Johan Enfeldt

Bra och dålig pop

Förra lördagen försvarade jag begreppet ”vanligt folk” i en debatt. I fredags kom första plattan på över tjugo år med bandet som en gång gjorde sig odödliga med en låt som hette just så. Pulp. Ny musik, men inte första livstecknet. Textförfattaren Jarvis Cocker släppte något år efter Brexit-omröstningen den lilla skriften Good Pop, Bad Pop. Orimligt nog finns den översatt till svenska (ingen kan ha tjänat pengar på det här, men tack Bokförlaget Atlas!).

Brexit-besvikelsen ligger tung mellan raderna i den lilla pamfletten. Bra pop är i Common People-sångarens resonemang *populär* och får ta tid att slå igenom. Dålig pop är *populistisk* och slår genast. Hans exempel är den brittiska topplistan. Skivköparna kunde länge genom en sorts gräsrotsdemokrati få upp tämligen udda låtar i topp. Det kunde ta lite tid, men när en låt spred sig kunde de många vinna över marknadsföring och kommersialism. I alla fall ibland. Förtrollningen bröts när skivbolagen började dumpa priset på nya singlar första veckan. Plötsligt behövdes inte längre tid för att få upp en låt i topp. En sång behövde inte lägre flera veckor för att sätta sig bland gräsrötterna och börja klättra på listan. Istället för bra pop som tilläts ta tid och kunde hänga kvar länge på listan blev det dålig populism som med hjälp av en enkel lösning – dumpat pris – dominerade listorna, men nu korta perioder i taget.

Jag tyckte det var en bra bild. Verklig förändring tar tid, men förändringen måste också lova något innehåll och kunna förklaras så att den blir *populär*. Till skillnad från *populismen* som med enkla lösningar lovar snabb förändring.

Och nya plattan? Jag tycker det är bra pop! Det är svårt. Det tar tid. Det kan vara vackert. Man får tycka att det är läskigt. Och man får se till att det handlar om att mogna, inte bara om att åldras.

Såg ni vad som hände?

I förrgår var det första maj. Förre statsministern Stefan Löfven talade i Skolparken i Enköping.

Det. Kom. Jättemycket. Folk.

Det började lite trevande på torget. Mer folk än förra året, men inte så mycket. Jag skötte en del av det praktiska och plockade ihop på torget efter avmarsch. Och då såg jag det. När tåget gick upp förbi partilokalen på Kyrkogatan började det fyllas på med människor som följde efter tåget på trottoarerna. Plötsligt var det många fler som var med även om de tekniskt sett gick mera snett bakom tåget än i. Och när vi kom upp till Skolparken var det redan många som var på plats.

Det var så fint att sitta en bit upp på en bänk bland en massa bekanta och obekanta (!) ansikten och se ut över detta. Programmet på scen. Ungdomarna som köade för korv vid gaveln. Barnen som smög fram och fyllde på popcorn vid hörnet. Stefan och Ulla. Enköpingsposten som live-rapporterade. Och mängder av Enköpingsbor som vågade sig allt närmare.

Långt fler vanligt satt, stod och promenerade på lagom avstånd från scenen. Runt 400 personer var på plats. Och de fick höra SSU:S Moharib Aslan prata om ungdomars oro för framtid, jobb och bostad. De lyssnade när LOs Åsa Andersson förklarade hur det egentligen ligger till med arbetsmiljö och arbetsskor i förskolor och äldreomsorg. De såg socialdemokraternas oppositionsråd Jesper Englundh ta hjälp av priset på kaffe för att förklara konsekvenserna av regeringens oförmåga att stärka ekonomin för vanligt folk. Däremellan underhållning med elever från kulturskolan. Till sist ett fint tal av Stefan Löfven där han citerade Robert F Kennedy (den amerikanske senatorn som mördades 1968, inte han som med tillägget junior är minister hos Trump):

Framtiden är ingen gåva. Det är en prestation.
Varje generation skapar sin framtid. Det är den stora utmaningen.

Och nog finns det utmaningar. Stefan Löfven pratade om ekonomi, säkerhet, Ukraina, Gaza, migration, arbetsmarknad och klimat. En sak slog han fast: Ekonomiska resurser är inte vårt problem. Problemet är den helt orimliga fördelningen. Den kan vi göra något åt.

