Ledsamt om en skoldebatt med verkningslösa förslag

essäbildI början av sommaren fick jag anledning att titta lite närmare på skolsegregationen i Göteborg. Resultatet blev till slut en längre text som idag publicerades hos Arena Essä.

Det här tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Skolan är den antagligen viktigaste byggstenen i samhället och när den fallerar är vi illa ute. Ännu värre blir det när partierna inte förmår se hur systemet de själva skapat effektivt förhindrar de lösningar de nu föreslår.

Hoppas du har tid att läsa texten som finns här.

Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Det krävs pragmatism för att lösa frågan om ensamkommande som varit här länge

Regeringen har lagt ett förslag som ska göra det möjligt för ensamkommande som varit här sedan 24/11 2015 att få uppehållstillstånd om de väntat mer än femton månader på beslut från Migrationsverket. Förslaget är omdiskuterat och har den senaste veckan kritiserats hårt från mitt eget parti. Försöker sammanfatta några tankar om det här. Möjligen utan att komma fram till ett jättebra förslag jag heller.

Det här är en svår fråga som å ena sidan handlar om vikten av tydliga regler som vi klarar av att upprätthålla och å andra sidan berör människor som hamnat i kläm under tiden vi utrett, varit upptagna med annat eller ändrat våra regler fram och tillbaka. Det finns helt enkelt situationer som är bortom rätt och fel. Situationer där vi måste kunna hitta en tillfällig och rimligt pragmatisk lösning av engångskaraktär. Jag är långtifrån säker på att regeringens förslag är rätt, men jag har minst lika starka tvivel på den L-linje som presenterades i veckan. Så här sammanfattades budskapet av parti-ledaren själv på twitter 14/12:

jb_twitt_1214

”L säger nej till S/MP-kravet att unga vuxna män utan asylskäl ska få stanna.”

Jag läser meningen igen och funderar på vad den kommunicerar. Vad den är tänkt att kommunicera.

Jag läser debattartikeln i SvD. Här finns flera bra saker, men gemensamt för flertalet är att de handlar om framtida regler och framtida organisation. Det enda förslag som egentligen berör de unga som skulle påverkas av regeringens förslag är att gode män ska få finnas kvar efter 18-årsdagen. Det är ett bra förslag, men erbjuder inget alternativ till regeringens för de unga som det nu faktiskt handlar om. Våra förslag skulle minska risken att vi hamnar i en liknande situation i framtiden (säkrare åldersbedömningar, bättre säkerhetsprövningar, möjlighet att ta hänsyn till ömmande omständigheter), men de har – förutom förslaget om gode män – ingen betydelse för det högst konkreta problem som finns att lösa idag.

I artikeln finns förutom formulering från twitter om ”vuxna utan skyddsskäl” också meningen:

”Regeringens förslag frångår asylrätten, är orättvist, krångligt och kortsiktigt.”

I min värld innebär ”frångår asylrätten” att man beslutar att inte ge asyl trots skyddsskäl. Det här är väl rimligen något annat? Jag tycker att det är viktigt att vara försiktig med sådana formuleringar och spara dem till tillfällen när asylrätten hotas eller inskränks. (Samma argument kan för övrigt användas mot reglerna för så kallat spårbyte, dvs att den som fått avslag på sin asylansökan kan byta spår och försöka få tillstånd som arbetskraftsinvandrare istället. Mer om det längre ner.)

Jag läser den PM med frågor och svar om ställningstagandet som skickats ut i partiorganisationen. Det är här aktiva i partiet får mer bakgrund och argument.

I det inledande stycket kritiseras regeringens förslag för att i praktiken vara en amnesti för en viss grupp. Och det är ju sant att det är. Frågan är om det förtjänar kritik. Sverige har vid flera tillfällen hamnat i liknande ”bortom rätt och fel”-situationer och beviljat amnesti eller beslutat om tillfälliga åtgärder för utpekade flyktinggrupper. Det skedde senast 2005 då ca 16000 personer omfattades. Hur ser vi på erfarenheterna av dessa? Ledde beslutet 2005 till att, som det står i PM:et, fler människor riskerade livet på väg hit? Såvitt jag vet såg vi inte då några sådana effekter och jag har i ärlighetens namn svårt att se hur uppehållstillstånd för en grupp som kom hit före ett visst datum ska kunna leda till att fler söker sig hit många år senare.

