Etiskt svårt för Almega om inte föräldrarnas plånbok får styra

När jag pratar om konsekvenserna av skolsegregation brukar jag nämna Skolverkets rapport Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor från 2018. I den finns en slutsats som är svårsmält för alla som vill att skolan ska ge chansen till alla barn. Det som står i analysen är nämligen att föräldrarnas utbildningsnivå fortfarande förklarar en stor del av skillnader i skolresultat, men att:

“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”

Ur Skolverkets rapport 467 från 2018

Både vänsterlutande och högerlutande åhörare reagerar. Såväl den som gärna pratar om om skolans kompensatoriska uppdrag som den som hellre fokuserar på meritokrati tycker att föräldrarnas inkomst är något som inte borde få påverka hur barn lyckas i skolan. Det har funnits något hoppfullt i det.

I skoldebatten låter det ibland som att alla aktörer egentligen vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit. Tyvärr är det inte så. Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega talar klarspråk i sitt remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28). De gillar inte alls att resurser omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar:

“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”

Ur Almegas remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28)

Man kan invända att det är en möjligen udda tolkning av begreppet universell välfärd men framförallt är det rimligt att ställa sig frågan vad Almega menar med “lika tillgång till”? Menar Almega att lika tillgång till skola kräver exakt samma peng för varje elev, oavsett förutsättningar och behov? Är det inte rimligt att alla har lika tillgång till vård, men att bara den som slitit ut höften får en höftledprotes?

Men det blir värre än så här. Stycket fortsätter nämligen:

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Det här måste ni läsa igen.

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Ja. Det står så en bit ned på sidan 3.

Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens.

Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.

De vanliga debatterna om skolan känns futtiga i jämförelse. Det här är bortom diskussioner om hur skolvalet ska organiseras, om vi ska ha etableringsfrihet, tillåta kötid eller något av de andra trätoämnena i skolpolitiken. Det här är långt från alla tankar på meritokrati.

Den organisation som företräder friskolorna som arbetsgivare, Almega, ser etiska problem med ett kompensatoriskt skolsystem. Bara när plånboken styr blir det rättvist. Det är plutokrati.

Men skriver de inte annat också? Jo, men det här stycket är centralt eftersom det speglar en syn på skolan som sällan syns i debatten. Det är viktigt att veta att den här åsikten finns och att den inte bara frodas i obskyra sammanhang. Här kom den från organisation som företräder svenska friskoleföretag i förhandlingar med fackförbunden.

Almega är en arbetsgivarorganisation som representerar 11000 företag i 60 branscher. Om du känner någon företagare som är medlem, konfrontera henne eller honom med vad som står i Almegas remissvar.

På DN Debatt om en ny rapport om obehöriga lärare

Skriver på DN Debatt tillsammans med Lisa Pelling och German Bender om en ny rapport för Arena Idé. Det handlar om marknadsmekanismer som gör det lönsamt med obehöriga lärare och vad som behöver göras för att skapa incitament att satsa på behöriga. Att fortsätta som idag när andelen obehöriga är större i friskolor och på skolor i utsatta områden är inte hållbart.

Läs artikeln på DN debatt här.

Läs hela rapporten här.

Varför så angeläget att få hit Engelska skolan?

Kommunstyrelsens ordförande i Enköping, Moderaternas Ingvar Smedlund, nöjer sig inte med hur ordföranden i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden planerar framtida skolor i Enköping. Därför har han vid sidan av den nämnd som ansvarar för skolan dragit igång ett eget utredningsarbete med sikte på att etablera Internationella Engelska Skolan i kommunen. Från socialdemokraterna har vi pekat kritiserat detta. Både för att hanteringen inte är i enlighet med hur kommuner ska agera när det handlar om friskoletableringar och för de stora konsekvenser för ekonomi och segregation som kommer bli följden. Jag skrev tillsammans med vår gruppledare i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Solweig Eklund, om detta i Enköpingsposten igår. För den som inte har Enköpinsposten finns texten nedan
————-

Varför så angeläget att få hit Engelska skolan?
(Debattinlägg i Enköpingsposten 20210317)

Det är förvånande att kommunen vill erbjuda Internationella Engelska skolan etablering utan deras eget uttalade önskemål, skriver Solweig Eklund och Johan Enfeldt.

Under en längre tid har kommunalrådet Smedlund arbetat för att Internationella Engelska skolan IES ska etablera sig i kommunen. Detta är i sig anmärkningsvärt eftersom friskolesystemet har ett eget system för etablering som ytterst avgörs efter bolagets ansökan hos Skolinspektionen. Det tycker vi socialdemokrater är felaktigt, men så är reglerna utformade och det finns i dagsläget inget stöd i riksdagen för en ändring. Vi skulle vilja att det åtminstone vore så att de fristående skolorna behövde skriva avtal med kommunen efter överenskommelse om etablering för att erhålla ekonomiskt stöd. Nu behöver de inte det utan efter godkännande av statens skolinspektion tvingas kommunen att betala skolornas driftskostnad. Det finns insändare som har menat att kommunen inte ska betala så kallad skolpeng till en friskola men det går inte att neka.

Att en kommun likt Enköping nu vill erbjuda IES en etablering utan deras eget uttalade önskemål är förvånande och vi letar efter skälen till detta handlande.

Varför är kommunalrådet så angelägen? Det sägs från styret att IES är bra på integrering. Hur är det med den saken? Om man menar att IES har lika hög andel elever med icke svensk bakgrund som kommunala skolor är det rätt. Skolsegregationen handlar inte om det utan avgörs av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Av de elever som gick ut nian 2019 i riket, hade i snitt 58 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning (Skolverkets statistik, åk 9 2019). Bland de som gick ut nian i IES var siffran 75 procent. Det är en mycket stor skillnad.

Skolverket hävdar ”Att de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”. Det finns dessutom andra faktorer som gör att IES snarare medverkar till segregering än motverkar. Dels med intagning genom kösystem (först till kvarn), dels genom att så stor del av undervisningen är på engelska. Det gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de söker till IES.

Effekten av IES etablering i Uppsala är talande. Redan från början lockade skolan främst högutbildade familjer. 2011 hade 77 procent av deras elever minst en förälder med högre utbildning. Idag har den andelen stigit till hela 88 procent. Samtidigt hade andelen elever med utländsk bakgrund sjunkit med 18 procentenheter och är nu nere på 27 procent.

Detta kallar vi inte integration.

Solweig Eklund (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden
Johan Enfeldt (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden

”Ingen gynnas av en debatt fylld av felaktigheter.”

Lucka 24 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Med det här påståendet försöker friskolekoncernernas företrädare svartmåla skolmarknadens kritiker och samtidigt framställa sig själva som saklighetens försvarare i debatten. De gör också sitt bästa för att försöka påstå att debatten om skolan nu är osaklig. För alla som varit med i skoldebatten ett tag är det uppenbart att påståendet är felaktigt. Att debatten om vårt skolsystem nu gör avtryck på nyhetsplats, viktiga ledarsidor, i paneler och debatter är en följd av att debatten förs med sakliga argument. Så länge det handlade om, i ärlighetens namn, ganska svepande frågor om enbart för eller emot, om vinst och valfrihet rådde dödläge i frågan. Det blev kanske några pliktskyldiga replikväxlingar i riksdagen, men helt utan några konkreta förslag. Nu när debatten istället handlar om segregation, om ett system som gynnar och missgynnar, om betygsinflation och om en skola som förstärker redan från början orättvisa livschanser har det hänt något.

Det är också uppenbart att det finns en sida som gynnas av detta. Alla som vill förändra vårt marknadsstyrda skolsystem vinner så snart debatten förs med fakta och saklighet. Friskolekoncernerna och deras företrädare förlorar. Det är därför de är så angelägna om att hela tiden säga att debatten är osaklig.

I debatten nämns nu ofta hur tunga liberala ledarsidor tagit ställning för att förändra vårt skolsystem. Minst lika viktigt är att det finns ledarsidor som ofta läses av mer högerorienterade personer som gjort likadant. Att Håkan Boström i GP slog till mot friskolelobbyn kommer få betydelse.

Ju större sektorn blir desto starkare blir istället särintresset och risken att rationell reglering omöjliggörs. Lobbyismen går redan på högvarv. Branschens nonchalans inför uppenbara avarter, dess höga tonläge och totala mobilisering mot varje förslag till förändring har undergrävt dess trovärdighet. Det är trots allt skattebetalarnas pengar vi talar om.

Håkan Boström i GP 2020-12-14.

Ni som är gamla nog kanske kan höra hur den sista meningen ekar av moderaterna på Gösta Bohmans tid?

I samma tidning fanns ironiskt nog samma dag en text från en av friskolelobbyns främsta företrädare, Gunnar Hökmark på PR-byrån Kreab. Hans lögner om tvångsförflyttning av elever och att ”lotta ut unga människor på skolor de inte vill gå på” blev en perfekt illustration till det Håkan Boström skrev. Branschen har undergrävt sin egen trovärdighet. Jag menar att det är en följd av en allt starkare saklig debatt där friskoleföretagen inte längre kan retirera till sina enkla slagord om valfrihet.

Även en av Sveriges tydligaste konservativa ledarsidor, Barometern, har riktat likartad kritik mot friskolebranschen. I en ledare 2020-12-28 tog tidningen ställning för att offentlighetsprincipen ska införas och kritiserade samtidigt friskoleföreträdarna med en precis formulering om att inte se skillnad på nytta för elever respektive skolkoncerner:

Om kommunala skolor med helhetsansvar underkompenseras bidrar ett offentligt skattebetalat skolsystem till att förstärka en segregation som sliter sönder samhället. Då nås inte det viktiga ursprungliga målet med reformen.

Likabehandling, det gemensammas bästa och ett solidariskt förstärkande av livsmöjligheter hör till skolans uppgifter, ja faktiskt till dess väsen. Avslaget på förslaget om offentlighetsprincip i fristående skolor vittnar om att friskolans tillskyndare inte ser skillnaden mellan vad som är det bästa för skolkoncernerna och det bästa för eleverna.

Martin Tunström i Barometern 2020-11-28.

Nu har det såklart hänt förr att debatter blivit stora utan att det sedan hänt något politiskt. Jag tror dock att tillfället nu är annorlunda.

För det första är det här inte en debatt som kommit igång genom en enstaka skandal eller efter ett journalistiskt avslöjande. Den här gången har debatten uppstått som ett resultat av ihärdigt, tålmodigt och hårt arbete från många debattörer med olika roller och från olika platser i samhället.

För det andra så har debattens fokus flyttas från principer om skattepengar och företag till att handla om ytterst konkreta effekter på samhället. Den gamla (och inte särskilt svårlösta) trätan om huruvida det är skillnad på att göra vinst på att bygga respektive driva skolan har kommit i skymundan när frågorna istället handlar om effekter på segregation, kunskaper och – inte minst – kompetens som behövs på arbetsmarknaden.

För det tredje så så går det inte längre att hävda att skolmarknadskritikerna är vänster. Visserligen försöker friskolelobbyn klistra vänster-etiketter och LO på kritikerna, men de har allt svårare att göra det med någon större trovärdighet. Det är bara att peka på GP och Barometern.

För det fjärde så ligger det konkreta förslag framme eller nästan framme på riksdagens bord. Det finns färdigutredda förslag om offentlighetsprincip, om ändrade urvalsregler, om rättvis ersättning, om begränsad etableringsfrihet i gymnasiet och en del annat.

Tiden är nu. Skolan har länge varit en fråga där väljare enligt många opinionsundersökningar tycker att något borde göras. Genom att fortsätta hålla den sakliga debatten levande nästa år kan skolan bli en fråga som också avgör hur alltfler väljare kommer att rösta i nästa val. Då kommer vi att se verklig förändring. Då kommer vi också se omprövning i flera partier.

God jul och tack alla som läst! Jag tror att jag kommer att återkomma med någon sorts avslutande reflektion om vad denna kalender blev för något och om materialet kan användas på något annat sätt än bara som en kalender. Det får dock bli i mellandagarna. Sköt om er!

