En politisk öppning i debatten om skolmarknaden

Det är när detta skrivs fortfarande oklart hur det går med regering, misstroendevotum och arbetsförmedling. En sak är dock redan klar. Debatten om privata utförare i välfärden, det som brukar kallas ”vinster i välfärden” är förändrad. Svensk höger i form av M och KD har inte bara släppt idén om etableringsfrihet som en grundläggande ideologisk fråga, de till och med raljerar över och baktalar tanken. Med tanke på att etableringsfrihet är en grundläggande byggsten i välfärdsmarknader som skola, hemtjänst och primärvård tycker jag att det är detta stort skifte.

I en diskussion på twitter beskrev kristdemokraternas policychef Johan Ingerö etableringsfrihet som att:

”vem som helst ska kunna få pengar för att göra folk anställningsbara via kristallterapi el dyl”.

Kristdemokraternas policyansvarige Johan Ingerö på twitter.

Det är hårda ord. Men inte bara det, Johan Ingerö står uppenbart väldigt långt ifrån borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.

Självklart kommer det här att få konsekvenser på fler välfärdsområden. Det är bra. Och det är hög tid. Tanken med etableringsfrihet inom arbetsförmedlingen var att den skulle införas enligt LOV (lagen om valfrihetssystem), alltså samma modell som gäller i primärvård och hemtjänst. Skolan är lite annorlunda och har etableringsfrihet reglerad i skollagen. Det är dock inte vilken lagtext som ska definiera etableringsfrihet som M och KD har problem med, de har problem med etableringsfrihet i sig.

Mats Green (M) i Aftonbladet 20191206

Moderaternas förklarade sin hållning i en debattartikel i Aftonbladet. Om den hade handlat om vård eller skola hade den sammanfattat mycket av kritiken mot etableringsfrihet inom de områdena ganska bra. Det här stycket till exempel:

Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare. I en så här stor reform vill vi inte ha ett stort antal aktörer redan från början eftersom det riskerar att leda till missbruk och fusk.

Ur debattartikel av Mats Green, arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)

Det ligger såklart nära tillhands att byta ut arbetsförmedlare mot något annat välfärdsområde. Hittills har missförhållanden med oseriösa aktörer i skolan (tänk SÄPO-ingripanden, betygsinflation, pengar till utlandet etc) bemötts med att sådana problem kan lösas med mer mer kontroll. Nu föreslår inte moderaterna det alls. Tvärtom. Moderaterna vill istället ha ett system där det går att säkerställa att det inte blir för många aktörer, de vill säkra att systemet inte blir ineffektivt. Alltför många aktörer ”riskerar att leda till missbruk och fusk”.

Argumenten i moderaternas debattartikel är närmast exakt desamma som några av de vanligaste huvudargumenten mot etableringsfrihet i skolan, hemtjänsten och vården. Med etableringsfrihet tappar det allmänna kontroll över skolors placering och storlek, och på orter där för många skolor etablerar sig leder systemet förutom till problem med segregation också till ekonomisk ineffektivitet. Med för många företag i hemtjänsten blir den svåröverblickbar och risken för att oseriösa aktörer tar sig in ökar. Med etableringsfrihet kommer inte självklart vårdcentraler att öppna där de behövs utan där de kan vara lönsamma.

Att M och KD nu visat att etableringsfrihet inte är någon ideologisk principfråga på det sätt det tidigare låtit i debatten om vård och skola öppnar en helt ny spelplan där. Alldeles oavsett hur det går med arbetsförmedlingen. När det gäller skolan kommer det att märkas ganska snart.

Redan i vår kommer nämligen två utredningar, en om gymnasiet och en om grundskolan. Den ena ska ”föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt”, den andra ska svara på frågan ”Hur kan kommuner ges bättre förutsättningar att skapa en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter?” Båda kommer troligen att behöva beröra frågan om etableringsfrihet.

Konstruktiva krafter behöver nu gripa tillfället och förbereda politiska argument och förslag som gör att vi kan återta den demokratiskt styrda kontrollen över utbudet i skolan på samma sätt som moderaterna nu anser behövs inom arbetsförmedlingen. Det kommer antagligen att ta lite tid, men att svensk höger nu visat sig kunna förstå problem med etableringsfrihet i skattefinansierad verksamhet är ett stort steg framåt. De kommer inte kunna använda DDR-kortet lika reflexmässigt så fort någon ifrågasätter etableringsfrihet på skolans område. Det i sin tur bäddar för en debatt med färre slagord och fler konstruktiva förslag. Bra för skolan.

Elitfeminism eller arbetsrätt?

Liberala feminister har drivit ett enträget arbete för att peka på vikten av egen inkomst för kvinnor. Det är och har varit av stor betydelse. Dessutom har liberala feminister varit drivande i arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring. Oerhört viktigt och dessutom framgångsrikt. Själv var jag medlem i Liberala Kvinnor av dessa skäl fram till nån gång 2015-2016. Då tyckte jag att det började saknas balans mellan å ena sidan frågor om glastak och styrelseposter, å andra sidan arbetsvillkor för kvinnor i yrken med låga löner. Dessutom började stödet för en jämställd föräldraförsäkring vackla.

I slutet av 2016 röstade L i riksdagen emot ett förslag som skulle göra det möjligt att ställa krav på arbetsvillkor som tjänstepension och försäkringar i offentlig upphandling, något som skulle vara av stor betydelse i låglöneyrken, många kvinnodominerade, som städare eller vårdbiträde. Omsorg om företagen var den gången viktigare. Så här i efterhand blev det en pusselbit i den process som till slut gjorde att jag lämnade L och efter ytterligare ett år gick med i S.

I DN fanns för ett par veckor sedan en intressant intervju med Nancy Fraser om feminism och metoo. ”Den liberala feminismen vill krossa glastaket för ett fåtal, och låter fattiga kvinnor städa upp skärvorna”, säger hon. Tillspetsat förstås, men tyvärr tycker jag att det ligger en del i det sett till politisk retorik och politiska prioriteringar. Det är vanligare att se liberala feminister rycka ut och tala om flit eller uppmärksamma ett krossat glastak än att peka på problemet med otrygga anställningar i äldreomsorgen. Jag håller också helt med Nancy Fraser om att en viktig del i metoo faktiskt handlar om arbetsrätt, om hur rimliga och trygga anställningsvillkor är avgörande för att jämna ut den ojämna maktbalans som är förutsättningen för många fall av trakasserier.

Jämställdhetspolitik som alltför ensidigt riktar in sig på glastak, styrelseposter och förslag som framförallt berör höginkomsttagare riskerar att bli en sorts elitfeminism, en feminism för ett fåtal. Det kan såklart vara välförtjänt och rimligt att tala om flit när man har både riksdagsarvode, pension och fallskärm, men hur belönas då det hårda arbete som kvinnor gör i förskolor, äldreomsorg och hemtjänst? Ett hemtjänst-schema skulle nog ge många som arbetar i tjänstemannayrken helt nya perspektiv på flit. Mig själv inräknad. Ändå är pressen (nedåt) på arbetsvillkoren stark i flera kvinnodominerade yrken med dokumenterat hög arbetsbelastning.

Ser vi bakåt har politik som utformats i någorlunda samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler gett Sverige en unikt hög sysselsättningsgrad för kvinnor, alltså en unikt hög andel kvinnor med egen inkomst. Det är tråkigt att se att det samförståndet nu är brutet när det gäller arbetsvillkor. Själv är jag övertygad om att de frågorna tillhör de allra viktigaste för ett jämställt samhälle. Varför ska vårdbiträde vara det yrke där tidsbegränsade anställningar (=otrygga anställningar) är vanligast? Det är ju inte precis så att omsorgsbehovet i äldreomsorgen växlar kraftigt över tid. Topp fem yrken med otrygga anställningar domineras för övrigt av kvinnor. Fungerar samhället om de som arbetar med att ta hand om barn och äldre förvägras en anställningstrygghet som är självklar för stora delar av medelklassen? Jag tror inte det. Och vad hjälper en egen inkomst för den som behöver flytta om jobbet har lön och anställningsvillkor som gör att det varken går att låna pengar eller få ett hyreskontrakt?

Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Ett samhälle där kvinnor generellt har sämre trygghet på arbetsmarknaden är inte bara mindre jämställt, det motverkar också den liberala feminismens paroll om den trygghet, styrka och möjlighet till klassresor som en egen inkomst ger. Vi är på väg upp mot 30 procent tillfälligt anställda kvinnor i arbetaryrken samtidigt som andelen tillfälligt anställda män i tjänstemannayrken ligger konstant runt 10 procent. För mig har det blivit uppenbart att en feminism som bortser från arbetsvillkoren för stora grupper gör jämställdheten en otjänst. I den frågan finns det för övrigt saker att förbättra i fler partier än de borgerliga.


Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Uppdatering: I en tidigare version av inlägget fanns ett stycke om och ett citat ur en artikel från forskning.se om barnpassningstjänster och jämställdhet. Eftersom jag fått reda på att studien inte verkar ha stöd för artikelns tes om att sådana tjänster ökar och därtill tycks bygga på ett smalt urval har jag tagit bort dessa.

Luckor och lärdomar i Internationella Engelska Skolans årsredovisning

I torsdags kom Internationella Engelska Skolans (IES) årsredovisning för verksamhetsåret 2018/2019. Som alltid är koncernens information till finansmarknad och ägare högintressant. Om det är något gott som kommer av en börsnotering så är det en ökad transparens. Jag har läst och har både frågor och kommentarer. Det finns mycket i rapporten som är intressant för så olika grupper som aktieägare, politiker och allmänhet. Faktiskt oavsett vad man tycker om skolmarknaden i stort. Jag hoppas någon ägare till och med kan ställa några av frågorna på bolagsstämman den 21 november. Jag sammanfattar dem i alla fall i slutet. Men vi börjar från början.

Elever i kö

Från avsnittet Internationella Engelska Skolan i korthet.

På uppslaget Internationella Engelska Skolan i korthet står det ”191.700 i kö till de svenska IES-skolorna”.

Stämmer det? Redan på nästa sida är det plötsligt inte längre 191.700 i kö utan istället ”köregistreringar”. Anledningen är såklart att börsen ställer hårda krav på saklighet i dokument som en årsredovisning och då är med största säkerhet antalet köregistreringar en mer sann siffra. Inget hindrar ju elever från att stå i kö till flera skolor. När IES publicerar sina kvartalsrapporter till börsen brukar det därför vara ordet köregistreringar som används. Eftersom årsredovisningen redovisar kö på olika sätt på sid 4 och 6 hoppas jag någon aktieägare passar på och frågar om ur många individer det egentligen handlar om. Vi är många som undrar.

Jag tycker också att investerare borde fundera över begreppet kö. Hur många två-åringar finns det i kön? Kan någon av dem ta en plats som blir ledig i åk 4? Naturligtvis inte. Det handlar egentligen inte om en kö utan om ett system för föranmälan.

Relevanta uppgifter för mig om jag vore investerare (något som jag inte planerar att bli) vore förutom antalet individer också:

  • Åldersprofilen i kombination med information om till vilken årskurs de sökt, dvs hur många elever som kan komma att börja varje år.
  • Hur många av de som erbjuds plats som också tackar ja. Genom det system vi har idag finns ingen rangordning av val, ingen samordning av sökande och därmed inget sätt att veta ens lite säkert om en som står i kö, eller alltså snarare har föranmält sig, kommer att börja.

Betyg, behörighet och elevsammansättning

Under rubriken ”En bra skola är bra för samhället” presenterar IES tre nyckeltal som visar att en större andel av skolkoncernens elever med lågutbildade föräldrar når gymnasiebehörighet jämfört med rikssnittet, att skolkoncernen har en större andel elever med utländsk bakgrund än genomsnittet och att skolans elever totalt sett når gymnasiebehörighet än andra skolor. Här blir det en del av vad man i statistiksammanhang ibland kallar för russinplockning.

Från sidan ”En bra skola är bra för samhället”.
Diagram från sidan 14.

På uppslaget innan finns ett diagram som visar att elever med lågutbildade föräldrar också lyckas bättre hos IES än i andra skolor. Det är bara det att en siffra saknas. Hur stor andel elever med lågutbildade föräldrar går det på IES? Svar: IES har en väsentligt lägre andel elever med lågutbildade föräldrar än vad som är fallet i riket i stort. Av alla elever i Sverige som gick ut åk 9 i år hade 41,6 procent lågutbildade föräldrar (definierat av Skolverket som föräldrar utan eftergymnasial utbildning). På IES var det bara 24,6 procent. Är det därför IES väljer att utelämna den siffran? Det är ju föräldrarnas utbildningsnivå som är den starkaste indikatorn på skolresultat. Om den funnits med hade resultaten framstått som lite mindre fantastiska? Kanske hade någon till och med dragit slutsatsen att IES profilering och rekrytering lämnar ansvaret för flertalet elever med lågutbildade föräldrar till kommunala skolor?

”– Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten”

Ur Skolverkets rapport 467, 2018, ” Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor” .

Siffran borde finnas med i IES årsredovisning om syftet är att på riktigt ge en bild av elevsammansättning och skolresultat. Det vore absolut rimligt med en fråga från investerarna:

  • Varför är andelen elever med utländsk bakgrund med i årsredovisningen, men inte andelen elever med lågutbildade föräldrar? Det är ju trots allt en viktigare indikator för skolframgång än utländsk bakgrund?

Hur lyckas då IES med konststycket att så effektivt sortera fram elever från familjer med högre utbildning? Det är ett av deras recept för framgång och frågan ligger kanske lite utanför årsredovisningen. Jag vill peka på två faktorer:

  • . Genom att profilera och dimensionera verksamheten så att inte alla sökande får plats ges möjlighet att göra urval baserat på kötid. Det innebär att barn till föräldrar som sökt tidigt ges företräde. Ofta är föräldrar som säker tidigt sådana som själva har högre utbildning. Barn till nyanlända har såklart nästan ingen chans alls.
  • Språk. Att ha rätt att driva en så stor del av undervisningen på engelska gör att föräldrar till barn med svårigheter eller föräldrar som själva är dåliga på engelska sannolikt tänker sig för en gång extra innan de säker till IES.
Från IES sida med svar på vanliga frågor.

Åter till betygen. IES redovisar också elevernas resultat på de nationella proven. Skolans elever lyckas bättre än genomsnittet, vilket såklart är helt förväntat sett till elevunderlaget. Det skriver inte TF vd Cecilia Marlow i sin redogörelse, men hon påpekar att de är noga med rättningen av nationella prov. Det stämmer. Skolinspektionens granskning av IES nationella prov visar inget konstigt. När det gäller slutbetyg  redovisas sedan fina siffror. Hela 271 i meritvärde är långt över rikssnittet på 230. Däremot saknas information om betyg i relation till resultat på nationella prov. Investerarna får alltså inte reda på hur det ser ut med det som i dagligt tal kallas betygsinflation hos IES. I avsnittet systematiskt kvalitetsarbete på sidan 13 finns en skrivning som i alla fall antyder att det här är ett problem:

”Eventuella avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella proven samt avvikelser från IES snitt, respektive nationellt snitt, undersöks för att säkerställa att lärarna betygsätter på ett korrekt sätt.”

Ur avsnittet Systematiskt kvalitetsarbete i årsredovisningen.

Eftersom avvikelserna analyseras finns det sannolikt siffror, men de redovisas inte här.  För en skolintresserad investerare borde betygsinflation vara högintressant, det är trots allt en av de senaste årens mest omdiskuterade frågor när det gäller friskolor och skolsystemet i stort. Av skolverkets statistik för 2018 (den senast tillgängliga) framgår t.ex. att i riket i snitt är det 28,7 procent av eleverna som får ett högre betyg i Svenska än vad de hade på nationella provet. Hos friskolor i stort är det 27,2 procent, men hos IES är det hela 35,1 procent. Med tanke på att IES redan från början har en högre andel elever med höga betyg på nationella provet får det nog anses vara en hög siffra. Den som redan skrivit högsta betyg kan ju inte få högre.

Från Skolverkets statistik 2018.

Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet och Institutet för Näringslivsforskning (IFN) visade i en uppmärksammad rapport förra året hur friskolekoncerner sätter högre betyg än kommunala skolor. I rapporten pekas IES ut särskilt:

”En skola som tillhör någon av dessa koncerner har till exempel väsentligt högre betyg i hemkunskap än en kommunal skola med samma np-resultat i matematik. Det är upp till var och en att bedöma om det beror på att IES och Kunskapsskolan har elever som är särskilt bra på hemkunskap eller på att dessa koncerner har en generösare betygssättning.”

Jonas Vlachos om rapporten ”Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System” i Lärarnas Tidning.

Nya skolor

Årsredovisningens olika skrivningar om nya etableringar av skolor bjuder även den på en del intressant. Redan i den inledande Året i korthet står att ”Avtal tecknades om att starta skola i Skellefteå med start läsåret 2019/20”. För en investerare som är van vid riktig marknadsekonomi är det nog lätt att tro att avtalet handlar om att i utbyte mot skolpeng driva skola för ett visst antal elever, men så fungerar nu inte vårt skolsystem. Avtal med kommuner handlar om lokaler, inte om skoldrift. För att driva skola med finansiering bestående av kommunala (och i någon mån statliga) skattemedel skrivs inga avtal alls. Det här är mest en fördel för IES eftersom ingen köpare kan ställa krav, men för många aktieägare ter sig nog lösningen udda. Minst sagt.

En annan sak som är intressant är hur IES beskriver processen för att etablera nya skolor. Som vårt skolsystem fungerar är ju tanken at kommunerna ska ha så litet inflytande som möjligt över vilka fristående skolor som etablerar sig. Meningen är att det är föräldrars och elevers efterfrågan som ska styra, inte politikers. I de fall som beskrivs i årsredovisningen är det dock politiker som valt.

När det gäller etableringen i Skellefteå är det Maria Marklund, kommunalråd (S) och Kristina Sundin Johnsson, kommunchef, som uttalar sig och i årsredovisningen står följande: ”En viktig pusselbit som kommunen identifierat är att erbjuda en bra skola. Valet föll på IES, som läsåret 2019/20 öppnar en grundskola från förskoleklass till årskurs 9 samt fritidshem i Skellefteå.”

På nästa uppslag förklarar Maria Holm, biträdande skoldirektör i Helsingborgs kommun att ”Anledningen att vi valde IES bottnade bland annat i att IES har ett starkt varumärke”. Nog är det en lite märklig roll för en kommunanställd att delta i en friskolas marknadsföring  gentemot investerare på detta sätt?

Det här borde vara intressant läsning för de mest hårdföra förespråkarna av etableringsfrihet. Hur blir det med den om politiker börjar välja friskolor till sina medborgare?

På sidan 19 framgår också tydligt att det inte alltid är friskolor som bedriver lobbyarbete för att få ett fördelaktigt lokalkontrakt. Ibland är det tvärtom. Om det är en rimlig roll för ett kommunalråd överlåter jag till andra att bedöma.

”I Landskrona hade Torkild Strandberg, liberal politiker och kommunstyrelsens ordförande, bedrivit ett intensivt lobbyarbete för att få IES att starta en skola i kommunen ända sedan 2008. Nio år senare, 2017, blev skolan verklighet.”

Ur avsnittet om hur IES gör kommuner mer attraktiva på sidan 19.

Inom området skollokaler finns en nu pågående diskussion om det lämpliga eller lagliga i att kommuner gynnar enskilda företag som IES med fördelaktiga hyresavtal. Sådana beslut har fattats i bland annat min gamla hemkommun Vallentuna. Där hade förvaltningsrätten synpunkter och stoppade avtalet. Det förvånar mig att denna händelse inte är med i avsnittet Väsentliga händelser efter rapportperiodens utgång. Det är också en punkt som rimligen borde finnas med i riskanalysen i slutet av årsredovisningen.

För den som vill läsa mer om hur olika kommuner hjälper till med hyreskostnader rekommenderar jag den här texten om hur skolan gynnas av olika kommuner av Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

Lärare

När vi kommer till avsnittet om lärare finns en uppgift som är svår att hitta för alla som följer skolstatistik. IES har nämligen ett undantag vilket gör att det inte går att se deras andel lärare med pedagogisk högskoleexamen på respektive skola i Skolverkets statistik. Lite oklart varför eftersom siffran finns på koncernnivå i statistiken. På IES har 38 procent av lärarna pedagogisk högskoleexamen. Snittet i riket är 80,9 procent.

Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Notera att siffror avseende behörighet för de enskilda skolorna saknas. Se också nästa bild med siffror för riket i stort.

Undantaget för de enskilda skolorna motiveras med att de har lärare med både svensk och utländsk examen. I årsredovisningen ser vi hur många de är: 47 procent av IES lärare har utländsk lärarutbildning. 15 procent saknar således behörighet.

När det gäller lärare saknas också ett annat viktigt jämförelsetal: lärartäthet. I grundskolan i stort i Sverige går det 12,1 barn per lärare. Hos IES går det hela 15,4 elever per lärare.


Skolverkets statistik för läsåret 2018/19. Se också föregående bild med siffror för IES.

Jag förstår att detta möjligen inte är en uppgift man skyltar med i marknadsföringen gentemot föräldrar, men nog vore det en intressant siffra för investerare?

Finansiella mål

De finansiella målen ligger trots expansionsplaner i Sverige och utomlands kvar.

Finansiella mål från sid 54.

Översatt till skolpeng betyder det att på en skola där 500 barn går in på morgonen skickas skolpeng för 40 vidare som vinst till moderbolaget. Efter att skatten är dragen delas 30 procent ut till aktieägarna. Med årets resultat och utdelning som exempel innebär det att skolpeng för knappt 9 av de 500 eleverna gick till aktieägarna.

Nästa målgrupp är F-3. På sid 54 står med en formulering som i blixtbelysning visar hur vår skola blivit en marknad: ”Med en obligatorisk
tioårig grundskola utgör det hela 40 procent av grundskolan. IES har liten närvaro i detta stora och växande segment.”

Räkna alltså med ökad rörlighet bland eleverna också i de lägre årskurser där friskolor varit mindre vanliga framöver.

10 frågor att ställa på stämman

I sammanfattning då. Kanske är en eller flera av dessa frågor intressanta att ställa för investerare? Kanske någon undrar av rent kommersiella skäl? Kanske någon som också har ett bredare intresse? Vi alla har i alla fall en gemensam representant i form av Tredje AP-fonden, sjätte största ägare. Jag hoppas att listan nedan kan vara användbar för någon som besöker stämman.

  1. På sid 4 står det om 191.700 i kö, på uppslaget därpå är det istället ”köregistreringar”. Kan ni förklara skillnaden och berätta hur många individer det handlar om?
  2. Hur ser åldersprofilen på kön ut och till vilka årskurser har de sökt. Jag behöver veta hur många som stör i kö till en plats vid terminsstarten 2020, 2021, 2022 och så vidare.
  3. Hur stor andel av de som erbjuds en plats tackar ja?
  4. Hur många elever lämnar varje år IES skolor för en annan skola?
  5. Varför redovisar inte IES andelen elever till föräldrar som saknar eftergymnasial utbildning?
  6. Hur mycket ansvar för elever vars föräldrar saknar eftergymnasial utbildning kan en skola överlämpa på kommunala skolor och fortfarande vara det som i årsredovisningen kallas ”en bra skola för samhället”?
  7. Jag oroar mig för att rapporter om betygsinflation ska skada min investering. Vilket resultat har undersökningarna av ”avvikelser i betygsättningen från resultaten på de nationella” gett?
  8. Varför redovisar inte IES som andra skolor andelen behöriga lärare per skola?
  9. Hur ser IES på riskerna för att fler hyresavtal förklaras olagliga och vilka kostnader kan det medföra. Varför är inte denna punkt med i avsnittet Risker och osäkerhetsfaktorer?
  10. Kommer verksamhet i F-3 att kunna bedrivas med lika låg andel svenskutbildade lärare?

För att avsluta. Att läsa IES årsredovisning är lärorikt, men det väcker också många frågor. För mig som är kritisk till hur vårt skolsystem fungerar utgör årsredovisningen en sorts kondensat av vad vi gjort med vårt skolsystem. Både genom vad som står i årsredovisningen och genom vilka uppgifter som utelämnas. Med den här texten ville jag peka på saker som jag ser som luckor i resonemanget, saker som fattas för alla som är intresserade av en seriös diskussion om hur vi förbättrar svensk skola, men som också borde vara rimliga att veta för investerare.

Tack till dig som läst ända hit!

Personalen får betala besparing på personlig assistans

I veckan rapporterade UNT att Omsorgsnämnden i Uppsala kommun planerar att avveckla den egna verksamheten för personlig assistans och istället handla upp flera företag som ska driva verksamheten på entreprenad. Enligt UNT råder politisk enighet, endast V ska vara emot enligt artikeln. Skälet till beslutet är att den egna verksamheten är för dyr och man räknar med att kunna spara 4-5 miljoner kronor årligen genom att handla upp av privata företag.

Under mina år i L var personlig assistans en av de frågor jag arbetade med och satte mig in i. Låt mig först säga att jag inte tycker att en privatisering är något att sträva efter, men jag förstår också logiken bakom omsorgsnämndens förslag. Mer om det nedan. Det som inte framgår av artikeln är vilka som egentligen kommer att få betala för besparingen: personalen.

Under en lång följd av år har den statliga nivån på assistansersättningen räknats upp långsammare än vad lönerna stigit. Inte sedan 2014 har uppräkningen överstigit 1,5 procent och under denna period har lönerna stigit med runt 2 procent årligen. Resultatet har blivit att det blivit allt svårare för assistansanordnare med bra arbetsvillkor för personalen att klara sig. Det handlar inte bara om lön utan också om sådant som normalt regleras i kollektivavtal, alltså försäkringar, tjänstepension, uppsägningstid samt jour- och övertidsersättning. När det gäller arbetsvillkor inom personlig assistans tillhör kommunerna de som har bäst villkor.

Att Uppsala kommun inte längre får verksamheten med personlig assistans att gå ihop är alltså logiskt. Så blir det när schablonbeloppet under lång tid urholkas. I rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016, förutspåddes utvecklingen:

Frysningen av schablonbeloppet riskerade därmed att driva på för privatiseringar av ekonomiska skäl, även fast kommuner egentligen inte ansåg att verksamheten skulle komma att bedrivas med högre kvalitet i privat regi.

Ur rapporten Arbete på samma villkor som andra, Kommunal 2016.

Frågan är då hur det ska kunna bli billigare med privata utförare? De har ju samma schablonbelopp att förhålla sig till.

I UNT:s artikel säger omsorgsnämndens ordförande Angelique Prinz Blix (L) att hon inte tror att de assistenter som nu måste byta kommunen mot en privat arbetsgivare kommer att få sämre arbetsvillkor. Det menar jag är tydligt i beslutsunderlaget att de kommer att få. Där ligger helt enkelt en stor del av de privata företagens möjlighet att hålla en lägre kostnad.

När det gäller anställningsvillkor så skiljer det sig nämligen en del mellan kommunalt och privat anställda. I kommunen gäller det som kallas HÖK (Huvudöverenskommelsen), vilken innebär tillsvidareanställning, även om tillfälliga anställningar genom det som kallas PAN (anställning som personlig assistent eller anhörigvårdare) förekommer. I PAN tillämpas det som kallas ”anställning för begränsad tid för visst arbete” vilket också är vanligt hos de privata utförarna. Så här står det i Omsorgsnämndens beslutsunderlag:

”Uppsägningstiden skiljer sig åt mellan avtalen. Anställda enligt HÖK har sex månaders uppsägning vid anställningar som har varat mer än ett år, annars en månad. Anställda inom PAN och i de privata avtalen gäller kortare uppsägningstid, i regel 14 dagar. ”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

Jämför själv: Fast anställning med upp till sex månaders uppsägningstid eller en anställning som kan upphöra när som helst med mindre än en månads uppsägningstid. Det senare innebär såklart avsevärt sämre villkor för arbetstagaren.

Det här står i tydligt i Omsorgsnämndens beslutsunderlag och är alltså inga nyheter för de politiker som fattar beslutet:

”PAN-anställningar kan anses vara en sämre anställningsform för den enskilde medarbetaren i jämförelse med att vara anställd enligt HÖK.”

Sid 5 i Uppsala kommuns Utredning inför förslag till beslut att upphandla Personlig assistans inklusive basansvar.

I samma utredning hänvisas till SKL:s beräkning att personlig assistans i kommunal regi är 10-12 procent dyrare än assistans i privat regi. SKL:s beräkning i rapporten ”Koll på assistansen” från 2015 hänvisar mycket riktigt till just anställningsvillkor, och har också med ett exempel på ett jourpass på sex timmar en vardagsnatt där det privata avtalet ger totalt 189 kronor mindre än det kommunala för arbetstagaren.

Ur SKL:s rapport Koll på assistansen (2015)

Grundorsaken till kommunens problem att få assistansen att gå ihop är alltså att schablonersättningen inte räknas upp tillräckligt. Dessutom får kommunerna, som SKL skriver, ”genom sistahandsansvaret för utförandet ofta får ett urval av brukare där flera är mer kostnadskrävande än genomsnittet” (Koll på assistansen, sid 20). Samma analys finns i Omsorgsnämndens beslutsunderlag. (Och samma mönster ser vi för övrigt i andra välfärdsverksamheter där privata utförare verkar, exempelvis skolan.) Kommunen drabbas alltså både av en för låg uppräkning och av sitt särskilda ansvar. En privat anordnare kan tacka nej. Kommunen måste tillhandahålla när det finns behov. Det är därmed inte självklart att skylla enbart på kommunen. Regelverk och ersättning spelar roll. Det som däremot är alldeles solklart är att besparingen kommer att ske på personalens bekostnad. I förlängningen drabbar det också brukare av personlig assistans.

Om och när omsorgsnämnden fattar beslut om upphandling av personlig assistans är det oerhört viktigt att ställa krav på arbetsvillkor. De anställningar som jag skrivit om ovan följer kollektivavtal. Företag utan kollektivavtal har sämre villkor än så. Det vore en olycka om sådana arbetsvillkor blev verklighet i personlig assistans på entreprenad åt Uppsala kommun. Det är också viktigt att politiker av olika färg berättar för sina respektive partikamrater i riksdag och regering vad dagens regelverk och en alltför låg uppräkning av ersättningen får för konsekvenser.

För den som vill lära sig mer om anställningsvillkor i personlig assistans rekommenderas Kommunals rapport Arbete på samma villkor som andra från 2016. I den finns också flera ytterst rimliga förslag när det gäller styrning, villkor och kontroll.

Några farhågor om listningstak i primärvården

I anslutning till den statliga utredning om primärvård som presenterades igår diskuteras frågan om listningstak i primärvården, alltså möjligheten för en vårdcentral att sätta ett tak för antal listade, antingen på vårdcentralen eller per läkare. Jag förstår såklart behovet utifrån ett arbetsmiljöperspektiv. Det är på många sätt lika rimligt att ha ett tak för antal patienter per läkare som för antal barn per förskolegrupp. Båda handlar om personalens arbetssituation.

Att införa listningstak i dagens ännu underdimensionerade primärvård vore dock riskfyllt. Alla kommer inte att kunna ha listningstak utan några måste stå för utbudsansvaret. När alla privata har fullt kommer patienter att vara tvungna att listas hos offentliga.

Vi får alltså samma situation som i skolan. Privata vårdgivare kan optimera verksamheten och de offentliga får stå med ansvaret för de som inte får plats där. Konsekvensen blir sämre ekonomi och arbetsvillkor hos offentligt drivna vårdcentraler.

Precis som i skolan riskerar vi att få en tydligare skiktning av olika patientgrupper genom hur privata vårdcentraler kan välja att etablera sig i gynnsamma lägen. ”Perfekt läge för välutbildade pendlare, smack vid resecentrum”, som en vårdföretagare uttryckte det en gång.

Så länge det bara är det allmänna som har ansvar för att säkra vård till alla medborgare, också äldre, multisjuka och boende i glesbefolkade områden blir det också offentliga vårdcentraler som kommer att vara tvungna att etablera sig där dessa grupper finns.

Jag tycker alltså att parallellerna till skolan är tydliga. Fristående skolor har motsvarigheten till listningstak, det allmänna har utbudsansvaret och ersätts inte för detta. Erfarenheterna av detta förskräcker. Jag vill inte ha samma situation i primärvården.

Innan listningstak införs måste det först till en reglering av utbudsansvaret, ersättningsmodeller som tar hänsyn till utbudsansvaret och en utbyggd kapacitet primärvården.

Återigen. Jag förstår behovet ur ett arbetsmiljöperspektiv och hoppas vi kan nå till ett läge där listningstak kan införas. När Vårdföretagarna skriver att de har fått gehör för ”möjligheterna för väldigt populära vårdgivare att sätta listningstak” finns anledning till oro.

Problemet är kombinationen av etableringsfrihet och avsaknad av utbudsansvar. Om landstingen istället för LOV kunde handla upp vårdcentraler enl LOU med en specifikation på formen ”Primärvård för 8500 listade på adressen X” vore listningstak konsekvent. Där är vi inte idag.

Risken med listningstak är ojämnare balans mellan privata offentliga vårdgivare. Det kommer ta tid för det offentliga att komma ikapp och satsningar som gör den offentliga primärvården dyrare ska också privata ha del av. Utbyggnad bör därför ske först.

Slutligen. En annan parallell till listningstak i skola förskola vore max antal barn per klass eller reglerad lärartäthet. I skola och förskola slåss privata utförare med näbbar och klor mot sådana regler. I vården är de privata drivande. Varför? Det beror på hur vi styr.

I såväl skola och förskola som i primärvård finns en ersättning per barn/patient. Skillnaden är att regelverket för primärvård är fullt av sanktioner som gör det olönsamt och svårt att ha får många patienter per personal. I skola/förskola är låg lärartäthet tvärtom lönsamt.

Jag hoppas att idén om listningstak lever kvar och att det så småningom kan införas på ett väl genomtänkt sätt i en utbyggd primärvård med regler och ersättningssystem som tar hänsyn till ansvar för både tillgänglighet och utbud.

Tack ni som läste hit!

Support your local bibliotek

I helgen var det demonstration för att bevara Internationella Biblioteket i Stockholm. Jag var inte där. Jag borde ha varit där. Biblioteken är hårt ansatta av besparingar i hela landet. Ofta i små steg, ni vet sådana där som först leder till samma öppettider men färre personal, vilket i sin tur blir sämre upplevd service och färre besök vilket i sin tur motiverar sämre öppettider och mer besparingar. Den nedåtgående spiralen är igång. Kommunen där jag bor är inget undantag.

Mest uppmärksammat har Internationella biblioteket i Stockholm blivit. I beslutsunderlaget står ”Av Internationella Bibliotekets totala mediebestånd på drygt 200 000 exemplar har ca 30 % ej varit utlånade under de senaste fem åren.”.

Ur beslutsunderlaget.

Det anges som ett av skälen för att säga upp hyreskontraktet och skingra verksamheten. Men är det mycket eller lite? Det står inte. Det finns inga jämförelser. Själv har jag ingen aning, men jag har svårt för en samtid där värdet på en boksamling mäts på detta sätt. Böcker betraktas som nån sorts hyrcyklar ett företag behöver ha tillräcklig uthyrningsgrad på. Biblioteket värderas allt mindre som samhällsinstitution och allt mer i termer av antal besök och lån. Vad är en mångårigt uppbyggt boksamling med tillhörande kompetens värd? Går det att mäta i nyckeltal som utlåningsgrad?

Själv har jag dåligt samvete. Det är alltför länge sedan jag lånade något på ett bibliotek. Det har funnit perioder i livet då jag lånat mycket, perioder då jag läst tidskrifter eller bara suttit på bibliotek och perioder då jag inte haft mycket bibliotekskontakt alls. Men jag har alltid varit säker på att biblioteket finns där. För mig och andra. Nu är jag inte lika säker. Att 30 procent av en boksamling inte efterfrågats för lån under de senaste fem åren nu har blivit ett skäl till att förskingra samlingen oroar. Viktiga gemensamt finansierade och uppbyggda kulturinstitutioner styrs av personer som vill privatisera och öppna för mer kommers.

Jag är inte alls förtjust i den nya marknadslogik som verkar tränga sig in på biblioteksområdet, men jag drar slutsatsen att mina egna boklån och biblioteksbesök måste bli fler. Och att de lokala politiker jag röstat på behöver få höra oftare vad jag tycker om just bibliotek. En trepunktsplan för vem som helst som vill rädda eller till och med utveckla biblioteken kan kanske se ut så här:

  • Besök!
  • Låna!
  • Prata med dina lokala folkvalda.

Därför gick jag med i socialdemokraterna

Utöver den gränsöverskridande klimatfrågan finns två helt avgörande områden i inrikespolitiken: utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. De påverkar så gott som all annan politik. De definierar förutsättningarna. De sätter ramarna. De avgör tillsammans mycket av vilket samhälle vi får.

Utbildningspolitiken är avgörande för den enskildes livschanser och för ett samhälle som håller ihop. Om inte skolan fungerar blir det enskilda barnets livschanser beroende av föräldrarna. Det blir viktigare var du kommer ifrån än vart du är på väg. Samhället förlorar kompetens och vi får ökade klyftor. Både skatteintäkter och förutsättningar för välfärden påverkas.

Arbetsmarknadspolitiken påverkar inte bara tillväxt utan också sådant som tillit, jämställdhet, människors agerande och risktagande. Utan en fungerande arbetsmarknad med rimliga arbetsvillkor blir människor otrygga, sjuka och förvägras möjlighet att planera framåt. I förlängningen är arbetsmarknadspolitiken avgörande för sådant som integration, bostadsmarknad och skatteintäkter, vilka i sin tur är avgörande för hur välfärden och samhället fungerar.

Visst. Vård, äldreomsorg, kultur, infrastruktur och en massa annat är också viktigt, men över tid begränsas möjligheterna inom alla andra områden av hur skola och arbetsmarknad fungerar. Inte heller klimatfrågan är opåverkad av utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Ett samhälle med stora kunskapsklyftor eller ett samhälle med stora sociala klyftor –  ofta hänger de ihop – får svårare att genomföra tuffa och nödvändiga klimatåtgärder.

Jag var med i liberalerna i 23 år, fram till i juni 2018. Under det år som gått sedan dess har jag funderat, vägt och rannsakat mig själv. Hur ser det politiska landskapet ut idag i de för mig centrala frågorna, alltså utbildnings- och arbetsmarknadspolitik? Jag tycker att Januariavtalet var det bästa möjliga utfallet givet valresultatet, men det rymmer tydliga konflikter och smärtsamma kompromisser inom just utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. S vill minska marknadens inflytande över skolan, mittenpartierna försvarar systemet. Mittenpartierna vill göra radikala ändringar på arbetsmarknaden, S försvarar arbetsrätten. I båda fallen finner jag mig stå närmare socialdemokraternas än L och C. När det gäller arbetsmarknaden skrev jag tidigare i sommar om att det handlar om en omsvängning som gått snabbt hos mittenpartierna. När det gäller skolan handlar det också om insikter hos mig själv.

Jag har dragit den enda rimliga slutsatsen av detta och är sedan en tid medlem i socialdemokraterna. Det återstår att se vad det leder till. Det är ett nytt sammanhang för mig, en ny organisation att begripa, nya människor att lära känna.

Men nu är det sagt.



Välkommen till Orwellska skolan

Skolans digitalisering är hett omdiskuterad. Det handlar om digitaliseringens effekter och kostnader, om digitaliseringens drivkrafter och EdTech-företagens inflytande. Jag är inte skolprofession själv och brukar låta bli frågor om lärarrollen och vad som händer i klassrummet. Mitt intresse är systemfrågorna och skolan som samhällsbärande institution. Därför saknar jag ofta frågor om vad digitaliseringen säger om samhället och vad den får för konsekvenser för demokratin.

Jag kom att tänka på en tidigare diskussion där läraren Martin Ahlstedt skrev om en Vision om skolan som han skulle vara med och diskutera och undrade vad andra tyckte. Det var en text ur ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen, SoU 2016:85 och bar rubriken ”Scenario – Skoldag i en inte allt för avlägsen framtid”. Jag tycker att den säger något viktigt. Nedan kommenterar jag några delar, men för alla som är intresserade av saker som integritet, ansvar och kritiskt tänkande är det värt att läsa hela. Jag blir lite skraj av det här. Inte av den tekniska utvecklingen i sig utan av att det beskrivs så oreflekterat och nästan utan kontext. Det börjar redan i första stycket där eleven Alex får hjälp av skolans app hemma på morgonen:

Skolappens gröna glada ansikte hälsar henne välkommen och berättar vad som är dagens packlista att ha med sig till skolan. Alex äter frukost. En kort stund senare berättar skolappen hur lång tid det är kvar till dess Alex ska vara i skolan, och hur lång tid det tar att ta sig dit. Olika alternativ syns. Gå, cykla eller att ta en auto. Alex funderar över att gå till skolan eller inte. Frågan är bara om det går att hinna med alla morgonbestyr innan. Kanske skulle hon ändå beställa en auto… Då skulle hon få tid till att hinna testa sina övningsuppgifter i programmering ytterligare en gång.

SOU 2016:85, sid 370

Att skolans app hjälper till kan såklart vara positivt, men jag ser också risker med detta. Vad hände med egna initiativ och förmåga att planera framåt? Hur utvecklar skolan kritiskt tänkande och eget ansvar i ett scenario där en app berättar vad som förväntas vid varje tillfälle?

Och hur ser samhället ut? Vilka elever har råd att ”beställa en auto”? Kommer alla kunna göra det eller är det förbehållet de som har råd? Fungerar skolans app som en försäljningskanal för auto-företaget och får skolan provision? Vad har förresten hänt med kollektivtrafiken? Har vi inte bussar, spårvagn och tunnelbana längre? Är de utbytta mot autos?

Självklart är det förstås programmering som nämns. Trots att det stora bristyrket på femton-tjugo års sikt enligt många prognoser är undersköterskor, alltså personal till äldreomsorg och hemtjänst. Vad har hänt med den? Har personalbristen lösts på något mirakulöst sätt eller har vi inte längre behov av det SCB i sin prognos kallar personal med vård- och omsorgsutbildning på gymnasial nivå.

SCB om brist på gymnasieutbildade i vård- och omsorg 2015, publicerad 2018-03-05.

I visionen beskrivs hur skolan har VR-lösningar (Virtual reality) och modern utrustning tack vare ett samarbete med näringslivet. Kommer alla skolor att ha sådant, eller blir den moderna utrustningen tillgänglig bara för några få? Hur skapar vi en likvärdig skola om näringslivet förväntas stå för utrustningen? Vilket inflytande har företagen som betalar över undervisningen?

Eleverna beskrivs ha regelbundna, korta och muntliga avstämningar med sina mentorer. Det låter bra, men sen läser jag att avstämningarna baseras på ”lärandeanalytik” som bygger på artificiell intelligens och insamlade data från elevens ”mobiltelefon och andra burna sensorer”.  Hur har eleverna motiverats att bära sådana? Tvång? Ekonomiska incitament? Sociala incitament? Läs här:

Data från systemen hämtas från Alex mobiltelefon och andra burna sensorer. Alex och hennes lärare har tillgång till data från Alex kontinuerliga arbetsprocess, det hon producerat från varje lektion, de presentationer hon haft, vad hon tagit del utav i ämnets innehåll, och vad som återstår att arbeta med, de samarbeten hon har deltagit i och från hennes hemuppgifter. De får inte bara veta vad som gjordes eller hur länge något gjordes, utan även när arbetet utfördes och i vilken miljö. Alla dessa olika parametrar och fler därtill sammanställs automatiskt och fortlöpande av skolans system, som i sin tur lär sig vilka individuella förutsättningar som gäller för respektive elev.

SOU 2016:85, sid 372

Det som beskrivs här är den totalitära statens önskedröm. Och det handlar inte bara om sensorer på eleverna. Skolan har infört ett ”större antal sensorer som känner av vad som händer i skolmiljöerna”. Som exempel nämns trygghetsmätningen som kombinerar uppgifter om upplevd trygghet  på olika platser med information om  alla elevers position och ”platser, situationer och sammanhang i skolans miljö”.  Läs det igen. Vad gör skolan om sensorerna upptäcker en grupp elever som träffas och pratar om elevinflytande eller vill ifrågasätta hur makten framställs i samhällskunskapen? Om de diskuterar en protestaktion eller demonstration mot nedskärningar i nästa års skolbudget? Om de planerar en skolstrejk för klimatet?

Finns det då ingen problematisering av riskerna med den insamlade informationen i den här visionen? I praktiken väldigt lite, det enda som finns är detta stycke:

Alex funderar ibland över all information som lagras och sparas om henne i skolans system. Hon vet att säkerhetsfrågor är prioriterade och att det väldigt sällan är problem. Men en viss oro känner hon. Hur kan man veta om skolans AI gör rätt analyser? Hur vet man att datan som lagras om varje individ inte används till andra syften? För några år sedan stiftades det lagar kring demokrati, offentlighetsprincip och data som ökat insyn och öppenhet. Det hade varit en stor grej som lärare och elever pratade om i samhällskunskapen. Men ändå.

SOU 2016:85, sid 372 – 373

Men ändå? Vi får inte veta mer om hur resonemangen gått om demokrati, offentlighetsprincip och om det som beskrivs som ”data som ökat insyn och öppenhet”. Ett annat sätt vore förstås att skriva ”data som inskränkt personlig integritet”. Hur klarar en skola som övervakar eleverna i detalj, både i skolan och på fritiden, av skolans demokratiuppdrag? Vad händer med frågor som yttrandefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och integritet när skolan har alla data om vad eleverna gjort, vad de sagt, vilka de träffat och var.

I visionen prisas det myckna datasparandet eftersom det underlättar byte av skola. ” Skolans goda ordning och struktur på datan gjorde det betydligt enklare för Alex att byta skola och kunna ta vid där hon slutade för ett par år sedan. ” Jag undrar vem som äger informationen. Är det kommunen? Huvudmannen? Någon skolmyndighet? Staten? Hur ser krav och begränsningar ut? Vilka myndigheter får följa eleverna? Vem får informationen delas med? Vem måste informationen delas med? Att konkurrerande skolföretag skulle dela sådana data med varandra ter sig för mig en smula osannolikt, men visionen berör inte frågan närmare.

Sammantaget saknar jag helt kontext. Hur ser samhället ut? Är det fortfarande en skola för alla? Vad gör skola och myndigheter med alla data? Hur har eleverna motiverats att bära sensorer?

Jag tror att fler behöver läsa dokument som detta för att förstå var vi är på väg. Det här är inte den vanlige teknikoptimisten från näringslivet utan en text från ett delbetänkande från den statliga Digitaliseringskommissionen. Hur ser samhället ut där en skola som denna passar in? Vill vi dit? Och, om inte, hur hittar vi en annan väg?

I kapitlet där Visionen ingår utlovas utöver visionen också en beskrivning som ”beaktar problematiska aspekter av digitaliseringen” (SOU 2016:85, sid 365) . Tyvärr lyser integritetsfrågorna med sin frånvaro och det stannar i praktiken med de avslutande meningarna:

All buren teknik öppnar upp för att kunna vidga utbildningens ramar i såväl tid och rum. För att det ska vara möjligt behöver strategier, lagar och regler förhålla sig till komplexiteten i att hantera privat och offentlig teknik.

SOU 2016:85, sid 379

För mig är det djupt otillräckligt. Det behövs ett demokratiperspektiv, ett integritetsperspektiv och ett klassperspektiv på skolans digitalisering.

Visionen är skriven av Carl Heath. Han är är chef för Professional Education samt kompetensplattformen Digitalisering och Lärande vid RISE, ett statligt bolag som beskrivs som ett forskningsinstitut och en innovationspartner.

Reglera elscootrarna som uteserveringar

Förbud eller inte? Det verkar vara frågan när det gäller #elscooter. Så länge de används är de inte i vägen för någon, men problemet är att de lämnas varsomhelst och hindrar framkomligheten på torg, trottoarer och andra offentliga platser där människor rör sig. Det förvånar mig att att just elscootrar ska undantas från regler och marknadsmekanismer som är självklara för annat kommersiellt nyttjande av offentlig plats. Jämför med en cafe-ägare som vill använda trottoaren. Hen måste söka tillstånd för att få utnyttja den gemensamma ytan. Varför inte elscooter-företagen?

Så här skriver Stockholms stad (”Staden tillhör oss alla”. Visst är det fint!):

”Staden tillhör oss alla och nästan alla platser utomhus i Stockholms stad där allmänheten kan röra sig är offentlig plats: trottoaren, torget och parken. Även en del ytor inomhus är offentlig plats, till exempel passager i inomhusgallerior.

Om du till exempel vill sätta ut bord och stolar utanför din restaurang, eller ställa en container ute på gatan för en vindsröjning, krävs polistillstånd. Polisen är tillståndsmyndighet. Den som förvaltar marken kan variera. Det kan vara Stockholms stad, staten eller privata fastighetsägare.”

Café-ägaren måste också följa vissa regler. Till exempel måste uteserveringen vara tillgänglighetsanpassad. Några viktiga regler som definieras på Stockholms Stads hemsida är de här:

  • Uteserveringen ska ha en stabil avgränsning, till exempel ett staket.
  • Allt ska rymmas innanför avgränsningen, till exempel menyskyltar, blommor och askkoppar.
  • Uteserveringen ska vara tillgänglighetsanpassad.
  • Uteserveringen ska vara städad och fri från reklam.

Elscooter-företagen tillåts tvärtom försämra tillgängligheten på ytor som tidigare varit tillgängliga. Varför? Det kan inte räcka med att de är coola och har en app?

Café-ägaren måste betala en avgift för att få använda trottoaren til sin uteservering. I Stockholms innerstad betalar café-ägaren 2.543 kronor per kvadratmeter och år utöver ansökningsavgift. Varför ska elscooter-företagen få använda trottoarytan utan kostnad?

Om inte cafe-ägaren följer reglerna kan tillståndet dras in och det kan dessutom bli fråga om böter. Hur gick det till när en ny, och av en del politiker omhuldad, affärsverksamhet med app blev ett frälse som slipper café-ägarens kostnader och restriktioner?

Det är för mig uppenbart att el-scooterföretagens affärsmodell idag bygger på antagandet att just de ska slippa kostnader och restriktioner som är självklara när det gäller andra näringsidkare. Om samma regler som ovan gällde också dem skulle vi slippa det här:

Diskussionen om det nya politiska landskapet är en dimridå

I slutet av årets Almedalsvecka, min första, var jag på en paneldiskussion om ”det nya politiska landskapet”. En med namnkunnig statsvetarpanel i överfull hörsal på Gotlands högskola och mingel efteråt. Jag blev besviken. Hela diskussionen handlade, som paneler om ”det politiska landskapet” brukar, om partiernas relation till varandra och till SD efter januariavtalet. Det var som om en panel om klimatförändringar fokuserat på det senaste årets väder och struntat i förändringen över tid. Det handlade väldigt lite om politik och inget alls om den sorts politik som definierat vårt politiska landskap under lång tid: vänster-högerskalan, alltså konflikten mellan arbete och kapital. Här har det skett en enorm förflyttning på 10 år.

Konflikter och kollektivavtal

Bild från Wikipedia.

Minns ni salladsbaren Wild n’ Fresh i Göteborg? Vintern 2006-2007 pågick en konflikt som gick så långt som till både blockad och sympatiåtgärder när ägaren vägrade teckna kollektivavtal. Nu tänker ni kanske att högern måste ha blivit rasande? Jo, men i praktiken mest på ungdomsförbundsnivå. Så här sade moderaternas arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin i Ekots lördagsintervju 2007-01-06:

Det här är en legitim konflikt och man har rätt att göra så här. Jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste nämligen någon avgöra om det är rimligt och proportionerligt och vem denne någon är, är det ingen som har förklarat för mig.”

Sven-Otto Littorin om blockaden av salladsbaren Wild ’n Fresh, i Ekots lördagsintervju 2007-01-06.

I en debattartikel två månader senare tillstod han att han tyckte att facket tagit i onödigt hårt, men artikeln var i övrigt ett kraftigt försvar för den svenska modellen och med en rad argument mot inskränkta konfliktregler och krav på proportionalitet. Den bör läsas av alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och kollektivavtalslagens historia också idag.

Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll med Littorin i en lördagsintervju senare samma vår:

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Lars Leijonborg i Ekots lördagsintervju 20107-03-03

 I ett svar på en fråga om EG-domstolens behandling av det så kallade Vaxholms-målet gick Leijonborg i samma intervju dessutom så långt att han försvarade Byggnadsarbetareförbundets agerande:

”Jag hoppas att Sverige vinner, och om Sverige vinner så vinner så innebär det att fackets agerande i Vaxholm godkänns. Sen kan man tycka att det var osmakligt när det stod och ropade Go Home och sånt till de lettiska byggnadsarbetarna.”

Lars Leijonborg  i Ekots lördagsintervju apropå EG-domstolens då pågående prövning av Vaxholmskonflikten.

Det är bara 12 år sedan och det rådde bred enighet över partigränserna. De enda som skilde ut sig var den del av Centerpartiet som kallades stureplanscentern. Deras Fredrik Federley hade kommit in i riksdagen och rasade om maffia-metoder. Tillsammans med dåvarande PR-kvinnan Dominika Peczynski ville han köpa salladsbaren, men fick nej av ägaren. Istället startade de tillsammans ”En annan salladsbar” med det uttalade syftet att driva restaurang utan kollektivavtal eller att – som Dominika
Peczynski uttryckte saken
”attrahera gäster som inte gillar fackföreningar ”. Det gick sådär. Efter bara tre månader sattes salladsbaren i konkurs av ägarna. Skulderna uppgick då till över en halv miljon kronor. Salladsbarens leverantörer och skattebetalarna fick stå för Federleys nota.

Idag är Dominika Peczynski  nybliven medlem i Liberalerna och i arbetsmarknadspolitiken är det Federleys linje som är gällande i de partier som tillsammans kallade sig för Alliansen. 12 år har gått snabbt. Förskjutningen i fråga om strejkrätt och rätt att teckna kollektivavtal är dock inte det enda som hänt på vänster-högerskalan.

Anställningstrygghet

Även om flera borgerliga partier redan för 10 år sedan hade synpunkter på arbetsrätten så har tongångarna förändrats. Idag handlar det inte längre om möjligheter till undantag från turordningsregler i mindre företag. Centerpartiet vill avskaffa turordningsreglerna helt i företag med upp till 50 anställda och i en rapport till liberalernas landsmöte 2017 kallas grundläggande anställningstrygghet föraktfullt för att ”prenumerera på en anställning”.

För att uttrycka sig i väster-högertermer så har mittenpartierna nu tagit kapitalets parti i den centrala frågan om anställningstrygghet.

A-kassa

Taket i sjukförsäkringen ligger idag vid en månadslön på drygt 30.000 kronor. Taket i A-kassan ligger på 25.000 kronor. Partiet som jag var med i, Liberalerna (Folkpartiet), hade i sitt program från 2003 en skrivning om A-kassan som gick ut på att ersättningen skulle vara samma som i sjukförsäkringen. Ännu idag talar Liberalernas partiprogram om behovet av en ”förstärkt” arbetslöshetsförsäkring. Riksdagsgruppen har dock självsvåldigt ändrat detta och i den senaste budgetmotionen föreslås att taket sänks så att A-kassan ger 80 procent endast upp till en månadslön på 21.000 kronor. Det är alltså nya tider nu och det är inte bara jag som tycker att det gått fort:

Urholkningen av A-kassan och övergången till i praktiken en sorts grundtrygghet är ett systemskifte som skett i det tysta.

Timbros VD Karin Svanborg-Sjöwall i ett Almedalssemiarium hos tankesmedjan Tiden.

Notera att liberalerna nu alltså vill urholka a-kassan ytterligare.

Ett nytt landskap eller ett annat land?

Den väljare som för 10-15 år sedan med politiska medel ville försämra tryggheten på arbetsmarknaden, försvaga fackföreningarna och försämra arbetstagarnas möjligheter att agera gemensamt för bättre villkor hade i praktiken inget parti att rösta på. Federleys stureplanscenter hade ännu inte det inflytandet i sitt parti och inga andra partier ville radikalt stöpa om arbetsmarknaden. Idag är det annorlunda.  Från ett läge där krav på kraftigt ökad makt för kapitalägarna på arbetskraftens bekostnad var en ytterlighetsposition har vi på bara drygt tio år gått till ett läge där politik för försvagade fackföreningar och ökad otrygghet på arbetsmarknaden är mainstream i borgerligheten. En del av tankegodset har kanske till och med accepterats i delar av S? Vad miljöpartiet tycker var oklart då och är oklart nu. Bara vänsterpartiet står kvar.

Läs citaten av alliansministrarna Sven-Otto Littorin och Lars Leijonborg ovan igen och fundera om någon politiker till höger om V skulle kunna uttrycka sig så idag.

Det här är en förskjutning så stor att man måste fråga sig om det verkligen bara handlar om ett nytt landskap eller om det handlar om ett helt nytt land? I vilket fall: diskussioner där ”det politiska landskapet” definieras som partiernas relationer till varandra fungerar som en dimridå. De skymmer den stora politiska förändring som skett på bara drygt 10 år. För några av aktörerna är det kanske syftet, men det förvånar mig att statsvetare och journalister så sällan ställer frågan: ”Hur gick det till när Leijonborgs och Littorins position på vänster-högerskalan på bara 12 år förvandlades från mitten till yttersta vänsterkant i svensk politik?”