Ovärdigt om offentlighetsprincipen i skolan av Centerpartiet

Idag var det riksdagsdebatt. Centerpartiets Annie Lööf gick till angrepp på regeringen för förslaget om att införa krav på att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Angreppet var också en av de saker som partiet valde att lyfta fram på sociala medier.

Från Centerpartiets officiella konto på twitter.

Partisekreterare Michael Arthursson fyllde på:

Centerpartiets partisekreterare på twitter.

Detta är både illavarslande och ovärdigt. Illavarslande eftersom det antingen betyder att Centerpartiet ändrat sig i en viktig fråga eller inte vet vad de själva drivit för linje (oklart vilket som är värst). Ovärdigt eftersom både skolan och en partiledardebatt i Sveriges riksdag förtjänar bättre. Centerpartiet har både slutit uppgörelser och motionerat om frågan. Det här är bakgrunden till förslaget:

Friskolekommittén

I den parlamentariska Friskolekommittén gjordes en uppgörelse mellan alla partier utom V och SD om att offentlighetsprincipen ska gälla också fristående skolor. Så här står det i kommitténs betänkande från augusti 2013:

Ur Friskolekommitténs betänkande, sid 299.

Inga i sammanhanget viktiga partier lämnade reservationer eller särskilda yttranden avseende detta.

Utredningen

Som ett resultat av Friskolekommittén tillsatte alliansregeringen i juli 2014 utredningen Offentlighetsprincipen i fristående skolor, Dir. 2014:91.

En särskild utredare ska lämna förslag om hur offentlighetsprincipen i praktiken kan införas i fristående skolor och göra konsekvensanalyser av en sådan reglering.

Ur direktiven till utredningen.

Notera att detta alltså var när Annie Lööf fortfarande var minister i en alliansregering. Beslutet om direktiven togs vid ett regeringssammanträde den 19 juni 2014 .

Budgeten 2015

Efter valförlusten i september 2014 lade allianspartierna en gemensam budgetmotion inför 2015. Den minnesgode kommer ihåg att alliansbudgeten vann i riksdagen, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är vad allianspartierna var överens om gällande skolan:

Ur avsnitt 9.2. Rätt att välja skola – skärpt kvalitetskontroll, alliansens gemensamma budgetmotion inför 2015.

Centerpartiets omsvängning

Idag gick alltså Annie Lööf till hård attack på regeringen för att de föreslår en sak Centerpartiet inte bara drivit utan också slutit uppgörelser med andra partier om. Att de skulle ha glömt sitt tidigare ställningstagande i frågan ter sig osannolikt. På hemsidan står fortfarande att de vill ”Att samma villkor ska gälla för fristående och kommunala skolor”. Därför måste jag anta att de faktiskt har ändrat sig. Jag har inte sett några svar på frågan om varför, och inte heller hittat några tidigare utspel där Centerpartiet meddelat att de ändrat sig. Om Centerpartiets medlemmar fått tycka till är oklart.

Det vi vet har hänt är dock att remisssvaren på utredningens förslag har offentliggjorts. Friskoleföretagens organisationer och lobbyister är kritiska. Så här skrev Almega om hur de ser på offentlighetsprincipen i sitt remissvar på utredningen:

Det kan få stora, allvarliga och oanade konsekvenser. Inte minst finns det en överhängande risk för att friskolor kommer att begära ut information av varandra i konkurrensstörande syfte, och att organisationer som på ideell grund är mycket kritiska mot friskolor kommer att begära ut stora mängder information i syfte att störa friskolornas verksamhet. Risken finns för en form av ”informationskrig” där företag, myndigheter, media, individer och organisationer lägger stor energi på att begära ut information av varandra.

Ur Almegas remissvar.

Kanske är det så att det där som sägs lite skämtsamt ibland –att Centerpartiet är Almegas politiska gren – stämde idag?

Vårt skolsystem förtjänar partier och politiker som förmår att göra uppgörelser och som förmår att hålla dem, men också partier som motiverar varför när de ändrar sig. Det vore rimligt med en förklaring från Centerpartiet.

Skolan i Enköping behöver konkreta mål, inte önsketänkande

Att jobba tillsammans för att uppnå ett mål kan vara både stimulerande och utvecklande. Det förutsätter att målet är förankrat i verkligheten och att det finns grundläggande förutsättningar. Många som i sin yrkesroll arbetat utan förutsättningar för att nå helt orealistiska mål vet vad som händer annars: Det blir demoraliserande och nedbrytande. Därför är jag bekymrad över skolan i Enköping, kommunen där jag bor. Ikväll är det kommunfullmäktige och jag har den största respekt för alla politisk aktiva som upprätthåller demokratin i en kommun. Jag vet att det är svårt, slitsamt och många gånger otacksamt. Jag vet att det handlar om att prioritera, kompromissa och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Med det sagt måste jag säga att de mål som sätts för skolan i förslaget till kommunplan och budget tyvärr är långt ifrån verkligheten. Jag kommenterar inte ekonomin här, det har Tankesmedjan Balans redan gjort (Läs, följ och stöd!) utan håller mig till målen. Bilden nedan visar konkretiseringen av kommunfullmäktiges målbild för skolan 2023:

Ur förslaget till kommunplan och budget, avsnittet KF mål 2023.

Hur verkligheten ser ut? Skolverkets statistik visar att det krävs stordåd för att nå mål 4 om att alla ska klara gymnaisebehörighet och mål 5 om att alla ska ta gymnasieexamen. 2018 såg det ut så här:

Det är inte bara resultaten i sig som gör målen orealistiska om man inte samtidigt satsar *stora* resurser. Det år också det allt mer splittrade skolsystemet. På femton år har skillnaderna mellan skolorna i kommunen ökat snabbt.

  • 2003 skilde det 34 poäng mellan snittbetyg på skolan med lägst respektive högst. Idag skiljer det 55 poäng.
  • 2003 skilde det 13 poäng i snittbetyg mellan flickor och pojkar. Idag skiljer det 31 poäng.
  • Mellan flickorna på skolan med högst snittbetyg och pojkarna på skolan med lägst skiljer det svindlande 96 poäng.

Jag är inte emot målen i sig. Vi borde ha ett skolsystem som klarade dem. Problemet är att mål som inte är förankrade i verkligheten leder fel. De skapar en illusion hos beslutsfattarna om att läget är bättre än det är samtidigt som de riskerar att bli demoraliserande för personalen. Vilka mål skulle behövas för skolan i Enköping? Jag tycker att realistiska mål som anger en riktning vore att föredra. Några exempel vore:

  • Minska skillnader mellan pojkar och flickor.
  • Vända utvecklingen mot allt större skillnader mellan skolor.
  • Öka andelen behöriga lärare genom att aktivt söka upp lärare som lämnat yrket

Sådana mål kan göras konkreta. På bara 4 års sikt kan vi inte vänta oss underverk men vi kan ha hunnit med flera steg i rätt riktning. jag ser hellre en kommunplan som tydligt anger kommunens problem och försöker lösa dem steg för steg än en som sätter upp mål på formen ”om vi bara jobbar lite annorlunda kommer allt bli bra”.

Det är inte fler kontroller skolan saknar. Skolan saknar politiskt ansvarstagande.

Idag skriver jag i Dagens Samhälle med anledning av de senaste veckornas diskussion om religiösa friskolor i allmänhet och de skolor där SÄPO gripit in i synnerhet.

Vi har skapat ett system där det demokratiska inflytande beskurits så hårt att oegentligheter i vår gemensamt finansierade skola inte går att komma åt med politiska beslut. Det är detta riksdagen behöver ändra på. Skolan ska stå under demokratisk kontroll. De folkvalda kommunpolitiker som betalar ut skolpeng måste få möjlighet att stoppa skolor som inte fungerar. Vi medborgare måste kunna kräva det av dem. Frågan om religiösa friskolors vara eller inte vara är i sammanhanget ett sidospår. Så länge vi har en skola bortom demokratisk kontroll och insyn kommer skandaler som den nu aktuella att vara både möjliga och logiska.

Läs hela artikeln här.

Skolmarknaden är mer än skolval

I förra veckan följde jag en twitter-diskussion där nationalekonomen Dany Kessel efterlyste invändningar i sak mot den rapport han och kollegan Elisabet Olme skrev för Svenskt Näringsliv i april i år. Rapporten heter ”En välfungerande skolmarknad”. Här är mina kommentarer och invändningar.

En tveksam premiss om skolmarknaden

Min första invändning är att rapporten sätter likhetstecken mellan skolval och skolmarknad. Författarna skriver så här om en algoritm för skolval:

Man kan tänka på algoritmen som det som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt på så sätt att den reglerar hur de två olika sidorna (skolorna och familjerna) av marknaden ska interagera.

Citat från sidan 6 i rapporten av Dany Kessel och Elisabet Olme.

Jag menar att det är en mycket förenklad bild som helt bortser från finansiering, alltså vem som betalar och hur (grundläggande på en marknad) samt regler för etablering. Min uppfattning är att väldigt få i skolans värld skulle hålla med om rapportens snäva definition. Skolmarknaden består förutom av skolval också av ersättningssystem, skolpeng, etableringsfrihet och det faktum att utbudsansvaret ensidigt ligger på kommunerna. Egentligen borde författarna själva inse detta då de i inledningen till rapporten beskriver att systemet med skolval infördes i början av 90-talet, men att det var först under perioden 1998 till 2009 som vi såg den stora expansionen av fristående skolor. Vad hände 1998? Jo. Riksdagen beslutade att höja ersättningen för fristående huvudmän till 100 procent av kommunens kostnader. Tidigare hade den legat på 85 procent.   De ekonomiska förutsättningarna för lönsamhet förbättrades alltså kraftigt och friskolebranschen expanderade. Enkel marknadsekonomi tycker jag. Det är fel att påstå att det är skolvalet som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt. Skolvalet är en del av flera.

Men går det verkligen att tjäna pengar på att starta en skola?

Min andra invändning handlar också om ekonomi. Författarna skriver att vårt system inte kan belöna det risktagande det innebär att starta en ny skola. Det är uppenbart att friskolebranschen ser annorlunda på den saken. Som rapportförfattarna själva skriver ökade andelen elever i fristående grundskolor från 1,6 procent 1998 till nästan 15 procent 2009.

I Internationella Engelska skolans (IES) senaste kvartalsrapport håller koncernen fast vid målen om två till tre nya skolor per år och ett rörelseresultat (på EBIT-nivå) på 8 procent.

Det är för mig oklart varför rapportförfattarna så tydligt bortser från hur lönsamt det kan vara att etablera en ny fristående skola och istället skriver om ”en situation där risktagande inte kan belönas”.

Rätten att stänga dörren

Min tredje invändning handlar om det Kessel och Olme kallar kapacitetsbegränsningar. Så här skriver de:

Vidare är det så att skolor med väldigt få sökande i många fall ändå fyller sina platser tillräckligt mycket för att de ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet – detta för att de mer populära skolorna lider av kapacitetsbegränsningar.

Citatfrån sidan 4 i rapporten.

Så funkar det ju inte. Anledningen till att säg 15 elever inte får plats på IES eller Kunskapsskolan i åk 4 är ju att skolorna själva har rätt att bestämma när det är fullt. De kan alltid ha fulla klasser. PÅ IES hemsida står t.ex. att läsa nedan:

Från sidan Vanliga frågor hos IES.

Barbra Bergström, grundare av IES, uttryckte saken så här i en intervju med Svenskt Näringliv:

I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.

Internationell Engelska skolans grundare Barbara Bergström i en intervju med Svenskt Näringsliv 2016-10-28.

Att resonera om vilka elever som inte får den skola de valt och därför hamnar på en mindre populär skola går faktiskt inte att göra utan att ta med två av de grundläggande mekanismerna på skolmarknaden idag:

  1. Friståeende skolor bestämmer själva hur många elever de vill ta emot.
  2. Kommunerna har ett ensidigt ansvar att garantera skola för alla elever som behöver.

Dessa två saker nämns inte alls i rapporten. Det, menar jag, är en stor brist.

Kommunen som avgränsning

Min fjärde invändning handlar om att Kessel och Olme missar hur sökmönster ser ut i verkligheten. De är i sin rapport helt fokuserade på lösningar inom en kommun och beskriver hur de vill se en antagning som ”samordnas mellan kommunen och de fristående aktörerna i kommunen”. Det räcker inte. Verkligheten ser annorlunda ut:

Utpendling, alltså hur många elever folkbokförda i respektive kommun som valt skola – kommunal eller fristående – i annan kommun. Från Skolverkets statistik.

Diagrammet ovan visar hur stor andel av elever skrivna i tre kommuner som går i skola utanför kommungränsen. Alla är kransortskommunner runt storstad och de flesta som håller på med skola och skolpolitik vet att i sådana finns en effekt där elever dras in mot centrum. Rapporten missar helt hur detta mönster ska hanteras.

Etableringsfrihet

Min femte invändning handlar om etableringsfrihet. I rapporten resonerar Kessel och Olme om riskerna med att etablera en ny skola. De menar att ett bättre organiserat skolval skulle ge bättre information i förväg om efterfrågan på en ny skola. Ingen vill ju stå med för få elever. Här vill de minska riskerna för både kommuner och fristående huvudmän, men de missar helt att nämna de väsensskilda förutsättningarna. Friskolan har ett eget val och kan välja att etablera sig eller ej. Den kan dessutom genom offentlighet följa kommunens planer och agera därefter, utan att behöva visa sina kort. För kommunen är det tvärtom. Kommunen måste ha en plan för att garantera alla elever plats, detta som en följd av kommunens ensidiga utbudsansvar. Kommunen måste också ha beredskap även om en friskola annonserar planer. En friskola kan nämligen närsomhelst dra sig ur. Till skillnad från friskolans beslutsprocess har allmänheten insyn i den kommunala.

Vem har råd att välja?

Min sjätte invändning handlar om föräldrars ”valuta”. Rapportförfattarna beskriver närhetsprincipen som  en sådan:

Exempelvis får, enligt närhetsprincipen, en elev som bor nära en skola, högre prioritet på den skolan jämfört med en elev som bor längre bort. Eleven som bor närmare kan därför “bjuda högre” eller “betala mer” när båda söker skolan och får därmed platsen.

Citat från sidan 4 i rapporten.

Det är ju sant. Men i ett scenario med skolval för alla, vilket är vad rapportförfattarna tänker sig, finns ju också en betydligt mer konkret valuta: Vanliga pengar i vardagen. Föräldrar måste ha råd att skicka sina barn till skolan. Det spelar såklart stor roll för vilka som kan välja skola om kommunen bara följer lagens krav och enbart ger skolskjuts till närmaste kommunala skola eller om alla får busskort oavsett vilken skola de valt. Den här mycket konkret vardagsekonomiska frågan måste även nationalekonomer kunna ta in i sina mer övergripande resonemang. En aldrig så bra algoritm kommer inte hjälpa om plånboken ska avgöra vilka skolor en familj kan söka.

Information eller marknadsföring?

Min sjunde invändning handlar om marknadsföring. Rapportens utgångspunkt är att föräldrar ska kunna fatta ”mer informerade beslut” när de väljer skola. Detta ska ske genom samordnad insamling och analys av sökbeteenden. Idag finns inte sådan information samlad och föräldrar måste söka olika skolor på olika sätt. En samordning vore såklart bra, men kommer en sådan rå på olika skolors marknadsföring? Är det inte risk att en samordnad ansökan och antagning också kommer ställa rejäla krav på hur och med vilka medel skolor får marknadsföra sig? Är inte risken att stora resurser till marknadsföring övertrumfar aldrig så vällovliga ambitioner i vilken algoritm som helst? En gymnasieskola i Stockholm uppvisade förra sommaren så stora kvalitetsbrister att den stängdes av Skolinspektionen.
”Huvudmannen har under en längre tid bedrivit en verksamhet i strid med gällande lagstiftning och inte visat förmåga att åtgärda det Skolinspektionen påpekat”, skrev Skolinspektionen. Trots det landade skolan på 50:e plats av 89 när det gällde antal förstahandssökande per plats tidigare samma vår.

En bra skola. Eller en populär?

Min åttonde, och viktigaste, invändning handlar om vad vi ska ha för kriterier för en bra skola. Kessel och Olme är fokuserade på det som de kallar ”populära” skolor. De vill ha varningssystem för skolor ser ut att bli ”impopulära”. Hela rapporten genomsyras av att syftet med rapportförfattarnas förslag till samordnat skolval med nya algoritmer är att premiera skolor som blir valda. De vill använda skolvalet som ett ”substitut för några av de kvalitetsdrivande marknadsfunktionerna som saknas på skolmarknaden”. Detta trots att de i inledningen redovisar hur svårt det är att säga något om huruvida skolval i Sverige haft positiva effekter på kvalitet eller ej. Rapportförfattarna ser populära och impopulära skolor, inte skolor som är mer eller mindre bra på att ge alla barn en god utbildning. Rapportförfattarna verkar ha en syn på skolan som är långt ifrån min egen. Ytterst är frågan:

Ska vi ha en skola och ett skolval som är bra för för barnen och samhället, eller för föräldrarna och huvudmännen?

Kan man inte se isolerat på skolvalet?

Det är klart man kan. Däremot tycker jag inte att man genom ett så smalt angreppssätt kan göra anspråk på att skapa ”En väl fungerande skolmarknad”. Till det behövs en helhetssyn på de faktorer som faktiskt påverkar marknadens funktion.

Mina invändningar till trots har rapporten poänger vad gäller den administrativa och praktiska hanteringen av skolval. Det finna såklart fördelar med att samordna antagningen på det sätt som rapportförfattarna föreslår. Det jag inte alls håller med om är synen på skolval som den grundläggande mekanismen på skolmarknaden. Den riskerar att leda läsaren till slutsatsen att övriga delar i systemet inte behöver ändras. Rapportens titel är nämligen inte ”Ett väl fungerande skolval ”, vilket hade varit rimligt, utan ”En välfungerande skolmarknad”. Det senare tycker jag inte att rapportförfattarna har täckning för.

Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Tweet från Liberalernas twitter-konto.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

  • Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.
  • Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.
  • Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
    som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.
  • Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

Hyrpersonal i vården: landstingen förstår inte upphandling

I vinter har jag skrivit en rapport om hyrpersonal i vården för Arena Idé. Utgångspunkt var några iakttagelser jag gjorde under min tid som landstingspolitiker. Trots idoga försök att minska beroendet av hyrpersonal ökade det. Hela tiden. Den allra kortast tänkbara sammanfattningen av rapporten är:

Det är bra att landstingen satsar på att bli bättre arbetsgivare, men det räcker inte. De måste också bli bättre upphandlare.

Här säger jag några korta ord om rapporten:

Lanseringsvideo från Arena Idé.

Idag på morgonen skrev jag och Arena Idés utredningschef i Svenska Dagbladet och Aftonbladet om rapporten. Utöver det har bland andra Vårdfokus, Dagens Samhälle, Dagens Arena, Upphandling 24, Läkartidningen, ETC och Arbetsvärlden skrivit artiklar.

För den som vill se seminariet från lanseringen på ABF finns en video på Arnea idés Facebook-sida samt nedan. Jag berättar först i en dryg kvart om rapporten och dess förslag. Sedan blir det kommentarer från
Ragnhild Karlsson, vice ordförande för Vårdförbundet, Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, Malena Ranch, regionråd (Mp) och Carl Nettelblad, regionstyrelseledamot (L). Det hela avslutas med en kort diskussion.

11 tips till kommunpolitiker som vill minska skadeverkningarna av dagens skolmarknad

Fick i påskhelgen en relevant fråga på twitter av @RickardHellenba som undrade om konkreta tips på vad man kan göra lokalt för att minska skadeverkningar av det skolsystem vi har idag. Jag gjorde ett försök som blev till 11 punkter:

  1. Skolors storlek. Se till att inte skapa skolor med för få paralleller. En kommun jag besökt hade gått från 300 åk9-elever i 3 skolor till 365 i 8 (!) skolor på femton år. Då ökar skillnaderna mellan skolor snabbt. Här berodde det bara delvis på fristående skolor.
  2. I tillväxtkommuner, fundera noga över nya skolors placering för att minska effekten av bostadssegregation. Om man växlar från större skola centralt till mindre skolor närmre bostadsområden riskerar skolsegregationen öka givet hur vi ofta bygger.
  3. Lämna inte frågan om infrastruktur till fristående aktörer, dvs tänk inte ”det där området är så attraktivt så där kommer en friskola att lösa behovet av skolplatser”. Det är att abdikera från ansvar.
  4. Se till att den egna (och helst andra) partigrupper hålls informerade om hur stora skillnaderna är mellan skolor i kommunen och hur de utvecklas. Det är nödvändigt för att frågan ska få tillräcklig uppmärksamhet. Siffrorna får inte stanna i typ Barn- och utbildningsnämnden.
  5. Ägna särskild uppmärksamhet åt skillnaderna mellan pojkar och flickor. Det är sant att de var stora förr också, men samhället var mycket mer tolerant mot misslyckad skolgång då. De stora skillnaderna mellan pojkars och flickors skolresultat får alldeles för lite uppmärksamhet
  6. Gå noga igenom kommunens socioekonomiska omfördelning. Räcker den till ”mindre grupper och bästa lärarna” där de mest behövs? Oftast inte. Om det är politiskt svårt att göra stora förändringar (det är det ofta), se till att i alla fall göra små. Varje år.
  7. Runda skolbudgeten och ersättningssystemet genom att använd pengar utanför det som blir beräkningsgrund för skolpeng. Använd t.ex. socialbudgeten till att stärka särskilt utsatta skolor. Det som inte självklart är skolans uppgift får man finansiera med andra pengar.
  8. Var uppmärksam på om andelen obehöriga lärare blir högre på vissa skolor. Vidta åtgärder. I kommunala skolor är det politikens ansvar att agera. Fördelningen av obehöriga lärare mellan kommunala skolor är en politisk fråga.
  9. Frestas inte att ta in hyrpersonal. Det är ett säkert recept på snabbt ökande kostnader och i praktiken sämre villkor för den egna personalen och ännu svårare att rekrytera.
  10. Försök lokalt få kontakt med behöriga lärare som lämnat skolan och jobbar i andra yrken. Prata med dem. Ge dem en bra deal. Vi har inte råd att låta barn få bristfällig undervisning samtidigt som vi inte är beredda att åtminstone försöka få tillbaka lärare som lämnat yrket.
  11. Ta varje tillfälle att prata med partiföreträdare på riksplanet om hur resultat och segregation utvecklas lokalt. Om hur skolmarkanden bakbinder kommunen. Tänk på att de ofta ser jämförelser mellan kommuner, men missar vad skolmarknaden ställer till med inom en kommun.

Med fler skolpolitker som på allvar vill försöka minska skadeverkningarna av dagens skolsystem i kommunerna kommer det gå fortare att få politiker på riksplanet att agera.

Så blir familjeveckan en bra reform

Två nya pappamånader i en kraftigt förlängd föräldraförsäkring! Låter det radikalt? Det är det, men det är redan på väg att bli verklighet. En av punkterna i Januariavtalet, uppgörelsen mellan S, Mp, C och L, är den så kallade familjeveckan som socialdemokraterna lanserade i valrörelsen 2018. Som få andra politiska förslag ställs detta i politisk debatt mot andra behov. Argument på formen ”om vi inte kan betala anständiga pensioner ska vi inte subventionera medelklassföräldrars ledigheter” är vanliga. Det är å ena sidan sant att politik är att välja, men det är också sant att den sortens argument kan användas mot alla politiska förslag. Jag har själv ställt ROT-avdrag mot höghastighetståg, t.ex. Resonemangen bär sällan framåt om de inte framförs av någon som faktiskt vill göra något annat med pengarna och är beredd att presentera ett sådant förslag (det ville jag med tågen). Den som inte vill satsa pengarna på annat måste istället argumentera i sak. Jag tycker att det finns flera saker med familjeveckan som är bra, men det finns också flera b. Rätt utfört kan det bli en bra reform. Fel utfört blir det dyrt, sämre för företagen och drabbar skolan.

Definition

Familjeveckan innebär, så som den definierades i ett PM från socialdemokraterna i valrörelsen, att:

  • Alla föräldrar får 1 vecka, dvs 5 dagar, ledigt varje år de har ett eller flera barn i åldern 4 till 16 år.
  • Ledigheten ska endast vara möjlig att ta ut när skola/förskola har stängt och ge ersättning motsvarande VAB.
  • Familjeveckan ska inte kunna överlåtas mellan föräldrar utan vardera vårdnadshavare får sin vecka. En ensam vårdnadshavare får två.

I Januariavtalet anges att 3 av familjeveckans fem dagar per förälder ska införas i ett första steg.

Vad innebär familjeveckan i praktiken?

Det ligger nära till hands att jämföra med föräldraförsäkringen. Vi tar ersättningsnivån först. Den motsvarar grovt den högre nivån i föräldraförsäkringen. Konstruktionen är dock annorlunda eftersom den utgår från vårdnadshavaren och inte antalet barn. Ledighet ges med familjeveckan per vårdnadshavare. Ledighet i föräldraförsäkringen ges till vårdnadshavare per barn.

Antal lediga dagar med familjevecka för en förälder med ett barn blir under 12 år totalt 12*5=60 dagar. Om det första barnet får ett syskon efter två år tillkommer ersättning under ytterligare två år, dvs tvp familjeveckor till. Den som har tre barn med två år mellan varje får alltså familjevecka från första barnet fyllde 4 till sista barnet fyller 16. Det blir sammantaget 16 år med familjevecka. En formel för att räkna ut antalet lediga dagar för en vårdnadshavare med gemensam vårdnad ihop med någon annanblir:

Antal dagar med familjevecka = (12 + <antal år mellan yngsta och äldsta barn>)*5 så länge inte åldersskillnaden är större än 12 år.

  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen kallats fyra nya lediga månader.
  • Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen inneburit två nya ”pappamånader”.

Det är radikalt. Det är dags att vi pratar om reformen på det sättet.

Vilka problem finns med föräldraförsäkringen idag?

Dagens föräldraförsäkring har flera problem, det mest uppenbara är att den medger ett skevt uttag där kvinnor blir frånvarande från arbetsmarknaden i högre utsträckning än män. Detta är dock inte det enda. Idag saknas i praktiken koppling mellan rätt att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning, vilket i kombination med en generös rätt att spara ersättning gör att arbetsgivare kan se enskilda medarbetare vara borta under mycket lång tid. För barn som går i skolan idag kan föräldrar inte ta ut sparad föräldraledighet, men för de som är födda efter 1 januari 2014 har föräldrar rätt att spara föräldraledighetsdagar ända upp till 12 års ålder. Detta efter ett mycket olyckligt och illa genomtänkt beslut av alliansregeringen. Eftersom arbetsgivare inte har rätt att neka föräldraledighet kommer föräldrar att ha förtur till attraktiva ledighetsveckor framför icke föräldrar i ännu högre utsträckning än idag. En starkare koppling mellan ersättning och ledighet samt ett stopp för att spara ledighet längre än till barnet är 7 eller 8 år skulle lösa många problem. En individualisering, dvs ett stopp för möjligheten att överlåta dagar mellan föräldrarna skulle lösa det största.

Skolplikten och ledigheter

Allt oftare vittnar personal i skolan om föräldrar som söker/kräver ledighet för sina barn under terminerna istället för att resa på semester under loven. Detta stör skolans planering, försvårar arbetet i klasserna och orsakar merarbete för lärarna. En stärkt tillämpning av skolplikten, dvs svårare att få ledighet för semesterresor, skulle stärka skolan.

Vilka problem löser familjeveckan?

Tanken med familjeveckan enligt socialdemokraterna PM om förslaget är att underlätta för föräldrar.

” För många löntagare är det svårt att ta ledigt under skollov och studiedagar. Inte minst för ensamstående och i yrkesgrupper där man inte kan ta ledigt hur som helst.

En planeringsdag på förskolan eller att tonåringen sitter ensam hemma på lovet betyder ofta extra stress för föräldrarna.”

Ur Socialdemokraternas motivering.

Det ligger såklart mycket i det. Att inte ha rätt att ta ledigt när skola och förskola håller stängt är ett problem för många, inte minst för föräldrar med jobb i vård och omsorg. Högutbildade tjänstemän klarar sig ofta bättre, inte minst genom möjligheter att enstaka dagar arbeta hemifrån eller genom att använda flextid. Sådant fungerar sämre i schemalagda yrken.

Så blir familjeveckan en bra reform

Jag är skeptisk till familjeveckan om den inte införs i ett sammanhang kopplat till föräldraförsäkringen. Om den införs behövs också justeringar i regler för ledighet från skolan.

  • Ta bort möjligheten att spara dagar i föräldraförsäkringen längre än till barnet fyllt sju år. Idag får man spara dagar till barnet är 12.
  • Växla ut 60 eller 90 av dagens 90 dagar med ersättning på den lägre garantinivån mot den nya familjeveckan som alltså gäller under 12 år.
  • Formalisera reglerna för när familjeveckan får tas ut så att det inte utvecklas sätt att ta ut ledigheten när skolplikt råder.
  • Säkra att dörren till att överlåta ledighet inom ramen för familjeveckan hålls stängd.
  • Inskränk ytterligare möjligheten för barn att få ledigt från skolan för semester med familjen.
  • Kräv att förskolor och fritidshem inte tillåts använda familjeveckan som argument för att hålla stängt. Familjeveckan kommer inte att täcka alla lovdagar.

På detta sätt blir familjeveckan en reform som kommer att:

  • Vara bra för skolan, eftersom den förstärker skolplikten och ökar alla barns möjlighet til återhämtning under loven.
  • Öka jämställdheten, eftersom den ökar den individualiserade eller kvoterade delen i föräldraförsäkringen kraftigt, från 3 till 5 månader.
  • Vara legitim, eftersom den inte så kraftigt ökar möjligheten att vara borta från arbetet.
  • Minska risken att föräldrar tappar kontakt med arbetslivet.
  • Bli mindre kostsam, både för staten och för arbetsgivarna.
  • Öka förutsägbarheten för arbetsgivare, inte minst i offentlig sektor.
  • Minska frustration och konflikter på arbetsplatser då den rätt att vara föräldraledig som övertrumfar semesteransökningar begränsas till färre år.

På det hela taget bör punkterna ovan vara en bra utgångspunkt för förhandlingar mellan socialdemokrater och liberaler om familjeveckans införande. Det kräver dock att reformen börjar diskuteras som en del i föräldraförsäkringen. Familjeveckan bör kunna vara en attraktiv reform trots de ovan föreslagna inskränkningarna i föräldraförsäkringen.

Om politik, pengar och lojaliteter

Ska den som är vald att representera mig i EU-parlamentet påverkas av ekonomiska intressen utanför politiken? Jag ser nu vänner från politiken argumentera för att välbetalda styrelseuppdrag vid sidan om tunga politiska uppdrag inte skulle vara ett problem. Jag håller inte alls med.

Styrelseledamöter i aktiebolag har en långtgående lojalitetsplikt med bolaget och bolagets vinstsyfte. Självklart ligger det i ett exportberoende företags intresse att ha insyn i eller ibland till och med försöka påverka hur regler som bestäms i riksdagen och i EU kan komma att se ut. Sjävklart spelar utformningen av sådant som utstationeringsdirektiv och fri rörlighet för arbetskraft roll för lönsamheten i bolag som använder personal från andra länder. Självklart spelar regler för hälso- och sjukvård på Europa-nivå roll för bolag i medicintekniksektorn. Det är bara några exempel där jag inte vill att min ledamot och lagstiftare ska ha andra lojaliteter än till sina väljare. Agerar ledmoten som förtroendevald eller som bolagets förlängda arm in i viktiga beslutande församlingar?

Jag vill inte behöva ställa frågan.

Därutöver har vi frågan om att praktiskt sköta uppdraget. Hög arbetskapacitet hjälper inte om det är styrelsemöte samtidigt med en viktig omröstning eller förhandling i parlamentet. Vi är förvisso många som är vana vid att sköta uppdrag på kvällar och helger, men tro mig, styrelseuppdrag med årsarvoden i paritet med eller över sjuksköterskelöner funkar inte så. Att både riksdagsledamöter och EU-parlamentariker är frånvarande ibland är naturligt, men hur ofta kan de vara det? De aktuella bolagen, Elekta och Beijer Alma, har enligt respektive bolagsordning årligen minst sju (7) styrelsemöten vardera. Och är det verkligen OK att vara frånvarande från ett förtroendeuppdrag på heltid för att tjäna pengar på annat? När det sker har ledamoten sagt mig som väljare att idag var sidouppdraget viktigare än min röst. Med tanke på hur många som jag sett uppröras över SD:s frånvaro i beslutande församlingar är jag förvånad att se så många ta så lätt på detta.

Ett argument för höga arvoden i heltidsplitik (t.ex. riksdag och EU-parlament) är att minska risken för att politiker skaffar sig dubbla lojaliteter genom sidoinkomster, helt enkelt att minska risken för att politiker ska kunna påverkas av pengar utifrån. Det argumentet faller om det blir vanligt med den här typen av uppdrag med arvode på samma nivå som förtroendeuppdraget ger.

Med det sagt. Jag tycker också att Cecilia Wikström är en av de mest framstående svenska EU-parlamentarikerna. Det är såklart därför hon är attraktiv i näringslivet. Så här skrev Elekta när hon valdes in där:

”Cecilia Wikström har bred erfarenhet och kunskap om internationella och i synnerhet europeiska närings- och samhällsfrågor. Hon är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet där hon bland annat är ordförande i Europaparlamentets utskottsordförandekonferens. ”

Ur Elektas pressmeddelande 2018-06-12

Vem tror att ett bolag skulle valt in en parlamentsledamot utan inflytande i styrelsen?

De som nu försvarar Cecilia Wikströms sidouppdrag och sidoinkomster har dock rätt i en sak. Saken har varit känd länge och frågan borde ha hanterats långt tidigare. Hennes röst, driv och kunnande behövs i EU-parlamentet. Då får inte osäkerheten om lojaliteter kvarstå. I alla fall inte för mig. Det handlar inte om vare sig parti eller person. Jag är orolig för att pengar och särintressen på sikt kan skada tilltron till demokratin. I en partiledarstrid way back var jag team Leijonborg. Jag minns besvikelsen när han långt senare tog uppdrag som ordförande i den viktiga Friskolekommitteén samtidigt som han var konsult på ett lobbyistföretag. Inga av oss medborgare fick reda på vad lobbyistföretaget hade för kunder. Det solkade ner en viktig statlig kommitté och jag kritiserade det då. Det var 2013. Jag kritiserade också S i Uppsala som lät landstingsrådet Bertil Kinnunen sitta kvar flera månader efter att han 2018 skrivit på för ett av landets största lobbyistföretag med inriktning mot landsting.

Min kritik gäller såklart också de nu aktuella fallen. Den som utreder stöd till bioenergiföretag ska inte ha egna ekonomiska intressen i bioenergiföretag. Den som utreder något för skattebetalarnas räkning överhuvudtaget ska inte ha kopplingar till lobbyistbranschen. Medborgarna har rätt att veta vilka lojaliteter en utredare har. Det gällde Leijonborg då och det gäller Wetterstrand nu.

Politik är så viktigt att jag tror det är farligt att riskera förtroendevaldas förtroende och integritet.