Skoldebatten är trasig

De senaste veckorna har jag tillsammans med Boel Vallgårda och Helena Weiss Larsson från Nätverket för en likvärdig skola skrivit om problemen med dagens skolmarknad i ett tiotal olika lokaltidningar. Friskolornas riksförbund har genom sin vd Ulla Hamilton svarat. Inget ont i det naturligtvis, men det gör mig ont att skoldebatten fungerar så här.

Man skriver ett debattinlägg och tar upp det oomtvistade faktumet att resultaten i svensk skola  försämrats under 2000-talet. Friskolornas riksförbund svarar att resultaten ökar pga att fler väljer fristående skolor.

Man skriver en text om att skev resursfördelning gör att de skolor som egentligen behöver mer lärarresurser måste spara. Friskolornas riksförbund svarar med beskyllningar på formen ”ni nämner inte lärarnas betydelse”.

Man skriver en artikel om hur fristående skolor överkompenseras. Friskolornas riksförbund svarar (mekaniskt) att ni är emot vinst och valfrihet.

Man skriver om hur viktigt det är med en likvärdig skola för att alla barn ska få möjlighet oavsett bakgrund.  Man får svaret ”Känslan är att de är emot företagande snarare än för en likvärdig skola.” Classy, Friskolornas riksförbund. Verkligen.

Man skriver om ökade kostnader som inte följts av ökade resultat. Friskolornas riksförbund vill att *alla* ska få gå i en skola de aktivt valt. Var hittar Friskolornas riksförbund pengar till det?

Man skriver ett inlägg om hur kötid bör slopas som urval vid översökta skolor. Friskolornas riksförbund pratar om annat. Ni vet (mekaniskt) typ ”ni är emot vinst och valfrihet”.

Man skriver om hur socioekonomisk bakgrund har alldeles för stor betydelse för skolresultaten. Friskolornas riksförbund svarar med att ”Skuldbeläggandet av eleverna måste få ett slut.” Classy, igen.

Döm själva:

Debattinlägg från Boel Vallgårda, mig själv och Helena Weiss Larsson  i Nätverket för en likvärdig skola här.

Svar från Friskolornas riksförbund här.

Lärare, elever och alla vi andra förtjänar en bättre skoldebatt.

Ledsamt om en skoldebatt med verkningslösa förslag

essäbildI början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.

Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.

Hoppas du har tid att läsa texten som finns här.

Nylander väcker hopp om annat tonläge

En av de mest spännande personerna i Liberalernas riksdagsgrupp är Christer Nylander, gruppledare och talesperson i skolfrågor. I förra veckan skrev han en krönika i SvD om behovet för liberaler att inse att staten inte är den individuella frihetens huvudfiende i Sverige. Kanske inte ens någon av frihetens större fiender. Det var mycket välgörande att läsa. Jag gjorde några reflektioner.

Min första reflektion här är såklart den samma som Christers, alltså att när staten drar sig tillbaka tar andra krafter vid. Men jag menar att det inte bara handlar om kriminella utan också om kommersiella krafter. De förstnämnda pratar vi ofta om, men de kommersiella krafterna har vi i Liberalerna hittills haft en naiv inställning till tycker jag. Att kommuner tvingas köpa in vaktbolag när polisen inte fungerar medverkar till en privatisering av våldsmonopolet och stärker en snabbt växande säkerhetsbransch. En bransch som redan är ute och lobbar för skatteavdrag för väktarskydd i bostadsområden, något som vi tyvärr mycket aningslöst hade med i ett gemensamt alliansförslag i somras.

En annan reflektion är att kommersialiserade sociala medier och det faktum att allt fler affärer görs över flera landsgränser skapat globala jättar med inte bara stor påverkan på vår vardag utan också närmast monopolliknande ställning. Här behöver staten – nationalstaten eller den överstatliga staten – kliva fram. Begreppen *maktkoncentration* och *maktspridning* behöver återuppväckas i den liberala argumentationen! Den alltför vanliga onelinern ”bekämpa fattigdom, inte rikedom” är faktiskt helt oanvändbar när det handlar om global maktkoncentration och globala monopol.

Att hantera de globala monopolen är en svår uppgift. Men viktig. Den kräver att Liberaler och andra tar flera kliv framåt på EU-nivå. Att Facebook trots miljardintäkter nästan helt undviker skatt i Sverige är en indikation på vilka krafter det handlar om. Och något som borde sätta diskussioner om både stöd till och beskattning av media i ett helt nytt ljus.

Ytterligare en reflektion när jag läser Christer Nylander är det som liberaler i alla tider känt till, dvs att staten behövs för att garantera individens frihet, och att denna frihet ibland hotas av släkt och närstående. För tidiga liberaler i vårt land var t.ex. skolplikten förstås ett sätt att se alla som individer, att ge alla chansen. Men, det var också ett sätt att skydda barnet från föräldrarnas intressen. Idag har vi fastnat i en politik där *valfrihet*, ofta förälderns, trumfar det mesta. Det behöver vi komma ifrån. Vi har ingen politik som hindrar att stora grupper barn sätts i kraftigt segregerade skolor som av kommersiella skäl etablerar sig i utanförskapsområden, utan vi förlitar oss på att valfriheten ska kunna göra att åtminstone några tar sig därifrån. Jag menar att kombinationen av fritt skolval och etableringsfrihet för skolor i vinstsyfte är långtifrån självklar om man vill sätta barnets individuella frihet i första rummet. Om detta skriver Nylander inte i sin text, men ansatsen, att peka på motsättningen mellan familjen och individens frihet, problemet med det han kallar ”traditionsbundna val i det omgivande samhället”, är svår att ta miste på.

nylander_fattigKan Christer Nylanders text vara en fingervisning om ett möjligt nytt tonläge och en annan ansats från Liberalerna efter valet? Kanske. Christer har tidigare lyft frågor som barnfattigdom och pedagogiskt förklarat att relativ fattigdom visst är ett relevant begrepp, så åtminstone jag när en förhoppning om det.

Segregationen finns kvar även om några flyttar

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt