Vänsterpartiet och jag

Om det skulle vara så att V är lika illa som SD eller att både V och SD är extremistpartier så finns det en del självkritik att idka i borgerligheten. I alla fall i mittenpartierna. Själv har jag under mina till slut 23 år i Fp och L varit med och diskuterat, röstat, samarbetat eller gjort upp med Vänsterpartiet i flera olika frågor. Det är jag inte ensam om. Några exempel:

  • Jämställdhet
  • Vård och sprututbyte för missbrukare
  • Vård för flyktingar
  • HBTQ-frågor
  • Frågor om medborgarinflytande, demokrati, insyn och transparens

Inget av ovan har hänt eller skulle ens vara i närheten att hända med Sverigedemokraterna. V har en vedervärdig historia. SD är vedervärdiga nu. Visst, det är säkert möjligt att det går att hitta någon aktiv vänsterpartist som typ hyllar Stalin också idag. På samma sätt kanske det går att hitta någon aktiv moderat som fortfarande tycker Mandela var en terrorist, att apartheid-regimen borde ha fått verka ifred eller till och med att allmän rösträtt var en dålig idé. De historiska ståndpunkterna kan inte ursäktas, men de gör inte partierna till tveksamma demokrater idag.

De som tjatar om att V och SD är lika illa måste börja få motfrågor. Vad är syftet? Varför jämställa SD med ett parti som liberaler i nutid gjort gemensam sak med i viktiga värderingsfrågor?

Släpp aldrig in dom här

”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den är inte min princip.”

Jag tar fram Per Wirténs bok om liberalen och DN-mannen Herbert Tingsten och läser avsnittet om Tingstens syn på hur odemokratiska krafter utnyttjar demokratin. Tingsten använde citatet – som är från den franske liberalen Montalembert – i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa. Redan 1947.

För en vecka sedan, torsdag före Almedalsveckan, kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget när Jan Björklund uttalade sig och sade att det inte längre var aktuellt eftersom ”S så tydligt säger nej” (SVT 29/6). I sak är det dock tydligt att Alliansen fortfarande tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Flera företrädare har uttalat sig om ordförandeposter i förhållande till valresultatet vilket också understryks i det interna utskick från Maria Arnholm som Expressen citerar. Arnholm skriver:

”De fyra allianspartierna landade gemensamt i att i diskussioner med Socialdemokraterna pröva idén att också Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.”

Motivet är att Sveriges riksdag måste ha ”demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål”.

För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD.

Oförenliga ståndpunkter

Liberalerna upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet. Att fördela 17 platser i Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt. Alla platser är lika mycket värda. Så är det inte med ordförandeposterna i 15 utskott. Det vet lokalt aktiva partister av alla kulörer. Utbildningsnämnden är tung. Fritidsnämnden, med bara en bråkdel av pengarna, är det inte.  På samma sätt är det i riksdagen. Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man ändå förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och då sitter man där. Och. Förhandlar. Med. SD.

Varje regering förhandlar dessutom med företrädare för riksdagens utskott. När den liberala kulturministern i en alliansregering ska förhandla budget med kulturutskottet blir det alltså kanske Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.

Det finns andra sätt

Vad kunde man då gjort istället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kunde fortsatt som idag, dvs de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kunde man göra som i kommuner och landsting och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen där.

Konsekvenser

I kommuner och landsting vet alla hur viktiga nämndordförande är. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.

– För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.

Alliansledningarnas resonemang kommer såklart att få konsekvenser på lokal nivå. Om partiledarna sagt att SD i kraft av sin storlek ska få ordförandeposter i riksdagens utskott, varför ska det inte gälla här också? Räkna med att de partier som har mest att vinna på mer aktivt stöd av SD driver frågan. Och vad händer då?

Den dörr Alliansen öppnat är mycket farlig och riskerar att leda till ett försämrat, rörigt och långsamt beslutsfattande i kommunerna. Nämndens förslag, kanske framtaget med ordförandens utslagsröst eller baserat på ett underlag som ordförande drivit fram, faller i kommunstyrelse eller kommunfullmäktige där majoriteten är en annan. Bostadsbyggande fördröjs. Beslut tvingas fram på sämre underlag. Förtroendet för den lokala politiken försämras. En mycket farlig utveckling. Det handlar inte om ett svagt slutande plan utan det riskerar att gå utför snabbare än vi tror.

Historiens vingslag träffar hårt

I samma bok av Per Wirtén som jag nämnde i inledningen finns ett avsnitt om Tingstens bok ”Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien”. Tingsten var hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde ”tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete”. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, men liberalerna såg friheten hotad ifrån vänster. ”Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.”, skriver Per Wirtén.

I boken skriver Tingsten om hur Mussolini tog makten och konstaterade med facit i hand om liberalernas agerande: ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.”

Kanske fanns det ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som ”aktivister som känner väldigt starkt” (Johan Pehrson i SVT 2/7). Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.

Vänsterliberal och dags att göra något annat

2018-06-30

Kort uppdatering: Jag är sedan igår inte längre medlem i något politisk parti. I sinom tid kommer jag att försöka utveckla varför. Tills dess får denna korta uppdatering duga:

Jag har tillhört en intern vänsteropposition i Liberalerna. Sådant är viktigt och partierna behöver sina missnöjda medlemmar. Gårdagskvällens och dagens turer om SD och presidieposter i riksdagen blev dock för mycket. Så nu är det slut.

2018-06-20

Det senaste året har jag fasat ut mig från mina politiska uppdrag. Texter och tankar här finns kvar och så småningom kommer jag nog fram till vad jag ska göra istället. Jag försöker ha tålamod.

Mina huvudfrågor är fortfarande:

  • Den generella välfärden. Våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, omsorg och en likvärdig skola är avgörande både för individens livschanser och för att hålla ihop samhället. Det i sin tur kräver att samhället uppmuntrar initiativrika individer och företag. Låt oss inte tappa bort det.
  • Hållbar utveckling. Avgörande för livschanser både idag och i framtiden. Livsmedel och miljö kan hjälpa till att hålla oss friska och det krävs tuffa beslut för att spara biologisk mångfald till kommande generationer. Det är vårt ansvar.
  • Integritet och människovärde. För mig hänger begreppen ihop. Jag vill kunna leva tills jag dör och göra egna val längs vägen. Myndigheterna ska varken registrera eller bestämma över mig i onödan.

Kontakta mig så berättar jag mer.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.

 

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.

Avbryt privatiseringen av våldsmonopolet

löfven_vakt3Vinstdebatten till trots pågår det en stor privatiseringen som det verkar råda bred enighet mellan partierna om. Märkligt nog av det som samma partier anser tillhöra statens verkliga kärnuppgifter – lag och ordning. Det vi ser är hur våldsmonopolet privatiseras. Förslagen haglar från alla håll. Med Landskrona som förebild föreslår Liberalerna runt om i landet kommunala ordningsvakter. Och inte bara liberaler. Rödgröna Uppsala lyfter privatiserad ordningsmakt som bästa tänkbara s-märkta politik. När alliansens partiledare började posera ihop med poliser för något år sedan väckte det uppseende. Nu är vi framme vid att statsministern (!) poserar med privata ordningsvakter. Vad har hänt?

Motståndet mot utvecklingen tycks nästan obefintligt. Vänsterdebattören Per Wirtén röt till i en ledare i Dagens Arena häromveckan, men fick bara några dagar senare svar i form av en serie utspel på sociala medier där de privata ordningsvakterna i Uppsala använts som photo opportunities med statsministern och det s-märkta kommunalrådet.

Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraterans kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.
Statsminister Stefan Löfven med socialdemokraternas kommunalråd Marlene Burwick och en skattefinansierad privat ordningsvakt i Uppsala 9 november.

De borgerliga kraven på fler poliser är i ljuset av detta högst rimliga. Uppenbarligen rinner det ju nu skattepengar till lag och ordning via andra kanaler, alltså via kommuner och landsting. Vi betalar alltså gemensamt ändå. Frågan är om vi vill betala till ett offentligt våldsmonopol med transparens och insyn eller till en växande säkerhetsbransch? Jag röstar på polisen.

Det är viktigt att vända utvecklingen snabbt. Ju fler kommunala ordningsuppdrag som går till privata företag desto mer undergrävs statens våldsmonopol. Desto svårare kommer det bli att vända polisens negativa utveckling. Desto starkare blir säkerhetsbranschen. Desto snabbare närmar vi oss gated communities med egna väktare. Säkerhetsbranschens lobby-organisationer är redan igång och driver på för skatteavdrag. Alliansen är farligt nära med förslaget om trygghets-RUT.

Det är hög tid att ifrågasätta den privata ordningsmakten innan den blir så stark att utvecklingen inte går att vända. Jag förstår att en kommun kan behöva agera mot ordningsproblem om inte polisen fungerar. När så sker är det rimliga att göra det under protest. Att kritisera regering och riksdag för bristande polisresurser. Att kalla till sig statsministern och berätta hur mycket kommunala skattepengar som nu går åt till en statlig uppgift. Inte att göra privatiseringen av våldsmonopolet till ett fototillfälle och låtsas att det är en bra politisk lösning.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.

 

Flyget, marknaden och klimatet

photo_25360_20130615För en vecka sedan, den 28 juni, skrev jag tillsammans med Karin Karlsbro i Dagens Samhälle om varför flygskatt är ett rimligt steg mot en politik där förorenaren betalar och där olika transportslag behandlas lika. Vår text var ett svar på en text av våra partivänner Nina Lundström och Birgitta Ohlsson som helt avfärdade flygskatten. De har också kommit med en slutreplik. Debatten gav upphov till många kommentarer och frågor. Här försöker jag reda ut mer om det jag vet och hur jag tycker det hänger ihop.

Det handlar om flera saker. Spelregler för olika transportslag, dvs vanlig marknadsekonomi och dess konsekvenser. Infrastruktur för stad och land. Klimatpåverkan.

Vi börjar med spelreglerna och marknadsekonomin:

Jag var med hustrun till Karlstad i helgen. Med bil. Vi gjorde av med runt 0,4 liter bensin per mil och person. Tur och retur betalade vi runt 170 kr var i skatt på bränslet. Om vi hade tagit flyget skulle bränsleskatten varit noll kronor.

Jag gillar marknadsekonomi. I det ligger att jag ser vilka konsekvenser en sådan snedvridning av konkurrensen får på flera olika plan. Det blir mindre tryck på att tåg och bussar ska fungera. Andra trafikslag måste anpassa sina priser nedåt och får svårare att klara underhåll och investeringar.

Alla som gillar marknadsekonomi bör också ställa sig frågan. Om bilismen betalar 14 kr/liter och flyget bara en tredjedel – är det då bil- eller flygindustri som har mest incitament att skapa snålare motorer?

Jag har respekt för hållningen att vi ska ha ett kraftigt skattesubventionerat flyg, men skulle då hellre se argument som rakryggat stod för det. Och som förmådde diskutera syftet. Inrikes? Utrikes? Både och? Ska det vara subventionerat för att företagen i regionen ska ta sig till kunder och huvudkontor, eller ska det gälla också om jag vill flyga på en veckas solsemester till Rhodos?

För en flygplats som Karlstad handlar det ju inte bara om att flyget subventioneras av avsaknad av bränsleskatt utan också om att kommunens skattebetalare går in med runt 250 kr per passagerare.

Frågan om stad och land är såklart också viktig. Karin Karlsbro och jag anger i vår artikel att vi bör undanta landsdelar med få andra alternativ för transporter. I det stora hela är det en ganska liten andel av inrikesflyget. Bulken av trafiken på Bromma är till Göteborg och Malmö.

Så till frågan om klimatet.

photo_38880_20150623Självklart vore det bäst om vi hade en kraftig differentiering av kostnaderna för olika sorters bränsle. Så att det skulle löna sig att flyga på biobränsle. I teorin är det ett självklart resonemang. I praktiken – där vi står idag – är det inte alls lika lätt. Det är svårt att differentiera från en noll-nivå och tillgången gör att det inte är realistiskt på kort sikt. Jag försöker i några punkter sammanfatta:

1. Flyget betalar inte bränsleskatt så det går inte att stimulera förnybart bränsle genom att sänka skatten på det. Annars vore det såklart rimligt.

2. Internationella överenskommelser förhindrar skatt på flygbränsle så det går inte heller att straffskatta bort fossilt bränsle. Även detta vore rimligt om det var tillåtet..

3. Inblandningen av förnybart bränsle i flygbränsle är försvinnande låg. Dels pga 1 ovan, dels pga att tillgången är mycket liten. Man kan tänka sig att tvinga fram inblandning. Gärna för mig. Effekten skulle på kort sikt bli kraftigt ökade priser på biobränsle (tillgång och efterfrågan) och därmed ökade kostnader för flyget vilket jag föreställer mig triggar samma argument som flygskatten.

4. I nuläget finns ingen realistisk plan för att ersätta flygbränsle med förnybart i stor skala. Flyget kan alltså inte gå över till förnybara bränslen idag. En sådan utveckling kan komma, men ligger långt fram i tiden. Åtgärder för att minska klimatpåverkande utsläpp behövs nu.

5. När det gäller koldioxidutsläpp från flyg räknar man också med så kallade höghöjdseffekter. Det innebär i korthet att koldioxid och kondens som släpps ut på hög höjd har större klimateffekter än samma utsläpp på marknivå. Tyvärr innebär det att flyg som drivs med förnybara bränslen också har en sådan höghöjdseffekt. Självklart är förnybara bränslen bättre ändå, men för höghöjdseffekter måste vi ändå hitta andra ekonomiska styrmedel. Det jobbiga med höghöjdseffekter är att utvecklingen mot allt mer resande med utrikesflyg måste bromsas. Annars klarar vi inte att minska klimatpåverkan ens med biobränslen.

Vi som gillar marknadsekonomi bör se oss i spegeln och ställa frågan – kan fortsatta subventioner till dagens flyg vara ett tillräckligt incitament för att få flygindustrin att ta fram miljövänligare flygmaskiner och bränslen? Eller skulle vi nått längre om flyget redan tidigare pressats av dyrare bränsle? Jag tror att de flest vet svaret. Jag vet också att den föreslagna flygskatten inte är optimal för att uppnå detta. Som den är utformad (vilket i stor utsträckning styrs av vad som är möjligt pga internationella överenskommelser) är den bättre på att jämna ut spelplanen mellan olika transportslag än på att stimulera miljövänligare flyg. Eftersom jag tycker att det viktiga är att minska utsläppen från transportsektorn tycker jag ändå att det är ett rimligt och viktigt steg.

 

Avsägelse: Öppenhet och medlemsinflytande kan inte bara vara fina ord

Idag har jag avsagt mig ett av mina finaste uppdrag, det som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Det smärtar.

Det är ingen hemlighet att jag ofta kritiserar partiet från vänster och gärna skulle se en förändrad inriktning på politik, tonläge och prioriteringar. Det här handlar inte om det.

Det här handlar om att vi inte kan prata om öppenhet och medlemsinflytande och sedan agera tvärtom. Det är –  anser jag – vad som hände på det extra styrelsemötet i länsförbundet i Uppsala län förra måndagen. Jag har försökt att förlika mig med beslutet, att skaka av mig ilskan, men det går inte över. Jag vill inte vara en del av detta.

Jag har inte ännu tagit ställning i personfrågan, men jag vill säga följande: Ändamålet helgar inte medlen. Om det idag går att göra så här för att påverka åt ett håll går det också vid ett annat tillfälle att göra likadant för att påverka åt ett annat.

Jag vill nu stå fri att påverka både process och politik utan att vara bunden av lojalitet till mitt förbundsstyrelseuppdrag och hoppas ha fortsatt förtroende att fortsätta med med mina politiska förtroendeuppdrag i region Uppsala.

Slutligen. Tack alla jag lärt känna och arbetat med under tre år som AU-ordförande och numera vanlig förbundsstyrelseledamot, men här var jag tvungen att dra en gräns.

Min avsägelse nedan.

Till:
Styrelsen för Liberalerna i Uppsala län och adjungerade sidoorganisationer
Kansliet för Liberalerna i Uppsala län
Valberedningen för Liberalerna i Uppsala län

Avsägelse

Jag, Johan Enfeldt, avsäger mig härmed min post som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Uppsala län. Orsaken till detta är hur förbundsstyrelsen hanterat nominering av partiledare och presidium.

Jag var kallad till ett extra styrelsemöte den 29/5 2017. I kallelsen angavs ekonomiska frågor rörande en lokalförening som orsak. Mindre än ett dygn i förväg kompletterades föredragningslistan med en beslutspunkt om nominering av partiledare och presidium. I praktiken avgjorde 8 personer frågan utan möjlighet till förankring hos föreningar och medlemmar.

Uppdraget i förbundsstyrelsen kommer från årsmötet och de ombud som utsetts av medlemmar i länets kommuner. Ledamöter i styrelsen måste i viktiga frågor kunna rådgöra med föreningarna och ytterst också kalla till ett extra representantskap för att kunna fatta väl förankrade beslut.

Enligt min uppfattning har länsförbundet att ta tillvara medlemmarnas intressen också i personfrågor. Att nominera en kandidat utan att lyfta viktiga frågor för oss och utan att framföra vad vi vill förändra är att avhända medlemmarna i Uppsala län viktigt politiskt inflytande. Med ett beslut på ett senare möte hade vi haft möjlighet att ha sådana diskussioner med kandidaterna.

Ibland måste vi såklart fatta snabba beslut och förankra eller förklara i efterhand. Beslutet i måndags var inte ett sådant. Jag kan inte se att denna nominering var något som brådskade för medlemmarna i Uppsala län. Nomineringstiden utgår den 23/8. Möjligen var det bråttom för enskilda ledamöter och tredje part, men det är inte mitt uppdrag som ledamot i förbundsstyrelsen att ta hänsyn till. Vi hade haft tid att förbereda beslutet och ta diskussionen om hur vi skulle hantera frågan om nomineringar på nästa ordinarie möte.

I sakfrågan – vem och vilka som ska leda partiet i valrörelsen – hoppas jag nu precis som många andra på en öppen process där vi som medlemmar ges möjlighet att ta ställning till olika alternativ baserat på vad kandidaterna själva uttrycker att de vill förändra. Där har jag själv inte tagit ställning.

Jag måste konstatera att Länsförbundets beslut den 29/5 har försvårat en sådan process för medlemmarna i Uppsala län. Det håller inte att prata om öppenhet, medlemsinflytande och förankring samtidigt som 8 personer fattar beslut om att nominera ny partiledare i ett slutet rum med mindre än ett dygns varsel.

Då jag reserverade mig mot beslutet att nominera redan 29/5 vill jag stå fri att själv påverka processen utan att ta hänsyn till min roll i en förbundsstyrelse som har att förvalta ett beslut jag inte vill ta ansvar för.

Norrvissjö 2017-06-07

Johan Enfeldt