Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Ett inlägg på första maj

Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!

staaff-branting-1896

I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?

Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.

I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.

Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.

Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

OECD räknade på Finlands basinkomstförsök. Du kan inte ana vad som hände sen.

OECD gör regelbundna så kallade Economic Surveys för länderna i organisationen. I februari i år var turen kommen till Finland. Särskilt intressant här är att läsa vad OECD skriver om det – åtminstone i vissa kretsar – hyllade och omtalade försöket med basinkomst.

Här är en kort sammanfattning, men först lite bakgrund:

OECD konstaterar att Finland har lägre sysselsättningsgrad och lägre BNP per capita än sina nordiska grannländer. För att understryka proportionerna här påpekar OECD att ett Finland med Sveriges sysselsättningsgrad skulle ha 4,8 (!) procent högre BNP.

OECD_FIN_GDP

Här skulle man kunna lägga till att Finland tagit emot minst flyktingar av alla nordiska länder, men OECD var finkänsliga nog att inte påpeka det.

oecd_fin_workSamtidigt visar diagrammet härintill att det lönar sig sämre att gå från bidrag till jobb i Finland än i Sverige. Därmed menar OECD att något behöver göras åt de sociala skyddsnäten

Frågan är då om basinkomstförsöket är ett steg i rätt riktning? OECD räknar på ett scenario med basinkomst i nivå med det pågående försöket och där alltså nuvarande sociala trygghetssystem, i allmänhet behovsprövade, för människor i yrkesverksam ålder tas bort och ersätts av en basinkomst lika för alla. På plussidan för basinkomst ligger enligt OECD att det skulle kunna bli mer lönsamt att ta ett jobb. Men sen slutar i praktiken de positiva effekterna. Hör här:

  • Andelen fattiga skulle öka från 11 till 14 procent, eller med 150.000 personer. 30.000 av dessa skulle vara barn och 50.000 pensionärer.
  • Om man skulle omvandla alla stöd och skyddsnät som finns till människor i arbetsför ålder och göra om dem till basinkomst räcker pengarna bara till en basinkomst motsvarande 13 procent av medianinkomsten. Med svenska mått mätt talar vi då om ca 3350 SEK/månad.
  • OECD inser att det är för lågt och har räknat på vad det skulle kosta att införa en basinkomst på den nivå som används i försöket (560 EUR per månad). Då måste inkomstskatten höjas med – tada – 30 procent!

Nu är ju basinkomst ett trevligt teoretiskt resonemang så OECD tänker sig att man faktiskt höjer skatten och kollar vad det får för effekt i olika inkomstgrupper. Vinnare jämfört med idag: Ingen, men de högre inkomstgrupperna går jämt upp. Förlorare. De tre lägsta inkomstgrupperna. Stort.

Förändring av disponibel inkomst per decil med basinkomst jämfört med idag.
Förändring av disponibel inkomst per decil med basinkomst jämfört med idag.

OECD konstaterar att en förändring där man ersätter ett behovsprövat system med basinkomst ”would lead to a drastic redistribution of income and likely increase poverty, even though it would entail a simplification and improve incentives for some”. Där har vi en målkonflikt som heter duga. Bara att välja sida faktiskt. Team basinkomst får klara sig utan mig.

OECD föreslår själva en modell där man förenklar bidragssystemet men fortsätter med en behovsprövad (inkomstrelaterad) modell och visar i flera diagram hur den är billigare och har trevligare fördelningspolitiska effekter (i alla fall om man är på min sida). Väl värt att kolla in rapporten om man är intresserad av sådant.

 

Föreningsrätt är en liberal grej – stoppa inskränkningarna i strejkrätten

Tänk dig att du jobbar på ett litet företag. Ni blir fler. Några medarbetare – kanske en grupp ingenjörer eller ekonomer – börjar diskutera arbetsvillkor. Andra företag i branschen har bättre villkor för tjänstepension, föräldraledighet och försäkringar. Ni kontaktar ert fack och börjar förbereda för att förhandla med arbetsgivaren om att teckna kollektivavtal. Framförallt pensionsvillkoren är så viktiga att ni är överens om att en lösning måste till i nästa förhandling.

