Ska den som är vald att representera mig i EU-parlamentet påverkas av ekonomiska intressen utanför politiken? Jag ser nu vänner från politiken argumentera för att välbetalda styrelseuppdrag vid sidan om tunga politiska uppdrag inte skulle vara ett problem. Jag håller inte alls med.
Styrelseledamöter i aktiebolag har en långtgående lojalitetsplikt med bolaget och bolagets vinstsyfte. Självklart ligger det i ett exportberoende företags intresse att ha insyn i eller ibland till och med försöka påverka hur regler som bestäms i riksdagen och i EU kan komma att se ut. Sjävklart spelar utformningen av sådant som utstationeringsdirektiv och fri rörlighet för arbetskraft roll för lönsamheten i bolag som använder personal från andra länder. Självklart spelar regler för hälso- och sjukvård på Europa-nivå roll för bolag i medicintekniksektorn. Det är bara några exempel där jag inte vill att min ledamot och lagstiftare ska ha andra lojaliteter än till sina väljare. Agerar ledmoten som förtroendevald eller som bolagets förlängda arm in i viktiga beslutande församlingar?
Jag vill inte behöva ställa frågan.
Därutöver har vi frågan om att praktiskt sköta uppdraget. Hög arbetskapacitet hjälper inte om det är styrelsemöte samtidigt med en viktig omröstning eller förhandling i parlamentet. Vi är förvisso många som är vana vid att sköta uppdrag på kvällar och helger, men tro mig, styrelseuppdrag med årsarvoden i paritet med eller över sjuksköterskelöner funkar inte så. Att både riksdagsledamöter och EU-parlamentariker är frånvarande ibland är naturligt, men hur ofta kan de vara det? De aktuella bolagen, Elekta och Beijer Alma, har enligt respektive bolagsordning årligen minst sju (7) styrelsemöten vardera. Och är det verkligen OK att vara frånvarande från ett förtroendeuppdrag på heltid för att tjäna pengar på annat? När det sker har ledamoten sagt mig som väljare att idag var sidouppdraget viktigare än min röst. Med tanke på hur många som jag sett uppröras över SD:s frånvaro i beslutande församlingar är jag förvånad att se så många ta så lätt på detta.
Ett argument för höga arvoden i heltidsplitik (t.ex. riksdag och EU-parlament) är att minska risken för att politiker skaffar sig dubbla lojaliteter genom sidoinkomster, helt enkelt att minska risken för att politiker ska kunna påverkas av pengar utifrån. Det argumentet faller om det blir vanligt med den här typen av uppdrag med arvode på samma nivå som förtroendeuppdraget ger.
Med det sagt. Jag tycker också att Cecilia Wikström är en av de mest framstående svenska EU-parlamentarikerna. Det är såklart därför hon är attraktiv i näringslivet. Så här skrev Elekta när hon valdes in där:
”Cecilia Wikström har bred erfarenhet och kunskap om internationella och i synnerhet europeiska närings- och samhällsfrågor. Hon är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet där hon bland annat är ordförande i Europaparlamentets utskottsordförandekonferens. ”
Vem tror att ett bolag skulle valt in en parlamentsledamot utan inflytande i styrelsen?
De som nu försvarar Cecilia Wikströms sidouppdrag och sidoinkomster har dock rätt i en sak. Saken har varit känd länge och frågan borde ha hanterats långt tidigare. Hennes röst, driv och kunnande behövs i EU-parlamentet. Då får inte osäkerheten om lojaliteter kvarstå. I alla fall inte för mig. Det handlar inte om vare sig parti eller person. Jag är orolig för att pengar och särintressen på sikt kan skada tilltron till demokratin. I en partiledarstrid way back var jag team Leijonborg. Jag minns besvikelsen när han långt senare tog uppdrag som ordförande i den viktiga Friskolekommitteén samtidigt som han var konsult på ett lobbyistföretag. Inga av oss medborgare fick reda på vad lobbyistföretaget hade för kunder. Det solkade ner en viktig statlig kommitté och jag kritiserade det då. Det var 2013. Jag kritiserade också S i Uppsala som lät landstingsrådet Bertil Kinnunen sitta kvar flera månader efter att han 2018 skrivit på för ett av landets största lobbyistföretag med inriktning mot landsting.
Min kritik gäller såklart också de nu aktuella fallen. Den som utreder stöd till bioenergiföretag ska inte ha egna ekonomiska intressen i bioenergiföretag. Den som utreder något för skattebetalarnas räkning överhuvudtaget ska inte ha kopplingar till lobbyistbranschen. Medborgarna har rätt att veta vilka lojaliteter en utredare har. Det gällde Leijonborg då och det gäller Wetterstrand nu.
Politik är så viktigt att jag tror det är farligt att riskera förtroendevaldas förtroende och integritet.
Internationella Engelska skolans (IES) delårsrapport släpptes förra torsdagen. Det är en ovanlig text. Mycket mer än den vanliga finansiella redovisningen. Rapporten är lika mycket en politisk kommentar som den är en illustration av vårt skolsystem. Delårsrapporten är helt enkelt ett centralt skolpolitiskt dokument i vår tid. Alla som är intresserade av hur vi styr och fördelar resurser till våra skolor borde läsa. Jag skriver några kommentarer här.
Ros och ris till politiken
Den tillförordnade VD:n (koncernen har en hög omsättning på VD-posten) redogör i uppskattande ordalag för regeringsöverenskommelsen Januariavtalet, men klagar sedan på låg uppräkning av skolpeng och orättvisa statsbidrag samt efterlyser långsiktiga spelregler för deras ”åtagande för årtionden framåt”. Med tanke på att skolans grundare slagits med näbbar och klor mot just sådant som skulle göra skolverksamhet till mångåriga åtaganden klingar sådant tal ihåligt. Skolans representanter har inte tvekat att dra socialistkortet när förslag om något så enkelt som ett avtal med krav på reglerad uppsägningstid har diskuterats. Det är viktigt med maximal flexibilitet, att kunna lägga ned en olönsam skola snabbt utan konsekvenser. Det finns ju alltid en kommun som tar smällen. Det här säger jag inte för att Engelska skolan utmärkt sig genom att lägga ner skolor utan för att flexibiliteten är ett sätt för dem att minska risk och därmed hålla uppe värdet på bolaget. Om varje skola i koncernen vore behäftad med ett krav på drift under en uppsägningstid på ett år (som ofta är fallet med vårdcentraler) skulle det vara tvunget att redovisas för ägarna.
Rörelsemarginal, eller hur många skolpengar som går ut när varje klass går in
Målet på 8 procent nåddes inte utan rörelsemarginalen för kvartalet stannade på 6,9 procent. Det innebär att där 29 barn går in genom skolporten går skolpengar för två av dem vidare som vinst. Nu kanske någon tycker att jag är elak som beskriver det så, men uppgifterna kommer från en säker källa:
”I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever”
Den i politiken så populära så populära talepunkten om hur många barn som står i kö till Engelska skolan stämmer inte och bolaget använder den inte själv. Här gäller nämligen börsens regler om saklighet. Därför redovisar koncernen 188.000 köregistreringar. Varför köregistreringar och inte antal barn i kö? Jo, IES skulle såklart kunna redovisa antal barn i kön, men eftersom många står i kö till flera skolor blir antalet köregistreringar större. De väljer då såklart den senare siffran. Hur många som står i kö till flera skolor får vi inte veta. Att politiker upp till partiledarnivå sprider myten om antalet barn är dock bra för börskursen. Kön är en av bolagets tillgångar, det blir uppenbart när man läser rapporten. Det är också därför bolagets företrädare på olika nivåer så ofta försvarar kötid som urvalskriterium.
Det är också dags att ifrågasätta begreppet kö. Den tvååring som är anmäld till en plats i årskurs 4 kan inte tacka ja om det blir en plats ledig. Tvååringen står därmed inte i kö. Hen är föranmäld. Att vi tillämpar detta system för urval är orimligt. Det är också förvånande att börsens aktörer accepterar redovisningen.
Som intäktsprognos betraktat är antalet köregistreringar också ett mycket trubbigt mått. Den ettåring som ställts i kö till att börja i årskurs fyra kommer inte börja där förrän om nio (9) år. Det är en mycket lång tid för kvartalskapitalister. Jag förutspår att börsen förr eller senare börjar ställa mer detaljerade krav på redovisning av kön. Både hur den fördelas över tid och vad gäller ålder på barnen.
Expansionsplaner
Vid sidan av kön är bolaget andra viktiga tillgång planerade skolor. Listan här visar de kommuner som behöver fundera på hur de ska hantera ett sannolikt snabbt förändrat elevunderlag i flera kommunala skolor på några års sikt:
I flera fall har lokala politiker önskat sig denna utveckling. Samtidigt har de alltså hjälpt till att prata upp börsvärdet på ett privat företag.
Aktieutdelning
Bolaget har brutet räkenskapsår och för första halvåret är vinsten efter skatt 52,5 miljoner kronor. För den senaste 12 månadersperioden uppgår vinsten efter skatt till 115 miljoner. Bolaget har en utdelningspolicy som säger att 30 procent av vinsten ska delas ut till ägarna. Framåt hösten kan de alltså sannolikt räkna med att dela på dryga 30 miljoner kronor. Som en jämförelse kan nämnas det i skolsammanhang på senare tid omtalade statsbidraget för stärkt likvärdighet. Där har koncernen intäktsfört 10,8 miljoner kronor under det senaste halvåret.
Enligt Skolverkets statistik har koncernen 1540 lärare. I delårsrapporten kan vi läsa att över hälften av dessa, ”drygt 800” är rekryterade från utlandet. Det är också orsaken till att vi inte kan se hur stor andel behöriga lärare koncernen har.
annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning om de har a) en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, och b) kompetens att undervisa på det främmande språket,
Förutom frågan om språket i sig skapar detta en svag position för lärare som i praktiken inte kan byta till annan arbetsgivare, då de där räknas som obehöriga.
Med lärare rekryterade från utlandet blir det alltså inte frågan om tvåspråkig undervisning där en lärare som kan svenska undervisar på engelska men kan förklara på svenska vid behov, det som kallas tvåspråkig undervisning och vars effekter i gymnasiet har studerats på Göteborgs universitet. Nej, här blir det på riktigt undervisning på engelska av lärare som enligt Engelska skolans hemsida inte alltid kan svenska tillräckligt bra för att genomföra utvecklingssamtal.
Det är en modell som är förvånansvärt lite diskuterad i tider där snart sagt varje skoldebattör har synpunkter på undervisning. Den forskning jag sett om effekterna avser gymnasienivå och inte som här grundskola.
Betyg
Elevernas betyg är också hårdvaluta. I rapporten konstateras:
Det genomsnittliga meritvärdet (ett av Skolverket sammanvägt betygsmått) vid avslutning från grundskolans årskurs 9 våren 2018 var för Internationella Engelska Skolan 273 poäng, att jämför med det kommunala snittet på 223 poäng.
Nu undrar kanske någon: ”Tänk om alla skolor vore så bra?” Det enkla svaret på den frågan är att då får vi sortera elever på samma sätt. Koncernens skolor har ett mycket speciellt urval elever med stor andel högutbildade föräldrar i jämförelse med de kommunala. Bland eleverna i koncernens skolor har i snitt 73,8 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det är ett urval av elever som är på Täby-nivå. I en skapligt stor stad med högskola som t.ex. Västerås är motsvarande siffra bland alla elever 58 procent. Jämför vi med Göteborg eller Malmö handlar det om 61 respektive 55 procent. Engelska skolan har ett med svenska mått mött extremt gynnsamt urval elever. Att helt ogenerat göra en betygsjämförelse utan att säga något alls om skillnader i förutsättningar är faktiskt helt oanständigt. Det är också så pass missvisande att jag förvånas av att börsen låter uppgiften passera. Läs gärna Johan Ernestams sammanställning om elevsammansättningen här.
