2020, januariavtalet och skolan

Bland kritiker av vårt skolsystem – marknadsskolan – är det vanligt med krav på att socialdemokraterna ska bryta det som kallas januariavtalet* mellan S, MP, C och L. Kritikerna menar att överenskommelsen förhindrar utbildningsminister Anna Ekström att göra något åt skolmarknadens skadeverkningar och att hon därför borde slåss för att bryta den.

När det gäller skolan tycker jag att kritikerna har fel. Både om att överenskommelsen ska brytas och om vad den innebär. Tvärtom är det så att just när det gäller skolan kan januariavtalet bidra till skarpa politiska förslag och förändringar i rätt riktning redan under det kommande året. Förändringar som med säkerhet inte skulle blivit aktuella utan det regeringssamarbete som S nu ingår i. För mig som s-medlem är det här högprioriterade frågor.

Att januariavtalet förhindrar socialdemokraterna att som kritikerna säger ”prata om marknadsskolan” stämmer helt enkelt inte. Dörren till förslag om formella vinstbegränsningar är stängd, men i övrigt finns ändå rimligt bra möjligheter att påverka hur skolmarknaden fungerar. I punkt 54 med rubriken Ge likvärdiga förutsättningar står t.ex att regeringen ska ”Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan”.

Som det ser ut nu kommer 2020 att bli ett viktigt år när det gäller politiska förslag om skolan och mycket kommer hända redan i vår. Här är några av mina förhoppningar:

Redan i början av februari kommer Lars Stjernkvist med Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola (U 2018:01). Den här utredningen har en så skarp formulering i direktiven att det är förvånande att de inte mötte mer protester från marknadsskolans försvarare. Utredaren ska nämligen:

”föreslå vid behov hur utbildning inom gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna kan planeras och dimensioneras inom ramen för en regional planeringsmodell, utifrån en analys av dagens situation”

Ur direktiven till utredningen U 2018:5.

Eller i klartext: Hej då etableringsfrihet. Jo. Det står dessutom att utredaren ska ”överväga och föreslå hur enskilda huvudmäns utbildning vid fristående skolor kan inordnas i en modell för planering och dimensionering av gymnasial utbildning”.

UPPDATERING: OBS! Utredningen U2018:01 har fått förlängd tid och ska nu redovisas först i slutet av våren, 2020-06-01.

I slutet av mars kommer sedan Björn Åstrands förslag från utredningen Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (U 2018:05). Här har jag stora förhoppningar. Enligt direktiven ska utredningen föreslå ändrade regler för urval till fristående skolor för att uppnå en allsidig social sammansättning av elever. Det innebär rimligen att det är slut med kötid som urval. Om det blir verklighet av utredningsdirektivens skrivning om gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor är det dessutom slut med friskolekoncernernas möjligheter att hantera kön själva. Möjligheten att använda en många gånger uppblåst kö i marknadsföring mot föräldrar, politiker och investerare försvinner. Vidare ska utredningen se över resursernas betydelse för en jämlik kunskapsskola. Det är politiskt sprängstoff och kommer enligt direktiven handla både om resurser i sig och om hur resurser ska fördelas för ökad likvärdighet och bättre kunskapsresultat. Jag hoppas också på förslag som tar hänsyn till kommunernas mycket större ansvar för utbudet av skola, något de inte kompenseras för i dagens system. 

Inget av ovan innebär något formellt slut för vinster i skolan, men skolmarknaden är ett komplext djur och består förutom av vinstdrift också av skolpeng, skolval, etableringsfrihet och utbudsansvar.  Det finns flera parametrar att ändra på. Om politiken förmår försvara och driva igenom förslag från utredningarna kommer effekterna att blir stora.

Utöver detta kan den kommande utredningen om statligt huvudmannaskap för skolan bli intressant. För första gången kommer kanske frågan om vem som ska vara huvudman för de fristående skolorna att utredas ordentligt. Idag är de sina egna huvudmän utan att någon egentligen kan förklara hur det gick till.

