Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.
———————————–
Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.
Pengar
Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.
Skolmarknadens mekanismer
Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.
Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.
Resursskolor
Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?
Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.
Fler elever som går om en klass
På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?
Vad borde vi göra?
Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.
En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.
När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.
Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:
Aktuell statistik från SCB.
I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:
- Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
- Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
- Invandring är en fördelningsfråga.
Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.
När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?
I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.
Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.
Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.
Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.
Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:
- Lär av tidigare erfarenheter.
- Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
- Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
- Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
- Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.
Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.
Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!
I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?
Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.
I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.
Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.
Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.
