Nylander väcker hopp om annat tonläge

En av de mest spännande personerna i Liberalernas riksdagsgrupp är Christer Nylander, gruppledare och talesperson i skolfrågor. I förra veckan skrev han en krönika i SvD om behovet för liberaler att inse att staten inte är den individuella frihetens huvudfiende i Sverige. Kanske inte ens någon av frihetens större fiender. Det var mycket välgörande att läsa. Jag gjorde några reflektioner.

Min första reflektion här är såklart den samma som Christers, alltså att när staten drar sig tillbaka tar andra krafter vid. Men jag menar att det inte bara handlar om kriminella utan också om kommersiella krafter. De förstnämnda pratar vi ofta om, men de kommersiella krafterna har vi i Liberalerna hittills haft en naiv inställning till tycker jag. Att kommuner tvingas köpa in vaktbolag när polisen inte fungerar medverkar till en privatisering av våldsmonopolet och stärker en snabbt växande säkerhetsbransch. En bransch som redan är ute och lobbar för skatteavdrag för väktarskydd i bostadsområden, något som vi tyvärr mycket aningslöst hade med i ett gemensamt alliansförslag i somras.

En annan reflektion är att kommersialiserade sociala medier och det faktum att allt fler affärer görs över flera landsgränser skapat globala jättar med inte bara stor påverkan på vår vardag utan också närmast monopolliknande ställning. Här behöver staten – nationalstaten eller den överstatliga staten – kliva fram. Begreppen *maktkoncentration* och *maktspridning* behöver återuppväckas i den liberala argumentationen! Den alltför vanliga onelinern ”bekämpa fattigdom, inte rikedom” är faktiskt helt oanvändbar när det handlar om global maktkoncentration och globala monopol.

Att hantera de globala monopolen är en svår uppgift. Men viktig. Den kräver att Liberaler och andra tar flera kliv framåt på EU-nivå. Att Facebook på ett år sänkte sin skatt i Sverige från 1.9 miljarder till 2,5 miljoner kronor är en indikation på vilka krafter det handlar om. Och något som borde sätta diskussioner om både stöd till och beskattning av media i ett helt nytt ljus.

Ytterligare en reflektion när jag läser Christer Nylander är det som liberaler i alla tider känt till, dvs att staten behövs för att garantera individens frihet, och att denna frihet ibland hotas av släkt och närstående. För tidiga liberaler i vårt land var t.ex. skolplikten förstås ett sätt att se alla som individer, att ge alla chansen. Men, det var också ett sätt att skydda barnet från föräldrarnas intressen. Idag har vi fastnat i en politik där *valfrihet*, ofta förälderns, trumfar det mesta. Det behöver vi komma ifrån. Vi har ingen politik som hindrar att stora grupper barn sätts i kraftigt segregerade skolor som av kommersiella skäl etablerar sig i utanförskapsområden, utan vi förlitar oss på att valfriheten ska kunna göra att åtminstone några tar sig därifrån. Jag menar att kombinationen av fritt skolval och etableringsfrihet för skolor i vinstsyfte är långtifrån självklar om man vill sätta barnets individuella frihet i första rummet. Om detta skriver Nylander inte i sin text, men ansatsen, att peka på motsättningen mellan familjen och individens frihet, problemet med det han kallar ”traditionsbundna val i det omgivande samhället”, är svår att ta miste på.

nylander_fattigKan Christer Nylanders text vara en fingervisning om ett möjligt nytt tonläge och en annan ansats från Liberalerna efter valet? Kanske. Christer har tidigare lyft frågor som barnfattigdom och pedagogiskt förklarat att relativ fattigdom visst är ett relevant begrepp, så åtminstone jag när en förhoppning om det.

När Sverige är ”sämst”, kolla vilket land som är bäst. (Eller fundera på om Italien är en bra förebild?)

Frasen ”Sverige är sämst i Europa” inleder nu allt fler politiska budskap. Inte sällan åtföljt av en slutsats om hur det skulle vara om vi var som genomsnittet i EU. Vi är sämst på integration. Sämst på enkla jobb. Och nu senast tydligen också sämst på jämställd arbetsmarknad. Sverige ”har den mest könssegregerade arbetsmarknaden inom EU” dundrar Liberala Kvinnor i senaste numret av Tidningen NU. Det beror såklart på vad man mäter. Jag tycker verkligen inte att vi saknar utmaningar, men undrar om inte ”Sverige är sämst”-folket ibland gör det lite för enkelt för sig. Är verkligen jämförelserna relevanta? Ett enkelt sätt att testa är att ställa motfrågan:

– OK, men vilka länder lyckas bäst då? Vi borde ju rimligtvis försöka lära oss av dem.

Låt oss göra det, och låt oss börja med ”sämst på integration”. Här brukar näringslivshögern visa ett diagram där Sverige har störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det är såklart ett problem att utrikes födda i mycket mindre utsträckning har jobb. Men vilka länder lyckas? Bäst i klassen är enligt samma diagram Ungern och några länder i Sydeuropa. Vanligtvis förknippade med stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Hur stor andel utrikes födda som finns i respektive land syns inte heller här.

Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.
Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.

Tittar vi på disciplinen ”enkla jobb” blir resultatet snarlikt. Inte överraskande har länder med vad vi i vanliga fall skulle kalla mindre utvecklade ekonomier en högre andel enkla jobb på sina arbetsmarknader. Helt enkelt för att de har en lägre andel kvalificerade. Det är naturligt, men frågan är om det är relevant att jämföra med för oss?

”Om Sverige hade lika många [enkla jobb] som EU-snittet skulle ungefär 200 000 fler ha arbete”, säger Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne. Är det sant? Vill vi på riktigt nå snittet i EU här? Vore inte det att få ekonomin och utvecklingen att gå bakåt?

Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.

Sedan var det den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är lite oklart hur Liberala Kvinnor menar, men i en aktuell undersökning – Gender Equality Index – finns faktiskt en kategori där Sverige hamnar i botten. Det gäller när man mäter hur stor andel av kvinnorna på arbetsmarknaden som arbetar inom skola, vård och omsorg jämfört med männen.  Vilka länder som hamnar i topp? Jo, det blir såklart länder med liten offentlig sektor. Länder där framförallt vård och omsorg i stor utsträckning utförs som obetalt (kvinno-)arbete. Cypern, Rumänien och Grekland toppar listan. Det är knappast länder som vi i vanliga fall ser som förebilder på jämställdhetsområdet. Det borde vi inte göra nu heller.

Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)
Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)

Bättre då att kolla in resultaten från Gender Equality Index i stort. Sverige toppar. Länderna i södra Europa återfinns en bra bit ner.

Sverige toppas den senaste Gender Equality Index.
Sverige toppar den senaste Gender Equality Index.

Nu invänder kanske någon att det trots allt borde ligga något i statistiken, att vi borde lära något av att vi så ofta är sämst. OK. Då borde vi också lära oss av de länder som ofta ligger högt. Det finns länder som ligger hyggligt till i alla tre, exempel på det är Italien, Spanien och Portugal. De har litet sysselsättningsgap, stor andel enkla jobb och – med måttet som avser kvinnor i skola, vård och omsorg – en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Vill vi vara som dem? Är de relevanta länder att jämföra med? Några intressanta nyckeltal nedan:

Sverige Italien Spanien Portugal
Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 77,6 50,3 54,8 64,2
Arbetslöshet (%) 7,0 11,5 20,5 12,2
Rank i Gender Equality Index 1 24 10 22
Välståndsligan 11 20 22 26
Antal asylsökande per miljon invånare 2015 16.016 1.369 314 80
Andel utrikes födda i befolkningen (%) 15,9 9,4 12,8 8,2

Siffrorna talar för sig själva. Sverige ligger på viktiga områden långt före, men har också när det gäller flyktingar och utrikes födda en helt annan situation. Vill man inte titta på siffror så räcker det ganska bra med att studera den ekonomiska utvecklingen de senaste femton åren. Sverige i rött nedan. Spanien hade en lovande utveckling några år men har tappat kraftigt sedan 2008. Italien och Portugal spelar i en lägre serie.

Utveckling av BNP sedan 2000.
Utveckling av BNP sedan 2000.

Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men om vi ska leta exempel att lära oss av tycker jag att vi kan hitta mer relevanta länder än de sydeuropeiska. Därmed tycker jag också att det blir irrelevant göra politik av att Sverige är sämst i Europa. I många fall är det tvärtom så att vi lyckas ganska bra och vi skulle komma långt genom att lära oss av de framgångsexempel som finns på betydligt närmre håll.

Vi har också med vårt mycket större flyktingmottagande helt annorlunda förutsättningar, vilket gör att vi borde titta mer på länder som liknar oss också i det avseendet. Snittet i EU är helt enkelt för dåligt där.

Slutligen Att en stor del av vår utrikes födda befolkning kommer från en tidigare flyktingvåg är också intressant. Det här diagrammet från Ekonomifakta (se nedan) borde vi prata mer om. Vad gjorde vi rätt då? Kan vi uppdatera åtgärderna till nutid? Den här gången ser vi visserligen ingen snabb nedgång av antalet asylsökande, men desto större skäl att analysera vad vi gjorde rätt på nittiotalet.

Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.
Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.

 

En dålig dag för Europas skattebetalare. Och för energimarknaden. Bra lobbat!

hinckleyIdag röstade EU-kommissionen för att tillåta Storbritannien att subventionera två planerade kärnreaktorer i Hinkley Point. Enligt BBC togs beslutet med två rösters marginal. Man får förmoda att företagskonsortiet, lett av franska EDF, arbetat hårt för att övertyga kommissionen. Det är nämligen inga småpengar det handlar om.

Den brittiska regeringen har lovat att kompensera EDF upp till nästan dubbla (!) elpriset av idag. Konsumenterna betalar marknadspris och sedan betalar de med skattepengar en gång till. Det är lite oklart över hur lång tid överenskommelsen gäller. The Guardian uppger att 35 år (vilket sagts tidigare) gäller. BBC nämner 60 (!) år.

För att mildra kritiken har EU-kommissionen lagt restriktioner på EDF:s vinst. Om de börjar göra större vinster än idag ska subventionerna minskas. Well. Låt oss se hur det blir med det.

Två saker torde vara helt klara.

  1. Ingreppet med subventioner under lång tid kommer att störa energimarknaden i allmänhet och utvecklingen av nya, miljövänliga energislag i synnerhet.  Det är stor risk att subventionerna till Hinkley blir ett ”golv” för nya uppgörelser. Både Polen och Tjeckien uppges intresserade av att subventionera kärnkraft.
  2. Saken är långtifrån avgjord. Österrike har lovat att dra kommissionen inför domstol om subventionerna godkänns. Det blir alltså intressant att se hur de agerar nu.

Det återstår också att se om den brittiska regeringen drar saken vidare. Enligt BBC räknar de med att det genomsnittliga hushållet kommer att spara 77 pund (!) per år runt 2030 på de nya reaktorerna. Förhoppningsvis ställer någon sig frågan om det är värt de stora subventionerna. Och hur säker prognos man har på elpriset om 15 år.

Här på hemmaplan blir det viktigt att behålla folkpartiets skrivning ”Att det är privata företag som ska initiera och finansiera framtida nya kärnkraftsreaktorer”. Nej till subventioner med andra ord.

För mig som tror på marknadslösningar är det här helt fel väg att gå. Det höjer elpriset, gör det mindre lönsamt att ta fram nya energislag och drabbar i slutändan konsumenterna. För att inte tala om miljön.

Det vore i sammanhanget intressant att få reda på hur den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström röstat.

EU-medborgare som diskrimneras på hemmaplan kan inte bli rättslösa i hela Europa

Hemlös
Bild från Mantas Ruzveltas / FreeDigitalPhotos.net

Berättar på UNT debatt att folkpartiet i Uppsala län tar fram ett lokalt handlingsprogram för att komma tillrätta med EU-migranternas situation. I klartext handlar det ofta om romer som på grund av diskriminering på hemmaplan kommer hit och försöker försörja sig genom att tigga eller – i sommar –  plocka bär. Nu är det vår och mindre fara för liv och hälsa, men jag fasar för en riktigt kall vinter. Att hitta hemlösa människor ihjälfrusna i en bil mitt i civilisationen vore ett misslyckade av enorma mått. Vi kan inte ha det så. Det får inte hända.

På kort sikt kan både kommun och landsting hjälpa till, men vi måste se helheten. Roten till det onda är fattigdom, diskriminering och utanförskap på hemmaplan. Vi vill föra en politik som konsekvent agerar för att förbättra situationen oavsett om den drivs i kommun, landsting, riksdag eller på EU-nivå.

Skriver artikeln tillsammans men Lina Nordquist, landstingsråd, Mohamad Hassan, kommunalråd och Kajsa Dovstad, landstingskandidat.