<- Lucka 23        ->

”Kommunala skolor har redan 10 000 kr mer i skolpeng.”

Lucka 23 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

I våras konstaterade utredningen SOU 2020:28 En mer likvärdig skola att kommunerna har ett större ansvar än fristående skolor och förslog därför sänkt ersättning till friskolorna. Friskolorna har protesterat högljutt mot detta ,en ibland också använt ett sorts omvänt argument. De medger att kommunerna har ett större ansvar, vilket alltså skulle motivera att deras egen ersättning sänks, men de hävdar nu istället att kommunala skolor redan har högre ersättning. Så här lät det till exempel i SVT:s Aktuellt i november:

Det är korrekt att de har ett större ansvar, men de är redan kompenserade för det. En elev i en kommunal skola har en skolpeng som är 10000 kronor högre än en elev i en friskola.

Academedias Paula Hammerskog i Aktuellt 2020-11-30.

Det här är skickligt framfört. Låt oss se vad Paula Hammerskog egentligen påstår. Hon säger ju tre saker:

  1. Kommunala skolor har ett större ansvar. Sant.
  2. Kommunala skolor är kompenserade för sitt större ansvar. Falskt!
  3. Kommunala skolor har 10.000 kronor högre skolpeng än fristående. Sant.

Hur kan det här hänga ihop?

Vi tar det enkla först. Utredningen SOU 2020:28 redovisar ingående varför det kostar att vara den aktör som ytterst har ett ansvar att tillhandahålla skola för alla och dessutom göra det nära hemmet. Friskolor har inget sådant ansvar. Det är faktiskt bra att Hammerskog tydligt talar om att kommunala skolor har ett större ansvar. Långt ifrån alla aktörer på friskolesidan medger det.

Utredningen motiverar sitt förslag till varför friskolorna ska ha lägre ersättning med ”de merkostnader som hemkommunen har till följd av sitt ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”. Friskolan behöver inte starta i stadsdelen där det behövs skola men är svårt att få fulla klasser. Det måste kommunen göra. Friskolan kan säga nej till ytterligare elever när de har optimal lönsamhet, medan den kommunala skolan blir tvungen att ge plats åt alla och därmed ha färre elever per klass. Det är dyrare att bedriva undervisning med 26 elever än med 30. Därmed blir också kommunens kostnad högre.

Förslag 9.2.3 ur SOU 2020:28.

Ofta kallas detta för kommunens utbudsansvar.

Då återstår de två andra påståendena från Paula Hammerskog, dvs att kommunala skolor redan kompenseras för detta ansvar och att de har en 10.000 kronor högre skolpeng. Det Paula Hammerskog gör är att hon blandar samman kostnader för utbudsansvaret med kommuners skyldighet att fördela resurser efter socioekonomiska kriterier.

Såhär. Skolpengen ska viktas för att kompensera för elevernas bakgrund. Det gör att det skiljer mycket i skolpeng också mellan kommunala skolor med olika förutsättningar. Här är ett exempel från en större svensk stad:

Två skolor i en större svensk stad läsåret 2018/2019.

Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Bakom Lucka 19 kan du läsa vad pengarna egentligen räcker till. Spoiler: Inte alla tre sakerna.

Skillnaden i skolpeng mellan olika skolor kan alltså ofta vara stor. Om friskolor hade lika stor spridning vad gäller elevernas bakgrund som kommunala skolor skulle de såklart få lika stor skolpeng i genomsnitt. Problemet är att de har ett radikalt annorlunda elevunderlag. Mer om det bakom Lucka 1, där följande diagram från Lärarförbundets Johan Ernestam förklaras lite mer utförligt.

Andel fristående skolor år 9
Andel fristående skolor med år 9 per decil för föräldrars utbildningsnivå enligt Salsa

Om friskolor skulle vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå skulle vi se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Så är det inte. Inte alls. I de två högsta decilerna är hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel. Därmed får friskolor helt naturligt en mindre andel av den socioekonomiska kompensationen. Denna har inget med utbudsansvaret att göra.

Reglerna för hur skolpengen ska beräknas är tydliga. Enklast är att titta på den högre lokalkostnad som blir följden av att inte kunna ha fulla klasser. ”Ersättningen ska motsvara den genomsnittliga lokalkostnaden per elev i kommunen”. Det finns inget utrymme här för att kompensera den kommun som måste tillhandahålla skola på platser som friskolorna inte ser lönsamhet i. Och då ska vi komma ihåg att den stora kostnaden handlar om personal. Även där är regelverket glasklart. I Skolförordningens kapitel 14 anges hur bidraget till enskilda skolhuvudmän (skolpengen) ska räknas ut. Där medges inga avdrag för utbudsansvar.

När friskolekoncernerna nu hävdar att kommunerna redan kompenseras för utbudsansvaret har de alltså fel. Kommunerna kompenseras för att deras elever i genomsnitt har föräldrar med kortare utbildning än friskolornas elever. Kommunerna kompenseras inte för det utbudsansvar som bevisligen kostar pengar. Alltså ansvaret att ”dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”.

Slutligen. Det finns ett fel till i Paula Hammerskogs resonemang. När hon säger att ”En elev i en kommunal skola har en skolpeng…” antyder hon att det är elevens peng. Så fungerar inte vårt system. Skolpengen fördelas till skolor efter antalet elever. Det är sedan upp till skolan hur skolpengen används. En skola kan välja att använda delar av pengarna som kommer med högstadieelever till att göra tidiga satsningar i lägre årskurser, en annan kan fördela om pengarna till särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av stöd. Se upp med resonemanget om att det är elevens egen peng. Det leder bort från en gemensamt finansierad skola.

<- Lucka 22        Lucka 24 ->

”Det är föräldrarna som väljer oss.”

Lucka 22 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

På senare tid har flera friskolekoncerner, främst Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan (IES) uppmärksammats för hur de med hjälp av profil, marknadsföring och urvalsprinciper lyckas sålla fram ett elevunderlag med högutbildade föräldrar. Se hur stora skillnaderna är bakom Lucka 1. Ett återkommande försvar från koncernerna har då varit att de inte kan lastas för det.

IES väljer inte sina elever utan de väljer oss.

Jörgen Stenquist, vice VD Internationella Engelska Skolan, friskriver sig från ansvar för elevsorteringen i GP 2020-10-22.

Det är inte bara skolans sätt att marknadsföra sig och använda urvalsregler för att sålla fram högutbildade föräldrars barn som kan ifrågasättas här. Idag måste man faktiskt också ställa frågan vem det egentligen är som ser till att IES etablerar sig på en ort. Är det efterfrågan från föräldrar eller är det kommunpolitiker som ser IES som en sorts trofé?

Alldeles nyligen har SvD uppmärksammat hur politikerna i Solna stänger en egen väl fungerande skola med hänvisning till att IES etablerar sig. Tidigare i höstas hade Östersundsposten en uppmärksammad artikelserie om hur politikerna i Östersund agerade bakom ryggen på den egna förvaltningen för att få dit IES.

Det här verkar ju lite konstigt, eller hur? Som vårt skolsystem fungerar är ju tanken att kommunerna ska ha så litet inflytande som möjligt över vilka fristående skolor som etablerar sig. Meningen är att det är föräldrars och elevers efterfrågan som ska styra, inte politikers. Men i de fall som beskrevs ovan ser det faktiskt ut som att politikerna spelar en stor roll.

Ett sätt att kontrollera hur det förhåller sig är att se hur IES själva beskriver processen för att etablera nya skolor när de kommunicerar med investerare. I IES årsredovisning för 2018/2019 beskriver de hur det gått till på flera orter:

När det gäller etableringen i Skellefteå är det Maria Marklund, kommunalråd (S), och Kristina Sundin Johnsson, kommunchef, som uttalar sig och i årsredovisningen står följande: ”En viktig pusselbit som kommunen identifierat är att erbjuda en bra skola. Valet föll på IES, som läsåret 2019/20 öppnar en grundskola från förskoleklass till årskurs 9 samt fritidshem i Skellefteå.”

