Elitfeminism eller arbetsrätt?

Liberala feminister har drivit ett enträget arbete för att peka på vikten av egen inkomst för kvinnor. Det är och har varit av stor betydelse. Dessutom har liberala feminister varit drivande i arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring. Oerhört viktigt och dessutom framgångsrikt. Själv var jag medlem i Liberala Kvinnor av dessa skäl fram till nån gång 2015-2016. Då tyckte jag att det började saknas balans mellan å ena sidan frågor om glastak och styrelseposter, å andra sidan arbetsvillkor för kvinnor i yrken med låga löner. Dessutom började stödet för en jämställd föräldraförsäkring vackla.

I slutet av 2016 röstade L i riksdagen emot ett förslag som skulle göra det möjligt att ställa krav på arbetsvillkor som tjänstepension och försäkringar i offentlig upphandling, något som skulle vara av stor betydelse i låglöneyrken, många kvinnodominerade, som städare eller vårdbiträde. Omsorg om företagen var den gången viktigare. Så här i efterhand blev det en pusselbit i den process som till slut gjorde att jag lämnade L och efter ytterligare ett år gick med i S.

I DN fanns för ett par veckor sedan en intressant intervju med Nancy Fraser om feminism och metoo. ”Den liberala feminismen vill krossa glastaket för ett fåtal, och låter fattiga kvinnor städa upp skärvorna”, säger hon. Tillspetsat förstås, men tyvärr tycker jag att det ligger en del i det sett till politisk retorik och politiska prioriteringar. Det är vanligare att se liberala feminister rycka ut och tala om flit eller uppmärksamma ett krossat glastak än att peka på problemet med otrygga anställningar i äldreomsorgen. Jag håller också helt med Nancy Fraser om att en viktig del i metoo faktiskt handlar om arbetsrätt, om hur rimliga och trygga anställningsvillkor är avgörande för att jämna ut den ojämna maktbalans som är förutsättningen för många fall av trakasserier.

Jämställdhetspolitik som alltför ensidigt riktar in sig på glastak, styrelseposter och förslag som framförallt berör höginkomsttagare riskerar att bli en sorts elitfeminism, en feminism för ett fåtal. Det kan såklart vara välförtjänt och rimligt att tala om flit när man har både riksdagsarvode, pension och fallskärm, men hur belönas då det hårda arbete som kvinnor gör i förskolor, äldreomsorg och hemtjänst? Ett hemtjänst-schema skulle nog ge många som arbetar i tjänstemannayrken helt nya perspektiv på flit. Mig själv inräknad. Ändå är pressen (nedåt) på arbetsvillkoren stark i flera kvinnodominerade yrken med dokumenterat hög arbetsbelastning.

Ser vi bakåt har politik som utformats i någorlunda samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler gett Sverige en unikt hög sysselsättningsgrad för kvinnor, alltså en unikt hög andel kvinnor med egen inkomst. Det är tråkigt att se att det samförståndet nu är brutet när det gäller arbetsvillkor. Själv är jag övertygad om att de frågorna tillhör de allra viktigaste för ett jämställt samhälle. Varför ska vårdbiträde vara det yrke där tidsbegränsade anställningar (=otrygga anställningar) är vanligast? Det är ju inte precis så att omsorgsbehovet i äldreomsorgen växlar kraftigt över tid. Topp fem yrken med otrygga anställningar domineras för övrigt av kvinnor. Fungerar samhället om de som arbetar med att ta hand om barn och äldre förvägras en anställningstrygghet som är självklar för stora delar av medelklassen? Jag tror inte det. Och vad hjälper en egen inkomst för den som behöver flytta om jobbet har lön och anställningsvillkor som gör att det varken går att låna pengar eller få ett hyreskontrakt?

Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Ett samhälle där kvinnor generellt har sämre trygghet på arbetsmarknaden är inte bara mindre jämställt, det motverkar också den liberala feminismens paroll om den trygghet, styrka och möjlighet till klassresor som en egen inkomst ger. Vi är på väg upp mot 30 procent tillfälligt anställda kvinnor i arbetaryrken samtidigt som andelen tillfälligt anställda män i tjänstemannayrken ligger konstant runt 10 procent. För mig har det blivit uppenbart att en feminism som bortser från arbetsvillkoren för stora grupper gör jämställdheten en otjänst. I den frågan finns det för övrigt saker att förbättra i fler partier än de borgerliga.


Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Uppdatering: I en tidigare version av inlägget fanns ett stycke om och ett citat ur en artikel från forskning.se om barnpassningstjänster och jämställdhet. Eftersom jag fått reda på att studien inte verkar ha stöd för artikelns tes om att sådana tjänster ökar och därtill tycks bygga på ett smalt urval har jag tagit bort dessa.

Kan de äldre lastas för dåliga arbetsvillkor i hemtjänsten?

Igår rapporterade flera tidningar om en undersökning från fackförbundet Kommunal som visade att flera företag med kontrakt inom hemtjänsten saknade kollektivavtal och/eller på andra sätt erbjöd vad som måste kallas förvånande dåliga arbetsvillkor. Så dåliga faktiskt att arbetsgivarorganisationen Almega ansåg att konkurrensen sätts ur spel.

Förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund på arbetsgivarorganisationen Almega säger till Sveriges Radio att resultatet blir lägre framtida pension för de anställa. Samtidigt skapas en snedvriden konkurrens mellan företagen.

– Det blir svårt för företag som gör avsättningar till pensioner och följer kollektivavtalen, eftersom de kan få ett högre kostnadsläge än dem som inte följer avtalen, säger hon.

Det moderata äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, såg dock inga sådana problem. I UNT 29/12 säger han ”Att förvägra någon att välja ett visst bolag bara för att det inte har kollektivavtal faller på sin egen orimlighet. De äldres val väger tyngst.”

Läs den sista meningen igen. Joakim Larsson menar alltså att han inte har något som helst ansvar för arbetsvillkoren hos dem som avlönas av de skattepengar du och jag betalar för en värdig omsorg av äldre. Nej, han lägger hela ansvaret på de äldre.

Tyvärr är inte Joakim Larsson unik. Här i Uppsala använder moderaterna och kd samma argumentation. Vänsterpartiet ställde i en debattartikel flera relevanta frågor om hur det kunde komma sig att hemtjänsten i Uppsala hamnat på plats 239 av 290 i en undersökning om de äldres nöjdhet.  Svaret från kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Mats Hansén, ordförande respektive vice ordförande i äldrenämnden, var att om de äldre ”av något skäl skulle vara missnöjda har de möjligheten att när som helst byta till en annan utförare”. Slutsatsen måste bli att de är för få äldre som gjort detta och att det är därför Uppsala placerar sig så lågt.