Det var en bra första maj, och vi kan förstås bara spekulera i om det var namnet Stefan Löfven i sig som gjorde att så många kom, eller om det berodde på alla flygblad med inbjudningar som vi delat ut i brevlådor runt om i Enköping. Själv tror jag att båda spelade roll. Med mer direktkontakt via brevlådor och samtal om första maj hade vi sett till att det var fler som visste exakt var och när och vad som skulle hända. Med en tidigare statminister som huvudtalare var arrangemanget intressant för fler. Men det viktiga tror jag var något annat:

Socialdemokraterna håller på att bli relevanta i fler människors vardag.

Det behöver vi bygga vidare på i många år framöver.

Entréskolan lägger ned. Varför händer det nu, och vad händer härnärst?

Igår fredag 11/4 kom nyheten att Entréskolan i Enköping stänger. De elever som går där idag kommer inte kunna gå kvar i höst. Min partikamrat Matz Keijser har skrivit lite om principerna för ersättningen till friskolor på sin blogg. Läs gärna. Jag tänkte uppehålla mig vid varför skolan läggs ned just nu och vad som händer härnäst.

För oss socialdemokrater i opposition i Utbildningsnämnden har det varit väl känt att Entréskolan haft få elever och dessutom allt svårare att locka nya sökande. En del av detta kan möjligen bero på DN:s rapportering om den lilla skolkoncernen och dess skolor, men jag tror själv att Enköpings kommunala skolors goda rykte och höga andel behöriga lärare spelar en avgörande roll.

*Diagrammet avser skolor i Enköpings kommun. Källa: Skolverkets statistik.*

Hösten 2019 hade Entréskolan 136 elever i årskurs 4-9. Ungefär 23 elever per årskurs. Fem år senare, hösten 2024 hade elevantalet nästan halverats. 70 elever utspridda i sex årskurser från 4-9. Mer än en tredjedel av dessa gick dock i årskurs 9. I årskurs 4-8, de klasser som skulle gå kvar i höst, fanns i höstas endast 46 elever totalt. I snitt nio per årskurs. Och de senaste åren har antalet som börjat i årskurs 4 på skolan varierat mellan noll och nio. Det blir svårt att driva skola så. (Alla siffror från Skolverkets statistik.)

Detta har varit väl känt och det kommer därför inte som någon överraskning för oss i utbildningsnämnden att ägaren lägger ned skolan. De 46 eleverna behöver nu en ny skola i höst. Enligt mediauppgifter har Entréskolan själv sagt att förstahandsalternativet är en garanterad plats i koncernens skola i Västerås. Det är dock inte friskolan som styr över det. Föräldrarna kan precis som alla önska någon av kommunens alla kommunala och fristående skolor. De som inte vill välja eller inte får plats där de önskar kommer att beredas plats i sin närmaste kommunala skola, den så kallade placeringsskolan. Eller som det står i kommunens riktlinjer för skolplacering:

”En elev som går på en fristående skola har under hela sin skolgång rätt att byta till den kommunala skola vars placeringsområde eleven tillhör.”
Ur avsnitt 6.1 i Enköpings kommuns riktlinje för skolplacering i grundskola.

Ingen elev kommer alltså att stå utan skola. De 46 elever det handlar om kommer att få börja i en kommunal skola, om de inte själva väljer något annat. Det kommer Enköpings kommunala skolor att lösa.

Att det blir så här är en följd av en annan mekanism i vårt skolsystem. För friskolor råder etableringsfrihet, det vill säga de etablerar sig var de vill, när de vill och de stänger när de själva önskar. För kommuner råder istället något som ofta kallas utbudsansvar, men som lika gärna kunde kallas etableringsskyldighet. Den kommunala skolan måste finnas på rimligt avstånd från hemmet, för alla barn och vid alla tillfällen. Det är förstås inget konstigt att den kommunala skolan har denna skyldighet. Så måste ett skolsystem fungera. Det märkliga är att friskolornas stora frihet inte avspeglas alls i vilken ersättning de får.

Färre tillgänglig arbetskraft och sviktande skatteunderlag?

I tisdags var jag på sammanträde med kommunstyrelsen i Enköpings kommun. Ett av ärendena var en del i budgetprocessen inför 2026. Där stod om den omställning kommunen behöver göra till följd av en förändrad omvärld, med bland annat ”färre tillgänglig arbetskraft” och ett ”sviktande skatteunderlag”. Den är inga nya påståenden i kommunen. Den här gången skulle de motivera ytterligare medel för digitalisering och innovationer.

Men är det sant? Finns det något som tyder på färre tillgänglig arbetskraft och sviktande skatteunderlag?

Inte mycket. Låt oss se hur det ligger till.