Ytterligare en konsekvens av ett på många sätt dysfunktionellt skolsystem blir tydlig av att rapporten våren 2019 redovisar så gamla provresultat som 2016 med kommentaren:
På grund av att 2017 och 2018 års nationella prov läckte ut före provtillfällena finns inte tillförlitliga siffror i Sverige för dessa år.
På många sätt utgör Engelska skolan den yttersta konsekvensen av skolmarknaden. Med skolmarknaden menar jag vårt system med skolpeng, skolval, etableringsfrihet och annat som påverkar alla skolor, både fristående och kommunala. Engelska skolan drar det längre än alla andra.
Å ena sidan är Internationella Engelska Skolan öppnare och rakare än de flesta:
De är tydligare om vinsten.
De är rättframma om lägre lärartäthet.
De talar klarspråk om att de har få lärare med svensk behörighet.
Å andra sidan utnyttjar Internationella Engelska skolan systemet till max:
De har ett koncept med undervisning på engelska som effektivt sållar bort elever med svårigheter och minskar antalet sökande från studieovana hem.
De använder undantag i skollagen och slipper redovisa behöriga lärare.
De är tydliga med att betyg inte bara är ett konkurrensmedel om elever utan också en tillgång på finansmarknaden.
De använder en kö som utifrån är svår att veta omfattningen av, både som marknadsföring och som tillgång på finansmarknaden.
Genom ett framgångsrikt påverkansarbete har de knutit täta band med politiken och i flera kommuner är det nu politiska partier som står för marknadsföringen av skolan. Även på riksnivå förekommer skolans namn i uttalanden av topp-politiker och representanter för skolan har setts på scen på viktiga partievenemang. IES har förstått att det ytterst är politiken som säkrar deras lönsamhet och expansion. Tyvärr är det uppenbarligen många i politiken som är omedvetna om det.
Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där betygen är både myndighetsutövning och konkurrensmedel?
Tycker du att det är orimligt med ett skolmarknad som inte ens försöker motverka konsekvenser av boendesegregation utan tvärtom förstärker skillnaderna mellan skolor?
Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där en ettåring förväntas ställas i kö till årskurs fyra nio år i förväg? Eller att samme ettåring på det allmännas bekostnad blir en tillgång i en redovisning på börsen?
Då är det dags att reagera. Kontakta partiet du röstat på! Be att få gå igenom Engelska skolans kvartalsrapport med någon skolpolitiker från dem. Fråga om om vi verkligen ska ha ett skolsystem där det här är normalt. Fråga om vi ska ha ett skolsystem där vissa gemensamt finansierade skolor optimeras för maximalt värde på börsen utan hänsyn till skolsystemet i stort. Ställ krav på att skynda på arbetet med Skolkommissionens förslag för att förändra systemet i rätt riktning.
Bakgrunden är att snittbetyget för elever som i statistiken kallas nyinvandrade, alltså elever som varit i landet mindre än fyra år när de går ut nian, är avsevärt lägre än för elever som gått hela grundskolan i Sverige. Svenska Näringsliv pekar i rapporten på hur viktigt det är för näringslivet att resultaten förbättras.
”Bättre skolresultat bland de nyanlända skulle inte bara förbättra företagens möjligheter till en god kompetensförsörjning och leda till effektivare användning av skattemedel. På sikt skulle det också minska utanförskapet som skapar social oro och försämrar förutsättningarna för tillväxt och välstånd.”
Det är ett mycket välkommet fokus som jag hoppas leder till fler rapporter med mer drastiska slutsatser om vårt skolsystem än vad som är fallet i denna.
