I helgen var det demonstration för att bevara Internationella Biblioteket i Stockholm. Jag var inte där. Jag borde ha varit där. Biblioteken är hårt ansatta av besparingar i hela landet. Ofta i små steg, ni vet sådana där som först leder till samma öppettider men färre personal, vilket i sin tur blir sämre upplevd service och färre besök vilket i sin tur motiverar sämre öppettider och mer besparingar. Den nedåtgående spiralen är igång. Kommunen där jag bor är inget undantag.
Mest uppmärksammat har Internationella biblioteket i Stockholm blivit. I beslutsunderlaget står ”Av Internationella Bibliotekets totala mediebestånd på drygt 200 000 exemplar har ca 30 % ej varit utlånade under de senaste fem åren.”.
Det anges som ett av skälen för att säga upp hyreskontraktet och skingra verksamheten. Men är det mycket eller lite? Det står inte. Det finns inga jämförelser. Själv har jag ingen aning, men jag har svårt för en samtid där värdet på en boksamling mäts på detta sätt. Böcker betraktas som nån sorts hyrcyklar ett företag behöver ha tillräcklig uthyrningsgrad på. Biblioteket värderas allt mindre som samhällsinstitution och allt mer i termer av antal besök och lån. Vad är en mångårigt uppbyggt boksamling med tillhörande kompetens värd? Går det att mäta i nyckeltal som utlåningsgrad?
Själv har jag dåligt samvete. Det är alltför länge sedan jag lånade något på ett bibliotek. Det har funnit perioder i livet då jag lånat mycket, perioder då jag läst tidskrifter eller bara suttit på bibliotek och perioder då jag inte haft mycket bibliotekskontakt alls. Men jag har alltid varit säker på att biblioteket finns där. För mig och andra. Nu är jag inte lika säker. Att 30 procent av en boksamling inte efterfrågats för lån under de senaste fem åren nu har blivit ett skäl till att förskingra samlingen oroar. Viktiga gemensamt finansierade och uppbyggda kulturinstitutioner styrs av personer som vill privatisera och öppna för mer kommers.
Jag är inte alls förtjust i den nya marknadslogik som verkar tränga sig in på biblioteksområdet, men jag drar slutsatsen att mina egna boklån och biblioteksbesök måste bli fler. Och att de lokala politiker jag röstat på behöver få höra oftare vad jag tycker om just bibliotek. En trepunktsplan för vem som helst som vill rädda eller till och med utveckla biblioteken kan kanske se ut så här:
Utöver den gränsöverskridande klimatfrågan finns två helt avgörande områden i inrikespolitiken: utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. De påverkar så gott som all annan politik. De definierar förutsättningarna. De sätter ramarna. De avgör tillsammans mycket av vilket samhälle vi får.
Utbildningspolitiken är avgörande för den enskildes livschanser och för ett samhälle som håller ihop. Om inte skolan fungerar blir det enskilda barnets livschanser beroende av föräldrarna. Det blir viktigare var du kommer ifrån än vart du är på väg. Samhället förlorar kompetens och vi får ökade klyftor. Både skatteintäkter och förutsättningar för välfärden påverkas.
Arbetsmarknadspolitiken påverkar inte bara tillväxt utan också sådant som tillit, jämställdhet, människors agerande och risktagande. Utan en fungerande arbetsmarknad med rimliga arbetsvillkor blir människor otrygga, sjuka och förvägras möjlighet att planera framåt. I förlängningen är arbetsmarknadspolitiken avgörande för sådant som integration, bostadsmarknad och skatteintäkter, vilka i sin tur är avgörande för hur välfärden och samhället fungerar.
Visst. Vård, äldreomsorg, kultur, infrastruktur och en massa annat är också viktigt, men över tid begränsas möjligheterna inom alla andra områden av hur skola och arbetsmarknad fungerar. Inte heller klimatfrågan är opåverkad av utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Ett samhälle med stora kunskapsklyftor eller ett samhälle med stora sociala klyftor – ofta hänger de ihop – får svårare att genomföra tuffa och nödvändiga klimatåtgärder.
Jag var med i liberalerna i 23 år, fram till i juni 2018. Under det år som gått sedan dess har jag funderat, vägt och rannsakat mig själv. Hur ser det politiska landskapet ut idag i de för mig centrala frågorna, alltså utbildnings- och arbetsmarknadspolitik? Jag tycker att Januariavtalet var det bästa möjliga utfallet givet valresultatet, men det rymmer tydliga konflikter och smärtsamma kompromisser inom just utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. S vill minska marknadens inflytande över skolan, mittenpartierna försvarar systemet. Mittenpartierna vill göra radikala ändringar på arbetsmarknaden, S försvarar arbetsrätten. I båda fallen finner jag mig stå närmare socialdemokraternas än L och C. När det gäller arbetsmarknaden skrev jag tidigare i sommar om att det handlar om en omsvängning som gått snabbt hos mittenpartierna. När det gäller skolan handlar det också om insikter hos mig själv.