Påståendet om färre tillgänglig arbetskraft handlar om färre i arbetsför ålder. Normalt definierar vi den som befolkningen i åldern 19-64 år. Enligt SCB hade Enköping 27120 invånare i åldrarna 19-64 i december 2024. Tittar vi tio år framåt till 2033¹ kommer befolkningen i de åldersgrupperna att ha ökat till 29397 personer. En ökning med nästan 2300 personer. Ändå står det ”färre”.

Men om vi snälltolkar lite då. Kanske menar kommunen att det är andelen i arbetsför ålder som minskar? Det kan vi också kolla. I december 2024 var 55,8 procent av befolkningen i Enköping i åldrarna 19-64. 2033 kommer den siffran enligt SCB:s prognos att vara 55,7 procent. Så gott som exakt densamma alltså.

Men inte bara det. Resonemanget bortser helt ifrån ett centralt politiskt beslut som redan är fattat. Till 2033 kommer pensionsåldern att ha höjts med två år. Vi får in två hela årskullar till i arbetsför ålder. Att inte detta är med i kommunens eller SKR:s framtidsprognoser är obegripligt. Den höjda pensionsåldern innebär att vi får räkna arbetsför ålder som 19-66 år istället. Antalet ökar då med ytterligare 1300 till 30700 personer. Som andel av befolkningen ökar den arbetsföra delen till 58,2 procent. Det är en rejäl ökning.

Men skatteunderlaget då? Ja, det är tätt knutet till den arbetsföra befolkningen. I praktiken styrs skatteunderlaget av antalet personer i arbetsför ålder, lönenivå och sysselsättningsgrad. Med en växande befolkning där en ökad andel är i arbetsför ålder kommer vi alltså att ha ett starkare skatteunderlag om vi inte förutspå sämre löner och högre arbetslöshet. Ändå står det ”sviktande”.

Varför sitter den här uppfattningen så djupt i Enköpings kommun? Det är inte länge sedan cheferna i kommunen hade konferens på temat 25 procent större behov och 25 procent färre personal. Det är ett obegripligt scenario som det inte finns något som helst stöd för i prognoserna för de kommande tio åren. Det är förvisso sant att andelen som är äldre än 80 ökar kraftigt, men det innebär inte på långa vägar att behoven i kommunen i stort ökar med 25 procent. Allrahelst inte som vi kommer att ha färre barn i förskolan. (Mer om det via länken här. Obs att kalkylen där är gjord på en äldre befolkningsprognos med fler barn dock.)

Men det föds ju jättefå barn just nu, invänder kanske någon. Ja. Det är ett problem för skatteunderlaget, men först om tjugo år. Den kommande tioårsperioden ser vi inget sådant problem. Ändå sprids och används påståendet om brist på personal och pengar som ett motiv till besparingar och höjda avgifter i välfärden. Det är inte bara felaktigt utan också dumt.

Det är knappast genom sämre välfärd med högre avgifter vi kommer att få upp de låga födelsetalen.

Året 2033 är valt här eftersom det är det år som SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har prognoser till i sitt analysverktyg. ↩︎

När argumenten tröt blev det hittepå-skor

På kommunfullmäktige i Enköping 11 februari avslog partierna till höger, socialdemokraternas motion om arbetsskor i välfärdsyrken i kommunen. inget förvånande i det, men det var ändå en debatt som överraskade. Högerpartierna och miljöpartiet (som ingår i högerstyret här i kommunen) hade nämligen ett nytt argument – det finns ju redan skor!

Det här förvånade inte bara de välfärdsarbetare som lyssnade på debatten utan också alla som följt frågan i kommunen. Sådana här motioner bereds i berörda nämnder innan de kommer till kommunfullmäktige. Moderaterna, Centerpartiet, Nystart Enköping*, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet har varit konsekventa.

Nej till arbetsskor i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden (som nu bytt namn till Utbildningsnämnden).
Nej till arbetsskor i Vård- och omstorgsnämnden.
Nej till arbetsskor i Kommunstyrelsen.

De har också hela vägen haft stöd av Sverigedemokraterna.

I inget av utlåtandena från nämnderna eller från kommunstyrelsen står något om att det redan finns skor. Nej, där var det istället de vanliga argumenten om hur svårt det skulle vara med olika storlekar och passform, krångliga skatteregler och svårt att administrera. När debatten drog igång i fullmäktige kunde vi socialdemokrater räkna upp andra kommuner som redan infört arbetsskor, ibland genom centrala inköp, ibland genom sko-bidrag. Vi undrade varför Enköpings kommun inte skulle klara av det som andra kommuner lyckas med. Plötsligt hade då moderaterna och miljöpartiet ett nytt argument: Motionen var ju onödig, det finns redan arbetsskor.

