Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

When we go low

Idag skriver jag om etik i sociala medier tillsammans med partikamraten Ulf Schyldt från Täby i Liberalernas partitidning NU. Bakgrunden är förra helgens uppmärksammade offentliga gräl mellan L och S om statsbesöket i Iran. Vi går inte in på sakfrågorna om det var rätt att besöka Iran, slöja eller inte etc, utan håller oss till frågan om hur hårt skruvade budskap som är rimliga att sprida i sociala medier. NU publicerar inte alla artiklar på nätet, så därför finns texten här.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten

Det var förfärande att se hur det offentliga samtalets totala sammanbrott i USA banade väg för att Donald Trump blev vald till president. Men vi då? Är vi bättre? Frågan är tyvärr berättigad. Steg för steg är vi också på väg att omfamna samma metoder som leder till att vi, millimeter för millimeter, tummar på hederligheten i debatten.

Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.
Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.

Nu senast delade många liberaler entusiastiskt ett bildkollage som bland annat föreställde den svenska regeringsdelegationen på statsbesök i Iran i kontrast mot Theresa May bredvid Irans president Hassan Rouhani. Det började med ett inlägg från Gulan Avci skrev där hon skrev ”När brittiska och tyska kvinnliga politiker träffar religiösa ledare i auktoritära länder, visar de civilkurage genom att inte ta på slöjan”.

Problemet är att kombinationen av text och bild blir en lögn. May träffade Rouhani i FN-byggnaden i New York. Iransk lag – den som tvingar även besökande kvinnliga statsråd att bära sjal – gäller inte i New York. May visade ingenting genom att inte bära slöja i New York, trotsade ingen, markerade inget. Inte heller finns någon sådan lag i Saudiarabien. Även när detta blev känt fortsatte spridningen. Nu med argumentet att det inte spelade någon roll var bilderna tagits. Som om vi trodde att Ann Linde skulle burit slöja i New York.

Gulans tweet med samma bild spreds snabbt och när vår partiledare delade den blev det så att säga officiell partipolitik.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten, samma som både aggressiv vänster och alternativhöger. Vi är långt ifrån ”When they go low, we go high” och det oroar inför valåret. Medlemmar på alla nivåer ser och lär av detta. Är detta den väg vi vill gå? Lärde vi oss inte den läxan när andra gjorde den, så kanske vi också behöver förlora val innan vi lär oss det samma. Men har vi verkligen råd med det? Och vem vinner rösterna istället?

Vi hoppas att frågan om etik i sociala medier blir en stående punkt på kommande samlingar i partiet.

Ulf Schyldt Täby

Johan Enfeldt Uppsala

 

Segregationen finns kvar även om några flyttar

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt

PISA-reaktioner med stil och utan

Min dag har varit upptagen med annat så jag har varken sett eller hört radio eller TV utan mitt PISA-intag har begränsats till internet. En folkparti-reaktion som sticker ut är verkligen Lotta Edholms. Inget tjat om vems felet är utan bara ett konstaterande att det här måste vi göra bättre. Jag gillar!

Jan Björklunds initiala reaktion i ett nyhetsbrev var också klädsamt återhållsam. Kanske inte i jämförelse med Lotta Edholm, men väl med fp:s representanter i utbildningsutskottet. Därifrån dundrar Tina Acketoft i ett pressmeddelande att PISA-resultaten är ”ett resultat av S flumskola”. Hon konstaterar på sedvanligt sätt att allt är sossarnas fel.

Dessa elever har gått hela sin skoltid i Socialdemokraternas flumskola med mycket självstudier – en förödande studieteknik för elever som behöver stöd i skolan. Det är pojkar från studieovana hem som förlorat mest på det.

Att för mycket självstudier drabbar elever som behöver stöd är ju alldeles rätt, men snälla, kan vi sluta prata som socialdemokraternas flumskola? Räcker det inte med att konstatera att det funnits saker som fungerat dåligt och berätta vad vi gör för att rätta till dem? Och kanske ta ansvar för några beslut som inte visat sig vara rätt? Det är ju så här:

Sverige har styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren.  Jag tror självkritik är rimligare (och funkar bättre) än att skylla på andra. Ta de två (!) senaste läroplanerna (innan den nyss införda) t.ex:

  • Lpo94: statsminister var Carl Bildt (det vore onekligen intressant att höra vad dåvarande skolministern Beatrice Ask har att säga idag)
  • Lgr80: statsminister var Torbjörn Fälldin

Även det förra betygssystemet (som om jag minns rätt fick dryga 12 år på sig) infördes av en borgerlig regering.

Med det sagt menar jag inte att allt är den nuvarande regeringens fel. Det är det inte och det görs mycket bra nu. Och det stämmer att Göran Persson styrde under 12 år. Däremot menar jag att en berättelse som utgår från att allt är sossarnas fel inte fungerar. Väljarna är smartare än så. Jag tycker inte heller att en sådan berättelse är korrekt.

I våras riktade jag ett inlägg på samma tema till Tina Acketoft i tidningen NU. Läs gärna min text och den jag reagerade på här. Jag fick aldrig något svar.

Syrien och utrikespolitiken i tidningen NU

Skriver idag kort i Tidningen NU (som fyller 30 – grattis) och önskar mig lite mer tydlighet i utrikespolitiken. När jag skrev texten var jag kanske en smula irriterad över vingligheten. Tack och lov har det lugnat sig lite kring de kemiska vapnen men dödandet fortsätter. Desto större anledning att faktiskt jobba fram en utrikespolitisk linje. NU finns inte på nätet så texten finns i sin helhet nedan.

Någon ordning får det väl vara, också i folkpartiet?

Nu verkar det tack och lov ske framsteg i de diplomatiska förhandlingarna om Syriens kemiska vapen, så debatten för och emot angrepp här hemma lugnade sig snabbt. Det har annars varit några veckor med spretande besked från fp. En minister tackar Obama för hans ”engagemang”, vilket jag förstår av många tolkades som något annat än regeringens FN-linje. Enskilda riksdagsledamöter ställde krav på militärattack mot Assad-regimen och det hela toppades för en vecka sedan med att en statssekreterare krävde militär intervention i SVT:s Agenda. När Jonas Sjöstedt påminde om regeringens linje löd svaret ”Jag företräder inte Sveriges regering, jag företräder folkpartiet.”

Bra därför att fp:s utrikespolitiska talesman Fredrik Malm satte ner foten i NU förra veckan och klargjorde vad som gäller. Kommentaren på hans egen hemsida – ”Jag är något mer försiktig när det gäller Syrien än några av mina partikollegor” – måste betraktas som förra veckans understatement.

Lika mycket som jag önskar en livaktig debatt med högt till tak inom partiet, lika illa tycker jag att det är när partiets officiella uppfattning i en viktig fråga framstår som svajig eller rent av kapas av enskilda. Har vi en utrikespolitisk talesperson måste vår officiella uppfattning kanaliseras den vägen, alldeles oavsett vad vi tycker. Att det finns partimedlemmar på olika nivåer som har en annan uppfattning och också torgför den är bra, men de kan inte ta sig rätten att påstå att just de företräder partilinjen.

Johan Enfeldt, Björklinge

 

Svar från Roger Haddad om segregerande skolbuss

Roger Haddad, fp-riksdagsledmot från min hemstad Västerås och ledamot i utbildningsutskottet, svarade på mitt inlägg om skolskjuts i Tidningen NU häromveckan. Läs och döm själva!

Jag har inga större problem med svaret. Precis som Roger skriver blir det ibland intressekonflikter och politik är många gånger att prioritera. Jag håller också med Roger om att det sätt som friskolorna finansieras på idag medför en orättvisa eftersom kommunen måste stå med en beredskap att rycka in när en friskola läggs ner, något som redan hänt här i Uppsala. Friskolorna har inget sådant ansvar. Det är också bra om problemet jag orade mig för är såpass litet i Västerås.

Däremot tycker jag det är tråkigt att bli beskylld för inte ha något förslag till finansiering. Jag avslutade min text med ett svar på Rogers facebook-uppmaning om finansiering:

”Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.”

Om inte det duger som utgångspunkt för en diskussion om finansiering så vet inte jag vad som krävs. OK, läx-RUT handlar idag om för lite pengar, det håller jag med om. Maxtaxans utforming däremot urholkar kommunernas budgetar varje år.

Sen blir nog partiprogrammet ganska urvattnat om varje enskild punkt ska vara – som Roger skriver -”fullt finansierad”, men det är en annan historia. Jag kan precis som Roger vara orolig för att partiprogramsförslaget innehåller för lite intäktsförstärkningar i förhållande till flera ganska kostsamma förslag. Det är en viktig diskussion som förtjänar mer uppmärksamhet.

 

Segregerande skolbuss – debattinlägg i Tidningen NU

Folkpartiets representant i utbildningsutskottet, Roger Haddad, försvarade nyligen på sin facebook-sida ett beslut i min hemstad Västerås att neka skolskjuts till en elev som valt en annan skola än den av kommunen anvisade.

Till att börja med ska jag säga att det behövs fler som Roger, alltså politiker som är snabba att kommentera och försvara även impopulära beslut. I just den här sakfrågan oroar jag mig över hans hållning.

Var det inte vi som försvarade det fria skolvalet med att det inte längre skulle vara bostadsadress som styrde, utan att alla – oavsett social bakgrund – skulle kunna välja? ”Skolan som en murbräcka mot segregation” hette det i våra material från slutet av 90-talet och formuleringen finns fortfarande på folkpartiets hemsida.

När jag nu läser Roger Haddad känner jag inte igen mig. På sin facebook-sida skriver han som svar på en fråga om fp:s hållning att den som valt en annan skola än den anvisade själv får betala busskortet och att ”välja friskola är ngt vi försvarar men att man alltid har rätt till skolskjuts är en annan fråga”. I praktiken måste en trebarnsfamilj i Västerås som väljer att ha sina barn i andra skolor än den av kommunen anvisade betala 825 kronor per månad för busskort. Det finns såklart familjer som inte har några problem med det, men det blir lite löjligt att bortse från de effekter det får på segregationen. Det blir nu inte bara de ”vanliga” faktorerna, som föräldrarnas utbildningsbakgrund, som avgör vilka som väljer skola utan plånboken kommer att styra mycket konkret.

De mest extrema fallen är förstås de familjer som får försörjningsstöd i någon form. Kostnader för transport till annan skola än den anvisade lär inte komma in i socialbidragsnormen under överskådlig tid. Barn i familjer med försörjningsstöd göre sig alltså inte besvär annat än i den av Västerås kommun anvisade skolan.

Lyckligtvis finns det andra borgerligt styrda kommuner – Uppsala, Linköping med flera – som beviljar skolskjuts baserat på avstånd  till vald skola och inte bara till anvisad, men eftersom Roger Haddad är vår representant i utbildningsutskottet blir jag oroad. Menar vi allvar med att skolor ska konkurrera på lika villkor, att skolan ska motverka segregation och att skolvalet ska vara ett sätt att ta sig ur boendesegregationen? Ja, då måste vi också ta konsekvenserna och säkra att inte föräldrarnas ekonomi tillåts avgöra vem som kan välja och inte.

I förslaget till nytt partiprogram står ”För att öka elevens valfrihet och motverka bostadssegregationens effekter ska rätten till skolskjuts eller annan transport till skolor utanför det egna bostadsområdet förstärkas”. Av Rogers facebook-sida förstår jag att detta inte ska tolkas som rätt till skolskjuts. Vad menar vi då?

Men visst har Roger rätt när han efterlyser finansieringsförslag från oss som vill att elever ska ha rätt till skolskjuts även till en skola de själva valt. Ja, låt oss börja med två konkreta exempel som Roger själv kunnat påverka: Införandet av läx-RUT och oviljan att räkna upp maxtaxan med index. Det senare skulle ge en kommun som Västerås ökade intäkter med storleksordningen 12-18 miljoner kronor jämfört med idag. 2,75 miljoner skulle räcka till busskort för 1000 elever.

Och en sak till. Om vi menar allvar med att det är viktigt att förstatliga skolan, är det då rimligt att som Roger skriver på sin facebooksida lämna till ”ansvariga kommunpolitikerna att göra ekonomiska avvägningar” när det gäller just skolskjutsar?

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

 

Osäljbar berättelse om skolpolitik

Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.

(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)

Tina Acketofts berättelse fungerar inte

Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.

Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.

För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.

För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.

Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.

Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.

Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.

Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

18 år och fem goda råd senare

Under vindstädningen i julas hittade jag en lite skrift från 1995, ett sorts förslag till strategi för folkpartiet och när jag tänker efter så inser jag att skriften nog kan sägas ha haft betydelse. Texten nedan publicerades i den folkparti-anknutna Tidningen NU torsdag 31/1.

18 år och fem goda råd senare

I september 1994 gjorde folkpartiet ett med dåtidens mått mätt dåligt val och nådde endast 7,2 procent av väljarna. I eftervalsdebatten utkom i januari 1995 den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, skriven av Håkan Tenelius och Johan Jakobsson. Skriften skissade en politisk strategi i fem punkter och väckte som jag minns det åtminstone viss debatt inom partiet och även i media eftersom den var skarpt kritisk till Bengt Westerbergs ledarskap under de senare åren. Bengt Westerberg själv avfärdade författarna sosse-ätare om jag minns rätt.

Skriften har nu 18 år på nacken och en av författarna, Johan Jakobsson, har varit en av de mest inflytelserika personerna i partiet under de år som gått sedan dess. Han var nära medarbetare till Jan Björklund i Stockholms stadshus, press-sekreterare till Maria Leissner, stabschef åt Lars Leijonborg i valrörelsen 2002 och slutligen partisekreterare fram till 2006. Det är alltså rimligt att anta att skriften från 1995 haft stort inflytande på folkpartiets strategi.

Vad var det då strategin gick ut på? Jag sammanfattar här de fem punkterna:

1. Välj ledare som följer demokratisk fattade beslut

Detta avsnitt fick mest uppmärksamhet eftersom det var en kraftig kritik mot att Bengt Westerberg i det opinionsläge som rådde 1994 öppnat för ett samarbete med (s) trots landsmötesbeslut om att arbeta för en borgerlig regering.

2. Inse vem som är huvudfienden

Här är det ord och inga visor. ”Socialdemokratin är liberalismens huvudfiende i Sverige”. Slutsatsen var att socialdemokraterna måste ”hållas borta från makten under en lång tid”.

3. Uppträd som ett stort parti

Författarna jämför de danska partierna Venstre och Radikale Venstre och förordar Venstres koncept med tydlig borgerlig profil, samtidigt som de försiktigt tar avstånd från vissa ”inslag i venstres politik och retorik”. I eftervalsdebatten 2006 uppmärksammade SVT:s Dokument inifrån att partistyrelsen diskuterat i termer av att ”Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre” enligt Anne Wibbles anteckningar i på riksarkivet.

4. Var modernt

Det här är före internetkampanjerna och avsnittet andas kritik både mot de stora reklam-kampanjerna med enkla budskap och föråldrade nomineringsprocesser i partiet. Jag kom med 1995 så jag har svårt att uttala mig om det var så illa som det beskrivs. Nya sätt att träffa och engagera människor, satsning på utvalda personer och personval är melodin. Från detta avsnitt spårar vi också försöken med icke-medlemmar på valbar plats några år senare.

5. Var självständigt och stöddigt

Jakobsson och Tenelius menar att moderaterna bäst bemöts med sin egen medicin – stöddighet – och de har flera poänger i att folkpartiet i många fall straffats för att ha varit alltför slätstrukna i borgerliga koalitioner.

Resultatet

Strategin handlade alltså inte om ändrade politiska förslag utan framförallt om borgerligt samarbete, framtoning och strategi. Såvitt jag kan se har folkpartiet konsekvent tillämpat punkterna 2-4 och i alla fall ibland 5. De som minns partiledningens krumbukter om övergångsregler och ”social turism” inom EU våren 2005 eller turerna runt betyg i ordning och uppförande våren 2006 kanske tvekar runt punkt 1. Men då var det å andra sidan Johan Jakobsson själv som stod vid rodret som partisekreterare.

Eftersom socialdemokraterna varit i opposition under de senaste två mandatperioderna så måste strategin åtminstone i den delen anses ha varit framgångsrik.

Om strategin däremot togs fram för att vårt parti 1994 var alldeles för litet måste man dra andra slutsatser.

fp95-12Källa: SCB:s undersökning om partisympatier

Sorgligt nog får vi fortfarande förlita oss på att agera som ett stort parti, för förutom språktestvalet 2002 och åren därefter ligger folkpartiet stabilt kvar runt 6 procent.

Skriften utgår förstås från läget 1994 men blickar också framåt. Om moderaterna skriver de: ”När det moderata samlingspartiet har nått en mer normal storlek än dagens kommer det att visa sig att partiet fungerar som ett utmärkt stödparti för en liberalt ledd regering”. (Moderaterna nådde i valet 1994 hela 22,4 procent.)

Bättre gick det med profetian om (s). I en sorts brasklapp skriver de: ”Det krävs en rejäl reformering av det svenska samhället, så att de socialdemokratiska strukturerna och oberoendet av valresultatet upphör. Först därefter är socialdemokraterna ett, förmodligen mycket mindre, parti bland andra. Fram till dess är sveriges socialdemokratiska arbetarparti folkpartiet liberalernas huvudfiende.”

I fråga om socialdemokraternas storlek har de fått rätt. Frågan är om det politiska landskapet också ändrats så mycket att det också är tid att utse en annan huvudfiende. Eller om det är ett självändamål för ett parti att ha en sådan.

Skilj på upphandling och pengfinansiering – debattinlägg i Tidningen NU

Tidningen NU hade för ett par veckor sedan en ledarkommentar till debatten om vinster i välfärden som jag tyckte saknade ett resonemang om skillnaden mellan upphandlad och pengfinansierad verksamhet. Idag publicerades mitt svar, som återges i sin helhet nedan då Tidningen NU ej utges på nätet.

Det är inte upphandlade verksamheter som är problemet

I ledaren i NU 43 skriver Jan Fröman om argumenten för att lägga undan debatten om vinst i välfärden och gör en bra redogörelse för varför. Problemet är att argumenten gäller endast för upphandlad verksamhet. Där är det helt riktigt så att det knappast kan bli några övervinster, så länge det sker en upphandling i fungerande konkurrens och att denna följs upp ordentligt. Det gäller oavsett om upphandlingen gäller drift av ett äldreboende eller bygget av detsamma. Viktigast är dock att Jan Fröman pekar på det faktum att vid offentlig upphandling finns det både ett avtal att följa upp och ansvariga politiker som medborgarna kan ställa till svars. Ledaren slutkläm lyder: “Att hålla beslutsfattarna, våra förtroendevalda, ansvariga för vård, skola och omsorg är betydligt viktigare än att kräva att Carema ska gå med förlust.“ Exakt så är det, och här ligger kärnfrågan i den nu pågående debatten om vinster:

Allt mer av gemensamt finansierad verksamhet inom vård skola och omsorg drivs i privat regi utan upphandling. Det innebär att medborgaren inte längre företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. Politiken har abdikerat.

När det gäller friskolor sker alltså ingen offentlig upphandling, utan i praktiken gäller (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som etablerar sig i en kommun får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Detsamma gäller verksamheter inom den så kallade lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) även om möjligheterna att ställa avtalade krav är bättre.

I en upphandlad verksamhet skulle den skola som tänkt sig ha mindre personal också ha lagt ett lägre bud för att vinna upphandlingen, men med det nuvarande systemet får alla skolor samma peng, oavsett personaltäthet. Det här inbjuder till osunda uttag av skattemedel och bristande kvalitetsuppföljning. Att det finns konkreta problem visar inte minst Lärarnas Riksförbunds granskning från i januari i år. Fem friskolekoncerner med en sammanlagd omsättning av 2,2 miljarder hade under 2010 en genomsnittlig rörelsemarginal om 8 %. Hela denna marginal delades inte ut till ägarna, men av boksluten framgår att de fem friskolekoncernerna innan resultatet räknades fram tillsammans hade betalat 125 miljoner kronor, eller över 5 procent av omsättningen, i koncernbidrag till sina ägare. Sammanlagt har alltså mer än 13 procent av omsättningen gått till annat än skolverksamhet.

Jag menar att vi måste kunna se väljarna i ögonen och säga att det inte blev som vi hade tänkt. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att handla upp skolor så att vi samtidigt kan få valfrihet, konkurrens, effektiv användning av skattemedel och möjlighet att ställa politiker till ansvar. Det innebär att systemet för ersättning till friskolor måste göras om och på samma sätt måste LOV omprövas.

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna