Personalen får betala besparing på personlig assistans

I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.

Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.

Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.

Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:

Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.

Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.

Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.

I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.

När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:

”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.

Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:

”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.

Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)

Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.

Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.

För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.

Därför gick jag med i socialdemokraterna

Utöver den gränsöverskridande klimatfrågan finns två helt avgörande områden i inrikespolitiken: utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. De påverkar så gott som all annan politik. De definierar förutsättningarna. De sätter ramarna. De avgör tillsammans mycket av vilket samhälle vi får.

Utbildningspolitiken är avgörande för den enskildes livschanser och för ett samhälle som håller ihop. Om inte skolan fungerar blir det enskilda barnets livschanser beroende av föräldrarna. Det blir viktigare var du kommer ifrån än vart du är på väg. Samhället förlorar kompetens och vi får ökade klyftor. Både skatteintäkter och förutsättningar för välfärden påverkas.

Arbetsmarknadspolitiken påverkar inte bara tillväxt utan också sådant som tillit, jämställdhet, människors agerande och risktagande. Utan en fungerande arbetsmarknad med rimliga arbetsvillkor blir människor otrygga, sjuka och förvägras möjlighet att planera framåt. I förlängningen är arbetsmarknadspolitiken avgörande för sådant som integration, bostadsmarknad och skatteintäkter, vilka i sin tur är avgörande för hur välfärden och samhället fungerar.

Visst. Vård, äldreomsorg, kultur, infrastruktur och en massa annat är också viktigt, men över tid begränsas möjligheterna inom alla andra områden av hur skola och arbetsmarknad fungerar. Inte heller klimatfrågan är opåverkad av utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Ett samhälle med stora kunskapsklyftor eller ett samhälle med stora sociala klyftor –  ofta hänger de ihop – får svårare att genomföra tuffa och nödvändiga klimatåtgärder.

Jag var med i liberalerna i 23 år, fram till i juni 2018. Under det år som gått sedan dess har jag funderat, vägt och rannsakat mig själv. Hur ser det politiska landskapet ut idag i de för mig centrala frågorna, alltså utbildnings- och arbetsmarknadspolitik? Jag tycker att Januariavtalet var det bästa möjliga utfallet givet valresultatet, men det rymmer tydliga konflikter och smärtsamma kompromisser inom just utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. S vill minska marknadens inflytande över skolan, mittenpartierna försvarar systemet. Mittenpartierna vill göra radikala ändringar på arbetsmarknaden, S försvarar arbetsrätten. I båda fallen finner jag mig stå närmare socialdemokraternas än L och C. När det gäller arbetsmarknaden skrev jag tidigare i sommar om att det handlar om en omsvängning som gått snabbt hos mittenpartierna. När det gäller skolan handlar det också om insikter hos mig själv.

Jag har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta och är sedan en tid medlem i socialdemokraterna. Det återstår att se vad det leder till. Det är ett nytt sammanhang för mig, en ny organisation att begripa, nya människor att lära känna.

Men nu är det sagt.



Diskussionen om det nya politiska landskapet är en dimridå

I slutet av årets Almedalsvecka, min första, var jag på en paneldiskussion om ”det nya politiska landskapet”. En med namnkunnig statsvetarpanel i överfull hörsal på Gotlands högskola och mingel efteråt. Jag blev besviken. Hela diskussionen handlade, som paneler om ”det politiska landskapet” brukar, om partiernas relation till varandra och till SD efter januariavtalet. Det var som om en panel om klimatförändringar fokuserat på det senaste årets väder och struntat i förändringen över tid. Det handlade väldigt lite om politik och inget alls om den sorts politik som definierat vårt politiska landskap under lång tid: vänster-högerskalan, alltså konflikten mellan arbete och kapital. Här har det skett en enorm förflyttning på 10 år.

Konflikter och kollektivavtal

Bild från Wikipedia.

