Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Tweet från Liberalernas twitter-konto.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

  • Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.
  • Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.
  • Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
    som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.
  • Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

En annan arbetsmarknadspolitik för Liberalerna

Jag diskuterar en del om arbetsmarknadspolitik i olika parti-interna forum. Det handlar t.ex. frågor om enkla jobb och arbetsrätt. I en sådan diskussion fick jag frågan vad jag tycker borde göras istället för att lagstifta om löner och försämra anställningstryggheten. Rimligt. Jag gjorde ett försök att sammanfatta några förslag. De står utan prioritetsordning.

En annan arbetsmarknadspolitik

I stort tycker jag att politiken ska fokusera på sina ansvarsområden och låta arbetsmarknadens parter sköta sina. Det är ett faktum att regeringar av olika kulör under många år försökte påverka lönebildningen och ”prata ner” inflationen innan parterna kom överens om industriavtalet och ”märket” för 20 år sedan. Problemet löstes och politiken drog sig tillbaka. Jag är rädd att utvecklingen nu går i omvänd riktning. Två av politikens viktigaste uppgifter är utbildning och skatter. På båda dessa områden finns det myrket att göra. Sen måste politiken ha *tålamod*. Företagare anpassar sig till marknadens villkor, men det sker inte över en natt och vikten av långsiktighet kan inte underskattas.

Skatteväxling

Här talar jag inte om någon liten miljöskatt på någon företeelse som man vill få bort utan om det ska effekt måste det ske mellan rejäla skattebaser. En höjning av skatten på kapitalinkomster skulle skapa utrymme att sänka löneskatter vilket skulle göra det billigare att anställa. Det skulle också ta bort en del av de orättvisor som finns mellan grupper som kan respektive inte kan växla tjänsteinkomst mot kapitalinkomst (t.ex advokater vs domare).

Utbildningsanställningar

Bättre möjligheter att kombinera utbildning och arbete behövs för stora grupper, men just nu framförallt för den stora gruppen nyanlända. Hitta lösningar där fack och arbetsgivare gör upp om en lägre lön och kortare arbetstid – kanske 70 procent – i utbyte sänkt arbetsgivaravgift och utbildning på de 30 procent av tiden som återstår. Arbetsgivaren står för arbete och staten för utbildning. De så kallade YA-jobb som alliansen gjorde upp med parterna om var ett bra exempel, men tyvärr visade inte politiken tillräckligt *tålamod*. Uppgörelsen gjordes när företagen redan lagt sina budgetar och redan några månader in på det nya året dömde alliansen själv ut konceptet som ett misslyckande. Det var synd. Det hade behövt mer tid.

Andra kombinationer av arbete och utbildning

Hitta lösningar där utbildningsdelen kan vara t.ex. en gymnasieutbildning till undersköterska eller gymnasieingenjör. Vi ser stor brist på sådant i framtiden. Idag försöker vi för mycket med reguljär utbildning vilket har visat sig vara svårt. Vi behöver prova kombinationen arbete + utbildning. Antingen 70-30 eller 50-50 varje vecka eller med stötvisa perioder av arbete på heltid och däremellan utbildning. Kanske också säsongsarbete på sommaren (ex skogsröjning, plantering, grönsaksodling) och utbildning på vinterhalvåret.

Lärlingsanställningar

Ett bra koncept, men även här måste politiken ha *tålamod*. De länder som har sådana system har det inbyggt i sin företagskultur. Det har inte vi. Inget företag här har erfarenhet av hur man ska hantera lärlingar. Inga elever har hört någon förälder berätta om ”när jag var lärling”. Inga lärare har erfarenhet av elever som växlar mellan skola och lärlingsplats. Det kommer ta säkert 10 år innan det rullar smidigt här. Så vi måste börja nu.

Strama upp regelverket för tillfälliga anställningar

Med en ökande mängd tillfälliga anställningar minskar incitamenten för både arbetstagare och arbetsgivare att satsa på kompetensutveckling i arbetet. Den utvecklingen behöver brytas. Därför behöver våra mycket flexibla (europas mest flexibla) regler för tillfälliga anställningar stramas upp. Arbetsuppgifterna skulle bli utförda ändå, men en del av dem skulle ske i form av fasta jobb där det lönar sig bättre att utvecklas kompetensmässigt på jobbet.

Omställning

Det är oerhört viktigt att människor både har incitament och trygghet nog att pröva byta jobb. Därför behöver a-kassan stärkas. Därför behöver det finnas både lönespridning och arbetsgivare som satsar på kompetensutveckling. Man byter jobb för bättre villkor och en chans att lära sig nytt och därmed komma vidare i karriären. För att det ska bli fler som tar steget behövs en trygg omställningsförsäkring – a-kassa – i de fall äventyret med nytt jobb misslyckas. Med en för låg nivå på a-kassan blir det färre som tar steget och rörligheten på arbetsmarknaden blir onödigt låg.

Uppehållstillstånd

De regler vi idag har för uppehållstillstånd och familjeåterförening har flera negativa effekter. På arbetsmarknaden finns två tydliga sådana.

  • Incitamenten till utbildning är obefintliga (i praktiken straffas den som vill utbilda sig).
  • Många tar och håller fast vid ett jobb under deras kompetensnivå eftersom det är det säkraste sättet att få stanna och återförenas med sin familj.

Det första låser fast människor i en roll som lågutbildade och försmrar möjligheterna att säkra kompetens i framtida bristyrken. Det senare resulterar i att gruppen med lägst utbildning inte kommer åt de enklare arbeten som finns eftersom de blockeras av nyanlända som egentligen är onödigt kvalificerade.

Sjukförsäkring

Se över arbetsgivaransvaret för sjuklön under de första två veckorna. Denna kostnad kan visst vara rimlig för ett företag att ta om det handlar om sjukdom pga jobbet, men långtifrån all frånvaro är av den sorten. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är mycket kännbar för framförallt små företag. Den slår också hårt mot personer som stått utanför arbetsmarknaden och inte kan visa upp att de sällan varit sjuka.

Föräldraförsäkring

Individualisera föräldraförsäkringen och begränsa möjligheten att spara dagar till barnen blir äldre. Pröva att ta bort en månad. Fler kvinnor skulle komma ut i arbetslivet tidigare, fler vikarier skulle få plats när män blir borta längre perioder. Om möjligheten att spara dagar begränsas blir det lättare för företagen att planera och mindre risk att anställa folk i barnafödande ålder.

LAS

Det är svårt att göra ett perfekt system men LAS i nuvarande form med nuvarande undantag fungerar rimligt bra om man faktiskt ser vad både arbetsgivare och arbetstagare kommer fram till. Risken med att göra stora ändringar är att det sker till priset av fler konflikter. Det är inte heller många som längre säger att ett uppluckrat anställningsskydd skulle skapa fler jobb utan att effekten främst skulle bli omfördelning av arbetslöshet. En sak som dock bör ses över är att noga följa upp de nya reglerna om visstidsanställningar som gjordes 2016 för att följa EU-rätten. Det handlar om hur och när en visstidsanställning ska övergå i en fast anställning. Om de visar sig vara alltför krångliga (det har diskuterats lite om det) att både förklara och tillämpa kan det vara bra att försöka förenkla dem. I sakfrågan blev det till slut enighet bland både partier och parter och därmed borde en förenkling också vara möjlig.

Att se upp med

Två saker jag skulle se upp med är att skapa regler som blandar in myndigheter i uppsägningar och att införa krav på fler saker som ska förhandlas *innan* en arbetsgivare ens kan komma igång med den egentliga förhandlingen om att minska personalen.

Det är viktigt att företag kan fatta beslut om sin bemanning utan att olika myndigheter ska blandas in. De förslag om ex uppsägningsavgift som nu är aktuella riskerar att leda i den riktningen. Det vore mycket olyckligt. Hur stor bemanning ett företag ska ha måste arbetsgivaren få definiera utifrån sina mål. Hur företaget ska bemannas måste sedan vara en fråga för arbetsgivaren och de anställda. Jag ser ingen roll för staten där, även om det finns sådana exempel i europeiska länder.

En turordningslista baserad på anställningstid är i praktiken inget man behöver komma överens med någon om. Inget som det blir konflikt om. Det räcker att kolla på anställningsdatum. En turordningslista baserad på kompetens är något annat. Den kommer antingen behöva förhandlas (vem är mer kompetent? har verkligen hen hunnit bli så mkt mer kompetent att hen ska klättra förbi?) eller så måste det ske någon form av inblandning från myndigheterna. Båda är dåligt. Ingen har hittills visat hur man skapar en turordningslista baserad på kompetens.

LAS-debatten, OECD och verkliga problem

Häromdagen kom ännu en debattartikel med krav på borgerlig förnyelse där det mest konkreta förslaget var ”försämra anställningstryggheten”, denna gång från Hanna Marie Björklund och Viktoryia Khromchanka i Aftonbladet. Jag kan visst tänka mig förändringar, och jag uppskattar flera delar i artikeln, framförallt resonemangen om migration och integration samt behovet av en välfärd som omfattar också frilansare och egenföretagare. Det jag har svårt för är anslaget om LAS och krav på flexiblare visstidsanställningar. Om vi nu jämför semesterförmåner med omvärlden är det väl rimligt att jämföra också anställningsskyddet? Det är kanske inte där skon klämmer i praktiken.

För den som vill sätta svnarptksig in i hur LAS fungerar, både ur arbetsgivar- och löntagarperspektiv, rekommenderas rapporten FAKTISKA KONSEKVENSER AV TURORDNINGSREGLERNA I LAS OCH AVTAL från Svenskt Näringsliv och PTK från 2011.

Här finns förutom en genomgång av forskning på området en jämförelse med konkurrentländer och en intervjuundersökning med både arbetsgivare och fackliga företrädare i 200 företag som genomfört personalneddragningar. Några highlights här är:

Svenskt anställningsskydd på 10:e plats

I OECD:s index över anställningsskydd hamnar Sverige på 10:e plats med ett anställningsskydd som ligger under snittet. Sverige har 2,1. snittet ligger på 2,2. Tyskland har 2,7 medan Storbritannien har 1,1. Tittar man på detaljer ligger vi dock över snittet för fast anställda, medan vi för tillfälligt anställda tillhör de OECD-länder som har minst regler.

oecdemployindic

Svårt hitta empiriska studier som stöder teoretiska antaganden

Genomgången av forskningen i rapporten från Svenskt Näringsliv och PTK är mycket intressant. En bärande slutsats från litteraturen är att det saknas en entydig bild då det är svårt att isolera turordningsregler från övrigt anställningsskydd. I en forskningsrapport konstateras att ”såväl ekonomisk som rättsvetenskaplig forskning har svårigheter att presentera empiriska studier som belägger de teoretiska antaganden som görs om reglernas effekter”.

Kompetensbrist och matchning större problem än LAS

För verkstadsindustri tycks problemet att hitta rätt kompetens vara större än arbetsrättslagstiftningen. Åtminstone om man frågar arbetsgivare i branschen. Dessutom visar rapporten att matchningsproblemen är stora och inte minst att rekryteringar är ett risktagande, alldeles oavsett turordningsregler. Det är helt enkelt stor risk att göra en felrekrytering.

”I såväl låg- som högkonjunktur märks matchningsproblemen som hög arbetslöshet samtidigt som det finns många vakanser. Trots arbetslöshetssiffror runt åtta procent misslyckas ungefär var femte rekryteringsförsök. Matchningsproblemen bidrar således till bristande effektivitet och produktivitet. Resultatet blir att Sverige tappar i konkurrenskraft.”

Undantag ökar rörlighet men inte sysselsättning

I små företag har rörligheten ökat sedan det blev möjligt att undanta 2 medarbetare från turordningen, men inga effekter har synts på sysselsättningen i stort. Det stödjer slutsatsen att avskaffade turordningsregler inte är något magiskt trollspö som minskar arbetslösheten, däremot sker en omfördelning (vilket man i sig kan ha argument för).

Hygglig samsyn mellan fack och arbetsgivare

Undersökningen bland 200 företag som genomfört nedskärningar visade bland annat:

– Nio av tio företag och sju av tio fackliga företrädare uppger att det fanns en samsyn om behovet av driftsinskränkning

– Åtta av tio företagsföreträdare och sju av tio fackliga företrädare uppger att man var nöjd med resultaten av turordningsförhandlingarna

– Nio av tio företag och sex av tio fackliga företrädare uppger att det var lätt att stå för överenskommelsen.

Är diskussionen onödig?

Visst finns det saker att se över. Det gäller både lagstiftning och avtal mellan arbetsmarknadens parter, men jag vänder mig mot den diskussion i borgerliga kretsar som går ut på att det enbart handlar om turordningsregler. De har – visar rapporten – en mycket liten inverkan på sysselsättning. Betydligt relevantare är ju att diskutera kompetensutveckling, matchning, omställningsmöjligheter och inte minst, hur vi ska kunna få människor att flytta med familjen till en annan ort om anställningen i praktiken är ganska otrygg (som teknikföretagen skrev om i DN).

”Det här är personer mitt i livet med familjer som vi vill ska flytta hit – men vi kan inte ge dem en rimlig anställningstrygghet när reglerna ser ut som de gör”

Det är också intressant i rapporten att både fack och arbetsgivare tagit fram ett gemensamt underlag och har en gemensam bild av vad som fungerar bra och dåligt. Det är ganska långt ifrån ”all nationalekonomisk forskning visar att anställningsskydd stänger ute ungdomar och invandrare”, viket tyvärr är ett argument som då och då framförs utan så hemskt mycket källhänvisningar.

Arbetsmarknaden ser också annorlunda ut nu. Vi har allt fler ensamkonsulter och allt fler tidsbegränsade anställningar. Båda dessa grupper har sämre trygghet. Intressant vore att titta mer på varför Sverige anses ha så osedvanligt lågt anställningsskydd för de med tillfälliga anställningar jämfört med t.ex. Tyskland.

Egenföretagarens anställningstrygghet är per definition sämre men varför måste också sjukförsäkringen vara en katastrof jämfört med den anställdes? Det blev tydligt i maj 2014 då medier uppmärksammade att ministrar varit sjuka utan att anmäla karensdag. ”De är ju alltid i tjänst”, ursäktades det. Journalisten Per Wirtén slog huvudet på spiken i Godmorgon Världens panel samma vecka:

”För mig blir det lite personligt faktiskt. Jag är också alltid i tjänst. Jag är en enmansföretagare, jag är frilans och jag har ett eget aktiebolag. Jag har fjorton karensdagar och jag har varit sjuk nu på grund av en operation jag har genomgått.”

Slutligen tror jag inte att det är möjligt att göra stora försämringar i anställningsskyddet utan att det också får stora konsekvenser för den svenska bostadsmarknaden, som i praktiken kräver lån som bygger på en bank som kräver en tillsvidareanställning. Den anställningstrygghet som LAS idag står för utgör i praktiken en del i bankernas säkerhet.