Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Ett inlägg på första maj

Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!

staaff-branting-1896

I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?

Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.

I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.

Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.

Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.

Det krävs pragmatism för att lösa frågan om ensamkommande som varit här länge

Regeringen har lagt ett förslag som ska göra det möjligt för ensamkommande som varit här sedan 24/11 2015 att få uppehållstillstånd om de väntat mer än femton månader på beslut från Migrationsverket. Förslaget är omdiskuterat och har den senaste veckan kritiserats hårt från mitt eget parti. Försöker sammanfatta några tankar om det här. Möjligen utan att komma fram till ett jättebra förslag jag heller.

Det här är en svår fråga som å ena sidan handlar om vikten av tydliga regler som vi klarar av att upprätthålla och å andra sidan berör människor som hamnat i kläm under tiden vi utrett, varit upptagna med annat eller ändrat våra regler fram och tillbaka. Det finns helt enkelt situationer som är bortom rätt och fel. Situationer där vi måste kunna hitta en tillfällig och rimligt pragmatisk lösning av engångskaraktär. Jag är långtifrån säker på att regeringens förslag är rätt, men jag har minst lika starka tvivel på den L-linje som presenterades i veckan. Så här sammanfattades budskapet av parti-ledaren själv på twitter 14/12:

jb_twitt_1214

”L säger nej till S/MP-kravet att unga vuxna män utan asylskäl ska få stanna.”

Jag läser meningen igen och funderar på vad den kommunicerar. Vad den är tänkt att kommunicera.

Jag läser debattartikeln i SvD. Här finns flera bra saker, men gemensamt för flertalet är att de handlar om framtida regler och framtida organisation. Det enda förslag som egentligen berör de unga som skulle påverkas av regeringens förslag är att gode män ska få finnas kvar efter 18-årsdagen. Det är ett bra förslag, men erbjuder inget alternativ till regeringens för de unga som det nu faktiskt handlar om. Våra förslag skulle minska risken att vi hamnar i en liknande situation i framtiden (säkrare åldersbedömningar, bättre säkerhetsprövningar, möjlighet att ta hänsyn till ömmande omständigheter), men de har – förutom förslaget om gode män – ingen betydelse för det högst konkreta problem som finns att lösa idag.

I artikeln finns förutom formulering från twitter om ”vuxna utan skyddsskäl” också meningen:

”Regeringens förslag frångår asylrätten, är orättvist, krångligt och kortsiktigt.”

I min värld innebär ”frångår asylrätten” att man beslutar att inte ge asyl trots skyddsskäl. Det här är väl rimligen något annat? Jag tycker att det är viktigt att vara försiktig med sådana formuleringar och spara dem till tillfällen när asylrätten hotas eller inskränks. (Samma argument kan för övrigt användas mot reglerna för så kallat spårbyte, dvs att den som fått avslag på sin asylansökan kan byta spår och försöka få tillstånd som arbetskraftsinvandrare istället. Mer om det längre ner.)

Jag läser den PM med frågor och svar om ställningstagandet som skickats ut i partiorganisationen. Det är här aktiva i partiet får mer bakgrund och argument.

I det inledande stycket kritiseras regeringens förslag för att i praktiken vara en amnesti för en viss grupp. Och det är ju sant att det är. Frågan är om det förtjänar kritik. Sverige har vid flera tillfällen hamnat i liknande ”bortom rätt och fel”-situationer och beviljat amnesti eller beslutat om tillfälliga åtgärder för utpekade flyktinggrupper. Det skedde senast 2005 då ca 16000 personer omfattades. Hur ser vi på erfarenheterna av dessa? Ledde beslutet 2005 till att, som det står i PM:et, fler människor riskerade livet på väg hit? Såvitt jag vet såg vi inte då några sådana effekter och jag har i ärlighetens namn svårt att se hur uppehållstillstånd för en grupp som kom hit före ett visst datum ska kunna leda till att fler söker sig hit många år senare.

Ett annat argument som lyfts är risken för skuggsamhällen och att många kommer gå under jorden om de inte hittar jobb efter studierna. Well. Det är en realitet, men den beror ju *inte* på regeringens förslag för gruppen ensamkommande utan på regelverket med tillfälliga uppehållstillstånd som villkoras med jobb.

Regeringens förslag lägger tungt ansvar på lärare. Det är rimligt att kritisera och ytterst beror det på en sammanblandning av skyddsskäl och krav på motprestation som jag tycker är olycklig. Vi ser samma sak på arbetsgivarsidan. Den småföretagare som förlorar en viktig kund och tvingas säga upp personal blir ytterst ansvarig för uppehållstillståndet för en medarbetare som kan ha kommit hit med skyddsskäl. Det är dags att se konsekvenserna av reglerna för tillfälliga uppehållstillstånd.

PM:et avslutas med en fråga om inte regeringens förslag här kan jämföras med det så kallade spårbyte som Liberalerna är för. Ett spårbyte innebär att den som fått avslag på sin asylansökan kan prövas igen som arbetskraftsinvandrare, förutsatt att hen kan ordna ett jobb. Så här står det:

Vissa hävdar att regeringens förslag är ett spårbyte. Liberalerna har ju varit för ett spårbyte när det gäller jobb. Varför kan det inte gälla studier?

Vi menar att detta inte är ett spårbyte utan att regeringen frångår asylrätten och ger uppehållstillstånd till personskydd utan skyddsskäl. När det gäller spårbyte för jobb handlar det om människor som genom jobb kan försörja sig själva. Den grupp regeringen nu vill ska få stanna kan inte försörja sig själva utan är helt beroende av att samhället bekostar studier, boende och uppehälle. ”

Återigen sägs att regeringen frångår asylrätten med ett argument som är precis lika sant för det som kallas spårbyte. Jag är också tveksam till den grovt generaliserande kollektiviseringen i sista meningen. Mycket talar tvärtom för att unga som klarat gymnasiet har goda möjligheter att snabbt skaffa sig egen försörjning. Ofta är de tack vara gymnasiet och (i många fall) boende mer vana vid det svenska samhället än de som bott med sin familj på förläggning eller ebo.

Sammantaget: Det här en illa vald fråga att söka konflikt med regeringen om. Istället för att göra politik på formen ”ni vill låta vuxna utan skyddsskäl stanna” hoppas jag på dialog och kompromissvilja för att hitta en pragmatisk lösning för en grupp som delvis sitter där de gör pga andra beslut vi varit med och fattat. Det handlar om gymnasieungdomar som hunnit fylla 18. Hur vi väljer att benämna den gruppen är också politik.

Och. Det är hög tid att starta en diskussion om hur vi ska ha det med regler för uppehållstillstånd. Så länge vi fortsätter med den politik som bygger på kombinationen av tillfälliga uppehållstillstånd och en sammanblandning av asylskäl med möjlighet till försörjning kommer vi att behöva hantera en rad oönskade effekter. Människor som lever under jord tills de hittar ett jobb. Människor som utnyttjas för att de är i en beroendeställning gentemot arbetsgivaren. Rimligt kvalificerad arbetskraft som fastnar i enkla jobb istället för att skaffa sig den extra utbildning som krävs för att kunna jobba på sin nivå. Arbetsgivare som får avgöra vem som ska få stanna och inte. Handläggningstider som fortsätter vara långa när Migrationsverket blir upptaget med omprövningar när alla tidsbegränsade tillstånd går ut. Människor som hunnit etablera sig men utvisas ändå när anställningen tar slut.

 

En annan arbetsmarknadspolitik för Liberalerna

Jag diskuterar en del om arbetsmarknadspolitik i olika parti-interna forum. Det handlar t.ex. frågor om enkla jobb och arbetsrätt. I en sådan diskussion fick jag frågan vad jag tycker borde göras istället för att lagstifta om löner och försämra anställningstryggheten. Rimligt. Jag gjorde ett försök att sammanfatta några förslag. De står utan prioritetsordning.

En annan arbetsmarknadspolitik

I stort tycker jag att politiken ska fokusera på sina ansvarsområden och låta arbetsmarknadens parter sköta sina. Det är ett faktum att regeringar av olika kulör under många år försökte påverka lönebildningen och ”prata ner” inflationen innan parterna kom överens om industriavtalet och ”märket” för 20 år sedan. Problemet löstes och politiken drog sig tillbaka. Jag är rädd att utvecklingen nu går i omvänd riktning. Två av politikens viktigaste uppgifter är utbildning och skatter. På båda dessa områden finns det myrket att göra. Sen måste politiken ha *tålamod*. Företagare anpassar sig till marknadens villkor, men det sker inte över en natt och vikten av långsiktighet kan inte underskattas.

Skatteväxling

Här talar jag inte om någon liten miljöskatt på någon företeelse som man vill få bort utan om det ska effekt måste det ske mellan rejäla skattebaser. En höjning av skatten på kapitalinkomster skulle skapa utrymme att sänka löneskatter vilket skulle göra det billigare att anställa. Det skulle också ta bort en del av de orättvisor som finns mellan grupper som kan respektive inte kan växla tjänsteinkomst mot kapitalinkomst (t.ex advokater vs domare).

Utbildningsanställningar

Bättre möjligheter att kombinera utbildning och arbete behövs för stora grupper, men just nu framförallt för den stora gruppen nyanlända. Hitta lösningar där fack och arbetsgivare gör upp om en lägre lön och kortare arbetstid – kanske 70 procent – i utbyte sänkt arbetsgivaravgift och utbildning på de 30 procent av tiden som återstår. Arbetsgivaren står för arbete och staten för utbildning. De så kallade YA-jobb som alliansen gjorde upp med parterna om var ett bra exempel, men tyvärr visade inte politiken tillräckligt *tålamod*. Uppgörelsen gjordes när företagen redan lagt sina budgetar och redan några månader in på det nya året dömde alliansen själv ut konceptet som ett misslyckande. Det var synd. Det hade behövt mer tid.

Andra kombinationer av arbete och utbildning

Hitta lösningar där utbildningsdelen kan vara t.ex. en gymnasieutbildning till undersköterska eller gymnasieingenjör. Vi ser stor brist på sådant i framtiden. Idag försöker vi för mycket med reguljär utbildning vilket har visat sig vara svårt. Vi behöver prova kombinationen arbete + utbildning. Antingen 70-30 eller 50-50 varje vecka eller med stötvisa perioder av arbete på heltid och däremellan utbildning. Kanske också säsongsarbete på sommaren (ex skogsröjning, plantering, grönsaksodling) och utbildning på vinterhalvåret.

Lärlingsanställningar

Ett bra koncept, men även här måste politiken ha *tålamod*. De länder som har sådana system har det inbyggt i sin företagskultur. Det har inte vi. Inget företag här har erfarenhet av hur man ska hantera lärlingar. Inga elever har hört någon förälder berätta om ”när jag var lärling”. Inga lärare har erfarenhet av elever som växlar mellan skola och lärlingsplats. Det kommer ta säkert 10 år innan det rullar smidigt här. Så vi måste börja nu.

Strama upp regelverket för tillfälliga anställningar

Med en ökande mängd tillfälliga anställningar minskar incitamenten för både arbetstagare och arbetsgivare att satsa på kompetensutveckling i arbetet. Den utvecklingen behöver brytas. Därför behöver våra mycket flexibla (europas mest flexibla) regler för tillfälliga anställningar stramas upp. Arbetsuppgifterna skulle bli utförda ändå, men en del av dem skulle ske i form av fasta jobb där det lönar sig bättre att utvecklas kompetensmässigt på jobbet.

Omställning

Det är oerhört viktigt att människor både har incitament och trygghet nog att pröva byta jobb. Därför behöver a-kassan stärkas. Därför behöver det finnas både lönespridning och arbetsgivare som satsar på kompetensutveckling. Man byter jobb för bättre villkor och en chans att lära sig nytt och därmed komma vidare i karriären. För att det ska bli fler som tar steget behövs en trygg omställningsförsäkring – a-kassa – i de fall äventyret med nytt jobb misslyckas. Med en för låg nivå på a-kassan blir det färre som tar steget och rörligheten på arbetsmarknaden blir onödigt låg.

Uppehållstillstånd

De regler vi idag har för uppehållstillstånd och familjeåterförening har flera negativa effekter. På arbetsmarknaden finns två tydliga sådana.

  • Incitamenten till utbildning är obefintliga (i praktiken straffas den som vill utbilda sig).
  • Många tar och håller fast vid ett jobb under deras kompetensnivå eftersom det är det säkraste sättet att få stanna och återförenas med sin familj.

Det första låser fast människor i en roll som lågutbildade och försmrar möjligheterna att säkra kompetens i framtida bristyrken. Det senare resulterar i att gruppen med lägst utbildning inte kommer åt de enklare arbeten som finns eftersom de blockeras av nyanlända som egentligen är onödigt kvalificerade.

Sjukförsäkring

Se över arbetsgivaransvaret för sjuklön under de första två veckorna. Denna kostnad kan visst vara rimlig för ett företag att ta om det handlar om sjukdom pga jobbet, men långtifrån all frånvaro är av den sorten. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen är mycket kännbar för framförallt små företag. Den slår också hårt mot personer som stått utanför arbetsmarknaden och inte kan visa upp att de sällan varit sjuka.

Föräldraförsäkring

Individualisera föräldraförsäkringen och begränsa möjligheten att spara dagar till barnen blir äldre. Pröva att ta bort en månad. Fler kvinnor skulle komma ut i arbetslivet tidigare, fler vikarier skulle få plats när män blir borta längre perioder. Om möjligheten att spara dagar begränsas blir det lättare för företagen att planera och mindre risk att anställa folk i barnafödande ålder.

LAS

Det är svårt att göra ett perfekt system men LAS i nuvarande form med nuvarande undantag fungerar rimligt bra om man faktiskt ser vad både arbetsgivare och arbetstagare kommer fram till. Risken med att göra stora ändringar är att det sker till priset av fler konflikter. Det är inte heller många som längre säger att ett uppluckrat anställningsskydd skulle skapa fler jobb utan att effekten främst skulle bli omfördelning av arbetslöshet. En sak som dock bör ses över är att noga följa upp de nya reglerna om visstidsanställningar som gjordes 2016 för att följa EU-rätten. Det handlar om hur och när en visstidsanställning ska övergå i en fast anställning. Om de visar sig vara alltför krångliga (det har diskuterats lite om det) att både förklara och tillämpa kan det vara bra att försöka förenkla dem. I sakfrågan blev det till slut enighet bland både partier och parter och därmed borde en förenkling också vara möjlig.

Att se upp med

Två saker jag skulle se upp med är att skapa regler som blandar in myndigheter i uppsägningar och att införa krav på fler saker som ska förhandlas *innan* en arbetsgivare ens kan komma igång med den egentliga förhandlingen om att minska personalen.

Det är viktigt att företag kan fatta beslut om sin bemanning utan att olika myndigheter ska blandas in. De förslag om ex uppsägningsavgift som nu är aktuella riskerar att leda i den riktningen. Det vore mycket olyckligt. Hur stor bemanning ett företag ska ha måste arbetsgivaren få definiera utifrån sina mål. Hur företaget ska bemannas måste sedan vara en fråga för arbetsgivaren och de anställda. Jag ser ingen roll för staten där, även om det finns sådana exempel i europeiska länder.

En turordningslista baserad på anställningstid är i praktiken inget man behöver komma överens med någon om. Inget som det blir konflikt om. Det räcker att kolla på anställningsdatum. En turordningslista baserad på kompetens är något annat. Den kommer antingen behöva förhandlas (vem är mer kompetent? har verkligen hen hunnit bli så mkt mer kompetent att hen ska klättra förbi?) eller så måste det ske någon form av inblandning från myndigheterna. Båda är dåligt. Ingen har hittills visat hur man skapar en turordningslista baserad på kompetens.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.

 

Nej. Jag är inte utanför

Då var det dags igen. ”Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete” skriver Anna Kinberg Batra på DN Debatt idag. Ett populärt grepp och ofta upprepat från moderater, centerpartister och svensk systemkollapshöger. Meningen kopplas i allmänhet till formuleringar om utanförskap, invandrare, ungdomar och arbetslöshet. Så också idag:

De som står längst från arbetsmarknaden är framför allt utrikes födda och ungdomar utan utbildning. För dem växer både utanförskapet och bidragsberoendet. Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete.

Det här är inte sant. Moderaterna räknar nämligen inte bara socialbidragstagare och arbetslösa i sitt utanförskap utan också nya svenskar på väg in i samhället med etableringsersättning, personer med så svåra skador/sjukdomar att de inte kan arbeta heltid och vanliga sjukskrivna. Moderaterna räknar till och med in de som är sjukskrivna så kort tid att det är arbetsgivaren som betalar sjuklön! Jag blir förbannad. Att kunna vara hemma med ersättning när man är sjuk är för mig själva definitionen av innanförskap. Det är den trygghet som kommer av att ha ett arbete *och* vara en del av ett samhälle som gemensamt ordnat skydd vid sjukdom. Moderaterna försöker få det till ett skändligt bidragsberoende och ett misslyckande för samhället. Det är ju tvärtom. Jag är själv sjukskriven en tid efter en operation och jag lever banne mig inte i något utanförskap för det.

Tyvärr är Batra inte ensam. I riksdagens partiledardebatt nyligen drog Annie Lööf till med:

Här kan vi konstatera att enligt regeringens egen budgetprognos kommer uppemot 1 miljon människor i Sverige att leva i utanförskap inom bara några år. Majoriteten av dem är särskilt utsatta och står ännu längre från arbetsmarknaden.

Hur står det då till med det? Jo, i budgetpropositionen från i höstas finns en tabell kallad Helårsekvivalenter i vissa transfereringssystem (Tabell 8.9, sid 502). Av denna framgår både vilka ersättningar som räknas in  och hur prognosen ser ut.

helårsekviv

Vän av ordning undrar nu två saker. Vad betyder allt det där och var står det en miljon? Såhär:

  • Sjuk -och rehabiliteringspenning är det vi får vid sjukdom. Obs att här ingår den del som arbetsgivarna betalar under de första två veckorna. Att kalla det bidrag är en smula magstarkt överhuvudtaget.
  • Sjuk- och aktivitetsersättning får den som är varaktigt förhindrad att arbeta på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Vad moderaterna och centern avser göra med dessa grupper vore intressant att veta.
  • Arbetslöshetsersättning får den som kvalificerat sig för A-kassa och är arbetslös.
  • Arbetsmarknadspolitiska program är till för den som behöver omskolas eller utbildas för att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden.
  • Etableringsersättning ges till den som nyss beviljats uppehållstillstånd för att hen ska kunna komma in i samhället. Det är inte ett varaktigt bidrag utan ges under den tid man genomför sin etableringsplan, dock max 2 år.
  • Ekonomiskt bistånd, slutligen, är det vi i dagligt tal kallar socialbidrag.

Totalt summerar detta nu till strax över 900.000 personer och beräknas enligt senaste prognosen ha sjunkit till strax under 900.000 innan 2020. Hur mycket av detta som är utanförskap kan naturligtvis diskuteras. Jag tror att den som hör frasen ”lever på bidrag” tänker på socialbidrag och a-kassa. Då pratar vi om under 200.000 personer. Lägger vi till förtidspension (Sjuk- och aktivitetsersättning) kommer vi upp i cirka 400.000 personer.

Var kommer då siffran en miljon ifrån? Svårt att veta, men det fanns en tidigare prognos som pekade på en summa 980.000 till 2020 (sid 131 i vårpropositionen). Sannolikt är det den M och C har i åtanke när de pratar om snart en miljon. Slarvigt.

Klart är dock att M och C vill slå mynt av ”en miljon i utanförskap”. Ett annat sätt vore att att använda den historiska statistiken. När alliansregeringen tillträdde var läget väsentligt sämre. Att siffrorna sjönk så snabbt under alliansåren borde vara något att var stolt över. Men det är fortfarande inget bra mått på utanförskap. Däremot kan vi konstatera att det inte var bättre förr.

Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.
Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.

Istället för detta larmande om en miljon borde insatserna fokuseras på rätt saker, dvs:

  • Fortsätta med förslag till hur sjukskrivningarna kan hållas tillbaka genom att se till att människor mår bättre.
  • Hitta bättre sätt att samordna insatser mellan landsting och försäkringskassa.
  • Fortsätta med insatser för att människor med funktionsnedsättning ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden, även om det kräver insatser från skattebetalarna.
  • Fokusera insatser för grupper långt från arbetsmarknaden till bristyrken som kräver jämförelsevis kort utbildning, framförallt gymnasieutbildad personal till vårt och omsorg.
  • Försök i det längsta att hålla människor borta från socialbidrag (ekonomiskt bistånd). Den som kommit dit måste sälja bostad bil och andra tillgångar vilket gör det svårare att komma tillbaka.

Men klumpa inte hop siffror som snarast visar på innanförskap med sådana som tyder på verkliga problem. Väljarna är smartare än så.

Vi behöver hitta något bättre än startjobb. Debatt i Tidningen Nu

I veckans nummer av Tidningen Nu har jag ett debattinlägg där jag pekar på riskerna med Liberalernas förslag till så kallade startjobb. Artikeln finns inte på nätet, så därför kommer hela texten här. (Min rubrik löd ”Vi måste hitta en bättre modell än startjobb”, men redaktören valde att lyxa till den lite.)

Helt fel tänkt med startjobb

Vårt förslag om startjobb omfattar alla ungdomar upp till 23 och alla nyanlända i fem år. I korthet handlar det om att lönen ska vara 14-16 tusen kronor, anställningen befriad från arbetsgivaravgifter och utan rätt att teckna kollektivavtal. Jag tycker att det finns en rad problem med denna modell, även om jag instämmer i att vi behöver göra insatser för att fler ska få jobb. Här tycker jag att nackdelarna överväger.

Med startjobb får vi politiskt beslutade löner. Det är något helt nytt och mycket oroande. I förlängningen får vi avtalsrörelser där staten är en direkt ansvarig part, vi får medarbetare som i händelse av konflikt kommer att strejka mot regering och riksdag. Vi bygger med nödvändighet in risken för politiska strejker i systemet och frestelsen att skriva ”Höjda minimilöner” på valaffischerna. Ja, eller ”sänkta” om man tror sig vinna röster på det. Detta är skälet till att Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv så tydligt tog avstånd från förslaget.

leifö_di20160221
Leif Östling i Dagens Industri 2016-02-21

 

Startjobbsmodellen är också en utpräglat kollektiv lösning. Samma för alla, oavsett behov. Jag hoppas att vi liberaler kan hitta mer individuellt anpassade lösningar. Långt ifrån alla under 23 har ju t.ex. svårt att få jobb.

Motargumentet då lyder ”men det här påverkar ju inte de jobb som redan finns”. Det är klart det gör. Om priset för arbetskraft sänks kommer arbetsgivarna i takt med att ny personal ska anställas att nyttja den lägre prisnivån. Det är enkel marknadsekonomi. Låt oss ta området personlig assistans. Där finns redan idag en konkurrens mellan å ena sidan bolag som betalar pension, försäkringar och följer regler enligt kollektivavtal, och å andra sidan bolag som har väsentligt sämre arbetsvillkor på en rad punkter. Staten pressar ersättningen – ibland med hänvisning till branschens lönsamhet – och successivt blir det allt svårare för den första gruppen att klara sig. Med de nya startjobben blir kostnaderna ännu lägre. Företag som vill kan tjäna extra pengar genom att använda dessa. Avsluta några visstider, anställ nya startjobbare och sen är man igång. Starta om i ett nytt bolag om det behövs. Vinsterna i dessa företag går upp och effekten blir på lite sikt att staten pressar ersättningsnivåerna ytterligare. För så fungerar marknaden. Till slut slås alla företag med avtal på nuvarande kollektivavtalsnivåer ut. Lönen på området har sänkts.

Ett sådant scenario innebär också rejält minskade intäkter för staten. Minns de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som vi införde under alliansåren. En utvärdering från IFAU visade att de kostade ca 17 miljarder kronor och att varje skapat jobb gick loss på lite över en miljon. (Personlig assistans är i en sådan jämförelse billigt.)

Modelen med startjobb dök upp i en rapport från partiet i samband med avtalsrörelsen i våras. Det hette då att om inte parterna agerar så verkställer vi hotet om att lägga oss i lönebildningen. Förslaget har inte varit ute på samråd och inte behandlats på landsmöte, trots att det innebär en radikal kursomläggning vad gäller politik och löner. Nu är startjobb en bärande del av vår politik och en central punkt i integrationsförslaget. Det är hög tid att vi också diskuterar startjobben i sig. Ska arbetsmarknadspolitiken fokusera på individ eller kollektiv? Vill vi ha politiskt beslutade löner?

Bristyrken om 20 år enligt SCB.
Bristyrken om 20 år enligt SCB.

Jag föredrar en modell där staten subventionerar arbetsgivare som anställer människor som står långt ifrån arbetsmarkanden men lämnar lönebildningen åt parterna. Jag vill också se ett ökat fokus på de bristyrken som vi ser framöver. Flertalet av dessa kräver gymnasieutbildning. Det kan vi lösa.

Johan Enfeldt
Uppsala

När Sverige är ”sämst”, kolla vilket land som är bäst. (Eller fundera på om Italien är en bra förebild?)

Frasen ”Sverige är sämst i Europa” inleder nu allt fler politiska budskap. Inte sällan åtföljt av en slutsats om hur det skulle vara om vi var som genomsnittet i EU. Vi är sämst på integration. Sämst på enkla jobb. Och nu senast tydligen också sämst på jämställd arbetsmarknad. Sverige ”har den mest könssegregerade arbetsmarknaden inom EU” dundrar Liberala Kvinnor i senaste numret av Tidningen NU. Det beror såklart på vad man mäter. Jag tycker verkligen inte att vi saknar utmaningar, men undrar om inte ”Sverige är sämst”-folket ibland gör det lite för enkelt för sig. Är verkligen jämförelserna relevanta? Ett enkelt sätt att testa är att ställa motfrågan:

– OK, men vilka länder lyckas bäst då? Vi borde ju rimligtvis försöka lära oss av dem.

Låt oss göra det, och låt oss börja med ”sämst på integration”. Här brukar näringslivshögern visa ett diagram där Sverige har störst skillnad i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Det är såklart ett problem att utrikes födda i mycket mindre utsträckning har jobb. Men vilka länder lyckas? Bäst i klassen är enligt samma diagram Ungern och några länder i Sydeuropa. Vanligtvis förknippade med stora ekonomiska problem och hög arbetslöshet. Hur stor andel utrikes födda som finns i respektive land syns inte heller här.

Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.
Ekonomifaktas diagram med sysselsättningsgap används flitigt i integrationsdebatten.

Tittar vi på disciplinen ”enkla jobb” blir resultatet snarlikt. Inte överraskande har länder med vad vi i vanliga fall skulle kalla mindre utvecklade ekonomier en högre andel enkla jobb på sina arbetsmarknader. Helt enkelt för att de har en lägre andel kvalificerade. Det är naturligt, men frågan är om det är relevant att jämföra med för oss?

”Om Sverige hade lika många [enkla jobb] som EU-snittet skulle ungefär 200 000 fler ha arbete”, säger Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne. Är det sant? Vill vi på riktigt nå snittet i EU här? Vore inte det att få ekonomin och utvecklingen att gå bakåt?

Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Sverige tillhör de länder som har allra lägst andel jobb som kräver låga kvalifikationer.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.
Ur artikel om Liberala Kvinnor i Tidningen NU nr 9 2016.

Sedan var det den könssegregerade arbetsmarknaden. Det är lite oklart hur Liberala Kvinnor menar, men i en aktuell undersökning – Gender Equality Index – finns faktiskt en kategori där Sverige hamnar i botten. Det gäller när man mäter hur stor andel av kvinnorna på arbetsmarknaden som arbetar inom skola, vård och omsorg jämfört med männen.  Vilka länder som hamnar i topp? Jo, det blir såklart länder med liten offentlig sektor. Länder där framförallt vård och omsorg i stor utsträckning utförs som obetalt (kvinno-)arbete. Cypern, Rumänien och Grekland toppar listan. Det är knappast länder som vi i vanliga fall ser som förebilder på jämställdhetsområdet. Det borde vi inte göra nu heller.

Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)
Obalans mellan könen i sektorerna för utbildning samt vård och omsorg. (Japp, det vi brukar kalla offentlig sektor här.)

Bättre då att kolla in resultaten från Gender Equality Index i stort. Sverige toppar. Länderna i södra Europa återfinns en bra bit ner.

Sverige toppas den senaste Gender Equality Index.
Sverige toppar den senaste Gender Equality Index.

Nu invänder kanske någon att det trots allt borde ligga något i statistiken, att vi borde lära något av att vi så ofta är sämst. OK. Då borde vi också lära oss av de länder som ofta ligger högt. Det finns länder som ligger hyggligt till i alla tre, exempel på det är Italien, Spanien och Portugal. De har litet sysselsättningsgap, stor andel enkla jobb och – med måttet som avser kvinnor i skola, vård och omsorg – en mindre könssegregerad arbetsmarknad. Vill vi vara som dem? Är de relevanta länder att jämföra med? Några intressanta nyckeltal nedan:

Sverige Italien Spanien Portugal
Sysselsättningsgrad kvinnor (%) 77,6 50,3 54,8 64,2
Arbetslöshet (%) 7,0 11,5 20,5 12,2
Rank i Gender Equality Index 1 24 10 22
Välståndsligan 11 20 22 26
Antal asylsökande per miljon invånare 2015 16.016 1.369 314 80
Andel utrikes födda i befolkningen (%) 15,9 9,4 12,8 8,2

Siffrorna talar för sig själva. Sverige ligger på viktiga områden långt före, men har också när det gäller flyktingar och utrikes födda en helt annan situation. Vill man inte titta på siffror så räcker det ganska bra med att studera den ekonomiska utvecklingen de senaste femton åren. Sverige i rött nedan. Spanien hade en lovande utveckling några år men har tappat kraftigt sedan 2008. Italien och Portugal spelar i en lägre serie.

Utveckling av BNP sedan 2000.
Utveckling av BNP sedan 2000.

Innebär då detta att allt är frid och fröjd? Absolut inte, men om vi ska leta exempel att lära oss av tycker jag att vi kan hitta mer relevanta länder än de sydeuropeiska. Därmed tycker jag också att det blir irrelevant göra politik av att Sverige är sämst i Europa. I många fall är det tvärtom så att vi lyckas ganska bra och vi skulle komma långt genom att lära oss av de framgångsexempel som finns på betydligt närmre håll.

Vi har också med vårt mycket större flyktingmottagande helt annorlunda förutsättningar, vilket gör att vi borde titta mer på länder som liknar oss också i det avseendet. Snittet i EU är helt enkelt för dåligt där.

Slutligen Att en stor del av vår utrikes födda befolkning kommer från en tidigare flyktingvåg är också intressant. Det här diagrammet från Ekonomifakta (se nedan) borde vi prata mer om. Vad gjorde vi rätt då? Kan vi uppdatera åtgärderna till nutid? Den här gången ser vi visserligen ingen snabb nedgång av antalet asylsökande, men desto större skäl att analysera vad vi gjorde rätt på nittiotalet.

Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.
Antal uppehållstillstånd av flykting- eller flyktingliknande skäl.

 

Hög tid att säkra framtidens personalbehov

WP_20160204_10_35_29_Pro
Liberalernas Lina Nordquist tillsammans med Malena Ranch (mp) och Bertil Kinnunen (s)

Om 15 år börjar 60-talisterna gå i pension. Det innebär inte att (vi) blir sjuka och krassliga, men de försvinner ut arbetskraften. Det är kanske den största utmaningen för inte bara vård och omsorg utan också för många andra sektorer i samhället. Om det handlar initiativet ”från flyktingförläggning till fikarum” som Liberalerna presenterade tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet på en pressträff den 4/2. Det handlar i korthet om att:

  • Prioritera upp arbetet med att ordna praktikplatser
  • Förbereda arbetsplatser på att ta emot och handleda praktikanter
  • Kartlägga kompetens i samband med hälsundersökningar

Bakgrunden är både att vi redan idag kan peka ut områden med stora behov och att vi nu snabbt får nya medborgare som kan hjälpa till. Det lär dock inte lösa sig utan ansträngning.

2035-160000Att det finns budgetmedel för att ta emot nyanlända som behöver göra praktik medför inte att det automatiskt blir några praktikplatser. Utan samarbete med andra myndigheter kommer det fattas kunskaper i svenska. Utan att ta reda på både kompetens och brist på kompetens blir det svårt att satsa på rätt insatser. Det behövs alltså insatser också för arbetsgivare och chefer på olika nivåer i vård och omsorg.

Bara i äldreomsorgen i Uppsala län väntas en brist på en bit över 2000 personer redan 2030. Med tanke på att det motsvarar gott och väl en hel procent av den arbetsföra befolkningen så är det en stor utmaning.

Initiativet var från början en motion från oss i Liberalerna som vi verkligen ville få gehör för och istället för den vanliga vägen hittade vi en möjlighet att tillsammans med S och MP resonera ihop oss och lägga samman förslag från både oss och dem. Nu handlar det om att få detta infört i organisationen och att vi lyckas ta med det hela in i den nya regionbildningen, Region Uppsala län. Där kommer vi mer naturligt att kunna dra nytta av också verksamheter inom nuvarande det regionförbundet, inte minst Vård- och Omsorgscollege.

Sen är det inte bara i vården och omsorg det väntas bli tufft att hitta personal. På SCB:s lista över framtida bristyrken ligger flera gymnasieyrken i topp.

 

scb_brist

 

 

Om låga löner, enkla jobb och platt skatt hos Dagens Arena

da0904Lägre löner, enkla jobb, svagare fackföreningar. Det är tre lösningar på arbetslöshet och integrationsproblem som allt oftare föreslås av olika företrädare för alliansen, oftast av folkpartiet. Jag är väl medveten om att vi har problem på arbetsmarknaden, men jag tycker trots det att de nu så populära lösningarna är alltför enkla. Idag skriver jag hos Dagens Arena om mina farhågor och vad vi borde göra istället. Satsa på utbildning, underlätta för att kombinera säsongsjobb och utbildning samt sätt fart på ett arbete med en skattereform. Lägre skatt på arbete, högre på kapital och miljöförstöring.