Syrien och utrikespolitiken i tidningen NU

Skriver idag kort i Tidningen NU (som fyller 30 – grattis) och önskar mig lite mer tydlighet i utrikespolitiken. När jag skrev texten var jag kanske en smula irriterad över vingligheten. Tack och lov har det lugnat sig lite kring de kemiska vapnen men dödandet fortsätter. Desto större anledning att faktiskt jobba fram en utrikespolitisk linje. NU finns inte på nätet så texten finns i sin helhet nedan.

Någon ordning får det väl vara, också i folkpartiet?

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang”, vilket jag förstår av många tolkades som något annat än regeringens FN-linje. Enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen och det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention i SVT:s Agenda. När Jonas Sjöstedt påminde om regeringens linje löd svaret ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag företräder folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten i NU förra veckan och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning i en viktig fråga framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de företräder partilinjen.

Johan Enfeldt, Björklinge

 

Den positiva freden som ett valvbygge på den negativa

Syrienkonflikten sätter spår i sinnet. Moralen är enkel – de gasade så vi bombar – men vi måste kunna ta ansvar för de praktiska konsekvenserna också. Jag går tillbaka till en lektion om varaktig fred under min militärtjänstgöring i mitten på 80-talet. Begreppen negativ respektive positiv fred och metaforen med ett valv blev något jag tog med mig av överste Einar Lyths föredrag. Jag har nu haft möjlighet att stämma av bilden med honom (tack!).

fredsvalv

Det handlade då visserligen om det kalla kriget, men jag tycker att bilden kan användas också idag. Den positiva freden – varaktig och utan hot – illustreras som ett valv. Det måste stå på två pelare och en grund. Grunden utgörs av den negativa freden, en fred som kan ske under hot, vara påtvingad eller bygga på terrorbalans. Ovanpå grunden byggs två pelare, en med attityder och en med åtgärder. Utan en grund i form av negativ fred går det inte, den första prioriteten är att få slut på striderna. Pelarna – attityder och åtgärder – måste sedan byggas så att de når lika högt. Man kan påverka attityderna, men det går inte att springa före med åtgärder om inte attityderna har förändrats i någorlunda samma takt.

Min slutsats är att militär intervention inte nödvändigtvis är fel om den syftar till att tvinga fram en vapenvila, men då måste det också finnas beredskap och uthållighet att upprätthålla en sådan, alltså en negativ fred. Bombningar för att stödja den ena eller den andra sidan är jag tveksam till, likaså idén att det i alla konflikter finns två sidor. I Syrien ter det sig som en kraftig förenkling.

Om C H Hermansson varit folkpartist hade han nog rutit till här också

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang” (vilket jag förstår tolkades som något annat än regeringens FN-linje) och enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen. Det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention och dundrade mot vänsterledaren Jonas Sjöstedts fråga om regeringens linje i Agenda. Svaret löd ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag representerar folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de representerar partilinjen.