Sveriges Radio 27/2
Sveriges Radio 27/2

När ni kommer så långt att det är dags att förhandla meddelar arbetsgivaren att ett annat kollektivavtal tecknats. Ett avtal med en nytt fack där villkoren är väsentligt sämre för arbetstagarna än vad som är fallet i branschen i stort, eller kanske ett fack för en helt annan yrkeskategori.

Plötsligt kan ni inte sätta kraft bakom orden i förhandlingen om kollektivavtal. Enligt det förslag som läckte ut från utredningen om strejkrätt blir ni bundna av fredsplikt så snart det finns *något* kollektivavtal på arbetsplatsen. Ett annat fackförbund kan diktera era villkor.

I praktiken sker en inskränkning i föreningsrätten som säger att arbetstagare har rätt att bilda fackförening och driva fackliga frågor. Om strejkrätten inskränks försvinner den möjligheten. Det är därför SACO protesterar.

sacostrejkrättOm vi får en modell där största fack tecknar avtal och sedan åläggs de övriga fredsplikt avväpnas de mindre tjänstemannaförbunden från konfliktvapnet. I praktiken blir många fack inom SACO irrelevanta och kommer logiskt sett att tappa medlemmar vilket i stort försvagar tjänstemännens intressen på arbetsmarknaden.

Svagare arbetstagarsida innebär på sikt exempelvis sämre pensioner och ökad risk för konflikter. Det är helt rimligt att fackförbund som organiserar borgerliga kärnväljare protesterar. Det borde borgerliga politiker också göra.

Att ge fackförbund monopol borde vara helt främmande för liberaler.

Visa korten om höghastighetstågen – vi har råd

Idag skriver jag i Aftonbladet om hur vi kan finansiera höghastighetsbanorna utan att låna mer pengar. Egentligen tycker jag ju att lån vore det mest rimliga, men eftersom den dörren är stängd måste vi hitta andra vägar. Hela artikeln nedan med relevanta länkar.

Ska staten investera i badrum eller järnväg?

Det är för dyrt! Partierna enades snabbt mot Sverigeförhandlingens förslag till höghastighetståg när det stod klart att prislappen skulle bli uppåt 250 miljarder kronor. Ingen ville diskutera utveckling, kommunikationer eller tillväxt. Ingen förmådde leta pengar någon annanstans än via lån som man ändå inte vill ta. Ingen jämförde med hur stora andra budgetposter är över 25 år. Istället fick vi enkla svar om gökungar i budgeten och påståenden om att höghastighetståg skulle tränga undan andra järnvägsinvesteringar.

De som säger att vi kan låna pengar för att bygga höghastighetsbanorna har egentligen rätt. Sverige har en med internationella mått mätt rekordlåg statsskuld, endast 41 procent av BNP. Jämför med Tysklands 68 eller Euroländernas snitt på 89 (!) procent, allt räknat enligt EU:s definition (den så kallade Maastrichtskulden). Om vi lånade upp hela beloppet skulle statsskuldens andel av BNP med samma mått fortfarande ligga under 50 procent av BNP. Men det kommer inte hända. Det är nämligen med statsskulden som med brottsligheten. Oavsett om den är låg eller hög så är det lika illa att vara ”soft on statsskulden” som att vara ”soft on crime”. Det är därför Socialdemokraternas finansminister Magdalena Andersson säger att höghastighetståg måste ”prioriteras gentemot andra angelägna utgifter – såsom skola och sjukvård, polis och försvar”. Det är därför moderaternas Elisabeth Svantesson avfärdar satsningen med att politiker inte ”ska vara visionära med andras pengar”.

Så vad gör vi istället, vi som ser att vi behöver mer och snabbare järnväg? Ja, vi får helt enkelt leta rätt på pengarna, utan att ställa tåg mot ”skola och sjukvård, försvar och polis”, utan att riskera en ”gökunge i budgeten”. Vi får ställa oss frågan om statens roll.

Staten har sedan 2010 investerat över 100 miljarder kronor i enskilda medborgares kök och badrum. Ja, ROT-avdraget fungerar ju så och ROT-utbetalningarna har legat på mellan 13 och 19 miljarder årligen 2010-2015. Statens kostnad för ROT minskar nu visserligen sedan avdraget sänkts till 30 procent, men landar ändå på ca 10 miljarder per år.

Det innebär att riksdagen, dina och mina folkvalda, har ett val. Fortsätta investera i badrum och kök hos enskilda eller avsluta ROT och satsa pengarna på höghastighetståg. På 25 år får vi ihop i 250 miljarder. Det ger lite marginal över den senaste investeringskalkylen och premiärturen kan gå 2042.

Politiker som säger att de gillar höghastighetståg, men säger att vi inte har råd får alltså hitta på bättre argument. Eller helt enkelt säga att de prioriterar badrum och kök hos enskilda medborgare framför gemensamma investeringar i järnväg.

Men ROT ger ju jobb och skatteintäkter, invänder nu någon. Och det stämmer. Detsamma kan sägas om bygge av höghastighetsbanor. Massor med jobb, lön, köpkraft och skatt. Så långt finns alltså likheter. Skillnaderna då?

  • ROT driver upp bostadspriserna utan att bidra till fler bostäder. Höghastighetsbanorna kommer i ett paket med *fler* bostäder.
  • ROT har små eller inga effekter på kringliggande samhälle. Höghastighetsbanorna ger betydande effekter på arbetsmarknad, näringsliv, miljö och restider i kommunerna längs spåren.
  • ROT har begränsat värde för våra barnbarn. Höghastighetsbanorna skulle vara viktiga i många generationer.
  • ROT gör mycket lite nytta för klimatet. Höghastighetsbanorna skulle på allvar kunna minska flygets klimatpåverkan och öka kapaciteten för miljövänliga godstransporter.

Men den samhällsekonomiska kalkylen går ju inte ihop, lyder nästa motargument. Istället för att upprepa Sverigeförhandlingens kritik mot sättet att räkna ställer jag motfrågan: Hur ser i så fall den samhällsekonomiska kalkylen för de ROT-renoverade köken ut?

När partier av olika kulör pratar om investeringar i ”välfärdens kärna” måste vi alltså ställa frågan om de menar gemensam infrastruktur eller enskildas badrum. Det är hög tid att vi bestämmer vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till. Framtiden är nämligen alldeles för värdefull och viktig för att vi ska åka dit i åttiotalståg.

Johan Enfeldt, vänsterliberal landstingspolitiker i Uppsala

 

Det krävs pragmatism för att lösa frågan om ensamkommande som varit här länge

Regeringen har lagt ett förslag som ska göra det möjligt för ensamkommande som varit här sedan 24/11 2015 att få uppehållstillstånd om de väntat mer än femton månader på beslut från Migrationsverket. Förslaget är omdiskuterat och har den senaste veckan kritiserats hårt från mitt eget parti. Försöker sammanfatta några tankar om det här. Möjligen utan att komma fram till ett jättebra förslag jag heller.

Det här är en svår fråga som å ena sidan handlar om vikten av tydliga regler som vi klarar av att upprätthålla och å andra sidan berör människor som hamnat i kläm under tiden vi utrett, varit upptagna med annat eller ändrat våra regler fram och tillbaka. Det finns helt enkelt situationer som är bortom rätt och fel. Situationer där vi måste kunna hitta en tillfällig och rimligt pragmatisk lösning av engångskaraktär. Jag är långtifrån säker på att regeringens förslag är rätt, men jag har minst lika starka tvivel på den L-linje som presenterades i veckan. Så här sammanfattades budskapet av parti-ledaren själv på twitter 14/12:

jb_twitt_1214

”L säger nej till S/MP-kravet att unga vuxna män utan asylskäl ska få stanna.”

Jag läser meningen igen och funderar på vad den kommunicerar. Vad den är tänkt att kommunicera.

Jag läser debattartikeln i SvD. Här finns flera bra saker, men gemensamt för flertalet är att de handlar om framtida regler och framtida organisation. Det enda förslag som egentligen berör de unga som skulle påverkas av regeringens förslag är att gode män ska få finnas kvar efter 18-årsdagen. Det är ett bra förslag, men erbjuder inget alternativ till regeringens för de unga som det nu faktiskt handlar om. Våra förslag skulle minska risken att vi hamnar i en liknande situation i framtiden (säkrare åldersbedömningar, bättre säkerhetsprövningar, möjlighet att ta hänsyn till ömmande omständigheter), men de har – förutom förslaget om gode män – ingen betydelse för det högst konkreta problem som finns att lösa idag.

