Menar Almega att friskolorna kommer riva sina skolor och ta med sig lärarna därifrån?

Idag släppte Almega rapporten Vilka konsekvenser får friskolornas vinstförbud för elever och kommuner? och i pressmeddelandet dundrar organisationen om att 87.000 elever kommer förlora sin skola. Nu har jag både läst rapporten och lyssnat på seminariet (länk kommer när sådan finns). Vad säger Almega egentligen?

87.000 elever utan skola?

Almegas huvudbudskap är att om friskolor stängs står 87.000 elever utan skola och till och med att ”kommunerna måste mycket snabbt etablera 371 nya grundskolor”. Det är ett milt uttryckt uppseendeväckande påstående.

Självklart kommer kommuner att kunna ta över skollokaler. Visst kommer det att krävas arbete och visst kommer det att finnas lokaler som blir svåra att använda. Men att alla elever som går i friskolor som stängs ska behöva plats i nyetablerade skolor är nys.

Menar Almega att friskolornas lokaler håller så låg kvalitet att de inte kan användas med kommunen som huvudman eller av någon icke-vinstdrivande friskoleaktör. Tänker sig Almega att skolorna ska rivas eller brännas ned när den vinstdrivande verksamheten flyttar ut?

Fastighetsbolagen som äger skolorna kommer att självklart att ha intresse av nya hyresgäster. Konkurrensen från andra branscher om just skollokaler är inte precis jättestor. Det är ju dessutom så att när de stora koncernerna etablerar sig så förhandlar de, eller de fastighetsbolag som bygger deras skolor, med kommunen om delfinansiering, villkor och ibland till och med om garantier för att ta över kontrakt.

Att kommunerna snabbt ska bli tvungna att etablera mängder av nya skolor tror jag faktiskt inte ens de mest Almegta-trogna ledarskribenterna går på.

Elever som pendlar över kommungräns

En liten del av eleverna går förstås i friskola i annan kommun och om dessa väljer att flytta tillbaka till hemkommunen kommer det att krävas plats där, det har Almega rätt i. Det här har dock kommunen ansvar för redan idag.

Om det skulle vara så att en stor del av alla som pendlar till en friskola i en annan kommun flyttar hem och behöver plats i den egna kommunen så visar statistik från SCB 2017 att de kommuner som har ett stort antal utpendlande elever i flera fall har en stor andel inpendlare. Detta bortser Almega helt ifrån. I Sundbyberg pendlar 19 procent av eleverna ut från kommunen. Samtidigt är andelen elever i skolorna som pendlat in från andra kommuner 15 procent. För Solna är motsvarande siffror 22 respektive 12 procent.

Observera också att siffrorna om pendling från SCB avser både kommunala och fristående skolor. Med 2 procent av eleverna i kommunala skolor som pendlat från en annan kommun och 12 procent av eleverna i fristående skolor handlar det om ca 17.400 respektive ca 17.900 elever. Det går alltså alldeles utmärkt att pendla också till kommunala skolor. 2017 var det nästan hälften av de utpendlande eleverna som gjorde det. Så kommer det att vara också fortsättningsvis.

Lärarna då?

Almega gör ett nummer av att kommuner kommer stå utan lärare. Tänker de sig att lärarna fortsätter att jobba kvar i friskolorna utan elever? Eller tänker de ta lärarna med sig någon annanstans? Så kommer det ju inte att bli. Lärarna kommer såklart att erbjudas jobb i kommunen eller av friskolor som precis som idag driver sin verksamhet utan vinstuttag. Almega hänvisar i sin rapport till ”att endast hälften (51 procent) av de lärare som idag arbetar i friskolor, om dessa försvinner, skulle börja jobba i en kommunal skola i stället”. Som stöd för detta refereras en undersökning från Svenskt Näringsliv. Låt oss se.

Svenskt Näringslivs undersökning från 2017 omfattade 2000 lärare i friskolor. 950 svar kom in. Bortfallet var alltså 53 procent. Ingen analys av bortfallet tyck ha gjorts. (I diagrammen med undersökningens resultat står sedan att N=679 vilket tyder på att antalet svar var färre än de uppgivna 950, men det är framgår inte av rapporten vad det beror på.) Sant är i alla fall att 51 procent av de svarande angav att de skulle söka jobb i kommunen, men det är faktiskt endast 32 procent som säger att de skulle söka sig bort från offentligt finansierad utbildningsverksamhet. Andelen som svarade Vet ej/Vill ej svara eller inte svarade alls var 16 procent. Det tycks trots allt finnas hopp för att lärarna ska finnas kvar. I den grupp som svarade, och alltså utan analys av bortfallet, kan man lika gärna säga att bara 32 procent av lärarna i friskolor skulle söka sig bort från skolan.

Ur Svenskt Näringslivs undersökning.

I samma undersökning ställde Svenskt Näringsliv frågan hur viktigt det var med en mångfald av arbetsgivare. Hela 43 procent (!) av de svarande lärarna i friskolor (!!) tyckte att det var Helt oviktigt eller Ganska oviktigt. Men det stod inte i Almegas rapport idag.

Vinst eller vinstuttag

Rapporten börjar med en förvirrad sammanblandning av begreppen vinst och vinstuttag. Almega påstår först att socialdemokraternas partistyrelse föreslagit ”att partiet ska förbjuda vinst i friskoleföretag”. Redan i nästa mening står det dock att det handlar om ”vinstuttag”. Det är inte samma sak, och det vet alla som driver företag. Ett företag kan göra vinst och låta återinvestera den i företaget eller dela ut den till ägarna. I det ena fallet stannar pengarna i verksamheten, i det andra inte.

Sedan fortsätter det. Almega berättar att Reepalu-utredningen (SOU 2016:78) föreslog att ”vinsterna i skolan skulle begränsas till sju procent av företagens operativa kapital plus statslåneräntan” och säger sedan att den nya förslaget från S är att förbjuda vinster helt. Det är alltså återigen skillnad på rörelsemarginal, vilket är det Reepalu-utredningens förslag handlade om, och ett förslag om hur mycket av denna rörelsemarginal som får delas ut till ägarna.

Antingen har Almega inte förstått skillnaden, eller så försöker de förvirra med denna sammanblandning.

Förslaget om vinstbegränsning i den så kallade Reepalu-utredningen (SOU 2016:78)

8,5 procent

I rapporten skriver Almega att utbildningsministern har ”fastslagit att storleken på sänkningen av den skolpeng som går till friskolor ska ligga på 8,5 procent”. Så är det inte. På den presskonferens Almega refererar till säger utbildningsminister Anna Ekström att regeringen arbetar vidare med förslag till en reformerad skolpeng som gör ”så att huvudmännen får betalt för det de gör och inte för mer”. (I frågestunden refererades sedan till SOU 2020:28 som föreslår att kommunerna ska få besluta om ersättningen och att den beräknat en skillnaden till 8,5 procent, men det säga inte något om ett sådant förslag).

Almega skriver också att de ”varit i kontakt med Regeringskansliet för att få ett underlag till denna siffra”. Nog för att de kan ha gått fort när Almega skrev sitt remissvar på Björn Åstrands likvärdighetsutredning (SOU 2020:28), men att de inte känner till och har skärskådat kalkylerna på sid 431-444 ter sig faktiskt osannolikt.

De små marginalerna

Ur IES årsredovisning 2019/2020.

I vilket fall skulle en sänkt ersättning vara förödande enlig Almegas rapport. Istället för att kommentera eller kritisera kalkylen i likvärdighetsutredningen hänvisar de till statistik om överskott i fristående skolor på bara 1-3 procent. Detta står i stark kontrast till hur de stora koncernerna presenterar lönsamheten.

Internationella Engelska Skolan lovade i sin senaste årsredovisning 8 procents rörelsemarginal och visade också att det lyckats ganska bra de senaste åren.

Academedia lockar investerare genom att berätta hur en ny grundskola på bara 5-10 år levererar en rörelsemarginal (EBIT) på 11-12 procent. I Förskolor ännu snabbare.

Ur Academedias årsredovisning för 2020/2021.

Det är värt att notera att Academedia samtidigt skriver att de initiala investeringarna är begränsade och kräver ”litet eller inget rörelsekapital eftersom skolpengen betalas i förskott från kommunerna”. Självklart är dessa förmåner värda att försvara för de företag inom Almega som åtnjuter dem. Frågan är dock vad företagen som verkar på vanliga marknader tycker om detta. Det är villkor de bara kan drömma om.

Helt utan historisk tillbakablick

Almega påstod på seminariet att det aldrig gjorts någon konsekvensbeskrivning av ett förslag om lägre ersättning. Det gjordes faktiskt i samband med friskolereformen på nittiotalet i SOU 1992:38:

De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.

Citat ur SOU 1992:38.

Det blev trots det 85 procent och det hindrade inte friskolor från att startas på nittiotalet.

Men Skanska får ju göra vinst?

Tobias Hammarberg, kommunalråd i Haninge, drog på seminariet det vanliga argumentet om att Skanska ju får göra vinst när de bygger skolor och vägar. Det krävs bara grundläggande kunskap marknadsmekanismer och marknadsekonomi för att förstå att det inte är en relevant jämförelse. Läs mer om det varför här.

Lättare att starta friskolor

Att bara några få dagar efter att Skolinspektionen till slut stängt Römosseskolan presentera ett förslag om att det måste bli lättare att starta friskolor måste sägas vara antingen mycket modigt eller en följd av oturlig timing.

Ett av Almegas förslag i rapporten.

Omsorg om de små

Som så ofta var det de små och idéburna skolorna som var i fokus. Ja, och de små kommunerna. På seminariet där rapporten presenterades användes Nacka och Täby som exempel på mindre kommuner som skulle drabbas hårt. Vi pratar om Sveriges 15:e och 31:a största kommuner med 107.000 respektive 73.000 invånare.

Till dig som läst hit

Stort tack. ta kontakt med politiker där du bor och prata med dem om hur viktigt det är att jämna ut spelplanen så att kommunala skolor kan ersättas för sitt större uppdrag och ansvar. Så att reglerna ändras så att vi får insyn i hur våra skattepengar används. Och så att vi inte fortsätter bygga ett skolsystem där ett barns chanser i skolan avgör allt mer av föräldrarnas utbildning och inkomst.

Makthavare och politiker borde bedömas efter vad de faktiskt gör, inte vad de säger

Igår skrev liberalernas utbildningspolitiske expert Isak Skogstad i sociala medier att det var dags att syna Socialdemokraterna och Anna Ekström för vad de faktiskt gör när de faktiskt sitter vid makten. En av punkterna i Skogstads lista med socialdemokratiska felgrepp löd:

“För drygt tio år sedan inrättade de Barn- och Elevombudet, som skrämt upp lärare genom sina krav på böter när lärare agerat mot stök och våld i skolan.”

Skogstads lista.

Det är visserligen inget ovanligt att liberaler ropar högt om Barn- och Elevombudet (BEO) numera, men det här påståendet är faktiskt något annat. Alldeles oavsett eventuella uppfattningar om BEO i sak.

Till att börja med infördes Barn- och elevombudet 2006. Det är femton år sedan (men hey, varför låta sådana fakta störa den fina retoriska figuren med 30-20-10 i texten?).

Hur gick det då till? Jo, det var en enig riksdag som fattade beslutet. Folkpartiet skrev i en följdmotion att man stödde andemeningen i förslaget, men ville ha flera skärpningar. Förslagen riskerade att bli verkningslösa annars. Ingen kritik mot inrättandet av BEO så långt ögat nådde alltså. En av undertecknarna finns kvar i riksdagen än idag, Christer Nylander. Kanske skulle Skogstad konsultera honom nästa gång?

Beslutet om att inrätta BEO togs alltså strax innan alliansregeringen tillträdde. Men vad hände sedan? Hade Skogstads partikamrater på utbildningsdepartementet några invändningar? Nej. I Expressen 2010 förklarade Jan Björklund att “BEO kan hjälpa till att kräva kommunen på skadestånd om inte tillräckligt gjorts för att förhindra mobbning. Vi har gett BEO ökade resurser.”

Och nog såg folkpartisterna på utbildningsdepartementet till att ge BEO ökade resurser allt. Första året som BEO inrymdes i Skolinspektionen, 2008, var anslaget 2,5 miljoner. 2014, Björklunds sista år som minister hade det ökat till 15 miljoner. Sexfaldigade anslag på ungefär lika många år.

2010 var det för övrigt också dags för ny skollag. Då fanns alltså goda möjligheter att ändra på reglerna för barn- och elevombudet. Men inte. “Huvudprinciperna i dagens skollag om åtgärder mot kränkande behandling bör gälla även i den nya skollagen” ( proposition 2009/10:165 ). Ansvarigt statsråd: Jan Björklund (fp).

Ur handlingarna till folkpartiets landsmöte 2011.

Men Björklund kanske tvingades av de elaka moderaterna i regeringen? Kanske var det Reinfeldt och Borg som gjort gemensam sak med S ? Nej. I handlingarna till folkpartiets landsmöte 2011 skrev partistyrelsen att Barn- och elevombudet “fungerar tillfredställande”.

Skogstad och hans partikamrater är såklart välkomna att kritisera BEO ändå, men det här sättet att springa ifrån det egna ansvaret är verkligen inte vackert.

“Makthavare och politiker borde bedömas efter vad de faktiskt gör, inte vad de säger”, skrev Skogstad.

Jo. Det är ett bra tips.

Partister som förmår syna sitt eget partis misstag och berätta att de ändrat sig förtjänar respekt. I motsats till partister som skyller på andra.

Skogstads text med felaktigheterna om BEO dök förresten senare upp i en debattartikel signerad Sabuni och Fredrik Malm i Skolvärlden.

Så spreds hittepå-siffrorna om familjeveckan och polisen

Hade du valt familjevecka för över 30 miljarder eller sänkt skatt, frågade SvD:s ledarskribent Susanna Silfversköld retoriskt i början av sommaren. Hon var inte ensam. Budskapet om att familjeveckan kostade 30 miljarder blev snabbt populärt i sociala medier på högerkanten. Familjeveckan förtjänar en saklig diskussion och innebörd och effekter, se slutet av denna text, men nu handlar det om kostnaden. Någon kom på att man kunde jämföra de 30 miljarderna med polisens budget på 28 miljarder och det visade sig att det var många som hellre ville dubblera polisens budget än att införa familjeveckan. Moderatkvinnornas ordförande, riksdagsledamoten Josefin Malmqvist, hävdade att vi kunde få 58.932 poliser för pengarna. (Med tanke på att vi har knappt 21.000 poliser är det nästan lite sorgligt.)

Problemet är bara att familjeveckan inte alls kostar över 30 miljarder, något alla som tänker efter borde kunna räkna ut. Det är nämligen inte svårt. Josefin Malmqvist stoltserar visserligen med en examen från Oxford, men lite överslagsräkning räcker bra:

I Sverige är vi ungefär 10 miljoner. Överslagsmässigt finns ungefär 1 miljon barn i berörda åldrar. Sannolikt lite i underkant, men överslagsmässigt. Med två barn per familj blir det på samma sätt ungefär en halv miljon familjer. Men alla är inte kärnfamiljer så vi räknar antalet föräldrar. Överslagsmässigt ungefär 1 miljon föräldrar. Om vi räknar med att de har en snittlön på 30.000 (återigen överslagsmässigt) får de ut 24.000 i månaden eftersom föräldraförsäkringen ger 80 %. För en vecka skulle det alltså handla om 6000 i ersättning. Med en miljon föräldrar totalt 6 miljarder. Mycket pengar, men långt ifrån de 30 miljarder det skramlas om.

Förslaget nu handlar för övrigt om 3 dagar och är kostnadsberäknat till 4 miljarder.

Så var kom siffran 30 miljarder ifrån, och varför sprids den nu?

När socialdemokraterna lanserade förslaget om familjevecka i valrörelsen 2018 angavs att familjeveckan fullt utbyggd skulle kosta 5,9 miljarder (vilket ligger nära överslaget ovan). Svenskt Näringsliv reagerade snabbt och organisationens chefsekonom Bettina Kashefi hävdade att den verkliga kostnaden var 32,9 miljarder eller “motsvarande drygt halva försvarsbudgeten på 53 miljarder”. Men hur räknade Svenskt Näringsliv egentligen? I den PM som låg till grund för utspelet om 32,9 miljarder visade det sig att de inte räknat på kostnaden i statsbudgeten utan på effekten på BNP. En sådan finns såklart. Om vi jobbar förre dagar påverkas BNP, inget konstigt med det. BNP är dock något helt annat än statens budget. Nationalekonomen Robert Östling på Ekonomistas kritiserade Svenskt Näringsliv och konstaterade att påverkan på de offentliga finanserna är en sak och BNP-påverkan en annan.

Nu närmar sig ett införande av en till tre dagar av familjeveckan och frågan tog fart. Susanna Silfversköld på SvD fick snart sällskap av etablerade tyckare. Säkerhetsbranschens profilerade VD Joakim Söderström skrev att familjeveckan och polisen kostade ungefär 30 miljarder vardera och föreslog att polisens budget skulle dubbleras. Även vanligtvis sansade och kunniga debattörer hakade på. Att en av liberalernas tjänstemän i regeringskansliet skrev att “Det är som att jämföra prislappen på ett äpple med timkostnaden för att sköta ett päronträd”, hjälpte föga. Det finns uppenbarligen riksdagsledamöter som hellre följer logiken på sociala medier än argumenterar utifrån fakta. Det tog två veckor, sedan hade hennes egen gruppledare 30 miljarder att lägga på fem olika 6-miljardersreformer istället för familjeveckan. Det är bra utväxling. Stoppa en reform för 4 miljarder och få 30 miljarder över.

Vad kan vi lära av det här? Varför riksdagsledamöter, ledarskribenter och tyckare, som rimligen borde ha både tid och kunskap att själva ta reda på vad en reform faktiskt kostar, går på en så uppenbart felaktig jämförelse är svårt att veta. Kanske kan de inte räkna, kanske är de så påverkade av näringslivhögern att de inte tänker själva, kanske är de helt enkelt mer intresserade av genomslag i debatten än att presentera en politik som är förankrad och genomförbar? Vad vet jag? Oavsett vilket blir dock effekten besvikna väljare. Om det blir aktuellt att stoppa familjeveckan kommer det ju att visa sig att det inte finns några 30 miljarder att satsa på polisen.

Den verkliga lärdomen är dock hur framgångsrika Svenskt Näringsliv är. Ett PM med en slarvig kalkyl från 2018 styr fortfarande debatten. Inte av sig självt, för organisationen har många både anställda och närliggande organisationer som hjälpt till att hålla frågan vid liv. “Kostnaden för att införa familjeveckan har beräknats till mellan 5 och 33 miljarder kronor”, skrev Företagarna. Skattebetalarnas riksförbund hävdade att “Kostnaden för att införa familjevecka skulle sannolikt landa någonstans mellan 20 och 40 miljarder kronor varje år”. Båda använder, precis som Svenskt Näringsliv, ett språkbruk som för tanken till kostnaden för staten när det egentligen handlar om BNP-påverkan.

Det här förstör debatten. “Everyone is entitled to his own opinion, but not his own facts”, ska den amerikanske senatorn och ambassadören Daniel Patrick Moynihan ha sagt en gång. Han hade rätt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att debattera mot hittepå. Medvetet missvisande siffror flyttar fokus från sakfrågan till låtsasdiskussioner om halva försvarsbudgeten eller om att dubblera polisen. Och det är sannolikt avsikten.

Finns det ett problem för föräldrar som inte kan vara lediga från jobbet när skolan eller förskolan håller stängt? Eller som har svårt att få ledigt för att gå på utvecklingssamtal? Tveklöst. Att sakfrågan har kommit helt i skymundan måste betraktas som en stor framgång för näringslivshögern. Politiska krafter till vänster behöver dra lärdom och se till att det finns både underlag och kampanjmaterial som bemöter felaktigheterna nästa gång.

I sak då? Jag tycker till att börja med att familjeveckan är radikal eftersom den är kvoterad. Det är också intressant att nästan ingen argumenterar mot det. Å ena sidan försöker familjeveckan lösa ett verkligt problem, å andra sidan tycker jag att den borde samordnats mer med föräldraförsäkringen. Det senare hoppas jag blir möjligt längre fram. Familjeveckan kunde t.ex. växlas mot att stoppa möjligheten att spara föräldraledighet ända till 12 års ålder. Det är också viktigt att modellen inte tillåter kryphål som gör att ledigheten kan tas ut också när skolan är öppen.

Slutligen. Familjeveckan handlar om att föräldrar ska kunna vara lediga från sitt arbete när skola eller förskola håller stängt. Det är viktigt för föräldrar som inte själva kan styra sina arbetstider. Familjeveckan handlar också om att säkra möjligheten för alla föräldrar att kunna vara lediga för att gå på utvecklingssamtal i skolan. Det är viktigt för att skapa bättre förutsättningar för en likvärdig skolgång för alla barn. Att liberalernas gruppledare Johan Pehrson reducerar det till “sossefamiljeweekend” är inte bara hittepå, det är – oavsett vad man tycker om förslaget – ovärdigt.

Den svenska högermannen och IQ-argumentet

Apropå den där fylle-tweeten om IQ och invandring… Två saker som jag lärt mig sedan jag började följa en del svensk och amerikansk alternativhöger efter mordet på Jo Cox för fem år sedan:

  • det som sprids i amerikansk alt-right dyker snart upp i svensk
  • en del av det som sprid i amerikansk alt-right dyker lite senare tyvärr också upp i etablerad svensk höger

Det gäller symboler (ok-tecken, mjölk, grodor), uttryck (godhetssignalering, MSM) och argument. Jag förvånades därför tyvärr inte av att en etablerad svensk högerman i veckan drog ”invandrare har lägre IQ”-kortet. The Guardian skrev om The unwelcome revival of race science våren 2018 när Molyneux, som jag följde, och andra rasade igång om detta. (Lång och intressant text i Guardian!)

Att den amerikanska alternativhögern drivit frågan har varit tydligt under flera år och blev till slut den antagligen tyngsta orsaken till att en alt-right-personlighet som Stefan Molyneux stängdes av från twitter, youtube och andra plattformar.

Hösten 2018, några månader efter Guardians artikel, började Youtubes roll i sammanhanget att uppmärksammas. Det dröjde dock till 2020 innan Youtube agerade.

Visst, tankegodset kan ha uppstått i högermannens huvud efter för många öl och dåligt humör, men det är svårt att frigöra sig från tanken att det amerikanska inflytandet haft betydelse. Det finns i alla fall goda skäl att hålla ögonen på utvecklingen i internationell alt-right.

Influencer-högern demonstrerade sin makt

Hanif Bali fick snabbt ta bort sina tweets med erbjudande om ekonomiskt stöd till riksdagsledamöter i centerpartiet om de skulle byta sida inför en eventuell statsministeromröstning. En prestigeförlust kanske, men antagligen inte jättestor. Den moderata partiledningen torde ha förstått budskapet. Att fokusera på användningen av det retoriska tricket “jag skämtade bara” är ett misstag. Det är naturligtvis sant att greppet att hävda ”skämt” eller ”illvillig tolkning” när kritiken kommer är ett problem i den offentliga debatten, som Max Sjöberg skrev i DN. Det är också sant att det är “olämpligt av en riksdagsledamot att antyda att man kan handla med åsikter och sympatier”, som en statsvetare sade i GP. Båda missar det kanske viktigaste:

Det var en maktdemonstration.

Bali visade sin hur stor makt han har. Makt över de egna följarna. Makt som följer av den ekonomiska styrka han därmed besitter.

“Vi fick ihop två miljoner på en helg”, skrev han. Det motsvarar gissningsvis ungefär en sjättedel av Liberalernas valbudget. Inget parti kan ignorera det. Alla partier påverkas, men såklart mest de där enskilda kandidater med sådana muskler bygger sig en egen maktbas.

En som förutspått utvecklingen är den konservative debattören och tidigare Timbro-mannen Roland Poirier Martinsson. I vintras skrev han om hur den anständige republikanen John McCain gjorde misstaget att liera sig med Sarah Palin inför presidentvalet 2008. Det gav teparty-rörelsen stort inflytande, något som till slut i praktiken slet sönder det republikanska partiet. Poirier Martinsson varnade för en utveckling där Ulf Kristersson gör samma misstag och lierar sig med det han beskrev som “Sverigedemokraternas tepartyrörelse och de kulturkrigiska kristdemokraterna”. Resultatet skulle kunna bli att moderaterna vinner valet 2022, men hålls gisslan i fyra år.

“Ett maktlöst parti med formell makt, där kraften ligger hos medlemmar som på en sekund byter ut Kristersson mot Hanif Bali om de inte får som de vill – omedelbart.”

Roland Poirier Martinsson i Aftonbladet 2020-12-09.

Ser vi det redan hända? Hanif Bali budskap gick i alla fall med säkerhet fram. Inte bara i moderaterna utan också i andra partier.

Hur svensk politik kommer att utvecklas de närmaste åren kommer bero mycket på hur partierna hanterar en handfull framgångsrika och välfinansierade influencers på högerkanten och deras – ofta arga – följarskaror.

Mordet på Jo Cox fick mig att upptäcka alternativhögern

Insåg igår kväll att det gått fem år sedan mordet på den brittiska labour-politikern Jo Cox. Hon sköts och knivskars flera gånger när hon kampanjade i samhället Birstall, inte så långt ifrån Leeds. Det var bara en vecka kvar till Brexit-omröstningen och parallellerna till mordet på Anna Lindh var förstås givna, även om Cox mördare greps redan efter bara några timmar. Precis som i fallet med Anna Lindh fanns det hos Jo Cox mördare också en historik av psykiska problem, men här fanns också något annat. Mördaren hade kopplingar till ett högerextremt brittiskt parti såväl som till en amerikansk nynazistisk organisation.

Jo Cox birthday memorial, (Garry Knight from London, England, CC0, via Wikimedia Commons)

För mig blev mordet också ett uppvaknande vad gäller den svenska och internationella alternativhögern. Den blev plötsligt verklig och inte bara ett ord.

På väg till en tillställning jag skulle till på kvällen då för fem år sedan såg jag ett inlägg från nyhetstjänsten bubb.la i mitt twitterflöde. Som många andra i och runt liberalerna där jag var aktiv hade jag hört talas om och tryckt på följ-knappen för den “frihetliga nyhetstjänsten” vars grundare hade ett förflutet i Centerpartiet och året innan hade fått priset till Johnny Munkhammars minne av Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Inlägget löd kort och gott: “Molyneux, Watson: Mordet på brittisk politiker utnyttjas av EU-vurmare, påstår falskt att det var politiskt… “ och en länk till Youtube. Jag klickade.

Stefan Molyneux och Paul Joseph Watson var nya bekantskaper för mig då. Två herrar som ifrågasatte uppgifterna om förövarens politiska sympatier och med ett raseri jag chockades av ansåg att mordet nu utnyttjades skamlöst av Remain-kampanjen. Det hade bara gått några få timmar sedan mordet. Videon finns inte kvar sedan Youtube stängt av Molyneux men The Wayback Machine har kvar en artikel av Watson på Infowars samma dag. “THE POLITICAL ESTABLISHMENT WILL EXPLOIT THE MURDER OF JO COX TO KILL BREXIT”. Full av länkar till Watsons eget twitterflöde där han skrev att de som antyder politiska motiv måste avgå. I artikeln står saker som att “The media will use the Jo Cox shooting as a way to push the pro-EU narrative. Watch it happen in real time. Agenda “journalism” och att media omedelbart efter mordet spridit falska uppgifter om förövarens politiska hemvist. Allt påstods ske i syfte att skrämma väljarna att rösta för att Storbritannien skulle stanna i EU.

Men det var inte artikeln i sig som var vändpunkten för mig. Det var dels raseriet i videon (och insikten om hur många följare de här herrarna hade), dels att länken spreds av vad som bara något år tidigare varit en svensk liberal startup. Vad händer?

Jag bestämde mig för att börja ta del av lite mer material från den svenska alternativhöger jag hittade. Och lite amerikansk. Det var lärorikt. Och skrämmande. Fortfarande lyssnar jag på ett avsnitt av deras poddar emellanåt. Molyneux har jag tappat bort sedan han stängts av från flera plattformar, men innan dess var det slående hur misogyni och främlingsfientlighet blandades med libertarianskt tankegods samt hat mot liberaler, feminister och miljörörelsen på ett för mig mycket obehagligt sätt. Svenska bubb.la är numera baserade i Ungern och har i sina poddar ett mycket mer resonerande tonfall, men trots det känns många av greppen igen. Samma signalord där som hos den amerikanska alternativhögern. Det är godhetssignalering, pk-manualer och MSM:er. Samma ironiserande om “vänstern”, om “liberaler” och om miljörörelsen. Samma resonemang om “nationer” och “folk”. Samma vurm för beväpnad befolkning. Samma avsky för skatt och skattefinansierad verksamhet.

För mig har det varit ett uppvaknande att se hur argumentationen från det som först hördes hos en ganska extrem amerikansk höger spred sig via en europeisk och svensk alternativhöger ända in i de etablerade partierna. Ord har betydelse. Tim Snyder skrev i sin On Tyranny – Twenty lessons from the twentieth century, nionde lektionen:

“Be kind to our language. Avoid pronouncing the phrases everyone else does. Think up your own way of speaking, even if only to convey that thing everyone is saying.”

Ur nionde lektionen i On Tyranny – twenty lessons from the twentieth century av Timothy Snyder

Ord, uttryck och symboler som får stå oemotsagda normaliseras. Det gäller också sådana som när de ifrågasätts viftas bort med ett “det var bara skoj, förstår ni inte ett internet-skämt?”. I en annan av Snyders lektioner, den tredje, pekar han på just detta. Hot och hat får inte normaliseras i det offentliga rummet. “The symbols of today enable the reality of tomorrow.” Att se hur symboler, argument och uttryck spritt sig från amerikansk alternativhöger in i svensk dagspolitik visar hur rätt han har. Snyders bok är inte bara en bra historielektion utan också en manual för att hantera en vardag där alternativhögerns och högerextremismens tankar och uttryck tyvärr fått allt större utrymme. Tankar och uttryck som det är svårt att bortse från betydelsen av, nu fem år efter mordet på Jo Cox. Tankar och uttryck som också spelat stor roll för förändringen av det svenska politiska landskapet.

Etiskt svårt för Almega om inte föräldrarnas plånbok får styra

När jag pratar om konsekvenserna av skolsegregation brukar jag nämna Skolverkets rapport Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor från 2018. I den finns en slutsats som är svårsmält för alla som vill att skolan ska ge chansen till alla barn. Det som står i analysen är nämligen att föräldrarnas utbildningsnivå fortfarande förklarar en stor del av skillnader i skolresultat, men att:

“föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”

Ur Skolverkets rapport 467 från 2018

Både vänsterlutande och högerlutande åhörare reagerar. Såväl den som gärna pratar om om skolans kompensatoriska uppdrag som den som hellre fokuserar på meritokrati tycker att föräldrarnas inkomst är något som inte borde få påverka hur barn lyckas i skolan. Det har funnits något hoppfullt i det.

I skoldebatten låter det ibland som att alla aktörer egentligen vill ha en likvärdig skola där alla barn får chansen och att det bara skiljer i uppfattning om vägen dit. Tyvärr är det inte så. Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega talar klarspråk i sitt remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28). De gillar inte alls att resurser omfördelas mellan skolor med olika förutsättningar:

“Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar.”

Ur Almegas remissvar på likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28)

Man kan invända att det är en möjligen udda tolkning av begreppet universell välfärd men framförallt är det rimligt att ställa sig frågan vad Almega menar med “lika tillgång till”? Menar Almega att lika tillgång till skola kräver exakt samma peng för varje elev, oavsett förutsättningar och behov? Är det inte rimligt att alla har lika tillgång till vård, men att bara den som slitit ut höften får en höftledprotes?

Men det blir värre än så här. Stycket fortsätter nämligen:

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Det här måste ni läsa igen.

”En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.”

Ja. Det står så en bit ned på sidan 3.

Almega menar på riktigt att det är en svår etisk fråga att den arbetslöses barn får lika bra skola som höginkomsttagarens.

Almega delar upp elever i de vars föräldrar har bidragit, de vars föräldrar inte bidragit och de vars föräldrar till och med är en kostnad.

De vanliga debatterna om skolan känns futtiga i jämförelse. Det här är bortom diskussioner om hur skolvalet ska organiseras, om vi ska ha etableringsfrihet, tillåta kötid eller något av de andra trätoämnena i skolpolitiken. Det här är långt från alla tankar på meritokrati.

Den organisation som företräder friskolorna som arbetsgivare, Almega, ser etiska problem med ett kompensatoriskt skolsystem. Bara när plånboken styr blir det rättvist. Det är plutokrati.

Men skriver de inte annat också? Jo, men det här stycket är centralt eftersom det speglar en syn på skolan som sällan syns i debatten. Det är viktigt att veta att den här åsikten finns och att den inte bara frodas i obskyra sammanhang. Här kom den från organisation som företräder svenska friskoleföretag i förhandlingar med fackförbunden.

Almega är en arbetsgivarorganisation som representerar 11000 företag i 60 branscher. Om du känner någon företagare som är medlem, konfrontera henne eller honom med vad som står i Almegas remissvar.

På DN Debatt om en ny rapport om obehöriga lärare

Skriver på DN Debatt tillsammans med Lisa Pelling och German Bender om en ny rapport för Arena Idé. Det handlar om marknadsmekanismer som gör det lönsamt med obehöriga lärare och vad som behöver göras för att skapa incitament att satsa på behöriga. Att fortsätta som idag när andelen obehöriga är större i friskolor och på skolor i utsatta områden är inte hållbart.

Läs artikeln på DN debatt här.

Läs hela rapporten här.

Varför så angeläget att få hit Engelska skolan?

Kommunstyrelsens ordförande i Enköping, Moderaternas Ingvar Smedlund, nöjer sig inte med hur ordföranden i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden planerar framtida skolor i Enköping. Därför har han vid sidan av den nämnd som ansvarar för skolan dragit igång ett eget utredningsarbete med sikte på att etablera Internationella Engelska Skolan i kommunen. Från socialdemokraterna har vi pekat kritiserat detta. Både för att hanteringen inte är i enlighet med hur kommuner ska agera när det handlar om friskoletableringar och för de stora konsekvenser för ekonomi och segregation som kommer bli följden. Jag skrev tillsammans med vår gruppledare i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Solweig Eklund, om detta i Enköpingsposten igår. För den som inte har Enköpinsposten finns texten nedan
————-

Varför så angeläget att få hit Engelska skolan?
(Debattinlägg i Enköpingsposten 20210317)

Det är förvånande att kommunen vill erbjuda Internationella Engelska skolan etablering utan deras eget uttalade önskemål, skriver Solweig Eklund och Johan Enfeldt.

Under en längre tid har kommunalrådet Smedlund arbetat för att Internationella Engelska skolan IES ska etablera sig i kommunen. Detta är i sig anmärkningsvärt eftersom friskolesystemet har ett eget system för etablering som ytterst avgörs efter bolagets ansökan hos Skolinspektionen. Det tycker vi socialdemokrater är felaktigt, men så är reglerna utformade och det finns i dagsläget inget stöd i riksdagen för en ändring. Vi skulle vilja att det åtminstone vore så att de fristående skolorna behövde skriva avtal med kommunen efter överenskommelse om etablering för att erhålla ekonomiskt stöd. Nu behöver de inte det utan efter godkännande av statens skolinspektion tvingas kommunen att betala skolornas driftskostnad. Det finns insändare som har menat att kommunen inte ska betala så kallad skolpeng till en friskola men det går inte att neka.

Att en kommun likt Enköping nu vill erbjuda IES en etablering utan deras eget uttalade önskemål är förvånande och vi letar efter skälen till detta handlande.

Varför är kommunalrådet så angelägen? Det sägs från styret att IES är bra på integrering. Hur är det med den saken? Om man menar att IES har lika hög andel elever med icke svensk bakgrund som kommunala skolor är det rätt. Skolsegregationen handlar inte om det utan avgörs av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Av de elever som gick ut nian 2019 i riket, hade i snitt 58 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning (Skolverkets statistik, åk 9 2019). Bland de som gick ut nian i IES var siffran 75 procent. Det är en mycket stor skillnad.

Skolverket hävdar ”Att de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”. Det finns dessutom andra faktorer som gör att IES snarare medverkar till segregering än motverkar. Dels med intagning genom kösystem (först till kvarn), dels genom att så stor del av undervisningen är på engelska. Det gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de söker till IES.

Effekten av IES etablering i Uppsala är talande. Redan från början lockade skolan främst högutbildade familjer. 2011 hade 77 procent av deras elever minst en förälder med högre utbildning. Idag har den andelen stigit till hela 88 procent. Samtidigt hade andelen elever med utländsk bakgrund sjunkit med 18 procentenheter och är nu nere på 27 procent.

Detta kallar vi inte integration.

Solweig Eklund (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden
Johan Enfeldt (S), arbetsmarknads- och utbildningsnämnden