Så blir familjeveckan en bra reform

Två nya pappamånader i en kraftigt förlängd föräldraförsäkring! Låter det radikalt? Det är det, men det är redan på väg att bli verklighet. En av punkterna i Januariavtalet, uppgörelsen mellan S, Mp, C och L, är den så kallade familjeveckan som socialdemokraterna lanserade i valrörelsen 2018. Som få andra politiska förslag ställs detta i politisk debatt mot andra behov. Argument på formen ”om vi inte kan betala anständiga pensioner ska vi inte subventionera medelklassföräldrars ledigheter” är vanliga. Det är å ena sidan sant att politik är att välja, men det är också sant att den sortens argument kan användas mot alla politiska förslag. Jag har själv ställt ROT-avdrag mot höghastighetståg, t.ex. Resonemangen bär sällan framåt om de inte framförs av någon som faktiskt vill göra något annat med pengarna och är beredd att presentera ett sådant förslag (det ville jag med tågen). Den som inte vill satsa pengarna på annat måste istället argumentera i sak. Jag tycker att det finns flera saker med familjeveckan som är bra, men det finns också flera b. Rätt utfört kan det bli en bra reform. Fel utfört blir det dyrt, sämre för företagen och drabbar skolan.

Definition

Familjeveckan innebär, så som den definierades i ett PM från socialdemokraterna i valrörelsen, att:

  • Alla föräldrar får 1 vecka, dvs 5 dagar, ledigt varje år de har ett eller flera barn i åldern 4 till 16 år.
  • Ledigheten ska endast vara möjlig att ta ut när skola/förskola har stängt och ge ersättning motsvarande VAB.
  • Familjeveckan ska inte kunna överlåtas mellan föräldrar utan vardera vårdnadshavare får sin vecka. En ensam vårdnadshavare får två.

I Januariavtalet anges att 3 av familjeveckans fem dagar per förälder ska införas i ett första steg.

Vad innebär familjeveckan i praktiken?

Det ligger nära till hands att jämföra med föräldraförsäkringen. Vi tar ersättningsnivån först. Den motsvarar grovt den högre nivån i föräldraförsäkringen. Konstruktionen är dock annorlunda eftersom den utgår från vårdnadshavaren och inte antalet barn. Ledighet ges med familjeveckan per vårdnadshavare. Ledighet i föräldraförsäkringen ges till vårdnadshavare per barn.

Antal lediga dagar med familjevecka för en förälder med ett barn blir under 12 år totalt 12*5=60 dagar. Om det första barnet får ett syskon efter två år tillkommer ersättning under ytterligare två år, dvs tvp familjeveckor till. Den som har tre barn med två år mellan varje får alltså familjevecka från första barnet fyllde 4 till sista barnet fyller 16. Det blir sammantaget 16 år med familjevecka. En formel för att räkna ut antalet lediga dagar för en vårdnadshavare med gemensam vårdnad ihop med någon annanblir:

Antal dagar med familjevecka = (12 + <antal år mellan yngsta och äldsta barn>)*5 så länge inte åldersskillnaden är större än 12 år.

  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen kallats fyra nya lediga månader.
  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen inneburit två nya ”pappamånader”.

Det är radikalt. Det är dags att vi pratar om reformen på det sättet.

Vilka problem finns med föräldraförsäkringen idag?

Dagens föräldraförsäkring har flera problem, det mest uppenbara är att den medger ett skevt uttag där kvinnor blir frånvarande från arbetsmarknaden i högre utsträckning än män. Detta är dock inte det enda. Idag saknas i praktiken koppling mellan rätt att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning, vilket i kombination med en generös rätt att spara ersättning gör att arbetsgivare kan se enskilda medarbetare vara borta under mycket lång tid. För barn som går i skolan idag kan föräldrar inte ta ut sparad föräldraledighet, men för de som är födda efter 1 januari 2014 har föräldrar rätt att spara föräldraledighetsdagar ända upp till 12 års ålder. Detta efter ett mycket olyckligt och illa genomtänkt beslut av alliansregeringen. Eftersom arbetsgivare inte har rätt att neka föräldraledighet kommer föräldrar att ha förtur till attraktiva ledighetsveckor framför icke föräldrar i ännu högre utsträckning än idag. En starkare koppling mellan ersättning och ledighet samt ett stopp för att spara ledighet längre än till barnet är 7 eller 8 år skulle lösa många problem. En individualisering, dvs ett stopp för möjligheten att överlåta dagar mellan föräldrarna skulle lösa det största.

Skolplikten och ledigheter

Allt oftare vittnar personal i skolan om föräldrar som söker/kräver ledighet för sina barn under terminerna istället för att resa på semester under loven. Detta stör skolans planering, försvårar arbetet i klasserna och orsakar merarbete för lärarna. En stärkt tillämpning av skolplikten, dvs svårare att få ledighet för semesterresor, skulle stärka skolan.

Vilka problem löser familjeveckan?

Tanken med familjeveckan enligt socialdemokraterna PM om förslaget är att underlätta för föräldrar.

” För många löntagare är det svårt att ta ledigt under skollov och studiedagar. Inte minst för ensamstående och i yrkesgrupper där man inte kan ta ledigt hur som helst.

En planeringsdag på förskolan eller att tonåringen sitter ensam hemma på lovet betyder ofta extra stress för föräldrarna.”

Ur Socialdemokraternas motivering.

Det ligger såklart mycket i det. Att inte ha rätt att ta ledigt när skola och förskola håller stängt är ett problem för många, inte minst för föräldrar med jobb i vård och omsorg. Högutbildade tjänstemän klarar sig ofta bättre, inte minst genom möjligheter att enstaka dagar arbeta hemifrån eller genom att använda flextid. Sådant fungerar sämre i schemalagda yrken.

Så blir familjeveckan en bra reform

Jag är skeptisk till familjeveckan om den inte införs i ett sammanhang kopplat till föräldraförsäkringen. Om den införs behövs också justeringar i regler för ledighet från skolan.

  • Ta bort möjligheten att spara dagar i föräldraförsäkringen längre än till barnet fyllt sju år. Idag får man spara dagar till barnet är 12.
  • Växla ut 60 eller 90 av dagens 90 dagar med ersättning på den lägre garantinivån mot den nya familjeveckan som alltså gäller under 12 år.
  • Formalisera reglerna för när familjeveckan får tas ut så att det inte utvecklas sätt att ta ut ledigheten när skolplikt råder.
  • Säkra att dörren till att överlåta ledighet inom ramen för familjeveckan hålls stängd.
  • Inskränk ytterligare möjligheten för barn att få ledigt från skolan för semester med familjen.
  • Kräv att förskolor och fritidshem inte tillåts använda familjeveckan som argument för att hålla stängt. Familjeveckan kommer inte att täcka alla lovdagar.

På detta sätt blir familjeveckan en reform som kommer att:

  • Vara bra för skolan, eftersom den förstärker skolplikten och ökar alla barns möjlighet til återhämtning under loven.
  • Öka jämställdheten, eftersom den ökar den individualiserade eller kvoterade delen i föräldraförsäkringen kraftigt, från 3 till 5 månader.
  • Vara legitim, eftersom den inte så kraftigt ökar möjligheten att vara borta från arbetet.
  • Minska risken att föräldrar tappar kontakt med arbetslivet.
  • Bli mindre kostsam, både för staten och för arbetsgivarna.
  • Öka förutsägbarheten för arbetsgivare, inte minst i offentlig sektor.
  • Minska frustration och konflikter på arbetsplatser då den rätt att vara föräldraledig som övertrumfar semesteransökningar begränsas till färre år.

På det hela taget bör punkterna ovan vara en bra utgångspunkt för förhandlingar mellan socialdemokrater och liberaler om familjeveckans införande. Det kräver dock att reformen börjar diskuteras som en del i föräldraförsäkringen. Familjeveckan bör kunna vara en attraktiv reform trots de ovan föreslagna inskränkningarna i föräldraförsäkringen.

Är det rimligt med skattesubventionerad hjälp i hemmet på heltid?

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Ikväll om en konsekvens av höga RUT-avdrag som gör att vi bör tänka två gånger. 75.000 kronor är ett för högt avdrag.

Den mest uppmärksammade delen i Alliansens förslag till utvidgat RUT som presenterades i slutet av juni var att taket för avdraget skulle höjas till 75.000 kronor. Idag är det 25.000 efter att de rödgröna sänkt det till hälften av den ursprungliga nivån. Då skrek många i näringslivet och borgerligheten högt. Jag har tidigare skrivit om varför det var kontraproduktivt och mer skrämde bort kunder än skyddade branschen.

