En politisk öppning i debatten om skolmarknaden

Det är när detta skrivs fortfarande oklart hur det går med regering, misstroendevotum och arbetsförmedling. En sak är dock redan klar. Debatten om privata utförare i välfärden, det som brukar kallas ”vinster i välfärden” är förändrad. Svensk höger i form av M och KD har inte bara släppt idén om etableringsfrihet som en grundläggande ideologisk fråga, de till och med raljerar över och baktalar tanken. Med tanke på att etableringsfrihet är en grundläggande byggsten i välfärdsmarknader som skola, hemtjänst och primärvård tycker jag att det är detta stort skifte.

I en diskussion på twitter beskrev kristdemokraternas policychef Johan Ingerö etableringsfrihet som att:

”vem som helst ska kunna få pengar för att göra folk anställningsbara via kristallterapi el dyl”.

Kristdemokraternas policyansvarige Johan Ingerö på twitter.

Det är hårda ord. Men inte bara det, Johan Ingerö står uppenbart väldigt långt ifrån borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.

Självklart kommer det här att få konsekvenser på fler välfärdsområden. Det är bra. Och det är hög tid. Tanken med etableringsfrihet inom arbetsförmedlingen var att den skulle införas enligt LOV (lagen om valfrihetssystem), alltså samma modell som gäller i primärvård och hemtjänst. Skolan är lite annorlunda och har etableringsfrihet reglerad i skollagen. Det är dock inte vilken lagtext som ska definiera etableringsfrihet som M och KD har problem med, de har problem med etableringsfrihet i sig.

Mats Green (M) i Aftonbladet 20191206

Moderaternas förklarade sin hållning i en debattartikel i Aftonbladet. Om den hade handlat om vård eller skola hade den sammanfattat mycket av kritiken mot etableringsfrihet inom de områdena ganska bra. Det här stycket till exempel:

Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare. I en så här stor reform vill vi inte ha ett stort antal aktörer redan från början eftersom det riskerar att leda till missbruk och fusk.

Ur debattartikel av Mats Green, arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)

Det ligger såklart nära tillhands att byta ut arbetsförmedlare mot något annat välfärdsområde. Hittills har missförhållanden med oseriösa aktörer i skolan (tänk SÄPO-ingripanden, betygsinflation, pengar till utlandet etc) bemötts med att sådana problem kan lösas med mer mer kontroll. Nu föreslår inte moderaterna det alls. Tvärtom. Moderaterna vill istället ha ett system där det går att säkerställa att det inte blir för många aktörer, de vill säkra att systemet inte blir ineffektivt. Alltför många aktörer ”riskerar att leda till missbruk och fusk”.

Argumenten i moderaternas debattartikel är närmast exakt desamma som några av de vanligaste huvudargumenten mot etableringsfrihet i skolan, hemtjänsten och vården. Med etableringsfrihet tappar det allmänna kontroll över skolors placering och storlek, och på orter där för många skolor etablerar sig leder systemet förutom till problem med segregation också till ekonomisk ineffektivitet. Med för många företag i hemtjänsten blir den svåröverblickbar och risken för att oseriösa aktörer tar sig in ökar. Med etableringsfrihet kommer inte självklart vårdcentraler att öppna där de behövs utan där de kan vara lönsamma.

Att M och KD nu visat att etableringsfrihet inte är någon ideologisk principfråga på det sätt det tidigare låtit i debatten om vård och skola öppnar en helt ny spelplan där. Alldeles oavsett hur det går med arbetsförmedlingen. När det gäller skolan kommer det att märkas ganska snart.

Redan i vår kommer nämligen två utredningar, en om gymnasiet och en om grundskolan. Den ena ska ”föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt”, den andra ska svara på frågan ”Hur kan kommuner ges bättre förutsättningar att skapa en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter?” Båda kommer troligen att behöva beröra frågan om etableringsfrihet.

Konstruktiva krafter behöver nu gripa tillfället och förbereda politiska argument och förslag som gör att vi kan återta den demokratiskt styrda kontrollen över utbudet i skolan på samma sätt som moderaterna nu anser behövs inom arbetsförmedlingen. Det kommer antagligen att ta lite tid, men att svensk höger nu visat sig kunna förstå problem med etableringsfrihet i skattefinansierad verksamhet är ett stort steg framåt. De kommer inte kunna använda DDR-kortet lika reflexmässigt så fort någon ifrågasätter etableringsfrihet på skolans område. Det i sin tur bäddar för en debatt med färre slagord och fler konstruktiva förslag. Bra för skolan.

Luckor och lärdomar i Internationella Engelska Skolans årsredovisning

I torsdags kom Internationella Engelska Skolans (IES) årsredovisning för verksamhetsåret 2018/2019. Som alltid är koncernens information till finansmarknad och ägare högintressant. Om det är något gott som kommer av en börsnotering så är det en ökad transparens. Jag har läst och har både frågor och kommentarer. Det finns mycket i rapporten som är intressant för så olika grupper som aktieägare, politiker och allmänhet. Faktiskt oavsett vad man tycker om skolmarknaden i stort. Jag hoppas någon ägare till och med kan ställa några av frågorna på bolagsstämman den 21 november. Jag sammanfattar dem i alla fall i slutet. Men vi börjar från början.

Elever i kö

Från avsnittet Internationella Engelska Skolan i korthet.

På uppslaget Internationella Engelska Skolan i korthet står det ”191.700 i kö till de svenska IES-skolorna”.

Stämmer det? Redan på nästa sida är det plötsligt inte längre 191.700 i kö utan istället ”köregistreringar”. Anledningen är såklart att börsen ställer hårda krav på saklighet i dokument som en årsredovisning och då är med största säkerhet antalet köregistreringar en mer sann siffra. Inget hindrar ju elever från att stå i kö till flera skolor. När IES publicerar sina kvartalsrapporter till börsen brukar det därför vara ordet köregistreringar som används. Eftersom årsredovisningen redovisar kö på olika sätt på sid 4 och 6 hoppas jag någon aktieägare passar på och frågar om ur många individer det egentligen handlar om. Vi är många som undrar.

Jag tycker också att investerare borde fundera över begreppet kö. Hur många två-åringar finns det i kön? Kan någon av dem ta en plats som blir ledig i åk 4? Naturligtvis inte. Det handlar egentligen inte om en kö utan om ett system för föranmälan.

Relevanta uppgifter för mig om jag vore investerare (något som jag inte planerar att bli) vore förutom antalet individer också:

  • Åldersprofilen i kombination med information om till vilken årskurs de sökt, dvs hur många elever som kan komma att börja varje år.
  • Hur många av de som erbjuds plats som också tackar ja. Genom det system vi har idag finns ingen rangordning av val, ingen samordning av sökande och därmed inget sätt att veta ens lite säkert om en som står i kö, eller alltså snarare har föranmält sig, kommer att börja.

Betyg, behörighet och elevsammansättning

Under rubriken ”En bra skola är bra för samhället” presenterar IES tre nyckeltal som visar att en större andel av skolkoncernens elever med lågutbildade föräldrar når gymnasiebehörighet jämfört med rikssnittet, att skolkoncernen har en större andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittet och att skolans elever totalt sett når gymnasiebehörighet än andra skolor. Här blir det en del av vad man i statistiksammanhang ibland kallar för russinplockning.

Från sidan ”En bra skola är bra för samhället”.
Diagram från sidan 14.

På uppslaget innan finns ett diagram som visar att elever med lågutbildade föräldrar också lyckas bättre hos IES än i andra skolor. Det är bara det att en siffra saknas. Hur stor andel elever med lågutbildade föräldrar går det på IES? Svar: IES har en väsentligt lägre andel elever med lågutbildade föräldrar än vad som är fallet i riket i stort. Av alla elever i Sverige som gick ut åk 9 i år hade 41,6 procent lågutbildade föräldrar (definierat av Skolverket som föräldrar utan eftergymnasial utbildning). På IES var det bara 24,6 procent. Är det därför IES väljer att utelämna den siffran? Det är ju föräldrarnas utbildningsnivå som är den starkaste indikatorn på skolresultat. Om den funnits med hade resultaten framstått som lite mindre fantastiska? Kanske hade någon till och med dragit slutsatsen att IES profilering och rekrytering lämnar ansvaret för flertalet elever med lågutbildade föräldrar till kommunala skolor?

”– Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”

Ur Skolverkets rapport 467, 2018, ” Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” .

Siffran borde finnas med i IES årsredovisning om syftet är att på riktigt ge en bild av elevsammansättning och skolresultat. Det vore absolut rimligt med en fråga från investerarna:

  • Varför är andelen elever med utländsk bakgrund med i årsredovisningen, men inte andelen elever med lågutbildade föräldrar? Det är ju trots allt en viktigare indikator för skolframgång än utländsk bakgrund?

Hur lyckas då IES med konststycket att så effektivt sortera fram elever från familjer med högre utbildning? Det är ett av deras recept för framgång och frågan ligger kanske lite utanför årsredovisningen. Jag vill peka på två faktorer:

  • . Genom att profilera och dimensionera verksamheten så att inte alla sökande får plats ges möjlighet att göra urval baserat på kötid. Det innebär att barn till föräldrar som sökt tidigt ges företräde. Ofta är föräldrar som säker tidigt sådana som själva har högre utbildning. Barn till nyanlända har såklart nästan ingen chans alls.
  • Språk. Att ha rätt att driva en så stor del av undervisningen på engelska gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de säker till IES.
Från IES sida med svar på vanliga frågor.

Åter till betygen. IES redovisar också elevernas resultat på de nationella proven. Skolans elever lyckas bättre än genomsnittet, vilket såklart är helt förväntat sett till elevunderlaget. Det skriver inte TF vd Cecilia Marlow i sin redogörelse, men hon påpekar att de är noga med rättningen av nationella prov. Det stämmer. Skolinspektionens granskning av IES nationella prov visar inget konstigt. När det gäller slutbetyg  redovisas sedan fina siffror. Hela 271 i meritvärde är långt över rikssnittet på 230. Däremot saknas information om betyg i relation till resultat på nationella prov. Investerarna får alltså inte reda på hur det ser ut med det som i dagligt tal kallas betygsinflation hos IES. I avsnittet systematiskt kvalitetsarbete på sidan 13 finns en skrivning som i alla fall antyder att det här är ett problem:

”Eventuella avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella proven samt avvikelser från IES snitt, respektive nationellt snitt, undersöks för att säkerställa att lärarna betygsätter på ett korrekt sätt.”

Ur avsnittet Systematiskt kvalitetsarbete i årsredovisningen.

Eftersom avvikelserna analyseras finns det sannolikt siffror, men de redovisas inte här.  För en skolintresserad investerare borde betygsinflation vara högintressant, det är trots allt en av de senaste årens mest omdiskuterade frågor när det gäller friskolor och skolsystemet i stort. Av skolverkets statistik för 2018 (den senast tillgängliga) framgår t.ex. att i riket i snitt är det 28,7 procent av eleverna som får ett högre betyg i Svenska än vad de hade på nationella provet. Hos friskolor i stort är det 27,2 procent, men hos IES är det hela 35,1 procent. Med tanke på att IES redan från början har en högre andel elever med höga betyg på nationella provet får det nog anses vara en hög siffra. Den som redan skrivit högsta betyg kan ju inte få högre.

Från Skolverkets statistik 2018.

Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN) visade i en uppmärksammad rapport förra året hur friskolekoncerner sätter högre betyg än kommunala skolor. I rapporten pekas IES ut särskilt:

”En skola som tillhör någon av dessa koncerner har till exempel väsentligt högre betyg i hemkunskap än en kommunal skola med samma np-resultat i matematik. Det är upp till var och en att bedöma om det beror på att IES och Kunskapsskolan har elever som är särskilt bra på hemkunskap eller på att dessa koncerner har en generösare betygssättning.”

Jonas Vlachos om rapporten ”Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System” i Lärarnas Tidning.

Nya skolor

Årsredovisningens olika skrivningar om nya etableringar av skolor bjuder även den på en del intressant. Redan i den inledande Året i korthet står att ”Avtal tecknades om att starta skola i Skellefteå med start läsåret 2019/20”. För en investerare som är van vid riktig marknadsekonomi är det nog lätt att tro att avtalet handlar om att i utbyte mot skolpeng driva skola för ett visst antal elever, men så fungerar nu inte vårt skolsystem. Avtal med kommuner handlar om lokaler, inte om skoldrift. För att driva skola med finansiering bestående av kommunala (och i någon mån statliga) skattemedel skrivs inga avtal alls. Det här är mest en fördel för IES eftersom ingen köpare kan ställa krav, men för många aktieägare ter sig nog lösningen udda. Minst sagt.

En annan sak som är intressant är hur IES beskriver processen för att etablera nya skolor. Som vårt skolsystem fungerar är ju tanken at kommunerna ska ha så litet inflytande som möjligt över vilka fristående skolor som etablerar sig. Meningen är att det är föräldrars och elevers efterfrågan som ska styra, inte politikers. I de fall som beskrivs i årsredovisningen är det dock politiker som valt.

När det gäller etableringen i Skellefteå är det Maria Marklund, kommunalråd (S) och Kristina Sundin Johnsson, kommunchef, som uttalar sig och i årsredovisningen står följande: ”En viktig pusselbit som kommunen identifierat är att erbjuda en bra skola. Valet föll på IES, som läsåret 2019/20 öppnar en grundskola från förskoleklass till årskurs 9 samt fritidshem i Skellefteå.”

På nästa uppslag förklarar Maria Holm, biträdande skoldirektör i Helsingborgs kommun att ”Anledningen att vi valde IES bottnade bland annat i att IES har ett starkt varumärke”. Nog är det en lite märklig roll för en kommunanställd att delta i en friskolas marknadsföring  gentemot investerare på detta sätt?

Det här borde vara intressant läsning för de mest hårdföra förespråkarna av etableringsfrihet. Hur blir det med den om politiker börjar välja friskolor till sina medborgare?

På sidan 19 framgår också tydligt att det inte alltid är friskolor som bedriver lobbyarbete för att få ett fördelaktigt lokalkontrakt. Ibland är det tvärtom. Om det är en rimlig roll för ett kommunalråd överlåter jag till andra att bedöma.

”I Landskrona hade Torkild Strandberg, liberal politiker och kommunstyrelsens ordförande, bedrivit ett intensivt lobbyarbete för att få IES att starta en skola i kommunen ända sedan 2008. Nio år senare, 2017, blev skolan verklighet.”

Ur avsnittet om hur IES gör kommuner mer attraktiva på sidan 19.

Inom området skollokaler finns en nu pågående diskussion om det lämpliga eller lagliga i att kommuner gynnar enskilda företag som IES med fördelaktiga hyresavtal. Sådana beslut har fattats i bland annat min gamla hemkommun Vallentuna. Där hade förvaltningsrätten synpunkter och stoppade avtalet. Det förvånar mig att denna händelse inte är med i avsnittet Väsentliga händelser efter rapportperiodens utgång. Det är också en punkt som rimligen borde finnas med i riskanalysen i slutet av årsredovisningen.

För den som vill läsa mer om hur olika kommuner hjälper till med hyreskostnader rekommenderar jag den här texten om hur skolan gynnas av olika kommuner av Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Lärare

När vi kommer till avsnittet om lärare finns en uppgift som är svår att hitta för alla som följer skolstatistik. IES har nämligen ett undantag vilket gör att det inte går att se deras andel lärare med pedagogisk högskoleexamen på respektive skola i Skolverkets statistik. Lite oklart varför eftersom siffran finns på koncernnivå i statistiken. På IES har 38 procent av lärarna pedagogisk högskoleexamen. Snittet i riket är 80,9 procent.

Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Notera att siffror avseende behörighet för de enskilda skolorna saknas. Se också nästa bild med siffror för riket i stort.

Undantaget för de enskilda skolorna motiveras med att de har lärare med både svensk och utländsk examen. I årsredovisningen ser vi hur många de är: 47 procent av IES lärare har utländsk lärarutbildning. 15 procent saknar således behörighet.

När det gäller lärare saknas också ett annat viktigt jämförelsetal: lärartäthet. I grundskolan i stort i Sverige går det 12,1 barn per lärare. Hos IES går det hela 15,4 elever per lärare.


Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Se också föregående bild med siffror för IES.

Jag förstår att detta möjligen inte är en uppgift man skyltar med i marknadsföringen gentemot föräldrar, men nog vore det en intressant siffra för investerare?

Finansiella mål

De finansiella målen ligger trots expansionsplaner i Sverige och utomlands kvar.

Finansiella mål från sid 54.

Översatt till skolpeng betyder det att på en skola där 500 barn går in på morgonen skickas skolpeng för 40 vidare som vinst till moderbolaget. Efter att skatten är dragen delas 30 procent ut till aktieägarna. Med årets resultat och utdelning som exempel innebär det att skolpeng för knappt 9 av de 500 eleverna gick till aktieägarna.

Nästa målgrupp är F-3. På sid 54 står med en formulering som i blixtbelysning visar hur vår skola blivit en marknad: ”Med en obligatorisk
tioårig grundskola utgör det hela 40 procent av grundskolan. IES har liten närvaro i detta stora och växande segment.”

Räkna alltså med ökad rörlighet bland eleverna också i de lägre årskurser där friskolor varit mindre vanliga framöver.

10 frågor att ställa på stämman

I sammanfattning då. Kanske är en eller flera av dessa frågor intressanta att ställa för investerare? Kanske någon undrar av rent kommersiella skäl? Kanske någon som också har ett bredare intresse? Vi alla har i alla fall en gemensam representant i form av Tredje AP-fonden, sjätte största ägare. Jag hoppas att listan nedan kan vara användbar för någon som besöker stämman.

  1. På sid 4 står det om 191.700 i kö, på uppslaget därpå är det istället ”köregistreringar”. Kan ni förklara skillnaden och berätta hur många individer det handlar om?
  2. Hur ser åldersprofilen på kön ut och till vilka årskurser har de sökt. Jag behöver veta hur många som stör i kö till en plats vid terminsstarten 2020, 2021, 2022 och så vidare.
  3. Hur stor andel av de som erbjuds en plats tackar ja?
  4. Hur många elever lämnar varje år IES skolor för en annan skola?
  5. Varför redovisar inte IES andelen elever till föräldrar som saknar eftergymnasial utbildning?
  6. Hur mycket ansvar för elever vars föräldrar saknar eftergymnasial utbildning kan en skola överlämpa på kommunala skolor och fortfarande vara det som i årsredovisningen kallas ”en bra skola för samhället”?
  7. Jag oroar mig för att rapporter om betygsinflation ska skada min investering. Vilket resultat har undersökningarna av ”avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella” gett?
  8. Varför redovisar inte IES som andra skolor andelen behöriga lärare per skola?
  9. Hur ser IES på riskerna för att fler hyresavtal förklaras olagliga och vilka kostnader kan det medföra. Varför är inte denna punkt med i avsnittet Risker och osäkerhetsfaktorer?
  10. Kommer verksamhet i F-3 att kunna bedrivas med lika låg andel svenskutbildade lärare?

För att avsluta. Att läsa IES årsredovisning är lärorikt, men det väcker också många frågor. För mig som är kritisk till hur vårt skolsystem fungerar utgör årsredovisningen en sorts kondensat av vad vi gjort med vårt skolsystem. Både genom vad som står i årsredovisningen och genom vilka uppgifter som utelämnas. Med den här texten ville jag peka på saker som jag ser som luckor i resonemanget, saker som fattas för alla som är intresserade av en seriös diskussion om hur vi förbättrar svensk skola, men som också borde vara rimliga att veta för investerare.

Tack till dig som läst ända hit!

Personalen får betala besparing på personlig assistans

I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.

Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.

Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.

Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:

Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.

Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.

Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.

I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.

När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:

”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.

Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:

”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.

Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)

Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.

Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.

För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.

Ovärdigt om offentlighetsprincipen i skolan av Centerpartiet

Idag var det riksdagsdebatt. Centerpartiets Annie Lööf gick till angrepp på regeringen för förslaget om att införa krav på att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Angreppet var också en av de saker som partiet valde att lyfta fram på sociala medier.

Från Centerpartiets officiella konto på twitter.

Partisekreterare Michael Arthursson fyllde på:

Centerpartiets partisekreterare på twitter.

Detta är både illavarslande och ovärdigt. Illavarslande eftersom det antingen betyder att Centerpartiet ändrat sig i en viktig fråga eller inte vet vad de själva drivit för linje (oklart vilket som är värst). Ovärdigt eftersom både skolan och en partiledardebatt i Sveriges riksdag förtjänar bättre. Centerpartiet har både slutit uppgörelser och motionerat om frågan. Det här är bakgrunden till förslaget:

Friskolekommittén

I den parlamentariska Friskolekommittén gjordes en uppgörelse mellan alla partier utom V och SD om att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Så här står det i kommitténs betänkande från augusti 2013:

Ur Friskolekommitténs betänkande, sid 299.

Inga i sammanhanget viktiga partier lämnade reservationer eller särskilda yttranden avseende detta.

Utredningen

Som ett resultat av Friskolekommittén tillsatte alliansregeringen i juli 2014 utredningen Offentlighetsprincipen i fristående skolor, Dir. 2014:91.

En särskild utredare ska lämna förslag om hur offentlighetsprincipen i praktiken kan införas i fristående skolor och göra konsekvensanalyser av en sådan reglering.

Ur direktiven till utredningen.

Notera att detta alltså var när Annie Lööf fortfarande var minister i en alliansregering. Beslutet om direktiven togs vid ett regeringssammanträde den 19 juni 2014 .

Budgeten 2015

Efter valförlusten i september 2014 lade allianspartierna en gemensam budgetmotion inför 2015. Den minnesgode kommer ihåg att alliansbudgeten vann i riksdagen, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är vad allianspartierna var överens om gällande skolan:

Ur avsnitt 9.2. Rätt att välja skola – skärpt kvalitetskontroll, alliansens gemensamma budgetmotion inför 2015.

Centerpartiets omsvängning

Idag gick alltså Annie Lööf till hård attack på regeringen för att de föreslår en sak Centerpartiet inte bara drivit utan också slutit uppgörelser med andra partier om. Att de skulle ha glömt sitt tidigare ställningstagande i frågan ter sig osannolikt. På hemsidan står fortfarande att de vill ”Att samma villkor ska gälla för fristående och kommunala skolor”. Därför måste jag anta att de faktiskt har ändrat sig. Jag har inte sett några svar på frågan om varför, och inte heller hittat några tidigare utspel där Centerpartiet meddelat att de ändrat sig. Om Centerpartiets medlemmar fått tycka till är oklart.

Det vi vet har hänt är dock att remisssvaren på utredningens förslag har offentliggjorts. Friskoleföretagens organisationer och lobbyister är kritiska. Så här skrev Almega om hur de ser på offentlighetsprincipen i sitt remissvar på utredningen:

Det kan få stora, allvarliga och oanade konsekvenser. Inte minst finns det en överhängande risk för att friskolor kommer att begära ut information av varandra i konkurrensstörande syfte, och att organisationer som på ideell grund är mycket kritiska mot friskolor kommer att begära ut stora mängder information i syfte att störa friskolornas verksamhet. Risken finns för en form av ”informationskrig” där företag, myndigheter, media, individer och organisationer lägger stor energi på att begära ut information av varandra.

Ur Almegas remissvar.

Kanske är det så att det där som sägs lite skämtsamt ibland –att Centerpartiet är Almegas politiska gren – stämde idag?

Vårt skolsystem förtjänar partier och politiker som förmår att göra uppgörelser och som förmår att hålla dem, men också partier som motiverar varför när de ändrar sig. Det vore rimligt med en förklaring från Centerpartiet.

Det är inte fler kontroller skolan saknar. Skolan saknar politiskt ansvarstagande.

Idag skriver jag i Dagens Samhälle med anledning av de senaste veckornas diskussion om religiösa friskolor i allmänhet och de skolor där SÄPO gripit in i synnerhet.

Vi har skapat ett system där det demokratiska inflytande beskurits så hårt att oegentligheter i vår gemensamt finansierade skola inte går att komma åt med politiska beslut. Det är detta riksdagen behöver ändra på. Skolan ska stå under demokratisk kontroll. De folkvalda kommunpolitiker som betalar ut skolpeng måste få möjlighet att stoppa skolor som inte fungerar. Vi medborgare måste kunna kräva det av dem. Frågan om religiösa friskolors vara eller inte vara är i sammanhanget ett sidospår. Så länge vi har en skola bortom demokratisk kontroll och insyn kommer skandaler som den nu aktuella att vara både möjliga och logiska.

Läs hela artikeln här.

Skolmarknaden är mer än skolval

I förra veckan följde jag en twitter-diskussion där nationalekonomen Dany Kessel efterlyste invändningar i sak mot den rapport han och kollegan Elisabet Olme skrev för Svenskt Näringsliv i april i år. Rapporten heter ”En välfungerande skolmarknad”. Här är mina kommentarer och invändningar.

En tveksam premiss om skolmarknaden

Min första invändning är att rapporten sätter likhetstecken mellan skolval och skolmarknad. Författarna skriver så här om en algoritm för skolval:

Man kan tänka på algoritmen som det som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt på så sätt att den reglerar hur de två olika sidorna (skolorna och familjerna) av marknaden ska interagera.

Citat från sidan 6 i rapporten av Dany Kessel och Elisabet Olme.

Jag menar att det är en mycket förenklad bild som helt bortser från finansiering, alltså vem som betalar och hur (grundläggande på en marknad) samt regler för etablering. Min uppfattning är att väldigt få i skolans värld skulle hålla med om rapportens snäva definition. Skolmarknaden består förutom av skolval också av ersättningssystem, skolpeng, etableringsfrihet och det faktum att utbudsansvaret ensidigt ligger på kommunerna. Egentligen borde författarna själva inse detta då de i inledningen till rapporten beskriver att systemet med skolval infördes i början av 90-talet, men att det var först under perioden 1998 till 2009 som vi såg den stora expansionen av fristående skolor. Vad hände 1998? Jo. Riksdagen beslutade att höja ersättningen för fristående huvudmän till 100 procent av kommunens kostnader. Tidigare hade den legat på 85 procent.   De ekonomiska förutsättningarna för lönsamhet förbättrades alltså kraftigt och friskolebranschen expanderade. Enkel marknadsekonomi tycker jag. Det är fel att påstå att det är skolvalet som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt. Skolvalet är en del av flera.

Men går det verkligen att tjäna pengar på att starta en skola?

Min andra invändning handlar också om ekonomi. Författarna skriver att vårt system inte kan belöna det risktagande det innebär att starta en ny skola. Det är uppenbart att friskolebranschen ser annorlunda på den saken. Som rapportförfattarna själva skriver ökade andelen elever i fristående grundskolor från 1,6 procent 1998 till nästan 15 procent 2009.

I Internationella Engelska skolans (IES) senaste kvartalsrapport håller koncernen fast vid målen om två till tre nya skolor per år och ett rörelseresultat (på EBIT-nivå) på 8 procent.

Det är för mig oklart varför rapportförfattarna så tydligt bortser från hur lönsamt det kan vara att etablera en ny fristående skola och istället skriver om ”en situation där risktagande inte kan belönas”.

Rätten att stänga dörren

Min tredje invändning handlar om det Kessel och Olme kallar kapacitetsbegränsningar. Så här skriver de:

Vidare är det så att skolor med väldigt få sökande i många fall ändå fyller sina platser tillräckligt mycket för att de ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet – detta för att de mer populära skolorna lider av kapacitetsbegränsningar.

Citatfrån sidan 4 i rapporten.

Så funkar det ju inte. Anledningen till att säg 15 elever inte får plats på IES eller Kunskapsskolan i åk 4 är ju att skolorna själva har rätt att bestämma när det är fullt. De kan alltid ha fulla klasser. PÅ IES hemsida står t.ex. att läsa nedan:

Från sidan Vanliga frågor hos IES.

Barbra Bergström, grundare av IES, uttryckte saken så här i en intervju med Svenskt Näringliv:

I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.

Internationell Engelska skolans grundare Barbara Bergström i en intervju med Svenskt Näringsliv 2016-10-28.

Att resonera om vilka elever som inte får den skola de valt och därför hamnar på en mindre populär skola går faktiskt inte att göra utan att ta med två av de grundläggande mekanismerna på skolmarknaden idag:

  1. Friståeende skolor bestämmer själva hur många elever de vill ta emot.
  2. Kommunerna har ett ensidigt ansvar att garantera skola för alla elever som behöver.

Dessa två saker nämns inte alls i rapporten. Det, menar jag, är en stor brist.

Kommunen som avgränsning

Min fjärde invändning handlar om att Kessel och Olme missar hur sökmönster ser ut i verkligheten. De är i sin rapport helt fokuserade på lösningar inom en kommun och beskriver hur de vill se en antagning som ”samordnas mellan kommunen och de fristående aktörerna i kommunen”. Det räcker inte. Verkligheten ser annorlunda ut:

Utpendling, alltså hur många elever folkbokförda i respektive kommun som valt skola – kommunal eller fristående – i annan kommun. Från Skolverkets statistik.

Diagrammet ovan visar hur stor andel av elever skrivna i tre kommuner som går i skola utanför kommungränsen. Alla är kransortskommunner runt storstad och de flesta som håller på med skola och skolpolitik vet att i sådana finns en effekt där elever dras in mot centrum. Rapporten missar helt hur detta mönster ska hanteras.

Etableringsfrihet

Min femte invändning handlar om etableringsfrihet. I rapporten resonerar Kessel och Olme om riskerna med att etablera en ny skola. De menar att ett bättre organiserat skolval skulle ge bättre information i förväg om efterfrågan på en ny skola. Ingen vill ju stå med för få elever. Här vill de minska riskerna för både kommuner och fristående huvudmän, men de missar helt att nämna de väsensskilda förutsättningarna. Friskolan har ett eget val och kan välja att etablera sig eller ej. Den kan dessutom genom offentlighet följa kommunens planer och agera därefter, utan att behöva visa sina kort. För kommunen är det tvärtom. Kommunen måste ha en plan för att garantera alla elever plats, detta som en följd av kommunens ensidiga utbudsansvar. Kommunen måste också ha beredskap även om en friskola annonserar planer. En friskola kan nämligen närsomhelst dra sig ur. Till skillnad från friskolans beslutsprocess har allmänheten insyn i den kommunala.

Vem har råd att välja?

Min sjätte invändning handlar om föräldrars ”valuta”. Rapportförfattarna beskriver närhetsprincipen som  en sådan:

Exempelvis får, enligt närhetsprincipen, en elev som bor nära en skola, högre prioritet på den skolan jämfört med en elev som bor längre bort. Eleven som bor närmare kan därför “bjuda högre” eller “betala mer” när båda söker skolan och får därmed platsen.

Citat från sidan 4 i rapporten.

Det är ju sant. Men i ett scenario med skolval för alla, vilket är vad rapportförfattarna tänker sig, finns ju också en betydligt mer konkret valuta: Vanliga pengar i vardagen. Föräldrar måste ha råd att skicka sina barn till skolan. Det spelar såklart stor roll för vilka som kan välja skola om kommunen bara följer lagens krav och enbart ger skolskjuts till närmaste kommunala skola eller om alla får busskort oavsett vilken skola de valt. Den här mycket konkret vardagsekonomiska frågan måste även nationalekonomer kunna ta in i sina mer övergripande resonemang. En aldrig så bra algoritm kommer inte hjälpa om plånboken ska avgöra vilka skolor en familj kan söka.

Information eller marknadsföring?

Min sjunde invändning handlar om marknadsföring. Rapportens utgångspunkt är att föräldrar ska kunna fatta ”mer informerade beslut” när de väljer skola. Detta ska ske genom samordnad insamling och analys av sökbeteenden. Idag finns inte sådan information samlad och föräldrar måste söka olika skolor på olika sätt. En samordning vore såklart bra, men kommer en sådan rå på olika skolors marknadsföring? Är det inte risk att en samordnad ansökan och antagning också kommer ställa rejäla krav på hur och med vilka medel skolor får marknadsföra sig? Är inte risken att stora resurser till marknadsföring övertrumfar aldrig så vällovliga ambitioner i vilken algoritm som helst? En gymnasieskola i Stockholm uppvisade förra sommaren så stora kvalitetsbrister att den stängdes av Skolinspektionen.
”Huvudmannen har under en längre tid bedrivit en verksamhet i strid med gällande lagstiftning och inte visat förmåga att åtgärda det Skolinspektionen påpekat”, skrev Skolinspektionen. Trots det landade skolan på 50:e plats av 89 när det gällde antal förstahandssökande per plats tidigare samma vår.

En bra skola. Eller en populär?

Min åttonde, och viktigaste, invändning handlar om vad vi ska ha för kriterier för en bra skola. Kessel och Olme är fokuserade på det som de kallar ”populära” skolor. De vill ha varningssystem för skolor ser ut att bli ”impopulära”. Hela rapporten genomsyras av att syftet med rapportförfattarnas förslag till samordnat skolval med nya algoritmer är att premiera skolor som blir valda. De vill använda skolvalet som ett ”substitut för några av de kvalitetsdrivande marknadsfunktionerna som saknas på skolmarknaden”. Detta trots att de i inledningen redovisar hur svårt det är att säga något om huruvida skolval i Sverige haft positiva effekter på kvalitet eller ej. Rapportförfattarna ser populära och impopulära skolor, inte skolor som är mer eller mindre bra på att ge alla barn en god utbildning. Rapportförfattarna verkar ha en syn på skolan som är långt ifrån min egen. Ytterst är frågan:

Ska vi ha en skola och ett skolval som är bra för för barnen och samhället, eller för föräldrarna och huvudmännen?

Kan man inte se isolerat på skolvalet?

Det är klart man kan. Däremot tycker jag inte att man genom ett så smalt angreppssätt kan göra anspråk på att skapa ”En väl fungerande skolmarknad”. Till det behövs en helhetssyn på de faktorer som faktiskt påverkar marknadens funktion.

Mina invändningar till trots har rapporten poänger vad gäller den administrativa och praktiska hanteringen av skolval. Det finna såklart fördelar med att samordna antagningen på det sätt som rapportförfattarna föreslår. Det jag inte alls håller med om är synen på skolval som den grundläggande mekanismen på skolmarknaden. Den riskerar att leda läsaren till slutsatsen att övriga delar i systemet inte behöver ändras. Rapportens titel är nämligen inte ”Ett väl fungerande skolval ”, vilket hade varit rimligt, utan ”En välfungerande skolmarknad”. Det senare tycker jag inte att rapportförfattarna har täckning för.