Ett annat argument som lyfts är risken för skuggsamhällen och att många kommer gå under jorden om de inte hittar jobb efter studierna. Well. Det är en realitet, men den beror ju *inte* på regeringens förslag för gruppen ensamkommande utan på regelverket med tillfälliga uppehållstillstånd som villkoras med jobb.

Regeringens förslag lägger tungt ansvar på lärare. Det är rimligt att kritisera och ytterst beror det på en sammanblandning av skyddsskäl och krav på motprestation som jag tycker är olycklig. Vi ser samma sak på arbetsgivarsidan. Den småföretagare som förlorar en viktig kund och tvingas säga upp personal blir ytterst ansvarig för uppehållstillståndet för en medarbetare som kan ha kommit hit med skyddsskäl. Det är dags att se konsekvenserna av reglerna för tillfälliga uppehållstillstånd.

PM:et avslutas med en fråga om inte regeringens förslag här kan jämföras med det så kallade spårbyte som Liberalerna är för. Ett spårbyte innebär att den som fått avslag på sin asylansökan kan prövas igen som arbetskraftsinvandrare, förutsatt att hen kan ordna ett jobb. Så här står det:

Vissa hävdar att regeringens förslag är ett spårbyte. Liberalerna har ju varit för ett spårbyte när det gäller jobb. Varför kan det inte gälla studier?

Vi menar att detta inte är ett spårbyte utan att regeringen frångår asylrätten och ger uppehållstillstånd till personskydd utan skyddsskäl. När det gäller spårbyte för jobb handlar det om människor som genom jobb kan försörja sig själva. Den grupp regeringen nu vill ska få stanna kan inte försörja sig själva utan är helt beroende av att samhället bekostar studier, boende och uppehälle. ”

Återigen sägs att regeringen frångår asylrätten med ett argument som är precis lika sant för det som kallas spårbyte. Jag är också tveksam till den grovt generaliserande kollektiviseringen i sista meningen. Mycket talar tvärtom för att unga som klarat gymnasiet har goda möjligheter att snabbt skaffa sig egen försörjning. Ofta är de tack vara gymnasiet och (i många fall) boende mer vana vid det svenska samhället än de som bott med sin familj på förläggning eller ebo.

Sammantaget: Det här en illa vald fråga att söka konflikt med regeringen om. Istället för att göra politik på formen ”ni vill låta vuxna utan skyddsskäl stanna” hoppas jag på dialog och kompromissvilja för att hitta en pragmatisk lösning för en grupp som delvis sitter där de gör pga andra beslut vi varit med och fattat. Det handlar om gymnasieungdomar som hunnit fylla 18. Hur vi väljer att benämna den gruppen är också politik.

Och. Det är hög tid att starta en diskussion om hur vi ska ha det med regler för uppehållstillstånd. Så länge vi fortsätter med den politik som bygger på kombinationen av tillfälliga uppehållstillstånd och en sammanblandning av asylskäl med möjlighet till försörjning kommer vi att behöva hantera en rad oönskade effekter. Människor som lever under jord tills de hittar ett jobb. Människor som utnyttjas för att de är i en beroendeställning gentemot arbetsgivaren. Rimligt kvalificerad arbetskraft som fastnar i enkla jobb istället för att skaffa sig den extra utbildning som krävs för att kunna jobba på sin nivå. Arbetsgivare som får avgöra vem som ska få stanna och inte. Handläggningstider som fortsätter vara långa när Migrationsverket blir upptaget med omprövningar när alla tidsbegränsade tillstånd går ut. Människor som hunnit etablera sig men utvisas ändå när anställningen tar slut.

 

Vi behöver hitta något bättre än startjobb. Debatt i Tidningen Nu

I veckans nummer av Tidningen Nu har jag ett debattinlägg där jag pekar på riskerna med Liberalernas förslag till så kallade startjobb. Artikeln finns inte på nätet, så därför kommer hela texten här. (Min rubrik löd ”Vi måste hitta en bättre modell än startjobb”, men redaktören valde att lyxa till den lite.)

Helt fel tänkt med startjobb

Vårt förslag om startjobb omfattar alla ungdomar upp till 23 och alla nyanlända i fem år. I korthet handlar det om att lönen ska vara 14-16 tusen kronor, anställningen befriad från arbetsgivaravgifter och utan rätt att teckna kollektivavtal. Jag tycker att det finns en rad problem med denna modell, även om jag instämmer i att vi behöver göra insatser för att fler ska få jobb. Här tycker jag att nackdelarna överväger.

Med startjobb får vi politiskt beslutade löner. Det är något helt nytt och mycket oroande. I förlängningen får vi avtalsrörelser där staten är en direkt ansvarig part, vi får medarbetare som i händelse av konflikt kommer att strejka mot regering och riksdag. Vi bygger med nödvändighet in risken för politiska strejker i systemet och frestelsen att skriva ”Höjda minimilöner” på valaffischerna. Ja, eller ”sänkta” om man tror sig vinna röster på det. Detta är skälet till att Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv så tydligt tog avstånd från förslaget.

leifö_di20160221
Leif Östling i Dagens Industri 2016-02-21

 

Startjobbsmodellen är också en utpräglat kollektiv lösning. Samma för alla, oavsett behov. Jag hoppas att vi liberaler kan hitta mer individuellt anpassade lösningar. Långt ifrån alla under 23 har ju t.ex. svårt att få jobb.

Motargumentet då lyder ”men det här påverkar ju inte de jobb som redan finns”. Det är klart det gör. Om priset för arbetskraft sänks kommer arbetsgivarna i takt med att ny personal ska anställas att nyttja den lägre prisnivån. Det är enkel marknadsekonomi. Låt oss ta området personlig assistans. Där finns redan idag en konkurrens mellan å ena sidan bolag som betalar pension, försäkringar och följer regler enligt kollektivavtal, och å andra sidan bolag som har väsentligt sämre arbetsvillkor på en rad punkter. Staten pressar ersättningen – ibland med hänvisning till branschens lönsamhet – och successivt blir det allt svårare för den första gruppen att klara sig. Med de nya startjobben blir kostnaderna ännu lägre. Företag som vill kan tjäna extra pengar genom att använda dessa. Avsluta några visstider, anställ nya startjobbare och sen är man igång. Starta om i ett nytt bolag om det behövs. Vinsterna i dessa företag går upp och effekten blir på lite sikt att staten pressar ersättningsnivåerna ytterligare. För så fungerar marknaden. Till slut slås alla företag med avtal på nuvarande kollektivavtalsnivåer ut. Lönen på området har sänkts.

Ett sådant scenario innebär också rejält minskade intäkter för staten. Minns de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som vi införde under alliansåren. En utvärdering från IFAU visade att de kostade ca 17 miljarder kronor och att varje skapat jobb gick loss på lite över en miljon. (Personlig assistans är i en sådan jämförelse billigt.)

Modelen med startjobb dök upp i en rapport från partiet i samband med avtalsrörelsen i våras. Det hette då att om inte parterna agerar så verkställer vi hotet om att lägga oss i lönebildningen. Förslaget har inte varit ute på samråd och inte behandlats på landsmöte, trots att det innebär en radikal kursomläggning vad gäller politik och löner. Nu är startjobb en bärande del av vår politik och en central punkt i integrationsförslaget. Det är hög tid att vi också diskuterar startjobben i sig. Ska arbetsmarknadspolitiken fokusera på individ eller kollektiv? Vill vi ha politiskt beslutade löner?

Bristyrken om 20 år enligt SCB.
Bristyrken om 20 år enligt SCB.

Jag föredrar en modell där staten subventionerar arbetsgivare som anställer människor som står långt ifrån arbetsmarkanden men lämnar lönebildningen åt parterna. Jag vill också se ett ökat fokus på de bristyrken som vi ser framöver. Flertalet av dessa kräver gymnasieutbildning. Det kan vi lösa.

Johan Enfeldt
Uppsala

När Sverige är ”sämst”, kolla vilket land som är bäst. (Eller fundera på om Italien är en bra förebild?)

Frasen ”Sverige är sämst i Europa” inleder nu allt fler politiska budskap. Inte sällan åtföljt av en slutsats om hur det skulle vara om vi var som genomsnittet i EU. Vi är sämst på integration. Sämst på enkla jobb. Och nu senast tydligen också sämst på jämställd arbetsmarknad. Sverige ”har den mest könssegregerade arbetsmarknaden inom EU” dundrar Liberala Kvinnor i senaste numret av Tidningen NU. Det beror såklart på vad man mäter. Jag tycker verkligen inte att vi saknar utmaningar, men undrar om inte ”Sverige är sämst”-folket ibland gör det lite för enkelt för sig. Är verkligen jämförelserna relevanta? Ett enkelt sätt att testa är att ställa motfrågan:

– OK, men vilka länder lyckas bäst då? Vi borde ju rimligtvis försöka lära oss av dem.

Låt oss göra det, och låt oss börja med ”sämst på integration”. Här brukar näringslivshögern visa ett diagram där Sverige har störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det är såklart ett problem att utrikes födda i mycket mindre utsträckning har jobb. Men vilka länder lyckas? Bäst i klassen är enligt samma diagram Ungern och några länder i Sydeuropa. Vanligtvis förknippade med stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Hur stor andel utrikes födda som finns i respektive land syns inte heller här.

Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.
Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.

Tittar vi på disciplinen ”enkla jobb” blir resultatet snarlikt. Inte överraskande har länder med vad vi i vanliga fall skulle kalla mindre utvecklade ekonomier en högre andel enkla jobb på sina arbetsmarknader. Helt enkelt för att de har en lägre andel kvalificerade. Det är naturligt, men frågan är om det är relevant att jämföra med för oss?

”Om Sverige hade lika många [enkla jobb] som EU-snittet skulle ungefär 200 000 fler ha arbete”, säger Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne. Är det sant? Vill vi på riktigt nå snittet i EU här? Vore inte det att få ekonomin och utvecklingen att gå bakåt?

Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.

Sedan var det den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är lite oklart hur Liberala Kvinnor menar, men i en aktuell undersökning – Gender Equality Index – finns faktiskt en kategori där Sverige hamnar i botten. Det gäller när man mäter hur stor andel av kvinnorna på arbetsmarknaden som arbetar inom skola, vård och omsorg jämfört med männen.  Vilka länder som hamnar i topp? Jo, det blir såklart länder med liten offentlig sektor. Länder där framförallt vård och omsorg i stor utsträckning utförs som obetalt (kvinno-)arbete. Cypern, Rumänien och Grekland toppar listan. Det är knappast länder som vi i vanliga fall ser som förebilder på jämställdhetsområdet. Det borde vi inte göra nu heller.

Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)
Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)

Bättre då att kolla in resultaten från Gender Equality Index i stort. Sverige toppar. Länderna i södra Europa återfinns en bra bit ner.

Sverige toppas den senaste Gender Equality Index.
Sverige toppar den senaste Gender Equality Index.

Nu invänder kanske någon att det trots allt borde ligga något i statistiken, att vi borde lära något av att vi så ofta är sämst. OK. Då borde vi också lära oss av de länder som ofta ligger högt. Det finns länder som ligger hyggligt till i alla tre, exempel på det är Italien, Spanien och Portugal. De har litet sysselsättningsgap, stor andel enkla jobb och – med måttet som avser kvinnor i skola, vård och omsorg – en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Vill vi vara som dem? Är de relevanta länder att jämföra med? Några intressanta nyckeltal nedan:

Sverige Italien Spanien Portugal
Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 77,6 50,3 54,8 64,2
Arbetslöshet (%) 7,0 11,5 20,5 12,2
Rank i Gender Equality Index 1 24 10 22
Välståndsligan 11 20 22 26
Antal asylsökande per miljon invånare 2015 16.016 1.369 314 80
Andel utrikes födda i befolkningen (%) 15,9 9,4 12,8 8,2

Siffrorna talar för sig själva. Sverige ligger på viktiga områden långt före, men har också när det gäller flyktingar och utrikes födda en helt annan situation. Vill man inte titta på siffror så räcker det ganska bra med att studera den ekonomiska utvecklingen de senaste femton åren. Sverige i rött nedan. Spanien hade en lovande utveckling några år men har tappat kraftigt sedan 2008. Italien och Portugal spelar i en lägre serie.

Utveckling av BNP sedan 2000.
Utveckling av BNP sedan 2000.

Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men om vi ska leta exempel att lära oss av tycker jag att vi kan hitta mer relevanta länder än de sydeuropeiska. Därmed tycker jag också att det blir irrelevant göra politik av att Sverige är sämst i Europa. I många fall är det tvärtom så att vi lyckas ganska bra och vi skulle komma långt genom att lära oss av de framgångsexempel som finns på betydligt närmre håll.

Vi har också med vårt mycket större flyktingmottagande helt annorlunda förutsättningar, vilket gör att vi borde titta mer på länder som liknar oss också i det avseendet. Snittet i EU är helt enkelt för dåligt där.

Slutligen Att en stor del av vår utrikes födda befolkning kommer från en tidigare flyktingvåg är också intressant. Det här diagrammet från Ekonomifakta (se nedan) borde vi prata mer om. Vad gjorde vi rätt då? Kan vi uppdatera åtgärderna till nutid? Den här gången ser vi visserligen ingen snabb nedgång av antalet asylsökande, men desto större skäl att analysera vad vi gjorde rätt på nittiotalet.

Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.
Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.

 

Satsa på fler vårdbiträden

Vård och omsorg står inför stora utmaningar när vi blir fler och äldre. Pessimistens prognos lyder ”vi får aldrig tag i tillräckligt med stålar, och om vi mot förmodan får det så hittar vi i alla fall inte tillräckligt med personal”. Så lär det gå om vi inte försöker.

Häromveckan gjorde vi Liberaler i Uppsala läns landsting ett utspel tillsammans med S och MP för att lösa framtidens behov. I UNT 26/2 skrev vi om Liberalernas nya förslag att återinföra vårdbiträden. För att lösa framtidens behov behöver vi se över vilka arbetsuppgifter som görs av onödigt kvalificerad personal som vi redan har brist på för att kunna sprida uppgifterna på fler.

Det handlar om stora behov i framtidens vård och omsorg. Tabellen nedan är från SKL:s (Sverges Kommuner och Landstings) senaste rapport och visar behovet inom kommunal vård och omsorg.

skl-rekryt

 

Asylsökande måste kunna få sin ålder styrkt

åldersprovI veckans nummer av tidningen NU (vecka 46) skriver Lina Nordquist om den svåra fråga om åldersbestämningar. Att hitta ett vetenskapligt och rättssäkert sätt att bedöma ålder är viktigt, inte bara för den asylsökande utan också för barns om placeras på boenden tänkta för just barn. Tidningen NU finns bara i begränsad omfattning på nätet och med Linas tillstånd publicerar jag texten här.

Asylsökande måste kunna få sin ålder styrkt (av Lina Nordquist)

Det kan vara livsavgörande om en asylsökande utan skyddsskäl är barn eller vuxen. Därför är det oacceptabelt att handläggare på Migrationsverket på eget bevåg och utan medicinskt underlag kan skriva upp en asylsökandes ålder. Detta är inte rättssäkert. Kan vi istället uppskatta ålder medicinskt bör vi göra det – frågan är om det är möjligt och i sådant fall hur.

Åldersuppskattning är ett stöd, men bara om den går att lita på. Går då det? Nej, nja och ja. Det beror på vilken metod och vilka referensvärden som används och på kunskapen hos den som tolkar svaret. På så sätt är frågan om åldersuppskattningars vara eller icke vara inte främst en politisk fråga, utan en fråga om medicin och om vem som får avgöra vilka metoder som är acceptabla.

Innan Migrationsverket för två månader sedan slutade använda medicinska undersökningar för åldersuppskattning litade man till tand- och handledsröntgen. Detta kritiserades hårt av Svenska Barnläkarföreningen och gick på tvärs med Socialstyrelsens riktlinjer. Barnläkarföreningen varnade för att de sett att ”ett stort antal ungdomar har fått sina åldrar felaktigt ändrade för att Migrationsverkets personal inte har insett hur oprecisa de här röntgenundersökningarna är”. En enskild undersökning har nämligen en felmarginal på två till fyra år.

