Det offentliga kan inte undandra sig ansvar – rätt beslut av äldrenämnden

 

Blodprov
Bild från Theeradech Sanin / FreeDigitalPhotos.net

UNT rapporterade idag att Äldrenämnden sagt upp avtalet med ett hemvårdsföretag. Bristerna var stora och äldrenämnden sätter nu in resurser för att hjälpa de äldre som berörs.

Rätt. Bra jobbat.

Naturligtvis skulle det varit bättre om vården varit bra, men när den nu inte är det tar politiken ansvar. Politiken avslutar avtalet och hjälper brukarna till annan omsorg.

När en skattefinansierad verksamhet fungerar dåligt kan inte det offentliga eller politiken gömma sig bakom fraser som ”det är ju brukarna som valt” eller ”att en dålig skola går i konkurs visar att systemet fungerar”. Nej, det offentliga måste alltid säkra att kvalitet och innehåll motsvarar de krav vi som skattebetalare har rätt att ställa. Brukarna ska kunna välja efter sådant som bemötande, inriktning, språk eller läge, men ska inte behöva ”skylla sig själva” om de valt dålig kvalitet. Där vi betalar med gemensamma medel ska vi inte ha sådan. Det är politikens ansvar. Det gäller både för verksamheter i privat och offentlig regi.

Centerpartiets förslag framstår om skattefinansierade coacher som ska hjälpa de äldre att välja rätt framstår i ljuset av detta som än mer obegripligt.

Personligt ansvar och förebyggande arbete för äldre

Fallet med en äldre man i Heby som inte kan ta sig till toaletten på övervåningen men inte heller är tillräckligt sjuk för ett vårdboende har rört upp en del känslor. Jag känner mig inte bekväm med att diskutera det enskilda fallet, men eftersom jag ställer upp i provvalet till landstinget vill jag ändå ha en åsikt om hur det borde fungera när jag blir gammal, och självklart också idag.

När jag blir gammal vill jag ha rätt att bo hemma så länge jag vill och kan.

Jag vill att det ska vara tydligt vad som gäller för att få till exempel hemtjänst. Det är rimligt att kommunen ställer krav på min boendestandard för att ställa upp med hjälp, till exempel att jag tagit ansvar för att anpassa min bostad eller flytta till ett boende som passar. Det handlar både om att jag själv ska klara mig utan att göra mig illa och om att hemtjänsten ska ha en rimlig arbetsmiljö i min bostad. Vilka krav som gäller ska inte komma som någon nyhet när det är försent.

Till att börja med kan jag klara mig med lite hemtjänst, men successivt kanske det blir mer. Till slut kanske det inte är rimligt att jag ska bo hemma längre. Vare sig jag själv vill eller inte måste jag då flytta till någon form av vårdboende. Förhoppningsvis har jag anhöriga som hjälpt mig att förstå detta om jag inte räknat ut det själv, men annars hoppas jag att kommunen med värdighet kan få mig att förstå situationen. När jag blir så dålig får det inte vara lång väntetid.

Om jag ska kunna flytta till ett mer anpassat boende måste det också finnas sådana. Tyvärr är det inte bara studentbostäder som det råder brist på. Det behövs boenden där jag kan klara mig själv bättre än hemma, men där det är nära till hjälp om det behövs. Självklart betalar jag bostaden själv och förhoppningsvis blir omsorgen både bättre och effektivare än med ambulerande personal.

Jag hoppas också att det finns ett bra samarbete mellan kommunen, hemtjänsten och sjukvården. Ytterst har sjukvården ett stort intresse av både förebyggande insatser och fungerande bostäder. Om resultatet av brist på anpassade bostäder blir att fler åldringar ramlar och bryter lårbenet ökar kostnaderna snabbt i landstinget. En sådan utveckling ser vi redan idag. Fallskadorna bland äldre ökar och kostnaderna för landstingen är stora. Enbart ett lårbensbrott kostar ca 150.000 och till detta kommer sedan rehabilitering, hjälpmedel, specialboende med mera. Räknat i vårdtid är lårbensfraktur den tredje största diagnosgruppen överhuvudtaget efter schizofreni och stroke. Kostnaderna beräknas uppgå till flera hundra tusen kronor under det första året. För de som överlever. Ett lårbensbrott innebär en stor påfrestning på en gammal kropp och många är vi som sett rimligt friska åldringar i vår närhet på kort tid tyna bort efter en fallskada.

Om en äldre som bor hemma inte har anpassat sitt boende – flyttat till enplansboende eller hus med hiss och kan nå toalett/badrum utan trappor – har det förebyggande arbetet misslyckats. En enda fallskada med lårbensbrott motsvarar kostnaden för gott och väl en halvtid som kan användas till förebyggande arbete. Det är bättre satsade pengar.För oss, för den äldre och de anhöriga.

Kan de äldre lastas för dåliga arbetsvillkor i hemtjänsten?

Igår rapporterade flera tidningar om en undersökning från fackförbundet Kommunal som visade att flera företag med kontrakt inom hemtjänsten saknade kollektivavtal och/eller på andra sätt erbjöd vad som måste kallas förvånande dåliga arbetsvillkor. Så dåliga faktiskt att arbetsgivarorganisationen Almega ansåg att konkurrensen sätts ur spel.

Förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund på arbetsgivarorganisationen Almega säger till Sveriges Radio att resultatet blir lägre framtida pension för de anställa. Samtidigt skapas en snedvriden konkurrens mellan företagen.

– Det blir svårt för företag som gör avsättningar till pensioner och följer kollektivavtalen, eftersom de kan få ett högre kostnadsläge än dem som inte följer avtalen, säger hon.

Det moderata äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, såg dock inga sådana problem. I UNT 29/12 säger han ”Att förvägra någon att välja ett visst bolag bara för att det inte har kollektivavtal faller på sin egen orimlighet. De äldres val väger tyngst.”

Läs den sista meningen igen. Joakim Larsson menar alltså att han inte har något som helst ansvar för arbetsvillkoren hos dem som avlönas av de skattepengar du och jag betalar för en värdig omsorg av äldre. Nej, han lägger hela ansvaret på de äldre.

Tyvärr är inte Joakim Larsson unik. Här i Uppsala använder moderaterna och kd samma argumentation. Vänsterpartiet ställde i en debattartikel flera relevanta frågor om hur det kunde komma sig att hemtjänsten i Uppsala hamnat på plats 239 av 290 i en undersökning om de äldres nöjdhet.  Svaret från kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Mats Hansén, ordförande respektive vice ordförande i äldrenämnden, var att om de äldre ”av något skäl skulle vara missnöjda har de möjligheten att när som helst byta till en annan utförare”. Slutsatsen måste bli att de är för få äldre som gjort detta och att det är därför Uppsala placerar sig så lågt.