Ovärdigt om offentlighetsprincipen i skolan av Centerpartiet

Idag var det riksdagsdebatt. Centerpartiets Annie Lööf gick till angrepp på regeringen för förslaget om att införa krav på att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Angreppet var också en av de saker som partiet valde att lyfta fram på sociala medier.

Från Centerpartiets officiella konto på twitter.

Partisekreterare Michael Arthursson fyllde på:

Centerpartiets partisekreterare på twitter.

Detta är både illavarslande och ovärdigt. Illavarslande eftersom det antingen betyder att Centerpartiet ändrat sig i en viktig fråga eller inte vet vad de själva drivit för linje (oklart vilket som är värst). Ovärdigt eftersom både skolan och en partiledardebatt i Sveriges riksdag förtjänar bättre. Centerpartiet har både slutit uppgörelser och motionerat om frågan. Det här är bakgrunden till förslaget:

Friskolekommittén

I den parlamentariska Friskolekommittén gjordes en uppgörelse mellan alla partier utom V och SD om att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Så här står det i kommitténs betänkande från augusti 2013:

Ur Friskolekommitténs betänkande, sid 299.

Inga i sammanhanget viktiga partier lämnade reservationer eller särskilda yttranden avseende detta.

Utredningen

Som ett resultat av Friskolekommittén tillsatte alliansregeringen i juli 2014 utredningen Offentlighetsprincipen i fristående skolor, Dir. 2014:91.

En särskild utredare ska lämna förslag om hur offentlighetsprincipen i praktiken kan införas i fristående skolor och göra konsekvensanalyser av en sådan reglering.

Ur direktiven till utredningen.

Notera att detta alltså var när Annie Lööf fortfarande var minister i en alliansregering. Beslutet om direktiven togs vid ett regeringssammanträde den 19 juni 2014 .

Budgeten 2015

Efter valförlusten i september 2014 lade allianspartierna en gemensam budgetmotion inför 2015. Den minnesgode kommer ihåg att alliansbudgeten vann i riksdagen, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är vad allianspartierna var överens om gällande skolan:

Ur avsnitt 9.2. Rätt att välja skola – skärpt kvalitetskontroll, alliansens gemensamma budgetmotion inför 2015.

Centerpartiets omsvängning

Idag gick alltså Annie Lööf till hård attack på regeringen för att de föreslår en sak Centerpartiet inte bara drivit utan också slutit uppgörelser med andra partier om. Att de skulle ha glömt sitt tidigare ställningstagande i frågan ter sig osannolikt. På hemsidan står fortfarande att de vill ”Att samma villkor ska gälla för fristående och kommunala skolor”. Därför måste jag anta att de faktiskt har ändrat sig. Jag har inte sett några svar på frågan om varför, och inte heller hittat några tidigare utspel där Centerpartiet meddelat att de ändrat sig. Om Centerpartiets medlemmar fått tycka till är oklart.

Det vi vet har hänt är dock att remisssvaren på utredningens förslag har offentliggjorts. Friskoleföretagens organisationer och lobbyister är kritiska. Så här skrev Almega om hur de ser på offentlighetsprincipen i sitt remissvar på utredningen:

Det kan få stora, allvarliga och oanade konsekvenser. Inte minst finns det en överhängande risk för att friskolor kommer att begära ut information av varandra i konkurrensstörande syfte, och att organisationer som på ideell grund är mycket kritiska mot friskolor kommer att begära ut stora mängder information i syfte att störa friskolornas verksamhet. Risken finns för en form av ”informationskrig” där företag, myndigheter, media, individer och organisationer lägger stor energi på att begära ut information av varandra.

Ur Almegas remissvar.

Kanske är det så att det där som sägs lite skämtsamt ibland –att Centerpartiet är Almegas politiska gren – stämde idag?

Vårt skolsystem förtjänar partier och politiker som förmår att göra uppgörelser och som förmår att hålla dem, men också partier som motiverar varför när de ändrar sig. Det vore rimligt med en förklaring från Centerpartiet.

Det är inte fler kontroller skolan saknar. Skolan saknar politiskt ansvarstagande.

Idag skriver jag i Dagens Samhälle med anledning av de senaste veckornas diskussion om religiösa friskolor i allmänhet och de skolor där SÄPO gripit in i synnerhet.

Vi har skapat ett system där det demokratiska inflytande beskurits så hårt att oegentligheter i vår gemensamt finansierade skola inte går att komma åt med politiska beslut. Det är detta riksdagen behöver ändra på. Skolan ska stå under demokratisk kontroll. De folkvalda kommunpolitiker som betalar ut skolpeng måste få möjlighet att stoppa skolor som inte fungerar. Vi medborgare måste kunna kräva det av dem. Frågan om religiösa friskolors vara eller inte vara är i sammanhanget ett sidospår. Så länge vi har en skola bortom demokratisk kontroll och insyn kommer skandaler som den nu aktuella att vara både möjliga och logiska.

Läs hela artikeln här.

Skolmarknaden är mer än skolval

I förra veckan följde jag en twitter-diskussion där nationalekonomen Dany Kessel efterlyste invändningar i sak mot den rapport han och kollegan Elisabet Olme skrev för Svenskt Näringsliv i april i år. Rapporten heter ”En välfungerande skolmarknad”. Här är mina kommentarer och invändningar.

En tveksam premiss om skolmarknaden

Min första invändning är att rapporten sätter likhetstecken mellan skolval och skolmarknad. Författarna skriver så här om en algoritm för skolval:

Man kan tänka på algoritmen som det som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt på så sätt att den reglerar hur de två olika sidorna (skolorna och familjerna) av marknaden ska interagera.

Citat från sidan 6 i rapporten av Dany Kessel och Elisabet Olme.

Jag menar att det är en mycket förenklad bild som helt bortser från finansiering, alltså vem som betalar och hur (grundläggande på en marknad) samt regler för etablering. Min uppfattning är att väldigt få i skolans värld skulle hålla med om rapportens snäva definition. Skolmarknaden består förutom av skolval också av ersättningssystem, skolpeng, etableringsfrihet och det faktum att utbudsansvaret ensidigt ligger på kommunerna. Egentligen borde författarna själva inse detta då de i inledningen till rapporten beskriver att systemet med skolval infördes i början av 90-talet, men att det var först under perioden 1998 till 2009 som vi såg den stora expansionen av fristående skolor. Vad hände 1998? Jo. Riksdagen beslutade att höja ersättningen för fristående huvudmän till 100 procent av kommunens kostnader. Tidigare hade den legat på 85 procent.   De ekonomiska förutsättningarna för lönsamhet förbättrades alltså kraftigt och friskolebranschen expanderade. Enkel marknadsekonomi tycker jag. Det är fel att påstå att det är skolvalet som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt. Skolvalet är en del av flera.

Men går det verkligen att tjäna pengar på att starta en skola?

Min andra invändning handlar också om ekonomi. Författarna skriver att vårt system inte kan belöna det risktagande det innebär att starta en ny skola. Det är uppenbart att friskolebranschen ser annorlunda på den saken. Som rapportförfattarna själva skriver ökade andelen elever i fristående grundskolor från 1,6 procent 1998 till nästan 15 procent 2009.

I Internationella Engelska skolans (IES) senaste kvartalsrapport håller koncernen fast vid målen om två till tre nya skolor per år och ett rörelseresultat (på EBIT-nivå) på 8 procent.

Det är för mig oklart varför rapportförfattarna så tydligt bortser från hur lönsamt det kan vara att etablera en ny fristående skola och istället skriver om ”en situation där risktagande inte kan belönas”.

Rätten att stänga dörren

Min tredje invändning handlar om det Kessel och Olme kallar kapacitetsbegränsningar. Så här skriver de:

Vidare är det så att skolor med väldigt få sökande i många fall ändå fyller sina platser tillräckligt mycket för att de ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet – detta för att de mer populära skolorna lider av kapacitetsbegränsningar.

Citatfrån sidan 4 i rapporten.

Så funkar det ju inte. Anledningen till att säg 15 elever inte får plats på IES eller Kunskapsskolan i åk 4 är ju att skolorna själva har rätt att bestämma när det är fullt. De kan alltid ha fulla klasser. PÅ IES hemsida står t.ex. att läsa nedan:

Från sidan Vanliga frågor hos IES.

Barbra Bergström, grundare av IES, uttryckte saken så här i en intervju med Svenskt Näringliv:

I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.

Internationell Engelska skolans grundare Barbara Bergström i en intervju med Svenskt Näringsliv 2016-10-28.

Att resonera om vilka elever som inte får den skola de valt och därför hamnar på en mindre populär skola går faktiskt inte att göra utan att ta med två av de grundläggande mekanismerna på skolmarknaden idag:

  1. Friståeende skolor bestämmer själva hur många elever de vill ta emot.
  2. Kommunerna har ett ensidigt ansvar att garantera skola för alla elever som behöver.

Dessa två saker nämns inte alls i rapporten. Det, menar jag, är en stor brist.

Kommunen som avgränsning

Min fjärde invändning handlar om att Kessel och Olme missar hur sökmönster ser ut i verkligheten. De är i sin rapport helt fokuserade på lösningar inom en kommun och beskriver hur de vill se en antagning som ”samordnas mellan kommunen och de fristående aktörerna i kommunen”. Det räcker inte. Verkligheten ser annorlunda ut:

Utpendling, alltså hur många elever folkbokförda i respektive kommun som valt skola – kommunal eller fristående – i annan kommun. Från Skolverkets statistik.

Diagrammet ovan visar hur stor andel av elever skrivna i tre kommuner som går i skola utanför kommungränsen. Alla är kransortskommunner runt storstad och de flesta som håller på med skola och skolpolitik vet att i sådana finns en effekt där elever dras in mot centrum. Rapporten missar helt hur detta mönster ska hanteras.

Etableringsfrihet

Min femte invändning handlar om etableringsfrihet. I rapporten resonerar Kessel och Olme om riskerna med att etablera en ny skola. De menar att ett bättre organiserat skolval skulle ge bättre information i förväg om efterfrågan på en ny skola. Ingen vill ju stå med för få elever. Här vill de minska riskerna för både kommuner och fristående huvudmän, men de missar helt att nämna de väsensskilda förutsättningarna. Friskolan har ett eget val och kan välja att etablera sig eller ej. Den kan dessutom genom offentlighet följa kommunens planer och agera därefter, utan att behöva visa sina kort. För kommunen är det tvärtom. Kommunen måste ha en plan för att garantera alla elever plats, detta som en följd av kommunens ensidiga utbudsansvar. Kommunen måste också ha beredskap även om en friskola annonserar planer. En friskola kan nämligen närsomhelst dra sig ur. Till skillnad från friskolans beslutsprocess har allmänheten insyn i den kommunala.

Vem har råd att välja?

Min sjätte invändning handlar om föräldrars ”valuta”. Rapportförfattarna beskriver närhetsprincipen som  en sådan:

Exempelvis får, enligt närhetsprincipen, en elev som bor nära en skola, högre prioritet på den skolan jämfört med en elev som bor längre bort. Eleven som bor närmare kan därför “bjuda högre” eller “betala mer” när båda söker skolan och får därmed platsen.

Citat från sidan 4 i rapporten.

Det är ju sant. Men i ett scenario med skolval för alla, vilket är vad rapportförfattarna tänker sig, finns ju också en betydligt mer konkret valuta: Vanliga pengar i vardagen. Föräldrar måste ha råd att skicka sina barn till skolan. Det spelar såklart stor roll för vilka som kan välja skola om kommunen bara följer lagens krav och enbart ger skolskjuts till närmaste kommunala skola eller om alla får busskort oavsett vilken skola de valt. Den här mycket konkret vardagsekonomiska frågan måste även nationalekonomer kunna ta in i sina mer övergripande resonemang. En aldrig så bra algoritm kommer inte hjälpa om plånboken ska avgöra vilka skolor en familj kan söka.

Information eller marknadsföring?

Min sjunde invändning handlar om marknadsföring. Rapportens utgångspunkt är att föräldrar ska kunna fatta ”mer informerade beslut” när de väljer skola. Detta ska ske genom samordnad insamling och analys av sökbeteenden. Idag finns inte sådan information samlad och föräldrar måste söka olika skolor på olika sätt. En samordning vore såklart bra, men kommer en sådan rå på olika skolors marknadsföring? Är det inte risk att en samordnad ansökan och antagning också kommer ställa rejäla krav på hur och med vilka medel skolor får marknadsföra sig? Är inte risken att stora resurser till marknadsföring övertrumfar aldrig så vällovliga ambitioner i vilken algoritm som helst? En gymnasieskola i Stockholm uppvisade förra sommaren så stora kvalitetsbrister att den stängdes av Skolinspektionen.
”Huvudmannen har under en längre tid bedrivit en verksamhet i strid med gällande lagstiftning och inte visat förmåga att åtgärda det Skolinspektionen påpekat”, skrev Skolinspektionen. Trots det landade skolan på 50:e plats av 89 när det gällde antal förstahandssökande per plats tidigare samma vår.

En bra skola. Eller en populär?

Min åttonde, och viktigaste, invändning handlar om vad vi ska ha för kriterier för en bra skola. Kessel och Olme är fokuserade på det som de kallar ”populära” skolor. De vill ha varningssystem för skolor ser ut att bli ”impopulära”. Hela rapporten genomsyras av att syftet med rapportförfattarnas förslag till samordnat skolval med nya algoritmer är att premiera skolor som blir valda. De vill använda skolvalet som ett ”substitut för några av de kvalitetsdrivande marknadsfunktionerna som saknas på skolmarknaden”. Detta trots att de i inledningen redovisar hur svårt det är att säga något om huruvida skolval i Sverige haft positiva effekter på kvalitet eller ej. Rapportförfattarna ser populära och impopulära skolor, inte skolor som är mer eller mindre bra på att ge alla barn en god utbildning. Rapportförfattarna verkar ha en syn på skolan som är långt ifrån min egen. Ytterst är frågan:

Ska vi ha en skola och ett skolval som är bra för för barnen och samhället, eller för föräldrarna och huvudmännen?

Kan man inte se isolerat på skolvalet?

Det är klart man kan. Däremot tycker jag inte att man genom ett så smalt angreppssätt kan göra anspråk på att skapa ”En väl fungerande skolmarknad”. Till det behövs en helhetssyn på de faktorer som faktiskt påverkar marknadens funktion.

Mina invändningar till trots har rapporten poänger vad gäller den administrativa och praktiska hanteringen av skolval. Det finna såklart fördelar med att samordna antagningen på det sätt som rapportförfattarna föreslår. Det jag inte alls håller med om är synen på skolval som den grundläggande mekanismen på skolmarknaden. Den riskerar att leda läsaren till slutsatsen att övriga delar i systemet inte behöver ändras. Rapportens titel är nämligen inte ”Ett väl fungerande skolval ”, vilket hade varit rimligt, utan ”En välfungerande skolmarknad”. Det senare tycker jag inte att rapportförfattarna har täckning för.

En skolrapport för börsen

Internationella Engelska skolans (IES) delårsrapport släpptes förra torsdagen. Det är en ovanlig text. Mycket mer än den vanliga finansiella redovisningen. Rapporten är lika mycket en politisk kommentar som den är en illustration av vårt skolsystem. Delårsrapporten är helt enkelt ett centralt skolpolitiskt dokument i vår tid. Alla som är intresserade av hur vi styr och fördelar resurser till våra skolor borde läsa. Jag skriver några kommentarer här.

Ros och ris till politiken

Den tillförordnade VD:n (koncernen har en hög omsättning på VD-posten) redogör i uppskattande ordalag för regeringsöverenskommelsen Januariavtalet, men klagar sedan på låg uppräkning av skolpeng och orättvisa statsbidrag samt efterlyser långsiktiga spelregler för deras ”åtagande för årtionden framåt”. Med tanke på att skolans grundare slagits med näbbar och klor mot just sådant som skulle göra skolverksamhet till mångåriga åtaganden klingar sådant tal ihåligt. Skolans representanter har inte tvekat att dra socialistkortet när förslag om något så enkelt som ett avtal med krav på reglerad uppsägningstid har diskuterats. Det är viktigt med maximal flexibilitet, att kunna lägga ned en olönsam skola snabbt utan konsekvenser. Det finns ju alltid en kommun som tar smällen. Det här säger jag inte för att Engelska skolan utmärkt sig genom att lägga ner skolor utan för att flexibiliteten är ett sätt för dem att minska risk och därmed hålla uppe värdet på bolaget. Om varje skola i koncernen vore behäftad med ett krav på drift under en uppsägningstid på ett år (som ofta är fallet med vårdcentraler) skulle det vara tvunget att redovisas för ägarna.

Rörelsemarginal, eller hur många skolpengar som går ut när varje klass går in

Målet på 8 procent nåddes inte utan rörelsemarginalen för kvartalet stannade på 6,9 procent. Det innebär att där 29 barn går in genom skolporten går skolpengar för två av dem vidare som vinst. Nu kanske någon tycker att jag är elak som beskriver det så, men uppgifterna kommer från en säker källa:

”I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever”

Engelska skolans grundare Barbara Bergström, publicerad på Svenskt Näringslivs hemsida 2016-10-28.

Det är också därför engelska skolan på sin hemsida anger att normal storlek för en mellanstadieklass är 30 elever och för en högstadieklass 32 elever.

Från Vanliga frågor på IES hemsida.

Ur presentationen för aktieägarna.

Den i politiken så populära så populära talepunkten om hur många barn som står i kö till Engelska skolan stämmer inte och bolaget använder den inte själv. Här gäller nämligen börsens regler om saklighet. Därför redovisar koncernen 188.000 köregistreringar. Varför köregistreringar och inte antal barn i kö? Jo, IES skulle såklart kunna redovisa antal barn i kön, men eftersom många står i kö till flera skolor blir antalet köregistreringar större. De väljer då såklart den senare siffran. Hur många som står i kö till flera skolor får vi inte veta. Att politiker upp till partiledarnivå sprider myten om antalet barn är dock bra för börskursen. Kön är en av bolagets tillgångar, det blir uppenbart när man läser rapporten. Det är också därför bolagets företrädare på olika nivåer så ofta försvarar kötid som urvalskriterium.

Det är också dags att ifrågasätta begreppet kö. Den tvååring som är anmäld till en plats i årskurs 4 kan inte tacka ja om det blir en plats ledig. Tvååringen står därmed inte i kö. Hen är föranmäld. Att vi tillämpar detta system för urval är orimligt. Det är också förvånande att börsens aktörer accepterar redovisningen.

Som intäktsprognos betraktat är antalet köregistreringar också ett mycket trubbigt mått. Den ettåring som ställts i kö till att börja i årskurs fyra kommer inte börja där förrän om nio (9) år. Det är en mycket lång tid för kvartalskapitalister. Jag förutspår att börsen förr eller senare börjar ställa mer detaljerade krav på redovisning av kön. Både hur den fördelas över tid och vad gäller ålder på barnen.

Expansionsplaner

Vid sidan av kön är bolaget andra viktiga tillgång planerade skolor. Listan här visar de kommuner som behöver fundera på hur de ska hantera ett sannolikt snabbt förändrat elevunderlag i flera kommunala skolor på några års sikt:

I flera fall har lokala politiker önskat sig denna utveckling. Samtidigt har de alltså hjälpt till att prata upp börsvärdet på ett privat företag.

Aktieutdelning

Bolaget har brutet räkenskapsår och för första halvåret är vinsten efter skatt 52,5 miljoner kronor. För den senaste 12 månadersperioden uppgår vinsten efter skatt till 115 miljoner. Bolaget har en utdelningspolicy som säger att 30 procent av vinsten ska delas ut till ägarna. Framåt hösten kan de alltså sannolikt räkna med att dela på dryga 30 miljoner kronor. Som en jämförelse kan nämnas det i skolsammanhang på senare tid omtalade statsbidraget för stärkt likvärdighet. Där har koncernen intäktsfört 10,8 miljoner kronor under det senaste halvåret.

IES finansiella mål.

Lärare

Enligt Skolverkets statistik har koncernen 1540 lärare. I delårsrapporten kan vi läsa att över hälften av dessa, ”drygt 800” är rekryterade från utlandet. Det är också orsaken till att vi inte kan se hur stor andel behöriga lärare koncernen har.

Exempel från Skolverkets statistik över lärartäthet och -behörighet.

Skolan använder lärare från utlandet med undantag från krav
på svensk lärarlegitimation. Lagparagrafen lyder:

Skollagens 2 kap 17 § Lärare som inte uppfyller kraven i 13 § får trots det bedriva

  1. annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning om de har
    a) en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, och
    b) kompetens att undervisa på det främmande språket,

Förutom frågan om språket i sig skapar detta en svag position för lärare som i praktiken inte kan byta till annan arbetsgivare, då de där räknas som obehöriga.

Med lärare rekryterade från utlandet blir det alltså inte frågan om tvåspråkig undervisning där en lärare som kan svenska undervisar på engelska men kan förklara på svenska vid behov, det som kallas tvåspråkig undervisning och vars effekter i gymnasiet har studerats på Göteborgs universitet. Nej, här blir det på riktigt undervisning på engelska av lärare som enligt Engelska skolans hemsida inte alltid kan svenska tillräckligt bra för att genomföra utvecklingssamtal.

Det är en modell som är förvånansvärt lite diskuterad i tider där snart sagt varje skoldebattör har synpunkter på undervisning. Den forskning jag sett om effekterna avser gymnasienivå och inte som här grundskola.

Betyg

Elevernas betyg är också hårdvaluta. I rapporten konstateras:

Det genomsnittliga meritvärdet (ett av Skolverket sammanvägt betygsmått) vid avslutning från grundskolans årskurs 9 våren 2018 var för Internationella Engelska Skolan 273 poäng, att jämför med det kommunala snittet på 223 poäng.

Citat ur delårsrapporten.

Nu undrar kanske någon: ”Tänk om alla skolor vore så bra?” Det enkla svaret på den frågan är att då får vi sortera elever på samma sätt. Koncernens skolor har ett mycket speciellt urval elever med stor andel högutbildade föräldrar i jämförelse med de kommunala. Bland eleverna i koncernens skolor har i snitt 73,8 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det är ett urval av elever som är på Täby-nivå. I en skapligt stor stad med högskola som t.ex. Västerås är motsvarande siffra bland alla elever 58 procent. Jämför vi med Göteborg eller Malmö handlar det om 61 respektive 55 procent. Engelska skolan har ett med svenska mått mött extremt gynnsamt urval elever. Att helt ogenerat göra en betygsjämförelse utan att säga något alls om skillnader i förutsättningar är faktiskt helt oanständigt. Det är också så pass missvisande att jag förvånas av att börsen låter uppgiften passera. Läs gärna Johan Ernestams sammanställning om elevsammansättningen här.

Ytterligare en konsekvens av ett på många sätt dysfunktionellt skolsystem blir tydlig av att rapporten våren 2019 redovisar så gamla provresultat som 2016 med kommentaren:

På grund av att 2017 och 2018 års nationella prov läckte ut före provtillfällena finns inte tillförlitliga siffror i Sverige för dessa år.

Citat ur delårsrapporten.

Ett koncentrat av skolmarknaden

På många sätt utgör Engelska skolan den yttersta konsekvensen av skolmarknaden. Med skolmarknaden menar jag vårt system med skolpeng, skolval, etableringsfrihet och annat som påverkar alla skolor, både fristående och kommunala. Engelska skolan drar det längre än alla andra.

Å ena sidan är Internationella Engelska Skolan öppnare och rakare än de flesta:

  • De är tydligare om vinsten.
  • De är rättframma om lägre lärartäthet.
  • De talar klarspråk om att de har få lärare med svensk behörighet.

Å andra sidan utnyttjar Internationella Engelska skolan systemet till max:

  • De har ett koncept med undervisning på engelska som effektivt sållar bort elever med svårigheter och minskar antalet sökande från studieovana hem.
  • De använder undantag i skollagen och slipper redovisa behöriga lärare.
  • De är tydliga med att betyg inte bara är ett konkurrensmedel om elever utan också en tillgång på finansmarknaden.
  • De använder en kö som utifrån är svår att veta omfattningen av, både som marknadsföring och som tillgång på finansmarknaden.
  • Genom ett framgångsrikt påverkansarbete har de knutit täta band med politiken och i flera kommuner är det nu politiska partier som står för marknadsföringen av skolan. Även på riksnivå förekommer skolans namn i uttalanden av topp-politiker och representanter för skolan har setts på scen på viktiga partievenemang. IES har förstått att det ytterst är politiken som säkrar deras lönsamhet och expansion. Tyvärr är det uppenbarligen många i politiken som är omedvetna om det.

För den som vill förstå mer om det mycket speciella urvalet av elever rekommenderas Johan Ernestams inlägg om vilka som går på friskolor. För den som vill veta mer om betygssättning rekommenderas Jonas Vlachos uppmärksammade rapport som jämför betygssättning i kommunala och fristående skolor.

Till dig som läst ända hit: Stort tack!

  • Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där betygen är både myndighetsutövning och konkurrensmedel?
  • Tycker du att det är orimligt med ett skolmarknad som inte ens försöker motverka konsekvenser av boendesegregation utan tvärtom förstärker skillnaderna mellan skolor?
  • Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där en ettåring förväntas ställas i kö till årskurs fyra nio år i förväg? Eller att samme ettåring på det allmännas bekostnad blir en tillgång i en redovisning på börsen?

Då är det dags att reagera. Kontakta partiet du röstat på! Be att få gå igenom Engelska skolans kvartalsrapport med någon skolpolitiker från dem. Fråga om om vi verkligen ska ha ett skolsystem där det här är normalt. Fråga om vi ska ha ett skolsystem där vissa gemensamt finansierade skolor optimeras för maximalt värde på börsen utan hänsyn till skolsystemet i stort. Ställ krav på att skynda på arbetet med Skolkommissionens förslag för att förändra systemet i rätt riktning.

Ur Januariavtalet mellan S, Mp,C och L.

Ledsamt om en skoldebatt med verkningslösa förslag

essäbildI början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.

Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.

Hoppas du har tid att läsa texten som finns här.

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.

 

Fores vinstrapport en besvikelse

Foresrapport1I tisdags 20180327 släppte Fores rapporten ”Istället för förbud. Bättre reglering av välfärdsföretag”. Den debattartikel som hörde till lovade ett konstruktivt anslag och jag var på plats på lunchseminariet med de fem forskare som skrivit de ”policy briefs” som rapporten bestod av. Det var en besvikelse. Jag ska försöka förklara hur.

Först: Det här är en av de stora konfliktfrågorna i svensk politik och därtill en fråga som lider svårt av brist på konstruktiva förslag. Det Fores utlovade i sin debattartikel, alltså en konstruktiv uppmaning till alliansen att se och göra något åt problemen och till de rödgröna att släppa sitt ensidiga fokus på vinst, hade verkligen behövts. Som i all politik är det dock svårt att föreslå fungerande åtgärder om det saknas grundläggande förståelse för hur systemen fungerar.

Karin Edmark är docent och lektor vid Institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. Hon är också knuten till Institutet för Näringslivsforskning* och forskar om friskolor och skolval. Hennes policy brief handlar om segregation och innehåller inget nytt om sakläget. Vi har problem med segregation, den är större i idéburna än vinstdrivande friskolor, den beror både på bostadssegregation och vårt skolsystem, men det tvistas om vilket problem som ska angripas. Det intressant är Karin Edmarks slutsatser och förslag.

Som alla rimligt insatta förordar hon lottning istället för kötid som urvalsprincip vid översökta skolor. Bra.

Men sedan förordar hon som lösning socioekonomisk kompensation som en del i skolpengen. Well. Det har vi redan! Nästan överallt där det är relevant. Karin Edmark skriver med hänvisning till en snart 10 är gammal rapport att det är ovanligt. Jag är ledsen, men man kan inte forska på det här området och vara så dåligt uppdaterad. Sant är att det finns många kommuner som inte har socioekonomisk kompensation i sin skolpeng, men det beror ju på att många kommuner har så få skolor att frågan inte är aktuell. Det större städerna, där skolvalet är reellt, har alla socioekonomisk kompensation. Om vi ska komma någon vart och peka ut förslag som kan leda framåt kan vi inte föreslå saker som var ovanliga 2009, men som är standard nu.  Mer relevant hade varit att få veta något om vilka effekter man kunnat se av socioekonomisk kompensation. Vi kan i alla fall inte låtsas som att något vi redan gör skulle lösa problem vi har idag.

I en tidigare version av detta blogginlägg skrev jag att jag saknade en problematisering av etableringsfriheten i ett resonemang om ”skolplaceringskriteier”. Efter påpekande från Fores och kontroll per e-post med Karin Edström har jag förstått att hon med uttrycket ”skolplaceringskrieterier” inte avsåg geografisk placering av skolor utan fördelning av elever på olika skolor, alltså det som i ett skolvalssystem brukar kallas urvalskriterier. Av rapporten framgår inte hur hon menar att elever ska ”placeras” på skolor, alltså om det ska ske som urval inom det fria skolvalet eller om det skulle krävas en större inskränkning av skolvalet för att uppnå detta. Det vore intressant att veta mer om.  Jag ber om ursäkt för att jag missförstod detta, men jag kopplade rapporttexten till det Karin sade om att bussa elever på seminariet. Tyvärr innebär detta att Fores rapport i den del som behandlar åtgärder mot segregation inte nämner vikten av skolors placering alls. Det är både synd och förvånande. Synd eftersom det – åtminstone i högre årskurser i grundskolan – är en högst rimlig åtgärd. Förvånande eftersom det är just placeringen av skolor som tillhört de mest uppmärksammade försöken att bryta segregationen på senare år.

Karin Edström vill också belöna personal som lyckas vända utvecklingen i problemskolor. Om det kan man säga att det står varje skolhuvudman, vare sig den heter Academedia eller Västerås kommun, fritt att göra så. Jag tror att det vore mycket bra. Om man däremot vill att det ska byggas in i systemet sätter skolpengen och kravet på likabehandling stopp.

De åtgärder Karin Edstöm föreslår kräver – förutom lottningen – att  skolpengens konstruktion ändras radikalt. Om det dessutom hade stått något som problematiserade etableringsfrihet hade rapporten varit sprängstoff.

Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi och även han knuten till Institutet för Näringslivsforskning, skriver under rubriken ”Cherry picking i välfärdsföretag”. Och här plockas det. Inte bara körsbär och russin utan också en rejäl portion äpplen och päron.

Om en vårdcentral har till övervägande fast ersättning blir svårare patienter mindre lönsamma, sade Henrik Jordahl på seminariet. Det står så i rapporten också. Men det har ju alla! Finns inget landsting som är i närheten av att ha över halva ersättningen som besöksersättning. Han har dessutom fel i sak. Den som följer vårdpolitik vet att diskussionen om olönsamma patienter i primärvården framförallt handlar om vårdkrävande patienter som kräver *längre* besök. Det är där skillnaden ligger och det är därför som försök med så kallade äldrevårdcentraler ofta innehåller en komponent med extra ersättning för just längre besök.

