Nej. Jag är inte utanför

Då var det dags igen. ”Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete” skriver Anna Kinberg Batra på DN Debatt idag. Ett populärt grepp och ofta upprepat från moderater, centerpartister och svensk systemkollapshöger. Meningen kopplas i allmänhet till formuleringar om utanförskap, invandrare, ungdomar och arbetslöshet. Så också idag:

De som står längst från arbetsmarknaden är framför allt utrikes födda och ungdomar utan utbildning. För dem växer både utanförskapet och bidragsberoendet. Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete.

Det här är inte sant. Moderaterna räknar nämligen inte bara socialbidragstagare och arbetslösa i sitt utanförskap utan också nya svenskar på väg in i samhället med etableringsersättning, personer med så svåra skador/sjukdomar att de inte kan arbeta heltid och vanliga sjukskrivna. Moderaterna räknar till och med in de som är sjukskrivna så kort tid att det är arbetsgivaren som betalar sjuklön! Jag blir förbannad. Att kunna vara hemma med ersättning när man är sjuk är för mig själva definitionen av innanförskap. Det är den trygghet som kommer av att ha ett arbete *och* vara en del av ett samhälle som gemensamt ordnat skydd vid sjukdom. Moderaterna försöker få det till ett skändligt bidragsberoende och ett misslyckande för samhället. Det är ju tvärtom. Jag är själv sjukskriven en tid efter en operation och jag lever banne mig inte i något utanförskap för det.

Tyvärr är Batra inte ensam. I riksdagens partiledardebatt nyligen drog Annie Lööf till med:

Här kan vi konstatera att enligt regeringens egen budgetprognos kommer uppemot 1 miljon människor i Sverige att leva i utanförskap inom bara några år. Majoriteten av dem är särskilt utsatta och står ännu längre från arbetsmarknaden.

Hur står det då till med det? Jo, i budgetpropositionen från i höstas finns en tabell kallad Helårsekvivalenter i vissa transfereringssystem (Tabell 8.9, sid 502). Av denna framgår både vilka ersättningar som räknas in  och hur prognosen ser ut.

helårsekviv

Vän av ordning undrar nu två saker. Vad betyder allt det där och var står det en miljon? Såhär:

  • Sjuk -och rehabiliteringspenning är det vi får vid sjukdom. Obs att här ingår den del som arbetsgivarna betalar under de första två veckorna. Att kalla det bidrag är en smula magstarkt överhuvudtaget.
  • Sjuk- och aktivitetsersättning får den som är varaktigt förhindrad att arbeta på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Vad moderaterna och centern avser göra med dessa grupper vore intressant att veta.
  • Arbetslöshetsersättning får den som kvalificerat sig för A-kassa och är arbetslös.
  • Arbetsmarknadspolitiska program är till för den som behöver omskolas eller utbildas för att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden.
  • Etableringsersättning ges till den som nyss beviljats uppehållstillstånd för att hen ska kunna komma in i samhället. Det är inte ett varaktigt bidrag utan ges under den tid man genomför sin etableringsplan, dock max 2 år.
  • Ekonomiskt bistånd, slutligen, är det vi i dagligt tal kallar socialbidrag.

Totalt summerar detta nu till strax över 900.000 personer och beräknas enligt senaste prognosen ha sjunkit till strax under 900.000 innan 2020. Hur mycket av detta som är utanförskap kan naturligtvis diskuteras. Jag tror att den som hör frasen ”lever på bidrag” tänker på socialbidrag och a-kassa. Då pratar vi om under 200.000 personer. Lägger vi till förtidspension (Sjuk- och aktivitetsersättning) kommer vi upp i cirka 400.000 personer.

Var kommer då siffran en miljon ifrån? Svårt att veta, men det fanns en tidigare prognos som pekade på en summa 980.000 till 2020 (sid 131 i vårpropositionen). Sannolikt är det den M och C har i åtanke när de pratar om snart en miljon. Slarvigt.

Klart är dock att M och C vill slå mynt av ”en miljon i utanförskap”. Ett annat sätt vore att att använda den historiska statistiken. När alliansregeringen tillträdde var läget väsentligt sämre. Att siffrorna sjönk så snabbt under alliansåren borde vara något att var stolt över. Men det är fortfarande inget bra mått på utanförskap. Däremot kan vi konstatera att det inte var bättre förr.

Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.
Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.

Istället för detta larmande om en miljon borde insatserna fokuseras på rätt saker, dvs:

  • Fortsätta med förslag till hur sjukskrivningarna kan hållas tillbaka genom att se till att människor mår bättre.
  • Hitta bättre sätt att samordna insatser mellan landsting och försäkringskassa.
  • Fortsätta med insatser för att människor med funktionsnedsättning ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden, även om det kräver insatser från skattebetalarna.
  • Fokusera insatser för grupper långt från arbetsmarknaden till bristyrken som kräver jämförelsevis kort utbildning, framförallt gymnasieutbildad personal till vårt och omsorg.
  • Försök i det längsta att hålla människor borta från socialbidrag (ekonomiskt bistånd). Den som kommit dit måste sälja bostad bil och andra tillgångar vilket gör det svårare att komma tillbaka.

Men klumpa inte hop siffror som snarast visar på innanförskap med sådana som tyder på verkliga problem. Väljarna är smartare än så.

Palme-bilden i den yngre borgerligheten

Mycket Palme i flödet i helgen. Jag var på plats på den omtalat hårda debatten mellan Palme och Adelsohn 1985. Den hölls i Västerås konserthus och lokala ungdomar som jobbade hårt i valrörelsen belönades med en plats. Jag var med i det då skapligt liberala MSU (MUF) på min gymnasieskola.

Olof Palme i talarstolen i debatten mot Ulf Adelsohn i Västerås konsertsal 1985 (bild från SVT:s sändning).
Olof Palme i talarstolen i debatten mot Ulf Adelsohn i Västerås konsertsal 1985 (bild från SVT:s sändning).

Någon dag senare gjorde förresten en annan partiledare succé med lugn och saklighet i en partiledarintervju och Westerberg-effekten blev ett faktum.

Jag läser flera inlägg och texter med fokus på Palme och utrikespolitik, bland annat Linda Nordlund i SvD. Lite kommentarer till den och andra texter här. Högst relevant kritik om Palme och Kuba. Men jag tänker också lite att ”vem är jag att kritisera det?”. Det parti jag var med i under gymnasiet (jag gick ur M våren efter valet pga konservativ backlash) hade verkligen ingen vidare historia vad gäller sjuttiotalsdiktaturer. Bohman motsatte sig alla åtgärder mot Sydafrika, så kraftfullt att den borgerliga trepartiregeringen inte kom vidare i frågan. Men inget värre än att C och FP i alla fall glatt samarbetade med M. Det var först med Ullstens minoritetsregering som det blev en öppning och riksdagen kunde besluta om stopp för investeringar i Sydafrika. Då med stöd över blockgränsen. M var fortsatt emot sanktioner.

När det gäller neutralitetspolitiken och relationen till NATO är det sant att det hycklades ordentligt. Men var det bara Palmes fel? Han blev statsminister 1969 och under de dryga 16 som gick fram till mordet styrdes Sverige under 6 år av borgerliga regeringar. Sällan är väl dessa år så osynliggjorda som när borgerlig ungdom av idag pratar om Palme. Det är som att Palme styrde hela tiden. De borgerliga regeringsåren finns liksom bara när någon åldrad företrädare ska uppmärksammas på en kongress. Varför är det så? Under mina 9 grundskoleår var det borgerlig statsminister under 6. Och säkerhetspolitiken på den tiden uppfattar i alla fall jag som ett område med större samförstånd än idag. Ansvar för hyckleriet torde kunna utkrävas också av en rad borgerliga ledare.

När det gäller Sovjetunionen så är det ju välkänt att uttalanden om ”diktaturens kreatur” avsåg den sovjetstyrda tjeckiska regimen så nog uppfattades det som kraftig kritik av Sovjetunionen. Eftersom jag fanns på den borgerliga sidan hade jag gärna sett hårdare kritik mot östblocket, inte bara från Palmes regeringar utan också från de borgerliga, men att avfärda svensk socialdemokratis syn på Sovjet med det lösryckta citat som Linda Nordlund använder i SvD tycker jag är ohistoriskt. Den kamp om bilden av öststaterna som fördes mellan S och VPK på sjuttio- och åttiotalen var högst reell. Som jag skrev nyss hade jag gärna sett hårdare kritik, men kolla upp Palme och Werner om invasionen av Afghanistan t.ex: ”Werner börjar få rutin på att uttala sig mot sina partibröders illdåd i olika delar av världen. Men han borde fråga sig om det inte är något fel på leninismen.”

Nyanserad bild är alltid bra, men personligen måste jag säga att jag har större problem med en hel del inrikespolitik – som synen på media, motståndet mot det som inom socialdemokratin kallades egenmakt och naturligtvis löntagarfonder – än hur Palme hanterade Sovjet. I alla fall sett till de alternativ som då stod till buds.

Att moderaterna har så svårt att förstå marknadsekonomi

Nu är vi där igen. Moderaterna gör vinst i välfärden till en jämställdhetsfråga. Eller försöker.

En del debattörer på vänsterkanten vill ”förbjuda” vinst när skattepengar är inblandade, men inte om det gäller byggen, mat eller it-tjänster. Det är märkligt. Lika märkligt och än mer förvånande är det när borgerliga debattörer jämställer vinst på skolverksamhet med vinst på exempelvis ett skolbygge.

I artikeln, som är ett svar till vänsterpartiet, skriver moderaterna Ulrika Karlsson (riksdagsledamot) och Nina Lagh (landstingsråd)  flera helt korrekta saker, inte minst att även personal i vården tjänar på att det finns flera arbetsgivare att välja på. Men sen kommer det:

”Varför är det enligt Vänsterpartiet okej för ett företag med manlig vd, som säljer teknisk utrustning till sjukhuset att gå med vinst, men inte för företaget med kvinnlig vd, som kopplar ihop den tekniska utrustningen med den sjuke patienten?”

Alldeles frånsett schablonbilden av vem som är vd var (i välfärdsföretagen är 80 procent av de anställda, men bara 40 procent av cheferna, kvinnor enligt Dagens samhälle) så är det här helt snurrigt. Företaget som säljer teknisk utrustning agerar på en verklig marknad. Landstinget gör en upphandling och sätter upp en kravspecifikation. Alla företag som vill kan lämna offert och landstinget väljer den leverantör som till bäst pris uppfyller kraven. Leverantörerna konkurrerar med pris och kvalitet. Landstinget gör bedömningen och tar ansvaret. Om leverantören i detta scenario gör en vinst så är det tämligen okontroversiellt. Marknaden säkrar att marginalen inte blir orimlig.

Vård som handlas upp i priskonkurrens skulle fungera på samma sätt, men idag är modellen med sådana upphandlingar snabbt på väg ut. Istället råder etableringsfrihet inom ett regelverk där politikerna bestämt priset och utvärderingen av kvalitet läggs på brukaren. Hur moderaterna kan jämföra detta med verksamhet som handlas upp i riktig priskonkurrens är svårbegripligt. Milt sagt.

Om den tekniska utrustning Ulrika Karlsson och Nina Lagh skriver om handlades upp på samma sätt som vård enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem – en lag om etableringsfrihet) så skulle affären ha sett ut så här:

  1. Först skulle landstinget ha satt upp en specifikation.
  2. Därefter skulle landstinget ha bestämt priset.
  3. Sen skulle alla leverantörer som ville få leverera.

OK, någon sorts ersättning ”per användningstillfälle” skulle säkert bli fallet, men ni förstår poängen. Lägg till en svag uppföljning av vad som faktiskt levereras och möjligheterna till höga vinster blir stora.

Det är besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.

Väljarna är inte dumma. Den som på allvar kan presentera ett sätt att långsiktigt finansiera och styra välfärd på ett sätt som ger både legitimitet och valuta för skattepengarna samtidigt som valfriheten bibehålls vinner valet.