Jag har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta och är sedan en tid medlem i socialdemokraterna. Det återstår att se vad det leder till. Det är ett nytt sammanhang för mig, en ny organisation att begripa, nya människor att lära känna.
Skolans digitalisering är hett omdiskuterad. Det handlar om digitaliseringens effekter och kostnader, om digitaliseringens drivkrafter och EdTech-företagens inflytande. Jag är inte skolprofession själv och brukar låta bli frågor om lärarrollen och vad som händer i klassrummet. Mitt intresse är systemfrågorna och skolan som samhällsbärande institution. Därför saknar jag ofta frågor om vad digitaliseringen säger om samhället och vad den får för konsekvenser för demokratin.
Jag kom att tänka på en tidigare diskussion där läraren Martin Ahlstedt skrev om en Vision om skolan som han skulle vara med och diskutera och undrade vad andra tyckte. Det var en text ur ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen, SoU 2016:85och bar rubriken ”Scenario – Skoldag i en inte allt för avlägsen framtid”. Jag tycker att den säger något viktigt. Nedan kommenterar jag några delar, men för alla som är intresserade av saker som integritet, ansvar och kritiskt tänkande är det värt att läsa hela. Jag blir lite skraj av det här. Inte av den tekniska utvecklingen i sig utan av att det beskrivs så oreflekterat och nästan utan kontext. Det börjar redan i första stycket där eleven Alex får hjälp av skolans app hemma på morgonen:
Skolappens gröna glada ansikte hälsar henne välkommen och berättar vad som är dagens packlista att ha med sig till skolan. Alex äter frukost. En kort stund senare berättar skolappen hur lång tid det är kvar till dess Alex ska vara i skolan, och hur lång tid det tar att ta sig dit. Olika alternativ syns. Gå, cykla eller att ta en auto. Alex funderar över att gå till skolan eller inte. Frågan är bara om det går att hinna med alla morgonbestyr innan. Kanske skulle hon ändå beställa en auto… Då skulle hon få tid till att hinna testa sina övningsuppgifter i programmering ytterligare en gång.
SOU 2016:85, sid 370
Att skolans app
hjälper till kan såklart vara positivt, men jag ser också risker med detta. Vad
hände med egna initiativ och förmåga att planera framåt? Hur utvecklar skolan
kritiskt tänkande och eget ansvar i ett scenario där en app berättar vad som
förväntas vid varje tillfälle?
Och hur ser samhället ut? Vilka elever har råd att ”beställa en auto”? Kommer alla kunna göra det eller är det förbehållet de som har råd? Fungerar skolans app som en försäljningskanal för auto-företaget och får skolan provision? Vad har förresten hänt med kollektivtrafiken? Har vi inte bussar, spårvagn och tunnelbana längre? Är de utbytta mot autos?
Självklart är det förstås programmering som nämns. Trots att det stora bristyrket på femton-tjugo års sikt enligt många prognoser är undersköterskor, alltså personal till äldreomsorg och hemtjänst. Vad har hänt med den? Har personalbristen lösts på något mirakulöst sätt eller har vi inte längre behov av det SCB i sin prognos kallar personal med vård- och omsorgsutbildning på gymnasial nivå.
I visionen beskrivs hur skolan har VR-lösningar (Virtual reality) och modern utrustning tack vare ett samarbete med näringslivet. Kommer alla skolor att ha sådant, eller blir den moderna utrustningen tillgänglig bara för några få? Hur skapar vi en likvärdig skola om näringslivet förväntas stå för utrustningen? Vilket inflytande har företagen som betalar över undervisningen?
Eleverna beskrivs ha regelbundna, korta och muntliga avstämningar med sina mentorer. Det låter bra, men sen läser jag att avstämningarna baseras på ”lärandeanalytik” som bygger på artificiell intelligens och insamlade data från elevens ”mobiltelefon och andra burna sensorer”. Hur har eleverna motiverats att bära sådana? Tvång? Ekonomiska incitament? Sociala incitament? Läs här:
Data från systemen hämtas från Alex mobiltelefon och andra burna sensorer. Alex och hennes lärare har tillgång till data från Alex kontinuerliga arbetsprocess, det hon producerat från varje lektion, de presentationer hon haft, vad hon tagit del utav i ämnets innehåll, och vad som återstår att arbeta med, de samarbeten hon har deltagit i och från hennes hemuppgifter. De får inte bara veta vad som gjordes eller hur länge något gjordes, utan även när arbetet utfördes och i vilken miljö. Alla dessa olika parametrar och fler därtill sammanställs automatiskt och fortlöpande av skolans system, som i sin tur lär sig vilka individuella förutsättningar som gäller för respektive elev.
