Några farhågor om listningstak i primärvården

I anslutning till den statliga utredning om primärvård som presenterades igår diskuteras frågan om listningstak i primärvården, alltså möjligheten för en vårdcentral att sätta ett tak för antal listade, antingen på vårdcentralen eller per läkare. Jag förstår såklart behovet utifrån ett arbetsmiljöperspektiv. Det är på många sätt lika rimligt att ha ett tak för antal patienter per läkare som för antal barn per förskolegrupp. Båda handlar om personalens arbetssituation.

Att införa listningstak i dagens ännu underdimensionerade primärvård vore dock riskfyllt. Alla kommer inte att kunna ha listningstak utan några måste stå för utbudsansvaret. När alla privata har fullt kommer patienter att vara tvungna att listas hos offentliga.

Vi får alltså samma situation som i skolan. Privata vårdgivare kan optimera verksamheten och de offentliga får stå med ansvaret för de som inte får plats där. Konsekvensen blir sämre ekonomi och arbetsvillkor hos offentligt drivna vårdcentraler.

Precis som i skolan riskerar vi att få en tydligare skiktning av olika patientgrupper genom hur privata vårdcentraler kan välja att etablera sig i gynnsamma lägen. ”Perfekt läge för välutbildade pendlare, smack vid resecentrum”, som en vårdföretagare uttryckte det en gång.

Så länge det bara är det allmänna som har ansvar för att säkra vård till alla medborgare, också äldre, multisjuka och boende i glesbefolkade områden blir det också offentliga vårdcentraler som kommer att vara tvungna att etablera sig där dessa grupper finns.

Jag tycker alltså att parallellerna till skolan är tydliga. Fristående skolor har motsvarigheten till listningstak, det allmänna har utbudsansvaret och ersätts inte för detta. Erfarenheterna av detta förskräcker. Jag vill inte ha samma situation i primärvården.

Innan listningstak införs måste det först till en reglering av utbudsansvaret, ersättningsmodeller som tar hänsyn till utbudsansvaret och en utbyggd kapacitet primärvården.

Återigen. Jag förstår behovet ur ett arbetsmiljöperspektiv och hoppas vi kan nå till ett läge där listningstak kan införas. När Vårdföretagarna skriver att de har fått gehör för ”möjligheterna för väldigt populära vårdgivare att sätta listningstak” finns anledning till oro.

Problemet är kombinationen av etableringsfrihet och avsaknad av utbudsansvar. Om landstingen istället för LOV kunde handla upp vårdcentraler enl LOU med en specifikation på formen ”Primärvård för 8500 listade på adressen X” vore listningstak konsekvent. Där är vi inte idag.

Risken med listningstak är ojämnare balans mellan privata offentliga vårdgivare. Det kommer ta tid för det offentliga att komma ikapp och satsningar som gör den offentliga primärvården dyrare ska också privata ha del av. Utbyggnad bör därför ske först.

Slutligen. En annan parallell till listningstak i skola förskola vore max antal barn per klass eller reglerad lärartäthet. I skola och förskola slåss privata utförare med näbbar och klor mot sådana regler. I vården är de privata drivande. Varför? Det beror på hur vi styr.

I såväl skola och förskola som i primärvård finns en ersättning per barn/patient. Skillnaden är att regelverket för primärvård är fullt av sanktioner som gör det olönsamt och svårt att ha får många patienter per personal. I skola/förskola är låg lärartäthet tvärtom lönsamt.

Jag hoppas att idén om listningstak lever kvar och att det så småningom kan införas på ett väl genomtänkt sätt i en utbyggd primärvård med regler och ersättningssystem som tar hänsyn till ansvar för både tillgänglighet och utbud.

Tack ni som läste hit!

Flyget, marknaden och klimatet

photo_25360_20130615För en vecka sedan, den 28 juni, skrev jag tillsammans med Karin Karlsbro i Dagens Samhälle om varför flygskatt är ett rimligt steg mot en politik där förorenaren betalar och där olika transportslag behandlas lika. Vår text var ett svar på en text av våra partivänner Nina Lundström och Birgitta Ohlsson som helt avfärdade flygskatten. De har också kommit med en slutreplik. Debatten gav upphov till många kommentarer och frågor. Här försöker jag reda ut mer om det jag vet och hur jag tycker det hänger ihop.

Det handlar om flera saker. Spelregler för olika transportslag, dvs vanlig marknadsekonomi och dess konsekvenser. Infrastruktur för stad och land. Klimatpåverkan.

Vi börjar med spelreglerna och marknadsekonomin:

Jag var med hustrun till Karlstad i helgen. Med bil. Vi gjorde av med runt 0,4 liter bensin per mil och person. Tur och retur betalade vi runt 170 kr var i skatt på bränslet. Om vi hade tagit flyget skulle bränsleskatten varit noll kronor.

Jag gillar marknadsekonomi. I det ligger att jag ser vilka konsekvenser en sådan snedvridning av konkurrensen får på flera olika plan. Det blir mindre tryck på att tåg och bussar ska fungera. Andra trafikslag måste anpassa sina priser nedåt och får svårare att klara underhåll och investeringar.

Alla som gillar marknadsekonomi bör också ställa sig frågan. Om bilismen betalar 14 kr/liter och flyget bara en tredjedel – är det då bil- eller flygindustri som har mest incitament att skapa snålare motorer?

Jag har respekt för hållningen att vi ska ha ett kraftigt skattesubventionerat flyg, men skulle då hellre se argument som rakryggat stod för det. Och som förmådde diskutera syftet. Inrikes? Utrikes? Både och? Ska det vara subventionerat för att företagen i regionen ska ta sig till kunder och huvudkontor, eller ska det gälla också om jag vill flyga på en veckas solsemester till Rhodos?

För en flygplats som Karlstad handlar det ju inte bara om att flyget subventioneras av avsaknad av bränsleskatt utan också om att kommunens skattebetalare går in med runt 250 kr per passagerare.

Frågan om stad och land är såklart också viktig. Karin Karlsbro och jag anger i vår artikel att vi bör undanta landsdelar med få andra alternativ för transporter. I det stora hela är det en ganska liten andel av inrikesflyget. Bulken av trafiken på Bromma är till Göteborg och Malmö.

Så till frågan om klimatet.

photo_38880_20150623Självklart vore det bäst om vi hade en kraftig differentiering av kostnaderna för olika sorters bränsle. Så att det skulle löna sig att flyga på biobränsle. I teorin är det ett självklart resonemang. I praktiken – där vi står idag – är det inte alls lika lätt. Det är svårt att differentiera från en noll-nivå och tillgången gör att det inte är realistiskt på kort sikt. Jag försöker i några punkter sammanfatta:

1. Flyget betalar inte bränsleskatt så det går inte att stimulera förnybart bränsle genom att sänka skatten på det. Annars vore det såklart rimligt.

2. Internationella överenskommelser förhindrar skatt på flygbränsle så det går inte heller att straffskatta bort fossilt bränsle. Även detta vore rimligt om det var tillåtet..

3. Inblandningen av förnybart bränsle i flygbränsle är försvinnande låg. Dels pga 1 ovan, dels pga att tillgången är mycket liten. Man kan tänka sig att tvinga fram inblandning. Gärna för mig. Effekten skulle på kort sikt bli kraftigt ökade priser på biobränsle (tillgång och efterfrågan) och därmed ökade kostnader för flyget vilket jag föreställer mig triggar samma argument som flygskatten.

4. I nuläget finns ingen realistisk plan för att ersätta flygbränsle med förnybart i stor skala. Flyget kan alltså inte gå över till förnybara bränslen idag. En sådan utveckling kan komma, men ligger långt fram i tiden. Åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp behövs nu.