Det kan förvisso finnas skäl att bryta regeringssamarbetet ändå – själv är jag mycket bekymrad över utvecklingen på arbetsmarknadspolitikens område – men när det gäller skolan är det faktiskt januariavtalet som just nu är förutsättningen för att förslag om etablering, urval och finansiering ska kunna bli verklighet.

De saker S kan göra i regeringsställning kan S helt enkelt inte göra i opposition. Alternativet till små steg i rätt riktning är tyvärr inte en stor och fantastisk reform. Alternativet är fyra år med en fortsatt utveckling åt fel håll. Visst, fyra år i opposition kunde S använda till skarpare opinionsbildning och hårdare kritik. Det vore dock ett högt spel. För vad hade vi fått utan januariavtalet? Ja, vi hade sannolikt sett åtminstone utredningen om grundskolan ovan begravas på samma sätt som skolkommissionen. Troligen hade inga av de förändringar som nu kan bli aktuella blivit av överhuvudtaget. Att döma av centerpartiets utspel om offentlighetsprincipen och övriga partiers tystlåtenhet om densamma kan vi räkna med att den också lagts på is. Sett till alliansens gemensamma reformagenda från innan valet hade två-åriga gymnasieutbildningar redan varit på gång, betyg i  årskurs fyra skulle mycket väl kunnat bli obligatoriskt  istället för frivilligt och ordningsomdömen vore återinförda på svenska skolavslutningar. Utöver det, och inte minst viktigt, koncernerna hade i kraft av minskad politisk osäkerhet om deras villkor kunnat växa ännu snabbare än vad de redan gör.

Nu är det viktigt att politiska företrädare är förberedda och snabbt kan försvara och argumentera för förslag från utredningarna även om det skulle börja blåsa. Sådan opinionsbildning måste förutom stöd till förslag i rätt riktning ta sikte på ett starkare väljarstöd i nästa val. Det är bristande väljarstöd som mer än regeringssamarbetet fördröjer och förhindrar nödvändiga reformer.

Kritiker av marknadsskolan kan under våren hjälpa till att opinionsbilda för förslag i den riktning som vi kan förvänta oss av utredningarna. Det ska jag göra.

*Januariavtalet kallas av dess kritiker ofta för januariöverenskommelsen (JÖK). Jag har här använt den benämning som de ingående partierna själva använde.

11 tips till kommunpolitiker som vill minska skadeverkningarna av dagens skolmarknad

Fick i påskhelgen en relevant fråga på twitter av @RickardHellenba som undrade om konkreta tips på vad man kan göra lokalt för att minska skadeverkningar av det skolsystem vi har idag. Jag gjorde ett försök som blev till 11 punkter:

  1. Skolors storlek. Se till att inte skapa skolor med för få paralleller. En kommun jag besökt hade gått från 300 åk9-elever i 3 skolor till 365 i 8 (!) skolor på femton år. Då ökar skillnaderna mellan skolor snabbt. Här berodde det bara delvis på fristående skolor.
  2. I tillväxtkommuner, fundera noga över nya skolors placering för att minska effekten av bostadssegregation. Om man växlar från större skola centralt till mindre skolor närmre bostadsområden riskerar skolsegregationen öka givet hur vi ofta bygger.
  3. Lämna inte frågan om infrastruktur till fristående aktörer, dvs tänk inte ”det där området är så attraktivt så där kommer en friskola att lösa behovet av skolplatser”. Det är att abdikera från ansvar.
  4. Se till att den egna (och helst andra) partigrupper hålls informerade om hur stora skillnaderna är mellan skolor i kommunen och hur de utvecklas. Det är nödvändigt för att frågan ska få tillräcklig uppmärksamhet. Siffrorna får inte stanna i typ Barn- och utbildningsnämnden.
  5. Ägna särskild uppmärksamhet åt skillnaderna mellan pojkar och flickor. Det är sant att de var stora förr också, men samhället var mycket mer tolerant mot misslyckad skolgång då. De stora skillnaderna mellan pojkars och flickors skolresultat får alldeles för lite uppmärksamhet
  6. Gå noga igenom kommunens socioekonomiska omfördelning. Räcker den till ”mindre grupper och bästa lärarna” där de mest behövs? Oftast inte. Om det är politiskt svårt att göra stora förändringar (det är det ofta), se till att i alla fall göra små. Varje år.
  7. Runda skolbudgeten och ersättningssystemet genom att använd pengar utanför det som blir beräkningsgrund för skolpeng. Använd t.ex. socialbudgeten till att stärka särskilt utsatta skolor. Det som inte självklart är skolans uppgift får man finansiera med andra pengar.
  8. Var uppmärksam på om andelen obehöriga lärare blir högre på vissa skolor. Vidta åtgärder. I kommunala skolor är det politikens ansvar att agera. Fördelningen av obehöriga lärare mellan kommunala skolor är en politisk fråga.
  9. Frestas inte att ta in hyrpersonal. Det är ett säkert recept på snabbt ökande kostnader och i praktiken sämre villkor för den egna personalen och ännu svårare att rekrytera.
  10. Försök lokalt få kontakt med behöriga lärare som lämnat skolan och jobbar i andra yrken. Prata med dem. Ge dem en bra deal. Vi har inte råd att låta barn få bristfällig undervisning samtidigt som vi inte är beredda att åtminstone försöka få tillbaka lärare som lämnat yrket.
  11. Ta varje tillfälle att prata med partiföreträdare på riksplanet om hur resultat och segregation utvecklas lokalt. Om hur skolmarkanden bakbinder kommunen. Tänk på att de ofta ser jämförelser mellan kommuner, men missar vad skolmarknaden ställer till med inom en kommun.

Med fler skolpolitker som på allvar vill försöka minska skadeverkningarna av dagens skolsystem i kommunerna kommer det gå fortare att få politiker på riksplanet att agera.

Angeläget av Svensk Näringsliv, men rapporten missar och döljer systemfelen

Igår släppte Svenskt Näringsliv rapporten Kampen mot klockan, en undersökning av nyinvandrade grundskoleelevers prestationer, på sedvanligt sätt lanserad med en debattartikel på morgonen. Rapporten innehåller en del framåtsyftande saker, men utelämnar också helt systemfrågor och skolsegregation. Användningen av statistik lämnar dessutom ett och annat övrigt att önska.

Bakgrunden är att snittbetyget för elever som i statistiken kallas nyinvandrade, alltså elever som varit i landet mindre än fyra år när de går ut nian, är avsevärt lägre än för elever som gått hela grundskolan i Sverige. Svenska Näringsliv pekar i rapporten på hur viktigt det är för näringslivet att resultaten förbättras.

”Bättre skolresultat bland de nyanlända skulle inte bara förbättra företagens möjligheter till en god kompetensförsörjning och leda till effektivare användning av skattemedel. På sikt skulle det också minska utanförskapet som skapar social oro och försämrar förutsättningarna för tillväxt och välstånd.”

Det är ett mycket välkommet fokus som jag hoppas leder till fler rapporter med mer drastiska slutsatser om vårt skolsystem än vad som är fallet i denna.

Vansklig hantering av statistik

Rapportens statistikdel innehåller flera brasklappar på formen en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner” eller att urvalet till en viss skolform ”kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning”. Trots det gör Svenskt Näringsliv sedan en ranking av vilka kommuner som lyckas bäst. Jag tycker det är mycket tveksamt. Det blir helt enkelt svårt att dra några slutsatser i statistikjämförelser som bortser från sådant som föräldrars utbildning, om det handlar om flyktinginvandring eller barn till arbetskraftsinvandrare etc. Lärarförbundets Johan Ernestam plockar effektivt isär rapportens användning av statistik i ett färskt blogginlägg. Läs det!

Exempel på fungerande arbetssätt

En stor del av rapporten ägnas åt att visa på exempel på hur de mest framgångsrika kommunerna arbetar. Det är en intressant genomgång om saker som jag hoppas får lite större spridning, inte minst den problematiserande genomgången av argument för och emot det som ibland kallas förberedelseklasser samt avsnittet om modersmål och studiehandledning på eget språk. I ett kort stycke lyfts också vikten av studie och yrkesvägledning för denna grupp elever. Att åtgärderna som beskrivs i detta avsnitt är något som skiljer framgångsrika kommuner från mindre framgångsrika går dock inte att säga. I rapporten görs ingen sådan jämförelse, utan det som finns är en redovisning av hur en handfull kommuner i toppen av Svenskt Näringslivs ranking jobbar. Det är mycket möjligt att samma sak görs också i andra.

Slutsatser om resurser som provocerar

Under rubriken ”Inget samband mellan kostnader och resultat” visar Svenskt Näringsliv diagram där man jämför nyinvandrade behörighet och betyg med respektive kommuns totala skolkostnad räknad per grundskoleelev. Jag vet knappt var jag ska börja:

  • Här blandas resultat för en särskild grupp elever, nyinvandrade, men kostnader för helt andra elever
  • Ingen hänsyn tas i jämförelsen för hur stor andel nyligen invandrade elever som finns i respektive kommun

Vi tänker oss två kommuner, A och B, med lika många elever som båda satsar lika mycket pengar per elev i grundskolan. Till A flyttar det in 10 nyinvandrade, huvudsakligen barn till välutbildade arbetskraftsinvandrare. Till B flyttar det in 200, mestadels flyktinginvandrare. Det krävs såklart en väsentligt större insats i kommun B som nu alltså måste satsa mer pengar och i statistiken uppvisar en högre genomsnittlig kostnad per elev i grundskolan. Trots extra satsningar i kommun B är rimligt att anta att de 10 nyinvandrade i kommun A når högre betyg. Av detta drar Svenskt Näringsliv slutsatsen att resurser inte spelar roll. Det är oanständigt.

Lyckas fristående skolor bättre?

I rapporten konstateras att nyinvandrade i fristående skolor lyckas bättre, men rapportförfattaren Karin Rebas skriver också helt korrekt att det kan ha andra orsaker än just huvudmannaskapet:

”Nyinvandrade elever i skolor med enskild huvudman presterar betydligt bättre, men detta kan bero på att elever som börjar i skolor med enskild huvudman har särskilda egenskaper. Dessa egenskaper kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning, vilket kan påverka deras förutsättningar att prestera väl i skolan. Noterbart är även att antalet nyinvandrade elever hos enskilda huvudmän endast uppgick till 456 under läsåret 2017/18, vilket motsvarar knappt 6 procent av samtliga nyinvandrade elever i urvalet.”

Det inte bara kan vara så att fristående skolor har ett annat urval elever. Det är väl känt att det är så, vilket bland annat Lärarförbundets Johan Ernestam visat här.

Lik förbannat redovisas i rapporten sedan två diagram som påvisar fristående skolors förträfflighet. Det är oanständigt. Man kan inte först konstatera att det inte går att dra slutsatser och sedan presentera ett diagram med rubriken ”Högre meritvärde uppnås för nyinvandrade hos enskilda huvudmän”. Rapportförfattaren vet gissningsvis exakt hur ett sådant diagram kommer användas och det hade skänkt rapporten väsentligt mer trovärdighet om avsnittet om fristående huvudmän lämnats utan andra slutsatser än att kösystemet gör att fristående skolor tar ett väsentligt mindre ansvar för nyinvandrade elever än vad kommunala gör.

Skolpeng, skolval och skolsegregation – tre begrepp som saknas i rapporten

Rapportens stora brist är att den bortser från skolmarknadens mekanismer. Begrepp som skolpeng och skolval lyser helt med sin frånvaro. Nyinvandrade elever går inte i första hand i skolan i en kommun, de går i en kommunal skola. Därmed spelar det stor roll hur eleverna fördelas mellan skolor. Därmed spelar det också stor roll hur resurser fördelas mellan skolor. Det går inte att bortse från bostadssegregation, skolval och skolpeng om man vill förstå varför nyinvandrade elever och dessutom ofta elever vars föräldrar saknar högre utbildning koncentreras till viss skolor.

I en text i Arena Essä från augusti 2018 tittade jag på årskurs 9 i 38 kommunala och 31 fristående skolor i Göteborg. Några centrala siffror från den texten är:

  • Endast fem av de fristående skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.
  • Tio kommunala skolor har fler än 20 procent nyinvandrade. Toppnoteringen är 41 procent.

Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.

Jag tittade också på resursfördelningen och jämförde två kommunala skolor. En i ett välbeställt område med mestadels högutbildade föräldrar och utan nyinvandrade elever. En i ett utanförskapsområde med lägre utbildningsnivå och 41 procent nyinvandrade elever. Vad skiljer det i resurser? Skolan där 4 av 10 är nyinvandrade får 39 procent mer per elev. Det räcker till mindre grupper, men inte mer. Långt ifrån det som skulle behövas.

Ur Arena Essä 2018-08-22

Jag är skeptisk till att jämföra kommun mot kommun på det sätt som görs i rapporten. Det är enskilda skolors förutsättningar det handlar om. Detta tror jag också att Svenskt Näringslivs skolexperter känner till.

Sammanfattning

Genom att helt utelämna skolval, skolpeng och skolsegregation tycker jag att Svenskt Näringsliv gör rapporten mindre relevant. Vi måste helt enkelt diskutera hur skolmarknadens mekanismer bakbinder kommuner eller till och med hindrar initiativ för att motverka segregation. Och vi måste titta på hur enskilda skolor får ta ett ofta alldeles för stort ansvar för nyinvandrade och hur de dessutom ofta ges alldeles för små ekonomiska förutsättningar för detta.

  • Bra att Svenskt Näringsliv lyfter frågan ur ett kompetensförsörjnings-perspektiv och bra med en genomgång av hur kommuner arbetar praktiskt.
  • Väsentligt sämre att skolmarknadens mekanismer helt utelämnas i rapporten.
  • Direkt olämpligt att ha med diagram som visar att fristående huvudmän lyckas bättre när rapporten säger att det inte går att dra sådana slutsatser.

Skoldebatten är trasig

De senaste veckorna har jag tillsammans med Boel Vallgårda och Helena Weiss Larsson från Nätverket för en likvärdig skola skrivit om problemen med dagens skolmarknad i ett tiotal olika lokaltidningar. Friskolornas riksförbund har genom sin vd Ulla Hamilton svarat. Inget ont i det naturligtvis, men det gör mig ont att skoldebatten fungerar så här.

Man skriver ett debattinlägg och tar upp det oomtvistade faktumet att resultaten i svensk skola  försämrats under 2000-talet. Friskolornas riksförbund svarar att resultaten ökar pga att fler väljer fristående skolor.

Man skriver en text om att skev resursfördelning gör att de skolor som egentligen behöver mer lärarresurser måste spara. Friskolornas riksförbund svarar med beskyllningar på formen ”ni nämner inte lärarnas betydelse”.

Man skriver en artikel om hur fristående skolor överkompenseras. Friskolornas riksförbund svarar (mekaniskt) att ni är emot vinst och valfrihet.

Man skriver om hur viktigt det är med en likvärdig skola för att alla barn ska få möjlighet oavsett bakgrund.  Man får svaret ”Känslan är att de är emot företagande snarare än för en likvärdig skola.” Classy, Friskolornas riksförbund. Verkligen.

Man skriver om ökade kostnader som inte följts av ökade resultat. Friskolornas riksförbund vill att *alla* ska få gå i en skola de aktivt valt. Var hittar Friskolornas riksförbund pengar till det?

Man skriver ett inlägg om hur kötid bör slopas som urval vid översökta skolor. Friskolornas riksförbund pratar om annat. Ni vet (mekaniskt) typ ”ni är emot vinst och valfrihet”.

Man skriver om hur socioekonomisk bakgrund har alldeles för stor betydelse för skolresultaten. Friskolornas riksförbund svarar med att ”Skuldbeläggandet av eleverna måste få ett slut.” Classy, igen.

Döm själva:

Debattinlägg från Boel Vallgårda, mig själv och Helena Weiss Larsson  i Nätverket för en likvärdig skola här.

Svar från Friskolornas riksförbund här.

Lärare, elever och alla vi andra förtjänar en bättre skoldebatt.