Är det socialism att vilja ha LOV i skolan? Eller är det lika borgerligt som att vilja ha det i vården?

Citat från SvDDags för slutreplik på Brännpunkt i diskussionen om avtal i skola och förskola på samma sätt som i primärvården. Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera engagerad i Internationella Engelska skolan svarade på vår artikel om att det behövs avtal i skola och förskola på samma sätt som i vård och hemtjänst.

Första halvan av Hans Bergströms artikel ägnas åt det nuvarande rättsläget. Jag har inget att invända där. Han beskriver lagen som den är skriven idag. Sen har vi antagligen olika syn på om den just nu är till det bästa eller om det kunde vara annorlunda.

Men sen kommer det. Hans Bergström antyder att vi skulle vilja inskränka valfriheten. Han ifrågasätter varför kommunen ska välja och inte föräldrarna. Det är ohederligt. De enda som kan tolka vår artikel så är de som vid minsta kritik mot nuvarande ordning ropar ”socialist”. Jag hade inte förväntat mig det från hans Bergström.

Riktigt intressant är det dock när han beskriver striden i vården mellan upphandling och kundval. Som texten är skriven antas vi ha skrivit till förmån för ”upphandling”. Det ordet finns inte i vår text. Vi skriver om ”avtal”, något som är kärnan i den LOV-modell som Hans Bergström lovordar.

I vårt svar på SvD Brännpunkt idag undrar vi därför om Hans Bergström inte förstått vår text eller om han inte känner till att LOV är ett avtalsreglerat system.

Hans Bergströms text finns här.

Varför skriver vi avtal med vårdcentralen men inte med skolan?

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Cecilia Elving och Jessica Bagge som kandiderar till landsting respektive kommun i Stockholm. V ställer oss frågan: Varför skriver vi avtal med hemtjänstföretag och vårdcentraler men inte med skolor och förskolor?

Lika självklart som det är att kunna välja vårdcentral är det att landstinget har ett avtal med företaget som driver vårdcentralen. I det regleras ramarna för verksamheten och landstinget företräder mig som medborgare och kan agera om vårdcentralen inte sköter sig. Det gäller för övrigt också den landstingsdrivna konkurrenten. Så borde det fungera i skola och förskola också. Då skulle vi ha en valfrihet där det oavsett utförare fanns ett övergripande offentligt ansvar.

Siffran om omsättning i artikeln avser egentligen bara förskolor och skolor som drivs i aktiebolagsform. Det tillkommer också kooperativ och andra bolagsformer.

Jag har tidigare efterlyst avtalsuppgörelser för att lösa specifika problem, bland annat om ansvaret för bort-tappade betyg. Jag har också pekat på behovet av att lära av vården, inte bara när det gäller avtal utan också när det gäller ersättningsmodeller.

PISA, förskolan och personalen

1997 toppade antalet barn i den svenska förskolan samtidigt som personaltätheten fallit kraftigt under nittiotalskrisen. De barn som började i förskolan då möttes av större grupper, färre pedagoger och längre dagar. 2012 gjorde de PISA-testet. Finns det något här vi borde titta på?

Jag blev tipsad om ett blogginlägg där MMAfarsan diskuterar PISA-resultaten och förskolan. Samtidigt som politiker av alla färger presenterar förklaringar och förslag som rör ”skolan” är MMA-farsan något på spåren. Jag är övertygad om att förskolan har stor betydelse för hur det sedan går i grundskolan och därmed också senare i gymnasiet. Betydelsen skulle dessutom kunna vara ännu större.

fskolapersonalI valrörelsen kommer framförallt kd att hävda att det är maxtaxans fel att personaltätheten är låg. Det stämmer inte. År 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare i förskolan, men redan när maxtaxan infördes 2001 var antalet barn per årsarbetare uppe i 5,4. Sedan dessa har det enligt statistiken inte hänt så mycket. Idag är siffran 5,3.

 

Vårdnadsbidrag, nittiotalskris och barnomsorgslag

Vad hände i början på 90-talet som gjorde att personaltätheten föll så snabbt? Från 4,2 till 5,2 barn per årsarbetare på bara några få år. Jag tror att det finns flera parallella förklaringar.

  • Det var kris. Big time. När kommunerna sparade drog barnomsorgen (som det ofta hette då) det kortaste strået. Skolan fredades så långt det gick.
  • Kraftig ökning av antalet barn i förskolan. 1990 fanns 570.000 barn i förskolan. 1997 var de 750.000. (Källa: SCB)
  • Allt större andel av barnen går i förskolan. 1990 gick fanns knappt 70 procent av barnen där. Runt 2000 passerades 80 procent och idag närmar vi oss 90 (2012 var det 86 procent).
  • En starkare barnomsorgslag som krävde att kommunerna skulle ordna plats från ett års ålder utan skäligt dröjsmål. I praktiken var denna lag ett krav från fp för att gå med på kd:s vårdnadsbidrag under regeringen Bildt. Vårdnadsbidraget togs bort av nästa s-regering samtidigt som barnomsorgslagen trädde i kraft.

I praktiken handlade det också under nittio-talet mer om barnomsorg än om förskola. Den verksamhet vi idag kallar förskoleklass låg i början av nittiotalet ofta mer i anslutning till ett daghem (som det hette) än en skola. Frågorna hanterades i kommunerna ofta av ”barnomsorgsnämnden”.

Notera också att de nyss PISA-undersökta 15-åringarna klev in på förskolan runt 1997. Alltså just när antalet barn exploderat och personaltätheten minskat.

Stadigt urholkade resurser

Maxtaxans konstruktion består av ett statsbidrag, en avgift som föräldrarna betalar och de pengar kommunerna satsar. Avgiften styrs av staten och räknas inte upp med personalkostnaderna. Statsbidraget har minskat kraftigt per barn sedan taxan infördes. Effekten har blivit att resurserna urholkas år från år och kommunerna måste ta från andra verksamheter för att fylla hålen. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i somras. Kalkylunderlag finns här.

Det vi mäter blir styrande

Förskolan drabbas också av att det enda som egentligen mätts i statistiken är personaltätheten. Den har alltså inte ändrats s mycket under de senaste 10 åren räknat i antal inskrivna barn per personal. Måttet tar dock inte hänsyn till att barnen idag vistas längre tid på förskolan. Enligt skolverkets undersökning i höstas har antalet timmar i förskolan ökat från i genomsnitt 29 till 31 under åren 2005 till 2012. Det motsvarar i praktiken en personalminskning på 7 procent. En förskola med 15 medarbetare skulle behöva vara 16 idag för att ha lika mycket tid för varje barn som 2005. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i höstas. Kalkylunderlag och länkar finns här.

Som man frågar får man svar

Ett annat mönster som lever kvar är att förskolan tycks vara en angelägenhet för föräldrarna. När Skolverket gjorde sin undersökning i höstas var det föräldrarna som fick frågan hur nöjda de var med förskolan. Mycket sällan ser man representanter för skola, arbetsgivare eller helt enkelt vanliga skattebetalare tillfrågas utan det är föräldern som anses vara ”kund”.

Tilläggas kan att detta mönster under 2000-talet tyvärr spritt sig också till skolan. Själv anser jag att kunden – i den mån begreppet överhuvudtaget passar – är den som betalar. Kunden är det allmänna. Du och jag. Vi som behöver ett fungerande samhälle och därmed en bra förskola alldeles oavsett om vi har egna barn eller inte.

Vad diskussionen borde handla om

Enkelt uttryck behövs förskolan både av pedagogiska skäl och för att föräldrar ska kunna arbeta. Kanske är det en olycka att vi inte skiljer på verksamheterna mera (jfr skola-fritids)? Kanske skulle det tvärtom kunna vara en framgångsfaktor?

När det gäller barns lärande i förskolan borde vi diskutera:

  • Vad barnen ska lära sig (professionella pedagoger kan sedan reda ut hur)
  • Vilka resurser som krävs och hur mycket vi kan satsa
  • Hur samverkan med skolan ska se ut

Några snabba konkreta åtgärder som jag vill se är:

  • Börja räkna upp maxtaxan och tillhörande statsbidrag med index. Det skulle stoppa urholkningen av resurser och förskolan skulle förhoppningsvis kunna få lite andrum. Kompensera samtidigt för den urholkning som redan skett.
  • Låt sakkunskapen (forskare) titta på förskolans betydelse för kunskaperna längre fram (ex.vis. PISA)
  • Låt successivt förskolan närma sig skolan ytterligare, förslagsvis genom att göra för femåringarna vad som gjordes för sexåringarna på nittio-talet. Inte nödvändigtvis genom att flytta dem till skolan, men genom att öka kontakterna med förskoleklassverksamheten.
  • Satsa på förskollärare och förskollärarutbildning.

 

Längre dagar på dagis kräver mer personal

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Lina Nordquist om förskolan. I måndags kom den första undersökningen på 7 år med information om barnens vistelsetider. De har ökat från i genomsnitt 29 timmar i veckan till 31. I vår artikel visar vi vad det innebär för den faktiska personaltätheten och vad som riksdagen borde göra för att åtgärda problemet.

Skolverkets nya undersökning finns här.

Skolverkets statistik om personaltäthet.

Vår tidigare artikel om maxtaxan publicerades på Brännpunkt i somras och kalkylunderlaget finns här.

Förskolans förlorade miljarder i SvD

Idag skriver jag tillsammans med min lokala fp-ordförande Lina Nordquist på SvD Brännpunkt. Det handlar om förskolans resurser, maxtaxan och kd:s utspel i Almedalen häromdagen. En något kortare version av texten finns i papperstidningen.

Så här har vi räknat:

2004 2012 Källa
Statsbidrag 3 152 763 156 3 154 309 440 SCB
SCB
Varav förskola (vi har räknat med att två tredjedelar av statsbidraget avser förskola och resten skolbarnsomsorg) 2 101 842 104 2 102 872 960
Antal barn 364 045 482 309 Skolverket
Statsbidrag/barn förskola 5 774 4 360
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Statsbidrag per barn förskola 2004 uppräknat med index 7 142
Indexuppräknat totalt bidrag 2012
(statsbidrag x antal barn)
3 444 610 195
Nedskuret statsbidrag 1 341 737 235
Nedskuret statsbidrag per barn 2 782
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 1 050 000 000 KD räknar med att en höjning med 100 kr ger 350 MSEK
Ökade intäkter per barn 2 177
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 4 959
Totalt netto 2 391 737 235

 

 

Dagiskuppen – hur riksdagen tog 58 miljoner av Uppsalas förskolor utan att någon reagerade

Idag 18/6 skrev jag på UNT debatt om hur förskolan i Uppsala i praktiken förlorar 58 miljoner till följd av hur systemet med statlig ersättning för maxtaxan räknas upp, eller snarare inte räknas upp. Så här har jag räknat och nedanstående källor har använts.

2004 2012 Källa
Statsbidrag 69 753 492,00 71 963 280,00 SCB
SCB
Varav förskola (72 procent av avgifterna avser förskola, jag har räknat med en tredjedel) 46 502 328 47 975 520 Uppsala kommun
Antal barn 7 256 10 124 Skolverket
Statsbidrag/barn 6 408 4 738
Kostnadsindex 1,00 1,24 SCB
Snittlön kommunanställd 19 553 25 717 SCB
Statsbidrag per barn 2004 uppräknat med index, 24 procent sedan 2004 7 927
Indexuppräknat totalt bidrag (statsbidrag * antal barn) 2012 80 260 018
Avgiftsintäkterna enligt kommunens budget 111 500 000 Uppsala kommun
Avgifterna indexuppräknade med 24 procent sedan 20004 137 925 500
Ökade intäkter per barn 2 610
Ökade intäkter per barn om statsbidrag och avgift räknats upp med index 5 799
Totalt netto 58 709 998