5. När det gäller koldioxidutsläpp från flyg räknar man också med så kallade höghöjdseffekter. Det innebär i korthet att koldioxid och kondens som släpps ut på hög höjd har större klimateffekter än samma utsläpp på marknivå. Tyvärr innebär det att flyg som drivs med förnybara bränslen också har en sådan höghöjdseffekt. Självklart är förnybara bränslen bättre ändå, men för höghöjdseffekter måste vi ändå hitta andra ekonomiska styrmedel. Det jobbiga med höghöjdseffekter är att utvecklingen mot allt mer resande med utrikesflyg måste bromsas. Annars klarar vi inte att minska klimatpåverkan ens med biobränslen.

Vi som gillar marknadsekonomi bör se oss i spegeln och ställa frågan – kan fortsatta subventioner till dagens flyg vara ett tillräckligt incitament för att få flygindustrin att ta fram miljövänligare flygmaskiner och bränslen? Eller skulle vi nått längre om flyget redan tidigare pressats av dyrare bränsle? Jag tror att de flest vet svaret. Jag vet också att den föreslagna flygskatten inte är optimal för att uppnå detta. Som den är utformad (vilket i stor utsträckning styrs av vad som är möjligt pga internationella överenskommelser) är den bättre på att jämna ut spelplanen mellan olika transportslag än på att stimulera miljövänligare flyg. Eftersom jag tycker att det viktiga är att minska utsläppen från transportsektorn tycker jag ändå att det är ett rimligt och viktigt steg.

 

Satsa på fler vårdbiträden

Vård och omsorg står inför stora utmaningar när vi blir fler och äldre. Pessimistens prognos lyder ”vi får aldrig tag i tillräckligt med stålar, och om vi mot förmodan får det så hittar vi i alla fall inte tillräckligt med personal”. Så lär det gå om vi inte försöker.

Häromveckan gjorde vi Liberaler i Uppsala läns landsting ett utspel tillsammans med S och MP för att lösa framtidens behov. I UNT 26/2 skrev vi om Liberalernas nya förslag att återinföra vårdbiträden. För att lösa framtidens behov behöver vi se över vilka arbetsuppgifter som görs av onödigt kvalificerad personal som vi redan har brist på för att kunna sprida uppgifterna på fler.

Det handlar om stora behov i framtidens vård och omsorg. Tabellen nedan är från SKL:s (Sverges Kommuner och Landstings) senaste rapport och visar behovet inom kommunal vård och omsorg.

skl-rekryt

 

Gott om hård död ved, men hårda tider för blåbären

Tack vare Riksskogstaxeringen har vi data om vad som händer i skogen. Nyligen kom aktuella siffror om skogen, skogsbruket och den biologiska mångfalden. I media får man ibland bilden av att skogsbruket är hårdare mot miljö och biologisk mångfald än någonsin. Samtidigt finns gott om regler som ska försvara naturvårdsintressena. Riksskogstaxeringen kan sägas visa hur det går. Både och måste man säga.

Alla diagram nedan är från Riksskogstaxeringens rapport Skogsdata 2014 om Biologisk mångfald. Klicka på diagrammen för att förstora.

harddodvedNågra positiva saker först. En viktig faktor för den biologiska mångfalden är tillgången på död ved i skogen. Om allt virke, ris och rötter fraktas ut efter en avverkning blir det inga miljöer för svampar, insekter och fåglar.

Här visar det sig att vi på senare år har haft en kraftig uppgång. Skogsbruket måste ta sin del av äran även om stormarna Gudrun och Per säkert gjort sitt till här.

aldrelovrikEn annan bra sak är att andelen äldre lövskog där det också förekommer hård död ved i någorlunda omfattning ökar. Diagrammets grå kurva anger i princip södra Sverige (från Mälardalen inklusive Uppland och söderut sträcker sig den nemorala och boreonemorala vegetationszonen). Den blå kurvan avser norra Sverige. Det är troligt att nya förordningar om skogsskötsel från 90-talet här har fått genomslag, åtminstone är det den slutsats som dras i Riksskogstaxeringens rapport.

grantallsodraSamtidigt som den äldre lövskogen ökar i andel i södra Sverige är också granen på frammarsch. Allt större andel av den areal som planteras blir nu granskog. Orsaken är stora skador på yngre tallplanteringar, ofta från vilt. Med tanke på omloppstiderna innebär den ökade granplanteringen att vi över tid kommer att se ganska stora förändringar i skogslandskapet i södra Sverige.

tradslagPå minuskontot finns när det gäller den biologiska mångfalden att skogar alltför ofta är nära monokulturer. Att hitta skogar där mer än 8 sorters träd samsas hör till ovanligheterna, mindre än 0,1 procent av arealen. Dominerar gör skog med 2-4 sorters träd. På knappt 5 procent av arealen finns skogar bestående av endast ett trädslag. Här tycker jag att det vore intressant att se förändringar över tid.

Tätare skogar gör det tuffare för många växter nere på marken. I Riksskogstaxeringen används förekomsten av olika sorters markvegetation som en indikator. Diagrammet nedan visar att andelen skog med förekomst av blåbär minskar ganska snabbt i norra Sverige. (Nordlig boreal är i huvudsak fjällkedjan, sydlig boreal är ”resten” av Norrland.)

blabarRapporten visar – tycker jag – både att det går att styra skogsbruket till ökad naturhänsyn och att det finns mycket kvar att göra. Och att det tar lång tid i skogar med omloppstider på 80-100 år.

Hela rapporten finns här.

Lite eftertanke om Romson och skogsindustrin, tack

I mitt flöde på facebook igår dök plötsligt en artikel från Dagens Industri i mars upp:romson-di

Tonen i de många delningarna varierade från upprörd till ironisk. Redan i våras kritiserades Åsa Romson från liberalt håll. Carl B Hamilton skrev på sin blogg att Åsa Romson helst ser ”att svensk pappersindustri lägger ner” och kallade vidareförädling till transportbränsle för stolligt.

Varför texten dök upp igen just nu kan vi lämna därhän, det som oroar mig (retar mig) är varför så många upprörs över det Romson säger om pappersindustrin. Att hon föreslår kraftigt höjda miljöskatter är en annan sak och där kan det finnas skäl att diskutera olika avvägningar. Men det är just ingen som kritiserar detta. Istället handlar det om att Romson ska ha sagt att vi ska sluta producera ”blöjor och näsdukar”.

Det Romson säger i intervjun är:

”Det är klart att man måste kunna tro att näringsstrukturen kan förändras. Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa. Jag tycker nog att vi kan klättra i förädlingskedjan.”

Och? Hon har ju rätt. I Kinas snabbt expanderande pappersindustri används snabbväxande eukalyptusträd med en omloppstid på 12-15 år. Stora Enso talar om att det kan gå att komma ner i 7 år. Är det någon som tror att det då går att konkurrera med pappersmassa från träd med en omloppstid på 70 år? Är det inte i själva verket rimligt och nödvändigt att med Romsons ord försöka ”klättra i förädlingskedjan”.

Vad har vi för trovärdighet i näringspolitiken om vi ironiserar över frågor som skogsbranschen redan diskuterar? I tidningen SkogsVärden beskriver professor Sten Nilsson, rådgivare till skogsindustrin, framtiden för skogsnäringen och säger att ”Skogsindustrin måste fortsätta utvecklingen mot ökad vidareförädling”. Han pratar om ”mer kvalitetstänkande än volymtänkande” och att använda ”skogsmark till mer än bara konventionella skogssortiment”. Han resonerar i själva verket precis som Romson. Det är en utveckling som är nödvändig alldeles oavsett elpris.

http://www.domsjo.adityabirla.com/

Samtidigt som alltför många liberaler ironiserar över mp är industrin redan på gång. Det görs mer transportbränsle av restprodukter. Preem dubblar sin kapacitet för framställning av biodiesel. Och det gamla bruket i Örnsköldsvik producerar inte längre pappersmassa utan viskosfiber. I indisk regi, men ändock.

 

Jag tror att industrin uppskattar politiker som är intresserade av deras bransch. Kanske till och med läser viss branschpress. Det enda som möjligen läst tidningen SkogsVärden i den här diskussionen är ju Åsa Romson.