I artikeln finns förutom formulering från twitter om ”vuxna utan skyddsskäl” också meningen:

”Regeringens förslag frångår asylrätten, är orättvist, krångligt och kortsiktigt.”

I min värld innebär ”frångår asylrätten” att man beslutar att inte ge asyl trots skyddsskäl. Det här är väl rimligen något annat? Jag tycker att det är viktigt att vara försiktig med sådana formuleringar och spara dem till tillfällen när asylrätten hotas eller inskränks. (Samma argument kan för övrigt användas mot reglerna för så kallat spårbyte, dvs att den som fått avslag på sin asylansökan kan byta spår och försöka få tillstånd som arbetskraftsinvandrare istället. Mer om det längre ner.)

Jag läser den PM med frågor och svar om ställningstagandet som skickats ut i partiorganisationen. Det är här aktiva i partiet får mer bakgrund och argument.

I det inledande stycket kritiseras regeringens förslag för att i praktiken vara en amnesti för en viss grupp. Och det är ju sant att det är. Frågan är om det förtjänar kritik. Sverige har vid flera tillfällen hamnat i liknande ”bortom rätt och fel”-situationer och beviljat amnesti eller beslutat om tillfälliga åtgärder för utpekade flyktinggrupper. Det skedde senast 2005 då ca 16000 personer omfattades. Hur ser vi på erfarenheterna av dessa? Ledde beslutet 2005 till att, som det står i PM:et, fler människor riskerade livet på väg hit? Såvitt jag vet såg vi inte då några sådana effekter och jag har i ärlighetens namn svårt att se hur uppehållstillstånd för en grupp som kom hit före ett visst datum ska kunna leda till att fler söker sig hit många år senare.

Ett annat argument som lyfts är risken för skuggsamhällen och att många kommer gå under jorden om de inte hittar jobb efter studierna. Well. Det är en realitet, men den beror ju *inte* på regeringens förslag för gruppen ensamkommande utan på regelverket med tillfälliga uppehållstillstånd som villkoras med jobb.

Regeringens förslag lägger tungt ansvar på lärare. Det är rimligt att kritisera och ytterst beror det på en sammanblandning av skyddsskäl och krav på motprestation som jag tycker är olycklig. Vi ser samma sak på arbetsgivarsidan. Den småföretagare som förlorar en viktig kund och tvingas säga upp personal blir ytterst ansvarig för uppehållstillståndet för en medarbetare som kan ha kommit hit med skyddsskäl. Det är dags att se konsekvenserna av reglerna för tillfälliga uppehållstillstånd.

PM:et avslutas med en fråga om inte regeringens förslag här kan jämföras med det så kallade spårbyte som Liberalerna är för. Ett spårbyte innebär att den som fått avslag på sin asylansökan kan prövas igen som arbetskraftsinvandrare, förutsatt att hen kan ordna ett jobb. Så här står det:

Vissa hävdar att regeringens förslag är ett spårbyte. Liberalerna har ju varit för ett spårbyte när det gäller jobb. Varför kan det inte gälla studier?

Vi menar att detta inte är ett spårbyte utan att regeringen frångår asylrätten och ger uppehållstillstånd till personskydd utan skyddsskäl. När det gäller spårbyte för jobb handlar det om människor som genom jobb kan försörja sig själva. Den grupp regeringen nu vill ska få stanna kan inte försörja sig själva utan är helt beroende av att samhället bekostar studier, boende och uppehälle. ”

Återigen sägs att regeringen frångår asylrätten med ett argument som är precis lika sant för det som kallas spårbyte. Jag är också tveksam till den grovt generaliserande kollektiviseringen i sista meningen. Mycket talar tvärtom för att unga som klarat gymnasiet har goda möjligheter att snabbt skaffa sig egen försörjning. Ofta är de tack vara gymnasiet och (i många fall) boende mer vana vid det svenska samhället än de som bott med sin familj på förläggning eller ebo.

Sammantaget: Det här en illa vald fråga att söka konflikt med regeringen om. Istället för att göra politik på formen ”ni vill låta vuxna utan skyddsskäl stanna” hoppas jag på dialog och kompromissvilja för att hitta en pragmatisk lösning för en grupp som delvis sitter där de gör pga andra beslut vi varit med och fattat. Det handlar om gymnasieungdomar som hunnit fylla 18. Hur vi väljer att benämna den gruppen är också politik.

Och. Det är hög tid att starta en diskussion om hur vi ska ha det med regler för uppehållstillstånd. Så länge vi fortsätter med den politik som bygger på kombinationen av tillfälliga uppehållstillstånd och en sammanblandning av asylskäl med möjlighet till försörjning kommer vi att behöva hantera en rad oönskade effekter. Människor som lever under jord tills de hittar ett jobb. Människor som utnyttjas för att de är i en beroendeställning gentemot arbetsgivaren. Rimligt kvalificerad arbetskraft som fastnar i enkla jobb istället för att skaffa sig den extra utbildning som krävs för att kunna jobba på sin nivå. Arbetsgivare som får avgöra vem som ska få stanna och inte. Handläggningstider som fortsätter vara långa när Migrationsverket blir upptaget med omprövningar när alla tidsbegränsade tillstånd går ut. Människor som hunnit etablera sig men utvisas ändå när anställningen tar slut.

 

En annan arbetsmarknadspolitik för Liberalerna

Jag diskuterar en del om arbetsmarknadspolitik i olika parti-interna forum. Det handlar t.ex. frågor om enkla jobb och arbetsrätt. I en sådan diskussion fick jag frågan vad jag tycker borde göras istället för att lagstifta om löner och försämra anställningstryggheten. Rimligt. Jag gjorde ett försök att sammanfatta några förslag. De står utan prioritetsordning.

En annan arbetsmarknadspolitik

I stort tycker jag att politiken ska fokusera på sina ansvarsområden och låta arbetsmarknadens parter sköta sina. Det är ett faktum att regeringar av olika kulör under många år försökte påverka lönebildningen och ”prata ner” inflationen innan parterna kom överens om industriavtalet och ”märket” för 20 år sedan. Problemet löstes och politiken drog sig tillbaka. Jag är rädd att utvecklingen nu går i omvänd riktning. Två av politikens viktigaste uppgifter är utbildning och skatter. På båda dessa områden finns det myrket att göra. Sen måste politiken ha *tålamod*. Företagare anpassar sig till marknadens villkor, men det sker inte över en natt och vikten av långsiktighet kan inte underskattas.

Skatteväxling

Här talar jag inte om någon liten miljöskatt på någon företeelse som man vill få bort utan om det ska effekt måste det ske mellan rejäla skattebaser. En höjning av skatten på kapitalinkomster skulle skapa utrymme att sänka löneskatter vilket skulle göra det billigare att anställa. Det skulle också ta bort en del av de orättvisor som finns mellan grupper som kan respektive inte kan växla tjänsteinkomst mot kapitalinkomst (t.ex advokater vs domare).

Utbildningsanställningar

Bättre möjligheter att kombinera utbildning och arbete behövs för stora grupper, men just nu framförallt för den stora gruppen nyanlända. Hitta lösningar där fack och arbetsgivare gör upp om en lägre lön och kortare arbetstid – kanske 70 procent – i utbyte sänkt arbetsgivaravgift och utbildning på de 30 procent av tiden som återstår. Arbetsgivaren står för arbete och staten för utbildning. De så kallade YA-jobb som alliansen gjorde upp med parterna om var ett bra exempel, men tyvärr visade inte politiken tillräckligt *tålamod*. Uppgörelsen gjordes när företagen redan lagt sina budgetar och redan några månader in på det nya året dömde alliansen själv ut konceptet som ett misslyckande. Det var synd. Det hade behövt mer tid.

Andra kombinationer av arbete och utbildning

Hitta lösningar där utbildningsdelen kan vara t.ex. en gymnasieutbildning till undersköterska eller gymnasieingenjör. Vi ser stor brist på sådant i framtiden. Idag försöker vi för mycket med reguljär utbildning vilket har visat sig vara svårt. Vi behöver prova kombinationen arbete + utbildning. Antingen 70-30 eller 50-50 varje vecka eller med stötvisa perioder av arbete på heltid och däremellan utbildning. Kanske också säsongsarbete på sommaren (ex skogsröjning, plantering, grönsaksodling) och utbildning på vinterhalvåret.

Lärlingsanställningar

Ett bra koncept, men även här måste politiken ha *tålamod*. De länder som har sådana system har det inbyggt i sin företagskultur. Det har inte vi. Inget företag här har erfarenhet av hur man ska hantera lärlingar. Inga elever har hört någon förälder berätta om ”när jag var lärling”. Inga lärare har erfarenhet av elever som växlar mellan skola och lärlingsplats. Det kommer ta säkert 10 år innan det rullar smidigt här. Så vi måste börja nu.

Strama upp regelverket för tillfälliga anställningar

Med en ökande mängd tillfälliga anställningar minskar incitamenten för både arbetstagare och arbetsgivare att satsa på kompetensutveckling i arbetet. Den utvecklingen behöver brytas. Därför behöver våra mycket flexibla (europas mest flexibla) regler för tillfälliga anställningar stramas upp. Arbetsuppgifterna skulle bli utförda ändå, men en del av dem skulle ske i form av fasta jobb där det lönar sig bättre att utvecklas kompetensmässigt på jobbet.

Omställning

Det är oerhört viktigt att människor både har incitament och trygghet nog att pröva byta jobb. Därför behöver a-kassan stärkas. Därför behöver det finnas både lönespridning och arbetsgivare som satsar på kompetensutveckling. Man byter jobb för bättre villkor och en chans att lära sig nytt och därmed komma vidare i karriären. För att det ska bli fler som tar steget behövs en trygg omställningsförsäkring – a-kassa – i de fall äventyret med nytt jobb misslyckas. Med en för låg nivå på a-kassan blir det färre som tar steget och rörligheten på arbetsmarknaden blir onödigt låg.

Uppehållstillstånd

De regler vi idag har för uppehållstillstånd och familjeåterförening har flera negativa effekter. På arbetsmarknaden finns två tydliga sådana.

  • Incitamenten till utbildning är obefintliga (i praktiken straffas den som vill utbilda sig).
  • Många tar och håller fast vid ett jobb under deras kompetensnivå eftersom det är det säkraste sättet att få stanna och återförenas med sin familj.

Det första låser fast människor i en roll som lågutbildade och försmrar möjligheterna att säkra kompetens i framtida bristyrken. Det senare resulterar i att gruppen med lägst utbildning inte kommer åt de enklare arbeten som finns eftersom de blockeras av nyanlända som egentligen är onödigt kvalificerade.

Sjukförsäkring

Se över arbetsgivaransvaret för sjuklön under de första två veckorna. Denna kostnad kan visst vara rimlig för ett företag att ta om det handlar om sjukdom pga jobbet, men långtifrån all frånvaro är av den sorten. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är mycket kännbar för framförallt små företag. Den slår också hårt mot personer som stått utanför arbetsmarknaden och inte kan visa upp att de sällan varit sjuka.

Föräldraförsäkring

Individualisera föräldraförsäkringen och begränsa möjligheten att spara dagar till barnen blir äldre. Pröva att ta bort en månad. Fler kvinnor skulle komma ut i arbetslivet tidigare, fler vikarier skulle få plats när män blir borta längre perioder. Om möjligheten att spara dagar begränsas blir det lättare för företagen att planera och mindre risk att anställa folk i barnafödande ålder.

LAS

Det är svårt att göra ett perfekt system men LAS i nuvarande form med nuvarande undantag fungerar rimligt bra om man faktiskt ser vad både arbetsgivare och arbetstagare kommer fram till. Risken med att göra stora ändringar är att det sker till priset av fler konflikter. Det är inte heller många som längre säger att ett uppluckrat anställningsskydd skulle skapa fler jobb utan att effekten främst skulle bli omfördelning av arbetslöshet. En sak som dock bör ses över är att noga följa upp de nya reglerna om visstidsanställningar som gjordes 2016 för att följa EU-rätten. Det handlar om hur och när en visstidsanställning ska övergå i en fast anställning. Om de visar sig vara alltför krångliga (det har diskuterats lite om det) att både förklara och tillämpa kan det vara bra att försöka förenkla dem. I sakfrågan blev det till slut enighet bland både partier och parter och därmed borde en förenkling också vara möjlig.