Ur Alliansens PM från 2017-06-30
Ur Alliansens PM från 2017-06-30

photo_86522_20170219 (1)Nu är 75.000 kronor ett mycket stort avdrag, även i vårt skattesystem. I praktiken blir det möjligt för välbeställda familjer att ha någon som levererar hushållsnära tjänster på heltid och låta skattebetalarna stå för halva kostnaden. Jag tycker inte att det är rimligt. Obs att jag inte har några problem med att det finns familjer som köper hjälp i hemmet. Det bör vara upp till var och en. Jag har inte heller några större problem med ett smalt RUT-avdrag som genererar jobb för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men. 75 000 kronor. Är. För. Mycket.

En lågavlönad så kallad F-skattare som får ut en lön på 15.000 kronor i månaden före skatt (eller ca 90 kronor i timmen vilket är i det lägre spannet i RUT- och städbranschen) kostar inklusive semesterlön och sociala avgifter ca 240.000 kronor per år. Gör kalkylen på verksamt.se. Lägg på moms på det och det hembiträdet på heltid kostar 300.000 kronor per år. Det är inte många som kan köpa en sådan tjänst, men visst finns de där. De höginkomsttagarfamiljer som vill och har råd är naturligtvis fria att köpa en sådan tjänst. Med alliansens förslag blir det dock skattebetalarna som får stå för halva notan. Två vuxna som delar på kostnaden får ju med Alliansens förslag göra ett avdrag med 75.000 vardera. Det går inte att motivera. RUT-avdraget kan inte vara så högt. Låt det ligga kvar på max 25.000 och fokusera istället på att fler ska kunna använda det.

(Missa inte tidigare inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas, om arbetsvillkor i RUT och om mina farhågor kring Trygghets-RUT.)

Kan en jämställdhetsreform tillåta usla arbetsvillkor?

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför staten borde ställa krav på arbetsvillkor för att ge rätt till RUT-avdrag.

När liberaler diskuterar RUT är det ofta med jämställdhetsargument. Det handlar, med Birgitta Ohlssons ord om en reform som hjälper människor i ”relationer där vi redan delar på mycket ansvar, men båda har krävande arbeten”. Personalen nämns mer sällan och när de gör det handlar det om *att* de fått ett jobb, inte om *hur* det är på jobbet. Ytterst sällan pratar vi om arbetsvillkor och anställningstrygghet. Det är märkligt, dels med tanke på hur pass kvinnodominerad RUT-branschen är, dels hur ofta vi numera uppmärksammar äldre med låga pensioner, en fråga som tydligt hänger samman med arbetsvillkor och anställningsavtal.

uslarutvillkorInstitutet för framtidsstudier visade i en rapport 2011 på flera problem i RUT-branschen. Inte minst handlar det om arbetsvillkor, men också om problem med oseriösa företag och konflikter mellan utförare och kunder. När sådant sker är det viktigt för den som arbetar att ha en arbetsgivare som tar ansvar och försöker hjälpa till att lösa problemen. Rapporten resonerar också om formella och ”informella” strukturer för utförande av hushållstjänster och konstaterar att RUT inneburit tydligare formella sådana, men också att det ”inte alltid möjligt att renodla formella delar av hushållstjänstesektorn eftersom formella och informella aspekter av ekonomin delvis sammanlänkas via mellanhänder, underleverantörer och sociala nätverk”. Även tidningen Kommunalarbetaren har rapporterat om problem med avsaknad av avtal och oskäligt låga löner i branschen.

I Dagens Samhälle 2015 pekade en av de större och seriösa aktörerna, Hemfrid, på vad det innebär för personalen när allt fler RUT-företag opererar utan egen personal och istället tar in ”F-skattare”, alltså personer som inte är anställda utan själva ska stå för sociala avgifter, försäkringar och pension. Dels får de seriösa aktörerna svårt att konkurrera, dels saknas de vanliga skyddsmekanismerna på arbetsmarknaden. ”En grundläggande insikt för kunderna måste vara att rut-tjänster inte kan vara hur billiga som helst. Professionalism har i denna bransch, liksom i alla andra branscher, ett anständigt pris.”, skrev Hemfrids VD tillsammans med Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström.

Som RUT-köpare kan man förstås själv ta sitt ansvar för arbetsvillkoren. Det behöver inte vara så svårt. Fråga firman du handlar av.

  • Har ni kollektivavtal?
  • Får personalen tjänstepension?
  • Har personalen tillsvidareanställning, visstidsanställning eller går de på timme?
  • Vilka försäkringar står ni för?
  • Och om det är fråga om tim- eller visstidsanställningar, hur ser det ut med sjukpenning?

Man kan också se frågan på systemnivå.  Vi talar ju om en bransch där skattebetalarna via staten står för halva kostnaden. Då är det också rimligt att staten ställer krav på företagen. Med så stor insats från skattebetalarna är det rimligt med krav på försäkringar, tjänstepension och anställningstrygghet. Jag skulle alltså gärna se att Liberalerna lägger med ett krav om kollektivavtalsliknande villkor på företag som vill verka i RUT-branschen i nästa utspel inom området. Men det är faktiskt en gåta att inte krafter till vänster redan tagit upp den frågan.

Det finns alltså två sätt att se på detta. Antingen litar man på marknaden löser eventuella problem eller så ser man det politiska i hur det fungerar. Ett marknadsliberalt respektive vänsterliberalt perspektiv om man så vill. Marknadsliberalen räknar med att köparna tar ansvar och ställer krav på arbetsvillkoren hos sina RUT-leverantörer så att de som utnyttjar sin personal på ett otillbörligt sätt slås ut. Vänsterliberalen förstår vad en ojämn maktbalans mellan arbetsgivare och personal innebär och ser det politiska behovet av att villkora skatteavdrag med rimliga arbetsvillkor. Jag är team #vänsterliberal.

Om skattesubventioner till en kvinnodominerad företeelse som RUT ska kunna motiveras med jämställdhet som argument måste det vara möjligt att ställa krav på arbetsvillkoren.

(Missa förresten inte gårdagens inlägg om varför RUT trots allt ovan är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas.)

Därför är RUT bättre än ROT

vacumcleanerRUT-avdraget har funnit i 10 år och den här veckan skriver jag en text om dagen om RUT, ROT, effekter, problem och förslag. Det blir ros och ris, funderingar och farhågor. Idag om varför RUT är bättre än ROT och varför ROT borde avskaffas. 

Det var ROT-avdraget som stod förebild när RUT infördes. Trots att ROT-avdraget handlar om mångdubbelt större belopp för skattebetalarna så är det RUT som ifrågasatts mest. ROT-avdraget kostade skattebetalarna uppåt 20 miljarder 2015 (innan avdraget sänktes), att jämföra med RUT-avdragets mer blygsamma 3,3 miljarder (2015). Och då är RUT ett avsevärt bättre avdrag sett till syfte och resultatet.

Låt oss utgå från några ganska okontroversiella påståenden. Beroende på politisk utgångspunkt kan man se påståendena som mer eller mindre viktiga att bry sig om eller se olika lösningar, men jag tror att få skulle argumentera emot påståendena i sig.

  1. Vi har få jobb som kan tas av personer med låg utbildning
  2. Vi har höga och stigande bostadspriser.
  3. Priset på arbetskraft är högt, särskilt bristyrken.
  4. Skattesystemet ska vara rimligt enhetligt och förutsägbart

Om vi tittar på RUT-avdraget i relation till dessa påståenden kan vi konstatera att det svarar rimligt bra på alla fyra:

  1. RUT subventionerar det som populärt kallas ”enkla jobb”.
  2. RUT driver inte upp kostnader för bostäder
  3. RUT driver inte upp kostnader för arbetskraft
  4. RUT kan användas av alla som vill, har råd och tycker det är värt pengarna

För ROT ser det helt annorlunda, och inte alls bra, ut.

  1. ROT subventionerar arbete som kräver yrkeskunnande och utbildning.
  2. ROT driver upp kostnader på bostäder
  3. ROT driver upp kostnader på arbetskraft i den redan överhettade byggbranschen
  4. ROT diskriminerar medborgare som inte äger sin bostad

Sammantaget är det givet att politiken – sett till de fyra påståendena ovan – i bred enighet borde kunna besluta om att avskaffa ROT-avdragen.

Statistiken för 2016, året då ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent visar också att avdraget varit för högt. Trots en hamstringseffekt med extra mycket ROT under de sista månaderna med högt avdrag 2015 minskade inte volymen särskilt mycket under 2016. Trots att avdraget sänktes med 50 procent minskade volymen av tjänster som köptes endast med 6 procent. Eftersom köparna nu stod för en större del av kakan minskade statens kostnad med hela med 8,4 miljarder. Om det stämmer som Företagarna säger att 5000 jobb gått förlorade (vilket är tveksamt sett till att volymen minskade så lite) var statens kostnad för dessa jobb över 1,7 miljoner kronor styck. Långt mer än vad till exempel personliga assistenter kostar.

Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.
Sammanfattning av effekt när ROT-avdraget sänktes från 50 till 30 procent.

Sedan siffrorna kom har Liberalerna, de flesta andra partier, släppt kravet på att återställa ROT-avdraget. Bra. Det tidigare nivån var helt enkelt en subvention av välbeställda som varken gav utslag i ökad konsumtion eller fler jobb.

När Sverige är ”sämst”, kolla vilket land som är bäst. (Eller fundera på om Italien är en bra förebild?)

Frasen ”Sverige är sämst i Europa” inleder nu allt fler politiska budskap. Inte sällan åtföljt av en slutsats om hur det skulle vara om vi var som genomsnittet i EU. Vi är sämst på integration. Sämst på enkla jobb. Och nu senast tydligen också sämst på jämställd arbetsmarknad. Sverige ”har den mest könssegregerade arbetsmarknaden inom EU” dundrar Liberala Kvinnor i senaste numret av Tidningen NU. Det beror såklart på vad man mäter. Jag tycker verkligen inte att vi saknar utmaningar, men undrar om inte ”Sverige är sämst”-folket ibland gör det lite för enkelt för sig. Är verkligen jämförelserna relevanta? Ett enkelt sätt att testa är att ställa motfrågan:

– OK, men vilka länder lyckas bäst då? Vi borde ju rimligtvis försöka lära oss av dem.

Låt oss göra det, och låt oss börja med ”sämst på integration”. Här brukar näringslivshögern visa ett diagram där Sverige har störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det är såklart ett problem att utrikes födda i mycket mindre utsträckning har jobb. Men vilka länder lyckas? Bäst i klassen är enligt samma diagram Ungern och några länder i Sydeuropa. Vanligtvis förknippade med stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Hur stor andel utrikes födda som finns i respektive land syns inte heller här.

Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.
Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.

Tittar vi på disciplinen ”enkla jobb” blir resultatet snarlikt. Inte överraskande har länder med vad vi i vanliga fall skulle kalla mindre utvecklade ekonomier en högre andel enkla jobb på sina arbetsmarknader. Helt enkelt för att de har en lägre andel kvalificerade. Det är naturligt, men frågan är om det är relevant att jämföra med för oss?

”Om Sverige hade lika många [enkla jobb] som EU-snittet skulle ungefär 200 000 fler ha arbete”, säger Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne. Är det sant? Vill vi på riktigt nå snittet i EU här? Vore inte det att få ekonomin och utvecklingen att gå bakåt?

Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.

Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.

Sedan var det den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är lite oklart hur Liberala Kvinnor menar, men i en aktuell undersökning – Gender Equality Index – finns faktiskt en kategori där Sverige hamnar i botten. Det gäller när man mäter hur stor andel av kvinnorna på arbetsmarknaden som arbetar inom skola, vård och omsorg jämfört med männen.  Vilka länder som hamnar i topp? Jo, det blir såklart länder med liten offentlig sektor. Länder där framförallt vård och omsorg i stor utsträckning utförs som obetalt (kvinno-)arbete. Cypern, Rumänien och Grekland toppar listan. Det är knappast länder som vi i vanliga fall ser som förebilder på jämställdhetsområdet. Det borde vi inte göra nu heller.

Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)
Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)

Bättre då att kolla in resultaten från Gender Equality Index i stort. Sverige toppar. Länderna i södra Europa återfinns en bra bit ner.

Sverige toppas den senaste Gender Equality Index.
Sverige toppar den senaste Gender Equality Index.

Nu invänder kanske någon att det trots allt borde ligga något i statistiken, att vi borde lära något av att vi så ofta är sämst. OK. Då borde vi också lära oss av de länder som ofta ligger högt. Det finns länder som ligger hyggligt till i alla tre, exempel på det är Italien, Spanien och Portugal. De har litet sysselsättningsgap, stor andel enkla jobb och – med måttet som avser kvinnor i skola, vård och omsorg – en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Vill vi vara som dem? Är de relevanta länder att jämföra med? Några intressanta nyckeltal nedan:

Sverige Italien Spanien Portugal
Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 77,6 50,3 54,8 64,2
Arbetslöshet (%) 7,0 11,5 20,5 12,2
Rank i Gender Equality Index 1 24 10 22
Välståndsligan 11 20 22 26
Antal asylsökande per miljon invånare 2015 16.016 1.369 314 80
Andel utrikes födda i befolkningen (%) 15,9 9,4 12,8 8,2

Siffrorna talar för sig själva. Sverige ligger på viktiga områden långt före, men har också när det gäller flyktingar och utrikes födda en helt annan situation. Vill man inte titta på siffror så räcker det ganska bra med att studera den ekonomiska utvecklingen de senaste femton åren. Sverige i rött nedan. Spanien hade en lovande utveckling några år men har tappat kraftigt sedan 2008. Italien och Portugal spelar i en lägre serie.

Utveckling av BNP sedan 2000.
Utveckling av BNP sedan 2000.

Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men om vi ska leta exempel att lära oss av tycker jag att vi kan hitta mer relevanta länder än de sydeuropeiska. Därmed tycker jag också att det blir irrelevant göra politik av att Sverige är sämst i Europa. I många fall är det tvärtom så att vi lyckas ganska bra och vi skulle komma långt genom att lära oss av de framgångsexempel som finns på betydligt närmre håll.

Vi har också med vårt mycket större flyktingmottagande helt annorlunda förutsättningar, vilket gör att vi borde titta mer på länder som liknar oss också i det avseendet. Snittet i EU är helt enkelt för dåligt där.

Slutligen Att en stor del av vår utrikes födda befolkning kommer från en tidigare flyktingvåg är också intressant. Det här diagrammet från Ekonomifakta (se nedan) borde vi prata mer om. Vad gjorde vi rätt då? Kan vi uppdatera åtgärderna till nutid? Den här gången ser vi visserligen ingen snabb nedgång av antalet asylsökande, men desto större skäl att analysera vad vi gjorde rätt på nittiotalet.

Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.
Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.

 

Bakslag i arbetet med att få tandvården att upptäcka våld i nära relationer

Landstingets nya organisation har börjat verka och den nya Vårdstyrelsen har börjat arbeta. Jag är ordinarie ledamot för Liberalerna och i Vårdstyrelsen hanterar vi frågor som rör primärvård, tandvård samt hälsa- och habilitering.

jatillmotiontandvåld
Utdrag ur landstingets nyhetsbrev från landstingsfullmäktige 30/9. Klicka för att läsa hela.

På mötet tidigare i februari beslutade vi om det som kallas verksamhetsuppdrag för de olika verksamheterna. I praktiken är det en sorts verksamhetsplaner. Några saker fick vi gehör för, men inte alla. Mest illavarslande var att de rödgröna inte ville lyfta in ett avsnitt om att motverka våld i nära relationer i verksamhetsuppdraget för folktandvården. Detta trots att vi fick bifall på en motion om just detta så sent som i september, se bild till höger. Vårt förslag avvisades med hänvisning till ren formalia och vi kommer att återkomma under våren för att få fart på arbetet.

För att få vården närmare medborgarna vill vi i samarbete med övriga förvaltningar ta fram en plan för hur den mobila verksamheten både inom akutvård och specialiserad hemsjukvård ska utökas i hela länet. Idag finns inte samma möjligheter till god vård utanför framförallt Uppsala tätort men landstinget har ansvar för hela länet och det är viktigt att även den som är bosatt på landsbygden och på mindre orter får del av de mobila teamen.

Tillsammans med representanter från m, c och kd skrev jag om behovet av att satsa på mer vård nära medborgarna i Enköpingsposten 10/2.

 

Det som skrämmer mest i SCB Partisympatiundersökning, november 2015

Siffrorna för varje parti analyseras i media och hela undersökningen finns lätt tillgänglig. Det som förundrar och skrämmer mig är de stora könsskillnaderna. På varje kvinna som stöder SD går det fortfarande en bit över fem som stöder andra partier. På varje sverigedemokratisk manlig väljare går det nu bara 3 män som väjer något parti ur Alliansen, de rödgröna eller kategorin övriga (vilket i praktiken är Fi).

