Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
1997 toppade antalet barn i den svenska förskolan samtidigt som personaltätheten fallit kraftigt under nittiotalskrisen. De barn som började i förskolan då möttes av större grupper, färre pedagoger och längre dagar. 2012 gjorde de PISA-testet. Finns det något här vi borde titta på?
Jag blev tipsad om ett blogginlägg där MMAfarsan diskuterar PISA-resultaten och förskolan. Samtidigt som politiker av alla färger presenterar förklaringar och förslag som rör ”skolan” är MMA-farsan något på spåren. Jag är övertygad om att förskolan har stor betydelse för hur det sedan går i grundskolan och därmed också senare i gymnasiet. Betydelsen skulle dessutom kunna vara ännu större.
I valrörelsen kommer framförallt kd att hävda att det är maxtaxans fel att personaltätheten är låg. Det stämmer inte. År 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare i förskolan, men redan när maxtaxan infördes 2001 var antalet barn per årsarbetare uppe i 5,4. Sedan dessa har det enligt statistiken inte hänt så mycket. Idag är siffran 5,3.
Vårdnadsbidrag, nittiotalskris och barnomsorgslag
Vad hände i början på 90-talet som gjorde att personaltätheten föll så snabbt? Från 4,2 till 5,2 barn per årsarbetare på bara några få år. Jag tror att det finns flera parallella förklaringar.
- Det var kris. Big time. När kommunerna sparade drog barnomsorgen (som det ofta hette då) det kortaste strået. Skolan fredades så långt det gick.
- Kraftig ökning av antalet barn i förskolan. 1990 fanns 570.000 barn i förskolan. 1997 var de 750.000. (Källa: SCB)
- Allt större andel av barnen går i förskolan. 1990 gick fanns knappt 70 procent av barnen där. Runt 2000 passerades 80 procent och idag närmar vi oss 90 (2012 var det 86 procent).
- En starkare barnomsorgslag som krävde att kommunerna skulle ordna plats från ett års ålder utan skäligt dröjsmål. I praktiken var denna lag ett krav från fp för att gå med på kd:s vårdnadsbidrag under regeringen Bildt. Vårdnadsbidraget togs bort av nästa s-regering samtidigt som barnomsorgslagen trädde i kraft.
I praktiken handlade det också under nittio-talet mer om barnomsorg än om förskola. Den verksamhet vi idag kallar förskoleklass låg i början av nittiotalet ofta mer i anslutning till ett daghem (som det hette) än en skola. Frågorna hanterades i kommunerna ofta av ”barnomsorgsnämnden”.
Notera också att de nyss PISA-undersökta 15-åringarna klev in på förskolan runt 1997. Alltså just när antalet barn exploderat och personaltätheten minskat.
Stadigt urholkade resurser
Maxtaxans konstruktion består av ett statsbidrag, en avgift som föräldrarna betalar och de pengar kommunerna satsar. Avgiften styrs av staten och räknas inte upp med personalkostnaderna. Statsbidraget har minskat kraftigt per barn sedan taxan infördes. Effekten har blivit att resurserna urholkas år från år och kommunerna måste ta från andra verksamheter för att fylla hålen. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i somras. Kalkylunderlag finns här.
Det vi mäter blir styrande
Förskolan drabbas också av att det enda som egentligen mätts i statistiken är personaltätheten. Den har alltså inte ändrats s mycket under de senaste 10 åren räknat i antal inskrivna barn per personal. Måttet tar dock inte hänsyn till att barnen idag vistas längre tid på förskolan. Enligt skolverkets undersökning i höstas har antalet timmar i förskolan ökat från i genomsnitt 29 till 31 under åren 2005 till 2012. Det motsvarar i praktiken en personalminskning på 7 procent. En förskola med 15 medarbetare skulle behöva vara 16 idag för att ha lika mycket tid för varje barn som 2005. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i höstas. Kalkylunderlag och länkar finns här.
Som man frågar får man svar
Ett annat mönster som lever kvar är att förskolan tycks vara en angelägenhet för föräldrarna. När Skolverket gjorde sin undersökning i höstas var det föräldrarna som fick frågan hur nöjda de var med förskolan. Mycket sällan ser man representanter för skola, arbetsgivare eller helt enkelt vanliga skattebetalare tillfrågas utan det är föräldern som anses vara ”kund”.
Tilläggas kan att detta mönster under 2000-talet tyvärr spritt sig också till skolan. Själv anser jag att kunden – i den mån begreppet överhuvudtaget passar – är den som betalar. Kunden är det allmänna. Du och jag. Vi som behöver ett fungerande samhälle och därmed en bra förskola alldeles oavsett om vi har egna barn eller inte.
Vad diskussionen borde handla om
Enkelt uttryck behövs förskolan både av pedagogiska skäl och för att föräldrar ska kunna arbeta. Kanske är det en olycka att vi inte skiljer på verksamheterna mera (jfr skola-fritids)? Kanske skulle det tvärtom kunna vara en framgångsfaktor?
När det gäller barns lärande i förskolan borde vi diskutera:
- Vad barnen ska lära sig (professionella pedagoger kan sedan reda ut hur)
- Vilka resurser som krävs och hur mycket vi kan satsa
- Hur samverkan med skolan ska se ut
Några snabba konkreta åtgärder som jag vill se är:
- Börja räkna upp maxtaxan och tillhörande statsbidrag med index. Det skulle stoppa urholkningen av resurser och förskolan skulle förhoppningsvis kunna få lite andrum. Kompensera samtidigt för den urholkning som redan skett.
- Låt sakkunskapen (forskare) titta på förskolans betydelse för kunskaperna längre fram (ex.vis. PISA)
- Låt successivt förskolan närma sig skolan ytterligare, förslagsvis genom att göra för femåringarna vad som gjordes för sexåringarna på nittio-talet. Inte nödvändigtvis genom att flytta dem till skolan, men genom att öka kontakterna med förskoleklassverksamheten.
- Satsa på förskollärare och förskollärarutbildning.