When we go low

Idag skriver jag om etik i sociala medier tillsammans med partikamraten Ulf Schyldt från Täby i Liberalernas partitidning NU. Bakgrunden är förra helgens uppmärksammade offentliga gräl mellan L och S om statsbesöket i Iran. Vi går inte in på sakfrågorna om det var rätt att besöka Iran, slöja eller inte etc, utan håller oss till frågan om hur hårt skruvade budskap som är rimliga att sprida i sociala medier. NU publicerar inte alla artiklar på nätet, så därför finns texten här.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten

Det var förfärande att se hur det offentliga samtalets totala sammanbrott i USA banade väg för att Donald Trump blev vald till president. Men vi då? Är vi bättre? Frågan är tyvärr berättigad. Steg för steg är vi också på väg att omfamna samma metoder som leder till att vi, millimeter för millimeter, tummar på hederligheten i debatten.

Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.
Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.

Nu senast delade många liberaler entusiastiskt ett bildkollage som bland annat föreställde den svenska regeringsdelegationen på statsbesök i Iran i kontrast mot Theresa May bredvid Irans president Hassan Rouhani. Det började med ett inlägg från Gulan Avci skrev där hon skrev ”När brittiska och tyska kvinnliga politiker träffar religiösa ledare i auktoritära länder, visar de civilkurage genom att inte ta på slöjan”.

Problemet är att kombinationen av text och bild blir en lögn. May träffade Rouhani i FN-byggnaden i New York. Iransk lag – den som tvingar även besökande kvinnliga statsråd att bära sjal – gäller inte i New York. May visade ingenting genom att inte bära slöja i New York, trotsade ingen, markerade inget. Inte heller finns någon sådan lag i Saudiarabien. Även när detta blev känt fortsatte spridningen. Nu med argumentet att det inte spelade någon roll var bilderna tagits. Som om vi trodde att Ann Linde skulle burit slöja i New York.

Gulans tweet med samma bild spreds snabbt och när vår partiledare delade den blev det så att säga officiell partipolitik.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten, samma som både aggressiv vänster och alternativhöger. Vi är långt ifrån ”When they go low, we go high” och det oroar inför valåret. Medlemmar på alla nivåer ser och lär av detta. Är detta den väg vi vill gå? Lärde vi oss inte den läxan när andra gjorde den, så kanske vi också behöver förlora val innan vi lär oss det samma. Men har vi verkligen råd med det? Och vem vinner rösterna istället?

Vi hoppas att frågan om etik i sociala medier blir en stående punkt på kommande samlingar i partiet.

Ulf Schyldt Täby

Johan Enfeldt Uppsala

 

Vänsterliberal

Det har blivit dags för en precisering. Egentligen kunde beteckningen ”liberal” räcka, men i dagens svenska politiska landskap tycker jag inte att den gör det. Jag skulle önska en bred liberal rörelse och i en sådan kan det vara en poäng att precisera lite tydligare. Även i dagens svårt trängda folkparti tycker jag att det finns anledning att markera. Kanske är det alliansåren, kanske beror det på det politiska klimatet i stort, men allt fler folkpartister definierar sig som höger. Det gör inte jag. Jag är inte höger.

smedjan1

Läs gärna Mattias Svensson utmärkta sammanfattning i Timbros Smedjan från 2004. ”Varför dessutom uppträda under en beteckning som aldrig använts för att kategorisera liberala idéer, som genom historien alltid betecknat liberalismens motståndare och ofta dess totala motsats? ”

Jag kallar mig nu vänsterliberal. Det är inte heller ett perfekt begrepp, men jag tycker att det är tydligare än det så odefinierbara socialliberal. Och det ger en bättre indikation på både sakpolitiska ställningstaganden och en allmän placering på höger-vänster-skalan, alldeles oavsett om man tycker att skalan i sig är relevant eller inte.

Som vänsterliberal är jag Pro market, men inte Pro business. En verklig marknad omfattar både säljare och köpare, både utbud och efterfrågan. Jag tycker att svensk höger alltför ofta fastnar i ett pro businessperspektiv, där företagens intresse alltid väger tyngst.

neo_promarket1

Ekonomen Magnus Henreksson resonerade bra om begreppen i Neo 2014.

Resonemanget om pro market passar på flera områden som till exempel arbetsmarknad där fackföreningar enligt mig har en självklar och viktig roll, i välfärden där det allmänna inte kan lämna kvalitetsansvaret till medborgarnas val och i bostadspolitiken där det högerliberala svaret idag enbart stavas åtgärder på utbudssidan.

En vänsterliberal syn på samhället innebär för mig också insikten om att friheten ser olika ut beroende på individuella förutsättningar. Möjligheterna till en bra utbildning får inte vara beroende av föräldrarnas engagemang. Tvärtom behöver det barn som inte har stöd hemifrån den bästa skolan. Det behövs en bostadspolitik inte bara för den som skulle kunna flytta till något dyrare om det byggdes utan också för den som faktiskt har svårt att ha råd att bo alls.

wibble2011

Samma sak gäller miljö, klimat och biologisk mångfald. Vi påverkas alla, men de som har det sämst ställt drabbas hårdast. Det krävs radikala åtgärder på miljöområdet, åtgärder som förstår och använder marknadsmekanismer, åtgärder som inte väjer för högljudda särintressen. Läs Klas Eklunds Grön kapitalism, från Bertil Ohlin-institutets Wibble-föreläsning 2011!

Miljöpolitiken är ett viktigt skäl till varför jag ser behovet av mer federalism i EU. Gemensam miljö kräver – precis som gemensamma sedlar – en överföring av makt från regeringschefernas slutna rum till det folkvalda parlamentet. Till den åsikten är det långt i svensk höger av idag. Och vänster.

Så varför inte ”socialliberal”? Det korta svaret är att jag inte är van vid att använda begreppet om mig själv. Tyckte det var otydligt redan när jag började i folkpartiet för 20 år sedan. Idag tycker jag ”socialliberal” är alldeles för spretigt. Det används av både värdekonservativa och hbtq-aktivister i folkpartiet, av de som vill begränsa flyktingmottagande och de som vill ha öppna gränser. Det är helt enkelt långt mellan Staffan Werme och Birgitta Ohlsson. Begreppet socialliberal har för mig förlorat sin mening. Jag tycker vänsterliberal är tydligare.

Ryssland har en gaskran. Ska de ha en strömbrytare också? Och vem är det som ”satsar” i Finland egentligen?

Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.

Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.

Fennovoima, ägandet, finansieringen, bygget och bränslet.
Fennovoima. Statliga ryska Rosatoms ägarandel är 34 procent och bakom en stor del av finansieringen finns ryska intressen. Reaktor och uran levereras av Rosatom.

Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.

EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.

Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).

Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?

Syrien och utrikespolitiken i tidningen NU

Skriver idag kort i Tidningen NU (som fyller 30 – grattis) och önskar mig lite mer tydlighet i utrikespolitiken. När jag skrev texten var jag kanske en smula irriterad över vingligheten. Tack och lov har det lugnat sig lite kring de kemiska vapnen men dödandet fortsätter. Desto större anledning att faktiskt jobba fram en utrikespolitisk linje. NU finns inte på nätet så texten finns i sin helhet nedan.

Någon ordning får det väl vara, också i folkpartiet?

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang”, vilket jag förstår av många tolkades som något annat än regeringens FN-linje. Enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen och det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention i SVT:s Agenda. När Jonas Sjöstedt påminde om regeringens linje löd svaret ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag företräder folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten i NU förra veckan och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning i en viktig fråga framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de företräder partilinjen.

Johan Enfeldt, Björklinge

 

Den positiva freden som ett valvbygge på den negativa

Syrienkonflikten sätter spår i sinnet. Moralen är enkel – de gasade så vi bombar – men vi måste kunna ta ansvar för de praktiska konsekvenserna också. Jag går tillbaka till en lektion om varaktig fred under min militärtjänstgöring i mitten på 80-talet. Begreppen negativ respektive positiv fred och metaforen med ett valv blev något jag tog med mig av överste Einar Lyths föredrag. Jag har nu haft möjlighet att stämma av bilden med honom (tack!).

fredsvalv

Det handlade då visserligen om det kalla kriget, men jag tycker att bilden kan användas också idag. Den positiva freden – varaktig och utan hot – illustreras som ett valv. Det måste stå på två pelare och en grund. Grunden utgörs av den negativa freden, en fred som kan ske under hot, vara påtvingad eller bygga på terrorbalans. Ovanpå grunden byggs två pelare, en med attityder och en med åtgärder. Utan en grund i form av negativ fred går det inte, den första prioriteten är att få slut på striderna. Pelarna – attityder och åtgärder – måste sedan byggas så att de når lika högt. Man kan påverka attityderna, men det går inte att springa före med åtgärder om inte attityderna har förändrats i någorlunda samma takt.

Min slutsats är att militär intervention inte nödvändigtvis är fel om den syftar till att tvinga fram en vapenvila, men då måste det också finnas beredskap och uthållighet att upprätthålla en sådan, alltså en negativ fred. Bombningar för att stödja den ena eller den andra sidan är jag tveksam till, likaså idén att det i alla konflikter finns två sidor. I Syrien ter det sig som en kraftig förenkling.

Om C H Hermansson varit folkpartist hade han nog rutit till här också

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang” (vilket jag förstår tolkades som något annat än regeringens FN-linje) och enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen. Det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention och dundrade mot vänsterledaren Jonas Sjöstedts fråga om regeringens linje i Agenda. Svaret löd ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag representerar folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de representerar partilinjen.