Personalen får betala besparing på personlig assistans

I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.

Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.

Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.

Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:

Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.

Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.

Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.

I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.

När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:

”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.

Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:

”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.

Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)

Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.

Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.

För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.

Om liberala politikers reaktioner på sopstrejken i Stockholm

Den 23/7 skrev jag ett lite längre inlägg på Facebook där jag kritiserade några av de vanligaste reaktionerna på sopstrejken som liberala politiker gett uttryck för. Inlägget fick med mina mått mätt ovanligt mycket positiv respons. Hela texten nedan.

Text från jag skrev på Facebook 2017-07-23:

I förra veckan skrev många liberaler om sopstrejken i Stockholm. Upprört. I allmänhet har det funnits en grundläggande analys om hur vi värderar olika yrken och att det ofta beror på kön. Det är sant och det bör vi försöka göra något åt. Men utöver det är jag oroad över flera av de vanligaste reaktionerna. Oroad för att så mycket tyder på att många i partiet saknar grundläggande kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar. Och för bristen på självinsikt och konkreta förslag.

Ett vanligt räkneexempel i de upprörda inläggen har handlat om sopåkarnas lön som ibland rakat upp i hela 47.000 genom att räkna om deras ackordslön till en heltidslön. Som om inte syftet med ett ackord är att premiera snabbare arbete. Som om inte syftet med ett ackord är att sätta lön på vad som ska göras och inte på hur många timmar man jobbar. Som om det skulle gå att hålla samma tempo ytterligare 10 timmar. Lönesystem som ensidigt premierar snabbhet kan och bör kritiseras för att de ofta driver felaktiga incitament (i det här fallet felparkeringar, trafikfaror, stress), men det är inte rimligt att räkna om ett ackord till vanlig heltid.

Ett annat vanligt tema är att lönen är för hög och att politiken borde sänka den. Well. För att vara offentligt finansierad verksamhet så år lönerna för sopåkarna osedvanligt marknadsmässigt satta. Företagen har vunnit kontrakten i renodlad priskonkurrens och därefter har arbetsmarknadens parter förhandlat lön. Vill liberaler ha det annorlunda? Hur skulle det gå till? (Ja, om vi på allvar vill sänka lönerna för personal inom sophämtning finns ju ett enkelt sätt. Återta verksamheten i egen regi. Ta fram en ny arbetsbeskrivning och rekrytera personal till lägre lön. Nej, jag har inte sett någon som föreslagit det.)

”Andra yrken jobbar 40 timmar i veckan” utbrister sedan någon som upprörs över 35 timmars arbetsvecka i den arbetstidsmodell som arbetsgivaren ville byta till. Det vittnar om en okunskap om hur arbetstidsavtal faktiskt ser ut i Sverige. Den lagstadgade arbetstiden är förvisso 40 timmar i veckan, men i många kollektivavtal har den på ett eller annat sätt minskats. I vissa yrken genom extra semester (sex dagars extra semester motsvarar en timmes arbetsförkortning per vecka), i andra genom faktiskt förkortad arbetstid. Vanliga tjänstemannaavtal, har arbetstid på ner till 37 timmar per vecka. Då talar vi yrken med vanlig kontorstid. I yrken där man jobbar natt eller på annat sätt obekväm arbetstid är ännu kortare arbetstid vanligt. Och ja, att börja 0530 räknas som obekvämt.

Är det då konstigt att det blir konflikt om ett byte av lönemodell? Alltså att det blir missnöje om arbetsgivaren vill byta till en modell som upplevs sämre? Nej. Det är händer då och då. Vi hade en motsvarande konflikt om arbetstider, dock utan vild strejk, på Akademiska sjukhuset i vintras. Förändringen låg inom ramen för vad som var förhandlat centralt, dvs fredsplikt rådde, men det blev uppsägningar i protest och långdragna förhandlingar ändå.

I samband med att arbetsdomstolen förklarade strejken för olovlig – vilket också facket ansåg – visade det sig att några av de som strejkat sjukskrev sig. Här var det såklart rätt att arbetsgivaren utnyttjade sin rätt att begära läkarintyg redan från första sjukdagen. Sannolikt minskade detta antalet sjukskrivna. Bra. Ett fåtal inkom dock med läkarintyg. För mig är principen att lite på professionen viktig. Det är inte arbetsgivaren som ska bedöma om någon är sjuk. Inte någon utomstående heller. Därför tycker jag inte om att politiker i tydligt utpekade fall kritiserar läkare som skrivit sjukintyg. Jag kan som politiker oroa mig för ökningen av sjukskrivningar pga det som kallas diagnos F43 (anpassningsstörningar och reaktion på svår stress), och vara intresserad av en principiell diskussion om det. Som landstingspolitiker kan jag följa utvecklingen hos landstingets egen personal. Därifrån till att kritisera läkare för att de skriver intyg för en liten lätt utpekad grupp tycker jag att det ska vara långt. Konflikten handlar om att arbetsgivaren vill och behöver sänka kostnaderna genom att införa en ny lönemodell som enligt SvD 13/7 skulle innebära att lönen sänks från ca 35′ till ca 28′. Det är inte svårt att förstå att det leder till stressreaktioner hos enskilda medarbetare. Frågan är dock om det är läkare eller politiker som ska bedöma hur allvarlig stressreaktionen är. Jag röstar för läkare.

Men, tveklöst är detta en jämställdhetsfråga. Ett traditionellt manligt yrke betalas bättre än ett kvinnligt. Så långt har många liberala röster i debatten haft rätt. Men frågan är vad vi dragit för slutsatser? Vad vi gjort åt saken? Sophämtningen är ju upphandlad i konkurrens. Marknaden bestämmer villkoren. I många kvinnodominerade yrken som t.ex. hemtjänst bestäms villkoren direkt av politiken eftersom den bestämmer ersättningen per timme. I andra som i vård och förskola bestämmer vi visserligen mer indirekt, men ändå genom anslag och ersättningsmodeller. Det är där vi kan agera för bättre villkor. Genom höjd ersättning. Genom krav på arbetsvillkor. I vården lyckades vi på flera håll i landet med lösningar för betald vidareutbildning och karriärtjänster. I skolan likaså. Men för att komma till rätta med lönerna i stora kvinnodominerade yrken som hemtjänst och förskola gör vi i allt som oftast tvärtom. I riksdagen röstade vi i vintras mot ett förslag som skulle garantera personal i privata företag som betalas med skattepengar, t.ex. hemtjänst, rätt till tjänstepension. I våras motarbetade vi de rödgrönas förslag om nya regler för hemtjänst i Stockholms stad. Vi kunde drivit på för höjda ersättningsnivåer som skulle gett möjlighet att jämna ut lönerna gentemot sophämtningen, men valde istället att sura över krav på kollektivavtalsliknande villkor och rätt till arbetskläder. Sådant skulle ju kunna ställa till problem för små företag hette det i yttrandet.

När vi ser att något är fel räcker det inte att rasa om det. Vi måste också fundera över orsaken. Vilka beslut ligger bakom och hur styr vi verksamheten – upphandling, LOV eller egen regi? Vilka målkonflikter finns och hur har vi prioriterat dem – viktigast med bra villkor för arbetstagare eller för ”små bra utförare”? Och vi måste fråga oss vad vi vill, kan och vågar göra åt saken. Det hjälper inte att kunna identifiera ett problem om vi inte har förmåga att göra något åt saken.