Ovärdigt om offentlighetsprincipen i skolan av Centerpartiet

Idag var det riksdagsdebatt. Centerpartiets Annie Lööf gick till angrepp på regeringen för förslaget om att införa krav på att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Angreppet var också en av de saker som partiet valde att lyfta fram på sociala medier.

Från Centerpartiets officiella konto på twitter.

Partisekreterare Michael Arthursson fyllde på:

Centerpartiets partisekreterare på twitter.

Detta är både illavarslande och ovärdigt. Illavarslande eftersom det antingen betyder att Centerpartiet ändrat sig i en viktig fråga eller inte vet vad de själva drivit för linje (oklart vilket som är värst). Ovärdigt eftersom både skolan och en partiledardebatt i Sveriges riksdag förtjänar bättre. Centerpartiet har både slutit uppgörelser och motionerat om frågan. Det här är bakgrunden till förslaget:

Friskolekommittén

I den parlamentariska Friskolekommittén gjordes en uppgörelse mellan alla partier utom V och SD om att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Så här står det i kommitténs betänkande från augusti 2013:

Ur Friskolekommitténs betänkande, sid 299.

Inga i sammanhanget viktiga partier lämnade reservationer eller särskilda yttranden avseende detta.

Utredningen

Som ett resultat av Friskolekommittén tillsatte alliansregeringen i juli 2014 utredningen Offentlighetsprincipen i fristående skolor, Dir. 2014:91.

En särskild utredare ska lämna förslag om hur offentlighetsprincipen i praktiken kan införas i fristående skolor och göra konsekvensanalyser av en sådan reglering.

Ur direktiven till utredningen.

Notera att detta alltså var när Annie Lööf fortfarande var minister i en alliansregering. Beslutet om direktiven togs vid ett regeringssammanträde den 19 juni 2014 .

Budgeten 2015

Efter valförlusten i september 2014 lade allianspartierna en gemensam budgetmotion inför 2015. Den minnesgode kommer ihåg att alliansbudgeten vann i riksdagen, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är vad allianspartierna var överens om gällande skolan:

Ur avsnitt 9.2. Rätt att välja skola – skärpt kvalitetskontroll, alliansens gemensamma budgetmotion inför 2015.

Centerpartiets omsvängning

Idag gick alltså Annie Lööf till hård attack på regeringen för att de föreslår en sak Centerpartiet inte bara drivit utan också slutit uppgörelser med andra partier om. Att de skulle ha glömt sitt tidigare ställningstagande i frågan ter sig osannolikt. På hemsidan står fortfarande att de vill ”Att samma villkor ska gälla för fristående och kommunala skolor”. Därför måste jag anta att de faktiskt har ändrat sig. Jag har inte sett några svar på frågan om varför, och inte heller hittat några tidigare utspel där Centerpartiet meddelat att de ändrat sig. Om Centerpartiets medlemmar fått tycka till är oklart.

Det vi vet har hänt är dock att remisssvaren på utredningens förslag har offentliggjorts. Friskoleföretagens organisationer och lobbyister är kritiska. Så här skrev Almega om hur de ser på offentlighetsprincipen i sitt remissvar på utredningen:

Det kan få stora, allvarliga och oanade konsekvenser. Inte minst finns det en överhängande risk för att friskolor kommer att begära ut information av varandra i konkurrensstörande syfte, och att organisationer som på ideell grund är mycket kritiska mot friskolor kommer att begära ut stora mängder information i syfte att störa friskolornas verksamhet. Risken finns för en form av ”informationskrig” där företag, myndigheter, media, individer och organisationer lägger stor energi på att begära ut information av varandra.

Ur Almegas remissvar.

Kanske är det så att det där som sägs lite skämtsamt ibland –att Centerpartiet är Almegas politiska gren – stämde idag?

Vårt skolsystem förtjänar partier och politiker som förmår att göra uppgörelser och som förmår att hålla dem, men också partier som motiverar varför när de ändrar sig. Det vore rimligt med en förklaring från Centerpartiet.

Skolan i Enköping behöver konkreta mål, inte önsketänkande

Att jobba tillsammans för att uppnå ett mål kan vara både stimulerande och utvecklande. Det förutsätter att målet är förankrat i verkligheten och att det finns grundläggande förutsättningar. Många som i sin yrkesroll arbetat utan förutsättningar för att nå helt orealistiska mål vet vad som händer annars: Det blir demoraliserande och nedbrytande. Därför är jag bekymrad över skolan i Enköping, kommunen där jag bor. Ikväll är det kommunfullmäktige och jag har den största respekt för alla politisk aktiva som upprätthåller demokratin i en kommun. Jag vet att det är svårt, slitsamt och många gånger otacksamt. Jag vet att det handlar om att prioritera, kompromissa och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Med det sagt måste jag säga att de mål som sätts för skolan i förslaget till kommunplan och budget tyvärr är långt ifrån verkligheten. Jag kommenterar inte ekonomin här, det har Tankesmedjan Balans redan gjort (Läs, följ och stöd!) utan håller mig till målen. Bilden nedan visar konkretiseringen av kommunfullmäktiges målbild för skolan 2023:

Ur förslaget till kommunplan och budget, avsnittet KF mål 2023.

Hur verkligheten ser ut? Skolverkets statistik visar att det krävs stordåd för att nå mål 4 om att alla ska klara gymnaisebehörighet och mål 5 om att alla ska ta gymnasieexamen. 2018 såg det ut så här:

Det är inte bara resultaten i sig som gör målen orealistiska om man inte samtidigt satsar *stora* resurser. Det år också det allt mer splittrade skolsystemet. På femton år har skillnaderna mellan skolorna i kommunen ökat snabbt.

  • 2003 skilde det 34 poäng mellan snittbetyg på skolan med lägst respektive högst. Idag skiljer det 55 poäng.
  • 2003 skilde det 13 poäng i snittbetyg mellan flickor och pojkar. Idag skiljer det 31 poäng.
  • Mellan flickorna på skolan med högst snittbetyg och pojkarna på skolan med lägst skiljer det svindlande 96 poäng.

Jag är inte emot målen i sig. Vi borde ha ett skolsystem som klarade dem. Problemet är att mål som inte är förankrade i verkligheten leder fel. De skapar en illusion hos beslutsfattarna om att läget är bättre än det är samtidigt som de riskerar att bli demoraliserande för personalen. Vilka mål skulle behövas för skolan i Enköping? Jag tycker att realistiska mål som anger en riktning vore att föredra. Några exempel vore:

  • Minska skillnader mellan pojkar och flickor.
  • Vända utvecklingen mot allt större skillnader mellan skolor.
  • Öka andelen behöriga lärare genom att aktivt söka upp lärare som lämnat yrket

Sådana mål kan göras konkreta. På bara 4 års sikt kan vi inte vänta oss underverk men vi kan ha hunnit med flera steg i rätt riktning. jag ser hellre en kommunplan som tydligt anger kommunens problem och försöker lösa dem steg för steg än en som sätter upp mål på formen ”om vi bara jobbar lite annorlunda kommer allt bli bra”.

11 tips till kommunpolitiker som vill minska skadeverkningarna av dagens skolmarknad

Fick i påskhelgen en relevant fråga på twitter av @RickardHellenba som undrade om konkreta tips på vad man kan göra lokalt för att minska skadeverkningar av det skolsystem vi har idag. Jag gjorde ett försök som blev till 11 punkter:

  1. Skolors storlek. Se till att inte skapa skolor med för få paralleller. En kommun jag besökt hade gått från 300 åk9-elever i 3 skolor till 365 i 8 (!) skolor på femton år. Då ökar skillnaderna mellan skolor snabbt. Här berodde det bara delvis på fristående skolor.
  2. I tillväxtkommuner, fundera noga över nya skolors placering för att minska effekten av bostadssegregation. Om man växlar från större skola centralt till mindre skolor närmre bostadsområden riskerar skolsegregationen öka givet hur vi ofta bygger.
  3. Lämna inte frågan om infrastruktur till fristående aktörer, dvs tänk inte ”det där området är så attraktivt så där kommer en friskola att lösa behovet av skolplatser”. Det är att abdikera från ansvar.
  4. Se till att den egna (och helst andra) partigrupper hålls informerade om hur stora skillnaderna är mellan skolor i kommunen och hur de utvecklas. Det är nödvändigt för att frågan ska få tillräcklig uppmärksamhet. Siffrorna får inte stanna i typ Barn- och utbildningsnämnden.
  5. Ägna särskild uppmärksamhet åt skillnaderna mellan pojkar och flickor. Det är sant att de var stora förr också, men samhället var mycket mer tolerant mot misslyckad skolgång då. De stora skillnaderna mellan pojkars och flickors skolresultat får alldeles för lite uppmärksamhet
  6. Gå noga igenom kommunens socioekonomiska omfördelning. Räcker den till ”mindre grupper och bästa lärarna” där de mest behövs? Oftast inte. Om det är politiskt svårt att göra stora förändringar (det är det ofta), se till att i alla fall göra små. Varje år.
  7. Runda skolbudgeten och ersättningssystemet genom att använd pengar utanför det som blir beräkningsgrund för skolpeng. Använd t.ex. socialbudgeten till att stärka särskilt utsatta skolor. Det som inte självklart är skolans uppgift får man finansiera med andra pengar.
  8. Var uppmärksam på om andelen obehöriga lärare blir högre på vissa skolor. Vidta åtgärder. I kommunala skolor är det politikens ansvar att agera. Fördelningen av obehöriga lärare mellan kommunala skolor är en politisk fråga.
  9. Frestas inte att ta in hyrpersonal. Det är ett säkert recept på snabbt ökande kostnader och i praktiken sämre villkor för den egna personalen och ännu svårare att rekrytera.
  10. Försök lokalt få kontakt med behöriga lärare som lämnat skolan och jobbar i andra yrken. Prata med dem. Ge dem en bra deal. Vi har inte råd att låta barn få bristfällig undervisning samtidigt som vi inte är beredda att åtminstone försöka få tillbaka lärare som lämnat yrket.
  11. Ta varje tillfälle att prata med partiföreträdare på riksplanet om hur resultat och segregation utvecklas lokalt. Om hur skolmarkanden bakbinder kommunen. Tänk på att de ofta ser jämförelser mellan kommuner, men missar vad skolmarknaden ställer till med inom en kommun.

Med fler skolpolitker som på allvar vill försöka minska skadeverkningarna av dagens skolsystem i kommunerna kommer det gå fortare att få politiker på riksplanet att agera.

Skoldebatten är trasig

De senaste veckorna har jag tillsammans med Boel Vallgårda och Helena Weiss Larsson från Nätverket för en likvärdig skola skrivit om problemen med dagens skolmarknad i ett tiotal olika lokaltidningar. Friskolornas riksförbund har genom sin vd Ulla Hamilton svarat. Inget ont i det naturligtvis, men det gör mig ont att skoldebatten fungerar så här.

Man skriver ett debattinlägg och tar upp det oomtvistade faktumet att resultaten i svensk skola  försämrats under 2000-talet. Friskolornas riksförbund svarar att resultaten ökar pga att fler väljer fristående skolor.

Man skriver en text om att skev resursfördelning gör att de skolor som egentligen behöver mer lärarresurser måste spara. Friskolornas riksförbund svarar med beskyllningar på formen ”ni nämner inte lärarnas betydelse”.

Man skriver en artikel om hur fristående skolor överkompenseras. Friskolornas riksförbund svarar (mekaniskt) att ni är emot vinst och valfrihet.

Man skriver om hur viktigt det är med en likvärdig skola för att alla barn ska få möjlighet oavsett bakgrund.  Man får svaret ”Känslan är att de är emot företagande snarare än för en likvärdig skola.” Classy, Friskolornas riksförbund. Verkligen.

Man skriver om ökade kostnader som inte följts av ökade resultat. Friskolornas riksförbund vill att *alla* ska få gå i en skola de aktivt valt. Var hittar Friskolornas riksförbund pengar till det?

Man skriver ett inlägg om hur kötid bör slopas som urval vid översökta skolor. Friskolornas riksförbund pratar om annat. Ni vet (mekaniskt) typ ”ni är emot vinst och valfrihet”.

Man skriver om hur socioekonomisk bakgrund har alldeles för stor betydelse för skolresultaten. Friskolornas riksförbund svarar med att ”Skuldbeläggandet av eleverna måste få ett slut.” Classy, igen.

Döm själva:

Debattinlägg från Boel Vallgårda, mig själv och Helena Weiss Larsson  i Nätverket för en likvärdig skola här.

Svar från Friskolornas riksförbund här.

Lärare, elever och alla vi andra förtjänar en bättre skoldebatt.

Busskortets pris är ett test av om skolvalet är tänkt att motverka segregation

Jag har tidigare debatterat frågan om skolsegregation och om den kan brytas av skolval i olika sammanhang, bland annat med Christer Nylander här. I tidningen Arbetet idag visar jag hur kostsamt det faktiskt är att välja skola i många kommuner. De som menar allvar med att skolval ska motverka segregation har en läxa att göra.

arbetetbuss

Vad tycker partierna om en likvärdig skola?

Sedan en tid är jag aktiv i Nätverket för en likvärdig skola. I sommar har vi gjort en enkät om skolan som riktat sig till partier och kandidater i valet. Idag presenterade nätverkets Boel Vallgårda , Mats Wingborg och jag resultatet i en debattartikel hos Dagens Samhälle.

Hela enkätrapporten finns på Nätverkets hemsida.

Ledsamt om en skoldebatt med verkningslösa förslag

essäbildI början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.

Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.

Hoppas du har tid att läsa texten som finns här.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.