Liberal miljöpolitik – rätt lösningar, men för lågt prioriterat

Några tankar om problemen med varför Liberalerna inte lyckas nå högre trovärdighet i miljöfrågor, trots att vi ofta får bra betyg när miljöorganisationer granskar partiernas politik.

Partiernas andel bra och dåliga svar enligt Naturskyddsföreningen inför valet 2014.
Partiernas andel bra och dåliga svar enligt Naturskyddsföreningen inför valet 2014.

Om det är någon fråga där vi landar extra mycket i ”å ena sidan, å andra sidan” så är det ofta miljön. Vår grund i marknadsekonomiska tänk ger en stabil bas att stå på, men ofta väger andra intressen starkare. Om det står mellan en marknadsekonomisk lösning som gör att förorenaren får betala lite mer så att miljön kan förbättras och ekonomiska intressen hos ”kärnväljare i villa, radhus och bostadsrätt” eller något som framförts på en frukost med Svensk Näringsliv, då får alldeles för ofta miljön stryka på foten. Det blir som med flygskatten på landsmötet. Vi landar i att flyget i princip ska bära sina egna miljökostnader, men inte just nu och inte på det här sättet (”flygskatt, men den ska vara internationell”). Och det är visserligen rätt i princip att bilismen får betala mer för den plats den tar, men inte just nu och inte så här. Det blir mycket lättare och vi blir tydligare när kostnaden inte direkt drabbar förmodade kärnväljare eller de mest frekventa frukostmöteslobbyisterna. Då funkar våra marknadsekonomiska resonemang bättre. Så är vi också bra på att ta betalt för miljökostnader i livsmedelsproduktionen. Vilket är helt rätt.

Till detta kommer att vi idag enligt den politiska logiken behöver hitta konflikter gentemot s och mp. Här har miljöfrågorna varit tacksamma. Några av oss minns kampanjen mot trängselskatter (”stoppa Billströms biltullar”). Inte en av våra vackraste stunder med tanke på att det efter alliansregeringens beslut snabbt visade sig att det inte låg särskilt mycket ideologi bakom motståndet. Det var bara en tacksam fråga för konflikt med S. Här har vi bättrat oss tycker jag, men i vissa frågor vacklar vi fortfarande.

Så länge vi ser på miljöfrågorna på det här sättet tror jag inte att vi ska lägga onödigt mycket mycket krut på dem. Jag tycker det vore både tråkigt och fel i sak, men sett till våra resurser är det onödigt att låta ofta engagerade medlemmar lägga alltför mycket energi på detta. Bättre då att prioritera andra frågor.

Om vi däremot bestämmer oss för att prioritera frågorna, om vi lyfter fram personer med kunskap och trovärdighet i miljöfrågor ända upp i partiledningen *och* vid några tillfällen kan visa att vi låter miljön gå före andra intressen. Ja, då finns det hopp. Det finns stora väljargrupper som gillar marknadsekonomi, liberal livsstil, natur och miljö.

Vid ett seminarium i Almedalen 2014, när miljöpartiet låg på topp i opinionen, sade liberala nyhetsbyråns Svend Dahl ungefär att ”Folkpartiet kunde ha varit Miljöpartiet” och att anledningen till att vi inte var det var att vi bestämt oss för att gå en annan riktning under första halvan av nittiotalet. Den har vi hållit fast vid sedan dess. Frågan är om vi törs vända oss tillbaka till de grupper av välutbildade och miljöintressena väljare som då (våren 2014) vallfärdade till mp?

Klas Eklund föreläser om Grön kapitalism.
Klas Eklund föreläser om Grön kapitalism.

Jag tror att det är nödvändigt för partiets fortlevnad, men om det ska ske så måste det ske på riktigt. En bra början vore att internt lyfta Wibble-föreläsningen med titeln ”Grön Kapitalism” av Klas Eklund på Bertil Ohlin-institutet 2011. Man kan se föredraget via länken här.

Missa inte diagrammet med kostnader för olika åtgärder som leder fram till utbrottet på temat ”Min klimatpolitik är dyrare är din! Därför är min klimatpolitik bättre!” efter en knapp halvtimme. Det är också en föreläsning där det är väl värt att lyssna på frågestunden den sista halvtimmen.

Den skrift som skrevs till föreläsningen är mycket läsvärd och finns här.

 

Bort från myterna i energidebatten

gplernfeldt

Energidebatten är polariserad och tyvärr ofta präglad av gårdagens svar på framtidens frågor. Och inte bara det. Många argument har sprungits ifrån av både teknisk och ekonomisk utveckling. I en ledare i GP 29/4 lyckas Malin Lernfelt få in en hel rad av de vanligaste argumenten som borde sorterats ut för länge sedan. Vi tar dem i tur och ordning från ledartexten.

”Skatten snedvrider konkurrensen på elmarknaden och fungerar som ett indirekt stöd till de kraftslag (bland annat sol, vind och vågor) som inte klarar av att bära sina egna kostnader.”

Det är sant att investeringar i ny förnybar energi inte lönar sig. Det gäller också för ny kärnkraft. Om vi tittar i den långtidsprognos från Energimyndigheten som det hänvisas till på annan plats i ledaren så står det:

”Med de omvärldsförutsättningar som ligger till grund för denna analys är producentpriserna på el fram till år 2030 helt enkelt för låga för att motivera nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.”

Motsvarande gäller för både solenergi och vindkraft, men här sker ändå investeringar till följd av elcertifikatssystemet (se vidare nedan).

Det är alltså helt enkelt så att utbyggnaden elproduktion i Europa – både smutsig och förnybar – i kombination med energibesparingar just nu lett till ett elpris så lågt att det motverkar investeringar. Det gäller alltså både förnybart och kärnkraft. Ett av de få kärnkraftprojekten i Europa just nu – Hinkley i Storbrittanien – bygger på en kalkyl som förutsätter statliga subventioner upp til dubbla dagens elpris under 35 (!) år (mer info och källor finns här). Franska Areva som bygger kärnkraftverket Oikiluoto 3 i Finland står på ruinens brant eftersom man inte lyckas få projekten lönsamma. En förlust på 4,9 miljarder Euro är illa. Särskilt om börsvärdet är 3,7. Och på närmare håll: När EON – som är delägare i Oskarshamn – drog sig ur det finska kärnkraftsprojektet i Fennovoima hittades ingen annan köpare än den ryska staten som gick in i ett samarbete som innebär att de både deläger, finaniserar och ska bygga verket. Sådär 20 mil från Skelefteå. Makes you feel safe.

GP fortsätter med påståendet ”Det är också ett faktum att Sveriges elbehov hela tiden ökar”

Eh. Not so much.

elstatistik2014

Elanvändningen har alltså minskat med ca 8 procent på 10 år.

Nästa påstående i GP:s ledare är: ”Enligt Energimyndighetens långtidsprognos ökar de förnybara energikällornas del av den totala energiproduktionen i mycket långsam takt och det är inget som ser ut att förändras.”

svenskvindAllt är relativt. Sveriges energimix bygger på stora andelar vattenkraft och kärnkraft. Det som ökat är förnnybart i form av vind och man kan ha åsikter om ifall det går snabbt eller långsamt.

På 10 år har vindkraften gått från i praktiken noll till närmare 8 procent av Sveriges elproduktion. De senaste åren har ökningen varit 2 TWh per år. Det innebär att elproduktion motsvarande de tre äldsta kärnreaktorerna ersätts av vindkraft på åtta år.

Tyskland är också med i GP:s ledare: ”Konsekvenserna av det tyska Energiwende är förfärliga. Bland annat har man kraftigt byggt ut just kolkraften.”

Det här är en vanlig uppfattning bland oreflekterade kärnkraftsförespråkare. Om vi för enkelhetens skull delar upp den tyska elproduktionen i tre delar: kärnkraft, fossil produktion och förnybart så får vi bilden nedan. Siffror från AG-Energibilanzen.

tysk_el

Sedan 1990 har kärnkraften minskat med 72 TWh. Under samma period har förnybar energi ökat med 114 TWh. Tyskland har på kuppen blivit en nettoexportör av el. Att säga att kärnkraftsavvecklingen orsakat ökad kolanvändning är därför magstarkt. Sant är att inom olja, kol och gas har kol de senaste åren ökat på naturgasens bekostnad.

tysk_kolgas

Naturgasen kan helt enkelt inte konkurrera prismässigt eftersom priset på kol rasat. Det i sin tur leder till ökade växthusgaser eftersom kolkraft är sämre ur koldioxidsynpunkt än naturgas. Men är det kärnkraftsavvecklingens fel? Nej. Problemet är att priset på utsläppsrätter är så lågt att de vid ett lågt pris på kol inte spelar någon praktisk roll. (För svenska skattebetalare är det prisfallet på kol som gjort Vattenfalls investering i Nuon till en ekonomisk katastrof.)

Och?

Ja, man kan naturlligtvis vara för kärnkraft ändå, men då får man faktiskt argumentera bättre. Everyone is entitled to his own opinions. But not his own facts.

Vilka frågor borde vi då diskutera istället?

  • Elceritifikatsystemet i Sverige och Norge gynnar förnybar energi. I en situation med ett överskott på el driver systemet investeringar i den mest mogna tekniken, idag i praktiken vindkraft. Vore det inte rimligare att växla till ett system där teknik som mognat successivt får bära allt mer av sina egna kosntader? Det var rätt att gynna vindkraft när den var ny och oprövad, men nu borde vi gå vidare och gynna nya tekniker som solel och olika former av lagring.
  • Smarta nät och lagring av el. På både svensk och europeisk nivå kan mycket göras för att underlätta transport av el från den plats där den just nu kan produceras mest miljövänligt dit den just nu behövs. Likaså kan lösningar för lagring komma att få stor påverkan på framtida elnät och elförsärjning.
  • Prismodeller. Den som producerar el som är väderoberoende bör kunna få betalt för det, alltså en prispremie för tillgänglighet.
  • Skattemodeller. Hur ser ett system ut som gynnar förnybar produktion utan att bli ett ogenomträngligt snår med orimliga tröskeleffekter. Det nu aktuella förslaget från regeringen har mött relevant kritik på flera punkter.
  • Reservkraft. Om vi vill garantera ett stabilt (och lågt) elpris måste vi ha någon form av beredskap för effekt-toppar. Idag betalar vi för sådan kapacitet via elnätsavgiften, men det råder delade meningar om den ska vara kvar. Alliansen avskaffade effektreserven och Baylan har aviserat att den ska vara kvar. För att förstå hur mycket reserv det är kan nämnas att skillnaden mellan högsta och näst högsta förbrukning i Sverige under 20 år varit ca 500 MW. Effektreserven är idag på 1500. (Lennart Söder, Professsor i energisystem på Second Opinion 2014-12-11) Alternativet till en reserv är att marknadspris får råda även under en effekt-topp. Frågan är dock om marknaden är beredd att stå med kapacitet som nyttjas så sälllan. El från ett kraftverk på 500 MW som används under bara några dagar under 20 år blir dyr.

 

Oroväckande om säkerheten i svensk kärnkraft

Hög säkerhet är en förutsättning för kärnkraft. Det är både förespråkare och motståndare överens om och det var länge ett argument för svensk mot specifikt rysk kärnkraft. Frågan är om myndigheter och industri klarar av de höjda krav som – helt naturligt – blivit följden av haveriet i Fukushima.

Strax före jul riktade Strålsäkerhetsmyndigheten kraftig kritik mot Oskarshamns kraftgrupp (OKG) efter en granskning av reaktor O2. Tidigare i höstas visade slutredovisningen av säkerhetsövningen Havsörn avseende ett tänkt katastrofscenario i Forsmark på allvarliga brister. Om båda dessa rapporter är det märkligt tyst. Huvudstaden ligger ju mellan de båda verken. Dryga 10 mil till Forsmark, knappt 25 till Oskarshamn*.

Utdrag ur rapporten från säkerhetsövningen Havsörn.
Utdrag ur rapporten från säkerhetsövningen Havsörn. Klicka för en förstorad bild.

Säkerhetsövningen Havsörn syftade till att prova hur myndigheterna skulle klara en kärnkraftsolycka. Det gick inte alls. Ett av målen med övningen var indikering, det vill säga förmåga att mäta strålning för att kunna fatta beslut om åtgärder (evakuering etc). Här måste flera myndigheter samverka, kommunikationen måste fungera, mätresultat måste samlas in och analyseras. Rapportens avsnitt om måluppfyllelse talar sitt tydliga språk. Det är närmast Homer Simpson-nivå. Oklara rutiner, ingen samordning, mätresultat som inte analyserades, saknad strategi och näst intill obefintlig samverkan.

Strålsäkerhetsmyndighetens aktuella granskning av reaktor O2 i Oskarshamn ger också den anledning till oro. I avsnittet slutsatser står att läsa:

”Bedömningen är alltså att Oskarshamn 2 i dagsläget inte har förutsättningar för drift till 2020, om inte ytterligare analyser och åtgärder genomförs för att skapa dessa förutsättningar.”

Strålsäkerhetsmyndigheten pekar på brister både vad gäller själva anläggningen och verksamheten och säger alltså att det saknas förutsättningar för drift ens till 2020. Det är om sex år.

Allt mer talar för att det inte är politiska beslut som kommer att börja avveckla reaktorer. Det blir istället marknaden i kombination med ägarnas och myndigheternas oförmåga att praktiskt och ekonomiskt hantera säkerhetskraven som stänger verksamheten. Om inte politiken kliver fram och skärper tonen.

 

*Amerikanska myndigheter evakuerade sina medborgare inom en radie av 8 mil runt Fukushima efter olyckan där. Japanska myndigheter nöjde sig med en radie på 3 mil.

Elöverskott på 20 TWh år 2030, trots tre stängda kärnreaktorer

Energimyndighetens rapport Scenarier över Sveriges energisystem har av uppenbara skäl fått skralt med utrymme i media. Det är synd, för här finns en rad intressanta uppgifter och mycket av dagens politiska debatt om energi framstår som en smula föråldrad.

När bekymrade politiker i TV oroar sig för framtidens elförsörjning springer industrin och marknaden före. Det är dags för politiken att ta sig ifatt och diskutera lösningar på framtidens utmaningar. Inte gårdagens.

I Energimyndighetens rapport analyseras energisystemets utveckling fram till år 2030 utifrån dagens styrmedel och förutsättningar. År 2011 är basår och rapporten fokuserar på resultaten för åren 2020 och 2030.

Elöverskott

el2030Elproduktionen ökar fram till 2020 och Sverige beräknas då exportera hela 37 TWh. Det motsvarar en femtedel av produktionen. Ökningen består främst av vindkraft och elproduktion i industrin. Solenergi finns ej med i kalkylen. Fram till 2030 räknar Energimyndigheten med att tre kärnkraftsreaktorer faller för åldersstrecket vilket gör att elproduktionen minskar. Fortfarande är överskottet stort, 20 TWh. Kärnkraften står år 2030 för totalt 57 TWh av den totala produktionen på 165 TWh. Myndigheten konstaterar att ” Med de omvärldsförutsättningar som ligger till grund för denna analys är producentpriserna på el fram till år 2030 helt enkelt för låga för att motivera nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.”

Bensinen på väg bort

transp2030Energimyndigheten räknar med att användningen av bensin minskar med 56 procent till 2030. Det måste anses vara en kraftig minskning på 15 år. Bortfallet motsvaras i stort av en ökning i form av förnybara drivmedel. Inom det förnybara dominerar biodiesel stort. Elbilar väntas inte ha haft något stort genomslag till 2030.

Målen nås

Sverige har satt upp ett mål om 50 procent förnybar energi till 2020. Rapporten visar att vi når 55 procent. I det så kallade förnybartdirektivet från 2009 sattes målet för förnybara drivmedel i transportsektorn till 10 procent år 2020. Det uppnåddes för flera år sedan och Energimyndigheten räknar med att transportsektorn rullar på 26 procent förnybara drivmedel samma år.

Stor potential för mer förnybart

Utöver vad som anges i Energimyndighetens rapport finns det stor potential i ytterligare förnybar Energi. Företrädare för biobränsle- och kraftvärmebranscherna skrev i Ny Teknik häromdagen att de till 2030 har potential att öka elproduktionen från biobränsle-eldade kraftvärmeverk från 16 till 40 TWh. Till detta kommer solenergi som med Tyskland som exempel har stor potential. Där står sol-el idag för 5 procent av elproduktionen.

Nytänkande nödvändigt

För att på allvar nå en elförsörjning helt baserad på förnybara energislag måste det till ett nytänkande. Elnäten behöver anpassas till varierande och sannolikt mer distribuerad produktion vilket kräver investeringar. När liberalernas ledare i Eurropa-parlamentet, Guy Verhofstadt, besökte Sverige i våras talade han om detta på europeisk nivå. Samtidigt måste prissättningen fungera på ett sådant sätt att kraft som kan användas väderoberoende får ges ett högre värde. Naturskyddsföreningens Anna Wolf skrev i en debattartikel nyligen:

Vi måste också sätta ett högre värde inte bara på kilowattimmarna i sig utan även på effekt och reglerkapacitet.

Det här borde vara frågor som är intressanta för ett grönt liberalt parti som tror på ekonomiska styrmedel och marknadsekonomi. Också inför ett extraval.

 

Ryssland har en gaskran. Ska de ha en strömbrytare också? Och vem är det som ”satsar” i Finland egentligen?

Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.

Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.

Fennovoima, ägandet, finansieringen, bygget och bränslet.
Fennovoima. Statliga ryska Rosatoms ägarandel är 34 procent och bakom en stor del av finansieringen finns ryska intressen. Reaktor och uran levereras av Rosatom.

Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.

EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.

Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).

Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?