Apropå den där fylle-tweeten om IQ och invandring… Två saker som jag lärt mig sedan jag började följa en del svensk och amerikansk alternativhöger efter mordet på Jo Cox för fem år sedan:
det som sprids i amerikansk alt-right dyker snart upp i svensk
en del av det som sprid i amerikansk alt-right dyker lite senare tyvärr också upp i etablerad svensk höger
Det gäller symboler (ok-tecken, mjölk, grodor), uttryck (godhetssignalering, MSM) och argument. Jag förvånades därför tyvärr inte av att en etablerad svensk högerman i veckan drog ”invandrare har lägre IQ”-kortet. The Guardian skrev om The unwelcome revival of race science våren 2018 när Molyneux, som jag följde, och andra rasade igång om detta. (Lång och intressant text i Guardian!)
Att den amerikanska alternativhögern drivit frågan har varit tydligt under flera år och blev till slut den antagligen tyngsta orsaken till att en alt-right-personlighet som Stefan Molyneux stängdes av från twitter, youtube och andra plattformar.
Hösten 2018, några månader efter Guardians artikel, började Youtubes roll i sammanhanget att uppmärksammas. Det dröjde dock till 2020 innan Youtube agerade.
Visst, tankegodset kan ha uppstått i högermannens huvud efter för många öl och dåligt humör, men det är svårt att frigöra sig från tanken att det amerikanska inflytandet haft betydelse. Det finns i alla fall goda skäl att hålla ögonen på utvecklingen i internationell alt-right.
Hanif Bali fick snabbt ta bort sina tweets med erbjudande om ekonomiskt stöd till riksdagsledamöter i centerpartiet om de skulle byta sida inför en eventuell statsministeromröstning. En prestigeförlust kanske, men antagligen inte jättestor. Den moderata partiledningen torde ha förstått budskapet. Att fokusera på användningen av det retoriska tricket “jag skämtade bara” är ett misstag. Det är naturligtvis sant att greppet att hävda ”skämt” eller ”illvillig tolkning” när kritiken kommer är ett problem i den offentliga debatten, som Max Sjöberg skrev i DN. Det är också sant att det är “olämpligt av en riksdagsledamot att antyda att man kan handla med åsikter och sympatier”, som en statsvetare sade i GP. Båda missar det kanske viktigaste:
Det var en maktdemonstration.
Bali visade sin hur stor makt han har. Makt över de egna följarna. Makt som följer av den ekonomiska styrka han därmed besitter.
“Vi fick ihop två miljoner på en helg”, skrev han. Det motsvarar gissningsvis ungefär en sjättedel av Liberalernas valbudget. Inget parti kan ignorera det. Alla partier påverkas, men såklart mest de där enskilda kandidater med sådana muskler bygger sig en egen maktbas.
En som förutspått utvecklingen är den konservative debattören och tidigare Timbro-mannen Roland Poirier Martinsson. I vintras skrev han om hur den anständige republikanen John McCain gjorde misstaget att liera sig med Sarah Palin inför presidentvalet 2008. Det gav teparty-rörelsen stort inflytande, något som till slut i praktiken slet sönder det republikanska partiet. Poirier Martinsson varnade för en utveckling där Ulf Kristersson gör samma misstag och lierar sig med det han beskrev som “Sverigedemokraternas tepartyrörelse och de kulturkrigiska kristdemokraterna”. Resultatet skulle kunna bli att moderaterna vinner valet 2022, men hålls gisslan i fyra år.
“Ett maktlöst parti med formell makt, där kraften ligger hos medlemmar som på en sekund byter ut Kristersson mot Hanif Bali om de inte får som de vill – omedelbart.”
Ser vi det redan hända? Hanif Bali budskap gick i alla fall med säkerhet fram. Inte bara i moderaterna utan också i andra partier.
Hur svensk politik kommer att utvecklas de närmaste åren kommer bero mycket på hur partierna hanterar en handfull framgångsrika och välfinansierade influencers på högerkanten och deras – ofta arga – följarskaror.
Insåg igår kväll att det gått fem år sedan mordet på den brittiska labour-politikern Jo Cox. Hon sköts och knivskars flera gånger när hon kampanjade i samhället Birstall, inte så långt ifrån Leeds. Det var bara en vecka kvar till Brexit-omröstningen och parallellerna till mordet på Anna Lindh var förstås givna, även om Cox mördare greps redan efter bara några timmar. Precis som i fallet med Anna Lindh fanns det hos Jo Cox mördare också en historik av psykiska problem, men här fanns också något annat. Mördaren hade kopplingar till ett högerextremt brittiskt parti såväl som till en amerikansk nynazistisk organisation.
Jo Cox birthday memorial, (Garry Knight from London, England, CC0, via Wikimedia Commons)
För mig blev mordet också ett uppvaknande vad gäller den svenska och internationella alternativhögern. Den blev plötsligt verklig och inte bara ett ord.
På väg till en tillställning jag skulle till på kvällen då för fem år sedan såg jag ett inlägg från nyhetstjänsten bubb.la i mitt twitterflöde. Som många andra i och runt liberalerna där jag var aktiv hade jag hört talas om och tryckt på följ-knappen för den “frihetliga nyhetstjänsten” vars grundare hade ett förflutet i Centerpartiet och året innan hade fått priset till Johnny Munkhammars minne av Stiftelsen Fritt Näringsliv.
Inlägget löd kort och gott: “Molyneux, Watson: Mordet på brittisk politiker utnyttjas av EU-vurmare, påstår falskt att det var politiskt… “ och en länk till Youtube. Jag klickade.
Stefan Molyneux och Paul Joseph Watson var nya bekantskaper för mig då. Två herrar som ifrågasatte uppgifterna om förövarens politiska sympatier och med ett raseri jag chockades av ansåg att mordet nu utnyttjades skamlöst av Remain-kampanjen. Det hade bara gått några få timmar sedan mordet. Videon finns inte kvar sedan Youtube stängt av Molyneux men The Wayback Machine har kvar en artikel av Watson på Infowars samma dag. “THE POLITICAL ESTABLISHMENT WILL EXPLOIT THE MURDER OF JO COX TO KILL BREXIT”. Full av länkar till Watsons eget twitterflöde där han skrev att de som antyder politiska motiv måste avgå. I artikeln står saker som att “The media will use the Jo Cox shooting as a way to push the pro-EU narrative. Watch it happen in real time. Agenda “journalism” och att media omedelbart efter mordet spridit falska uppgifter om förövarens politiska hemvist. Allt påstods ske i syfte att skrämma väljarna att rösta för att Storbritannien skulle stanna i EU.
Men det var inte artikeln i sig som var vändpunkten för mig. Det var dels raseriet i videon (och insikten om hur många följare de här herrarna hade), dels att länken spreds av vad som bara något år tidigare varit en svensk liberal startup. Vad händer?
Jag bestämde mig för att börja ta del av lite mer material från den svenska alternativhöger jag hittade. Och lite amerikansk. Det var lärorikt. Och skrämmande. Fortfarande lyssnar jag på ett avsnitt av deras poddar emellanåt. Molyneux har jag tappat bort sedan han stängts av från flera plattformar, men innan dess var det slående hur misogyni och främlingsfientlighet blandades med libertarianskt tankegods samt hat mot liberaler, feminister och miljörörelsen på ett för mig mycket obehagligt sätt. Svenska bubb.la är numera baserade i Ungern och har i sina poddar ett mycket mer resonerande tonfall, men trots det känns många av greppen igen. Samma signalord där som hos den amerikanska alternativhögern. Det är godhetssignalering, pk-manualer och MSM:er. Samma ironiserande om “vänstern”, om “liberaler” och om miljörörelsen. Samma resonemang om “nationer” och “folk”. Samma vurm för beväpnad befolkning. Samma avsky för skatt och skattefinansierad verksamhet.
För mig har det varit ett uppvaknande att se hur argumentationen från det som först hördes hos en ganska extrem amerikansk höger spred sig via en europeisk och svensk alternativhöger ända in i de etablerade partierna. Ord har betydelse. Tim Snyder skrev i sin On Tyranny – Twenty lessons from the twentieth century, nionde lektionen:
“Be kind to our language. Avoid pronouncing the phrases everyone else does. Think up your own way of speaking, even if only to convey that thing everyone is saying.”
Ur nionde lektionen i On Tyranny – twenty lessons from the twentieth century av Timothy Snyder
Ord, uttryck och symboler som får stå oemotsagda normaliseras. Det gäller också sådana som när de ifrågasätts viftas bort med ett “det var bara skoj, förstår ni inte ett internet-skämt?”. I en annan av Snyders lektioner, den tredje, pekar han på just detta. Hot och hat får inte normaliseras i det offentliga rummet. “The symbols of today enable the reality of tomorrow.” Att se hur symboler, argument och uttryck spritt sig från amerikansk alternativhöger in i svensk dagspolitik visar hur rätt han har. Snyders bok är inte bara en bra historielektion utan också en manual för att hantera en vardag där alternativhögerns och högerextremismens tankar och uttryck tyvärr fått allt större utrymme. Tankar och uttryck som det är svårt att bortse från betydelsen av, nu fem år efter mordet på Jo Cox. Tankar och uttryck som också spelat stor roll för förändringen av det svenska politiska landskapet.
När jag pratar om konsekvenserna av skolsegregation brukar jag nämna Skolverkets rapport Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor från 2018. I den finns en slutsats som är svårsmält för alla som vill att skolan ska ge chansen till alla barn. Det som står i analysen är nämligen att föräldrarnas utbildningsnivå fortfarande förklarar en stor del av skillnader i skolresultat, men att:
“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”
Ur Skolverkets rapport 467 från 2018
Både vänsterlutande och högerlutande åhörare reagerar. Såväl den som gärna pratar om om skolans kompensatoriska uppdrag som den som hellre fokuserar på meritokrati tycker att föräldrarnas inkomst är något som inte borde få påverka hur barn lyckas i skolan. Det har funnits något hoppfullt i det.
I skoldebatten låter det ibland som att alla aktörer egentligen vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit. Tyvärr är det inte så. Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega talar klarspråk i sitt remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28). De gillar inte alls att resurser omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar:
“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”
Ur Almegas remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28)
Man kan invända att det är en möjligen udda tolkning av begreppet universell välfärd men framförallt är det rimligt att ställa sig frågan vad Almega menar med “lika tillgång till”? Menar Almega att lika tillgång till skola kräver exakt samma peng för varje elev, oavsett förutsättningar och behov? Är det inte rimligt att alla har lika tillgång till vård, men att bara den som slitit ut höften får en höftledprotes?
Men det blir värre än så här. Stycket fortsätter nämligen:
”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”
Det här måste ni läsa igen.
”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”
Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens.
Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.
De vanliga debatterna om skolan känns futtiga i jämförelse. Det här är bortom diskussioner om hur skolvalet ska organiseras, om vi ska ha etableringsfrihet, tillåta kötid eller något av de andra trätoämnena i skolpolitiken. Det här är långt från alla tankar på meritokrati.
Den organisation som företräder friskolorna som arbetsgivare, Almega, ser etiska problem med ett kompensatoriskt skolsystem. Bara när plånboken styr blir det rättvist. Det är plutokrati.
Men skriver de inte annat också? Jo, men det här stycket är centralt eftersom det speglar en syn på skolan som sällan syns i debatten. Det är viktigt att veta att den här åsikten finns och att den inte bara frodas i obskyra sammanhang. Här kom den från organisation som företräder svenska friskoleföretag i förhandlingar med fackförbunden.
Almega är en arbetsgivarorganisation som representerar 11000 företag i 60 branscher. Om du känner någon företagare som är medlem, konfrontera henne eller honom med vad som står i Almegas remissvar.
Skriver på DN Debatt tillsammans med Lisa Pelling och German Bender om en ny rapport för Arena Idé. Det handlar om marknadsmekanismer som gör det lönsamt med obehöriga lärare och vad som behöver göras för att skapa incitament att satsa på behöriga. Att fortsätta som idag när andelen obehöriga är större i friskolor och på skolor i utsatta områden är inte hållbart.
Kommunstyrelsens ordförande i Enköping, Moderaternas Ingvar Smedlund, nöjer sig inte med hur ordföranden i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden planerar framtida skolor i Enköping. Därför har han vid sidan av den nämnd som ansvarar för skolan dragit igång ett eget utredningsarbete med sikte på att etablera Internationella Engelska Skolan i kommunen. Från socialdemokraterna har vi pekat kritiserat detta. Både för att hanteringen inte är i enlighet med hur kommuner ska agera när det handlar om friskoletableringar och för de stora konsekvenser för ekonomi och segregation som kommer bli följden. Jag skrev tillsammans med vår gruppledare i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Solweig Eklund, om detta i Enköpingsposten igår. För den som inte har Enköpinsposten finns texten nedan ————-
Varför så angeläget att få hit Engelska skolan? (Debattinlägg i Enköpingsposten 20210317)
Det är förvånande att kommunen vill erbjuda Internationella Engelska skolan etablering utan deras eget uttalade önskemål, skriver Solweig Eklund och Johan Enfeldt.
Under en längre tid har kommunalrådet Smedlund arbetat för att Internationella Engelska skolan IES ska etablera sig i kommunen. Detta är i sig anmärkningsvärt eftersom friskolesystemet har ett eget system för etablering som ytterst avgörs efter bolagets ansökan hos Skolinspektionen. Det tycker vi socialdemokrater är felaktigt, men så är reglerna utformade och det finns i dagsläget inget stöd i riksdagen för en ändring. Vi skulle vilja att det åtminstone vore så att de fristående skolorna behövde skriva avtal med kommunen efter överenskommelse om etablering för att erhålla ekonomiskt stöd. Nu behöver de inte det utan efter godkännande av statens skolinspektion tvingas kommunen att betala skolornas driftskostnad. Det finns insändare som har menat att kommunen inte ska betala så kallad skolpeng till en friskola men det går inte att neka.
Att en kommun likt Enköping nu vill erbjuda IES en etablering utan deras eget uttalade önskemål är förvånande och vi letar efter skälen till detta handlande.
Varför är kommunalrådet så angelägen? Det sägs från styret att IES är bra på integrering. Hur är det med den saken? Om man menar att IES har lika hög andel elever med icke svensk bakgrund som kommunala skolor är det rätt. Skolsegregationen handlar inte om det utan avgörs av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Av de elever som gick ut nian 2019 i riket, hade i snitt 58 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning (Skolverkets statistik, åk 9 2019). Bland de som gick ut nian i IES var siffran 75 procent. Det är en mycket stor skillnad.
Skolverket hävdar ”Att de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”. Det finns dessutom andra faktorer som gör att IES snarare medverkar till segregering än motverkar. Dels med intagning genom kösystem (först till kvarn), dels genom att så stor del av undervisningen är på engelska. Det gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de söker till IES.
Effekten av IES etablering i Uppsala är talande. Redan från början lockade skolan främst högutbildade familjer. 2011 hade 77 procent av deras elever minst en förälder med högre utbildning. Idag har den andelen stigit till hela 88 procent. Samtidigt hade andelen elever med utländsk bakgrund sjunkit med 18 procentenheter och är nu nere på 27 procent.
Detta kallar vi inte integration.
Solweig Eklund (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden Johan Enfeldt (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden
Centerns ledamöter i utbildningsutskottet, Fredrik Christensson och Niels Paarup-Petersen, skrev ett svar til mig i Altinget. Här är min slutreplik. Finns lite hopp om förändrad inställning till skolpengens utformning tycker jag.
Skrev en text riktad till Centerpartiets kommunpolitiker inför deras kommundagar. Finns att läsa hos Altinget. Det handlar om insyn, finansiering och små skolor.
Med det här påståendet försöker friskolekoncernernas företrädare svartmåla skolmarknadens kritiker och samtidigt framställa sig själva som saklighetens försvarare i debatten. De gör också sitt bästa för att försöka påstå att debatten om skolan nu är osaklig. För alla som varit med i skoldebatten ett tag är det uppenbart att påståendet är felaktigt. Att debatten om vårt skolsystem nu gör avtryck på nyhetsplats, viktiga ledarsidor, i paneler och debatter är en följd av att debatten förs med sakliga argument. Så länge det handlade om, i ärlighetens namn, ganska svepande frågor om enbart för eller emot, om vinst och valfrihet rådde dödläge i frågan. Det blev kanske några pliktskyldiga replikväxlingar i riksdagen, men helt utan några konkreta förslag. Nu när debatten istället handlar om segregation, om ett system som gynnar och missgynnar, om betygsinflation och om en skola som förstärker redan från början orättvisa livschanser har det hänt något.
Det är också uppenbart att det finns en sida som gynnas av detta. Alla som vill förändra vårt marknadsstyrda skolsystem vinner så snart debatten förs med fakta och saklighet. Friskolekoncernerna och deras företrädare förlorar. Det är därför de är så angelägna om att hela tiden säga att debatten är osaklig.
I debatten nämns nu ofta hur tunga liberala ledarsidor tagit ställning för att förändra vårt skolsystem. Minst lika viktigt är att det finns ledarsidor som ofta läses av mer högerorienterade personer som gjort likadant. Att Håkan Boström i GP slog till mot friskolelobbyn kommer få betydelse.
Ju större sektorn blir desto starkare blir istället särintresset och risken att rationell reglering omöjliggörs. Lobbyismen går redan på högvarv. Branschens nonchalans inför uppenbara avarter, dess höga tonläge och totala mobilisering mot varje förslag till förändring har undergrävt dess trovärdighet. Det är trots allt skattebetalarnas pengar vi talar om.
Ni som är gamla nog kanske kan höra hur den sista meningen ekar av moderaterna på Gösta Bohmans tid?
I samma tidning fanns ironiskt nog samma dag en text från en av friskolelobbyns främsta företrädare, Gunnar Hökmark på PR-byrån Kreab. Hans lögner om tvångsförflyttning av elever och att ”lotta ut unga människor på skolor de inte vill gå på” blev en perfekt illustration till det Håkan Boström skrev. Branschen har undergrävt sin egen trovärdighet. Jag menar att det är en följd av en allt starkare saklig debatt där friskoleföretagen inte längre kan retirera till sina enkla slagord om valfrihet.
Även en av Sveriges tydligaste konservativa ledarsidor, Barometern, har riktat likartad kritik mot friskolebranschen. I en ledare 2020-12-28 tog tidningen ställning för att offentlighetsprincipen ska införas och kritiserade samtidigt friskoleföreträdarna med en precis formulering om att inte se skillnad på nytta för elever respektive skolkoncerner:
Om kommunala skolor med helhetsansvar underkompenseras bidrar ett offentligt skattebetalat skolsystem till att förstärka en segregation som sliter sönder samhället. Då nås inte det viktiga ursprungliga målet med reformen.
Likabehandling, det gemensammas bästa och ett solidariskt förstärkande av livsmöjligheter hör till skolans uppgifter, ja faktiskt till dess väsen. Avslaget på förslaget om offentlighetsprincip i fristående skolor vittnar om att friskolans tillskyndare inte ser skillnaden mellan vad som är det bästa för skolkoncernerna och det bästa för eleverna.
Nu har det såklart hänt förr att debatter blivit stora utan att det sedan hänt något politiskt. Jag tror dock att tillfället nu är annorlunda.
För det första är det här inte en debatt som kommit igång genom en enstaka skandal eller efter ett journalistiskt avslöjande. Den här gången har debatten uppstått som ett resultat av ihärdigt, tålmodigt och hårt arbete från många debattörer med olika roller och från olika platser i samhället.
För det andra så har debattens fokus flyttas från principer om skattepengar och företag till att handla om ytterst konkreta effekter på samhället. Den gamla (och inte särskilt svårlösta) trätan om huruvida det är skillnad på att göra vinst på att bygga respektive driva skolan har kommit i skymundan när frågorna istället handlar om effekter på segregation, kunskaper och – inte minst – kompetens som behövs på arbetsmarknaden.
För det tredje så så går det inte längre att hävda att skolmarknadskritikerna är vänster. Visserligen försöker friskolelobbyn klistra vänster-etiketter och LO på kritikerna, men de har allt svårare att göra det med någon större trovärdighet. Det är bara att peka på GP och Barometern.
För det fjärde så ligger det konkreta förslag framme eller nästan framme på riksdagens bord. Det finns färdigutredda förslag om offentlighetsprincip, om ändrade urvalsregler, om rättvis ersättning, om begränsad etableringsfrihet i gymnasiet och en del annat.
Tiden är nu. Skolan har länge varit en fråga där väljare enligt många opinionsundersökningar tycker att något borde göras. Genom att fortsätta hålla den sakliga debatten levande nästa år kan skolan bli en fråga som också avgör hur alltfler väljare kommer att rösta i nästa val. Då kommer vi att se verklig förändring. Då kommer vi också se omprövning i flera partier.
God jul och tack alla som läst! Jag tror att jag kommer att återkomma med någon sorts avslutande reflektion om vad denna kalender blev för något och om materialet kan användas på något annat sätt än bara som en kalender. Det får dock bli i mellandagarna. Sköt om er!
I våras konstaterade utredningen SOU 2020:28 En mer likvärdig skola att kommunerna har ett större ansvar än fristående skolor och förslog därför sänkt ersättning till friskolorna. Friskolorna har protesterat högljutt mot detta ,en ibland också använt ett sorts omvänt argument. De medger att kommunerna har ett större ansvar, vilket alltså skulle motivera att deras egen ersättning sänks, men de hävdar nu istället att kommunala skolor redan har högre ersättning. Så här lät det till exempel i SVT:s Aktuellt i november:
Det är korrekt att de har ett större ansvar, men de är redan kompenserade för det. En elev i en kommunal skola har en skolpeng som är 10000 kronor högre än en elev i en friskola.
Det här är skickligt framfört. Låt oss se vad Paula Hammerskog egentligen påstår. Hon säger ju tre saker:
Kommunala skolor har ett större ansvar. Sant.
Kommunala skolor är kompenserade för sitt större ansvar. Falskt!
Kommunala skolor har 10.000 kronor högre skolpeng än fristående. Sant.
Hur kan det här hänga ihop?
Vi tar det enkla först. Utredningen SOU 2020:28 redovisar ingående varför det kostar att vara den aktör som ytterst har ett ansvar att tillhandahålla skola för alla och dessutom göra det nära hemmet. Friskolor har inget sådant ansvar. Det är faktiskt bra att Hammerskog tydligt talar om att kommunala skolor har ett större ansvar. Långt ifrån alla aktörer på friskolesidan medger det.
Utredningen motiverar sitt förslag till varför friskolorna ska ha lägre ersättning med ”de merkostnader som hemkommunen har till följd av sitt ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”. Friskolan behöver inte starta i stadsdelen där det behövs skola men är svårt att få fulla klasser. Det måste kommunen göra. Friskolan kan säga nej till ytterligare elever när de har optimal lönsamhet, medan den kommunala skolan blir tvungen att ge plats åt alla och därmed ha färre elever per klass. Det är dyrare att bedriva undervisning med 26 elever än med 30. Därmed blir också kommunens kostnad högre.
Förslag 9.2.3 ur SOU 2020:28.
Ofta kallas detta för kommunens utbudsansvar.
Då återstår de två andra påståendena från Paula Hammerskog, dvs att kommunala skolor redan kompenseras för detta ansvar och att de har en 10.000 kronor högre skolpeng. Det Paula Hammerskog gör är att hon blandar samman kostnader för utbudsansvaret med kommuners skyldighet att fördela resurser efter socioekonomiska kriterier.
Såhär. Skolpengen ska viktas för att kompensera för elevernas bakgrund. Det gör att det skiljer mycket i skolpeng också mellan kommunala skolor med olika förutsättningar. Här är ett exempel från en större svensk stad:
Två skolor i en större svensk stad läsåret 2018/2019.
Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Bakom Lucka 19 kan du läsa vad pengarna egentligen räcker till. Spoiler: Inte alla tre sakerna.
Skillnaden i skolpeng mellan olika skolor kan alltså ofta vara stor. Om friskolor hade lika stor spridning vad gäller elevernas bakgrund som kommunala skolor skulle de såklart få lika stor skolpeng i genomsnitt. Problemet är att de har ett radikalt annorlunda elevunderlag. Mer om det bakom Lucka 1, där följande diagram från Lärarförbundets Johan Ernestam förklaras lite mer utförligt.
Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa
Om friskolor skulle vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå skulle vi se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Så är det inte. Inte alls. I de två högsta decilerna är hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel. Därmed får friskolor helt naturligt en mindre andel av den socioekonomiska kompensationen. Denna har inget med utbudsansvaret att göra.
Reglerna för hur skolpengen ska beräknas är tydliga. Enklast är att titta på den högre lokalkostnad som blir följden av att inte kunna ha fulla klasser. ”Ersättningen ska motsvara den genomsnittliga lokalkostnaden per elev i kommunen”. Det finns inget utrymme här för att kompensera den kommun som måste tillhandahålla skola på platser som friskolorna inte ser lönsamhet i. Och då ska vi komma ihåg att den stora kostnaden handlar om personal. Även där är regelverket glasklart. I Skolförordningens kapitel 14 anges hur bidraget till enskilda skolhuvudmän (skolpengen) ska räknas ut. Där medges inga avdrag för utbudsansvar.
När friskolekoncernerna nu hävdar att kommunerna redan kompenseras för utbudsansvaret har de alltså fel. Kommunerna kompenseras för att deras elever i genomsnitt har föräldrar med kortare utbildning än friskolornas elever. Kommunerna kompenseras inte för det utbudsansvar som bevisligen kostar pengar. Alltså ansvaret att ”dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”.
Slutligen. Det finns ett fel till i Paula Hammerskogs resonemang. När hon säger att ”En elev i en kommunal skola har en skolpeng…” antyder hon att det är elevens peng. Så fungerar inte vårt system. Skolpengen fördelas till skolor efter antalet elever. Det är sedan upp till skolan hur skolpengen används. En skola kan välja att använda delar av pengarna som kommer med högstadieelever till att göra tidiga satsningar i lägre årskurser, en annan kan fördela om pengarna till särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av stöd. Se upp med resonemanget om att det är elevens egen peng. Det leder bort från en gemensamt finansierad skola.
