S och mp kan inte backa undan om assistansförslagen

I fredags ”läckte” regeringens utredning om LSS och personlig assistans ett förslag som i korthet gick ut på att möjligheten till personlig assistans skulle dras in för barn under 12 år samt för alla som fyllt 80. Det stormade till och riksdagsledamöter från alla håll fördömde förslaget. Så även miljöpartister och självaste ministern Åsa Regnér. Hon skrev så här på Facebook:

Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.
Ansvarig minister Åsa Regnérs facebook-sida 17 februari 2018.

Enligt ministern finns alltså ingen anledning till oro. Allt ska bli bättre. Stämmer det? Låt oss se vad det står i direktiven till utredningen, direktiv som alltså S och MP beslutat om i regeringen. Vi bläddrar till sidan 24 i avsnittet Konsekvensbeskrivningar. Där är klarspråket befriande:

13275132_476939322510423_2110847196_o

Det är närmast övertydligt vad det handlar om. Att spara pengar. Sant är att det räknas upp en del positiva saker i början av direktivet, men som ram för förslagen sätts skrivningen ovan. S och MP kan inte gömma sig. Åsa Regnér gömmer sig bakom en formulering om självständig utredare istället för att ta ansvar för sina egna direktiv. Det är undermåligt. Den som beställer nedskärningar väntar sig såklart förslag som sparar pengar. Och utredaren må vara hur självständig som helst, hen har att förhålla sig till beställningen, till direktiven.

Mer om direktiven finns i en text jag skrev när när de kom, läs mer här.

Förslaget som läckte ut i helgen är i vilket fall lindrigt uttryckt både märkligt och skrämmande. Det bär också omisskännliga tecken av inte-jätte-mycket-genomtänkt-testballong. Jag tittade först på frågan om vilka och hur många som berörs:

Förslaget omfattar ålderskategorier som är svåra att urskilja ur statistiken. Försäkringskassan redovisar varken 0-12 eller 80+, utan vi som försöker förstå konsekvenserna får hålla oss till 0-14 samt 65+.

I åldersgruppen 0-14 år har idag 1800 personer assistans. Upp till 12 handlar det med någorlunda träffsäkerhet antagligen om storleksordningen 1500 barn som inte skulle få rätt till personlig assistans. Eller som – för att tala klarspråk – skulle se sin frihet minska. Ett scenario vore förstås att de får en annan insats som täcker upp samma tid. Då skulle föräldrarna – som idag – kunna sköta ett vanligt arbete. En sådan lösning blir dock knappast billigare än assistansen. Risken är därför stor att den nya insatsen – för att bli billigare – kommer förutsätta att föräldrarna stannar hemma i större utsträckning. Samhället tar isåfall ett rejält kliv tillbaka. En sådan lösning minskar inte bara barnets frihet utan också föräldrarnas inkomst och skattekraft, liksom deras framtida pension och konsumtion. Och såklart, även deras frihet och möjlighet att delta i samhället *som andra*. De får – med Kiki Nilsénius ord här – ”bli framtidens fattigpensionärer”.

I åldersgruppen 65+ finns det idag ca 2650 personer som har assistans. Rimligen är antalet över 80 väldigt få, sannolikt handlar det om några hundra personer. Sett som besparing blir det ren symbolpolitik, om det inte finns siffror som pekar på framtida stora kostnader i åldersgruppen. Även här måste man också ställa sig frågan om alternativkostnaden. Sant är dock att det finns ett problem med rätt till assistans för äldre som behöver hanteras. Idag spelar det roll om man fick insatsen innan 65 eller ej, vilket på sikt antagligen blir svårt att hantera och motivera. Att införa en ny gräns vid 80 medverkar knappast till det.

Utredaren har redan backat lite och kallar nu skrivningarna för ”ett diskussionsunderlag”. Testballong som sagt. Det som oroar är att det riktiga förslaget ska komma först den 1 oktober. Tre veckor efter valet. Det innebär både att media kommer vara fullt upptagna med vem-tar-vem-och-vem-avgår-lekar och att väljarna inte kommer få möjlighet att säga sitt om förslaget. Självklart hade regeringen kunnat skriva direktiven så att förslaget skulle hinna bli en del i valrörelsen. Det ville man uppenbarligen inte.

Själv tycker jag att det finns saker i dagens system att åtgärda och har skrivit om det flera gånger. Bland annat här och här. Mest akut och effektivt för att komma åt de problem med oegentligheter som alla pratar om vore att ställa krav på arbetsvillkor för personalen inom assistans. Japp. Kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor. Det skulle stärka arbetstagarsidan och försvåra för oseriösa företag. Liberalerna beslutade om ett sådant krav på landsmötet 2017. Låt oss börja där.

Personal, arbetsvillkor och personlig assistans

ka_jeMycket av debatten om personlig assistans går ut på att diskutera om pengar åtgår till annat än det är avsedda för, i vilken omfattning och vad man ska göra åt det. Tyvärr fastnar debatten ofta i ett alltför välbekant mönster. Den ena sidan ropar ”fusk”. Den andra sidan svarar med ”jättelite” och redovisar sedan helt rimliga argument om varför personlig assistans är bra och viktigt. Det är inte nytt. Det är inte bra. Det har lett till en successiv urholkning av personlig assistans. Det har lett till försämringar för brukarna. Det har lett till sämre villkor för de som jobbar som personliga assistenter. De sistnämnda är en grupp som alldeles för sällan syns i diskussionen. Ändå är det så att de sitter på nyckeln. För sanningen är ju den att företag som använder skattepengar på ett felaktigt sätt sällan bryr sig så mycket om personalens arbetsvillkor. Istället för att som nu försvåra för alla som behöver personlig assistans vore det rimligt att istället ställa krav på arbetsvillkor i de företag som bedriver personlig assistans. Om detta skrev jag i veckan i Kommunals tidning Kommunalarbetaren.

Stödet till föräldrar till funktionshindrade är ett lotteri

Här och var finns stödgrupper för föräldrar till funktionshindrade barn. En del får stöd från kommun eller landsting, men stödet är ett lotteri. Den som bor i fel stad får klara sig själv. Föräldrastöd är ingen lyx. Studier visar att föräldrar till tidigt födda barn, barn med adhd, autism, cerebral pares, Downs syndrom, diabetes och andra tillstånd riskerar utmattning.

Liberala Kvinnor kräver ett digitalt anhörigcentrum med nationell stödlinje, expertstöd och chatt dygnet runt med andra i samma situation, där expertis utbildar lärare och informerar föräldrar och myndigheter om rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi backar detta. Utan stöd bränns föräldrar ut och barns framtid äventyras. Regeringen måste lyssna på familjer och forskare och vidtar de åtgärder som krävs. Det ger anhöriga och barn ett friskare liv och en ljusare framtid

Här i Arbetarbladet tillsammans med Lina Nordquist, Alfred Mujambere fån Liberalerna Tierp och Ann-Charlotte Ågren från Liberalerna Älvkarleby

 

Direktiven för översyn av assistans och LSS oroar

dir201640Den sedan länge annonserade utredningen om LSS och assistans är viktig. Direktiven som kom igår innehåller flera viktiga saker. Några av de saker jag tycker behöver ses över är med, kanske framförallt frågor om anhörigas roll och frågor som rör hur individens rättigheter och önskemål kan skyddas från att bli underordnade anordnare och/eller anhöriga. Några highlights därvidlag:

  • en genomgående analys av lagstiftningens träffsäkerhet vad gäller flickors och pojkars, kvinnors och mäns behov av och tillgång till insatser inom lagstiftningen,
  • analys av hur insatser bör vara utformade för att bidra till och inte motverka delaktighet, självständighet och utveckling,
  • analys av hur teknik och hjälpmedel på ett utökat sätt ska kunna bidra till lagstiftningens mål samt till att stärka kvalitet i insatser,
  • analys av hur lagstiftningen i ökad utsträckning kan bidra till att underlätta möjligheterna till studier, arbete eller annan sysselsättning,
  • analys av hur barn- och ungdomsperspektivet kan stärkas i lagstiftningen
  • analys av orsaken till skillnader mellan flickor och pojkar, kvinnor och män när det gäller kvalitet i, tillgång till och omfattning av insatser.

Så långt är allt väl, men två saker oroar rejält:

För det första är regeringen tydlig med att det ska sparas pengar. I korthet säger man först att alla justeringar och förbättringar ska finansieras inom nuvarande kostnadsram, vilket är rimligt, men sedan lägger regeringen till att ytterligare kostnadsbesparingar krävs på grund av det ”statsfinansiella läget”. Jag frågar mig hur mycket? Det vore rimligt för alla som kommer att ha med översynen att göra att spela med öppna kort. Hur mycket vill regeringen skära? Eller är det upp till utredningen att föreslå? Det centrala stycket, på näst sista sidan i direktiven, lyder:

13275132_476939322510423_2110847196_o

För det andra oroar jag mig över utredningstiden. Inte så att den är kort, utan det jag funderar på är när regeringen valt att den ska vara klar och varför. Utredningen ska presenteras 2018-10-01. Fundera på datumet. Inte till Almedalen. Inte inför någon höst- eller vårbudget. Nej. Första oktober 2018. Jag blir cynisk. Om man ska lägga riktigt tuffa förslag som slår hårt, men vill slippa debattera dem och säkra att medieuppmärksamheten ska bli minimal. När presenterar man förslagen då? Antagligen är första oktober 2018, två veckor efter nästa val, ett perfekt tillfälle.

Det här kommer kräva hårt arbete från alla som värnar frihetsreformen LSS.

399 timmars arbete på en månad – är det dåliga arbetsvillkor eller tyder det också på något annat?

Sydsvenskan (och andra media) rapporterade idag om att en medarbetare från företaget Humana assistans arbetat 399 timmar under en månad. Det är – håll i er nu – närmare 13 timmar per dag, varje dag i 31 dagar, alltså helt utan lediga dagar. De orimliga arbetsvillkoren har varken rapporterats av brukare (som man väl kan tänka borde ha mött slutkörda assistenter) eller fack. Nej, det var enligt Sydsvenskan ”Försäkringskassan som gjorde upptäckten och slog larm.”

Nu frågar sig vän av ordning hur de upptäckte detta? Jo, de gjorde antagligen precis som vilken köpare av konsulttjänster som helst. Man får  fakturan, summerar timmarna och gör en kontroll av rimligheten. Försäkringskassan har fått faktura på 399 timmar som levererats av en assistent. Bakom detta faktum kan döljas två olika eller möjligen kombinerade orsaker.

  1. Tjänsten har levererats, dvs. någon har tvingats (hur nu det skulle gå till i Sveriges största assistansföretag) att arbeta 399 timmar under en månad eller har möjligen valt det själv.
  2. Tjänsten har inte levererats, dvs. fakturan är felaktig och innehåller av något skäl fel antal timmar.

Alternativt naturligtvis att Sydsvenskan är fel ute. Båda orsakerna ovan tyder dock på allvarliga problem i en av de viktigaste och mest känsliga verksamheter som vi finansierar med skattemedel – omsorg, stöd och service enligt LSS.

Målar jag inte fan på väggen nu? Jo, men det finns redan många exempel på bristande kontroll av hur våra skattepengar används. Senast i januari fanns ett fall i Uppsala där fusk med rapporteringen av timmar i hemtjänsten uppmärksammades. Frågan måste alltså ställas.

Av vad som framgår av artikeln i Sydsvenskan står det klart att Försäkringskassan betalat för 399 timmar. Nu är frågan om det beror på felaktig fakturering eller orimliga arbetsvillkor. Oavsett vilket drabbas de som är beroende av LSS.

 

 

Godtroheten hotar LSS – debattinlägg i Dagens Arena

Nättidningen Dagens Arena hade i förra veckan en granskning av vinstnivåerna inom personlig assistans enligt LSS. Av något märkligt skäl talas det tyst om dessa, också bland vinstmotståndare. Orsaken är oklar, men kanske vill man inte riskera att få sin förmodade välvilja till LSS ifrågasatt. Jag tror att det är kontraproduktivt. Vi som tycker att LSS är viktigt måste kunna stå upp och föreslå saker som rättar till de fel och brister som uppenbarligen finns. Alternativet är att villkoren för brukarna försämras. Om detta skriver jag idag i Dagens Arena.

 

Debattinlägg om LSS i tidningen NU

Hade idag texten nedan publicerad i den till folkpartiet närstående Tidningen NU. eftersom den inte publiceras digitalt finns texten i sin helhet nedan.

Dags att värna Bengt Westerbergs lag

Under sommaren och hösten har vi sett flera artiklar, insändare, ledarkommentarer och debattinlägg som berör LSS. I huvudsak kan man i texterna urskilja två linjer. Den ena handlar om försämringar och byråkrati som gör att de som har behov av stöd enligt LSS i flera fall får det indraget eller förhalat. Den andra handlar om att det fuskas inom LSS och att det är för dyrt. Det tycks uppenbart att det på politisk nivå finns starka krafter som vill försämra villkoren för de som är beroende av LSS.

Det gär mig deprimerad att se ledarartiklar och andra texter där fusket inom LSS görs till ett argument för att försämra innehållet i lagen, dvs försämra vardagen för de som behöver stödet. Att det fuskas (och det gör det tyvärr) är inte ett argument för att försämra stödet i sig, det är dock ett argument för bättre kontroll och uppföljning.

Jag tror att vi måste förstå att det har hänt något nytt här: LSS är ifrågasatt.

När jag var aktiv i kommunalpolitiken i Vallentuna 1996-2006 så hände det att framförallt moderaterna stördes av kostnaderna för LSS, och visst var saken uppe till diskussion i koalitionen ibland. På den tiden fanns det dock en sorts osynlig gräns. Det räckte att säga ”det där är vår lag”, eller ”det där är Bengt Westerbergs lag” för att moderaterna skulle backa. Ibland behövde vi inte ens säga något. Kostnaderna för LSS var inte något som var öppet för diskusson.

Kanske är det så att den generation folkpartiser som starkt associerar LSS som ”vår lag”, likaväl som att de moderater som kände till den starka laddningen i frågan, är på väg ut ur leden. Effekten av detta är jag rädd blir att de som är beroende av LSS för att kunna – som det heter i lagen – ”leva som andra” och ha ”full delaktighet i samhällslivet” successivt kommer få allt sämre villkor.

Lyckligtvis är det inte försent att ändra på detta inför valet.

När man pratar med medborgare så är det förvisso så att de flest av oss sällan träffar någon som själv är beroende av LSS, men det är mycket vanligt att den man pratar med har någon i släkten, vet ett barn i skolan, vet någon bekant etc som ges möjlighet till ett rikare liv genom detta stöd. På det sättet har frågan potential på samma sätt som den gamla ”eget rum på långvården”. LSS är något som många väljare kan se behovet av och dessutom har tillräckligt nära till för att frågan ska kunna spela roll för valet av parti. Men då måste vi ta bladet från munnen och i det offentliga börja försvara och förklara LSS.

Det här är alltså en fråga som vi kan lyfta fram mycket mer i vår egen argumentation och på så sätt stå starka i förhandlingar med framtida koalitionspartners. Med tanke på att vi inte är det enda parti som värnar LSS så borde förhandlingsläget vara gott.

Johan Enfeldt

Fp-medlem, Björklinge