De senaste veckorna har jag tillsammans med Boel Vallgårda och Helena Weiss Larsson från Nätverket för en likvärdig skola skrivit om problemen med dagens skolmarknad i ett tiotal olika lokaltidningar. Friskolornas riksförbund har genom sin vd Ulla Hamilton svarat. Inget ont i det naturligtvis, men det gör mig ont att skoldebatten fungerar så här.
Man skriver ett debattinlägg och tar upp det oomtvistade faktumet att resultaten i svensk skola försämrats under 2000-talet. Friskolornas riksförbund svarar att resultaten ökar pga att fler väljer fristående skolor.
Man skriver en text om att skev resursfördelning gör att de skolor som egentligen behöver mer lärarresurser måste spara. Friskolornas riksförbund svarar med beskyllningar på formen ”ni nämner inte lärarnas betydelse”.
Man skriver en artikel om hur fristående skolor överkompenseras. Friskolornas riksförbund svarar (mekaniskt) att ni är emot vinst och valfrihet.
Man skriver om hur viktigt det är med en likvärdig skola för att alla barn ska få möjlighet oavsett bakgrund. Man får svaret ”Känslan är att de är emot företagande snarare än för en likvärdig skola.” Classy, Friskolornas riksförbund. Verkligen.
Man skriver om ökade kostnader som inte följts av ökade resultat. Friskolornas riksförbund vill att *alla* ska få gå i en skola de aktivt valt. Var hittar Friskolornas riksförbund pengar till det?
Man skriver ett inlägg om hur kötid bör slopas som urval vid översökta skolor. Friskolornas riksförbund pratar om annat. Ni vet (mekaniskt) typ ”ni är emot vinst och valfrihet”.
Man skriver om hur socioekonomisk bakgrund har alldeles för stor betydelse för skolresultaten. Friskolornas riksförbund svarar med att ”Skuldbeläggandet av eleverna måste få ett slut.” Classy, igen.
Döm själva:
Debattinlägg från Boel Vallgårda, mig själv och Helena Weiss Larsson i Nätverket för en likvärdig skola här.
Svar från Friskolornas riksförbund här.
Lärare, elever och alla vi andra förtjänar en bättre skoldebatt.
Valnumret av Liberal Debatt innehåller flera intressanta texter av bland andra Bengt Westerberg, Olle Wästberg, Per Altenberg, Csaba Bene Perlenberg (plötsligt har alla har namn som slutar på -berg?), Matilda Molander och Karin Pihl. Jag medverkar med en text om SD:s inflytande i riksdagens utskott. Texten är en bearbetning av ett tidigare blogginlägg som jag skrev i samband med att jag avslutade mitt medlemskap i Liberalerna. Dessutom smakfullt layoutat. Läs texten här:
Om det skulle vara så att V är lika illa som SD eller att både V och SD är extremistpartier så finns det en del självkritik att idka i borgerligheten. I alla fall i mittenpartierna. Själv har jag under mina till slut 23 år i Fp och L varit med och diskuterat, röstat, samarbetat eller gjort upp med Vänsterpartiet i flera olika frågor. Det är jag inte ensam om. Några exempel:
- Jämställdhet
- Vård och sprututbyte för missbrukare
- Vård för flyktingar
- HBTQ-frågor
- Frågor om medborgarinflytande, demokrati, insyn och transparens
Inget av ovan har hänt eller skulle ens vara i närheten att hända med Sverigedemokraterna. V har en vedervärdig historia. SD är vedervärdiga nu. Visst, det är säkert möjligt att det går att hitta någon aktiv vänsterpartist som typ hyllar Stalin också idag. På samma sätt kanske det går att hitta någon aktiv moderat som fortfarande tycker Mandela var en terrorist, att apartheid-regimen borde ha fått verka ifred eller till och med att allmän rösträtt var en dålig idé. De historiska ståndpunkterna kan inte ursäktas, men de gör inte partierna till tveksamma demokrater idag.
De som tjatar om att V och SD är lika illa måste börja få motfrågor. Vad är syftet? Varför jämställa SD med ett parti som liberaler i nutid gjort gemensam sak med i viktiga värderingsfrågor?