Att se upp med

Två saker jag skulle se upp med är att skapa regler som blandar in myndigheter i uppsägningar och att införa krav på fler saker som ska förhandlas *innan* en arbetsgivare ens kan komma igång med den egentliga förhandlingen om att minska personalen.

Det är viktigt att företag kan fatta beslut om sin bemanning utan att olika myndigheter ska blandas in. De förslag om ex uppsägningsavgift som nu är aktuella riskerar att leda i den riktningen. Det vore mycket olyckligt. Hur stor bemanning ett företag ska ha måste arbetsgivaren få definiera utifrån sina mål. Hur företaget ska bemannas måste sedan vara en fråga för arbetsgivaren och de anställda. Jag ser ingen roll för staten där, även om det finns sådana exempel i europeiska länder.

En turordningslista baserad på anställningstid är i praktiken inget man behöver komma överens med någon om. Inget som det blir konflikt om. Det räcker att kolla på anställningsdatum. En turordningslista baserad på kompetens är något annat. Den kommer antingen behöva förhandlas (vem är mer kompetent? har verkligen hen hunnit bli så mkt mer kompetent att hen ska klättra förbi?) eller så måste det ske någon form av inblandning från myndigheterna. Båda är dåligt. Ingen har hittills visat hur man skapar en turordningslista baserad på kompetens.

Är det rimligt med skattesubventionerad hjälp i hemmet på heltid?

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Ikväll om en konsekvens av höga RUT-avdrag som gör att vi bör tänka två gånger. 75.000 kronor är ett för högt avdrag.

Den mest uppmärksammade delen i Alliansens förslag till utvidgat RUT som presenterades i slutet av juni var att taket för avdraget skulle höjas till 75.000 kronor. Idag är det 25.000 efter att de rödgröna sänkt det till hälften av den ursprungliga nivån. Då skrek många i näringslivet och borgerligheten högt. Jag har tidigare skrivit om varför det var kontraproduktivt och mer skrämde bort kunder än skyddade branschen.

Ur Alliansens PM från 2017-06-30
Ur Alliansens PM från 2017-06-30

photo_86522_20170219 (1)Nu är 75.000 kronor ett mycket stort avdrag, även i vårt skattesystem. I praktiken blir det möjligt för välbeställda familjer att ha någon som levererar hushållsnära tjänster på heltid och låta skattebetalarna stå för halva kostnaden. Jag tycker inte att det är rimligt. Obs att jag inte har några problem med att det finns familjer som köper hjälp i hemmet. Det bör vara upp till var och en. Jag har inte heller några större problem med ett smalt RUT-avdrag som genererar jobb för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men. 75 000 kronor. Är. För. Mycket.

En lågavlönad så kallad F-skattare som får ut en lön på 15.000 kronor i månaden före skatt (eller ca 90 kronor i timmen vilket är i det lägre spannet i RUT- och städbranschen) kostar inklusive semesterlön och sociala avgifter ca 240.000 kronor per år. Gör kalkylen på verksamt.se. Lägg på moms på det och det hembiträdet på heltid kostar 300.000 kronor per år. Det är inte många som kan köpa en sådan tjänst, men visst finns de där. De höginkomsttagarfamiljer som vill och har råd är naturligtvis fria att köpa en sådan tjänst. Med alliansens förslag blir det dock skattebetalarna som får stå för halva notan. Två vuxna som delar på kostnaden får ju med Alliansens förslag göra ett avdrag med 75.000 vardera. Det går inte att motivera. RUT-avdraget kan inte vara så högt. Låt det ligga kvar på max 25.000 och fokusera istället på att fler ska kunna använda det.

(Missa inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas, om arbetsvillkor i RUT och om mina farhågor kring Trygghets-RUT.)

