2018-06-30
Kort uppdatering: Jag är sedan igår inte längre medlem i något politisk parti. I sinom tid kommer jag att försöka utveckla varför. Tills dess får denna korta uppdatering duga:
Jag har tillhört en intern vänsteropposition i Liberalerna. Sådant är viktigt och partierna behöver sina missnöjda medlemmar. Gårdagskvällens och dagens turer om SD och presidieposter i riksdagen blev dock för mycket. Så nu är det slut.
2018-06-20
Det senaste året har jag fasat ut mig från mina politiska uppdrag. Texter och tankar här finns kvar och så småningom kommer jag nog fram till vad jag ska göra istället. Jag försöker ha tålamod.
Mina huvudfrågor är fortfarande:
- Den generella välfärden. Våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, omsorg och en likvärdig skola är avgörande både för individens livschanser och för att hålla ihop samhället. Det i sin tur kräver att samhället uppmuntrar initiativrika individer och företag. Låt oss inte tappa bort det.
- Hållbar utveckling. Avgörande för livschanser både idag och i framtiden. Livsmedel och miljö kan hjälpa till att hålla oss friska och det krävs tuffa beslut för att spara biologisk mångfald till kommande generationer. Det är vårt ansvar.
- Integritet och människovärde. För mig hänger begreppen ihop. Jag vill kunna leva tills jag dör och göra egna val längs vägen. Myndigheterna ska varken registrera eller bestämma över mig i onödan.
Kontakta mig så berättar jag mer.
Har du också hört om att flygskatt är dumt pga att det missgynnar flygbolag som satsar på biobränsle? Och att flygbranschen själv har en plan för att göra inrikesflyget fossilfritt? Då är du inte ensam. Flyglobbyns greenwashing har varit framgångsrik. Kolla in det här:
Branschens företrädare nämner ofta att tillåten inblandningsmängd av förnybart bränsle är mellan 30 och 50 procent. Och att det kan ökas till 100 procent. Mer sällan (om vi ska vara ärliga så typ nästan aldrig) nämns hur mycket biobränsle som faktiskt blandas i. Det finns ingen statistik på det, men det har sina förklaringar.
SAS lyfter i sin miljöredovisning från 2017 fram att de använt 100 ton förnybart flygbränsle! De är mäkta stolta och lyfter detta hela fem gånger i texten. Totalt flyger de dock upp 1.389.000 ton. Det är alltså bara 0,07 promille (!) som är förnybart (*noll komma noll sju promille*). Under året ökade dessutom bränsleförbrukningen med 80.000 ton. Det är något att tänka på.
Braathens länkar till Svensk Flygs initiativ (se längre ned här) och berättar att den som vill kan köpa förnybart bränsle för sina bonuspengar (bra grej!), men också att förnybart flygbränsle kostar fem gånger så mkt som fossilt. Gissa varför det inte används?
Norwegian är mer ärliga. I deras miljöredovisning berättar de vad de gör för att minska sin miljöpåverkan. Förnybart bränsle är inte ens med bland punkterna. Det speglar realismen i förhoppningarna om förnybart flygbränsle som lösning på kort sikt.
Flyglobbyns plan för fossilfritt flyg då? Well. För att vara en bransch som så tydligt tar ställning mot skatter är det förbluffande läsning. Förslaget innehåller fem punkter. Hör här:
- Staten ska bidra med pengar (oklart hur mkt) till en investering på 5 miljarder.
- Staten ska ta fram målbilden för fossilfritt flyg.
- Staten ska avsätta pengar för effektivisering av produktion av fossilfritt flygbränsle.
- Staten ska se över avgifter och stöd.
- Staten ska handla upp (!) fossilfritt bränsle motsvarande alla offentliga flygresor.
Flygbranschens eget förslag för att göra inrikesflyget fossilfritt innebär närmast ett förstatligande.
Nästa gång du hör en politiker säga att flygskatten inte är effektiv eller att flygbranschen har planer på fossilfritt inrikesflyg och att dessa hindras av flygskatt är det dags att ställa kontrollfrågor:
- Hur stor andel förnybart bränsle använder flyget idag?
- Hur stora pengar har ditt parti avsatt för att förverkliga flygbranschens plan för förnybart inrikesflyg?
- Hur ställer ditt parti sig till att staten ska handla upp flygbränsle till privata flygbolag?
Flygskatten är långtifrån perfekt, men den som säger sig hellre vilja ha andra lösningar behöver visa på realismen i sina förslag. Hittills har det varit för lite sånt.
Sedan klimatminister Isabella Lövin i TV häromdagen ställdes inför frågan om den smutsiga dieselpickup som finns i hennes hushåll tvistas det om det går att kräva att politiker är förebilder och lever som de lär. Isabella Lövin har fått hård och högljudd kritik. Fokus har flyttats från sakfrågan till miljöpartisters privatmoral där kvällstidningarna gått över från att granska politik till att söka i bilregistret. Samtidigt har Lövin också högljudda försvarare.
Har kritikerna rätt? Det beror på vilka. Jag tycker att det finns mer eller mindre relevant kritik av Lövin. Till och med mer eller mindre intelligent.
Hyckleriet! Högern ropar förtjust. Det är alltför välbekant. Jag minns en söndagsintervju i P1 tidigare i år. Nina Björk hånades för att leva i det konsumtionssamhälle hon kritiserar. Gemensamt för den sortens kritik är att den ofta framförs av personer som inte alls vill förändra samhället i den riktning som den kritiserade vill. Istället för att argumentera för sin sak hånar de motståndarens oförmåga att leva som hen lär. Låt oss kalla den här gruppen kritiker för debattörer som vill *ha* rätt.
En annan kritik mot Lövin kommer från debattörer som har det gemensamt att de har samma mål eller vill gå i samma riktning som henne. Det är en kritik som inte andas hån utan besvikelse. Det är en kritik som kommer från människor som vet hur svårt det är att få igenom politik, och hur viktigt det är att undanröja onödiga hinder som kan skymma sakfrågan. Deras kritik är högst relevant. Det spelar ingen roll hur tunga stenarna är eller hur många eller få mil bilen egentligen körs. Praktisk politik handlar inte bara om att ha bra förslag, det handlar också om att kunna få igenom dem. Det är där pickupen blir ett problem. Bara en en yttepytteliten stunds reflekterande på temat ”hur kommer högern försöka skjuta ned det här” hade lett till den självklara slutsatsen: Sälj pickupen. Skaffa något miljövänligare, hyr när det behövs eller koppla ett släp till den mer miljövänliga personbilen. Om jag varit gräsrot och sett en hög företrädare schabbla bort ett förslag på motsvarande sätt hade jag varit besviken. Inte på grund av någons sorts krav på moral och renlärighet utan på oskickligt politiskt handlag. Jag har stor sympati för de besvikna kritiker som ser pickupen stå i vägen för en mer progressiv miljöpolitik. Jag kallar den här gruppen kritiker för debattörer som vill *få* rätt. Jag gillar dem. De som jobbar på. Inte för att få det perfekta förslaget på plats utan som steg för steg tar en fråga i rätt riktning.
Lika trist som högerns reflexmässiga kritik av Lövin är det att se hur de som framför relevant kritik avfärdas som mindre vetande om politisk teori, läxas upp om att det är nonsens att säga att politiker bör leva som de lär eller rätt och slätt kallas idioter. Jag vet inte om de av Lövins försvarare som agerar så här misslyckas med att skilja de två grupperna kritiker från varandra eller som de helt enkelt är så skolade i partilojalitet och/eller politisk teori att de inte förmår se konflikten mellan pickupen och möjligheten att få stöd för politiken. Att avfärda och misstänkliggöra personer som i sakfrågan står på samma sida är dock sällan ett långsiktigt framgångskoncept om det är sakpolitiska resultat man vill uppnå.
I den politiska teorin handlar det enbart om åsikterna och förslagen. Då spelar det personliga handlandet ingen roll. För alla som ägnar sig åt politisk praktik handlar det dock inte bara om att ha den bästa politiken med de bästa förslagen, det handlar också om att göra verklighet av dem. Det innebär att man måste navigera, förhandla, kompromissa och söka stöd. Man måste vara en trovärdig företrädare för den politik man driver. Hur skulle det sett ut om Ardalan Shekarabi anlitat RUT-företag utan kollektivavtal t.ex? Hade han brutit mot någon lag? Nej. Hade det försämrat hans möjligheter att driva frågan om krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling? Definitivt.
För att få igenom sin politik måste man också undanröja hinder och svagheter som motståndaren kan skjuta in sig på för att få debatten att handla om något annat. Det sistnämnda ser vi nu ett tydligt exempel på. Med en rimligare riskhantering hade debatten denna heta sommar kunnat handla mer om vilka åtgärder vi kan sätta in för att rädda klimatet och mindre om vilka bilar miljöpartiets företrädare kör. Visst är också jag besviken på media, men de ingår i förutsättningarna för politiskt arbete idag. Att det dök upp en journalist som högg på pickupen var knappast en överraskning.
Två korta saker till:
Och om det nu är så fel att kritisera politiker för att de inte lever som de lär, är det då inte också fel av politiker som så att säga försöker göra politik av att de gör det? Jonas Sjöstedts tågsemester eller planer på att klara valrörelsen utan att flyga är exempel på det senare. Naturligtvis är det inte fel. En politiker som föregår med gott exempel visar att det hen vill att fler ska göra faktiskt är möjligt. Det handlar om att vända opinionen från ”det går inte” till ”det verkar faktiskt funka”.
Min pickupen är ju inte ens hennes! Hon kan väl inte ta ansvar för sin man? Jag ska beröra det också. Jag gillar verkligen inte när man avkräver ansvar för vad makar ställt till med. Med bilar är det dock så att det inte finns någon gemensam ägandeform. Bilen står på make A eller B oavsett vem som kör den mest. Därför är det inte konstigt att media kollar upp vilka fordon som finns på adressen. I mitt hushåll har vi omväxlande haft bilar skrivna på mig och min hustru. Blir jag mer miljövänlig för att den bil vi har nu står skriven på henne? Var hon mer miljövänlig när den förra (som vi nu ska sälja) stod skriven på mig? Familjens bil funkar inte riktigt som makars medlemskap i olika organisationer. Jag tycker på så sätt inte att det är konstigt att frågan ställdes. Ändå ser jag miljöpartister – ibland samma som försvarade Kaplans middag där Grå Vargarna satt vid bordet – använda detta försvar. På ett teoretiskt plan har de rätt. Kaplan kunde inte ta ansvar för vilka andra som var bjudna, men han kunde valt att säga ifrån när han insåg det eller helt enkelt gå därifrån. Isabella Lövin kan på samma sätt inte ta ansvar för om hennes make vill köra en smutsig pickup, men hon kan göra något för att ändra beteendet. Om inte för miljöns skull så i alla fall för möjligheten att sköta sitt jobb. I värsta fall kunde hon svarat journalisten ”Den där pickupen är vi inte alls överens om hemma.”
”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den är inte min princip.”
Jag tar fram Per Wirténs bok om liberalen och DN-mannen Herbert Tingsten och läser avsnittet om Tingstens syn på hur odemokratiska krafter utnyttjar demokratin. Tingsten använde citatet – som är från den franske liberalen Montalembert – i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa. Redan 1947.
För en vecka sedan, torsdag före Almedalsveckan, kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget när Jan Björklund uttalade sig och sade att det inte längre var aktuellt eftersom ”S så tydligt säger nej” (SVT 29/6). I sak är det dock tydligt att Alliansen fortfarande tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Flera företrädare har uttalat sig om ordförandeposter i förhållande till valresultatet vilket också understryks i det interna utskick från Maria Arnholm som Expressen citerar. Arnholm skriver:
”De fyra allianspartierna landade gemensamt i att i diskussioner med Socialdemokraterna pröva idén att också Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.”
Motivet är att Sveriges riksdag måste ha ”demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål”.
För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD.
Oförenliga ståndpunkter
Liberalerna upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet. Att fördela 17 platser i Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt. Alla platser är lika mycket värda. Så är det inte med ordförandeposterna i 15 utskott. Det vet lokalt aktiva partister av alla kulörer. Utbildningsnämnden är tung. Fritidsnämnden, med bara en bråkdel av pengarna, är det inte. På samma sätt är det i riksdagen. Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man ändå förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och då sitter man där. Och. Förhandlar. Med. SD.
Varje regering förhandlar dessutom med företrädare för riksdagens utskott. När den liberala kulturministern i en alliansregering ska förhandla budget med kulturutskottet blir det alltså kanske Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.
Det finns andra sätt
Vad kunde man då gjort istället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kunde fortsatt som idag, dvs de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kunde man göra som i kommuner och landsting och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen där.
Konsekvenser
I kommuner och landsting vet alla hur viktiga nämndordförande är. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.
- För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.
Alliansledningarnas resonemang kommer såklart att få konsekvenser på lokal nivå. Om partiledarna sagt att SD i kraft av sin storlek ska få ordförandeposter i riksdagens utskott, varför ska det inte gälla här också? Räkna med att de partier som har mest att vinna på mer aktivt stöd av SD driver frågan. Och vad händer då?
Den dörr Alliansen öppnat är mycket farlig och riskerar att leda till ett försämrat, rörigt och långsamt beslutsfattande i kommunerna. Nämndens förslag, kanske framtaget med ordförandens utslagsröst eller baserat på ett underlag som ordförande drivit fram, faller i kommunstyrelse eller kommunfullmäktige där majoriteten är en annan. Bostadsbyggande fördröjs. Beslut tvingas fram på sämre underlag. Förtroendet för den lokala politiken försämras. En mycket farlig utveckling. Det handlar inte om ett svagt slutande plan utan det riskerar att gå utför snabbare än vi tror.
Historiens vingslag träffar hårt
I samma bok av Per Wirtén som jag nämnde i inledningen finns ett avsnitt om Tingstens bok ”Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien”. Tingsten var hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde ”tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete”. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, men liberalerna såg friheten hotad ifrån vänster. ”Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.”, skriver Per Wirtén.
I boken skriver Tingsten om hur Mussolini tog makten och konstaterade med facit i hand om liberalernas agerande: ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.”
Kanske fanns det ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som ”aktivister som känner väldigt starkt” (Johan Pehrson i SVT 2/7). Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.