Också i ett senare stycke lyser okunskapen om primärvården igenom. Henrik Jordahl skriver att det kan ”vara värt att kombinera olika ersättningsmodeller, till exempel fast och rörlig ersättning i primrvården”. Men hallå? Kan man skriva en sån här brief utan att ens ha läst det mest grundläggande om hur primärvården ersätts? Det är ju inte så att det är särskilt svårt. Avtalen ligger öppet tillgängliga och på senare år har både Riksrevisionen och Myndigheten för Vårdanalys publicerat rapporter i ämnet.

Henrik Jordahl visar sedan med ett exempel där kommunala HVB-hem är mer benägna att avbryta behandlingar av svårbehandlade ungdomar än privata. Well. Här bortser Henrik helt från affärsmodellen. HVB ingår inte i LOV utan HVB-hem är i allmänhet upphandlade i konkurrens. Det kommunala HVB-hemmet och det privata har alltså helt olika förutsättningar och incitament. Det går inte att kalla det för kommunal russinplockning när man jämför äpplen och päron. De svåraste HVB-fallen betingar ofta mycket höga priser på den privata marknaden där aktörer som Jan Emanuel Johansson verkar.

Mats Bergman, professor i nationalekonomi och tidigare chefsekonom vid konkurrensverket skriver utan några egentliga argument säger att det är bakvänt med vinstreglering på en marknad med prisreglering. Nu är jag ingen större supporter av vinstreglering heller, men någon ordning får det väl ändå vara? Mats Bergman skriver att vinstreglering normalt bara brukar användas när det gäller infrastruktur och där företagen har någon sorts monopolställning. Sen skriver han att välfärdsföretagen är antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens. ”Därför finns det egentligen inget behov av en vinstreglering”. Vi tar det i detalj. Man kan inte slå ihop ”antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens” till en grupp. Självklart finns det inget skäl att ha vinstreglering när man handlar upp i konkurrens. Då är det ju en riktig marknad. En sån vi som gillar marknad gillar. Men så är det ju inte i stora delar av välfärdssektorn. Där gäller prisreglering, alltså lika betalt för alla och dessutom ofta etableringsfrihet. Då måste man på något sätt säkra att man får leverans för pengarna. Antingen genom tydliga krav, mycket detaljerad styrning, eller någon form av vinstbegränsning. Det går inte avfärda det som en dubbelreglering. Även om inte jag heller är överförtjust i idén om just vinsttak. Jag är mera för krav som jämnar ut spelplanen.

Genom hela seminariet och rapporten finns det två områden som i vanlig ordning när det gäller vinstdebatt lyser med sin frånvaro:

Det första är förskolan. Trots att vi där har verkliga och helt öppna problem med russinplockning i form av öppettider. Den förskola som bara har öppet 8-17 stänger såklart medvetet ute vissa grupper föräldrar jämfört med den som har öppet 630-18. Detta helt utan ekonomisk konsekvens eftersom ersättningen fortfarande ofta är per barn och utan hänsyn till öppettider.

Det andra är personalens villkor. Det är för mig obegripligt att inte fler ser att krav på arbetsvillkor i många fall skulle lösa inte bara en del upplevda problem med vinster utan det skulle också jämna ut konkurrensen och göra det svårare för oseriösa företag. Sådan som alla säger sig vilja.

Fanns det då inget bra? Jo. Juristen Jörgen Hettnes policy brief om hur idéburna organisationer missgynnas eller hindras av en ofta onödigt hård svensk tillämpning av EU-regler hade förtjänat ett bättre sällskap. Där finns flera intressanta saker som kanske till och med får förtjäna ett eget blogginlägg. Även Lina Maria Ellegårds text om problemen med tillitsbaserad styrning av vinstdrivande företag har flera intressanta ingångar. Inte minst om att det är lätt att prata om tillit, men när den politiska verkligehten tränger sig på blir det lätt att ett parti tar till detaljreglering i alla fall. (Ja, jag menar mobilförbud.)

Fyra test på ett vinstförslag

Ett bra första test i vinstdebatten är att kolla om de som diskuterar nämner skillnad i affärsmodell mellan olika delar i välfärden eller om de talar om välfärd i någon sorts generell mening. Fores rapport och seminarium hamnade tyvärr helt i det senare facket. Det är inte särskilt meningsfullt. För att komma framåt behövs resonemang som tar hänsyns till att mekanismerna är helt olika i t.ex. vård och skola. För både patient och vårdgivare kan ett extra läkarbesök vara attraktivt, men efterfrågan på att gå grundskolan en extra gång är mycket låg. Det går inte att angripa problem i vård och skola utan att ta hänsyn till skillnaderna.

Nästa test av en rapport är om den tydligt förmår skilja på olika upphandlingsformer. Inte heller detta test passerade Fores rapport. Som jag beskrev ovan blandas friskt  resonemang om verksamhet som är upphandlad i priskonkurrens med verksamhet där det råder etableringsfrihet och samma pris för alla.

Det tredje testet är om det finns resonemang om avtalsformer och hur relationen mellan köpare och säljare ser ut. Att vissa verksamheter är reglerade i avtal mellan köpare och säljare medan andra drivs helt utan kommersiella avtal nämndes inte heller i Fores rapport. Det sistnämnda är helt centralt för att förstå skolmarknadens utveckling och problem.

Ett fjärde test är om förslaget eller rapporten problematiserar etableringsfrihet och förmår titta på målkonflikter mellan sådant som

  • Risk för segregation och Möjligheter till valfrihet
  • Det allmännas möjlighet att säkra tillgänglig vård efter behov och Friheten att starta en vårdcentral
  • Tillgänglighet och Effektiv användning av skattepengar

Det är svåra målkonflikter utan självklara svar, men det är svårt att förändra ett system utan att beröra dem.

Nu hoppas jag att Fores och andra tankesmedjor fortsätter att behandla ämnet. Allt tyder på att den politiska konflikten finns kvar efter valet och det innebär också att vi får fortsätta att leva med de problem som finns med illa genomtänkta system och ofärdiga marknadslösningar. Medborgare och personal förtjänar en seriös diskussion.

*Institutet för Näringslivsforskning är en privat stiftelse som startades av föregångarna till Svenskt Näringsliv.

 

Dags att reglera friskolorna i avtal. Som vårdcentralerna.

Svenskt Näringsliv skrev i en debattartikel häromdagen att regeringens föreslagna vinstbegränsning i välfärdssektorn kunde strida mot grundlagen. Jag svarade i dag med ett kort inlägg där jag pekar på att friskolesektorn saknar grundläggande mekanismer som vi vanligen förknippar med näringsverksamhet. Det skrivs helt enkelt inga avtal med friskolor vilket gör det svårare att agera mot missförhållanden än vad som är fallet med till exempel privata vårdcentraler.

Mitt svar nedan:

Driver en friskola näringsverksamhet?

Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt 20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen? Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten, uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället, men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans. Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar. Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Driver en friskola näringsverksamhet?
Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den
grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och
Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt
20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i
blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen?
Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren
och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig
från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs
nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som
utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda
regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om
valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström
från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att
rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal
med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med
fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten,
uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de
egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om
skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället,
men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant
synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av
politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans.
Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar.
Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga
möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en
affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som
näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och
procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra
början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om
marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Gratis nätdoktor – dyrköpt vård på marknad utan marknadsinsikt

lakarfMorgonens nyhet om gratis läkarbesök på nätet sätter fingret på hur det går när olika reformer införs utan samordning och med uppenbara brister i insikt om hur en marknad fungerar. Patientavgifter i vården har vi endast delvis för att finansiera vården. Den viktiga funktionen är att styra vården så att vi inte i onödan lägger skattepengar på onödiga besök. En sorts självrisk eller ett incitament att  tänka en gång till om det verkligen är en läkare jag behöver. Man kan ha synpunkter på avgifternas storlek, men de är demokratiskt beslutade efter förutsättningarna i respektive län.

Att avgifterna skiljer mellan olika län har inte medfört några större bekymmer så länge det handlat om fysiska besök på en vårdcentral. Besök i andra län har i praktiken varit en fråga som rört endast människor som arbetar i annat län eller är på resa. Med digitala besök blir bilden en annan. Det nya företag som nämns i radioreportaget har – precis som man kan förvänta sig på en marknad – tagit möjligheten att genom Sörmlands vårdval med gratis läkarbesök snabbt ta marknadsandelar. I hela landet. Kostnaden står respektive hemlandsting för.

Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.
Information om patientavgifter från 1177 vårdguiden.

Det finns en klar risk att detta leder till skattefinansierad överkonsumtion av vård. På samma sätt som jag menar att avskaffade patientavgifter för fysiska besök skulle göra det. Frågan handlar i detta avseende inte om privat eller offentlig drift.

Läkarförbundet kräver nu enhetliga avgifter i hela landet. Det skulle antagligen lösa problemet på snabbast, men egentligen är det bara medicin mot symptomen. Orsaken är en lagstiftning som säger att patienten ska betala den avgift som satts av ett landsting samtidigt som vården betalas av ett annat. Det enda rimliga är såklart att man – som på en marknad – ser till att det finns ett samband mellan intäkter och kostnader. Om jag söker primärvård i ett annat landsting bör jag betala den avgift som gäller i mitt hemlän. Sörmlands läns landsting ska naturligtvis inte kunna besluta om vad vården för invånare i Uppsala län ska kosta, i alla fall inte så länge räkningen skickas till skattebetalarna hos oss.

Möjligheten til digitala vårdbesök är viktig. Ju fler människor som kan få hjälp utan att besöka ett väntrum där de smittar och utsätts för smitta, desto bättre. Samtidigt måste vi styra upp de digitala verksamheterna så att vi inte i slutändan får en stor räkning för ”sjukvård för nästan friska” på bekostnad av de som verkligen behöver vård.

Misslyckade regelverk hotar i förlängningen möjligheten att erbjuda digitala vårdmöten och därför måste fenomen som gratis läkarbesök på nätet i hela landet stävjas. Helst genom att Sörmland snabbt beslutar att justera sina avgifter, men i förlängningen genom att lagstiftningen för patientavgifter för den som söker vård i annat län ändras. Patientavgiften måste beslutas av det landsting som betalar.