I min bokhylla finns en snart 30 år gammal liten skrift där ett av kapitlen har rubriken Bilda dig, bry dig, och betala för dig.
Boken heter Bekännelser och skrevs av dåvarande s-riksdagsledamoten Widar Andersson.
Likheterna med nyvalde L-ledaren Simona Mohamssons Bilda dig, Bete dig, Bry dig är förstås slående. Skillnaden i betydelse mellan att Bete sig och Betala för sig också. Och såklart skillnaden i tid.
Widars bok kom i kölvattnet av å ena sidan ett ekonomisk skifte, och å andra sidan efterdyningar av en debatt om folkrörelser, självförvaltning och lokal demokrati. 1996 var svensk politik upptagen av att hantera baksmällan efter 80-talets dopade ekonomi med hög inflation, en rad devalveringar och till slut 90-talskrisen.
Widar Anderssons ansats när det gällde att Bilda sig ser vid en hastig anblick ganska lika ut som Mohamssons, men det finns en stor skillnad:
När L-ledaren pratar om att Bilda sig handlar det om skola, utbildning och att släppa skärmen. Widars ingång är en annan. Han vill se medborgerlig omvärldsbildning, och ser det där med att bilda sig som ett samhälleligt ideal för att ta fram ny politik för ett bättre samhälle. Istället för att förfasa oss över arbetslöshet och rasism på det europeiska fastlandet skulle vi skapa ny politik med alternativ till resignation, slum och segregation.
Bildningen i Widar Anderssons tappning handlade om samhället. Mohamsson vill visa att den som skärper sig kan få ett bättre liv.
När det gäller att Bry sig finns likheter i form av dygden att engagera sig för andra, men där Simona pratar om föreningslivet skriver Widar om ett lokalt ansvar för det sociala arbetets vardag. Det är mycket mer långtgående och förstås helt främmande för dagens politiska klimat där alla ropar på staten och den lokala demokratin monterats ned till förmån för ett allt starkare tjänstemannastyre. Sen har en del av det som Widar föreställde sig – friskolor med lokalt inflytande till exempel – i praktiken blivit till centralisering hos företag istället för centralisering hos staten. Det får dock bli en annan text än denna.
Men visst. Det är förstås skillnaden mellan att Betala för sig och att Bete sig som sticker ut här. I Mohamssons Bete dig ligger visserligen ett mått av Gör rätt för dig, men Widar Anderssons Betala för dig är större. Hans paroll handlar inte bara om individens ansvar utan den lever i ljuset av den ekonomiska krisen, och insikten om att den svenska ekonomin till viktiga delar varit ett luftslott. Konkurrenskraften hade dopats med en rad devalveringar. Under de borgerliga regeringsåren 1976 till 1982 med sammanlagt hela 26 procent. Och 1982 slog S-regeringen till med ytterligare 16. När kronan sedan släppes fri 1992 föll kronan snabbt med 25 procent. Knappt tio år efter alla devalveringar var en fjärdedel av värdet luft. Inflationen hade gjort det billigt att låna, vilket märktes både på statsskulden och hos hushållen vars bostadslån åts upp av inflationen. Widars tes var att Sverige byggt stora delar av välståndet på pengar vi inte hade haft. Priset betalade vi genom saneringen av statsfinanserna från mitten av nittiotalet. Till viss del betalar vi än idag. Simona är också här mer individuellt orienterad. Det är du som ska göra rätt för dig. I Widars tappning handlar det om kollektivet och en central formulering lyder ”Betala skatt för de delar av livet som vi bestämt oss för att arrangera kollektivt”. Den insikten är alltför ovanlig i dagens borgerlighet där skatt alldeles för ofta betraktas som straff, eller i alla fall något som ska sänkas.
Alliterationer är ett kraftfullt retoriskt grepp för en politiker, men orden i sig behöver alltså inte säga så mycket om riktningen. Det är vad hen lyckas fylla orden med som är viktigt. Samma formulering kan helt enkelt betyda olika saker för olika partier.
Betala för dig kan som Widar skriver betyda betala skatt så att samhället fungerar. Gör rätt för dig kan med L-ledarens retorik betyda betala själv så att vi inte behöver finansiera saker med skatt. Det är två olika samhällen.
När Widars bok kom ut 1996 hade mångårige partistrategen Johan Jakobsson redan skrivit den plan som varit Liberalernas rättesnöre sedan dess, skriften Fem goda råd till ett alldeles för litet parti. Idag är han statssekreterare i regeringskansliet. Kanske läste han eller någon av de gamlingar som finns kvar i kretsen runt liberalerna Widars bok på nittiotalet. Kanske dök formuleringen upp igen enbart som en följd av allitterationens kraft.
