Dags att reglera friskolorna i avtal. Som vårdcentralerna.

Svenskt Näringsliv skrev i en debattartikel häromdagen att regeringens föreslagna vinstbegränsning i välfärdssektorn kunde strida mot grundlagen. Jag svarade i dag med ett kort inlägg där jag pekar på att friskolesektorn saknar grundläggande mekanismer som vi vanligen förknippar med näringsverksamhet. Det skrivs helt enkelt inga avtal med friskolor vilket gör det svårare att agera mot missförhållanden än vad som är fallet med till exempel privata vårdcentraler.

Mitt svar nedan:

Driver en friskola näringsverksamhet?

Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt 20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen? Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten, uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället, men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans. Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar. Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Driver en friskola näringsverksamhet?
Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den
grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och
Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt
20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i
blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen?
Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren
och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig
från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs
nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som
utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda
regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om
valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström
från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att
rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal
med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med
fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten,
uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de
egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om
skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället,
men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant
synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av
politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans.
Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar.
Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga
möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en
affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som
näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och
procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra
början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om
marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

LAS-debatten, OECD och verkliga problem

Häromdagen kom ännu en debattartikel med krav på borgerlig förnyelse där det mest konkreta förslaget var ”försämra anställningstryggheten”, denna gång från Hanna Marie Björklund och Viktoryia Khromchanka i Aftonbladet. Jag kan visst tänka mig förändringar, och jag uppskattar flera delar i artikeln, framförallt resonemangen om migration och integration samt behovet av en välfärd som omfattar också frilansare och egenföretagare. Det jag har svårt för är anslaget om LAS och krav på flexiblare visstidsanställningar. Om vi nu jämför semesterförmåner med omvärlden är det väl rimligt att jämföra också anställningsskyddet? Det är kanske inte där skon klämmer i praktiken.

För den som vill sätta svnarptksig in i hur LAS fungerar, både ur arbetsgivar- och löntagarperspektiv, rekommenderas rapporten FAKTISKA KONSEKVENSER AV TURORDNINGSREGLERNA I LAS OCH AVTAL från Svenskt Näringsliv och PTK från 2011.

Här finns förutom en genomgång av forskning på området en jämförelse med konkurrentländer och en intervjuundersökning med både arbetsgivare och fackliga företrädare i 200 företag som genomfört personalneddragningar. Några highlights här är:

Svenskt anställningsskydd på 10:e plats

I OECD:s index över anställningsskydd hamnar Sverige på 10:e plats med ett anställningsskydd som ligger under snittet. Sverige har 2,1. snittet ligger på 2,2. Tyskland har 2,7 medan Storbritannien har 1,1. Tittar man på detaljer ligger vi dock över snittet för fast anställda, medan vi för tillfälligt anställda tillhör de OECD-länder som har minst regler.

oecdemployindic

Svårt hitta empiriska studier som stöder teoretiska antaganden

Genomgången av forskningen i rapporten från Svenskt Näringsliv och PTK är mycket intressant. En bärande slutsats från litteraturen är att det saknas en entydig bild då det är svårt att isolera turordningsregler från övrigt anställningsskydd. I en forskningsrapport konstateras att ”såväl ekonomisk som rättsvetenskaplig forskning har svårigheter att presentera empiriska studier som belägger de teoretiska antaganden som görs om reglernas effekter”.

Kompetensbrist och matchning större problem än LAS

För verkstadsindustri tycks problemet att hitta rätt kompetens vara större än arbetsrättslagstiftningen. Åtminstone om man frågar arbetsgivare i branschen. Dessutom visar rapporten att matchningsproblemen är stora och inte minst att rekryteringar är ett risktagande, alldeles oavsett turordningsregler. Det är helt enkelt stor risk att göra en felrekrytering.

”I såväl låg- som högkonjunktur märks matchningsproblemen som hög arbetslöshet samtidigt som det finns många vakanser. Trots arbetslöshetssiffror runt åtta procent misslyckas ungefär var femte rekryteringsförsök. Matchningsproblemen bidrar således till bristande effektivitet och produktivitet. Resultatet blir att Sverige tappar i konkurrenskraft.”

Undantag ökar rörlighet men inte sysselsättning

I små företag har rörligheten ökat sedan det blev möjligt att undanta 2 medarbetare från turordningen, men inga effekter har synts på sysselsättningen i stort. Det stödjer slutsatsen att avskaffade turordningsregler inte är något magiskt trollspö som minskar arbetslösheten, däremot sker en omfördelning (vilket man i sig kan ha argument för).

Hygglig samsyn mellan fack och arbetsgivare

Undersökningen bland 200 företag som genomfört nedskärningar visade bland annat:

– Nio av tio företag och sju av tio fackliga företrädare uppger att det fanns en samsyn om behovet av driftsinskränkning

– Åtta av tio företagsföreträdare och sju av tio fackliga företrädare uppger att man var nöjd med resultaten av turordningsförhandlingarna

– Nio av tio företag och sex av tio fackliga företrädare uppger att det var lätt att stå för överenskommelsen.

Är diskussionen onödig?

Visst finns det saker att se över. Det gäller både lagstiftning och avtal mellan arbetsmarknadens parter, men jag vänder mig mot den diskussion i borgerliga kretsar som går ut på att det enbart handlar om turordningsregler. De har – visar rapporten – en mycket liten inverkan på sysselsättning. Betydligt relevantare är ju att diskutera kompetensutveckling, matchning, omställningsmöjligheter och inte minst, hur vi ska kunna få människor att flytta med familjen till en annan ort om anställningen i praktiken är ganska otrygg (som teknikföretagen skrev om i DN).

”Det här är personer mitt i livet med familjer som vi vill ska flytta hit – men vi kan inte ge dem en rimlig anställningstrygghet när reglerna ser ut som de gör”

Det är också intressant i rapporten att både fack och arbetsgivare tagit fram ett gemensamt underlag och har en gemensam bild av vad som fungerar bra och dåligt. Det är ganska långt ifrån ”all nationalekonomisk forskning visar att anställningsskydd stänger ute ungdomar och invandrare”, viket tyvärr är ett argument som då och då framförs utan så hemskt mycket källhänvisningar.

Arbetsmarknaden ser också annorlunda ut nu. Vi har allt fler ensamkonsulter och allt fler tidsbegränsade anställningar. Båda dessa grupper har sämre trygghet. Intressant vore att titta mer på varför Sverige anses ha så osedvanligt lågt anställningsskydd för de med tillfälliga anställningar jämfört med t.ex. Tyskland.

Egenföretagarens anställningstrygghet är per definition sämre men varför måste också sjukförsäkringen vara en katastrof jämfört med den anställdes? Det blev tydligt i maj 2014 då medier uppmärksammade att ministrar varit sjuka utan att anmäla karensdag. ”De är ju alltid i tjänst”, ursäktades det. Journalisten Per Wirtén slog huvudet på spiken i Godmorgon Världens panel samma vecka:

”För mig blir det lite personligt faktiskt. Jag är också alltid i tjänst. Jag är en enmansföretagare, jag är frilans och jag har ett eget aktiebolag. Jag har fjorton karensdagar och jag har varit sjuk nu på grund av en operation jag har genomgått.”

Slutligen tror jag inte att det är möjligt att göra stora försämringar i anställningsskyddet utan att det också får stora konsekvenser för den svenska bostadsmarknaden, som i praktiken kräver lån som bygger på en bank som kräver en tillsvidareanställning. Den anställningstrygghet som LAS idag står för utgör i praktiken en del i bankernas säkerhet.