SOU 2016:85, sid 372
Det som beskrivs här är den totalitära statens önskedröm. Och det handlar inte bara om sensorer på eleverna. Skolan har infört ett ”större antal sensorer som känner av vad som händer i skolmiljöerna”. Som exempel nämns trygghetsmätningen som kombinerar uppgifter om upplevd trygghet på olika platser med information om alla elevers position och ”platser, situationer och sammanhang i skolans miljö”. Läs det igen. Vad gör skolan om sensorerna upptäcker en grupp elever som träffas och pratar om elevinflytande eller vill ifrågasätta hur makten framställs i samhällskunskapen? Om de diskuterar en protestaktion eller demonstration mot nedskärningar i nästa års skolbudget? Om de planerar en skolstrejk för klimatet?
Finns det då ingen problematisering av riskerna med den insamlade informationen i den här visionen? I praktiken väldigt lite, det enda som finns är detta stycke:
Alex funderar ibland över all information som lagras och sparas om henne i skolans system. Hon vet att säkerhetsfrågor är prioriterade och att det väldigt sällan är problem. Men en viss oro känner hon. Hur kan man veta om skolans AI gör rätt analyser? Hur vet man att datan som lagras om varje individ inte används till andra syften? För några år sedan stiftades det lagar kring demokrati, offentlighetsprincip och data som ökat insyn och öppenhet. Det hade varit en stor grej som lärare och elever pratade om i samhällskunskapen. Men ändå.
SOU 2016:85, sid 372 – 373
Men ändå? Vi får inte veta mer om hur resonemangen gått om demokrati, offentlighetsprincip och om det som beskrivs som ”data som ökat insyn och öppenhet”. Ett annat sätt vore förstås att skriva ”data som inskränkt personlig integritet”. Hur klarar en skola som övervakar eleverna i detalj, både i skolan och på fritiden, av skolans demokratiuppdrag? Vad händer med frågor som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och integritet när skolan har alla data om vad eleverna gjort, vad de sagt, vilka de träffat och var.
I visionen prisas det myckna datasparandet eftersom det underlättar byte av skola. ” Skolans goda ordning och struktur på datan gjorde det betydligt enklare för Alex att byta skola och kunna ta vid där hon slutade för ett par år sedan. ” Jag undrar vem som äger informationen. Är det kommunen? Huvudmannen? Någon skolmyndighet? Staten? Hur ser krav och begränsningar ut? Vilka myndigheter får följa eleverna? Vem får informationen delas med? Vem måste informationen delas med? Att konkurrerande skolföretag skulle dela sådana data med varandra ter sig för mig en smula osannolikt, men visionen berör inte frågan närmare.
Sammantaget saknar
jag helt kontext. Hur ser samhället ut? Är det fortfarande en skola för alla?
Vad gör skola och myndigheter med alla data? Hur har eleverna motiverats att
bära sensorer?
Jag tror att fler behöver läsa dokument som detta för att förstå var vi är på väg. Det här är inte den vanlige teknikoptimisten från näringslivet utan en text från ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen. Hur ser samhället ut där en skola som denna passar in? Vill vi dit? Och, om inte, hur hittar vi en annan väg?
I kapitlet där Visionen ingår utlovas utöver visionen också en beskrivning som ”beaktar problematiska aspekter av digitaliseringen” (SOU 2016:85, sid 365) . Tyvärr lyser integritetsfrågorna med sin frånvaro och det stannar i praktiken med de avslutande meningarna:
All buren teknik öppnar upp för att kunna vidga utbildningens ramar i såväl tid och rum. För att det ska vara möjligt behöver strategier, lagar och regler förhålla sig till komplexiteten i att hantera privat och offentlig teknik.
SOU 2016:85, sid 379
För mig är det djupt otillräckligt. Det behövs ett demokratiperspektiv, ett integritetsperspektiv och ett klassperspektiv på skolans digitalisering.
Förbud eller inte? Det verkar vara frågan när det gäller #elscooter. Så länge de används är de inte i vägen för någon, men problemet är att de lämnas varsomhelst och hindrar framkomligheten på torg, trottoarer och andra offentliga platser där människor rör sig. Det förvånar mig att att just elscootrar ska undantas från regler och marknadsmekanismer som är självklara för annat kommersiellt nyttjande av offentlig plats. Jämför med en cafe-ägare som vill använda trottoaren. Hen måste söka tillstånd för att få utnyttja den gemensamma ytan. Varför inte elscooter-företagen?
Så här skriver Stockholms stad (”Staden tillhör oss alla”. Visst är det fint!):
”Staden tillhör oss alla och nästan alla platser utomhus i Stockholms stad där allmänheten kan röra sig är offentlig plats: trottoaren, torget och parken. Även en del ytor inomhus är offentlig plats, till exempel passager i inomhusgallerior.
Om du till exempel vill sätta ut bord och stolar utanför din restaurang, eller ställa en container ute på gatan för en vindsröjning, krävs polistillstånd. Polisen är tillståndsmyndighet. Den som förvaltar marken kan variera. Det kan vara Stockholms stad, staten eller privata fastighetsägare.”
Uteserveringen ska ha en stabil avgränsning, till exempel ett staket.
Allt ska rymmas innanför avgränsningen, till exempel menyskyltar, blommor och askkoppar.
Uteserveringen ska vara tillgänglighetsanpassad.
Uteserveringen ska vara städad och fri från reklam.
Elscooter-företagen tillåts tvärtom försämra tillgängligheten på ytor som tidigare varit tillgängliga. Varför? Det kan inte räcka med att de är coola och har en app?
Café-ägaren måste betala en avgift för att få använda trottoaren til sin uteservering. I Stockholms innerstad betalar café-ägaren 2.543 kronor per kvadratmeter och år utöver ansökningsavgift. Varför ska elscooter-företagen få använda trottoarytan utan kostnad?
Om inte cafe-ägaren följer reglerna kan tillståndet dras in och det kan dessutom bli fråga om böter. Hur gick det till när en ny, och av en del politiker omhuldad, affärsverksamhet med app blev ett frälse som slipper café-ägarens kostnader och restriktioner?
Det är för mig uppenbart att el-scooterföretagens affärsmodell idag bygger på antagandet att just de ska slippa kostnader och restriktioner som är självklara när det gäller andra näringsidkare. Om samma regler som ovan gällde också dem skulle vi slippa det här:
I slutet av årets Almedalsvecka, min första, var jag på en paneldiskussion om ”det nya politiska landskapet”. En med namnkunnig statsvetarpanel i överfull hörsal på Gotlands högskola och mingel efteråt. Jag blev besviken. Hela diskussionen handlade, som paneler om ”det politiska landskapet” brukar, om partiernas relation till varandra och till SD efter januariavtalet. Det var som om en panel om klimatförändringar fokuserat på det senaste årets väder och struntat i förändringen över tid. Det handlade väldigt lite om politik och inget alls om den sorts politik som definierat vårt politiska landskap under lång tid: vänster-högerskalan, alltså konflikten mellan arbete och kapital. Här har det skett en enorm förflyttning på 10 år.
Konflikter och kollektivavtal
Bild från Wikipedia.
Minns ni salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg? Vintern 2006-2007 pågick en konflikt som gick så långt som till både blockad och sympatiåtgärder när ägaren vägrade teckna kollektivavtal. Nu tänker ni kanske att högern måste ha blivit rasande? Jo, men i praktiken mest på ungdomsförbundsnivå. Så här sade moderaternas arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Ekots lördagsintervju 2007-01-06:
”Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig.”
Sven-Otto Littorin om blockaden av salladsbaren Wild ’n Fresh, i Ekots lördagsintervju 2007-01-06.
I en debattartikel två månader senare tillstod han att han tyckte att facket tagit i onödigt hårt, men artikeln var i övrigt ett kraftigt försvar för den svenska modellen och med en rad argument mot inskränkta konfliktregler och krav på proportionalitet. Den bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och kollektivavtalslagens historia också idag.
Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll med Littorin i en lördagsintervju senare samma vår:
”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”
Lars Leijonborg i Ekots lördagsintervju 20107-03-03
I ett svar på en fråga om EG-domstolens behandling av det så kallade Vaxholms-målet gick Leijonborg i samma intervju dessutom så långt att han försvarade Byggnadsarbetareförbundets agerande:
”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns. Sen kan man tycka att det var osmakligt när det stod och ropade Go Home och sånt till de lettiska byggnadsarbetarna.”
Lars Leijonborg i Ekots lördagsintervju apropå EG-domstolens då pågående prövning av Vaxholmskonflikten.
Det är bara 12 år sedan och det rådde bred enighet över partigränserna. De enda som skilde ut sig var den del av Centerpartiet som kallades stureplanscentern. Deras Fredrik Federley hade kommit in i riksdagen och rasade om maffia-metoder. Tillsammans med dåvarande PR-kvinnan Dominika Peczynski ville han köpa salladsbaren, men fick nej av ägaren. Istället startade de tillsammans ”En annan salladsbar” med det uttalade syftet att driva restaurang utan kollektivavtal eller att – som Dominika Peczynski uttryckte saken – ”attrahera gäster som inte gillar fackföreningar ”. Det gick sådär. Efter bara tre månader sattes salladsbaren i konkurs av ägarna. Skulderna uppgick då till över en halv miljon kronor. Salladsbarens leverantörer och skattebetalarna fick stå för Federleys nota.
Idag är Dominika Peczynski nybliven medlem i Liberalerna och i arbetsmarknadspolitiken är det Federleys linje som är gällande i de partier som tillsammans kallade sig för Alliansen. 12 år har gått snabbt. Förskjutningen i fråga om strejkrätt och rätt att teckna kollektivavtal är dock inte det enda som hänt på vänster-högerskalan.
Anställningstrygghet
Även om flera borgerliga partier redan för 10 år sedan hade synpunkter på arbetsrätten så har tongångarna förändrats. Idag handlar det inte längre om möjligheter till undantag från turordningsregler i mindre företag. Centerpartiet vill avskaffa turordningsreglerna helt i företag med upp till 50 anställda och i en rapport till liberalernas landsmöte 2017 kallas grundläggande anställningstrygghet föraktfullt för att ”prenumerera på en anställning”.
För att uttrycka sig i väster-högertermer så har mittenpartierna nu tagit kapitalets parti i den centrala frågan om anställningstrygghet.
A-kassa
Taket i sjukförsäkringen ligger idag vid en månadslön på drygt 30.000 kronor. Taket i A-kassan ligger på 25.000 kronor. Partiet som jag var med i, Liberalerna (Folkpartiet), hade i sitt program från 2003 en skrivning om A-kassan som gick ut på att ersättningen skulle vara samma som i sjukförsäkringen. Ännu idag talar Liberalernas partiprogram om behovet av en ”förstärkt” arbetslöshetsförsäkring. Riksdagsgruppen har dock självsvåldigt ändrat detta och i den senaste budgetmotionen föreslås att taket sänks så att A-kassan ger 80 procent endast upp till en månadslön på 21.000 kronor. Det är alltså nya tider nu och det är inte bara jag som tycker att det gått fort:
Urholkningen av A-kassan och övergången till i praktiken en sorts grundtrygghet är ett systemskifte som skett i det tysta.
Timbros VD Karin Svanborg-Sjöwall i ett Almedalssemiarium hos tankesmedjan Tiden.
Notera att liberalerna nu alltså vill urholka a-kassan ytterligare.
Ett nytt landskap eller ett annat land?
Den väljare som för 10-15 år sedan med politiska medel ville försämra tryggheten på arbetsmarknaden, försvaga fackföreningarna och försämra arbetstagarnas möjligheter att agera gemensamt för bättre villkor hade i praktiken inget parti att rösta på. Federleys stureplanscenter hade ännu inte det inflytandet i sitt parti och inga andra partier ville radikalt stöpa om arbetsmarknaden. Idag är det annorlunda. Från ett läge där krav på kraftigt ökad makt för kapitalägarna på arbetskraftens bekostnad var en ytterlighetsposition har vi på bara drygt tio år gått till ett läge där politik för försvagade fackföreningar och ökad otrygghet på arbetsmarknaden är mainstream i borgerligheten. En del av tankegodset har kanske till och med accepterats i delar av S? Vad miljöpartiet tycker var oklart då och är oklart nu. Bara vänsterpartiet står kvar.
Läs citaten av alliansministrarna Sven-Otto Littorin och Lars Leijonborg ovan igen och fundera om någon politiker till höger om V skulle kunna uttrycka sig så idag.
Det här är en förskjutning så stor att man måste fråga sig om det verkligen bara handlar om ett nytt landskap eller om det handlar om ett helt nytt land? I vilket fall: diskussioner där ”det politiska landskapet” definieras som partiernas relationer till varandra fungerar som en dimridå. De skymmer den stora politiska förändring som skett på bara drygt 10 år. För några av aktörerna är det kanske syftet, men det förvånar mig att statsvetare och journalister så sällan ställer frågan: ”Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara 12 år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkant i svensk politik?”
Den nyss utkomna boken De effektiva av Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.
Hur ska pengarna räcka till välfärden? Det är en central fråga för många politiska aktiva och politiska beslutsfattare. I sådana diskussioner är personalen ofta viktig. Många politiska förslag handlar om hur välfärden ska kunna bli bättre och effektivare samtidigt som den måste vara en bra arbetsgivare, med högre löner och nya karriärvägar.
I boken De effektiva ställer Åsa Plesner och Marcus Larsson en sorts motfråga: Om effektiviseringarna trots högre löner och karriärvägar gör personalen sjuk, vad får vi för välfärd då?
Vi är ungefär en miljon som arbetar i den svenska välfärden. Vi torkar tårar och avföring, vi bestämmer vem som sitter bredvid vem i klassrummet, vem som får godkänt och inte, vem som får sjukpenning och inte. Vi botar, lindrar och tröstar.
Vi samtalar och vi bedömer. Vi har ”världens viktigaste jobb” enligt arbetsgivarorganisationen SKL. Vi bygger landet och vi renoverar alla sprickorna i bygget. Och så går vi alltså sönder själva på köpet.”
Ur Åsa Plesners inledning.
Det är en mycket angelägen bok. Om vi ökar kraven på välfärden utan att se till att personalen orkar med, då är jag tyvärr ävertygad om att resultatet blir en ond spiral som schematiskt kan beskrivas som:
Fler och mer högljudda klagomål
Fler som köper sig förbi de gemensamt finansierade lösningarna
Sämre betalningsvilja för gemensam välfärd
Ännu tuffare villkor för personalen
Ja. Och sen tillbaka
till punkt 1 igen.
I boken De effektiva visar författarna med tydliga exempel hur politiken årligen sparar på välfärden. Jag har själv varit med och beslutat om budgetar och kan intyga att deras beskrivning är korrekt. I bästa fall räknas budgeten upp med stigande lönekostnader, men samtidigt drar vi in en procent (oftast) för att kräva effektiviseringar. Inte sällan lägger vi också till ytterligare krav. Det kan vara en ny garanti, ett nytt betyg, administration av ett förväntanskontrakt eller en ny rekommendation för hur många patienter som ska kallas till kontroll av blodtryck. Ofta är de nya kraven väl motiverade och effekterna ska på sikt bli positiva. Dock uppstär de sällan i den verksamhet som måste klara av det nya åtagandet.
Välfärdsstatens vägval och villkor från 1993.
När jag läser boken kan jag inte låta bli att tänka på den nu mer än tjugofem år gamla ”Välfärdsstatens vägval och villkor” av dåvarande socialministern Bengt Westerberg och dåvarande ordförande i SKTF (nuvarande fackförbundet Vision) Sture Nordh. Jag hade anledning att läsa om den för ett par år sedan och nu slår det mig hur frånvarande konsekvenserna för välfärdens personal var i deras resonemang. De skrev mitt i nittiotalskrisen och deras fokus var att rädda den generella välfärden. Båda såg effektiviseringar som nödvändiga för att undvika en kantring mot selektiv välfärd, något som flera tongivande debattörer argumenterade för då. I boken finns en del nittiotals-tankegods om att valfrihet skulle leda till sänkta kostnader (just det argumentet hörs sällan idag), men också tidiga stridsrop mot dålig styrning, främst från Sture Nordh:
Dålig produktivitet i tjänstesektorn uppstår först och främst när man överför varuproduktionens organisation till tjänsteproduktionen.
Sturde Nordh i Välfärdstatens vägval och villkor
Han fortsätter med en sågning av ”tillgjorda och konstruerade köp-och-säljorganisationer” som han menar ”ofta bara är till för att dölja rejäla nedskärningar”.
Bengt Westerberg var socialminister när boken skrevs och konstaterar att produktiviteten i kommunerna under nittiotalet måste ”öka med två till tre procent per år för att uppgifterna ska kunna lösas inom givna ekonomiska ramar”. Han skriver också om skatterna och skattekvoten. Han ser små möjligheter till sänkningar och försvarar den svenska skattenivån:
En rimlig utgångspunkt är därför att vi bör räkna med att skatte- och utgiftsuttaget långsiktigt måste begränsas till ungefär dagens nivå.
Bengt Westerberg i välfärdsstatens vägval och villkor.
Nu vet vi facit. Sedan andra halvan av 1990-talet har välfärden fyllts med nya åtaganden(maxtaxa, treåriga gymnasier, vaccinationer, flera valfrihetsreformer, utbyggd kollektivtrafik och mycket annat). Samtidigt har alltså kommunerna effektiviserats och skattekvoten (skatteintäkterna som andel av BNP, det som ibland kallas skattetrycket) sänkts från runt 49 till 44 procent.
Skattetrycket sedan 1990-talet, från Ekonomifakta.
Det finns anledning att reflektera om det fattas något i ekvationen. Jag tycker att Åsa Plesner och Marcus Larsson sätter fingret på den bortglömda faktorn. De visar konsekvenserna för personalen. De är hög tid att vi funderar över det.
För mig som suttit i politiska församlingar stämmer boken De effektiva till eftertanke. Den visar med exempel från flera kommuner hur den ena handen ökar kraven på välfärden samtidigt som den andra drar åt svångremmen och försämrar både förutsättningar och handlingsfrihet. Boken är också rolig med citat som ”Att vara upprörd i grupp är både roligt, klimatsmart och billigt”. Dessutom finns positiva exempel, inte minst ett om hur ett nytt lömekriterium baserat på mer undervisnignstid stoppades i Uppsala. I slutet av boken finns författarnas egna förslag till ett nytt förhållningssätt.
Ersätt effektivisering med balans
Ersätt ständig förbättring med långsiktig förvaltning
Ersätt strävan efter världsklass med förnöjsamhet
Det är punkter som också politiker med höga ambitioner för välfärden bör kunna reflektera över. Jag tror att vi också i framtiden behöver tänka på att vara effektiva, men jag är vertygad om att vi också måste se till balans, både mellan krav och resurser och och mellan personal och arbetsuppgifter. Förbättringar är jag för, men jag inser att vi ibland gör sådana på kort sikt utan att tänka på de långsiktiga konsekvenserna. Strävan efter världskalss är vanlig i politiken. Det signalerar å ena sidan en vilja till stark välfärd, vilket jag gillar, men det riskerar å andra sidan att i praktiken ställa till problem för den välfärd vi vill värna. För vad hjälper en strävan efter världsklass om konsekvensen är att personalen slutar och välfärden i praktiken blir selektiv? Om ambitionerna tar knäcken på den generella välfärd vi vant oss vid?
När jag var (mycket) yngre än idag fanns ett parti i kommunen jag var aktiv i som praktiserade direktdemokrati. Deras fullmäktigeledamöter tyckte inget själva utan röstade bara i enlighet med vad medlemmarna beslutat. I varje beslut som skulle upp i fullmäktige ordnade de en medlemsomröstning på nätet och deras företrädare var genom ett sorts kontrakt bundna att följa beslutet. För övriga partier var de ett parti som inte gick att samarbeta eller göra uppgörelser med.
Deras företrädare hade ingen linje utan åsikten kunde svänga med vilka som röstade på nätet.
Deras företrädare kunde därmed också bara med svårighet ta ansvar för beslut och konsekvenser eller styra upp saker som inte blev bra (tro mig, sånt händer).
Deras företrädare hade svårt att agera om det kom upp ett nytt yrkande under debatten.
Efter några mandatperioder försvann de ur fullmäktige. De betraktade själva sitt parti som ett experiment i demokrati och som sådant var det intressant att följa. Att fatta kommunala beslut i större skala på det sättet tror jag är svårt. Det måste gå att utkräva ansvar och det måste finnas utrymme för kompromisser. En av partiets dåvarande företrädare är för övrigt numera kommunalråd (M).
Idag var det riksdagsdebatt. Centerpartiets Annie Lööf gick till angrepp på regeringen för förslaget om att införa krav på att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Angreppet var också en av de saker som partiet valde att lyfta fram på sociala medier.
Detta är både illavarslande och ovärdigt. Illavarslande eftersom det antingen betyder att Centerpartiet ändrat sig i en viktig fråga eller inte vet vad de själva drivit för linje (oklart vilket som är värst). Ovärdigt eftersom både skolan och en partiledardebatt i Sveriges riksdag förtjänar bättre. Centerpartiet har både slutit uppgörelser och motionerat om frågan. Det här är bakgrunden till förslaget:
Friskolekommittén
I den parlamentariska Friskolekommittén gjordes en uppgörelse mellan alla partier utom V och SD om att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Så här står det i kommitténs betänkande från augusti 2013:
Ur Friskolekommitténs betänkande, sid 299.
Inga i sammanhanget viktiga partier lämnade reservationer eller särskilda yttranden avseende detta.
Utredningen
Som ett resultat av Friskolekommittén tillsatte alliansregeringen i juli 2014 utredningen Offentlighetsprincipen i fristående skolor, Dir. 2014:91.
En särskild utredare ska lämna förslag om hur offentlighetsprincipen i praktiken kan införas i fristående skolor och göra konsekvensanalyser av en sådan reglering.
Notera att detta alltså var när Annie Lööf fortfarande var minister i en alliansregering. Beslutet om direktiven togs vid ett regeringssammanträde den 19 juni 2014 .
Budgeten 2015
Efter valförlusten i september 2014 lade allianspartierna en gemensam budgetmotion inför 2015. Den minnesgode kommer ihåg att alliansbudgeten vann i riksdagen, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är vad allianspartierna var överens om gällande skolan:
Ur avsnitt 9.2. Rätt att välja skola – skärpt kvalitetskontroll, alliansens gemensamma budgetmotion inför 2015.
Centerpartiets
omsvängning
Idag gick alltså Annie Lööf till hård attack på regeringen för att de föreslår en sak Centerpartiet inte bara drivit utan också slutit uppgörelser med andra partier om. Att de skulle ha glömt sitt tidigare ställningstagande i frågan ter sig osannolikt. På hemsidan står fortfarande att de vill ”Att samma villkor ska gälla för fristående och kommunala skolor”. Därför måste jag anta att de faktiskt har ändrat sig. Jag har inte sett några svar på frågan om varför, och inte heller hittat några tidigare utspel där Centerpartiet meddelat att de ändrat sig. Om Centerpartiets medlemmar fått tycka till är oklart.
Det vi vet har hänt är dock att remisssvaren på utredningens förslag har offentliggjorts. Friskoleföretagens organisationer och lobbyister är kritiska. Så här skrev Almega om hur de ser på offentlighetsprincipen i sitt remissvar på utredningen:
Det kan få stora, allvarliga och oanade konsekvenser. Inte minst finns det en överhängande risk för att friskolor kommer att begära ut information av varandra i konkurrensstörande syfte, och att organisationer som på ideell grund är mycket kritiska mot friskolor kommer att begära ut stora mängder information i syfte att störa friskolornas verksamhet. Risken finns för en form av ”informationskrig” där företag, myndigheter, media, individer och organisationer lägger stor energi på att begära ut information av varandra.
Ur Almegas remissvar.
Kanske är det så att det där som sägs lite skämtsamt ibland –att Centerpartiet är Almegas politiska gren – stämde idag?
Vårt skolsystem förtjänar partier och politiker som förmår att göra uppgörelser och som förmår att hålla dem, men också partier som motiverar varför när de ändrar sig. Det vore rimligt med en förklaring från Centerpartiet.
Att jobba tillsammans för att uppnå ett mål kan vara både stimulerande och utvecklande. Det förutsätter att målet är förankrat i verkligheten och att det finns grundläggande förutsättningar. Många som i sin yrkesroll arbetat utan förutsättningar för att nå helt orealistiska mål vet vad som händer annars: Det blir demoraliserande och nedbrytande. Därför är jag bekymrad över skolan i Enköping, kommunen där jag bor. Ikväll är det kommunfullmäktige och jag har den största respekt för alla politisk aktiva som upprätthåller demokratin i en kommun. Jag vet att det är svårt, slitsamt och många gånger otacksamt. Jag vet att det handlar om att prioritera, kompromissa och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Med det sagt måste jag säga att de mål som sätts för skolan i förslaget till kommunplan och budget tyvärr är långt ifrån verkligheten. Jag kommenterar inte ekonomin här, det har Tankesmedjan Balans redan gjort (Läs, följ och stöd!) utan håller mig till målen. Bilden nedan visar konkretiseringen av kommunfullmäktiges målbild för skolan 2023:
Hur verkligheten ser ut? Skolverkets statistik visar att det krävs stordåd för att nå mål 4 om att alla ska klara gymnaisebehörighet och mål 5 om att alla ska ta gymnasieexamen. 2018 såg det ut så här:
Var 9:e elev går ut nian utan gymnasiebehörighet, sådär tre (3) i varje klass. Då är nyligen invandrade borträknade ur statistiken.
Det är inte bara
resultaten i sig som gör målen orealistiska om man inte samtidigt satsar
*stora* resurser. Det år också det allt mer splittrade skolsystemet. På femton
år har skillnaderna mellan skolorna i kommunen ökat snabbt.
2003 skilde det 34 poäng mellan snittbetyg på skolan med lägst respektive högst. Idag skiljer det 55 poäng.
2003 skilde det 13 poäng i snittbetyg mellan flickor och pojkar. Idag skiljer det 31 poäng.
Mellan flickorna på skolan med högst snittbetyg och pojkarna på skolan med lägst skiljer det svindlande 96 poäng.
Jag är inte emot målen i
sig. Vi borde ha ett skolsystem som klarade dem. Problemet är att mål som inte
är förankrade i verkligheten leder fel. De skapar en illusion hos
beslutsfattarna om att läget är bättre än det är samtidigt som de riskerar att
bli demoraliserande för personalen. Vilka mål skulle behövas för skolan i
Enköping? Jag tycker att realistiska mål som anger en riktning vore att
föredra. Några exempel vore:
Minska skillnader mellan pojkar och flickor.
Vända utvecklingen mot allt större skillnader mellan skolor.
Öka andelen behöriga lärare genom att aktivt söka upp lärare som lämnat yrket
Sådana mål kan göras
konkreta. På bara 4 års sikt kan vi inte vänta oss underverk men vi kan ha
hunnit med flera steg i rätt riktning. jag ser hellre en kommunplan som tydligt
anger kommunens problem och försöker lösa dem steg för steg än en som sätter upp
mål på formen ”om vi bara jobbar lite annorlunda kommer allt bli
bra”.
Idag skriver jag i Dagens Samhälle med anledning av de senaste veckornas diskussion om religiösa friskolor i allmänhet och de skolor där SÄPO gripit in i synnerhet.
Vi har skapat ett system
där det demokratiska inflytande beskurits så hårt att oegentligheter i vår
gemensamt finansierade skola inte går att komma åt med politiska beslut. Det är
detta riksdagen behöver ändra på. Skolan ska stå under demokratisk kontroll. De
folkvalda kommunpolitiker som betalar ut skolpeng måste få möjlighet att stoppa
skolor som inte fungerar. Vi medborgare måste kunna kräva det av dem. Frågan om
religiösa friskolors vara eller inte vara är i sammanhanget ett sidospår. Så
länge vi har en skola bortom demokratisk kontroll och insyn kommer skandaler
som den nu aktuella att vara både möjliga och logiska.
