Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Tweet från Liberalernas twitter-konto.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

  • Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.
  • Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.
  • Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
    som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.
  • Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

Så blir familjeveckan en bra reform

Två nya pappamånader i en kraftigt förlängd föräldraförsäkring! Låter det radikalt? Det är det, men det är redan på väg att bli verklighet. En av punkterna i Januariavtalet, uppgörelsen mellan S, Mp, C och L, är den så kallade familjeveckan som socialdemokraterna lanserade i valrörelsen 2018. Som få andra politiska förslag ställs detta i politisk debatt mot andra behov. Argument på formen ”om vi inte kan betala anständiga pensioner ska vi inte subventionera medelklassföräldrars ledigheter” är vanliga. Det är å ena sidan sant att politik är att välja, men det är också sant att den sortens argument kan användas mot alla politiska förslag. Jag har själv ställt ROT-avdrag mot höghastighetståg, t.ex. Resonemangen bär sällan framåt om de inte framförs av någon som faktiskt vill göra något annat med pengarna och är beredd att presentera ett sådant förslag (det ville jag med tågen). Den som inte vill satsa pengarna på annat måste istället argumentera i sak. Jag tycker att det finns flera saker med familjeveckan som är bra, men det finns också flera problem. Rätt utfört kan det bli en bra reform. Fel utfört blir det dyrt, sämre för företag och medarbetare utan barn samt riskerar att drabba skolan.

Definition

Familjeveckan innebär, så som den definierades i ett PM från socialdemokraterna i valrörelsen, att:

  • Alla föräldrar får 1 vecka, dvs 5 dagar, ledigt varje år de har ett eller flera barn i åldern 4 till 16 år.
  • Ledigheten ska endast vara möjlig att ta ut när skola/förskola har stängt och ge ersättning motsvarande VAB.
  • Familjeveckan ska inte kunna överlåtas mellan föräldrar utan vardera vårdnadshavare får sin vecka. En ensam vårdnadshavare får två.

I Januariavtalet anges att 3 av familjeveckans fem dagar per förälder ska införas i ett första steg.

Vad innebär familjeveckan i praktiken?

Det ligger nära till hands att jämföra med föräldraförsäkringen. Vi tar ersättningsnivån först. Den motsvarar grovt den högre nivån i föräldraförsäkringen. Konstruktionen är dock annorlunda eftersom den utgår från vårdnadshavaren och inte antalet barn. Ledighet ges med familjeveckan per vårdnadshavare. Ledighet i föräldraförsäkringen ges till vårdnadshavare per barn.

Antal lediga dagar med familjevecka för en förälder med ett barn blir under 12 år totalt 12*5=60 dagar. Om det första barnet får ett syskon efter två år tillkommer ersättning under ytterligare två år, dvs två familjeveckor till. Den som har tre barn med två år mellan varje får alltså familjevecka från första barnet fyllde 4 till sista barnet fyller 16. Det blir sammantaget 16 år med familjevecka. En formel för att räkna ut antalet lediga dagar för en vårdnadshavare med gemensam vårdnad ihop med någon annan blir:

Antal dagar med familjevecka = (12 + <antal år mellan yngsta och äldsta barn>)*5 så länge inte åldersskillnaden är större än 12 år.

  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen kallats fyra nya lediga månader.
  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen inneburit två nya ”pappamånader”.

Det är radikalt. Det är dags att vi pratar om reformen på det sättet.

Vilka problem finns med föräldraförsäkringen idag?

Dagens föräldraförsäkring har flera problem, det mest uppenbara är att den medger ett skevt uttag där kvinnor blir frånvarande från arbetsmarknaden i högre utsträckning än män. Detta är dock inte det enda. Idag saknas i praktiken koppling mellan rätt att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning, vilket i kombination med en generös rätt att spara ersättning gör att arbetsgivare kan se enskilda medarbetare vara borta under mycket lång tid. För barn som går i skolan idag kan föräldrar inte ta ut sparad föräldraledighet, men för de som är födda efter 1 januari 2014 har föräldrar rätt att spara föräldraledighetsdagar ända upp till 12 års ålder. Detta efter ett mycket olyckligt och illa genomtänkt beslut av alliansregeringen. Eftersom arbetsgivare inte har rätt att neka föräldraledighet kommer föräldrar att ha förtur till attraktiva ledighetsveckor framför icke föräldrar i ännu högre utsträckning än idag. En starkare koppling mellan ersättning och ledighet samt ett stopp för att spara ledighet längre än till barnet är 7 eller 8 år skulle lösa många problem. En individualisering, dvs ett stopp för möjligheten att överlåta dagar mellan föräldrarna skulle lösa det största.

Skolplikten och ledigheter

Allt oftare vittnar personal i skolan om föräldrar som söker/kräver ledighet för sina barn under terminerna istället för att resa på semester under loven. Detta stör skolans planering, försvårar arbetet i klasserna och orsakar merarbete för lärarna. En stärkt tillämpning av skolplikten, dvs svårare att få ledigt för semesterresor, skulle stärka skolan.

Vilka problem löser familjeveckan?

Tanken med familjeveckan enligt socialdemokraterna PM om förslaget är att underlätta för föräldrar.

” För många löntagare är det svårt att ta ledigt under skollov och studiedagar. Inte minst för ensamstående och i yrkesgrupper där man inte kan ta ledigt hur som helst.

En planeringsdag på förskolan eller att tonåringen sitter ensam hemma på lovet betyder ofta extra stress för föräldrarna.”

Ur Socialdemokraternas motivering.

Det ligger såklart mycket i det. Att inte ha rätt att ta ledigt när skola och förskola håller stängt är ett problem för många, inte minst för föräldrar med jobb i vård och omsorg. Högutbildade tjänstemän klarar sig ofta bättre, inte minst genom möjligheter att enstaka dagar arbeta hemifrån eller genom att använda flextid. Sådant fungerar sämre i schemalagda yrken.

Så blir familjeveckan en bra reform

Jag är skeptisk till familjeveckan om den inte införs i ett sammanhang kopplat till föräldraförsäkringen. Om den införs behövs också justeringar i regler för ledighet från skolan.

  • Ta bort möjligheten att spara dagar i föräldraförsäkringen längre än till barnet fyllt sju år. Idag får man spara dagar till barnet är 12.
  • Växla ut 60 eller 90 av dagens 90 dagar med ersättning på den lägre garantinivån mot den nya familjeveckan som alltså gäller under 12 år.
  • Formalisera reglerna för när familjeveckan får tas ut så att det inte utvecklas sätt att ta ut ledigheten när skolplikt råder.
  • Säkra att dörren till att överlåta ledighet inom ramen för familjeveckan hålls stängd.
  • Inskränk ytterligare möjligheten för barn att få ledigt från skolan för semester med familjen.
  • Kräv att förskolor och fritidshem inte tillåts använda familjeveckan som argument för att hålla stängt. Familjeveckan kommer inte att täcka alla lovdagar.

På detta sätt blir familjeveckan en reform som kommer att:

  • Vara bra för skolan, eftersom den förstärker skolplikten och ökar alla barns möjlighet til återhämtning under loven.
  • Öka jämställdheten, eftersom den ökar den individualiserade eller kvoterade delen i föräldraförsäkringen kraftigt, från 3 till 5 månader.
  • Vara legitim, eftersom den inte så kraftigt ökar möjligheten att vara borta från arbetet.
  • Minska risken att föräldrar tappar kontakt med arbetslivet.
  • Bli mindre kostsam, både för staten och för arbetsgivarna.
  • Öka förutsägbarheten för arbetsgivare, inte minst i offentlig sektor.
  • Minska frustration och konflikter på arbetsplatser då den rätt att vara föräldraledig som övertrumfar semesteransökningar begränsas till färre år.

På det hela taget bör punkterna ovan vara en bra utgångspunkt för förhandlingar mellan socialdemokrater och liberaler om familjeveckans införande. Det kräver dock att reformen börjar diskuteras som en del i föräldraförsäkringen. Familjeveckan bör kunna vara en attraktiv reform trots de ovan föreslagna inskränkningarna i denna.

Vänsterpartiet och jag

Om det skulle vara så att V är lika illa som SD eller att både V och SD är extremistpartier så finns det en del självkritik att idka i borgerligheten. I alla fall i mittenpartierna. Själv har jag under mina till slut 23 år i Fp och L varit med och diskuterat, röstat, samarbetat eller gjort upp med Vänsterpartiet i flera olika frågor. Det är jag inte ensam om. Några exempel:

  • Jämställdhet
  • Vård och sprututbyte för missbrukare
  • Vård för flyktingar
  • HBTQ-frågor
  • Frågor om medborgarinflytande, demokrati, insyn och transparens

Inget av ovan har hänt eller skulle ens vara i närheten att hända med Sverigedemokraterna. V har en vedervärdig historia. SD är vedervärdiga nu. Visst, det är säkert möjligt att det går att hitta någon aktiv vänsterpartist som typ hyllar Stalin också idag. På samma sätt kanske det går att hitta någon aktiv moderat som fortfarande tycker Mandela var en terrorist, att apartheid-regimen borde ha fått verka ifred eller till och med att allmän rösträtt var en dålig idé. De historiska ståndpunkterna kan inte ursäktas, men de gör inte partierna till tveksamma demokrater idag.

De som tjatar om att V och SD är lika illa måste börja få motfrågor. Vad är syftet? Varför jämställa SD med ett parti som liberaler i nutid gjort gemensam sak med i viktiga värderingsfrågor?

Släpp aldrig in dom här

”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den är inte min princip.”

Jag tar fram Per Wirténs bok om liberalen och DN-mannen Herbert Tingsten och läser avsnittet om Tingstens syn på hur odemokratiska krafter utnyttjar demokratin. Tingsten använde citatet – som är från den franske liberalen Montalembert – i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa. Redan 1947.

För en vecka sedan, torsdag före Almedalsveckan, kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget när Jan Björklund uttalade sig och sade att det inte längre var aktuellt eftersom ”S så tydligt säger nej” (SVT 29/6). I sak är det dock tydligt att Alliansen fortfarande tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Flera företrädare har uttalat sig om ordförandeposter i förhållande till valresultatet vilket också understryks i det interna utskick från Maria Arnholm som Expressen citerar. Arnholm skriver:

”De fyra allianspartierna landade gemensamt i att i diskussioner med Socialdemokraterna pröva idén att också Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.”

Motivet är att Sveriges riksdag måste ha ”demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål”.

För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD.

Oförenliga ståndpunkter

Liberalerna upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet. Att fördela 17 platser i Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt. Alla platser är lika mycket värda. Så är det inte med ordförandeposterna i 15 utskott. Det vet lokalt aktiva partister av alla kulörer. Utbildningsnämnden är tung. Fritidsnämnden, med bara en bråkdel av pengarna, är det inte.  På samma sätt är det i riksdagen. Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man ändå förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och då sitter man där. Och. Förhandlar. Med. SD.

Varje regering förhandlar dessutom med företrädare för riksdagens utskott. När den liberala kulturministern i en alliansregering ska förhandla budget med kulturutskottet blir det alltså kanske Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.

Det finns andra sätt

Vad kunde man då gjort istället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kunde fortsatt som idag, dvs de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kunde man göra som i kommuner och landsting och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen där.

Konsekvenser

I kommuner och landsting vet alla hur viktiga nämndordförande är. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.

– För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.

Alliansledningarnas resonemang kommer såklart att få konsekvenser på lokal nivå. Om partiledarna sagt att SD i kraft av sin storlek ska få ordförandeposter i riksdagens utskott, varför ska det inte gälla här också? Räkna med att de partier som har mest att vinna på mer aktivt stöd av SD driver frågan. Och vad händer då?

Den dörr Alliansen öppnat är mycket farlig och riskerar att leda till ett försämrat, rörigt och långsamt beslutsfattande i kommunerna. Nämndens förslag, kanske framtaget med ordförandens utslagsröst eller baserat på ett underlag som ordförande drivit fram, faller i kommunstyrelse eller kommunfullmäktige där majoriteten är en annan. Bostadsbyggande fördröjs. Beslut tvingas fram på sämre underlag. Förtroendet för den lokala politiken försämras. En mycket farlig utveckling. Det handlar inte om ett svagt slutande plan utan det riskerar att gå utför snabbare än vi tror.

Historiens vingslag träffar hårt

I samma bok av Per Wirtén som jag nämnde i inledningen finns ett avsnitt om Tingstens bok ”Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien”. Tingsten var hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde ”tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete”. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, men liberalerna såg friheten hotad ifrån vänster. ”Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.”, skriver Per Wirtén.

I boken skriver Tingsten om hur Mussolini tog makten och konstaterade med facit i hand om liberalernas agerande: ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.”

Kanske fanns det ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som ”aktivister som känner väldigt starkt” (Johan Pehrson i SVT 2/7). Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.

Vänsterliberal och dags att göra något annat

2018-06-30

Kort uppdatering: Jag är sedan igår inte längre medlem i något politisk parti. I sinom tid kommer jag att försöka utveckla varför. Tills dess får denna korta uppdatering duga:

Jag har tillhört en intern vänsteropposition i Liberalerna. Sådant är viktigt och partierna behöver sina missnöjda medlemmar. Gårdagskvällens och dagens turer om SD och presidieposter i riksdagen blev dock för mycket. Så nu är det slut.

2018-06-20

Det senaste året har jag fasat ut mig från mina politiska uppdrag. Texter och tankar här finns kvar och så småningom kommer jag nog fram till vad jag ska göra istället. Jag försöker ha tålamod.

Mina huvudfrågor är fortfarande:

  • Den generella välfärden. Våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, omsorg och en likvärdig skola är avgörande både för individens livschanser och för att hålla ihop samhället. Det i sin tur kräver att samhället uppmuntrar initiativrika individer och företag. Låt oss inte tappa bort det.
  • Hållbar utveckling. Avgörande för livschanser både idag och i framtiden. Livsmedel och miljö kan hjälpa till att hålla oss friska och det krävs tuffa beslut för att spara biologisk mångfald till kommande generationer. Det är vårt ansvar.
  • Integritet och människovärde. För mig hänger begreppen ihop. Jag vill kunna leva tills jag dör och göra egna val längs vägen. Myndigheterna ska varken registrera eller bestämma över mig i onödan.

Kontakta mig så berättar jag mer.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.

 

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Avbryt privatiseringen av våldsmonopolet

löfven_vakt3Vinstdebatten till trots pågår det en stor privatiseringen som det verkar råda bred enighet mellan partierna om. Märkligt nog av det som samma partier anser tillhöra statens verkliga kärnuppgifter – lag och ordning. Det vi ser är hur våldsmonopolet privatiseras. Förslagen haglar från alla håll. Med Landskrona som förebild föreslår Liberalerna runt om i landet kommunala ordningsvakter. Och inte bara liberaler. Rödgröna Uppsala lyfter privatiserad ordningsmakt som bästa tänkbara s-märkta politik. När alliansens partiledare började posera ihop med poliser för något år sedan väckte det uppseende. Nu är vi framme vid att statsministern (!) poserar med privata ordningsvakter. Vad har hänt?

Motståndet mot utvecklingen tycks nästan obefintligt. Vänsterdebattören Per Wirtén röt till i en ledare i Dagens Arena häromveckan, men fick bara några dagar senare svar i form av en serie utspel på sociala medier där de privata ordningsvakterna i Uppsala använts som photo opportunities med statsministern och det s-märkta kommunalrådet.

Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraterans kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.
Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraternas kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.

De borgerliga kraven på fler poliser är i ljuset av detta högst rimliga. Uppenbarligen rinner det ju nu skattepengar till lag och ordning via andra kanaler, alltså via kommuner och landsting. Vi betalar alltså gemensamt ändå. Frågan är om vi vill betala till ett offentligt våldsmonopol med transparens och insyn eller till en växande säkerhetsbransch? Jag röstar på polisen.

Det är viktigt att vända utvecklingen snabbt. Ju fler kommunala ordningsuppdrag som går till privata företag desto mer undergrävs statens våldsmonopol. Desto svårare kommer det bli att vända polisens negativa utveckling. Desto starkare blir säkerhetsbranschen. Desto snabbare närmar vi oss gated communities med egna väktare. Säkerhetsbranschens lobby-organisationer är redan igång och driver på för skatteavdrag. Alliansen är farligt nära med förslaget om trygghets-RUT.

Det är hög tid att ifrågasätta den privata ordningsmakten innan den blir så stark att utvecklingen inte går att vända. Jag förstår att en kommun kan behöva agera mot ordningsproblem om inte polisen fungerar. När så sker är det rimliga att göra det under protest. Att kritisera regering och riksdag för bristande polisresurser. Att kalla till sig statsministern och berätta hur mycket kommunala skattepengar som nu går åt till en statlig uppgift. Inte att göra privatiseringen av våldsmonopolet till ett fototillfälle och låtsas att det är en bra politisk lösning.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.