Vansklig hantering av statistik
Rapportens statistikdel innehåller flera brasklappar på formen en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner” eller att urvalet till en viss skolform ”kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning”. Trots det gör Svenskt Näringsliv sedan en ranking av vilka kommuner som lyckas bäst. Jag tycker det är mycket tveksamt. Det blir helt enkelt svårt att dra några slutsatser i statistikjämförelser som bortser från sådant som föräldrars utbildning, om det handlar om flyktinginvandring eller barn till arbetskraftsinvandrare etc. Lärarförbundets Johan Ernestam plockar effektivt isär rapportens användning av statistik i ett färskt blogginlägg. Läs det!
Exempel på fungerande arbetssätt
En stor del av rapporten ägnas åt att visa på exempel på hur de mest framgångsrika kommunerna arbetar. Det är en intressant genomgång om saker som jag hoppas får lite större spridning, inte minst den problematiserande genomgången av argument för och emot det som ibland kallas förberedelseklasser samt avsnittet om modersmål och studiehandledning på eget språk. I ett kort stycke lyfts också vikten av studie och yrkesvägledning för denna grupp elever. Att åtgärderna som beskrivs i detta avsnitt är något som skiljer framgångsrika kommuner från mindre framgångsrika går dock inte att säga. I rapporten görs ingen sådan jämförelse, utan det som finns är en redovisning av hur en handfull kommuner i toppen av Svenskt Näringslivs ranking jobbar. Det är mycket möjligt att samma sak görs också i andra.
Slutsatser om resurser som provocerar
Under rubriken ”Inget samband mellan kostnader och resultat” visar Svenskt Näringsliv diagram där man jämför nyinvandrade behörighet och betyg med respektive kommuns totala skolkostnad räknad per grundskoleelev. Jag vet knappt var jag ska börja:
Här blandas resultat för en särskild grupp elever, nyinvandrade, men kostnader för helt andra elever
Ingen hänsyn tas i jämförelsen för hur stor andel nyligen invandrade elever som finns i respektive kommun
Vi tänker oss två kommuner, A och B, med lika många elever som båda satsar lika mycket pengar per elev i grundskolan. Till A flyttar det in 10 nyinvandrade, huvudsakligen barn till välutbildade arbetskraftsinvandrare. Till B flyttar det in 200, mestadels flyktinginvandrare. Det krävs såklart en väsentligt större insats i kommun B som nu alltså måste satsa mer pengar och i statistiken uppvisar en högre genomsnittlig kostnad per elev i grundskolan. Trots extra satsningar i kommun B är rimligt att anta att de 10 nyinvandrade i kommun A når högre betyg. Av detta drar Svenskt Näringsliv slutsatsen att resurser inte spelar roll. Det är oanständigt.
Lyckas fristående skolor bättre?
I rapporten konstateras att nyinvandrade i fristående skolor lyckas bättre, men rapportförfattaren Karin Rebas skriver också helt korrekt att det kan ha andra orsaker än just huvudmannaskapet:
”Nyinvandrade elever i skolor med enskild huvudman presterar betydligt bättre, men detta kan bero på att elever som börjar i skolor med enskild huvudman har särskilda egenskaper. Dessa egenskaper kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning, vilket kan påverka deras förutsättningar att prestera väl i skolan. Noterbart är även att antalet nyinvandrade elever hos enskilda huvudmän endast uppgick till 456 under läsåret 2017/18, vilket motsvarar knappt 6 procent av samtliga nyinvandrade elever i urvalet.”
Det inte bara kan vara så att fristående skolor har ett annat urval elever. Det är väl känt att det är så, vilket bland annat Lärarförbundets Johan Ernestam visat här.
Lik förbannat redovisas i rapporten sedan två diagram som påvisar fristående skolors förträfflighet. Det är oanständigt. Man kan inte först konstatera att det inte går att dra slutsatser och sedan presentera ett diagram med rubriken ”Högre meritvärde uppnås för nyinvandrade hos enskilda huvudmän”. Rapportförfattaren vet gissningsvis exakt hur ett sådant diagram kommer användas och det hade skänkt rapporten väsentligt mer trovärdighet om avsnittet om fristående huvudmän lämnats utan andra slutsatser än att kösystemet gör att fristående skolor tar ett väsentligt mindre ansvar för nyinvandrade elever än vad kommunala gör.
Skolpeng, skolval och skolsegregation – tre begrepp som saknas i rapporten
Rapportens stora brist är att den bortser från skolmarknadens mekanismer. Begrepp som skolpeng och skolval lyser helt med sin frånvaro. Nyinvandrade elever går inte i första hand i skolan i en kommun, de går i en kommunal skola. Därmed spelar det stor roll hur eleverna fördelas mellan skolor. Därmed spelar det också stor roll hur resurser fördelas mellan skolor. Det går inte att bortse från bostadssegregation, skolval och skolpeng om man vill förstå varför nyinvandrade elever och dessutom ofta elever vars föräldrar saknar högre utbildning koncentreras till viss skolor.
I en text i Arena Essä från augusti 2018 tittade jag på årskurs 9 i 38 kommunala och 31 fristående skolor i Göteborg. Några centrala siffror från den texten är:
Endast fem av de fristående skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.
Tio kommunala skolor har fler än 20 procent nyinvandrade. Toppnoteringen är 41 procent.
Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.
Jag tittade också på resursfördelningen och jämförde två kommunala skolor. En i ett välbeställt område med mestadels högutbildade föräldrar och utan nyinvandrade elever. En i ett utanförskapsområde med lägre utbildningsnivå och 41 procent nyinvandrade elever. Vad skiljer det i resurser? Skolan där 4 av 10 är nyinvandrade får 39 procent mer per elev. Det räcker till mindre grupper, men inte mer. Långt ifrån det som skulle behövas.
Ur Arena Essä 2018-08-22
Jag är skeptisk till att jämföra kommun mot kommun på det sätt som görs i rapporten. Det är enskilda skolors förutsättningar det handlar om. Detta tror jag också att Svenskt Näringslivs skolexperter känner till.
Sammanfattning
Genom att helt utelämna skolval, skolpeng och skolsegregation tycker jag att Svenskt Näringsliv gör rapporten mindre relevant. Vi måste helt enkelt diskutera hur skolmarknadens mekanismer bakbinder kommuner eller till och med hindrar initiativ för att motverka segregation. Och vi måste titta på hur enskilda skolor får ta ett ofta alldeles för stort ansvar för nyinvandrade och hur de dessutom ofta ges alldeles för små ekonomiska förutsättningar för detta.
Bra att Svenskt Näringsliv lyfter frågan ur ett kompetensförsörjnings-perspektiv och bra med en genomgång av hur kommuner arbetar praktiskt.
Väsentligt sämre att skolmarknadens mekanismer helt utelämnas i rapporten.
Direkt olämpligt att ha med diagram som visar att fristående huvudmän lyckas bättre när rapporten säger att det inte går att dra sådana slutsatser.
De senaste veckorna har jag tillsammans med Boel Vallgårda och Helena Weiss Larsson från Nätverket för en likvärdig skola skrivit om problemen med dagens skolmarknad i ett tiotal olika lokaltidningar. Friskolornas riksförbund har genom sin vd Ulla Hamilton svarat. Inget ont i det naturligtvis, men det gör mig ont att skoldebatten fungerar så här.
Man skriver ett debattinlägg och tar upp det oomtvistade faktumet att resultaten i svensk skola försämrats under 2000-talet. Friskolornas riksförbund svarar att resultaten ökar pga att fler väljer fristående skolor.
Man skriver en text om att skev resursfördelning gör att de skolor som egentligen behöver mer lärarresurser måste spara. Friskolornas riksförbund svarar med beskyllningar på formen ”ni nämner inte lärarnas betydelse”.
Man skriver en artikel om hur fristående skolor överkompenseras. Friskolornas riksförbund svarar (mekaniskt) att ni är emot vinst och valfrihet.
Man skriver om hur viktigt det är med en likvärdig skola för att alla barn ska få möjlighet oavsett bakgrund. Man får svaret ”Känslan är att de är emot företagande snarare än för en likvärdig skola.” Classy, Friskolornas riksförbund. Verkligen.
Man skriver om ökade kostnader som inte följts av ökade resultat. Friskolornas riksförbund vill att *alla* ska få gå i en skola de aktivt valt. Var hittar Friskolornas riksförbund pengar till det?
Man skriver ett inlägg om hur kötid bör slopas som urval vid översökta skolor. Friskolornas riksförbund pratar om annat. Ni vet (mekaniskt) typ ”ni är emot vinst och valfrihet”.
Man skriver om hur socioekonomisk bakgrund har alldeles för stor betydelse för skolresultaten. Friskolornas riksförbund svarar med att ”Skuldbeläggandet av eleverna måste få ett slut.” Classy, igen.
Döm själva:
Debattinlägg från Boel Vallgårda, mig själv och Helena Weiss Larsson i Nätverket för en likvärdig skola här.
Valnumret av Liberal Debatt innehåller flera intressanta texter av bland andra Bengt Westerberg, Olle Wästberg, Per Altenberg, Csaba Bene Perlenberg (plötsligt har alla har namn som slutar på -berg?), Matilda Molander och Karin Pihl. Jag medverkar med en text om SD:s inflytande i riksdagens utskott. Texten är en bearbetning av ett tidigare blogginlägg som jag skrev i samband med att jag avslutade mitt medlemskap i Liberalerna. Dessutom smakfullt layoutat. Läs texten här:
Om det skulle vara så att V är lika illa som SD eller att både V och SD är extremistpartier så finns det en del självkritik att idka i borgerligheten. I alla fall i mittenpartierna. Själv har jag under mina till slut 23 år i Fp och L varit med och diskuterat, röstat, samarbetat eller gjort upp med Vänsterpartiet i flera olika frågor. Det är jag inte ensam om. Några exempel:
Jämställdhet
Vård och sprututbyte för missbrukare
Vård för flyktingar
HBTQ-frågor
Frågor om medborgarinflytande, demokrati, insyn och transparens
Inget av ovan har hänt eller skulle ens vara i närheten att hända med Sverigedemokraterna. V har en vedervärdig historia. SD är vedervärdiga nu. Visst, det är säkert möjligt att det går att hitta någon aktiv vänsterpartist som typ hyllar Stalin också idag. På samma sätt kanske det går att hitta någon aktiv moderat som fortfarande tycker Mandela var en terrorist, att apartheid-regimen borde ha fått verka ifred eller till och med att allmän rösträtt var en dålig idé. De historiska ståndpunkterna kan inte ursäktas, men de gör inte partierna till tveksamma demokrater idag.
De som tjatar om att V och SD är lika illa måste börja få motfrågor. Vad är syftet? Varför jämställa SD med ett parti som liberaler i nutid gjort gemensam sak med i viktiga värderingsfrågor?
Jag har tidigare debatterat frågan om skolsegregation och om den kan brytas av skolval i olika sammanhang, bland annat med Christer Nylander här. I tidningen Arbetet idag visar jag hur kostsamt det faktiskt är att välja skola i många kommuner. De som menar allvar med att skolval ska motverka segregation har en läxa att göra.
Sedan en tid är jag aktiv i Nätverket för en likvärdig skola. I sommar har vi gjort en enkät om skolan som riktat sig till partier och kandidater i valet. Idag presenterade nätverkets Boel Vallgårda , Mats Wingborg och jag resultatet i en debattartikel hos Dagens Samhälle.
I början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.
Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.
I början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos