En politisk öppning i debatten om skolmarknaden

Det är när detta skrivs fortfarande oklart hur det går med regering, misstroendevotum och arbetsförmedling. En sak är dock redan klar. Debatten om privata utförare i välfärden, det som brukar kallas ”vinster i välfärden” är förändrad. Svensk höger i form av M och KD har inte bara släppt idén om etableringsfrihet som en grundläggande ideologisk fråga, de till och med raljerar över och baktalar tanken. Med tanke på att etableringsfrihet är en grundläggande byggsten i välfärdsmarknader som skola, hemtjänst och primärvård tycker jag att det är detta stort skifte.

I en diskussion på twitter beskrev kristdemokraternas policychef Johan Ingerö etableringsfrihet som att:

”vem som helst ska kunna få pengar för att göra folk anställningsbara via kristallterapi el dyl”.

Kristdemokraternas policyansvarige Johan Ingerö på twitter.

Det är hårda ord. Men inte bara det, Johan Ingerö står uppenbart väldigt långt ifrån borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.

Självklart kommer det här att få konsekvenser på fler välfärdsområden. Det är bra. Och det är hög tid. Tanken med etableringsfrihet inom arbetsförmedlingen var att den skulle införas enligt LOV (lagen om valfrihetssystem), alltså samma modell som gäller i primärvård och hemtjänst. Skolan är lite annorlunda och har etableringsfrihet reglerad i skollagen. Det är dock inte vilken lagtext som ska definiera etableringsfrihet som M och KD har problem med, de har problem med etableringsfrihet i sig.

Mats Green (M) i Aftonbladet 20191206

Moderaternas förklarade sin hållning i en debattartikel i Aftonbladet. Om den hade handlat om vård eller skola hade den sammanfattat mycket av kritiken mot etableringsfrihet inom de områdena ganska bra. Det här stycket till exempel:

Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare. I en så här stor reform vill vi inte ha ett stort antal aktörer redan från början eftersom det riskerar att leda till missbruk och fusk.

Ur debattartikel av Mats Green, arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)

Det ligger såklart nära tillhands att byta ut arbetsförmedlare mot något annat välfärdsområde. Hittills har missförhållanden med oseriösa aktörer i skolan (tänk SÄPO-ingripanden, betygsinflation, pengar till utlandet etc) bemötts med att sådana problem kan lösas med mer mer kontroll. Nu föreslår inte moderaterna det alls. Tvärtom. Moderaterna vill istället ha ett system där det går att säkerställa att det inte blir för många aktörer, de vill säkra att systemet inte blir ineffektivt. Alltför många aktörer ”riskerar att leda till missbruk och fusk”.

Argumenten i moderaternas debattartikel är närmast exakt desamma som några av de vanligaste huvudargumenten mot etableringsfrihet i skolan, hemtjänsten och vården. Med etableringsfrihet tappar det allmänna kontroll över skolors placering och storlek, och på orter där för många skolor etablerar sig leder systemet förutom till problem med segregation också till ekonomisk ineffektivitet. Med för många företag i hemtjänsten blir den svåröverblickbar och risken för att oseriösa aktörer tar sig in ökar. Med etableringsfrihet kommer inte självklart vårdcentraler att öppna där de behövs utan där de kan vara lönsamma.

Att M och KD nu visat att etableringsfrihet inte är någon ideologisk principfråga på det sätt det tidigare låtit i debatten om vård och skola öppnar en helt ny spelplan där. Alldeles oavsett hur det går med arbetsförmedlingen. När det gäller skolan kommer det att märkas ganska snart.

Redan i vår kommer nämligen två utredningar, en om gymnasiet och en om grundskolan. Den ena ska ”föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt”, den andra ska svara på frågan ”Hur kan kommuner ges bättre förutsättningar att skapa en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter?” Båda kommer troligen att behöva beröra frågan om etableringsfrihet.

Konstruktiva krafter behöver nu gripa tillfället och förbereda politiska argument och förslag som gör att vi kan återta den demokratiskt styrda kontrollen över utbudet i skolan på samma sätt som moderaterna nu anser behövs inom arbetsförmedlingen. Det kommer antagligen att ta lite tid, men att svensk höger nu visat sig kunna förstå problem med etableringsfrihet i skattefinansierad verksamhet är ett stort steg framåt. De kommer inte kunna använda DDR-kortet lika reflexmässigt så fort någon ifrågasätter etableringsfrihet på skolans område. Det i sin tur bäddar för en debatt med färre slagord och fler konstruktiva förslag. Bra för skolan.

Elitfeminism eller arbetsrätt?

Liberala feminister har drivit ett enträget arbete för att peka på vikten av egen inkomst för kvinnor. Det är och har varit av stor betydelse. Dessutom har liberala feminister varit drivande i arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring. Oerhört viktigt och dessutom framgångsrikt. Själv var jag medlem i Liberala Kvinnor av dessa skäl fram till nån gång 2015-2016. Då tyckte jag att det började saknas balans mellan å ena sidan frågor om glastak och styrelseposter, å andra sidan arbetsvillkor för kvinnor i yrken med låga löner. Dessutom började stödet för en jämställd föräldraförsäkring vackla.

I slutet av 2016 röstade L i riksdagen emot ett förslag som skulle göra det möjligt att ställa krav på arbetsvillkor som tjänstepension och försäkringar i offentlig upphandling, något som skulle vara av stor betydelse i låglöneyrken, många kvinnodominerade, som städare eller vårdbiträde. Omsorg om företagen var den gången viktigare. Så här i efterhand blev det en pusselbit i den process som till slut gjorde att jag lämnade L och efter ytterligare ett år gick med i S.

I DN fanns för ett par veckor sedan en intressant intervju med Nancy Fraser om feminism och metoo. ”Den liberala feminismen vill krossa glastaket för ett fåtal, och låter fattiga kvinnor städa upp skärvorna”, säger hon. Tillspetsat förstås, men tyvärr tycker jag att det ligger en del i det sett till politisk retorik och politiska prioriteringar. Det är vanligare att se liberala feminister rycka ut och tala om flit eller uppmärksamma ett krossat glastak än att peka på problemet med otrygga anställningar i äldreomsorgen. Jag håller också helt med Nancy Fraser om att en viktig del i metoo faktiskt handlar om arbetsrätt, om hur rimliga och trygga anställningsvillkor är avgörande för att jämna ut den ojämna maktbalans som är förutsättningen för många fall av trakasserier.

Jämställdhetspolitik som alltför ensidigt riktar in sig på glastak, styrelseposter och förslag som framförallt berör höginkomsttagare riskerar att bli en sorts elitfeminism, en feminism för ett fåtal. Det kan såklart vara välförtjänt och rimligt att tala om flit när man har både riksdagsarvode, pension och fallskärm, men hur belönas då det hårda arbete som kvinnor gör i förskolor, äldreomsorg och hemtjänst? Ett hemtjänst-schema skulle nog ge många som arbetar i tjänstemannayrken helt nya perspektiv på flit. Mig själv inräknad. Ändå är pressen (nedåt) på arbetsvillkoren stark i flera kvinnodominerade yrken med dokumenterat hög arbetsbelastning.

Ser vi bakåt har politik som utformats i någorlunda samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler gett Sverige en unikt hög sysselsättningsgrad för kvinnor, alltså en unikt hög andel kvinnor med egen inkomst. Det är tråkigt att se att det samförståndet nu är brutet när det gäller arbetsvillkor. Själv är jag övertygad om att de frågorna tillhör de allra viktigaste för ett jämställt samhälle. Varför ska vårdbiträde vara det yrke där tidsbegränsade anställningar (=otrygga anställningar) är vanligast? Det är ju inte precis så att omsorgsbehovet i äldreomsorgen växlar kraftigt över tid. Topp fem yrken med otrygga anställningar domineras för övrigt av kvinnor. Fungerar samhället om de som arbetar med att ta hand om barn och äldre förvägras en anställningstrygghet som är självklar för stora delar av medelklassen? Jag tror inte det. Och vad hjälper en egen inkomst för den som behöver flytta om jobbet har lön och anställningsvillkor som gör att det varken går att låna pengar eller få ett hyreskontrakt?

Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Ett samhälle där kvinnor generellt har sämre trygghet på arbetsmarknaden är inte bara mindre jämställt, det motverkar också den liberala feminismens paroll om den trygghet, styrka och möjlighet till klassresor som en egen inkomst ger. Vi är på väg upp mot 30 procent tillfälligt anställda kvinnor i arbetaryrken samtidigt som andelen tillfälligt anställda män i tjänstemannayrken ligger konstant runt 10 procent. För mig har det blivit uppenbart att en feminism som bortser från arbetsvillkoren för stora grupper gör jämställdheten en otjänst. I den frågan finns det för övrigt saker att förbättra i fler partier än de borgerliga.


Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Uppdatering: I en tidigare version av inlägget fanns ett stycke om och ett citat ur en artikel från forskning.se om barnpassningstjänster och jämställdhet. Eftersom jag fått reda på att studien inte verkar ha stöd för artikelns tes om att sådana tjänster ökar och därtill tycks bygga på ett smalt urval har jag tagit bort dessa.

Personalen får betala besparing på personlig assistans

I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.

Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.

Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.

Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:

Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.

Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.

Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.

I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.

När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:

”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.

Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:

”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.

Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)

Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.

Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.

För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.

Därför gick jag med i socialdemokraterna

Utöver den gränsöverskridande klimatfrågan finns två helt avgörande områden i inrikespolitiken: utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. De påverkar så gott som all annan politik. De definierar förutsättningarna. De sätter ramarna. De avgör tillsammans mycket av vilket samhälle vi får.

Utbildningspolitiken är avgörande för den enskildes livschanser och för ett samhälle som håller ihop. Om inte skolan fungerar blir det enskilda barnets livschanser beroende av föräldrarna. Det blir viktigare var du kommer ifrån än vart du är på väg. Samhället förlorar kompetens och vi får ökade klyftor. Både skatteintäkter och förutsättningar för välfärden påverkas.

Arbetsmarknadspolitiken påverkar inte bara tillväxt utan också sådant som tillit, jämställdhet, människors agerande och risktagande. Utan en fungerande arbetsmarknad med rimliga arbetsvillkor blir människor otrygga, sjuka och förvägras möjlighet att planera framåt. I förlängningen är arbetsmarknadspolitiken avgörande för sådant som integration, bostadsmarknad och skatteintäkter, vilka i sin tur är avgörande för hur välfärden och samhället fungerar.

Visst. Vård, äldreomsorg, kultur, infrastruktur och en massa annat är också viktigt, men över tid begränsas möjligheterna inom alla andra områden av hur skola och arbetsmarknad fungerar. Inte heller klimatfrågan är opåverkad av utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Ett samhälle med stora kunskapsklyftor eller ett samhälle med stora sociala klyftor –  ofta hänger de ihop – får svårare att genomföra tuffa och nödvändiga klimatåtgärder.

Jag var med i liberalerna i 23 år, fram till i juni 2018. Under det år som gått sedan dess har jag funderat, vägt och rannsakat mig själv. Hur ser det politiska landskapet ut idag i de för mig centrala frågorna, alltså utbildnings- och arbetsmarknadspolitik? Jag tycker att Januariavtalet var det bästa möjliga utfallet givet valresultatet, men det rymmer tydliga konflikter och smärtsamma kompromisser inom just utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. S vill minska marknadens inflytande över skolan, mittenpartierna försvarar systemet. Mittenpartierna vill göra radikala ändringar på arbetsmarknaden, S försvarar arbetsrätten. I båda fallen finner jag mig stå närmare socialdemokraternas än L och C. När det gäller arbetsmarknaden skrev jag tidigare i sommar om att det handlar om en omsvängning som gått snabbt hos mittenpartierna. När det gäller skolan handlar det också om insikter hos mig själv.

Jag har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta och är sedan en tid medlem i socialdemokraterna. Det återstår att se vad det leder till. Det är ett nytt sammanhang för mig, en ny organisation att begripa, nya människor att lära känna.

Men nu är det sagt.



Diskussionen om det nya politiska landskapet är en dimridå

I slutet av årets Almedalsvecka, min första, var jag på en paneldiskussion om ”det nya politiska landskapet”. En med namnkunnig statsvetarpanel i överfull hörsal på Gotlands högskola och mingel efteråt. Jag blev besviken. Hela diskussionen handlade, som paneler om ”det politiska landskapet” brukar, om partiernas relation till varandra och till SD efter januariavtalet. Det var som om en panel om klimatförändringar fokuserat på det senaste årets väder och struntat i förändringen över tid. Det handlade väldigt lite om politik och inget alls om den sorts politik som definierat vårt politiska landskap under lång tid: vänster-högerskalan, alltså konflikten mellan arbete och kapital. Här har det skett en enorm förflyttning på 10 år.

Konflikter och kollektivavtal

Bild från Wikipedia.

Minns ni salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg? Vintern 2006-2007 pågick en konflikt som gick så långt som till både blockad och sympatiåtgärder när ägaren vägrade teckna kollektivavtal. Nu tänker ni kanske att högern måste ha blivit rasande? Jo, men i praktiken mest på ungdomsförbundsnivå. Så här sade moderaternas arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Ekots lördagsintervju 2007-01-06:

Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig.”

Sven-Otto Littorin om blockaden av salladsbaren Wild ’n Fresh, i Ekots lördagsintervju 2007-01-06.

I en debattartikel två månader senare tillstod han att han tyckte att facket tagit i onödigt hårt, men artikeln var i övrigt ett kraftigt försvar för den svenska modellen och med en rad argument mot inskränkta konfliktregler och krav på proportionalitet. Den bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och kollektivavtalslagens historia också idag.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll med Littorin i en lördagsintervju senare samma vår:

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Lars Leijonborg i Ekots lördagsintervju 20107-03-03

 I ett svar på en fråga om EG-domstolens behandling av det så kallade Vaxholms-målet gick Leijonborg i samma intervju dessutom så långt att han försvarade Byggnadsarbetareförbundets agerande:

”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns. Sen kan man tycka att det var osmakligt när det stod och ropade Go Home och sånt till de lettiska byggnadsarbetarna.”

Lars Leijonborg  i Ekots lördagsintervju apropå EG-domstolens då pågående prövning av Vaxholmskonflikten.

Det är bara 12 år sedan och det rådde bred enighet över partigränserna. De enda som skilde ut sig var den del av Centerpartiet som kallades stureplanscentern. Deras Fredrik Federley hade kommit in i riksdagen och rasade om maffia-metoder. Tillsammans med dåvarande PR-kvinnan Dominika Peczynski ville han köpa salladsbaren, men fick nej av ägaren. Istället startade de tillsammans ”En annan salladsbar” med det uttalade syftet att driva restaurang utan kollektivavtal eller att – som Dominika
Peczynski uttryckte saken
”attrahera gäster som inte gillar fackföreningar ”. Det gick sådär. Efter bara tre månader sattes salladsbaren i konkurs av ägarna. Skulderna uppgick då till över en halv miljon kronor. Salladsbarens leverantörer och skattebetalarna fick stå för Federleys nota.

Idag är Dominika Peczynski  nybliven medlem i Liberalerna och i arbetsmarknadspolitiken är det Federleys linje som är gällande i de partier som tillsammans kallade sig för Alliansen. 12 år har gått snabbt. Förskjutningen i fråga om strejkrätt och rätt att teckna kollektivavtal är dock inte det enda som hänt på vänster-högerskalan.

Anställningstrygghet

Även om flera borgerliga partier redan för 10 år sedan hade synpunkter på arbetsrätten så har tongångarna förändrats. Idag handlar det inte längre om möjligheter till undantag från turordningsregler i mindre företag. Centerpartiet vill avskaffa turordningsreglerna helt i företag med upp till 50 anställda och i en rapport till liberalernas landsmöte 2017 kallas grundläggande anställningstrygghet föraktfullt för att ”prenumerera på en anställning”.

För att uttrycka sig i väster-högertermer så har mittenpartierna nu tagit kapitalets parti i den centrala frågan om anställningstrygghet.

A-kassa

Taket i sjukförsäkringen ligger idag vid en månadslön på drygt 30.000 kronor. Taket i A-kassan ligger på 25.000 kronor. Partiet som jag var med i, Liberalerna (Folkpartiet), hade i sitt program från 2003 en skrivning om A-kassan som gick ut på att ersättningen skulle vara samma som i sjukförsäkringen. Ännu idag talar Liberalernas partiprogram om behovet av en ”förstärkt” arbetslöshetsförsäkring. Riksdagsgruppen har dock självsvåldigt ändrat detta och i den senaste budgetmotionen föreslås att taket sänks så att A-kassan ger 80 procent endast upp till en månadslön på 21.000 kronor. Det är alltså nya tider nu och det är inte bara jag som tycker att det gått fort:

Urholkningen av A-kassan och övergången till i praktiken en sorts grundtrygghet är ett systemskifte som skett i det tysta.

Timbros VD Karin Svanborg-Sjöwall i ett Almedalssemiarium hos tankesmedjan Tiden.

Notera att liberalerna nu alltså vill urholka a-kassan ytterligare.

Ett nytt landskap eller ett annat land?

Den väljare som för 10-15 år sedan med politiska medel ville försämra tryggheten på arbetsmarknaden, försvaga fackföreningarna och försämra arbetstagarnas möjligheter att agera gemensamt för bättre villkor hade i praktiken inget parti att rösta på. Federleys stureplanscenter hade ännu inte det inflytandet i sitt parti och inga andra partier ville radikalt stöpa om arbetsmarknaden. Idag är det annorlunda.  Från ett läge där krav på kraftigt ökad makt för kapitalägarna på arbetskraftens bekostnad var en ytterlighetsposition har vi på bara drygt tio år gått till ett läge där politik för försvagade fackföreningar och ökad otrygghet på arbetsmarknaden är mainstream i borgerligheten. En del av tankegodset har kanske till och med accepterats i delar av S? Vad miljöpartiet tycker var oklart då och är oklart nu. Bara vänsterpartiet står kvar.

Läs citaten av alliansministrarna Sven-Otto Littorin och Lars Leijonborg ovan igen och fundera om någon politiker till höger om V skulle kunna uttrycka sig så idag.

Det här är en förskjutning så stor att man måste fråga sig om det verkligen bara handlar om ett nytt landskap eller om det handlar om ett helt nytt land? I vilket fall: diskussioner där ”det politiska landskapet” definieras som partiernas relationer till varandra fungerar som en dimridå. De skymmer den stora politiska förändring som skett på bara drygt 10 år. För några av aktörerna är det kanske syftet, men det förvånar mig att statsvetare och journalister så sällan ställer frågan: ”Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara 12 år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkant i svensk politik?”

De effektiva – en angelägen bok om välfärdens medarbetare

De effektiva, av Åsa Plesner och Marcus Larsson.
Den nyss utkomna boken De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Hur ska pengarna räcka till välfärden? Det är en central fråga för många politiska aktiva och politiska beslutsfattare. I sådana diskussioner är personalen ofta viktig. Många politiska förslag handlar om hur välfärden ska kunna bli bättre och effektivare samtidigt som den måste vara en bra arbetsgivare, med högre löner och nya karriärvägar.

I boken De effektiva ställer Åsa Plesner och Marcus Larsson en sorts motfråga: Om effektiviseringarna trots högre löner och karriärvägar gör personalen sjuk, vad får vi för välfärd då?

Vi är ungefär en miljon som arbetar i den svenska välfärden. Vi torkar tårar och avföring, vi bestämmer vem som sitter bredvid vem i klassrummet, vem som får godkänt och inte, vem som får sjukpenning och inte. Vi botar, lindrar och tröstar.

Vi samtalar och vi bedömer. Vi har ”världens viktigaste jobb” enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Vi bygger landet och vi renoverar alla sprickorna i bygget. Och så går vi alltså sönder själva på köpet.”

Ur Åsa Plesners inledning.

Det är en mycket angelägen bok. Om vi ökar kraven på välfärden utan att se till att personalen orkar med, då är jag tyvärr ävertygad om att resultatet blir en ond spiral som schematiskt kan beskrivas som:

  1. Fler och mer högljudda klagomål
  2. Fler som köper sig förbi de gemensamt finansierade lösningarna
  3. Sämre betalningsvilja för gemensam välfärd
  4. Ännu tuffare villkor för personalen

Ja. Och sen tillbaka till punkt 1 igen.

I boken De effektiva visar författarna med tydliga exempel hur politiken årligen sparar på välfärden. Jag har själv varit med och beslutat om budgetar och kan intyga att deras beskrivning är korrekt. I bästa fall räknas budgeten upp med stigande lönekostnader, men samtidigt drar vi in en procent (oftast) för att kräva effektiviseringar. Inte sällan lägger vi också till ytterligare krav. Det kan vara en ny garanti, ett nytt betyg, administration av ett förväntanskontrakt eller en ny rekommendation för hur många patienter som ska kallas till kontroll av blodtryck. Ofta är de nya kraven väl motiverade och effekterna ska på sikt bli positiva. Dock uppstär de sällan i den verksamhet som måste klara av det nya åtagandet.

Välfärdsstatens vägval och villkor från 1993.

När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på den nu mer än tjugofem år gamla ”Välfärdsstatens vägval och villkor” av dåvarande socialministern Bengt Westerberg och dåvarande ordförande i SKTF (nuvarande fackförbundet Vision) Sture Nordh. Jag hade anledning att läsa om den för ett par år sedan och nu slår det mig hur frånvarande konsekvenserna för välfärdens personal var i deras resonemang. De skrev mitt i nittiotalskrisen och deras fokus var att rädda den generella välfärden. Båda såg effektiviseringar som nödvändiga för att undvika en kantring mot selektiv välfärd, något som flera tongivande debattörer argumenterade för då. I boken finns en del nittiotals-tankegods om att valfrihet skulle leda till sänkta kostnader (just det argumentet hörs sällan idag), men också tidiga stridsrop mot dålig styrning, främst från Sture Nordh:

Dålig produktivitet i tjänstesektorn uppstår först och främst när man överför varuproduktionens organisation till tjänsteproduktionen.

Sturde Nordh i Välfärdstatens vägval och villkor

Han fortsätter med en sågning av ”tillgjorda och konstruerade köp-och-säljorganisationer” som han menar ”ofta bara är till för att dölja rejäla nedskärningar”.

Bengt Westerberg var socialminister när boken skrevs och konstaterar att produktiviteten i kommunerna under nittiotalet måste ”öka med två till tre procent per år för att uppgifterna ska kunna lösas inom givna ekonomiska ramar”. Han skriver också om skatterna och skattekvoten. Han ser små möjligheter till sänkningar och försvarar den svenska skattenivån:

En rimlig utgångspunkt är därför att vi bör räkna med att skatte- och utgiftsuttaget långsiktigt måste begränsas till ungefär dagens nivå.

Bengt Westerberg i välfärdsstatens vägval och villkor.

Nu vet vi facit. Sedan andra halvan av 1990-talet har välfärden fyllts med nya åtaganden(maxtaxa, treåriga gymnasier, vaccinationer, flera valfrihetsreformer, utbyggd kollektivtrafik och mycket annat). Samtidigt har alltså kommunerna effektiviserats och skattekvoten (skatteintäkterna som andel av BNP, det som ibland kallas skattetrycket) sänkts från runt 49 till 44 procent.

Skattetrycket sedan 1990-talet, från Ekonomifakta.


Det finns anledning att reflektera om det fattas något i ekvationen. Jag tycker att Åsa Plesner och Marcus Larsson sätter fingret på den bortglömda faktorn. De visar konsekvenserna för personalen. De är hög tid att vi funderar över det.

För mig som suttit i politiska församlingar stämmer boken De effektiva till eftertanke. Den visar med exempel från flera kommuner hur den ena handen ökar kraven på välfärden samtidigt som den andra drar åt svångremmen och försämrar både förutsättningar och handlingsfrihet. Boken är också rolig med citat som ”Att vara upprörd i grupp är både roligt, klimatsmart och billigt”. Dessutom finns positiva exempel, inte minst ett om hur ett nytt lömekriterium baserat på mer undervisnignstid stoppades i Uppsala. I slutet av boken finns författarnas egna förslag till ett nytt förhållningssätt.

  1. Ersätt effektivisering med balans
  2. Ersätt ständig förbättring med långsiktig förvaltning
  3. Ersätt strävan efter världsklass med förnöjsamhet

Det är punkter som också politiker med höga ambitioner för välfärden bör kunna reflektera över. Jag tror att vi också i framtiden behöver tänka på att vara effektiva, men jag är vertygad om att vi också måste se till balans, både mellan krav och resurser och och mellan personal och arbetsuppgifter. Förbättringar är jag för, men jag inser att vi ibland gör sådana på kort sikt utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna. Strävan efter världskalss är vanlig i politiken. Det signalerar å ena sidan en vilja till stark välfärd, vilket jag gillar, men det riskerar å andra sidan att i praktiken ställa till problem för den välfärd vi vill värna. För vad hjälper en strävan efter världsklass om konsekvensen är att personalen slutar och välfärden i praktiken blir selektiv? Om ambitionerna tar knäcken på den generella välfärd vi vant oss vid?

Den som vill läsa hittar boken hos Adlibris. Mer om Åsas och Marcus arbete i Tankesmedjan Balans finns på deras hemsida.

Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Tweet från Liberalernas twitter-konto.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

  • Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.
  • Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.
  • Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
    som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.
  • Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

Hyrpersonal i vården: landstingen förstår inte upphandling

I vinter har jag skrivit en rapport om hyrpersonal i vården för Arena Idé. Utgångspunkt var några iakttagelser jag gjorde under min tid som landstingspolitiker. Trots idoga försök att minska beroendet av hyrpersonal ökade det. Hela tiden. Den allra kortast tänkbara sammanfattningen av rapporten är:

Det är bra att landstingen satsar på att bli bättre arbetsgivare, men det räcker inte. De måste också bli bättre upphandlare.

Här säger jag några korta ord om rapporten:

Lanseringsvideo från Arena Idé.

Idag på morgonen skrev jag och Arena Idés utredningschef i Svenska Dagbladet och Aftonbladet om rapporten. Utöver det har bland andra Vårdfokus, Dagens Samhälle, Dagens Arena, Upphandling 24, Läkartidningen, ETC och Arbetsvärlden skrivit artiklar.

För den som vill se seminariet från lanseringen på ABF finns en video på Arnea idés Facebook-sida samt nedan. Jag berättar först i en dryg kvart om rapporten och dess förslag. Sedan blir det kommentarer från
Ragnhild Karlsson, vice ordförande för Vårdförbundet, Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, Malena Ranch, regionråd (Mp) och Carl Nettelblad, regionstyrelseledamot (L). Det hela avslutas med en kort diskussion.

Om Trygghets-RUT i Expressen och Studio Ett

I förra veckan uppmärksammade Expressen ledare ett blogginlägg jag skrev när alliansen lanserade Trygghets-RUT inför Almedalen 2017. Om jag var skeptisk och bekymrad i mitt inlägg så tog Expressens Ann-Charlotte Marteus i hårdare. Hon kallar idén grotesk.

Uppmärksamheten från Expressen gjorde att debaten om förslaget kom igång och radions Studio Ett bokade in mig för debatt mot Martin Ådahl, centerpartiet. För mig var det första gången jag debatterade i direktsändning. Den som vill lyssna i efterhand kan göra det ca 11 minuter in i sändningen här.

Själv tycker jag att Martin Ådahö var mycket defensiv och närmast backade från förslaget. Säkerhetsföretagen kan i vilket fall inte ha varit nöjda.

Uppdatering: Även Sanna Rayman i Dagens Samhälle tyckte att Martin Ådahl backade. Jag är nöjd.