en debattartikel av Mats Alvesson och Daniel Schatz. Här står det visserligen att det är den byggfirma paret anlitat som gjort fel, men författarna menar ändå att det är kommunen som är skyldig. Det handlar ju bara om 34 centimeter. Det borde väl den kommunala tjänstemannen kunna godta? Om bara en kommunal tjänsteman fick, ville och vågade använda sitt omdöme kunde huset få stå kvar. Som stöd för det hänvisar författarna till Centrum för rättvisa* som de beskriver som en organisation som ”hjälper vanliga människor att försvara sina grundläggande fri- och rättigheter”. (Här hade en beskrivning av den politiska bakgrunden till Centrum för rättvisa varit på sin plats, se fotnot.) Författarna har i samtal med Centrum för rättvisa flera gånger fått höra att ordet proportionalitet finns i lagtexten. Hallberg och Kristensson menar att proportionerna här är otroligt tydliga. Verkligen?
Införandet av regelverket för de så kallade Attefallshusen var kontroversiellt i fråga om den enskilda människans skydd för sin egendom. Lagrådet skrev i sitt yttrande att det varken är utrett om regeringens förslag lever upp till regleringen i Europakonventionen om egendomsskydd, eller om rätten till domstolsprövning. Vems egendomsrätt frågar vi oss nu? Jo, berörda grannar. Genom en lagändring skulle en granne plötsligt, utan bygglov eller möjlighet för mig att påverka få bygga ett ganska stort hus så nära min tomt som 4,5 meter. Det påverkar såklart min egendom. Nu gick lagen igenom ändå, men avståndet till tomtgräns finns där av en anledning.
Den lagtext författarna hade behövt läsa här är för övrigt Kommunallagen. Redan i 2 kap 3 § står under rubriken Likställighetsprincipen att Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Om en kommun skulle ge en enskild medborgare tillstånd att bygga närmare tomtgräns mot mark av typen ”allmän plats, natur” än vad som är tillåtet blir den alltså tvungen att låta också andra göra det. Då faller i praktiken regelverket om Attefallshus. Det är också skälet till att länsstyrelsen avslog överklagandet.
Kort efter avsnittet om Attefallshuset blir det förresten lätt komiskt. Författarna resonerar då om att det inte är något brott att bryta mot en policy eller riktlinje. Sant. Och jag håller med om att det i många organisationer finns alldeles för många sådana. Men sedan skriver de om lagar, och där är Hallgren och Kristensson supertydliga: Lagar kan man inte snabbfotat eller kreativt bryta mot. Istället måste man rätta sig efter dem eftersom lagarna något som demokratin Sverige kommit överens om.
Boken hade här vunnit på om författarna tagit reda på att avståndet till tomtgräns för ett Attefallshus är reglerat i Plan- och bygglagen, PBL. Närmare bestämt i 9 kap, 4a §.
Ett genomgående exempel handlar annars om Åke som under arton månader träffar 66 olika läkare. I en bok där det står vad Åke sagt till en tidning om sina ”senaste sjukhusvistelser” förväntar sig i alla fall jag viss aktualitet, men den som bläddrar till källorna sist i boken får reda på att exemplet är från 2015. I det här exemplet tycker jag ändå att författarna nosar lite på ett systemperspektiv med orden ”att problemen uppstår delvis för att ersättningssystemen ser ut som de gör, och för att vården är uppdelad i så många utförare”. Tyvärr lämnar de snabbt systemperspektivet och konstaterar att det är läkare nummer 14 som borde remitterat till en specialist.
”Sjukvårdspolitikerna vill att köerna ska vara korta och satsar på det. Men det leder bara till att en stor grupp patienter kommer att rotera in och ut på akutmottagningarna, med komplexa symtom. De får träffa många läkare som skriver ut olika mediciner utan att det finns några diagnoser.”
Jag tycker att det hade platsat i boken. Året innan DN:s artiklar kom förresten Riksrevisionen med sin granskning av vårdvalsreformen (RiR 2014:22). Slutsatserna i den stämmer väl överens med fallet Åke.