Nu har Enköpingsposten kollat. Det finns inga skor.

* Nystart Enköping har sedan några veckor hoppat av högerstyret, men höll (med undantag av en ledamot som avstod) fast vid linjen om att säga nej till arbetsskor. Även en Centerpartist avstod i omröstningen.

Kommundirektörernas lönekapplöpning måste stoppas

Tidningen Dala-demokraten publicerade i julhelgen en granskning av villkoren för kommundirektörer i Dalarna. Jag uttalade mig i egenskap av välfärdsutredare på LO och hänvisade till LOs årliga rapport Makteliten från i våras. Makteliten jämför olika eliters inkomster räknat i industriarbetarlöner, något det finns långa tidsserier för. Mest uppmärksammad där brukar vara den ekonomiska elitens inkomster, men i rapporten finns också siffror för den byråkratiska respektive den demokratiska eliten. I den byråkratiska eliten ingår höga chefer i stat och kommun, i den politisk eliten ingår bland annat riksdagsledamöter, kommunalråd. Över tid ser vi tydligt hur den byråkratiska eliten dragit ifrån. Samtidigt tjänar den demokratiska eliten ungefär lika många industriarbetarlöner idag som på femtiotalet.

Diagram ur LOs rapport Makteliten – Alltid goda tider från våren 2024.

I Dala-demokratens artikel kommenterar jag argumentet att de här cheferna ”rekryterats på en konkurrensutsatt marknad” och att det är ”svårt att hitta rätt kompetens”. Det är mycket möjligt att det är så, men det finns ganska många andra grupper i kommunerna där det brukar låta exakt likadant, att det är svårt att hitta rätt kompetens i förskolan eller äldreomsorgen. Men där har inte det inte alls gett samma utslag på lönerna som här.

En granskning i Dagens Samhälle för ett år sedan hade med siffror från hela landet. År 2023 hade landets kommunchefer i snitt 49 procent mer i lön än vad kommunstyrelseordföranden hade i arvode, och skillnaderna ökade snabbt. Bara sju år tidigare hade skillnaden varit 40 procent. Erik Wångmar, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Lund, sade i samband med Dagens Samhälles granskning att på ”1970- och 80-talen låg ofta kommunstyrelsens ordförande och kommunchefen på samma ersättningsnivå”. Det stämmer med diagrammet från Makteliten. Jag tror att det är dags att vi börjar fundera på vad som är rimligt här och vilka konsekvenserna blir om löneskillnaderna fortsätter att öka. Det är ju inte bara i jämförelse med kommunalråden som kommundirektörerna drar iväg, utan också i jämförelse med de stora personalgrupper som arbetar i välfärden, alltså undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare, förskollärare och lärare. Det är det jag menar när jag till Dala-demokraten säger att det riskerar att skada förtroendet för den lokala demokratin om löneskillnaderna blir stora och svårmotiverade. Det finns ju egentligen inget formellt skäl i form av ökat ansvar som motiverar att just chefstjänstemännens löner drar iväg. Det som hänt är att de politiker som anställer kommundirektörer av något skäl blivit villiga att betala mer.

I sammanhanget är det värt att fundera över SKR:s roll. Kommunerna samverkar som arbetsgivare genom SKR och jobbar där med stenhårda förhandlingar för att hålla emot arbetstagarorganisationernas krav på bättre villkor för barnskötare, undersköterskor och lärare. Någon sådan samverkan för att håller emot kommundirektörs-skråets krav på ständigt bättre villkor finns inte. Kanske är det dags? Initiativet måste då komma från de folkvalda.

(Artiklarna i Dala-demokraten går att läsa med DN-prenumeration.)

Lucka 24. Fördelningseffekt av regeringens skattesänkningar

Slopad utfasning av jobbskatteavdrag: 4,7 miljarder till de som tjänar över 65 000 kronor i månaden. Nästan allt till topp 10 procent.

Skattefri grundnivå i ISK: 7 miljarder med brant lutning.

Tack alla som hängt med i kalendern. Ni som är lediga: ha en skön helg! Ni som jobbar: tack för att ni håller samhället igång och hoppas ni får ta igen ledigheten en annan dag! Vi får hjälpas åt att vända några kurvor åt rätt håll 2025.