Välkommen till Orwellska skolan

Skolans digitalisering är hett omdiskuterad. Det handlar om digitaliseringens effekter och kostnader, om digitaliseringens drivkrafter och EdTech-företagens inflytande. Jag är inte skolprofession själv och brukar låta bli frågor om lärarrollen och vad som händer i klassrummet. Mitt intresse är systemfrågorna och skolan som samhällsbärande institution. Därför saknar jag ofta frågor om vad digitaliseringen säger om samhället och vad den får för konsekvenser för demokratin.

Jag kom att tänka på en tidigare diskussion där läraren Martin Ahlstedt skrev om en Vision om skolan som han skulle vara med och diskutera och undrade vad andra tyckte. Det var en text ur ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen, SoU 2016:85 och bar rubriken ”Scenario – Skoldag i en inte allt för avlägsen framtid”. Jag tycker att den säger något viktigt. Nedan kommenterar jag några delar, men för alla som är intresserade av saker som integritet, ansvar och kritiskt tänkande är det värt att läsa hela. Jag blir lite skraj av det här. Inte av den tekniska utvecklingen i sig utan av att det beskrivs så oreflekterat och nästan utan kontext. Det börjar redan i första stycket där eleven Alex får hjälp av skolans app hemma på morgonen:

Skolappens gröna glada ansikte hälsar henne välkommen och berättar vad som är dagens packlista att ha med sig till skolan. Alex äter frukost. En kort stund senare berättar skolappen hur lång tid det är kvar till dess Alex ska vara i skolan, och hur lång tid det tar att ta sig dit. Olika alternativ syns. Gå, cykla eller att ta en auto. Alex funderar över att gå till skolan eller inte. Frågan är bara om det går att hinna med alla morgonbestyr innan. Kanske skulle hon ändå beställa en auto… Då skulle hon få tid till att hinna testa sina övningsuppgifter i programmering ytterligare en gång.

SOU 2016:85, sid 370

Att skolans app hjälper till kan såklart vara positivt, men jag ser också risker med detta. Vad hände med egna initiativ och förmåga att planera framåt? Hur utvecklar skolan kritiskt tänkande och eget ansvar i ett scenario där en app berättar vad som förväntas vid varje tillfälle?

Och hur ser samhället ut? Vilka elever har råd att ”beställa en auto”? Kommer alla kunna göra det eller är det förbehållet de som har råd? Fungerar skolans app som en försäljningskanal för auto-företaget och får skolan provision? Vad har förresten hänt med kollektivtrafiken? Har vi inte bussar, spårvagn och tunnelbana längre? Är de utbytta mot autos?

Självklart är det förstås programmering som nämns. Trots att det stora bristyrket på femton-tjugo års sikt enligt många prognoser är undersköterskor, alltså personal till äldreomsorg och hemtjänst. Vad har hänt med den? Har personalbristen lösts på något mirakulöst sätt eller har vi inte längre behov av det SCB i sin prognos kallar personal med vård- och omsorgsutbildning på gymnasial nivå.

SCB om brist på gymnasieutbildade i vård- och omsorg 2015, publicerad 2018-03-05.

I visionen beskrivs hur skolan har VR-lösningar (Virtual reality) och modern utrustning tack vare ett samarbete med näringslivet. Kommer alla skolor att ha sådant, eller blir den moderna utrustningen tillgänglig bara för några få? Hur skapar vi en likvärdig skola om näringslivet förväntas stå för utrustningen? Vilket inflytande har företagen som betalar över undervisningen?

Eleverna beskrivs ha regelbundna, korta och muntliga avstämningar med sina mentorer. Det låter bra, men sen läser jag att avstämningarna baseras på ”lärandeanalytik” som bygger på artificiell intelligens och insamlade data från elevens ”mobiltelefon och andra burna sensorer”.  Hur har eleverna motiverats att bära sådana? Tvång? Ekonomiska incitament? Sociala incitament? Läs här:

Data från systemen hämtas från Alex mobiltelefon och andra burna sensorer. Alex och hennes lärare har tillgång till data från Alex kontinuerliga arbetsprocess, det hon producerat från varje lektion, de presentationer hon haft, vad hon tagit del utav i ämnets innehåll, och vad som återstår att arbeta med, de samarbeten hon har deltagit i och från hennes hemuppgifter. De får inte bara veta vad som gjordes eller hur länge något gjordes, utan även när arbetet utfördes och i vilken miljö. Alla dessa olika parametrar och fler därtill sammanställs automatiskt och fortlöpande av skolans system, som i sin tur lär sig vilka individuella förutsättningar som gäller för respektive elev.

SOU 2016:85, sid 372

Det som beskrivs här är den totalitära statens önskedröm. Och det handlar inte bara om sensorer på eleverna. Skolan har infört ett ”större antal sensorer som känner av vad som händer i skolmiljöerna”. Som exempel nämns trygghetsmätningen som kombinerar uppgifter om upplevd trygghet  på olika platser med information om  alla elevers position och ”platser, situationer och sammanhang i skolans miljö”.  Läs det igen. Vad gör skolan om sensorerna upptäcker en grupp elever som träffas och pratar om elevinflytande eller vill ifrågasätta hur makten framställs i samhällskunskapen? Om de diskuterar en protestaktion eller demonstration mot nedskärningar i nästa års skolbudget? Om de planerar en skolstrejk för klimatet?

Finns det då ingen problematisering av riskerna med den insamlade informationen i den här visionen? I praktiken väldigt lite, det enda som finns är detta stycke:

Alex funderar ibland över all information som lagras och sparas om henne i skolans system. Hon vet att säkerhetsfrågor är prioriterade och att det väldigt sällan är problem. Men en viss oro känner hon. Hur kan man veta om skolans AI gör rätt analyser? Hur vet man att datan som lagras om varje individ inte används till andra syften? För några år sedan stiftades det lagar kring demokrati, offentlighetsprincip och data som ökat insyn och öppenhet. Det hade varit en stor grej som lärare och elever pratade om i samhällskunskapen. Men ändå.

SOU 2016:85, sid 372 – 373

Men ändå? Vi får inte veta mer om hur resonemangen gått om demokrati, offentlighetsprincip och om det som beskrivs som ”data som ökat insyn och öppenhet”. Ett annat sätt vore förstås att skriva ”data som inskränkt personlig integritet”. Hur klarar en skola som övervakar eleverna i detalj, både i skolan och på fritiden, av skolans demokratiuppdrag? Vad händer med frågor som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och integritet när skolan har alla data om vad eleverna gjort, vad de sagt, vilka de träffat och var.

I visionen prisas det myckna datasparandet eftersom det underlättar byte av skola. ” Skolans goda ordning och struktur på datan gjorde det betydligt enklare för Alex att byta skola och kunna ta vid där hon slutade för ett par år sedan. ” Jag undrar vem som äger informationen. Är det kommunen? Huvudmannen? Någon skolmyndighet? Staten? Hur ser krav och begränsningar ut? Vilka myndigheter får följa eleverna? Vem får informationen delas med? Vem måste informationen delas med? Att konkurrerande skolföretag skulle dela sådana data med varandra ter sig för mig en smula osannolikt, men visionen berör inte frågan närmare.

Sammantaget saknar jag helt kontext. Hur ser samhället ut? Är det fortfarande en skola för alla? Vad gör skola och myndigheter med alla data? Hur har eleverna motiverats att bära sensorer?

Jag tror att fler behöver läsa dokument som detta för att förstå var vi är på väg. Det här är inte den vanlige teknikoptimisten från näringslivet utan en text från ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen. Hur ser samhället ut där en skola som denna passar in? Vill vi dit? Och, om inte, hur hittar vi en annan väg?

I kapitlet där Visionen ingår utlovas utöver visionen också en beskrivning som ”beaktar problematiska aspekter av digitaliseringen” (SOU 2016:85, sid 365) . Tyvärr lyser integritetsfrågorna med sin frånvaro och det stannar i praktiken med de avslutande meningarna:

All buren teknik öppnar upp för att kunna vidga utbildningens ramar i såväl tid och rum. För att det ska vara möjligt behöver strategier, lagar och regler förhålla sig till komplexiteten i att hantera privat och offentlig teknik.

SOU 2016:85, sid 379

För mig är det djupt otillräckligt. Det behövs ett demokratiperspektiv, ett integritetsperspektiv och ett klassperspektiv på skolans digitalisering.

Visionen är skriven av Carl Heath. Han är är chef för Professional Education samt kompetensplattformen Digitalisering och Lärande vid RISE, ett statligt bolag som beskrivs som ett forskningsinstitut och en innovationspartner.

Om svårigheten med direktdemokrati

När jag var (mycket) yngre än idag fanns ett parti i kommunen jag var aktiv i som praktiserade direktdemokrati. Deras fullmäktigeledamöter tyckte inget själva utan röstade bara i enlighet med vad medlemmarna beslutat. I varje beslut som skulle upp i fullmäktige ordnade de en medlemsomröstning på nätet och deras företrädare var genom ett sorts kontrakt bundna att följa beslutet. För övriga partier var de ett parti som inte gick att samarbeta eller göra uppgörelser med.

  • Deras företrädare hade ingen linje utan åsikten kunde svänga med vilka som röstade på nätet.
  • Deras företrädare kunde därmed också bara med svårighet ta ansvar för beslut och konsekvenser eller styra upp saker som inte blev bra (tro mig, sånt händer).
  • Deras företrädare hade svårt att agera om det kom upp ett nytt yrkande under debatten.

Efter några mandatperioder försvann de ur fullmäktige. De betraktade själva sitt parti som ett experiment i demokrati och som sådant var det intressant att följa. Att fatta kommunala beslut i större skala på det sättet tror jag är svårt. Det måste gå att utkräva ansvar och det måste finnas utrymme för kompromisser. En av partiets dåvarande företrädare är för övrigt numera kommunalråd (M).

Om politik, pengar och lojaliteter

Ska den som är vald att representera mig i EU-parlamentet påverkas av ekonomiska intressen utanför politiken? Jag ser nu vänner från politiken argumentera för att välbetalda styrelseuppdrag vid sidan om tunga politiska uppdrag inte skulle vara ett problem. Jag håller inte alls med.

Styrelseledamöter i aktiebolag har en långtgående lojalitetsplikt med bolaget och bolagets vinstsyfte. Självklart ligger det i ett exportberoende företags intresse att ha insyn i eller ibland till och med försöka påverka hur regler som bestäms i riksdagen och i EU kan komma att se ut. Sjävklart spelar utformningen av sådant som utstationeringsdirektiv och fri rörlighet för arbetskraft roll för lönsamheten i bolag som använder personal från andra länder. Självklart spelar regler för hälso- och sjukvård på Europa-nivå roll för bolag i medicintekniksektorn. Det är bara några exempel där jag inte vill att min ledamot och lagstiftare ska ha andra lojaliteter än till sina väljare. Agerar ledmoten som förtroendevald eller som bolagets förlängda arm in i viktiga beslutande församlingar?

Jag vill inte behöva ställa frågan.

Därutöver har vi frågan om att praktiskt sköta uppdraget. Hög arbetskapacitet hjälper inte om det är styrelsemöte samtidigt med en viktig omröstning eller förhandling i parlamentet. Vi är förvisso många som är vana vid att sköta uppdrag på kvällar och helger, men tro mig, styrelseuppdrag med årsarvoden i paritet med eller över sjuksköterskelöner funkar inte så. Att både riksdagsledamöter och EU-parlamentariker är frånvarande ibland är naturligt, men hur ofta kan de vara det? De aktuella bolagen, Elekta och Beijer Alma, har enligt respektive bolagsordning årligen minst sju (7) styrelsemöten vardera. Och är det verkligen OK att vara frånvarande från ett förtroendeuppdrag på heltid för att tjäna pengar på annat? När det sker har ledamoten sagt mig som väljare att idag var sidouppdraget viktigare än min röst. Med tanke på hur många som jag sett uppröras över SD:s frånvaro i beslutande församlingar är jag förvånad att se så många ta så lätt på detta.

Ett argument för höga arvoden i heltidsplitik (t.ex. riksdag och EU-parlament) är att minska risken för att politiker skaffar sig dubbla lojaliteter genom sidoinkomster, helt enkelt att minska risken för att politiker ska kunna påverkas av pengar utifrån. Det argumentet faller om det blir vanligt med den här typen av uppdrag med arvode på samma nivå som förtroendeuppdraget ger.

Med det sagt. Jag tycker också att Cecilia Wikström är en av de mest framstående svenska EU-parlamentarikerna. Det är såklart därför hon är attraktiv i näringslivet. Så här skrev Elekta när hon valdes in där:

”Cecilia Wikström har bred erfarenhet och kunskap om internationella och i synnerhet europeiska närings- och samhällsfrågor. Hon är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet där hon bland annat är ordförande i Europaparlamentets utskottsordförandekonferens. ”

Ur Elektas pressmeddelande 2018-06-12

Vem tror att ett bolag skulle valt in en parlamentsledamot utan inflytande i styrelsen?

De som nu försvarar Cecilia Wikströms sidouppdrag och sidoinkomster har dock rätt i en sak. Saken har varit känd länge och frågan borde ha hanterats långt tidigare. Hennes röst, driv och kunnande behövs i EU-parlamentet. Då får inte osäkerheten om lojaliteter kvarstå. I alla fall inte för mig. Det handlar inte om vare sig parti eller person. Jag är orolig för att pengar och särintressen på sikt kan skada tilltron till demokratin. I en partiledarstrid way back var jag team Leijonborg. Jag minns besvikelsen när han långt senare tog uppdrag som ordförande i den viktiga Friskolekommitteén samtidigt som han var konsult på ett lobbyistföretag. Inga av oss medborgare fick reda på vad lobbyistföretaget hade för kunder. Det solkade ner en viktig statlig kommitté och jag kritiserade det då. Det var 2013. Jag kritiserade också S i Uppsala som lät landstingsrådet Bertil Kinnunen sitta kvar flera månader efter att han 2018 skrivit på för ett av landets största lobbyistföretag med inriktning mot landsting.

Min kritik gäller såklart också de nu aktuella fallen. Den som utreder stöd till bioenergiföretag ska inte ha egna ekonomiska intressen i bioenergiföretag. Den som utreder något för skattebetalarnas räkning överhuvudtaget ska inte ha kopplingar till lobbyistbranschen. Medborgarna har rätt att veta vilka lojaliteter en utredare har. Det gällde Leijonborg då och det gäller Wetterstrand nu.

Politik är så viktigt att jag tror det är farligt att riskera förtroendevaldas förtroende och integritet.