Ur Riksrevisionens rapport om Vårdvalet.
Som jag skrev inledningsvis tycker jag att författarna är inne på problem som är verkliga och som vi måste lösa. I många verksamheter ger det idag för mycket status att beskriva processer, och för lite status att göra själva jobbet. Författarna kritiserar – med rätta! – att verksamheter leker affär och ägnar tid åt ett evigt mätande. Inget av det är följden av någon naturlag. Låtsasaffärer och mätande är ett resultat av att många verksamheter påtvingats marknadsekonomiska styrmodeller. Det är ett resultat av högerpolitik.
Jag saknar alltså systemperspektiv. Utan ett sådant blir det här tyvärr en samling anekdoter där för mycket av skulden läggs på medarbetarna på i verksamheten.
För den som vill läsa mer om bakomliggande orsaker till växande administration och ett aldrig sinande flöde av styrdokument finns det andra böcker som jag tycker är mer intressanta. Tre favoriter här:
Trängd demokrati, av Malin Rönnblom (Karlstads universitet), Kerstin Alnebratt, Maud Eduards (Stockholms universitet), Jörgen Johansson (Göteborgs universitet) och Andreas Öjehag-Pettersson (Karlstads universitet)
Feminism som byråkrati, av Malin Rönnblom (Karlstads universitet) och Kerstin Alnebratt. Räds inte titeln här! Exemplet är visserligen jämställdhetspolitik, men boken beskriver mekanismer som genererar mer dokumentation på bekostnad av verkstad på ett sätt som är applicerbart på flera områden. Väldigt bra! Svår att köpa, men finns ofta på ditt lokala bibliotek.
För en intressant text som anknyter till problemen vi har med multisjuka som trots rader av vårdkontakter och mediciner inte mår så bra som de skulle kunna göra tycker jag att läkaren Fanny Nilssons text om begreppet lågvärdevård är läsvärd. Hon kommer för övrigt snart med en bok om sjukvård.
Men den här boken då? Om du är förtroendevald politiker eller fackligt aktiv tror jag att det är viktigt att veta vilket tankegods och vilka slutsatser det är som sprids bland toppchefer. Boken är värd att läsa ur det perspektivet. Många kommer säkert också att höra materialet i föreläsningsform. Att priset för en biljett är 750 kronor exklusive moms antyder att det här är den sorts föreläsning som det är tänkt att en arbetsgivare ska betala för.
Men för att runda av detta. Nästan lika bekymrad som jag är över att välfärden trängs ut av svällande byråkrati är jag över att problemen tenderar att individualiseras. Det blir för mycket av medarbetare X borde använt sitt omdöme, och för lite av politiska beslut tog ifrån medarbetaren möjligheten. Jag tycker att den här boken är en del i en sådan trend, i sommar också aktualiserad av den ovan nämnda debattartikeln av Mats Alvesson och Daniel Schatz, som kräver att en Dumhetsombudsman (DumO) inrättas. Risken är att vi flyttar fokus från systemfel och politiska beslut, till individuellt ansvar och omdöme.
Missförstå mig rätt. Jag helt för både ansvar och omdöme, men det som krävs är först och främst att beslutsfattare och politiker på olika nivåer själva reflekterar över de processer och styrdokument de själva beslutat om. Hur mycket nytta har de medfört? Uppväger nyttan det merarbete, den stelbenthet, och de ökade kostnader som kunde gått till verksamhet i form av högre personaltäthet, kortare köer eller bättre bemötande?
Slutligen. Varför en myndighetschef och en representant för Sveriges Kommuner och Regioner lånat ut sina namn till att marknadsföra detta är en gåta för mig.
