Hade du valt familjevecka för över 30 miljarder eller sänkt skatt, frågade SvD:s ledarskribent Susanna Silfversköld retoriskt i början av sommaren. Hon var inte ensam. Budskapet om att familjeveckan kostade 30 miljarder blev snabbt populärt i sociala medier på högerkanten. Familjeveckan förtjänar en saklig diskussion och innebörd och effekter, se slutet av denna text, men nu handlar det om kostnaden. Någon kom på att man kunde jämföra de 30 miljarderna med polisens budget på 28 miljarder och det visade sig att det var många som hellre ville dubblera polisens budget än att införa familjeveckan. Moderatkvinnornas ordförande, riksdagsledamoten Josefin Malmqvist, hävdade att vi kunde få 58.932 poliser för pengarna. (Med tanke på att vi har knappt 21.000 poliser är det nästan lite sorgligt.)
Problemet är bara att familjeveckan inte alls kostar över 30 miljarder, något alla som tänker efter borde kunna räkna ut. Det är nämligen inte svårt. Josefin Malmqvist stoltserar visserligen med en examen från Oxford, men lite överslagsräkning räcker bra:
I Sverige är vi ungefär 10 miljoner. Överslagsmässigt finns ungefär 1 miljon barn i berörda åldrar. Sannolikt lite i underkant, men överslagsmässigt. Med två barn per familj blir det på samma sätt ungefär en halv miljon familjer. Men alla är inte kärnfamiljer så vi räknar antalet föräldrar. Överslagsmässigt ungefär 1 miljon föräldrar. Om vi räknar med att de har en snittlön på 30.000 (återigen överslagsmässigt) får de ut 24.000 i månaden eftersom föräldraförsäkringen ger 80 %. För en vecka skulle det alltså handla om 6000 i ersättning. Med en miljon föräldrar totalt 6 miljarder. Mycket pengar, men långt ifrån de 30 miljarder det skramlas om.
Förslaget nu handlar för övrigt om 3 dagar och är kostnadsberäknat till 4 miljarder.
Så var kom siffran 30 miljarder ifrån, och varför sprids den nu?
När socialdemokraterna lanserade förslaget om familjevecka i valrörelsen 2018 angavs att familjeveckan fullt utbyggd skulle kosta 5,9 miljarder (vilket ligger nära överslaget ovan). Svenskt Näringsliv reagerade snabbt och organisationens chefsekonom Bettina Kashefi hävdade att den verkliga kostnaden var 32,9 miljarder eller “motsvarande drygt halva försvarsbudgeten på 53 miljarder”. Men hur räknade Svenskt Näringsliv egentligen? I den PM som låg till grund för utspelet om 32,9 miljarder visade det sig att de inte räknat på kostnaden i statsbudgeten utan på effekten på BNP. En sådan finns såklart. Om vi jobbar förre dagar påverkas BNP, inget konstigt med det. BNP är dock något helt annat än statens budget. Nationalekonomen Robert Östling på Ekonomistas kritiserade Svenskt Näringsliv och konstaterade att påverkan på de offentliga finanserna är en sak och BNP-påverkan en annan.
Nu närmar sig ett införande av en till tre dagar av familjeveckan och frågan tog fart. Susanna Silfversköld på SvD fick snart sällskap av etablerade tyckare. Säkerhetsbranschens profilerade VD Joakim Söderström skrev att familjeveckan och polisen kostade ungefär 30 miljarder vardera och föreslog att polisens budget skulle dubbleras. Även vanligtvis sansade och kunniga debattörer hakade på. Att en av liberalernas tjänstemän i regeringskansliet skrev att “Det är som att jämföra prislappen på ett äpple med timkostnaden för att sköta ett päronträd”, hjälpte föga. Det finns uppenbarligen riksdagsledamöter som hellre följer logiken på sociala medier än argumenterar utifrån fakta. Det tog två veckor, sedan hade hennes egen gruppledare 30 miljarder att lägga på fem olika 6-miljardersreformer istället för familjeveckan. Det är bra utväxling. Stoppa en reform för 4 miljarder och få 30 miljarder över.
Vad kan vi lära av det här? Varför riksdagsledamöter, ledarskribenter och tyckare, som rimligen borde ha både tid och kunskap att själva ta reda på vad en reform faktiskt kostar, går på en så uppenbart felaktig jämförelse är svårt att veta. Kanske kan de inte räkna, kanske är de så påverkade av näringslivhögern att de inte tänker själva, kanske är de helt enkelt mer intresserade av genomslag i debatten än att presentera en politik som är förankrad och genomförbar? Vad vet jag? Oavsett vilket blir dock effekten besvikna väljare. Om det blir aktuellt att stoppa familjeveckan kommer det ju att visa sig att det inte finns några 30 miljarder att satsa på polisen.
Den verkliga lärdomen är dock hur framgångsrika Svenskt Näringsliv är. Ett PM med en slarvig kalkyl från 2018 styr fortfarande debatten. Inte av sig självt, för organisationen har många både anställda och närliggande organisationer som hjälpt till att hålla frågan vid liv. “Kostnaden för att införa familjeveckan har beräknats till mellan 5 och 33 miljarder kronor”, skrev Företagarna. Skattebetalarnas riksförbund hävdade att “Kostnaden för att införa familjevecka skulle sannolikt landa någonstans mellan 20 och 40 miljarder kronor varje år”. Båda använder, precis som Svenskt Näringsliv, ett språkbruk som för tanken till kostnaden för staten när det egentligen handlar om BNP-påverkan.
Det här förstör debatten. “Everyone is entitled to his own opinion, but not his own facts”, ska den amerikanske senatorn och ambassadören Daniel Patrick Moynihan ha sagt en gång. Han hade rätt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att debattera mot hittepå. Medvetet missvisande siffror flyttar fokus från sakfrågan till låtsasdiskussioner om halva försvarsbudgeten eller om att dubblera polisen. Och det är sannolikt avsikten.
Finns det ett problem för föräldrar som inte kan vara lediga från jobbet när skolan eller förskolan håller stängt? Eller som har svårt att få ledigt för att gå på utvecklingssamtal? Tveklöst. Att sakfrågan har kommit helt i skymundan måste betraktas som en stor framgång för näringslivshögern. Politiska krafter till vänster behöver dra lärdom och se till att det finns både underlag och kampanjmaterial som bemöter felaktigheterna nästa gång.
I sak då? Jag tycker till att börja med att familjeveckan är radikal eftersom den är kvoterad. Det är också intressant att nästan ingen argumenterar mot det. Å ena sidan försöker familjeveckan lösa ett verkligt problem, å andra sidan tycker jag att den borde samordnats mer med föräldraförsäkringen. Det senare hoppas jag blir möjligt längre fram. Familjeveckan kunde t.ex. växlas mot att stoppa möjligheten att spara föräldraledighet ända till 12 års ålder. Det är också viktigt att modellen inte tillåter kryphål som gör att ledigheten kan tas ut också när skolan är öppen.
Slutligen. Familjeveckan handlar om att föräldrar ska kunna vara lediga från sitt arbete när skola eller förskola håller stängt. Det är viktigt för föräldrar som inte själva kan styra sina arbetstider. Familjeveckan handlar också om att säkra möjligheten för alla föräldrar att kunna vara lediga för att gå på utvecklingssamtal i skolan. Det är viktigt för att skapa bättre förutsättningar för en likvärdig skolgång för alla barn. Att liberalernas gruppledare Johan Pehrson reducerar det till “sossefamiljeweekend” är inte bara hittepå, det är – oavsett vad man tycker om förslaget – ovärdigt.