Trygghets-RUT – Gated communities med RUT-avdrag?

femceRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om mina farhågor om Trygghets-RUT och varför jag hoppas att förslaget stryks.

En av nyheterna i Alliansens gemensamma utspel om RUT i samband med Almedalsveckan var att höja taket från dagens 25.000 kronor till 75.000 kronor. Mindre uppmärksammat blev det som kallas Trygghets-RUT. Det är en kort punkt i det PM som presenterades den 30/6, men jag kan inte låta bli att fundera över konsekvenserna av den korta meningen ”RUT breddas till tillsyn av hem vid resa eller frånvaro”.

Ur Alliansens PM om utvidgat RUT 2017-06-30.
Ur Alliansens PM om utvidgat RUT 2017-06-30.

Det här blir såklart mina spekulationer, eftersom det handlar om ett skatteavdrag som inte finns, men i alla fall. Kombinationen av ett höjt tak, ett samhällsklimat där trygghetsfrågor står högt på dagordningen och alldeles vanliga marknadskrafter pekar i en tydlig riktning. Trygghets-RUT kommer att skapa en för Sverige helt ny marknad. Mönstret kommer i stort att följa det som hände när läxhjälp blev berättigat till avdrag. Så här tror jag att det kommer bli:

Först kommer frågor om trygghet, brott och straff att prägla valrörelsen. Trygghetsfrågorna har redan pekats ut som topp tre av flera partier och inte minst moderaterna ser ut att ladda för att skrämma upp oss rejält. Det kommer sätta avtryck.

Snart därefter kommer säkerhetsbranschen att formera sig och börja bjuda in till seminarier om trygghet, inbrott och skadegörelse. Målgrupp blir opinionsbildare och politiker.

När lobbykvarnarna malt ett tag kommer interpellationer och frågor i kommuner och riksdag. Det blir debattinlägg och ledartexter. Det givna temat är inbrott, våld och skadegörelse. Det har vi i och för sig sett redan nu, men fokus kommer att skiftas från polisens oförmåga till vad du som medborgare kan göra själv. Syftet är att sprida bilden av att min bostad är i fara när jag inte är där. Och att jag måste göra något åt det.

Nästa steg blir marknadsföring. Reklam som berättar hur du och 10-20 grannar med bara några timmars insats i veckan vardera kan säkra ditt boende. Hur ni kan få en egen vakt som patrullerar gatan när ni är på jobbet eller när ni nu ser risken som störst. Reklamen kommer vara både bred och riktad. Den breda syns i TV, hörs i radio, finns på bussar och i tunnelbana. Syftet är bara delvis att locka kunder, framförallt handlar det om att sprida otrygghet och en känsla av att andra skyddar sig. Jämför med hur reklamen för läx-RUT fungerade. Den riktade reklamen landar sedan i brevlådor i välbeställda områden och syns i media som konsumeras där. Det är de välbeställda som kommer bli uppringda eller få besök till bostadsrättsföreningens styrelse.

Nu märks det att det blir krångligt när 20 villaägare ska ha egna fakturor. Ganska snart kommer krav på förenkling. Jag gissar att trygghets-RUT uppdateras så att kostnaden kan bakas in i avgiften till bostadsrättsföreningen eller villasamfälligheten.

Innan vi vet ordet av har vanliga villaområden och bostadsrättsföreningar förvandlats till Gated Communities med patrullerande vakter. Till hälften betalda av gemensamma skattepengar.

Jag tycker inte att det vore bra.

Förutom att Gated Communities i sig skapar ett annat samhälle med ökade klyftor och mindre kontakt mellan olika grupper är jag rädd att viljan att betala till det allmänna minskar. Risken är alltså att följden av att de välbeställda ordnar egna vakter (till hälften betalda av alla andra) inte blir att polisen får mer tid att fokusera på utsatta områden. Risken är istället att polisen istället försvagas ytterligare.

Trygghets-RUT är ett förslag som inte diskuterats alls i mitt parti Liberalerna och jag hoppas att vi kan ta en ordentlig diskussion som jag hoppas landar i att inte skattesubventionera väktare i välbeställda områden.

(Missa förresten inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas och om arbetsvillkor i RUT.)