En skolrapport för börsen

Internationella Engelska skolans (IES) delårsrapport släpptes förra torsdagen. Det är en ovanlig text. Mycket mer än den vanliga finansiella redovisningen. Rapporten är lika mycket en politisk kommentar som den är en illustration av vårt skolsystem. Delårsrapporten är helt enkelt ett centralt skolpolitiskt dokument i vår tid. Alla som är intresserade av hur vi styr och fördelar resurser till våra skolor borde läsa. Jag skriver några kommentarer här.

Ros och ris till politiken

Den tillförordnade VD:n (koncernen har en hög omsättning på VD-posten) redogör i uppskattande ordalag för regeringsöverenskommelsen Januariavtalet, men klagar sedan på låg uppräkning av skolpeng och orättvisa statsbidrag samt efterlyser långsiktiga spelregler för deras ”åtagande för årtionden framåt”. Med tanke på att skolans grundare slagits med näbbar och klor mot just sådant som skulle göra skolverksamhet till mångåriga åtaganden klingar sådant tal ihåligt. Skolans representanter har inte tvekat att dra socialistkortet när förslag om något så enkelt som ett avtal med krav på reglerad uppsägningstid har diskuterats. Det är viktigt med maximal flexibilitet, att kunna lägga ned en olönsam skola snabbt utan konsekvenser. Det finns ju alltid en kommun som tar smällen. Det här säger jag inte för att Engelska skolan utmärkt sig genom att lägga ner skolor utan för att flexibiliteten är ett sätt för dem att minska risk och därmed hålla uppe värdet på bolaget. Om varje skola i koncernen vore behäftad med ett krav på drift under en uppsägningstid på ett år (som ofta är fallet med vårdcentraler) skulle det vara tvunget att redovisas för ägarna.

Rörelsemarginal, eller hur många skolpengar som går ut när varje klass går in

Målet på 8 procent nåddes inte utan rörelsemarginalen för kvartalet stannade på 6,9 procent. Det innebär att där 29 barn går in genom skolporten går skolpengar för två av dem vidare som vinst. Nu kanske någon tycker att jag är elak som beskriver det så, men uppgifterna kommer från en säker källa:

”I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever”

Engelska skolans grundare Barbara Bergström, publicerad på Svenskt Näringslivs hemsida 2016-10-28.

Det är också därför engelska skolan på sin hemsida anger att normal storlek för en mellanstadieklass är 30 elever och för en högstadieklass 32 elever.

Från Vanliga frågor på IES hemsida.

Ur presentationen för aktieägarna.

Den i politiken så populära så populära talepunkten om hur många barn som står i kö till Engelska skolan stämmer inte och bolaget använder den inte själv. Här gäller nämligen börsens regler om saklighet. Därför redovisar koncernen 188.000 köregistreringar. Varför köregistreringar och inte antal barn i kö? Jo, IES skulle såklart kunna redovisa antal barn i kön, men eftersom många står i kö till flera skolor blir antalet köregistreringar större. De väljer då såklart den senare siffran. Hur många som står i kö till flera skolor får vi inte veta. Att politiker upp till partiledarnivå sprider myten om antalet barn är dock bra för börskursen. Kön är en av bolagets tillgångar, det blir uppenbart när man läser rapporten. Det är också därför bolagets företrädare på olika nivåer så ofta försvarar kötid som urvalskriterium.

Det är också dags att ifrågasätta begreppet kö. Den tvååring som är anmäld till en plats i årskurs 4 kan inte tacka ja om det blir en plats ledig. Tvååringen står därmed inte i kö. Hen är föranmäld. Att vi tillämpar detta system för urval är orimligt. Det är också förvånande att börsens aktörer accepterar redovisningen.

Som intäktsprognos betraktat är antalet köregistreringar också ett mycket trubbigt mått. Den ettåring som ställts i kö till att börja i årskurs fyra kommer inte börja där förrän om nio (9) år. Det är en mycket lång tid för kvartalskapitalister. Jag förutspår att börsen förr eller senare börjar ställa mer detaljerade krav på redovisning av kön. Både hur den fördelas över tid och vad gäller ålder på barnen.

Expansionsplaner

Vid sidan av kön är bolaget andra viktiga tillgång planerade skolor. Listan här visar de kommuner som behöver fundera på hur de ska hantera ett sannolikt snabbt förändrat elevunderlag i flera kommunala skolor på några års sikt:

I flera fall har lokala politiker önskat sig denna utveckling. Samtidigt har de alltså hjälpt till att prata upp börsvärdet på ett privat företag.

Aktieutdelning

Bolaget har brutet räkenskapsår och för första halvåret är vinsten efter skatt 52,5 miljoner kronor. För den senaste 12 månadersperioden uppgår vinsten efter skatt till 115 miljoner. Bolaget har en utdelningspolicy som säger att 30 procent av vinsten ska delas ut till ägarna. Framåt hösten kan de alltså sannolikt räkna med att dela på dryga 30 miljoner kronor. Som en jämförelse kan nämnas det i skolsammanhang på senare tid omtalade statsbidraget för stärkt likvärdighet. Där har koncernen intäktsfört 10,8 miljoner kronor under det senaste halvåret.

IES finansiella mål.

Lärare

Enligt Skolverkets statistik har koncernen 1540 lärare. I delårsrapporten kan vi läsa att över hälften av dessa, ”drygt 800” är rekryterade från utlandet. Det är också orsaken till att vi inte kan se hur stor andel behöriga lärare koncernen har.

Exempel från Skolverkets statistik över lärartäthet och -behörighet.

Skolan använder lärare från utlandet med undantag från krav
på svensk lärarlegitimation. Lagparagrafen lyder:

Skollagens 2 kap 17 § Lärare som inte uppfyller kraven i 13 § får trots det bedriva

  1. annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning om de har
    a) en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, och
    b) kompetens att undervisa på det främmande språket,

Förutom frågan om språket i sig skapar detta en svag position för lärare som i praktiken inte kan byta till annan arbetsgivare, då de där räknas som obehöriga.

Med lärare rekryterade från utlandet blir det alltså inte frågan om tvåspråkig undervisning där en lärare som kan svenska undervisar på engelska men kan förklara på svenska vid behov, det som kallas tvåspråkig undervisning och vars effekter i gymnasiet har studerats på Göteborgs universitet. Nej, här blir det på riktigt undervisning på engelska av lärare som enligt Engelska skolans hemsida inte alltid kan svenska tillräckligt bra för att genomföra utvecklingssamtal.

Det är en modell som är förvånansvärt lite diskuterad i tider där snart sagt varje skoldebattör har synpunkter på undervisning. Den forskning jag sett om effekterna avser gymnasienivå och inte som här grundskola.

Betyg

Elevernas betyg är också hårdvaluta. I rapporten konstateras:

Det genomsnittliga meritvärdet (ett av Skolverket sammanvägt betygsmått) vid avslutning från grundskolans årskurs 9 våren 2018 var för Internationella Engelska Skolan 273 poäng, att jämför med det kommunala snittet på 223 poäng.

Citat ur delårsrapporten.

Nu undrar kanske någon: ”Tänk om alla skolor vore så bra?” Det enkla svaret på den frågan är att då får vi sortera elever på samma sätt. Koncernens skolor har ett mycket speciellt urval elever med stor andel högutbildade föräldrar i jämförelse med de kommunala. Bland eleverna i koncernens skolor har i snitt 73,8 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det är ett urval av elever som är på Täby-nivå. I en skapligt stor stad med högskola som t.ex. Västerås är motsvarande siffra bland alla elever 58 procent. Jämför vi med Göteborg eller Malmö handlar det om 61 respektive 55 procent. Engelska skolan har ett med svenska mått mött extremt gynnsamt urval elever. Att helt ogenerat göra en betygsjämförelse utan att säga något alls om skillnader i förutsättningar är faktiskt helt oanständigt. Det är också så pass missvisande att jag förvånas av att börsen låter uppgiften passera. Läs gärna Johan Ernestams sammanställning om elevsammansättningen här.

Ytterligare en konsekvens av ett på många sätt dysfunktionellt skolsystem blir tydlig av att rapporten våren 2019 redovisar så gamla provresultat som 2016 med kommentaren:

På grund av att 2017 och 2018 års nationella prov läckte ut före provtillfällena finns inte tillförlitliga siffror i Sverige för dessa år.

Citat ur delårsrapporten.

Ett koncentrat av skolmarknaden

På många sätt utgör Engelska skolan den yttersta konsekvensen av skolmarknaden. Med skolmarknaden menar jag vårt system med skolpeng, skolval, etableringsfrihet och annat som påverkar alla skolor, både fristående och kommunala. Engelska skolan drar det längre än alla andra.

Å ena sidan är Internationella Engelska Skolan öppnare och rakare än de flesta:

  • De är tydligare om vinsten.
  • De är rättframma om lägre lärartäthet.
  • De talar klarspråk om att de har få lärare med svensk behörighet.

Å andra sidan utnyttjar Internationella Engelska skolan systemet till max:

  • De har ett koncept med undervisning på engelska som effektivt sållar bort elever med svårigheter och minskar antalet sökande från studieovana hem.
  • De använder undantag i skollagen och slipper redovisa behöriga lärare.
  • De är tydliga med att betyg inte bara är ett konkurrensmedel om elever utan också en tillgång på finansmarknaden.
  • De använder en kö som utifrån är svår att veta omfattningen av, både som marknadsföring och som tillgång på finansmarknaden.
  • Genom ett framgångsrikt påverkansarbete har de knutit täta band med politiken och i flera kommuner är det nu politiska partier som står för marknadsföringen av skolan. Även på riksnivå förekommer skolans namn i uttalanden av topp-politiker och representanter för skolan har setts på scen på viktiga partievenemang. IES har förstått att det ytterst är politiken som säkrar deras lönsamhet och expansion. Tyvärr är det uppenbarligen många i politiken som är omedvetna om det.

För den som vill förstå mer om det mycket speciella urvalet av elever rekommenderas Johan Ernestams inlägg om vilka som går på friskolor. För den som vill veta mer om betygssättning rekommenderas Jonas Vlachos uppmärksammade rapport som jämför betygssättning i kommunala och fristående skolor.

Till dig som läst ända hit: Stort tack!

  • Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där betygen är både myndighetsutövning och konkurrensmedel?
  • Tycker du att det är orimligt med ett skolmarknad som inte ens försöker motverka konsekvenser av boendesegregation utan tvärtom förstärker skillnaderna mellan skolor?
  • Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där en ettåring förväntas ställas i kö till årskurs fyra nio år i förväg? Eller att samme ettåring på det allmännas bekostnad blir en tillgång i en redovisning på börsen?

Då är det dags att reagera. Kontakta partiet du röstat på! Be att få gå igenom Engelska skolans kvartalsrapport med någon skolpolitiker från dem. Fråga om om vi verkligen ska ha ett skolsystem där det här är normalt. Fråga om vi ska ha ett skolsystem där vissa gemensamt finansierade skolor optimeras för maximalt värde på börsen utan hänsyn till skolsystemet i stort. Ställ krav på att skynda på arbetet med Skolkommissionens förslag för att förändra systemet i rätt riktning.

Ur Januariavtalet mellan S, Mp,C och L.

Ledsamt om en skoldebatt med verkningslösa förslag

essäbildI början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.

Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.

Hoppas du har tid att läsa texten som finns här.

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.