Minns ni salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg? Vintern 2006-2007 pågick en konflikt som gick så långt som till både blockad och sympatiåtgärder när ägaren vägrade teckna kollektivavtal. Nu tänker ni kanske att högern måste ha blivit rasande? Jo, men i praktiken mest på ungdomsförbundsnivå. Så här sade moderaternas arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Ekots lördagsintervju 2007-01-06:

Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig.”

Sven-Otto Littorin om blockaden av salladsbaren Wild ’n Fresh, i Ekots lördagsintervju 2007-01-06.

I en debattartikel två månader senare tillstod han att han tyckte att facket tagit i onödigt hårt, men artikeln var i övrigt ett kraftigt försvar för den svenska modellen och med en rad argument mot inskränkta konfliktregler och krav på proportionalitet. Den bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och kollektivavtalslagens historia också idag.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll med Littorin i en lördagsintervju senare samma vår:

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Lars Leijonborg i Ekots lördagsintervju 20107-03-03

 I ett svar på en fråga om EG-domstolens behandling av det så kallade Vaxholms-målet gick Leijonborg i samma intervju dessutom så långt att han försvarade Byggnadsarbetareförbundets agerande:

”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns. Sen kan man tycka att det var osmakligt när det stod och ropade Go Home och sånt till de lettiska byggnadsarbetarna.”

Lars Leijonborg  i Ekots lördagsintervju apropå EG-domstolens då pågående prövning av Vaxholmskonflikten.

Det är bara 12 år sedan och det rådde bred enighet över partigränserna. De enda som skilde ut sig var den del av Centerpartiet som kallades stureplanscentern. Deras Fredrik Federley hade kommit in i riksdagen och rasade om maffia-metoder. Tillsammans med dåvarande PR-kvinnan Dominika Peczynski ville han köpa salladsbaren, men fick nej av ägaren. Istället startade de tillsammans ”En annan salladsbar” med det uttalade syftet att driva restaurang utan kollektivavtal eller att – som Dominika
Peczynski uttryckte saken
”attrahera gäster som inte gillar fackföreningar ”. Det gick sådär. Efter bara tre månader sattes salladsbaren i konkurs av ägarna. Skulderna uppgick då till över en halv miljon kronor. Salladsbarens leverantörer och skattebetalarna fick stå för Federleys nota.

Idag är Dominika Peczynski  nybliven medlem i Liberalerna och i arbetsmarknadspolitiken är det Federleys linje som är gällande i de partier som tillsammans kallade sig för Alliansen. 12 år har gått snabbt. Förskjutningen i fråga om strejkrätt och rätt att teckna kollektivavtal är dock inte det enda som hänt på vänster-högerskalan.

Anställningstrygghet

Även om flera borgerliga partier redan för 10 år sedan hade synpunkter på arbetsrätten så har tongångarna förändrats. Idag handlar det inte längre om möjligheter till undantag från turordningsregler i mindre företag. Centerpartiet vill avskaffa turordningsreglerna helt i företag med upp till 50 anställda och i en rapport till liberalernas landsmöte 2017 kallas grundläggande anställningstrygghet föraktfullt för att ”prenumerera på en anställning”.

För att uttrycka sig i väster-högertermer så har mittenpartierna nu tagit kapitalets parti i den centrala frågan om anställningstrygghet.

A-kassa

Taket i sjukförsäkringen ligger idag vid en månadslön på drygt 30.000 kronor. Taket i A-kassan ligger på 25.000 kronor. Partiet som jag var med i, Liberalerna (Folkpartiet), hade i sitt program från 2003 en skrivning om A-kassan som gick ut på att ersättningen skulle vara samma som i sjukförsäkringen. Ännu idag talar Liberalernas partiprogram om behovet av en ”förstärkt” arbetslöshetsförsäkring. Riksdagsgruppen har dock självsvåldigt ändrat detta och i den senaste budgetmotionen föreslås att taket sänks så att A-kassan ger 80 procent endast upp till en månadslön på 21.000 kronor. Det är alltså nya tider nu och det är inte bara jag som tycker att det gått fort:

Urholkningen av A-kassan och övergången till i praktiken en sorts grundtrygghet är ett systemskifte som skett i det tysta.

Timbros VD Karin Svanborg-Sjöwall i ett Almedalssemiarium hos tankesmedjan Tiden.

Notera att liberalerna nu alltså vill urholka a-kassan ytterligare.

Ett nytt landskap eller ett annat land?

Den väljare som för 10-15 år sedan med politiska medel ville försämra tryggheten på arbetsmarknaden, försvaga fackföreningarna och försämra arbetstagarnas möjligheter att agera gemensamt för bättre villkor hade i praktiken inget parti att rösta på. Federleys stureplanscenter hade ännu inte det inflytandet i sitt parti och inga andra partier ville radikalt stöpa om arbetsmarknaden. Idag är det annorlunda.  Från ett läge där krav på kraftigt ökad makt för kapitalägarna på arbetskraftens bekostnad var en ytterlighetsposition har vi på bara drygt tio år gått till ett läge där politik för försvagade fackföreningar och ökad otrygghet på arbetsmarknaden är mainstream i borgerligheten. En del av tankegodset har kanske till och med accepterats i delar av S? Vad miljöpartiet tycker var oklart då och är oklart nu. Bara vänsterpartiet står kvar.

Läs citaten av alliansministrarna Sven-Otto Littorin och Lars Leijonborg ovan igen och fundera om någon politiker till höger om V skulle kunna uttrycka sig så idag.

Det här är en förskjutning så stor att man måste fråga sig om det verkligen bara handlar om ett nytt landskap eller om det handlar om ett helt nytt land? I vilket fall: diskussioner där ”det politiska landskapet” definieras som partiernas relationer till varandra fungerar som en dimridå. De skymmer den stora politiska förändring som skett på bara drygt 10 år. För några av aktörerna är det kanske syftet, men det förvånar mig att statsvetare och journalister så sällan ställer frågan: ”Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara 12 år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkant i svensk politik?”

De effektiva – en angelägen bok om välfärdens medarbetare

De effektiva, av Åsa Plesner och Marcus Larsson.
Den nyss utkomna boken De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Hur ska pengarna räcka till välfärden? Det är en central fråga för många politiska aktiva och politiska beslutsfattare. I sådana diskussioner är personalen ofta viktig. Många politiska förslag handlar om hur välfärden ska kunna bli bättre och effektivare samtidigt som den måste vara en bra arbetsgivare, med högre löner och nya karriärvägar.

I boken De effektiva ställer Åsa Plesner och Marcus Larsson en sorts motfråga: Om effektiviseringarna trots högre löner och karriärvägar gör personalen sjuk, vad får vi för välfärd då?

Vi är ungefär en miljon som arbetar i den svenska välfärden. Vi torkar tårar och avföring, vi bestämmer vem som sitter bredvid vem i klassrummet, vem som får godkänt och inte, vem som får sjukpenning och inte. Vi botar, lindrar och tröstar.

Vi samtalar och vi bedömer. Vi har ”världens viktigaste jobb” enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Vi bygger landet och vi renoverar alla sprickorna i bygget. Och så går vi alltså sönder själva på köpet.”

Ur Åsa Plesners inledning.

Det är en mycket angelägen bok. Om vi ökar kraven på välfärden utan att se till att personalen orkar med, då är jag tyvärr ävertygad om att resultatet blir en ond spiral som schematiskt kan beskrivas som:

  1. Fler och mer högljudda klagomål
  2. Fler som köper sig förbi de gemensamt finansierade lösningarna
  3. Sämre betalningsvilja för gemensam välfärd
  4. Ännu tuffare villkor för personalen

Ja. Och sen tillbaka till punkt 1 igen.

I boken De effektiva visar författarna med tydliga exempel hur politiken årligen sparar på välfärden. Jag har själv varit med och beslutat om budgetar och kan intyga att deras beskrivning är korrekt. I bästa fall räknas budgeten upp med stigande lönekostnader, men samtidigt drar vi in en procent (oftast) för att kräva effektiviseringar. Inte sällan lägger vi också till ytterligare krav. Det kan vara en ny garanti, ett nytt betyg, administration av ett förväntanskontrakt eller en ny rekommendation för hur många patienter som ska kallas till kontroll av blodtryck. Ofta är de nya kraven väl motiverade och effekterna ska på sikt bli positiva. Dock uppstär de sällan i den verksamhet som måste klara av det nya åtagandet.

Välfärdsstatens vägval och villkor från 1993.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på den nu mer än tjugofem år gamla ”Välfärdsstatens vägval och villkor” av dåvarande socialministern Bengt Westerberg och dåvarande ordförande i SKTF (nuvarande fackförbundet Vision) Sture Nordh. Jag hade anledning att läsa om den för ett par år sedan och nu slår det mig hur frånvarande konsekvenserna för välfärdens personal var i deras resonemang. De skrev mitt i nittiotalskrisen och deras fokus var att rädda den generella välfärden. Båda såg effektiviseringar som nödvändiga för att undvika en kantring mot selektiv välfärd, något som flera tongivande debattörer argumenterade för då. I boken finns en del nittiotals-tankegods om att valfrihet skulle leda till sänkta kostnader (just det argumentet hörs sällan idag), men också tidiga stridsrop mot dålig styrning, främst från Sture Nordh:

Dålig produktivitet i tjänstesektorn uppstår först och främst när man överför varuproduktionens organisation till tjänsteproduktionen.

Sturde Nordh i Välfärdstatens vägval och villkor

Han fortsätter med en sågning av ”tillgjorda och konstruerade köp-och-säljorganisationer” som han menar ”ofta bara är till för att dölja rejäla nedskärningar”.

Bengt Westerberg var socialminister när boken skrevs och konstaterar att produktiviteten i kommunerna under nittiotalet måste ”öka med två till tre procent per år för att uppgifterna ska kunna lösas inom givna ekonomiska ramar”. Han skriver också om skatterna och skattekvoten. Han ser små möjligheter till sänkningar och försvarar den svenska skattenivån:

En rimlig utgångspunkt är därför att vi bör räkna med att skatte- och utgiftsuttaget långsiktigt måste begränsas till ungefär dagens nivå.

Bengt Westerberg i välfärdsstatens vägval och villkor.

Nu vet vi facit. Sedan andra halvan av 1990-talet har välfärden fyllts med nya åtaganden(maxtaxa, treåriga gymnasier, vaccinationer, flera valfrihetsreformer, utbyggd kollektivtrafik och mycket annat). Samtidigt har alltså kommunerna effektiviserats och skattekvoten (skatteintäkterna som andel av BNP, det som ibland kallas skattetrycket) sänkts från runt 49 till 44 procent.

Skattetrycket sedan 1990-talet, från Ekonomifakta.


Det finns anledning att reflektera om det fattas något i ekvationen. Jag tycker att Åsa Plesner och Marcus Larsson sätter fingret på den bortglömda faktorn. De visar konsekvenserna för personalen. De är hög tid att vi funderar över det.

För mig som suttit i politiska församlingar stämmer boken De effektiva till eftertanke. Den visar med exempel från flera kommuner hur den ena handen ökar kraven på välfärden samtidigt som den andra drar åt svångremmen och försämrar både förutsättningar och handlingsfrihet. Boken är också rolig med citat som ”Att vara upprörd i grupp är både roligt, klimatsmart och billigt”. Dessutom finns positiva exempel, inte minst ett om hur ett nytt lömekriterium baserat på mer undervisnignstid stoppades i Uppsala. I slutet av boken finns författarnas egna förslag till ett nytt förhållningssätt.

  1. Ersätt effektivisering med balans
  2. Ersätt ständig förbättring med långsiktig förvaltning
  3. Ersätt strävan efter världsklass med förnöjsamhet

Det är punkter som också politiker med höga ambitioner för välfärden bör kunna reflektera över. Jag tror att vi också i framtiden behöver tänka på att vara effektiva, men jag är vertygad om att vi också måste se till balans, både mellan krav och resurser och och mellan personal och arbetsuppgifter. Förbättringar är jag för, men jag inser att vi ibland gör sådana på kort sikt utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna. Strävan efter världskalss är vanlig i politiken. Det signalerar å ena sidan en vilja till stark välfärd, vilket jag gillar, men det riskerar å andra sidan att i praktiken ställa till problem för den välfärd vi vill värna. För vad hjälper en strävan efter världsklass om konsekvensen är att personalen slutar och välfärden i praktiken blir selektiv? Om ambitionerna tar knäcken på den generella välfärd vi vant oss vid?

Den som vill läsa hittar boken hos Adlibris. Mer om Åsas och Marcus arbete i Tankesmedjan Balans finns på deras hemsida.

Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Tweet från Liberalernas twitter-konto.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

  • Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.
  • Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.
  • Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
    som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.
  • Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

Hyrpersonal i vården: landstingen förstår inte upphandling

I vinter har jag skrivit en rapport om hyrpersonal i vården för Arena Idé. Utgångspunkt var några iakttagelser jag gjorde under min tid som landstingspolitiker. Trots idoga försök att minska beroendet av hyrpersonal ökade det. Hela tiden. Den allra kortast tänkbara sammanfattningen av rapporten är:

Det är bra att landstingen satsar på att bli bättre arbetsgivare, men det räcker inte. De måste också bli bättre upphandlare.

Här säger jag några korta ord om rapporten:

Lanseringsvideo från Arena Idé.

Idag på morgonen skrev jag och Arena Idés utredningschef i Svenska Dagbladet och Aftonbladet om rapporten. Utöver det har bland andra Vårdfokus, Dagens Samhälle, Dagens Arena, Upphandling 24, Läkartidningen, ETC och Arbetsvärlden skrivit artiklar.

För den som vill se seminariet från lanseringen på ABF finns en video på Arnea idés Facebook-sida samt nedan. Jag berättar först i en dryg kvart om rapporten och dess förslag. Sedan blir det kommentarer från
Ragnhild Karlsson, vice ordförande för Vårdförbundet, Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, Malena Ranch, regionråd (Mp) och Carl Nettelblad, regionstyrelseledamot (L). Det hela avslutas med en kort diskussion.

Om Trygghets-RUT i Expressen och Studio Ett

I förra veckan uppmärksammade Expressen ledare ett blogginlägg jag skrev när alliansen lanserade Trygghets-RUT inför Almedalen 2017. Om jag var skeptisk och bekymrad i mitt inlägg så tog Expressens Ann-Charlotte Marteus i hårdare. Hon kallar idén grotesk.

Uppmärksamheten från Expressen gjorde att debaten om förslaget kom igång och radions Studio Ett bokade in mig för debatt mot Martin Ådahl, centerpartiet. För mig var det första gången jag debatterade i direktsändning. Den som vill lyssna i efterhand kan göra det ca 11 minuter in i sändningen här.

Själv tycker jag att Martin Ådahö var mycket defensiv och närmast backade från förslaget. Säkerhetsföretagen kan i vilket fall inte ha varit nöjda.

Uppdatering: Även Sanna Rayman i Dagens Samhälle tyckte att Martin Ådahl backade. Jag är nöjd.

Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Ett inlägg på första maj

Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!

staaff-branting-1896

I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?

Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.

I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.

Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.

Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.