Detta leder till två frågor. För det första om vi har användning för så tveksamma beslutsunderlag i asylfrågor. För det andra om Migrationsverkets nuvarande godtycke är bättre. Mitt svar är nej på båda frågor.

Förmodligen finns en tredje väg. Tidskriften Legal Medicine har sammanställt samtliga studier av åldersuppskattningar mellan 1956 och 2009. Slutsatsen är att en rättssäker åldersskattning kan vara möjlig, men att den kräver omfattande undersökningar av kropp, längd, vikt, tänder och skelett. Denna uppfattning delas av the International Study Group on Forensic Age Estimation. Socialstyrelsen rekommenderar idag en liknande kombination av mer omfattande bedömningar för att minska felmarginalen, men Migrationsverket har inte följt deras råd.

Det är ett problem att Migrationsverket sätter ålder efter eget kynne. Socialstyrelsen utreder nu nya, säkrare metoder som undersökning med magnetkamera eller röntgen av nyckelben, men så länge Migrationsverket ignorerar expertisens rekommendationer är sådana utredningar till liten eller ingen nytta.

Vi måste garantera en rättssäker asylprocess för ungdomar i gränslandet barn – vuxen. Rättsosäkra, godtyckliga undersökningar får inte avvisa barn till en osäker framtid. Vuxna män får heller inte placeras på boenden för barn, med regler för barn. Därför måste asylsökande kunna få sin ålder styrkt.

Därför bör Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) få i uppdrag att regelbundet sammanställa tillgänglig kunskap på området, utfärda rekommendationer och följa upp och utvärdera dem. Och därför bör SBU:s och Socialstyrelsens slutsatser och rekommendationer göras tvingande för Migrationsverket

Lina Nordquist, landstingsråd (FP), docent fysiologi

Men det är ju sossar som kommer!

Faksimil från facebook-sida
Faksimil från facebook-sida

Det här gör mig så förbannad. En av den anständiga högerns mer välprofilerade invandringskritiska skribenter publicerar på sin facebook-sida en räkneövning för hugade statsvetare. Om vi hoppar över de associationer till andra ”räkneövningar” som inlägget kan väcka (tro mig, det finns andra som uppmärksammat det) kvarstår ändå faktum. Slutsatsen här är: ”Vi måste stoppa flyktingarna . För de är sossar.”

Det är så fattigt. Det är värsta sortens klasspolitik. Det är samma höger som på min tid som kommunpolitiker (Vallentuna runt 2000) alltid stoppade planer på hyresrätter. Inte för att det fanns tillräckligt med bostäder. Nej, lägenheter fick gärna byggas, men det var viktigt att det var bostadsrätter. För om vi bygger hyresrätter ”flyttar det ju in sossar”.

Förutom att ”men de blir ju sossar” är ett orimligt argument mot att ge människor skydd är det också ett stort misstag av borgerligheten att inte försöka vinna sympatisörer oavsett socioekonomisk bakgrund.

Jag vet inte om denna höger letar skäl att vara emot invandring och då har hittat sosse-kortet? Eller om man är så fast i klasspolitik att man inte ens kommer på tanken att driftiga människor som flytt förtryck borde kunna gå att få intresserade av i alla fall liberala idéer?

Klass. Antagligen det som gammelhögern är mest oförstående och rädd för. 

Så vad står det egentligen i Migrationsverkets prognos?

Jag läste igenom de två senaste veckornas debattinlägg om integration från olika folkpartister. Det slog mig hur samstämmigt några påståenden om antalet asylsökande används. Det slog mig också att flera debattörer snabbt övergår från att diskutera antalet asylsökande till behovet av skolor, vårdcentraler och annan välfärd. De hoppar helt enkelt över det faktum att långt ifrån alla får stanna. Jag läste därför migrationsverkets prognos själv. Idag skriver jag om den i Dagens Arena.

migrationsverketsprognos

En debatt som bygger på överdrivna siffror och där många av de förslag som presenterats handlar om att den enskilde individen ska ”få incitament” att ta sig runt våra systemfel löser inte problemen. Vi behöver istället skifta fokus till att åtgärda de systemfel som förhindrar integration.

Några bra källor för den som är intresserad: