Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Kapacitet och sårbarhet huvudpunkter på möte med Trafikverket. Beslut om nya spår krävs nu!

Bild från Jomphong / FreeDigitalPhotos.net
Bild från Jomphong / FreeDigitalPhotos.net

Tolv (12) långa dagar varade tågstoppet mellan Uppsala och Stockholm i månadsskiftet maj-juni. Trafiken är nu igång igen, men hur säkra är vi på att det inte upprepas?

Före midsommar träffade jag i egenskap av trafikpolitisk talesperson för fp i länet representanter för Trafikverket tillsammans med Mohamad Hassan, kommunalråd (fp) med ansvar för bland annat arbetsmarknad i Uppsala. Radio Uppland följde upp med en intervju. Vårt syfte med mötet var att:

  • Få en bild av hur Trafikverket arbetar med underhållet på sträckan
  • Försäkra oss om att de extra pengar som regeringen anslagit för att förbättra punktligheten på sträckan verkligen ska gå till nya åtgärder och inte till redan planerat underhåll
  • Understryka hur stor betydelse pendlarna på sträckan har för Uppsala kommun och hela länet

Vi ville försäkra oss om att de åtgärder som regeringens extra pengar för 2015 och 2016 används till verkligen minskar sårbarheten. Punktlighetsförbättrande åtgärder kallas det på Trafikverkets språk. Vi diskuterade också möjligheterna till sådant som extra kapacitet för el, dubblerade ställverk och annat som skulle kunna korta ett stopp efter en oväntad händelse. Trafikverket fokuserar nu på att se till att ha mer reservdelar i lager och att knyta upp sina leverantörer med korta inställelsetider.

Minskad sårbarhet hjälper dock inte för att åtgärda det grundläggande problemet.. Det är för trångt på spåren. I högtrafik finns det i praktiken inte utrymme för fler tåg och Uppsala växer. Därmed är det nödvändigt med fler spår. Tyvärr saknas sådana beslut och hos regeringen verkar förståelsen begränsad. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd sade så sent som i februari i år

”Ni får inte fyra spår. När Citybanan är klar 2017 kommer det göra stor skillnad även för pendlarna mellan Stockholm och Uppsala” (intervju i fackförbundet Visions tidning Kollega).

Det håller inte.

Trafikverkets representanter bekräftade att Citytunneln minskar trycket på Stockholms Central och löser en del av de kapacitets- och sårbarhetsproblem som finns där. Däremot ökar det inte kapaciteten på sträckan i stort. Det är fortfarande lika trångt mellan Uppsala och Knivsta.

Hela länets befolkning växer, Uppsala blir allt mer av en knutpunkt och enbart i Uppsala kommun väntas befolkningen öka med ca 50.000 invånare till 2030. Det tar 10 år från beslut till trafik på nya spår. På den tiden har befolkningen hunnit öka med mer än 20.000 invånare. Det är hög tid att agera nu.

 

EU-medborgare som diskrimneras på hemmaplan kan inte bli rättslösa i hela Europa

Hemlös
Bild från Mantas Ruzveltas / FreeDigitalPhotos.net

Berättar på UNT debatt att folkpartiet i Uppsala län tar fram ett lokalt handlingsprogram för att komma tillrätta med EU-migranternas situation. I klartext handlar det ofta om romer som på grund av diskriminering på hemmaplan kommer hit och försöker försörja sig genom att tigga eller – i sommar –  plocka bär. Nu är det vår och mindre fara för liv och hälsa, men jag fasar för en riktigt kall vinter. Att hitta hemlösa människor ihjälfrusna i en bil mitt i civilisationen vore ett misslyckade av enorma mått. Vi kan inte ha det så. Det får inte hända.

På kort sikt kan både kommun och landsting hjälpa till, men vi måste se helheten. Roten till det onda är fattigdom, diskriminering och utanförskap på hemmaplan. Vi vill föra en politik som konsekvent agerar för att förbättra situationen oavsett om den drivs i kommun, landsting, riksdag eller på EU-nivå.

Skriver artikeln tillsammans men Lina Nordquist, landstingsråd, Mohamad Hassan, kommunalråd och Kajsa Dovstad, landstingskandidat.

Det offentliga kan inte undandra sig ansvar – rätt beslut av äldrenämnden

 

Blodprov
Bild från Theeradech Sanin / FreeDigitalPhotos.net

UNT rapporterade idag att Äldrenämnden sagt upp avtalet med ett hemvårdsföretag. Bristerna var stora och äldrenämnden sätter nu in resurser för att hjälpa de äldre som berörs.

Rätt. Bra jobbat.

Naturligtvis skulle det varit bättre om vården varit bra, men när den nu inte är det tar politiken ansvar. Politiken avslutar avtalet och hjälper brukarna till annan omsorg.

När en skattefinansierad verksamhet fungerar dåligt kan inte det offentliga eller politiken gömma sig bakom fraser som ”det är ju brukarna som valt” eller ”att en dålig skola går i konkurs visar att systemet fungerar”. Nej, det offentliga måste alltid säkra att kvalitet och innehåll motsvarar de krav vi som skattebetalare har rätt att ställa. Brukarna ska kunna välja efter sådant som bemötande, inriktning, språk eller läge, men ska inte behöva ”skylla sig själva” om de valt dålig kvalitet. Där vi betalar med gemensamma medel ska vi inte ha sådan. Det är politikens ansvar. Det gäller både för verksamheter i privat och offentlig regi.

Centerpartiets förslag framstår om skattefinansierade coacher som ska hjälpa de äldre att välja rätt framstår i ljuset av detta som än mer obegripligt.

Möte om UCC – deprimerande och hoppfullt på samma gång

Var på Politiska knutens öppna möte om UCC (Uppsala Cancer Clinic) i måndags. Rubriken var ”Varför hindras patienter från att vårdas på Uppsala Cancer Clinic?” och deltagare var bland andra min partikamrat Ismail Kamil, riksdagsledamot (fp). Mötet gav nya insikter och förändrade delvis min egen uppfattning.

Jag arbetar själv på att få förtroende som landstingskandidat för Folkpartiet (hur det blir med det vet jag om några veckor) och jag har därför försökt sätta mig in lite mer i frågan än vad jag sett i tidningen. Politiska knutens tillställning var ett bra tillfälle att samla mer information.

Bakgrunden är ju i korthet att personalen vid en enhet som specialiserat sig på en viss typ av kirurgisk behandling av cancer i bukhinnan sade upp sig och gick till den nystartade verksamheten UCC. Sedan dess remitterar andra landsting patienter dit, men inte Uppsala läns landsting som istället hänvisar till en – såvitt jag kunnat förstå – nystartad egen verksamhet med mindre erfarenhet. Inte ens svåra fall (ok, när det gäller cancer finns inga lätta fall, men ni förstår vad jag menar) remitteras till den mer erfarna kliniken och trots löften verkar det ha gått troll i arbetet med att få fram ett avtal.

Inför mötet hade jag läst bland annat den rapport som båda sidor i konflikten använder som slagträ. Där står å ena sidan att det inte är att rekommendera att landstinget handlar upp vård av UCC, men å andra sidan rekommenderas ett samarbetsavtal så att UCC och motsvarande vård på Akademiska kan samarbeta.

Min egen uppfattning inför mötet var i korthet följande:

  • Det verkar helt orimligt att det inte ska gå att få till ett avtal. Om orsaken är prestige – vilket det mesta tyder på – finns det två sätt. Antingen måste man byta bemanning i förhandlingarna eller så måste man hitta ett sätt som gör att ingen tappar ansiktet (allt för mycket). Det första alternativet innebär att landstinget ger någon sparken eller åtminstone andra arbetsuppgifter. Det andra att man hittar en kompromiss. Det senare har jag tyckt verkat vara mer realistiskt. Jag behöver inte tycka att det är bra, men i nuläget rimligt för patienternas skull.
  • Det verkade utifrån underlagen rimligt att Akademiska sjukhuset inte ville göra sig beroende av en enskild privat aktör utan också bygga upp egen kompetens.
  • Slutligen var jag bekymrad över en del ”övertoner” i diskussionen i media, även från mitt eget parti. Rapporteringen har lätt kunnat tolkas som att patienten själv ska kunna välja vilken vård som krävs. Jag menar att vi måste lita till att professionen – läkarna – ställer korrekta diagnoser och ordinerar rätt behandling för varje patient. Den som behöver en remiss till en av de bästa klinikerna i Europa ska få det, den som det inte är motiverat för ska få annan vård som är rätt för den aktuella diagnosen. (Sen är jag inte främmande för att vi på sikt kan ge en patient som behöver en viss typ av specialiserad vårdinsats möjlighet att välja om det ska ske i hemma i Uppsala eller på en annan klinik eller annat sjukhus. Där är vi dock inte än.)

Min egen uppfattning har varit att ett samarbetsavtal kunde innehålla punkter som:

  • Kompetensöverföring från UCC till Akademiska.
  • Tillgång till annan specialistvård på Akademiska för UCC.
  • Löfte om att remittera en viss andel av Uppsala läns patienter till UCC.

(Uppdatering i maj 2014: ”Avtal” innebär alltså i sammanhanget något som följer upphandlingsreglerna. Flera alternativ borde finnas. Utöver en renodlad upphandling borde man kunna hitta en lösning med samarbete om kompetensutbyte (som bör kunna ske utan upphandling) i kombination med att man hyr personal från UCC via något av de ramavtal som redan finns för inhyrd personal.)

Efter mötet – och även en diskussion med folkpartiets landstingsgrupp – har jag delvis ändrat uppfattning. Det som slog mig på mötet är hur liten verksamheten verkar vara. Om det handlar om så få patienter – på mötet nämndes siffror på under tio patienter per år från Uppsala län – så verkar det inte lika självklart att bygga upp en egen verksamhet. Självklart måste landstinget säkra upp och ha alternativ, men om sådana finns vid ett annat landstingsdrivet sjukhus så frågar jag mig om det inte är rimligare att:

  • Snabbt teckna avtal med UCC och säkra tillgången till vård för den lilla patientgrupp det gäller.
  • Avveckla motsvarande egen verksamhet och använda resurserna till att bygga upp eller utveckla någon annan specialistvård där det idag inte finns andra alternativ. Det ligger ju i sakens natur att en verksamhet som till att börja med är ”spets” och ”ny” efter en tid blir beprövad och spridd. Uppsala läns landsting och Akademiska sjukhuset har ett ansvar att driva utveckling av sådan ”ny” och högspecialiserad vård.

Den som var deprimerande med mötet var den hopplösa situation som patienterna hamnat i på grund av det låsta läget.

Det jag såg som hoppfullt var samtalsklimatet på mötet – något som dock inte hjälper patienterna. Mycket imponerad av att ett så svårt och känsligt ämne diskuterades så lugnt och sakligt. Ber att få tacka deltagarna och Politiska knuten för detta.

Om kapitering, LOV och politik – en jämförelse mellan två landsting

Ytligt sett kan man tro att systemet med vårdcentraler, listade patienter och ersättning per besök fungerar likadant överallt. Som om ersättningsmodellen var en naturlag eller åtminstone statligt beslutad. Det är den inte utan det kan skilja rejält mellan olika landsting. I botten finns LOV (Lagen om valfrihetssystem) vilken reglerar ramarna för ett system med etablerings- och valfrihet. Till detta skapar landstingen sina egna LOV-avtal med sina egna ersättningsmodeller.

Här försöker jag redogöra för skillnaden mellan två olika landsting: Uppsala och Dalarna.

Ersättningsmodellen bygger i båda fallen på en grund av

  • Kapiteringsersättning inklusive strukturersättning
  • Besöksersättning

Här kan man reflektera över begreppen och jag konstaterar att om det varit meningen att medborgaren skulle förstå systemet hade inte ordet kapiteringsersättning använts utan då hade det stått Ersättning per listad patient.

Därutöver finns det olika varianter som målrelaterad ersättning, ersättning för kvalitet och täckningsgrad samt ersättning för tilläggsåtaganden. Jag har utgått från LOV-avtalen för vårdcentraler i Dalarna respektive Uppsala läns landsting och försöker nedan jämföra hur konstruktionen ser ut. Eftersom det är olika begrepp som används i de två avtalen är det inte helt enkelt att göra en jämförelse rakt av. Det går inte att bara titta på siffror. För den som vill finns källorna i länkarna ovan.

Kapiteringsersättning, alltså ersättning per listad patient

I jämförelsen nedan har jag undantagit olika tilläggsåtaganden som tolk, insatser i särskilda boenden och sjukgymnastik samt en åldersbaserad ersättning för läkemedel som finns i båda landsting.

Uppsala

Uppsala läns landsting har en ganska enkel modell för kapiteringsersättning. Den består i grund och botten av en trappa med fasta summor per patient i olika åldrar.

  • Upp till 64 år: 1044 kr
  • 65-75 år: 2715 kr
  • Över 75 år: 3760 kr

Till detta kommer en strukturersättning på 15 procent i följande kommuner: Heby, Älvkarleby, Tierp, Östhammar och Håbo. Om vi antar att befolkningen är jämt fördelat 0-90 år blir genomsnittet 1670 kr exklusive eventuell strukturersättning.

Dalarna

Dalarna har en mer komplicerad modell där kapiteringsersättingen till 80 procent baseras på de listades diagnoser enligt ACG (Adjusted Clinical Groups) och till 20 procent på ett index som mäter vårdbehov baserat på ålder och socioekonomiska faktorer (CNI eller Care Need Index). I genomsnitt ligger kapiteringsersättningen på ca 2800 kronor. För den som är intresserad av mer bakgrund finns en bra sammanfattning av ACG här.

Besöksersättning

I LOV-avtalet för Uppsala län listas en rad olika ersättningar, medan Dalarna har en rak ersättning per besök. I tabellen nedan anges ersättning för besök hos läkare och sjuksköterska samt telefonkonsultation.

Uppsala Dalarna
Läkare: 313 kr/besök
Sjuksköterska: 282 kr/besök

Telefonkonsultation: 63 kr/tillfälle

Läkare: 61 kr/besök
Sjuksköterska: 61 kr/besök

Telefonkonsultation: 31 kr/tillfälle

 

Övriga ersättningar

Utöver kapiterings- och besöksersättning har de båda landstingen ytterligare några ersättningar:

Uppsala Dalarna
Målrelaterad ersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen. Täckningsgrad, ett mått som premierar att besök görs i primärvården ska motsvara 20 procent av den totala ersättningen eller i genomsnitt 790 kr per invånare

Kvalitetsersättning, uppfyllelse av ett antal uppställda mål, motsvarande 5 procent av den totala ersättningen eller 197 kr per invånare.

Sammanfattning

Det är alltså stora skillnader. Uppsala har en väsentligt högre besöksersättning vilket kan sägas premiera levererad vård, medan Dalarna fokuserar mer på de fasta ersättningarna. Antalet besök är där av mindre vikt. Å andra sidan tillämpar Dalarna en komplex modell där ersättningen per listad patient baseras både på diagnoser och socioekonomiska faktorer vilket ska kunna ge mer ersättning för patienter som på grund av sina diagnoser har behov av många besök. Uppsalas ersättning per listad patient är väsentligt lägre och dessutom enbart beroende av geografi. Uppsala har inte heller något mått som premierar att patienterna håller sig till primärvården (när det är möjligt), om inte en sådan faktor ingår i den målrelaterade ersättningen. Dock är denna i så fall väsentligt lägre än i Dalarna.

Det är alltså tydligt att de två systemen ger olika incitament för de enskilda vårdcentralerna.

Spelar det roll för hur våra skattepengar används? Troligen.

Ligger det politik i hur systemen är utformade? Tveklöst!

Bra att lamporna tänds, men blir det inte lite pinsamt (s)?

Gatu- och samhällsbyggnadsnämnden i Uppsala kommun ändrar nu sitt tidigare beslut om att släcka gatubelysning för att spara pengar. Det var både väntat och bra, även om jag helst hade set att beslutet om att släcka aldrig hade tagits. Men nu är det som det är. Sitter man i en nämnd så måste man kunna fatta också obekväma beslut – vilket nämnden gjorde i juni – och om det sedan inte visar sig bli som man tänkt så fattar man ett nytt beslut och förklarar varför. Inget konstigt med det.

Man bildar sig en uppfattning, står för den och om det finns skäl till det så ändrar man sig. Precis som de borgerliga ledamöterna i nämnden enligt dagens UNT.

Socialdemokraterna försöker istället få det att se ut som att de var emot beslutet hela tiden. På nyhetsplats säger Elnaz Elizadeh att det ser ut som att nämnden var enig men att det inte stämmer och skyller på att ”en gruppledare glömde att reservera sig”. Ett debattinlägg förstärker bilden av att (s) inte var med på beslutet att släcka.

Nja.

Av det justerade protokollet framgår ju tydligt att alliansens företrädare yrkade på och fick igenom en mindre ändring av förslaget. Ingen yrkade på avslag. Att (s) skulle ha röstat mot måste betraktas som en efterhandskonstruktion. Hederligare att stå för sina beslut även om de blev fel.

Dagiskuppen – hur riksdagen tog 58 miljoner av Uppsalas förskolor utan att någon reagerade

Idag 18/6 skrev jag på UNT debatt om hur förskolan i Uppsala i praktiken förlorar 58 miljoner till följd av hur systemet med statlig ersättning för maxtaxan räknas upp, eller snarare inte räknas upp. Så här har jag räknat och nedanstående källor har använts.

2004 2012 Källa
Statsbidrag 69 753 492,00 71 963 280,00 SCB
SCB
Varav förskola (72 procent av avgifterna avser förskola, jag har räknat med en tredjedel) 46 502 328 47 975 520 Uppsala kommun
Antal barn 7 256 10 124 Skolverket
Statsbidrag/barn 6 408 4 738
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Snittlön kommunanställd 19 553 25 717 SCB
Statsbidrag per barn 2004 uppräknat med index, 24 procent sedan 2004 7 927
Indexuppräknat totalt bidrag (statsbidrag * antal barn) 2012 80 260 018
Avgiftsintäkterna enligt kommunens budget 111 500 000 Uppsala kommun
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 137 925 500
Ökade intäkter per barn 2 610
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 5 799
Totalt netto 58 709 998

 

Ett anständigt beslut av kommunfullmäktige

Något senkommet. Uppsala kommunfullmäktige ändrade förslaget till lokala ordningsföreskrifter vid sitt möte i förra veckan. Insamling av pengar skulle enligt förslaget inte kräva tillstånd om ”insamlingen sker passivt i samband med framförande av gatumusik”. Underförstått: ”vanligt” tiggeri utan musik skulle bli en fråga för polisen. Lyckligtvis blev beslutet annorlunda, ett litet men viktigt ord sköts in så att tillstånd inte krävs om ”insamlingen sker passivt eller i samband med framförande av gatumusik”.

 

Märklig motivering till lokala ordningsföreskrifter om tiggeri

Uppdatering:
Kommunfullmäktige tog till slut –  efter initiativ från fp – ett anständigt beslut i frågan. Nedan skrevs baserat på kommunstyrelsens beslut.

På kommunfullmäktige i Uppsala ska ett förslag till lokala ordningsföreskrifter upp till beslut. En skrivning om insamling av pengar fångade mitt intresse, dels därför att polisen i sitt remiss-svar helt ville stryka paragrafen, dels därför att detta är en fråga där centern i Uppsala gjort sig kända för hårda tag.

Förslaget har i alla fall tagit sig igenom kommunstyrelsen och kommunledningskontoret skriver i sin kommentar till förslaget bland annat följande: ”tiggeri blir tillståndspliktigt om det bedrivs mer aktivt genom att man går runt och samlar in pengar”. Tanken är alltså inte att förbjuda ”vanligt” tiggeri där någon sitter still och ber om pengar. Om man ska tro kommunledningskontoret.

Läser man själva förslaget är det dock svårt att förstå hur kommunledningskontoret kunnat göra en sådan tolkning. 46

För mig är förslaget glasklart. Insamling av pengar utan tillstånd är bara tillåtet för skolklasser eller när det sker i samband med gatumusik. ”Vanliga” tiggare blir föremål för polisens insatser.

Jag hoppas att förslaget ges chans till omarbetning. Antingen genom att stycket stryks i kommunfullmäktiges behandling av förslaget (vilket polisen vill) eller genom att det återremitteras.

Hela handlingen finns att läsa här.