Partisympatier enligt SCB i november 2015. I gruppen Etablerade partier ingår KD, M, C, L, S, MP, V.
Partisympatier enligt SCB i november 2015. I gruppen Etablerade partier ingår KD, M, C, L, S, MP, V.

scb_mk_etablSCB redovisar siffrorna per parti. För varje enskilt parti blir inte skillnaderna i kön så stora, undantaget SD. Sammantaget – med de etablerade partierna (KD,M,C, L, S, MP och V) som en färg i diagrammet ovan – blir bilden en annan.  Det politiska landskapet ändras snabbt. Vad drar vi i de etablerade partierna för slutsats? Ser vi SD-väljarna som förlorade? Är det rimligt att driva valkampanj på temat alliansen mot de rödgröna när bara tre av fyra manliga väljare är i spel? Blir det mer logiskt att satsa på kvinnorna? Där har vi fortfarande fem av sex att slåss om. Vilka konsekvenser får de stora könsskillnaderna i röstningsmönster för demokratin? För partierna? För tilltron till det offentliga?

Följer vi de gängse målgruppsanalyserna och ”vattna-där-det-växer”-kampanjteorierna så riskerar skillnaderna dessutom öka.

Det är dags att börja göra något annorlunda. Som jag skrev i en text i Magasinet Arena i början av november finns det två sätt att förhindra att SD får inflytande: Vi kan övertyga deras väljare att rösta på andra partier, eller så kan vi samarbeta över blockgränsen. Uppenbart handlar det här om att i första hand rikta insatser för att övertyga manliga väljare. Med knappt tre år kvar till valet är kanske detta den stora strategiska frågan.

 

 

Oskuldsintyg bidrar till hedersförtryck

Senare i höst räknar vi med att få svar på vår begäran av en redovisning om vad som varit känt om så kallade oskuldskontroller och oskuldsintyg i vårt landsting. Det vi begärt att få fram är:

  • Känd förekomst av så kallade oskuldskontroller i av Uppsala läns landsting finansierade verksamheter.
  • Vilka åtgärder landstinget vidtagit och kommer att vidta för att säkerställa att sådan verksamhet inte förekommer i av landstinget finansierad verksamhet.
  • Vilka åtgärder landstinget enligt lagar, policy och avtal har möjlighet att vidta och om något sådant skett.
  • Landstingets bedömning av om det behövs insatser för att säkra att skattefinansierad vård inte understödjer hederskultur och diskriminering.

Man kan naturligtvis fråga sig vad som är möjligt att få fram. Kalla fakta hade agerat med dold kamera för att få fram de uppgifter de redovisade. En artikel i läkartidningen i våras visar dock att frågan åtminstone diskuteras i professionen. Notera att det här handlar om att utfärda ”intyg” och inte om att utföra ”kontroller”. Oavsett det är frågan om vården ska delta i mönster som handlar om hedersförtryck. Vi vill veta om det förekommit, vilka åtgärder som redan vidtagits och hur landstinget ser på sanktionsmöjligheter. Att den enskilde läkaren är personligt ansvarig står redan klart, men vi har också avtal och uppgörelser med olika vårdgivare i länet.

Socialstyrelsen har tydligt uttalat att varken oskuldskontroller eller oskuldsintyg är förenliga med svensk lagstiftning.

Hela vår skrivelse finns nedan.

oskuldskontroller

PS. Jag har också fått frågan varför vi från folkpartiets sida lyft frågan i landstingsfullmäktiges tre beredningar. Vi diskuterade saken och kom fram till att frågan passar där. Beredningarna lyder direkt under fullmäktige och är alltså inte knutna till något speciellt vårdområde. Frågan berör uppenbart beredningen för demokrati, jämställdhet och integration samt beredningen för barn och unga. Kvinnor med funktionshinder är ofta extra drabbade där hedersförtryck förekommer. Därmed tog vi upp frågan också i beredningen för äldre- och funktionshinderfrågor.

Konfliktsökande svartmålning är inte vad vården och medborgarna behöver

I veckan beslutade produktionsstyrelsen om åtgärder för att få fler kvinnor att gå på cellprovtagning. En viktig åtgärd utan politiska kontroverser som beskrevs på ett sätt i Landstingets officiella kommunikation och på ett helt annat i ett pressmeddelande från Socialdemokraterna. I landstinget nyhetsbrev Uppsnabbat (till vänster nedan) beskrivs ett förslag från folkpartiets Kajsa Dovstad och Janine Bichara som sedan blev produktionsstyrelsens beslut. Efter beslutet skickar socialdemokraternas landstingsråd Vivianne Macdisi ett pressmeddelande (till höger nedan) där hon att talar om förslaget som sitt eget och skriver att de med detta visar att de rödgröna har ”högre ambitioner när det kommer till jämställd hälsa”. Det är ett fattigdomsbevis för politiken. 

Till vänster: Officiell info från Landstingets nyhetsbrev Uppsnabbat.Till höger: Socialdemokraternas pressmeddelande i UNT.
Till vänster: Officiell info från Landstingets nyhetsbrev Uppsnabbat.
Till höger: Socialdemokraternas pressmeddelande i UNT. (klicka för att förstora.)

Så vad gjordes då under förra mandatperioden? Flera åtgärder vidtogs för att få bättre fart på provtagningen, bland annat höjd ersättning till vårdcentraler för cellprover/HPV-test, fri analys av proverna för alla vårdinrättningar och HPV-test istället för cellprov för kvinnor över 50 år. Dessa åtgärder har inte räckt och därför gick vi nu vidare med det förslag som Kajsa Dovstad och Janine Bichara fick igenom. 

Jag träffar och arbetar med Vivianne Macdisi ibland, både som vice gruppledare och ersättare i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen. Jag hade förväntat mig bättre. Det här förbättrar inte samarbetsklimatet i ett landsting som redan lider svårt av en försvagad ledning och det gagnar inte heller förtroendet för politiken. Tvärtom behöver vi mer av samarbete för att nå resultat och skapa långsiktiga och stabila förutsättningar.

UNT har för övrigt senare uppdaterat sin webb med en mer rättvisande beskrivning.

Rätt av regeringen att ta tag i förlossningsskadorna

Häromveckan skrev Thea Andersson, tidigare LUF-ordförande i Uppsala, ett blogginlägg om förlossningsskador som jag lovade att följa upp. Samma vecka meddelade regeringen genom sjukvårdsminister Gabriel Wikström att den ger ett uppdrag till SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, att ”kartlägga vilka metoder som är effektiva för att förhindra förlossningsskador”. Detta kritiseras av allianskollegan Erik Weiman, tidigare landstingsråd i Uppsala län. Jag tycker att han har fel och att regeringen tar ett steg i rätt riktning.

Diagrammet nedan är baserat på den nordiska statistiken avseende tredje och  fjärde gradens bristning vid vaginal förlossning hos förstföderskor.

grad34

Ofta nämns Finland som mönsterexemplet, men det riktigt intressanta i diagrammet ovan är ju Norge. De har halverat skadorna på bara 7 år!

För den som undrar vad tredje och fjärde gradens bristning innebär saxar jag stycket nedan från den svenska statistiken.

grad34txt.2PNG

Det är skador som kan ge både inkontinens och smärtor, eller med Theas ord saker som ”är obekvämt, gör ont, besvärar eller är ett helvete”. Det tillsammans med den nordiska statistiken tycker jag är skäl nog att agera.

Erik Weiman tycker att regeringen gör fel och är tuff mot Gabriel Wikström på sin blogg:

”Alltså behövs inga kommissioner eller uppdrag till SBU. Det är sådant som en tandlös sjukvårdspolitiker föreslår när man inte vet hur det fungerar. En mycket bättre idé är att börja följa upp vårdskadorna i kvalitetsregister.”

Det är i och för sig inte ett unikt svar från en borgerlig politiker. Vare sig det rör sig om problem i skolan eller vården är ett vanligt svar att det löser sig med en utvärdering och kanske en inspektion. Det kan nog vara bra, men i det här fallet håller jag inte alls med. Det är helt rimligt att låta SBU ”undersöka och sprida kunskap om vilka metoder som har vetenskapligt stöd för att förhindra svåra förlossningsskador”. Att gå omvägen via utvärdering, kvalitetsregister och därav förmodade förbättringar som ska komma av sig självt är helt enkelt inte rimligt när var sextonde förstföderska drabbas. I Norge är det bara hälften så många. I Finland ännu färre. Vi behöver få reda på om vissa metoder ger färre och/eller lindrigare skador. Och om det är så behöver vi *styra* vården så att dessa metoder används.

Sen håller jag med Erik om att det vi mäter blir styrande och att vi behöver bli bättre på att minska vårdskador.

Låt oss hoppas att SBU snabbt kan komma med riktlinjer som minskar lidandet, samtidigt som vi ser till att förbättra eftervården för de som redan drabbas.