På nästa uppslag förklarar Maria Holm, biträdande skoldirektör i Helsingborgs kommun att ”Anledningen att vi valde IES bottnade bland annat i att IES har ett starkt varumärke”. Nog är det en lite märklig roll för en kommunanställd att delta i en friskolas marknadsföring  gentemot investerare på detta sätt?

Det här borde vara intressant läsning för de mest hårdföra förespråkarna av etableringsfrihet. Hur blir det med den om politiker börjar välja friskolor till sina medborgare?

Längre fram i årsredovisningen kommer vi till Landskrona och då framgår det tydligt att det inte alltid är friskolor som bedriver lobbyarbete för att få ett fördelaktigt lokalkontrakt. Ibland är det tvärtom. Om det är en rimlig roll för ett kommunalråd överlåter jag till andra att bedöma.

”I Landskrona hade Torkild Strandberg, liberal politiker och kommunstyrelsens ordförande, bedrivit ett intensivt lobbyarbete för att få IES att starta en skola i kommunen ända sedan 2008. Nio år senare, 2017, blev skolan verklighet.”

Ur avsnittet om hur IES gör kommuner mer attraktiva på sidan 19.

Det är möjligt att det fortfarande finns politiker som på allvar tror att det alltid är föräldrars efterfrågan som styr etablering av friskolor. Isåfall är det dags för dem att att börja titta på hur det går till i verkligheten. Ja, eller bara läsa på lite om hur företag i alla branscher agerar för att skapa efterfrågan på sina produkter.

Kommunpolitikers vurm för just IES ger såklart koncern en stark position när det gäller att förhandla hyror. Det visar inte minst Östersundspostens granskning från i höstas.

Rubrik från Östersundsposten 2020-09-21.

För den som vill läsa mer om fenomenet där olika kommuner gunnar friskolor med sänka hyreskostnader rekommenderar jag den här texten om hur skolan gynnas av olika kommuner av Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

<- Lucka 21        Lucka 23 ->

”Innan friskolereformen gick de rika i egna skolor med avgifter.”

Lucka 21 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

De som försvarar dagens marknadsstyrda skolsystem, använder allt oftare ett argument som går ut på att friskolorna infördes för att få bort en stor mängd avgiftsfinansierade skolor. Trots att det är lätt att kontrollera sanningshalten är det ett argument som dyker upp både i debattartiklar och i sociala medier. Om vi inte tillät friskolorna att verka lika oreglerat som idag skulle vi återfå en stor mängd avgiftsfinansierade skolor, heter det. Ibland framställs det nästan som om stopp för avgiftsfinansierade skolor var reformens huvudsyfte. Så här skrev till exempel Carl Bildt på twitter i februari:

I dag har alla tillträde till alla skolor på lika villkor. Så var det inte före 1992. Då fanns det privatskolor bara för dem som hade råd att betala.

Carl Bildt på twitter 2020-02-03.

Låt oss börja hur med att titta på hur stort problemet med avgiftsfinansierade skolor var. Det här finns utrett i SOU 1992:38. Av sammanställningen där framgår att det samtidigt med friskolereformen fanns 77 godkända friskolor med totalt 8300 elever. Det motsvarande då 0,9 procent av det totala elevantalet i skolan. Avgifterna i dessa varierade enligt utredningen stort. 28 procent av friskolorna tog inte ut någon avgift alls medan några tog ut höga avgifter. Profilen på skolorna varierade också. Flera av dem var gamla, och vad man väl kallar anrika, men utredningen visar att tillväxten låg i något helt annat. 17 nya skolor hade godkänts under perioden 1990-92. Samtliga dessa var Waldorf- Montessori- eller konfessionella skolor.

Ur SOU 1992:38.

Utredningens sammanställning visar alltså att det var de pedagogiska alternativen som dominerade snarare än särskilda privatskolor ”för rika”.

Av de totalt 77 skolorna var nära hälften, 37 st, Waldorf- eller Montessori-skolor, 3 var minoritetsskolor, 25 var konfessionella och 6 var internationella. I kategorin Övriga skolor återfinns de traditionella privatskolorna som argumentet om avgifter försöker leda tanken till. Utredningen konstaterade att det var de 6 internationella och de 6 skolorna i kategorin Övriga som finansierade verksamheten med höga avgifter. Avgifter förekom också i de övriga kategorierna, men då lägre. Över 20 av skolorna var alltså helt avgiftsfria.

Fenomenet med de höga avgifterna var också ett fenomen koncentrerat till Stockholm, Göteborg och Malmö. ASEA-direktörernas barn gick i samma skolor som oss andra i Västerås.

Så. Fanns det avgiftsbelagda skolor för rika? Ja. Men det var ett marginellt fenomen och inte något som låg bakom friskolereformen. Den motiverades av helt andra saker. I propositionen som Carl Bildt och Beatrice Ask lade fram, proposition 1992/92:95, var det vitalisering, nya pedagogiska alternativ, stimulerande tävlan, ökat föräldraengagemang och kostnadseffektivitet som stod i fokus:

Flertalet av de fristående skolor som finns i dag har startats för att de arbetar med en viss pedagogik eller har en konfessionell inriktning. Den nu förestående reformen kommer med stor säkerhet att öka antalet skolor med sådana inriktningar. Men jag hyser också en förhoppning att reformen skall starta en utveckling även av fristående skolor med andra profiler. Det kan handla om föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap.

Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet. En ökad mångfald på skolans område gör också att flera intresseinriktningar kan tillgodoses. Skolan kommer att utvecklas längs skilda linjer, vilket sammantaget ger en större utvecklingsmässig bredd såväl i olika ämnen som beträffande pedagogiska metoder.

Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare arbetsmetoder kan prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.

Utbildningsminister Beatrice Ask i proposition 1991/92:95.

Det stämmer alltså inte att reformen i någon större utsträckning motiverades av problem med elevavgifter. Det stämmer inte heller att avgifterna stoppades av Bildt och Ask. Avgifter var fortsatt tillåtna, även om de skulle vara ”skäliga”. Det var först på Carl Thams tid som socialdemokratisk utbildningsminister som möjligheten att ta ut avgifter togs bort. Då i kombination med det olycksaliga beslutet att höja friskolornas ersättning.

Hur viktiga var då avgifterna för de fristående skolorna som fanns före reformen? Även det finns angivet i SOU 1992:38. Där står på sid 16:

De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.

Citat ur SOU 1992:38.

Propositionen och utredningen från tiden för friskolereformen visar alltså både att fenomenet med avgiftsfinansierade skolor var marginellt, och att även dessa skolor skulle klara sig bra med mellan 75 och 85 procent av den genomsnittliga elevkostnaden i de kommunala skolorna, även utan avgifter. Detta bör de som nu vilseleder och försöker hävda att sänkt ersättning för fristående skolor måste leda till elevavgifter påminnas om.

<- Lucka 20        Lucka 22 ->

”Hundratusentals elever i kö.”

Lucka 20 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Uppgiften om framförallt storleken på Internationella engelska skolans kö har spritts både av politiker och friskoleföreträdare i tal, debatter och debattartiklar under många år. I höst har nye storägaren i IES, Jan Hummel från Paradigm Capital marknadsfört skolan med uppgiften:

”Vi har över 200 000 barn som står i kö för att börja på Engelska skolan. En fantastisk siffra. ”

Jan Hummel, Paradigm Capital i Svd 2020-10-16.

Är det sant att så många barn står i kö? Nej. Det finns två tillfällen då IES själva undviker att använda uppgiften. Det ena tillfället är när de måste följa börsens regler om information till aktiemarknaden. Kraven på att vara saklig och korrekt information är tyvärr större på börsen än när det gäller information till elever, föräldrar och politiker. IES använde därför begreppet ”köregistreringar” i sina kvartalsrapporter fram till avnoteringen från börsen i december begreppet. Uppgiften avser alltså hur många registreringar det finns i kön, inte hur många barn det handlar om.

Det andra tillfället är när media, alltför sällan, undersökt saken. Så här svarade Jonathan Howell, pressinformatör på IES, när SvD ställde lite följdfrågor häromåret:

Det förekommer dubbelregistreringar, särskilt i Stockholmsområdet. Därför talar vi aldrig om antalet elever i vår kö, utan om antal registreringar.

Jonathan Howell, pressinformatör på IES, i SvD 2018-09-30.


Jonathan Howell säger sedan att han gjort egna beräkningar som visar att ”runt 70 procent av de registrerade köplatserna hos IES utgör unika elever”.

Eftersom IES inte lyder under offentlighetsprincipen och dessutom hanterar kön helt själva har vi inget annat val än att lita på honom. 70 procent av de senast uppgivna 200.000 köregistreringarna motsvarar ca 140.000 elever. Är inte det mycket? Jo, men inte heller den siffran går att lita på:

Det första och mest uppenbara problemet med siffran är att inte ens Jonathan Howell på IES kan ha någon som helst aning om hur många av eleverna i IES kö som också står i kö till Kunskapsskolan, Futuraskolorna, Academedias skolor eller någon annan.

Det andra problemet är att det inte handlar om en kö i egentlig mening. Ingen treåring i kön kan ta en plats i årskurs 6 idag om en sådan blir ledig. Det enda rimliga måttet på hur översökta IES skolor är vore att redovisa antalet behöriga sökande, dvs elever med rätt ålder, till en viss terminsstart. Så gör för övrigt Kunskapsskolan i samma SvD-artikel. Det blir en väsentligt mindre imponerande siffra, men så har Kunskapsskolan inte heller haft behov av att använda antalet elever i kö för att påverka börskursen eller locka investerare. Inget skulle dock hindra IES från att offentliggöra samma siffra.

I Jonathan Howells uttalande i SvD finns också en uppenbar lögn när han säger ”Därför talar vi aldrig om antalet elever i vår kö, utan om antal registreringar.” Det här handlar inte bara om den nye storägaren Jan Hummel som i citatet först i den här texten ogenerat överdriver antalet elever i kön. Detsamma gjorde IES själva i den årsredovisning som följde på Jonathan Howells uttalande. På listan med de viktigaste argumenten för att köpa aktier i IES hittar vi på tredje plats:

3. Förutsägbar verksamhet. Med IES kö i Sverige om nästan 200 000 elever är antalet elever i verksamheten förutsägbar samtidigt som skolpengssystemet är stabilt och över tid har skolpengen ökat med cirka 3 procent per år. Det ger stabila intäkter med goda möjligheter
att planera resursanvändningen.

Från avsnittet om Aktien på sid 48 i IES årsredovisning för 2018/2019.
Ur IES årsredovisning från 2018/2019.

Det har då bara gått några månader sedan koncernens pressinformatör bedyrade att de aldrig talade om antalet elever i kön. Ändå används uppgiften här för att locka investerare. Att det inte var något misstag understryks sedan av att samma uppgift fanns med också i den senaste årsredovisningen för 2019/2020.

Det förvånar mig egentligen att investerare går på det här. För att avgöra långsiktigheten krävs ju kunskap inte bara om antalet registreringar och unika individer utan också om åldersprofilen.

Relevanta uppgifter för mig om jag vore investerare (något som jag inte planerar att bli) vore förutom antalet individer också:

  • Åldersprofilen i kombination med information om till vilken årskurs de sökt, dvs hur många elever som kan komma att börja varje år.
  • Hur många av de som erbjuds plats som också tackar ja. Genom det system vi har idag finns ingen rangordning av val, ingen samordning av sökande och därmed inget sätt att veta ens lite säkert om en som står i kö, eller alltså snarare har föranmält sig, kommer att börja.

Eftersom friskolorna administrerar sina egna köer helt utan insyn har vi heller ingen som hest möjlighet att kontrollera någon av dessa uppgifter. Det är otillständigt.

Slutligen. Att investerare lockats av överdrivna siffror är förstås tråkigt för dem. Värre är att så många politiker och debattörer spritt vilseledande uppgifter om IES popularitet. Nästa gång någon drar ”antal elever i kö”-kortet, ställ några motfrågor baserat på texten här.

<- Lucka 19        Lucka 21 ->