Skolmarknaden är mer än skolval

I förra veckan följde jag en twitter-diskussion där nationalekonomen Dany Kessel efterlyste invändningar i sak mot den rapport han och kollegan Elisabet Olme skrev för Svenskt Näringsliv i april i år. Rapporten heter ”En välfungerande skolmarknad”. Här är mina kommentarer och invändningar.

En tveksam premiss om skolmarknaden

Min första invändning är att rapporten sätter likhetstecken mellan skolval och skolmarknad. Författarna skriver så här om en algoritm för skolval:

Man kan tänka på algoritmen som det som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt på så sätt att den reglerar hur de två olika sidorna (skolorna och familjerna) av marknaden ska interagera.

Citat från sidan 6 i rapporten av Dany Kessel och Elisabet Olme.

Jag menar att det är en mycket förenklad bild som helt bortser från finansiering, alltså vem som betalar och hur (grundläggande på en marknad) samt regler för etablering. Min uppfattning är att väldigt få i skolans värld skulle hålla med om rapportens snäva definition. Skolmarknaden består förutom av skolval också av ersättningssystem, skolpeng, etableringsfrihet och det faktum att utbudsansvaret ensidigt ligger på kommunerna. Egentligen borde författarna själva inse detta då de i inledningen till rapporten beskriver att systemet med skolval infördes i början av 90-talet, men att det var först under perioden 1998 till 2009 som vi såg den stora expansionen av fristående skolor. Vad hände 1998? Jo. Riksdagen beslutade att höja ersättningen för fristående huvudmän till 100 procent av kommunens kostnader. Tidigare hade den legat på 85 procent.   De ekonomiska förutsättningarna för lönsamhet förbättrades alltså kraftigt och friskolebranschen expanderade. Enkel marknadsekonomi tycker jag. Det är fel att påstå att det är skolvalet som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt. Skolvalet är en del av flera.

Men går det verkligen att tjäna pengar på att starta en skola?

Min andra invändning handlar också om ekonomi. Författarna skriver att vårt system inte kan belöna det risktagande det innebär att starta en ny skola. Det är uppenbart att friskolebranschen ser annorlunda på den saken. Som rapportförfattarna själva skriver ökade andelen elever i fristående grundskolor från 1,6 procent 1998 till nästan 15 procent 2009.

I Internationella Engelska skolans (IES) senaste kvartalsrapport håller koncernen fast vid målen om två till tre nya skolor per år och ett rörelseresultat (på EBIT-nivå) på 8 procent.

Det är för mig oklart varför rapportförfattarna så tydligt bortser från hur lönsamt det kan vara att etablera en ny fristående skola och istället skriver om ”en situation där risktagande inte kan belönas”.

Rätten att stänga dörren

Min tredje invändning handlar om det Kessel och Olme kallar kapacitetsbegränsningar. Så här skriver de:

Vidare är det så att skolor med väldigt få sökande i många fall ändå fyller sina platser tillräckligt mycket för att de ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet – detta för att de mer populära skolorna lider av kapacitetsbegränsningar.

Citatfrån sidan 4 i rapporten.

Så funkar det ju inte. Anledningen till att säg 15 elever inte får plats på IES eller Kunskapsskolan i åk 4 är ju att skolorna själva har rätt att bestämma när det är fullt. De kan alltid ha fulla klasser. PÅ IES hemsida står t.ex. att läsa nedan:

Från sidan Vanliga frågor hos IES.

Barbra Bergström, grundare av IES, uttryckte saken så här i en intervju med Svenskt Näringliv:

I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.

Internationell Engelska skolans grundare Barbara Bergström i en intervju med Svenskt Näringsliv 2016-10-28.

Att resonera om vilka elever som inte får den skola de valt och därför hamnar på en mindre populär skola går faktiskt inte att göra utan att ta med två av de grundläggande mekanismerna på skolmarknaden idag:

  1. Friståeende skolor bestämmer själva hur många elever de vill ta emot.
  2. Kommunerna har ett ensidigt ansvar att garantera skola för alla elever som behöver.

Dessa två saker nämns inte alls i rapporten. Det, menar jag, är en stor brist.

Kommunen som avgränsning

Min fjärde invändning handlar om att Kessel och Olme missar hur sökmönster ser ut i verkligheten. De är i sin rapport helt fokuserade på lösningar inom en kommun och beskriver hur de vill se en antagning som ”samordnas mellan kommunen och de fristående aktörerna i kommunen”. Det räcker inte. Verkligheten ser annorlunda ut:

Utpendling, alltså hur många elever folkbokförda i respektive kommun som valt skola – kommunal eller fristående – i annan kommun. Från Skolverkets statistik.

Diagrammet ovan visar hur stor andel av elever skrivna i tre kommuner som går i skola utanför kommungränsen. Alla är kransortskommunner runt storstad och de flesta som håller på med skola och skolpolitik vet att i sådana finns en effekt där elever dras in mot centrum. Rapporten missar helt hur detta mönster ska hanteras.

Etableringsfrihet

Min femte invändning handlar om etableringsfrihet. I rapporten resonerar Kessel och Olme om riskerna med att etablera en ny skola. De menar att ett bättre organiserat skolval skulle ge bättre information i förväg om efterfrågan på en ny skola. Ingen vill ju stå med för få elever. Här vill de minska riskerna för både kommuner och fristående huvudmän, men de missar helt att nämna de väsensskilda förutsättningarna. Friskolan har ett eget val och kan välja att etablera sig eller ej. Den kan dessutom genom offentlighet följa kommunens planer och agera därefter, utan att behöva visa sina kort. För kommunen är det tvärtom. Kommunen måste ha en plan för att garantera alla elever plats, detta som en följd av kommunens ensidiga utbudsansvar. Kommunen måste också ha beredskap även om en friskola annonserar planer. En friskola kan nämligen närsomhelst dra sig ur. Till skillnad från friskolans beslutsprocess har allmänheten insyn i den kommunala.

Vem har råd att välja?

Min sjätte invändning handlar om föräldrars ”valuta”. Rapportförfattarna beskriver närhetsprincipen som  en sådan:

Exempelvis får, enligt närhetsprincipen, en elev som bor nära en skola, högre prioritet på den skolan jämfört med en elev som bor längre bort. Eleven som bor närmare kan därför “bjuda högre” eller “betala mer” när båda söker skolan och får därmed platsen.

Citat från sidan 4 i rapporten.

Det är ju sant. Men i ett scenario med skolval för alla, vilket är vad rapportförfattarna tänker sig, finns ju också en betydligt mer konkret valuta: Vanliga pengar i vardagen. Föräldrar måste ha råd att skicka sina barn till skolan. Det spelar såklart stor roll för vilka som kan välja skola om kommunen bara följer lagens krav och enbart ger skolskjuts till närmaste kommunala skola eller om alla får busskort oavsett vilken skola de valt. Den här mycket konkret vardagsekonomiska frågan måste även nationalekonomer kunna ta in i sina mer övergripande resonemang. En aldrig så bra algoritm kommer inte hjälpa om plånboken ska avgöra vilka skolor en familj kan söka.

Information eller marknadsföring?

Min sjunde invändning handlar om marknadsföring. Rapportens utgångspunkt är att föräldrar ska kunna fatta ”mer informerade beslut” när de väljer skola. Detta ska ske genom samordnad insamling och analys av sökbeteenden. Idag finns inte sådan information samlad och föräldrar måste söka olika skolor på olika sätt. En samordning vore såklart bra, men kommer en sådan rå på olika skolors marknadsföring? Är det inte risk att en samordnad ansökan och antagning också kommer ställa rejäla krav på hur och med vilka medel skolor får marknadsföra sig? Är inte risken att stora resurser till marknadsföring övertrumfar aldrig så vällovliga ambitioner i vilken algoritm som helst? En gymnasieskola i Stockholm uppvisade förra sommaren så stora kvalitetsbrister att den stängdes av Skolinspektionen.
”Huvudmannen har under en längre tid bedrivit en verksamhet i strid med gällande lagstiftning och inte visat förmåga att åtgärda det Skolinspektionen påpekat”, skrev Skolinspektionen. Trots det landade skolan på 50:e plats av 89 när det gällde antal förstahandssökande per plats tidigare samma vår.

En bra skola. Eller en populär?

Min åttonde, och viktigaste, invändning handlar om vad vi ska ha för kriterier för en bra skola. Kessel och Olme är fokuserade på det som de kallar ”populära” skolor. De vill ha varningssystem för skolor ser ut att bli ”impopulära”. Hela rapporten genomsyras av att syftet med rapportförfattarnas förslag till samordnat skolval med nya algoritmer är att premiera skolor som blir valda. De vill använda skolvalet som ett ”substitut för några av de kvalitetsdrivande marknadsfunktionerna som saknas på skolmarknaden”. Detta trots att de i inledningen redovisar hur svårt det är att säga något om huruvida skolval i Sverige haft positiva effekter på kvalitet eller ej. Rapportförfattarna ser populära och impopulära skolor, inte skolor som är mer eller mindre bra på att ge alla barn en god utbildning. Rapportförfattarna verkar ha en syn på skolan som är långt ifrån min egen. Ytterst är frågan:

Ska vi ha en skola och ett skolval som är bra för för barnen och samhället, eller för föräldrarna och huvudmännen?

Kan man inte se isolerat på skolvalet?

Det är klart man kan. Däremot tycker jag inte att man genom ett så smalt angreppssätt kan göra anspråk på att skapa ”En väl fungerande skolmarknad”. Till det behövs en helhetssyn på de faktorer som faktiskt påverkar marknadens funktion.

Mina invändningar till trots har rapporten poänger vad gäller den administrativa och praktiska hanteringen av skolval. Det finna såklart fördelar med att samordna antagningen på det sätt som rapportförfattarna föreslår. Det jag inte alls håller med om är synen på skolval som den grundläggande mekanismen på skolmarknaden. Den riskerar att leda läsaren till slutsatsen att övriga delar i systemet inte behöver ändras. Rapportens titel är nämligen inte ”Ett väl fungerande skolval ”, vilket hade varit rimligt, utan ”En välfungerande skolmarknad”. Det senare tycker jag inte att rapportförfattarna har täckning för.

Angeläget av Svensk Näringsliv, men rapporten missar och döljer systemfelen

Igår släppte Svenskt Näringsliv rapporten Kampen mot klockan, en undersökning av nyinvandrade grundskoleelevers prestationer, på sedvanligt sätt lanserad med en debattartikel på morgonen. Rapporten innehåller en del framåtsyftande saker, men utelämnar också helt systemfrågor och skolsegregation. Användningen av statistik lämnar dessutom ett och annat övrigt att önska.

Bakgrunden är att snittbetyget för elever som i statistiken kallas nyinvandrade, alltså elever som varit i landet mindre än fyra år när de går ut nian, är avsevärt lägre än för elever som gått hela grundskolan i Sverige. Svenska Näringsliv pekar i rapporten på hur viktigt det är för näringslivet att resultaten förbättras.

”Bättre skolresultat bland de nyanlända skulle inte bara förbättra företagens möjligheter till en god kompetensförsörjning och leda till effektivare användning av skattemedel. På sikt skulle det också minska utanförskapet som skapar social oro och försämrar förutsättningarna för tillväxt och välstånd.”

Det är ett mycket välkommet fokus som jag hoppas leder till fler rapporter med mer drastiska slutsatser om vårt skolsystem än vad som är fallet i denna.

Vansklig hantering av statistik

Rapportens statistikdel innehåller flera brasklappar på formen en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner” eller att urvalet till en viss skolform ”kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning”. Trots det gör Svenskt Näringsliv sedan en ranking av vilka kommuner som lyckas bäst. Jag tycker det är mycket tveksamt. Det blir helt enkelt svårt att dra några slutsatser i statistikjämförelser som bortser från sådant som föräldrars utbildning, om det handlar om flyktinginvandring eller barn till arbetskraftsinvandrare etc. Lärarförbundets Johan Ernestam plockar effektivt isär rapportens användning av statistik i ett färskt blogginlägg. Läs det!

Exempel på fungerande arbetssätt

En stor del av rapporten ägnas åt att visa på exempel på hur de mest framgångsrika kommunerna arbetar. Det är en intressant genomgång om saker som jag hoppas får lite större spridning, inte minst den problematiserande genomgången av argument för och emot det som ibland kallas förberedelseklasser samt avsnittet om modersmål och studiehandledning på eget språk. I ett kort stycke lyfts också vikten av studie och yrkesvägledning för denna grupp elever. Att åtgärderna som beskrivs i detta avsnitt är något som skiljer framgångsrika kommuner från mindre framgångsrika går dock inte att säga. I rapporten görs ingen sådan jämförelse, utan det som finns är en redovisning av hur en handfull kommuner i toppen av Svenskt Näringslivs ranking jobbar. Det är mycket möjligt att samma sak görs också i andra.

Slutsatser om resurser som provocerar

Under rubriken ”Inget samband mellan kostnader och resultat” visar Svenskt Näringsliv diagram där man jämför nyinvandrade behörighet och betyg med respektive kommuns totala skolkostnad räknad per grundskoleelev. Jag vet knappt var jag ska börja:

  • Här blandas resultat för en särskild grupp elever, nyinvandrade, men kostnader för helt andra elever
  • Ingen hänsyn tas i jämförelsen för hur stor andel nyligen invandrade elever som finns i respektive kommun

Vi tänker oss två kommuner, A och B, med lika många elever som båda satsar lika mycket pengar per elev i grundskolan. Till A flyttar det in 10 nyinvandrade, huvudsakligen barn till välutbildade arbetskraftsinvandrare. Till B flyttar det in 200, mestadels flyktinginvandrare. Det krävs såklart en väsentligt större insats i kommun B som nu alltså måste satsa mer pengar och i statistiken uppvisar en högre genomsnittlig kostnad per elev i grundskolan. Trots extra satsningar i kommun B är rimligt att anta att de 10 nyinvandrade i kommun A når högre betyg. Av detta drar Svenskt Näringsliv slutsatsen att resurser inte spelar roll. Det är oanständigt.

Lyckas fristående skolor bättre?

I rapporten konstateras att nyinvandrade i fristående skolor lyckas bättre, men rapportförfattaren Karin Rebas skriver också helt korrekt att det kan ha andra orsaker än just huvudmannaskapet:

”Nyinvandrade elever i skolor med enskild huvudman presterar betydligt bättre, men detta kan bero på att elever som börjar i skolor med enskild huvudman har särskilda egenskaper. Dessa egenskaper kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning, vilket kan påverka deras förutsättningar att prestera väl i skolan. Noterbart är även att antalet nyinvandrade elever hos enskilda huvudmän endast uppgick till 456 under läsåret 2017/18, vilket motsvarar knappt 6 procent av samtliga nyinvandrade elever i urvalet.”

Det inte bara kan vara så att fristående skolor har ett annat urval elever. Det är väl känt att det är så, vilket bland annat Lärarförbundets Johan Ernestam visat här.

Lik förbannat redovisas i rapporten sedan två diagram som påvisar fristående skolors förträfflighet. Det är oanständigt. Man kan inte först konstatera att det inte går att dra slutsatser och sedan presentera ett diagram med rubriken ”Högre meritvärde uppnås för nyinvandrade hos enskilda huvudmän”. Rapportförfattaren vet gissningsvis exakt hur ett sådant diagram kommer användas och det hade skänkt rapporten väsentligt mer trovärdighet om avsnittet om fristående huvudmän lämnats utan andra slutsatser än att kösystemet gör att fristående skolor tar ett väsentligt mindre ansvar för nyinvandrade elever än vad kommunala gör.

Skolpeng, skolval och skolsegregation – tre begrepp som saknas i rapporten

Rapportens stora brist är att den bortser från skolmarknadens mekanismer. Begrepp som skolpeng och skolval lyser helt med sin frånvaro. Nyinvandrade elever går inte i första hand i skolan i en kommun, de går i en kommunal skola. Därmed spelar det stor roll hur eleverna fördelas mellan skolor. Därmed spelar det också stor roll hur resurser fördelas mellan skolor. Det går inte att bortse från bostadssegregation, skolval och skolpeng om man vill förstå varför nyinvandrade elever och dessutom ofta elever vars föräldrar saknar högre utbildning koncentreras till viss skolor.

I en text i Arena Essä från augusti 2018 tittade jag på årskurs 9 i 38 kommunala och 31 fristående skolor i Göteborg. Några centrala siffror från den texten är:

  • Endast fem av de fristående skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.
  • Tio kommunala skolor har fler än 20 procent nyinvandrade. Toppnoteringen är 41 procent.

Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.

Jag tittade också på resursfördelningen och jämförde två kommunala skolor. En i ett välbeställt område med mestadels högutbildade föräldrar och utan nyinvandrade elever. En i ett utanförskapsområde med lägre utbildningsnivå och 41 procent nyinvandrade elever. Vad skiljer det i resurser? Skolan där 4 av 10 är nyinvandrade får 39 procent mer per elev. Det räcker till mindre grupper, men inte mer. Långt ifrån det som skulle behövas.

Ur Arena Essä 2018-08-22

Jag är skeptisk till att jämföra kommun mot kommun på det sätt som görs i rapporten. Det är enskilda skolors förutsättningar det handlar om. Detta tror jag också att Svenskt Näringslivs skolexperter känner till.

Sammanfattning

Genom att helt utelämna skolval, skolpeng och skolsegregation tycker jag att Svenskt Näringsliv gör rapporten mindre relevant. Vi måste helt enkelt diskutera hur skolmarknadens mekanismer bakbinder kommuner eller till och med hindrar initiativ för att motverka segregation. Och vi måste titta på hur enskilda skolor får ta ett ofta alldeles för stort ansvar för nyinvandrade och hur de dessutom ofta ges alldeles för små ekonomiska förutsättningar för detta.

  • Bra att Svenskt Näringsliv lyfter frågan ur ett kompetensförsörjnings-perspektiv och bra med en genomgång av hur kommuner arbetar praktiskt.
  • Väsentligt sämre att skolmarknadens mekanismer helt utelämnas i rapporten.
  • Direkt olämpligt att ha med diagram som visar att fristående huvudmän lyckas bättre när rapporten säger att det inte går att dra sådana slutsatser.

Nylander väcker hopp om annat tonläge

En av de mest spännande personerna i Liberalernas riksdagsgrupp är Christer Nylander, gruppledare och talesperson i skolfrågor. I förra veckan skrev han en krönika i SvD om behovet för liberaler att inse att staten inte är den individuella frihetens huvudfiende i Sverige. Kanske inte ens någon av frihetens större fiender. Det var mycket välgörande att läsa. Jag gjorde några reflektioner.

Min första reflektion här är såklart den samma som Christers, alltså att när staten drar sig tillbaka tar andra krafter vid. Men jag menar att det inte bara handlar om kriminella utan också om kommersiella krafter. De förstnämnda pratar vi ofta om, men de kommersiella krafterna har vi i Liberalerna hittills haft en naiv inställning till tycker jag. Att kommuner tvingas köpa in vaktbolag när polisen inte fungerar medverkar till en privatisering av våldsmonopolet och stärker en snabbt växande säkerhetsbransch. En bransch som redan är ute och lobbar för skatteavdrag för väktarskydd i bostadsområden, något som vi tyvärr mycket aningslöst hade med i ett gemensamt alliansförslag i somras.

En annan reflektion är att kommersialiserade sociala medier och det faktum att allt fler affärer görs över flera landsgränser skapat globala jättar med inte bara stor påverkan på vår vardag utan också närmast monopolliknande ställning. Här behöver staten – nationalstaten eller den överstatliga staten – kliva fram. Begreppen *maktkoncentration* och *maktspridning* behöver återuppväckas i den liberala argumentationen! Den alltför vanliga onelinern ”bekämpa fattigdom, inte rikedom” är faktiskt helt oanvändbar när det handlar om global maktkoncentration och globala monopol.

Att hantera de globala monopolen är en svår uppgift. Men viktig. Den kräver att Liberaler och andra tar flera kliv framåt på EU-nivå. Att Facebook trots miljardintäkter nästan helt undviker skatt i Sverige är en indikation på vilka krafter det handlar om. Och något som borde sätta diskussioner om både stöd till och beskattning av media i ett helt nytt ljus.

Ytterligare en reflektion när jag läser Christer Nylander är det som liberaler i alla tider känt till, dvs att staten behövs för att garantera individens frihet, och att denna frihet ibland hotas av släkt och närstående. För tidiga liberaler i vårt land var t.ex. skolplikten förstås ett sätt att se alla som individer, att ge alla chansen. Men, det var också ett sätt att skydda barnet från föräldrarnas intressen. Idag har vi fastnat i en politik där *valfrihet*, ofta förälderns, trumfar det mesta. Det behöver vi komma ifrån. Vi har ingen politik som hindrar att stora grupper barn sätts i kraftigt segregerade skolor som av kommersiella skäl etablerar sig i utanförskapsområden, utan vi förlitar oss på att valfriheten ska kunna göra att åtminstone några tar sig därifrån. Jag menar att kombinationen av fritt skolval och etableringsfrihet för skolor i vinstsyfte är långtifrån självklar om man vill sätta barnets individuella frihet i första rummet. Om detta skriver Nylander inte i sin text, men ansatsen, att peka på motsättningen mellan familjen och individens frihet, problemet med det han kallar ”traditionsbundna val i det omgivande samhället”, är svår att ta miste på.

nylander_fattigKan Christer Nylanders text vara en fingervisning om ett möjligt nytt tonläge och en annan ansats från Liberalerna efter valet? Kanske. Christer har tidigare lyft frågor som barnfattigdom och pedagogiskt förklarat att relativ fattigdom visst är ett relevant begrepp, så åtminstone jag när en förhoppning om det.

Segregationen finns kvar även om några flyttar

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt

Kötid eller lottning – är det så självklart?

fridolott
Bild från @Rodgronrora på twitter.

Häromveckan diskuterades det fria skolvalet i TV och utbildningsminister Fridolin talade om att använda lottning till populära skolor. För detta har han hånats friskt i mina flöden på sociala medier. Dagens princip, där skolorna tillämpar kötid är dock inte oproblematisk. Det är ganska lätt att göra en lista på vilka som missgynnas av ett system där kötiden avgör om man kommer in på den skola man vill eller inte:

  • Barn till föräldrar som flyttar till en ny ort för att byta eller söka jobb.
  • Barn till föräldrar som inte har tillräcklig kunskap om det svenska samhället och skolan.
  • Barn till föräldrar som inte bryr sig tillräckligt om sina barns skolgång.
  • Barn som placeras i fosterhem till följd av t.ex. missbruk hos föräldrar.

Effekten av systemet blir – om det inte finns tillräckligt många bra och populära skolor – att familjer riskerar att avstå en flytt till annan ort för att inte tappa köplats och självklart att socioekonomiskt svaga grupper upptäcker för sent att de måste ställa sig i kö.

Hur gör vi på andra områden? Vi har en lång tradition av översökta utbildningar på högskolan. Där gör vi först urval på betyg, men om det bara finns fem platser kvar och hundra sökande med samma meritvärde, hur gör vi då? Well. Vi tittar inte på hur många gånger man sökt. Vi tittar inte på om man sökt i första, andra eller tredje hand. Vi lottar. Det är ibland omdiskuterat, men hyfsat okontroversiellt. I alla fall anses lotten vara mer rimlig än att försöka prioritera olika underrepresenterade grupper, något som veterinärutbildningen på SLU i Uppsala kostsamt fick erfara 2010.

Jag var med på 90-talet när skolvalet infördes. Jag minns aldrig att vi då ansåg att kötid var en principfråga och jag tycker att det är märkligt att den ses som politiskt viktig idag. Låt oss se det som en oönskad praktisk konskevens av brist på bra skolor och försöka resonera om hur vi på bästa sätt hanterar saken. För ig är det i alla fall inte självklart att kötid är att föredra fram för alla andra alternativ.