Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
I veckans nummer av Tidningen Nu har jag ett debattinlägg där jag pekar på riskerna med Liberalernas förslag till så kallade startjobb. Artikeln finns inte på nätet, så därför kommer hela texten här. (Min rubrik löd ”Vi måste hitta en bättre modell än startjobb”, men redaktören valde att lyxa till den lite.)
Helt fel tänkt med startjobb
Vårt förslag om startjobb omfattar alla ungdomar upp till 23 och alla nyanlända i fem år. I korthet handlar det om att lönen ska vara 14-16 tusen kronor, anställningen befriad från arbetsgivaravgifter och utan rätt att teckna kollektivavtal. Jag tycker att det finns en rad problem med denna modell, även om jag instämmer i att vi behöver göra insatser för att fler ska få jobb. Här tycker jag att nackdelarna överväger.
Med startjobb får vi politiskt beslutade löner. Det är något helt nytt och mycket oroande. I förlängningen får vi avtalsrörelser där staten är en direkt ansvarig part, vi får medarbetare som i händelse av konflikt kommer att strejka mot regering och riksdag. Vi bygger med nödvändighet in risken för politiska strejker i systemet och frestelsen att skriva ”Höjda minimilöner” på valaffischerna. Ja, eller ”sänkta” om man tror sig vinna röster på det. Detta är skälet till att Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv så tydligt tog avstånd från förslaget.
Startjobbsmodellen är också en utpräglat kollektiv lösning. Samma för alla, oavsett behov. Jag hoppas att vi liberaler kan hitta mer individuellt anpassade lösningar. Långt ifrån alla under 23 har ju t.ex. svårt att få jobb.
Motargumentet då lyder ”men det här påverkar ju inte de jobb som redan finns”. Det är klart det gör. Om priset för arbetskraft sänks kommer arbetsgivarna i takt med att ny personal ska anställas att nyttja den lägre prisnivån. Det är enkel marknadsekonomi. Låt oss ta området personlig assistans. Där finns redan idag en konkurrens mellan å ena sidan bolag som betalar pension, försäkringar och följer regler enligt kollektivavtal, och å andra sidan bolag som har väsentligt sämre arbetsvillkor på en rad punkter. Staten pressar ersättningen – ibland med hänvisning till branschens lönsamhet – och successivt blir det allt svårare för den första gruppen att klara sig. Med de nya startjobben blir kostnaderna ännu lägre. Företag som vill kan tjäna extra pengar genom att använda dessa. Avsluta några visstider, anställ nya startjobbare och sen är man igång. Starta om i ett nytt bolag om det behövs. Vinsterna i dessa företag går upp och effekten blir på lite sikt att staten pressar ersättningsnivåerna ytterligare. För så fungerar marknaden. Till slut slås alla företag med avtal på nuvarande kollektivavtalsnivåer ut. Lönen på området har sänkts.
Ett sådant scenario innebär också rejält minskade intäkter för staten. Minns de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som vi införde under alliansåren. En utvärdering från IFAU visade att de kostade ca 17 miljarder kronor och att varje skapat jobb gick loss på lite över en miljon. (Personlig assistans är i en sådan jämförelse billigt.)
Modelen med startjobb dök upp i en rapport från partiet i samband med avtalsrörelsen i våras. Det hette då att om inte parterna agerar så verkställer vi hotet om att lägga oss i lönebildningen. Förslaget har inte varit ute på samråd och inte behandlats på landsmöte, trots att det innebär en radikal kursomläggning vad gäller politik och löner. Nu är startjobb en bärande del av vår politik och en central punkt i integrationsförslaget. Det är hög tid att vi också diskuterar startjobben i sig. Ska arbetsmarknadspolitiken fokusera på individ eller kollektiv? Vill vi ha politiskt beslutade löner?
Jag föredrar en modell där staten subventionerar arbetsgivare som anställer människor som står långt ifrån arbetsmarkanden men lämnar lönebildningen åt parterna. Jag vill också se ett ökat fokus på de bristyrken som vi ser framöver. Flertalet av dessa kräver gymnasieutbildning. Det kan vi lösa.
Johan Enfeldt
Uppsala