*I sammanhanget bör nämnas några saker om Centrum för rättvisa. Organisationen startades av Gunnar Strömmer, numera moderat justitieminister, och Markus Uvell, välkänd högerman och lobbyist, och en av bidragsgivarna har varit Svenskt Näringslivs stiftelse Fritt Näringsliv. Äganderätten är en central del i verksamheten. Syftet har hela tiden varit att skydda enskildas egendom och minska räckvidden för politiska beslut. I deras egen beskrivning av fallet med Attefallshuset står att Entreprenören tog på sig ansvaret för misstaget, men gick sedan i konkurs. Det är banne mig komiskt att beskriva det som att ta ansvar.
Vi tar det från början. 2008 skapade regeringen Reinfeldt Europas mest liberala regler för arbetskraftsinvandring från det som kallas tredje land, det vill säga från länder utanför EU. Från länder inom EU råder det som bekant fri rörlighet. Med de svenska reglerna krävdes bara en lön på 13000 för att få ett arbetstillstånd, något som ställt till stora problem i många branscher. Ändå blev protesterna stora när regeringen förra året höjde lönekravet till cirka 27000 kronor. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, rasade och hävdade att 2500 – 5000 jobb i välfärden hotades. När det visade sig att antalet arbetstillstånd till vårdbiträden och undersköterskor – de yrken som har lägre löner än inkomstkravet, bara kunder räknas i promille av det totala antalet medarbetare, backade SKR och kom fram till att typ eh, nja, hmm, det kanske handlar om 120 – 160 personer. Nu vill regeringen skärpa kraven ytterligare och det pågår en dragkamp om vilka branscher och yrken där det anses råda sådan brist att arbetskraftsinvandring ska kunna ske även till lägre löner. Det var den listan som myndigheterna lämnade till regeringen igår.
Några yrken på listan tycker jag sticker ut.
Migrationsverket har med både undersköterska och bussförare på listan med yrken där de anser att det råder brist. Samtidigt visade en färsk rapport från Kommunal att det finns hela 42000 utbildade undersköterskor som arbetar med annat. I bussföraryrket arbetar enligt arbetar yrkesregistret ca 23000 personer, men det finns hela 147000 personer som har busskörkort. Det här handlar alltså om personer arbetsgivarna skulle kunna anställa om villkoren var konkurrenskraftiga.
Vad visar det här? Jo, att begreppet brist är trubbigt. Det beror på vem som formulerar det. Myndigheterna har här valt arbetsgivarens definition. I handlingen till regeringen står att det handlar om yrken ”där arbetsgivare har svårt att finna arbetskraft i Sverige eller i viss del av Sverige”, inte alltså att det saknas personer med rätt kompetens på arbetsmarknaden. Det är en viktig skillnad. Att en arbetsgivare har svårt att hitta personal behöver ju inte bero på att det inte finns några att anställa. Det kan också bero på att de som skulle kunna ta jobbet tycker att villkoren är för dåliga och hellre arbetar någon annanstans. Det blir alltså inte brist på arbetskraft bara för att arbetsgivaren säger att det är det.
I sommar fick vi för övrigt ett tydligt exempel på hur arbetsgivare använt arbetskraftsinvandring för att hålla nere löner. Under det senaste året har vi sett många artiklar och nyhetsinslag om hur begränsad arbetskraftsinvandring hotar äldreomsorgen. I väldigt många av dessa har det handlat om ett äldreboende i Bodens kommun. I en av artiklarna sade personalplaneraren på äldreboendet rakt ut:
– Om vi inte ska ha arbetskraftsinvandring med låga löner, vem ska då göra jobben. I vården? På restaurangerna?
Intressant nog kom det i början av den här sommaren en nyhet som bekräftar att det är detta det handlat om. När låglönearbetskraft från utanför EU inte längre finns att tillgå har Boden övergått från att prata om arbetskraftsinvandring till att istället berätta att de höjer löner och förbättrar villkor för att fler ska vilja arbeta i äldreomsorgen.
På listan med bristyrken finns flera exempel som sticker ut. När andra myndigheter kämpar för att öka andelen lärare med svensk lärarbehörighet föreslår Migrationsverket och Arbetsförmedlingen att vi ska underlätta arbetskraftsinvandring från utanför EU till jobb som lärare. Per definition alltså som obehöriga lärare.
Och roligast. Några av yrkena kräver svenskt medborgarskap. Att vi ska börja anställa officerare från tredje land torde knappas hända. Myndigheterna tycks här ha tagit sitt uppdrag att leta bristyrken på mycket stort allvar:
”När det gäller krav på svenskt medborgarskap för att få arbeta inom yrket konstaterar Migrationsverket att eventuella begränsningar generellt sett inte är kopplade till själva yrket utan till anställningen.”
Ur Migrationsverkets handling.
Nu återstår att se vad som kommer hända med listan. Redan tidigare har regeringen aviserat att det inte ska bli undantag för bärplockare och personliga assistenter, samt för yrken där det råder stora problem med arbetskraftsexploatering och missbruk. Migrationsverket listar yrkena städare samt kockar och kallskänkor som sådana. Men enligt en artikel i DN verkar Arbetsförmedlingen vilja ha undantag också för dessa. Arbetsgivarsidan driver förstås på. Märkligt nog gör också SACO det. Men frågan måste ställas:
Är det fler undantag för arbetskraftsinvandring vi behöver eller ska vi prioritera arbetsvillkor som gör att utbildat folk tar jobb som de redan har utbildning för. Svenska arbetsgivare har alltså redan tillgång till hela EU:s arbetsmarknad.
Och för jobb som kräver kortare utbildningsinsatser är det väl ändå hög tid att vi prioriterar arbetsmarknadsutbildningar och tar rejäla tag för att få ned den rekordhöga arbetslösheten?
Frågan måste nog ställas efter förra veckans DN Debatt från Liberalerna. På sidan 52 och framåt i Tidö-avtalet finns nämligen några punkter som rör marknadsskolan, eller det som liberaler gärna kallar en helrenovering av friskolesystemet. Låt oss se hur det verkar gå med de viktigaste och mest framträdande av dessa:
Stopp för vinstutdelning i fem år
Inget om detta i gårdagens artikel. Istället en mer vag formulering om att börsklippare och extremister ska bort. Frågan är utredd. Kommer det att bli någon proposition?
Insynsprincip
Tidöpartierna var överens om att offentlighetsprincipen inte passade och ville istället ha en ny insynsprincip. Sedan ändrade sig liberalerna och ville ha offentlighetsprincip ändå. Båda är utredda, men inget har hänt. I artikeln var frågan om insyn inte med alls.
Obligatoriskt skolval med kortad kötid
Det här löftet har Tidöpartierna redan backat ifrån. Nu fanns inte något rättvisare skolval med i Liberalernas lista med förslag att ta strid för heller.
Bindande skolpengsnorm
Stod med i artikeln på DN Debatt, men moderaterna sågade i praktiken utredningen samma dag som den släpptes. Utan nya besked därifrån finns inte mycket som tyder på att det blir någon proposition.
Minskad administrativ börda
Inte jättespecifikt i avtalet, men frågan är hur det rimmar med det nya förslaget om att förskollärare ska klocka högläsningen och bevisa att den varat i 100 timmar? Vi har en läroplan för förskolan där högläsning är central. Det nya från L är mätning.
Ur läroplan för förskolan.
Har överenskommelsen fallit?
Sammantaget är det nog rimligt att fråga sig om inte Tidöpartiernas överenskommelse om skolan fallit. Det som genomförts mot skolkoncernerna vilja hittills är framförallt kravet på bemannade skolbibliotek. Bra, men värt att komma ihåg att det förslaget togs fram av S-regeringen.
Slutligen. Simona Mohamssons kritik mot friskolesystemet hade för bara några år sedan kallats för oseriös (och hårdare ord) av hennes företrädare, om den framförts av en socialdemokrat. Det tydligaste budskapet i artikeln är kanske därför ”socialdemokraterna hade rätt”.
I min bokhylla finns en snart 30 år gammal liten skrift där ett av kapitlen har rubriken Bilda dig, bry dig, och betala för dig.
Boken heter Bekännelser och skrevs av dåvarande s-riksdagsledamoten Widar Andersson.
Likheterna med nyvalde L-ledaren Simona Mohamssons Bilda dig, Bete dig, Bry dig är förstås slående. Skillnaden i betydelse mellan att Bete sig och Betala för sig också. Och såklart skillnaden i tid.
Widars bok kom i kölvattnet av å ena sidan ett ekonomisk skifte, och å andra sidan efterdyningar av en debatt om folkrörelser, självförvaltning och lokal demokrati. 1996 var svensk politik upptagen av att hantera baksmällan efter 80-talets dopade ekonomi med hög inflation, en rad devalveringar och till slut 90-talskrisen.
Widar Anderssons ansats när det gällde att Bilda sig ser vid en hastig anblick ganska lika ut som Mohamssons, men det finns en stor skillnad:
När L-ledaren pratar om att Bilda sig handlar det om skola, utbildning och att släppa skärmen. Widars ingång är en annan. Han vill se medborgerlig omvärldsbildning, och ser det där med att bilda sig som ett samhälleligt ideal för att ta fram ny politik för ett bättre samhälle. Istället för att förfasa oss över arbetslöshet och rasism på det europeiska fastlandet skulle vi skapa ny politik med alternativ till resignation, slum och segregation.
Bildningen i Widar Anderssons tappning handlade om samhället. Mohamsson vill visa att den som skärper sig kan få ett bättre liv.
När det gäller att Bry sig finns likheter i form av dygden att engagera sig för andra, men där Simona pratar om föreningslivet skriver Widar om ett lokalt ansvar för det sociala arbetets vardag. Det är mycket mer långtgående och förstås helt främmande för dagens politiska klimat där alla ropar på staten och den lokala demokratin monterats ned till förmån för ett allt starkare tjänstemannastyre. Sen har en del av det som Widar föreställde sig – friskolor med lokalt inflytande till exempel – i praktiken blivit till centralisering hos företag istället för centralisering hos staten. Det får dock bli en annan text än denna.
Men visst. Det är förstås skillnaden mellan att Betala för sig och att Bete sig som sticker ut här. I Mohamssons Bete dig ligger visserligen ett mått av Gör rätt för dig, men Widar Anderssons Betala för dig är större. Hans paroll handlar inte bara om individens ansvar utan den lever i ljuset av den ekonomiska krisen, och insikten om att den svenska ekonomin till viktiga delar varit ett luftslott. Konkurrenskraften hade dopats med en rad devalveringar. Under de borgerliga regeringsåren 1976 till 1982 med sammanlagt hela 26 procent. Och 1982 slog S-regeringen till med ytterligare 16. När kronan sedan släppes fri 1992 föll kronan snabbt med 25 procent. Knappt tio år efter alla devalveringar var en fjärdedel av värdet luft. Inflationen hade gjort det billigt att låna, vilket märktes både på statsskulden och hos hushållen vars bostadslån åts upp av inflationen. Widars tes var att Sverige byggt stora delar av välståndet på pengar vi inte hade haft. Priset betalade vi genom saneringen av statsfinanserna från mitten av nittiotalet. Till viss del betalar vi än idag. Simona är också här mer individuellt orienterad. Det är du som ska göra rätt för dig. I Widars tappning handlar det om kollektivet och en central formulering lyder ”Betala skatt för de delar av livet som vi bestämt oss för att arrangera kollektivt”. Den insikten är alltför ovanlig i dagens borgerlighet där skatt alldeles för ofta betraktas som straff, eller i alla fall något som ska sänkas.
Alliterationer är ett kraftfullt retoriskt grepp för en politiker, men orden i sig behöver alltså inte säga så mycket om riktningen. Det är vad hen lyckas fylla orden med som är viktigt. Samma formulering kan helt enkelt betyda olika saker för olika partier.
Betala för dig kan som Widar skriver betyda betala skatt så att samhället fungerar. Gör rätt för dig kan med L-ledarens retorik betyda betala själv så att vi inte behöver finansiera saker med skatt. Det är två olika samhällen.
När Widars bok kom ut 1996 hade mångårige partistrategen Johan Jakobsson redan skrivit den plan som varit Liberalernas rättesnöre sedan dess, skriften Fem goda råd till ett alldeles för litet parti. Idag är han statssekreterare i regeringskansliet. Kanske läste han eller någon av de gamlingar som finns kvar i kretsen runt liberalerna Widars bok på nittiotalet. Kanske dök formuleringen upp igen enbart som en följd av allitterationens kraft.
Så var det dags igen. Ikväll ska kommunfullmäktige godkänna hur partierna redovisat förra årets partistöd. Det fungerar ju så att alla partier med mandat i fullmäktige får ett årligt bidrag. I reglerna som kommunfullmäktige beslutat om är syftet tydligt:
Partistöd ges till de politiska partier som är representerade i kommunfullmäktige. Partistödet ska användas för att stärka de politiska partiernas ställning i den kommunala demokratin och partistödet ska användas för politisk verksamhet med anknytning till Enköpings kommun. Partistödet ska användas till ett långsiktigt och kontinuerligt arbete för att öka medborgligt inflytande och valdeltagande i kommunen.
Redovisningen ger oss en god inblick i vad partierna gör. Tydligast är att titta på hur mycket pengar olika partier skickar iväg till andra delar av partiorganisationen. I år har kristdemokraterna gått förbi moderaterna i den tveksamma tävlingen om att skicka störst andel av det lokala partistödet ut ur Enköping. Kristdemokraterna skickar ut 41 procent av pengarna, moderaterna skuggar med 37 procent. I kronor räknat är dock moderaterna ohotade. Över 140 000 kronor som kunde använts till lokal politisk verksamhet skickades till andra delar av partiet.
Sammanställning baseras på kommunfullmäktiges beslut om partistöd för 2024 samt partiernas redovisningar av hur stödet använts. Röda staplar visar hur stor andel av partistödet som partierna använder i Enköping, grå visar hur stor andel som skickas vidare till andra delar av partiorganisationen. För detaljer, se tabellen längre ned.
Bara tre partier låter alla pengar stanna i verksamheten i Enköping: Socialdemokraterna, Centerpartiet och Nystart Enköping. Det sistnämnda partiet har ju ingen riksorganisation, ska kanske tilläggas.
För den som vill se mer detaljer redovisas siffrorna för 2024 i tabellen nedan.
Sammanställning baserad på kommunfullmäktiges beslut om partistöd för 2024 samt partiernas redovisningar av hur stödet använts.
Vad gör då vi socialdemokrater med partistödet. Jo, av redovisningen till fullmäktige framgår att vi lägger en stor andel på lokalkostnader. Vi håller till på Kyrkogatan 15. Det kostar, men lokalen där har varit ett lyft.
Det är fler och fler medborgare, företag och organisationer som lärt sig var vi finns.
Vi har kommit närmare alla som rör sig i centrum.
Vårt eget partiarbete, själva förutsättningarna för att vi långsiktigt och kontinuerligt ska kunna arbeta för att öka medborgligt inflytande och valdeltagande, har blivit bättre.
Läget spelar roll. Alla andra som verkar i centrum har fått en granne istället för en tom lokal. När vi finns i centrum och har våra möten där är chansen större att vi handlar något på vägen dit eller hem. Ibland blir det till och med en bit mat eller en after work i anslutning till något av våra möten. Vår lokal på Kyrkogatan är på så sätt också konkret centrumutveckling.
Är du nyfiken på socialdemokraterna? Hör av dig så bokar vi en träff, eller prova att knacka på när du går förbi.
Det var lite om hur Socialdemokraterna resonerar. De partier som skickar en stor del av partistödet ut ur Enköping får förstås själva svara för hur pengarna till deras riksorganisationer kommit demokratin i Enköping till del. Fråga dem om det!
Förra lördagen försvarade jag begreppet ”vanligt folk” i en debatt. I fredags kom första plattan på över tjugo år med bandet som en gång gjorde sig odödliga med en låt som hette just så. Pulp. Ny musik, men inte första livstecknet. Textförfattaren Jarvis Cocker släppte något år efter Brexit-omröstningen den lilla skriften Good Pop, Bad Pop. Orimligt nog finns den översatt till svenska (ingen kan ha tjänat pengar på det här, men tack Bokförlaget Atlas!).
Brexit-besvikelsen ligger tung mellan raderna i den lilla pamfletten. Bra pop är i Common People-sångarens resonemang *populär* och får ta tid att slå igenom. Dålig pop är *populistisk* och slår genast. Hans exempel är den brittiska topplistan. Skivköparna kunde länge genom en sorts gräsrotsdemokrati få upp tämligen udda låtar i topp. Det kunde ta lite tid, men när en låt spred sig kunde de många vinna över marknadsföring och kommersialism. I alla fall ibland. Förtrollningen bröts när skivbolagen började dumpa priset på nya singlar första veckan. Plötsligt behövdes inte längre tid för att få upp en låt i topp. En sång behövde inte lägre flera veckor för att sätta sig bland gräsrötterna och börja klättra på listan. Istället för bra pop som tilläts ta tid och kunde hänga kvar länge på listan blev det dålig populism som med hjälp av en enkel lösning – dumpat pris – dominerade listorna, men nu korta perioder i taget.
Jag tyckte det var en bra bild. Verklig förändring tar tid, men förändringen måste också lova något innehåll och kunna förklaras så att den blir *populär*. Till skillnad från *populismen* som med enkla lösningar lovar snabb förändring.
Och nya plattan? Jag tycker det är bra pop! Det är svårt. Det tar tid. Det kan vara vackert. Man får tycka att det är läskigt. Och man får se till att det handlar om att mogna, inte bara om att åldras.
I förrgår var det första maj. Förre statsministern Stefan Löfven talade i Skolparken i Enköping.
Det. Kom. Jättemycket. Folk.
Det började lite trevande på torget. Mer folk än förra året, men inte så mycket. Jag skötte en del av det praktiska och plockade ihop på torget efter avmarsch. Och då såg jag det. När tåget gick upp förbi partilokalen på Kyrkogatan började det fyllas på med människor som följde efter tåget på trottoarerna. Plötsligt var det många fler som var med även om de tekniskt sett gick mera snett bakom tåget än i. Och när vi kom upp till Skolparken var det redan många som var på plats.
Det var så fint att sitta en bit upp på en bänk bland en massa bekanta och obekanta (!) ansikten och se ut över detta. Programmet på scen. Ungdomarna som köade för korv vid gaveln. Barnen som smög fram och fyllde på popcorn vid hörnet. Stefan och Ulla. Enköpingsposten som live-rapporterade. Och mängder av Enköpingsbor som vågade sig allt närmare.
Långt fler vanligt satt, stod och promenerade på lagom avstånd från scenen. Runt 400 personer var på plats. Och de fick höra SSU:S Moharib Aslan prata om ungdomars oro för framtid, jobb och bostad. De lyssnade när LOs Åsa Andersson förklarade hur det egentligen ligger till med arbetsmiljö och arbetsskor i förskolor och äldreomsorg. De såg socialdemokraternas oppositionsråd Jesper Englundh ta hjälp av priset på kaffe för att förklara konsekvenserna av regeringens oförmåga att stärka ekonomin för vanligt folk. Däremellan underhållning med elever från kulturskolan. Till sist ett fint tal av Stefan Löfven där han citerade Robert F Kennedy (den amerikanske senatorn som mördades 1968, inte han som med tillägget junior är minister hos Trump):
Framtiden är ingen gåva. Det är en prestation. Varje generation skapar sin framtid. Det är den stora utmaningen.
Och nog finns det utmaningar. Stefan Löfven pratade om ekonomi, säkerhet, Ukraina, Gaza, migration, arbetsmarknad och klimat. En sak slog han fast: Ekonomiska resurser är inte vårt problem. Problemet är den helt orimliga fördelningen. Den kan vi göra något åt.
Det var en bra första maj, och vi kan förstås bara spekulera i om det var namnet Stefan Löfven i sig som gjorde att så många kom, eller om det berodde på alla flygblad med inbjudningar som vi delat ut i brevlådor runt om i Enköping. Själv tror jag att båda spelade roll. Med mer direktkontakt via brevlådor och samtal om första maj hade vi sett till att det var fler som visste exakt var och när och vad som skulle hända. Med en tidigare statminister som huvudtalare var arrangemanget intressant för fler. Men det viktiga tror jag var något annat:
Socialdemokraterna håller på att bli relevanta i fler människors vardag.
Det behöver vi bygga vidare på i många år framöver.
Igår fredag 11/4 kom nyheten att Entréskolan i Enköping stänger. De elever som går där idag kommer inte kunna gå kvar i höst. Min partikamrat Matz Keijser har skrivit lite om principerna för ersättningen till friskolor på sin blogg. Läs gärna. Jag tänkte uppehålla mig vid varför skolan läggs ned just nu och vad som händer härnäst.
För oss socialdemokrater i opposition i Utbildningsnämnden har det varit väl känt att Entréskolan haft få elever och dessutom allt svårare att locka nya sökande. En del av detta kan möjligen bero på DN:s rapportering om den lilla skolkoncernen och dess skolor, men jag tror själv att Enköpings kommunala skolors goda rykte och höga andel behöriga lärare spelar en avgörande roll.
Diagrammet avser skolor i Enköpings kommun. Källa: Skolverkets statistik.
Hösten 2019 hade Entréskolan 136 elever i årskurs 4-9. Ungefär 23 elever per årskurs. Fem år senare, hösten 2024 hade elevantalet nästan halverats. 70 elever utspridda i sex årskurser från 4-9. Mer än en tredjedel av dessa gick dock i årskurs 9. I årskurs 4-8, de klasser som skulle gå kvar i höst, fanns i höstas endast 46 elever totalt. I snitt nio per årskurs. Och de senaste åren har antalet som börjat i årskurs 4 på skolan varierat mellan noll och nio. Det blir svårt att driva skola så. (Alla siffror från Skolverkets statistik.)
Detta har varit väl känt och det kommer därför inte som någon överraskning för oss i utbildningsnämnden att ägaren lägger ned skolan. De 46 eleverna behöver nu en ny skola i höst. Enligt mediauppgifter har Entréskolan själv sagt att förstahandsalternativet är en garanterad plats i koncernens skola i Västerås. Det är dock inte friskolan som styr över det. Föräldrarna kan precis som alla önska någon av kommunens alla kommunala och fristående skolor. De som inte vill välja eller inte får plats där de önskar kommer att beredas plats i sin närmaste kommunala skola, den så kallade placeringsskolan. Eller som det står i kommunens riktlinjer för skolplacering:
”En elev som går på en fristående skola har under hela sin skolgång rätt att byta till den kommunala skola vars placeringsområde eleven tillhör.”
Ur avsnitt 6.1 i Enköpings kommuns riktlinje för skolplacering i grundskola.
Ingen elev kommer alltså att stå utan skola. De 46 elever det handlar om kommer att få börja i en kommunal skola, om de inte själva väljer något annat. Det kommer Enköpings kommunala skolor att lösa.
Att det blir så här är en följd av en annan mekanism i vårt skolsystem. För friskolor råder etableringsfrihet, det vill säga de etablerar sig var de vill, när de vill och de stänger när de själva önskar. För kommuner råder istället något som ofta kallas utbudsansvar, men som lika gärna kunde kallas etableringsskyldighet. Den kommunala skolan måste finnas på rimligt avstånd från hemmet, för alla barn och vid alla tillfällen. Det är förstås inget konstigt att den kommunala skolan har denna skyldighet. Så måste ett skolsystem fungera. Det märkliga är att friskolornas stora frihet inte avspeglas alls i vilken ersättning de får.