Och varför var det förresten så självklart för många på den borgerliga kanten att se nyktert på konkurrenssituationen för SAAB, när det helt uppenbart är känslorna som styr så snart det handlar om pappersindustrin? Eller är det bara så att frestelsen att göra sig lustig över Romsons val av exempel som tar överhanden?

Carl B Hamilton skrev förresten om hur svensk skogsindustri ger ”tiotusentals människor både inkomst och jobb”. Jag tror att de vet hur läget är. Jag tror att politiker som intresserar sig för branschens utveckling och utmaningar har större chans att få deras förtroende.

Om vi ökar den svenska köttproduktionen måste vi importera mer soja

Vi ska välja svensk mat säger jordbruksministern. Jag fundera på vad det innebär. Var maten producerats är bara en av flera saker som jag tycker ska få styra. Det spelar också roll hur maten producerats – både miljöpåverkan, djurskydd och långsiktig hållbarhet – och vilka villkor som gällt för de som arbetat i produktionen. Oavsett var den skett.

Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.
Import, inhemsk produktion och export från branschorganisationen Svenskt kött.

I fokus står den stora köttimporten. Överanvändning av antibiotika och sämre djurskydd i andra länder är viktiga skäl till det. Ofta nämns också miljö och transporter som viktiga skäl att köpa svenskt.

Sant är att Sverige ligger före när det gäller djurskydd och antibiotika-användning, men hur ”svensk” mat får jag om jag köper svenskt kött. Slipper jag verkligen transporter över halva jordklotet om jag köper en svensk köttbit istället för en från Argentina? Följer svenska miljökrav med på köpet när jag väljer en svensk kotlett? Det är tyvärr inte självklart.

Enligt de senaste siffrorna från branschorganisationen Svensk kött producerar vi årligen drygt 300.000 ton kött här hemma. Samtidigt närmar sig importen samma siffror och ligger nu strax under 300.000 ton. Se bilden ovan.

Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.
Importen av soja till foder har de senaste åren sjunkit till ca 250.000 ton i takt med minskad svensk köttproduktion enligt jordbruksverket. Diagrammet ovan är från Naturskyddsföreningen.

I intensiv kött- och mjölkproduktion spelar kraftfodret en stor roll. En viktig proteinkälla är soja, vilket vi inte har någon större produktion av här hemma. Importen av soja till foder pendlade fram till 2010-2011 runt ca 300.000 ton per år, men har i takt med produktionsminskningen (se ovan) nu minskat till 250.000 ton. Importen av foder är i ton räknat alltså av samma storleksordning som importen av kött. Eller om man så vill, produktionen av svenskt kött. Om vi skulle öka den svenska produktionen medför det om inget annat ändras också ökad import av soja.

Om det här är ett problem eller inte beror på vad man är ute efter. För djurens välbefinnande vinner det svenska köttet alla dagar i veckan (mycket lite kött som importeras kommer i praktiken från stora naturbeten i Argentina). Sett till miljöpåverkan är det inte lika självklart. Sojaproduktionen i Sydamerika är mycket intensiv och använder mycket bekämpningsmedel, ibland preparat som varit förbjudna länge hos oss. Jag har själv sett reaktionen hos människor som jobbat med svenskt lantbruk sedan 60-talet när de fick reda på att Paraquat används i Brasilien i samband med radions reportage häromåret. ”Men vad f-n, det är ju jättefarligt. Vi förbjöd det på 70-talet här.” Ok, det var nog egentligen i början av 80-talet, men ändå.

Det finns bra och viktiga skäl att välja svenskt, men det finns också problem med beroende av importerade råvaror och miljöpåverkan i andra länder. Läs gärna också den debatt på temat matnationalism jag och min hustru deltog i förra året. Vi menade att det visst finns flera skäl att välja lokalt producerade livsmedel, men samtidigt att dessa inte nödvändigtvis har med miljö att göra. De skäl vi såg var i korthet:

  • Stötta lokalt företagande och bry sig om landskapet i närheten
  • Respektera svenska djurskyddsregler
  • Behov av inhemsk produktion i händelse av kris, inte bara krig utan kanske troligare smitta i andra länder

Till dessa måste man lägga miljö- och rättviseaspekter. Och om skälet är behov av inhemsk produktion i kris kan den inte vara så importberoende som idag.

För den som är intresserad av både djuromsorg och miljöpåverkan spelar det stor roll vilken sorts, och hur mycket, kraftfoder som används i köttproduktionen.

 

Mat är både medicin och politik

 

Näringsriktig och säker mat på rätt plats och vid rätt tidpunkt är avgörande på ett sjukhus. Idag skriver jag tillsammans med Lina Nordquist och Janine Bichara i UNT om hur vi vill förbättra maten på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Med rätt råvaror, rätt tillagning och rätt hantering kan vi ge alla patienter bättre förutsättningar till tillfrisknande, samtidigt som vi tar ansvar för miljö, personal och skattepengar.

Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net)
Ett restaurangkök på varje avdelning skulle såklart ge godast mat. Det är såklart inte realistiskt och vi vill ha en lösning som ger god, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs. (Bild från stockimages / FreeDigitalPhotos.net)

Godast skulle maten bli om kocken stod utanför vårdsalen och lade upp på fat direkt från kastrull och stekpanna. Alla inser att det inte är en rimlig prioritering. Frågan är vad som är en rimlig avvägning. Dagens lösning med mat som lagas i Västerås är det i alla fall inte.

Striden om maten på akademiska sjukhuset kommer stå mellan dem som vill att det ska vara ett överordnat mål att aldrig kyla ner mat för att värma upp den när den behövs, och oss som ser att en modern lösning med uppvärmd – men ända lokalt tillagad – mat är en förutsättning för att kunna servera varm, säker och näringsriktig mat där den behövs. När den behövs.

En lösning där ingen mat kyls ned förutsätter kostsamma ombyggnader i form av många kök eller komplicerade transportlösningar för varm mat inom sjukhuset. Risken är stor att resultatet blir kall soppa där patienten egentligen hade mått bäst av en varm portion mat. Även om det var mitt i natten efter ett ingrepp.

En viktig fråga är också matens miljöpåverkan. Vi vill värna de svenska djurskyddsnormerna, men också försäkra oss om att den mat vi äter här inte orsakar miljö- och hälsoproblem där till exempel foder till kött- och mjölkproduktion produceras.

Ny kollektivtrafiktaxa i Uppland viktig också för Hebyborna

hebyPå landstingsfullmäktige idag fattas beslut om en ny UL-taxa, något som är viktigt för alla som reser över flera av de nuvarande zongränserna i länet. Till att börja med såg beslutet ut att kunna tas i stor enighet eftersom alliansen kommit överens med socialdemokraterna om både principer och taxa. Även miljöpartiet var överens om principerna, men ville ha ett något lägre pris. I praktiken fanns det enda verkliga motståndet hos vänsterpartiet. Sedan beslutet togs i landstingsstyrelsen har dock bilden ändrats. Protester har hörts från centerhåll och socialdemokraterna har i ett pressmeddelande sagt att de vill ändra beslutet.

Risken inför landstingsfullmäktige har därför varit en återremiss, vilket skulle fördröja de nya taxorna till antagligen någon gång i vinter, men förhoppningsvis går det att nå en uppgörelse. Ett beslut om nya taxor med någon form av handlingsfrihet för kollektivtrafiknämnden när det gäller exempelvis rabatter vore att föredra.

Sala Allehanda publicerade idag en kortad version av mitt debattinlägg där jag uppmanar (s) att inte i elfte timmen fälla förslaget, ursprungligen publicerat i Arbetarbladet.

Kollektivtrafik knyter ihop, utjämnar och skapar möjligheter

Det nya förslaget till kollektivtrafiktaxa i Uppsala län är omdiskuterat. I korthet handlar det om ett förslag där systemet med zoner behåll för enkelbiljetter eller resor som köps med reskassa. Samtidigt avskaffas zonerna helt för månadskortet och det blir ett och samma pris, 790 kr, oavsett om man använder månadskortet för att pendla mellan Sunnersta och Akademiska sjukhuset eller om man reser från Tierp till Uppsala. I grund och botten samma system som SL tillämpar i Stockholms län. Jag skriver i Arbetarbladet om risken för att förslaget faller, och att medborgarna i länet därmed kommer gå miste om ett mycket billigare länskort.

Förslaget om en enhetlig länstaxa har fått kritiserats för att vara orättvist och nu av (s) för att det blir dyrare i Storvreta och Bälinge. Den första kritiken tycker jag är enkel att avförda. Om vi ska diskutera rättvisa måste vi också ta hänsyn till sådant som komfort, turtäthet och service. Låt oss ta en resenär som bor i norra delen av Björklinge. Bussen till Uppsala tar dryga 30 min, bussen till Tierp tar knappa 40 min. På den sida av vägen där bussen går till Uppsala finns det busskurer som skyddar mot väder och vind. I rusningstid går det 5 bussar i timmen, även på helger är det rimligt att pendla. På andra sidan vägen, där bussarna går mot Tierp är det annorlunda. Inga busskurer, två bussar i timmen i rusningstid och praktiskt omöjligt att pendla till ett arbete på helgerna. Ändå är det idag nära 500 kronor billigare att pendla till Uppsala. Rättvist? Nja.

Zongränserna är det som socialdemokraterna nu skjuter in sig på när de i elfte timmen vill ändra förslaget. I det nya förslaget till zoner för enkelbiljetter eller reskassa försvinner den särställning som Bälinge och Storvreta har haft. De får nu samma taxa som andra resenärer med samma avstånd till centrum. Det var såklart oundvikligt. Ett nytt system som ska vara enhetlighet kan inte ha zongränser baserade på antalet kilometer till centrum om det omedelbart ska göras undantag. Alternativet vore att utöka den billigaste zonen så att fler orter får den lägre taxan, men det kräver i så fall att kalkylen för det nya biljettsystemet görs om.

tumblr_magmsxeG491rrimczo1_1280Genomgripande förändringar i taxorna kommer alltid att slå ojämnt. Ett nytt länskort kommer dock att ha en rad positiva effekter. Det underlättar arbetspendling, utjämnar så att fler kan pendla, gör det möjligt för fler i länet att hyra ut en bostad till någon som tar bussen till Uppsala och gör det mindre motiverat att ta bilen. I en uppgörelse mellan så gott som alla partier –  endast v står utanför (mp är i praktiken med, men vill ha en lägre månadsavgift) – blir det såklart nödvändigt med kompromisser. Att socialdemokraterna nu, efter att själva ha röstat för förslaget i landstingsstyrelsen, backar på frågan om zongränser gör att risken för att förslaget faller och måste förhandlas om är stor. Det finns ju fler önskemål om förändringar att ta upp i så fall.

Jag vet inte vad borgmästaren i Bogota gör och tycker i övrigt, men citatet ovan är tänkvärt.

Flera repliker om Kungsörnen

 

kungsörn-szSolveig Zander (c) från miljö och jordbruksutskottet replikerade snabbt på vår artikel om kungsörnen. ”Engagerade” men ”dåligt pålästa” var hennes omdöme. Det gäller isåfall också organisationer som världsnaturfonden, naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening.

Jag och Maria Weimer skrev ett kort svar för att dels påvisa att det inte med bästa vilja går att kalla de nya nivåerna för något annat än en rejält sänkt ambitionsnivå, dels för att förklara att vår oro inte gäller licensjakt utan att det kommer bli svårare att säga nej till skyddsjakt och olika störande intrång.

kungsörn-jemw

Senare samma dag svarade också vår partikamrat Anita Brodén, också hon från miljö- och jordbruksutskottet.

Sveriges ornitologoska förening uppmärksammade saken i artikeln Folkpartikritik mot regeringens kungsörnspolitik och refererade också debatten  i riksdagen under rubriken Regeringen talar emot sig själv om kungsörnen.

Länkar till propositioner, betänkande och åtgärdsprogram finns i ett tidigare inlägg.