Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Avbryt privatiseringen av våldsmonopolet

löfven_vakt3Vinstdebatten till trots pågår det en stor privatiseringen som det verkar råda bred enighet mellan partierna om. Märkligt nog av det som samma partier anser tillhöra statens verkliga kärnuppgifter – lag och ordning. Det vi ser är hur våldsmonopolet privatiseras. Förslagen haglar från alla håll. Med Landskrona som förebild föreslår Liberalerna runt om i landet kommunala ordningsvakter. Och inte bara liberaler. Rödgröna Uppsala lyfter privatiserad ordningsmakt som bästa tänkbara s-märkta politik. När alliansens partiledare började posera ihop med poliser för något år sedan väckte det uppseende. Nu är vi framme vid att statsministern (!) poserar med privata ordningsvakter. Vad har hänt?

Motståndet mot utvecklingen tycks nästan obefintligt. Vänsterdebattören Per Wirtén röt till i en ledare i Dagens Arena häromveckan, men fick bara några dagar senare svar i form av en serie utspel på sociala medier där de privata ordningsvakterna i Uppsala använts som photo opportunities med statsministern och det s-märkta kommunalrådet.

Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraterans kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.
Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraternas kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.

De borgerliga kraven på fler poliser är i ljuset av detta högst rimliga. Uppenbarligen rinner det ju nu skattepengar till lag och ordning via andra kanaler, alltså via kommuner och landsting. Vi betalar alltså gemensamt ändå. Frågan är om vi vill betala till ett offentligt våldsmonopol med transparens och insyn eller till en växande säkerhetsbransch? Jag röstar på polisen.

Det är viktigt att vända utvecklingen snabbt. Ju fler kommunala ordningsuppdrag som går till privata företag desto mer undergrävs statens våldsmonopol. Desto svårare kommer det bli att vända polisens negativa utveckling. Desto starkare blir säkerhetsbranschen. Desto snabbare närmar vi oss gated communities med egna väktare. Säkerhetsbranschens lobby-organisationer är redan igång och driver på för skatteavdrag. Alliansen är farligt nära med förslaget om trygghets-RUT.

Det är hög tid att ifrågasätta den privata ordningsmakten innan den blir så stark att utvecklingen inte går att vända. Jag förstår att en kommun kan behöva agera mot ordningsproblem om inte polisen fungerar. När så sker är det rimliga att göra det under protest. Att kritisera regering och riksdag för bristande polisresurser. Att kalla till sig statsministern och berätta hur mycket kommunala skattepengar som nu går åt till en statlig uppgift. Inte att göra privatiseringen av våldsmonopolet till ett fototillfälle och låtsas att det är en bra politisk lösning.

Bra att lamporna tänds, men blir det inte lite pinsamt (s)?

Gatu- och samhällsbyggnadsnämnden i Uppsala kommun ändrar nu sitt tidigare beslut om att släcka gatubelysning för att spara pengar. Det var både väntat och bra, även om jag helst hade set att beslutet om att släcka aldrig hade tagits. Men nu är det som det är. Sitter man i en nämnd så måste man kunna fatta också obekväma beslut – vilket nämnden gjorde i juni – och om det sedan inte visar sig bli som man tänkt så fattar man ett nytt beslut och förklarar varför. Inget konstigt med det.

Man bildar sig en uppfattning, står för den och om det finns skäl till det så ändrar man sig. Precis som de borgerliga ledamöterna i nämnden enligt dagens UNT.

Socialdemokraterna försöker istället få det att se ut som att de var emot beslutet hela tiden. På nyhetsplats säger Elnaz Elizadeh att det ser ut som att nämnden var enig men att det inte stämmer och skyller på att ”en gruppledare glömde att reservera sig”. Ett debattinlägg förstärker bilden av att (s) inte var med på beslutet att släcka.

Nja.

Av det justerade protokollet framgår ju tydligt att alliansens företrädare yrkade på och fick igenom en mindre ändring av förslaget. Ingen yrkade på avslag. Att (s) skulle ha röstat mot måste betraktas som en efterhandskonstruktion. Hederligare att stå för sina beslut även om de blev fel.