Fores vinstrapport en besvikelse

Foresrapport1I tisdags 20180327 släppte Fores rapporten ”Istället för förbud. Bättre reglering av välfärdsföretag”. Den debattartikel som hörde till lovade ett konstruktivt anslag och jag var på plats på lunchseminariet med de fem forskare som skrivit de ”policy briefs” som rapporten bestod av. Det var en besvikelse. Jag ska försöka förklara hur.

Först: Det här är en av de stora konfliktfrågorna i svensk politik och därtill en fråga som lider svårt av brist på konstruktiva förslag. Det Fores utlovade i sin debattartikel, alltså en konstruktiv uppmaning till alliansen att se och göra något åt problemen och till de rödgröna att släppa sitt ensidiga fokus på vinst, hade verkligen behövts. Som i all politik är det dock svårt att föreslå fungerande åtgärder om det saknas grundläggande förståelse för hur systemen fungerar.

Karin Edmark är docent och lektor vid Institutet för social forskning vid Stockholms Universitet. Hon är också knuten till Institutet för Näringslivsforskning* och forskar om friskolor och skolval. Hennes policy brief handlar om segregation och innehåller inget nytt om sakläget. Vi har problem med segregation, den är större i idéburna än vinstdrivande friskolor, den beror både på bostadssegregation och vårt skolsystem, men det tvistas om vilket problem som ska angripas. Det intressant är Karin Edmarks slutsatser och förslag.

Som alla rimligt insatta förordar hon lottning istället för kötid som urvalsprincip vid översökta skolor. Bra.

Men sedan förordar hon som lösning socioekonomisk kompensation som en del i skolpengen. Well. Det har vi redan! Nästan överallt där det är relevant. Karin Edmark skriver med hänvisning till en snart 10 är gammal rapport att det är ovanligt. Jag är ledsen, men man kan inte forska på det här området och vara så dåligt uppdaterad. Sant är att det finns många kommuner som inte har socioekonomisk kompensation i sin skolpeng, men det beror ju på att många kommuner har så få skolor att frågan inte är aktuell. Det större städerna, där skolvalet är reellt, har alla socioekonomisk kompensation. Om vi ska komma någon vart och peka ut förslag som kan leda framåt kan vi inte föreslå saker som var ovanliga 2009, men som är standard nu.  Mer relevant hade varit att få veta något om vilka effekter man kunnat se av socioekonomisk kompensation. Vi kan i alla fall inte låtsas som att något vi redan gör skulle lösa problem vi har idag.

I en tidigare version av detta blogginlägg skrev jag att jag saknade en problematisering av etableringsfriheten i ett resonemang om ”skolplaceringskriteier”. Efter påpekande från Fores och kontroll per e-post med Karin Edström har jag förstått att hon med uttrycket ”skolplaceringskrieterier” inte avsåg geografisk placering av skolor utan fördelning av elever på olika skolor, alltså det som i ett skolvalssystem brukar kallas urvalskriterier. Av rapporten framgår inte hur hon menar att elever ska ”placeras” på skolor, alltså om det ska ske som urval inom det fria skolvalet eller om det skulle krävas en större inskränkning av skolvalet för att uppnå detta. Det vore intressant att veta mer om.  Jag ber om ursäkt för att jag missförstod detta, men jag kopplade rapporttexten till det Karin sade om att bussa elever på seminariet. Tyvärr innebär detta att Fores rapport i den del som behandlar åtgärder mot segregation inte nämner vikten av skolors placering alls. Det är både synd och förvånande. Synd eftersom det – åtminstone i högre årskurser i grundskolan – är en högst rimlig åtgärd. Förvånande eftersom det är just placeringen av skolor som tillhört de mest uppmärksammade försöken att bryta segregationen på senare år.

Karin Edström vill också belöna personal som lyckas vända utvecklingen i problemskolor. Om det kan man säga att det står varje skolhuvudman, vare sig den heter Academedia eller Västerås kommun, fritt att göra så. Jag tror att det vore mycket bra. Om man däremot vill att det ska byggas in i systemet sätter skolpengen och kravet på likabehandling stopp.

De åtgärder Karin Edstöm föreslår kräver – förutom lottningen – att  skolpengens konstruktion ändras radikalt. Om det dessutom hade stått något som problematiserade etableringsfrihet hade rapporten varit sprängstoff.

Henrik Jordahl, docent i nationalekonomi och även han knuten till Institutet för Näringslivsforskning, skriver under rubriken ”Cherry picking i välfärdsföretag”. Och här plockas det. Inte bara körsbär och russin utan också en rejäl portion äpplen och päron.

Om en vårdcentral har till övervägande fast ersättning blir svårare patienter mindre lönsamma, sade Henrik Jordahl på seminariet. Det står så i rapporten också. Men det har ju alla! Finns inget landsting som är i närheten av att ha över halva ersättningen som besöksersättning. Han har dessutom fel i sak. Den som följer vårdpolitik vet att diskussionen om olönsamma patienter i primärvården framförallt handlar om vårdkrävande patienter som kräver *längre* besök. Det är där skillnaden ligger och det är därför som försök med så kallade äldrevårdcentraler ofta innehåller en komponent med extra ersättning för just längre besök.

Också i ett senare stycke lyser okunskapen om primärvården igenom. Henrik Jordahl skriver att det kan ”vara värt att kombinera olika ersättningsmodeller, till exempel fast och rörlig ersättning i primrvården”. Men hallå? Kan man skriva en sån här brief utan att ens ha läst det mest grundläggande om hur primärvården ersätts? Det är ju inte så att det är särskilt svårt. Avtalen ligger öppet tillgängliga och på senare år har både Riksrevisionen och Myndigheten för Vårdanalys publicerat rapporter i ämnet.

Henrik Jordahl visar sedan med ett exempel där kommunala HVB-hem är mer benägna att avbryta behandlingar av svårbehandlade ungdomar än privata. Well. Här bortser Henrik helt från affärsmodellen. HVB ingår inte i LOV utan HVB-hem är i allmänhet upphandlade i konkurrens. Det kommunala HVB-hemmet och det privata har alltså helt olika förutsättningar och incitament. Det går inte att kalla det för kommunal russinplockning när man jämför äpplen och päron. De svåraste HVB-fallen betingar ofta mycket höga priser på den privata marknaden där aktörer som Jan Emanuel Johansson verkar.

Mats Bergman, professor i nationalekonomi och tidigare chefsekonom vid konkurrensverket skriver utan några egentliga argument säger att det är bakvänt med vinstreglering på en marknad med prisreglering. Nu är jag ingen större supporter av vinstreglering heller, men någon ordning får det väl ändå vara? Mats Bergman skriver att vinstreglering normalt bara brukar användas när det gäller infrastruktur och där företagen har någon sorts monopolställning. Sen skriver han att välfärdsföretagen är antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens. ”Därför finns det egentligen inget behov av en vinstreglering”. Vi tar det i detalj. Man kan inte slå ihop ”antingen prisreglerade eller upphandlade i konkurrens” till en grupp. Självklart finns det inget skäl att ha vinstreglering när man handlar upp i konkurrens. Då är det ju en riktig marknad. En sån vi som gillar marknad gillar. Men så är det ju inte i stora delar av välfärdssektorn. Där gäller prisreglering, alltså lika betalt för alla och dessutom ofta etableringsfrihet. Då måste man på något sätt säkra att man får leverans för pengarna. Antingen genom tydliga krav, mycket detaljerad styrning, eller någon form av vinstbegränsning. Det går inte avfärda det som en dubbelreglering. Även om inte jag heller är överförtjust i idén om just vinsttak. Jag är mera för krav som jämnar ut spelplanen.

Genom hela seminariet och rapporten finns det två områden som i vanlig ordning när det gäller vinstdebatt lyser med sin frånvaro:

Det första är förskolan. Trots att vi där har verkliga och helt öppna problem med russinplockning i form av öppettider. Den förskola som bara har öppet 8-17 stänger såklart medvetet ute vissa grupper föräldrar jämfört med den som har öppet 630-18. Detta helt utan ekonomisk konsekvens eftersom ersättningen fortfarande ofta är per barn och utan hänsyn till öppettider.

Det andra är personalens villkor. Det är för mig obegripligt att inte fler ser att krav på arbetsvillkor i många fall skulle lösa inte bara en del upplevda problem med vinster utan det skulle också jämna ut konkurrensen och göra det svårare för oseriösa företag. Sådan som alla säger sig vilja.

Fanns det då inget bra? Jo. Juristen Jörgen Hettnes policy brief om hur idéburna organisationer missgynnas eller hindras av en ofta onödigt hård svensk tillämpning av EU-regler hade förtjänat ett bättre sällskap. Där finns flera intressanta saker som kanske till och med får förtjäna ett eget blogginlägg. Även Lina Maria Ellegårds text om problemen med tillitsbaserad styrning av vinstdrivande företag har flera intressanta ingångar. Inte minst om att det är lätt att prata om tillit, men när den politiska verkligehten tränger sig på blir det lätt att ett parti tar till detaljreglering i alla fall. (Ja, jag menar mobilförbud.)

Fyra test på ett vinstförslag

Ett bra första test i vinstdebatten är att kolla om de som diskuterar nämner skillnad i affärsmodell mellan olika delar i välfärden eller om de talar om välfärd i någon sorts generell mening. Fores rapport och seminarium hamnade tyvärr helt i det senare facket. Det är inte särskilt meningsfullt. För att komma framåt behövs resonemang som tar hänsyns till att mekanismerna är helt olika i t.ex. vård och skola. För både patient och vårdgivare kan ett extra läkarbesök vara attraktivt, men efterfrågan på att gå grundskolan en extra gång är mycket låg. Det går inte att angripa problem i vård och skola utan att ta hänsyn till skillnaderna.

Nästa test av en rapport är om den tydligt förmår skilja på olika upphandlingsformer. Inte heller detta test passerade Fores rapport. Som jag beskrev ovan blandas friskt  resonemang om verksamhet som är upphandlad i priskonkurrens med verksamhet där det råder etableringsfrihet och samma pris för alla.

Det tredje testet är om det finns resonemang om avtalsformer och hur relationen mellan köpare och säljare ser ut. Att vissa verksamheter är reglerade i avtal mellan köpare och säljare medan andra drivs helt utan kommersiella avtal nämndes inte heller i Fores rapport. Det sistnämnda är helt centralt för att förstå skolmarknadens utveckling och problem.

Ett fjärde test är om förslaget eller rapporten problematiserar etableringsfrihet och förmår titta på målkonflikter mellan sådant som

  • Risk för segregation och Möjligheter till valfrihet
  • Det allmännas möjlighet att säkra tillgänglig vård efter behov och Friheten att starta en vårdcentral
  • Tillgänglighet och Effektiv användning av skattepengar

Det är svåra målkonflikter utan självklara svar, men det är svårt att förändra ett system utan att beröra dem.

Nu hoppas jag att Fores och andra tankesmedjor fortsätter att behandla ämnet. Allt tyder på att den politiska konflikten finns kvar efter valet och det innebär också att vi får fortsätta att leva med de problem som finns med illa genomtänkta system och ofärdiga marknadslösningar. Medborgare och personal förtjänar en seriös diskussion.

*Institutet för Näringslivsforskning är en privat stiftelse som startades av föregångarna till Svenskt Näringsliv.

 

Dags att reglera friskolorna i avtal. Som vårdcentralerna.

Svenskt Näringsliv skrev i en debattartikel häromdagen att regeringens föreslagna vinstbegränsning i välfärdssektorn kunde strida mot grundlagen. Jag svarade i dag med ett kort inlägg där jag pekar på att friskolesektorn saknar grundläggande mekanismer som vi vanligen förknippar med näringsverksamhet. Det skrivs helt enkelt inga avtal med friskolor vilket gör det svårare att agera mot missförhållanden än vad som är fallet med till exempel privata vårdcentraler.

Mitt svar nedan:

Driver en friskola näringsverksamhet?

Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt 20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen? Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten, uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället, men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans. Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar. Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Driver en friskola näringsverksamhet?
Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning inkräktar på den
grundlagsskyddade näringsfriheten, skriver advokat Jan-Mikael Bexhed och
Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson på Svd Debatt
20180124. Samtidigt sätter de – kanske omedvetet – friskolorna i
blixtbelysning.

För vad är det att ”driva näring”, som det står i regeringsformen?
Skatteverket lägger i sin definition stor vikt vid ”vad uppdragsgivaren
och uppdragstagaren har avtalat”. Här skiljer friskolesystemet ut sig
från vad som gäller i t.ex. vård och hemtjänst. I friskolesektorn skrivs
nämligen inte avtal. Det är kommunen som betalar och friskolan som
utför, men det finns inget avtal och inte någon egentlig uppdragsgivare.

Det har funnits förslag om att inordna friskolorna i samma avtalsstyrda
regelverk som gäller för t.ex. vårdcentraler enligt LOV (Lagen om
valfrihetssystem). Branschen har protesterat högljutt. Hans Bergström
från Internationella Engelska Skolan skrev i SvD redan 20140404 att
rätten att välja svårligen kan förenas med att kommunerna skriver avtal
med fristående skolor. Trots att det är exakt så det fungerar med
fristående vårdcentraler. Där finns tydliga krav, viten,
uppsägningstider och annat som kännetecknar en affärsrelation.

Ett annat synsätt är att kommunen endast administrerar skolpeng åt de
egentliga uppdragsgivarna – föräldrarna. Det centrala är förstås om
skolan är en angelägenhet enkom för föräldrar eller för hela samhället,
men utöver det är frågan om det blir näringsverksamhet med ett sådant
synsätt? Kunderna är skyldiga att köpa enligt lag. Priset sätts av
politiker. Alla får lika mycket betalt oavsett kvalitet eller leverans.
Det upprättas inga avtal mellan den som betalar och den som levererar.
Kunden har – oavsett om det är kommunen eller föräldern – inga
möjligheter att reklamera eller ställa de krav vi är vana vid i en
affärsrelation. Det är såklart möjligt att det ändå kan betraktas som
näringsverksamhet, men så mycket till marknad är det inte.

Medborgarna förtjänar en vinstdebatt som går längre än slagord och
procentsatser. Att ställa krav i avtal på fristående skolor vore en bra
början. Det vore att bry sig både om barnens utbildning och om
marknaden. Också Svenskt Näringsliv bör ha intresse av det.

Johan Enfeldt
Landstingspolitiker (L) i Uppsala

Segregationen finns kvar även om några flyttar

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt

Kötid eller lottning – är det så självklart?

fridolott
Bild från @Rodgronrora på twitter.

Häromveckan diskuterades det fria skolvalet i TV och utbildningsminister Fridolin talade om att använda lottning till populära skolor. För detta har han hånats friskt i mina flöden på sociala medier. Dagens princip, där skolorna tillämpar kötid är dock inte oproblematisk. Det är ganska lätt att göra en lista på vilka som missgynnas av ett system där kötiden avgör om man kommer in på den skola man vill eller inte:

  • Barn till föräldrar som flyttar till en ny ort för att byta eller söka jobb.
  • Barn till föräldrar som inte har tillräcklig kunskap om det svenska samhället och skolan.
  • Barn till föräldrar som inte bryr sig tillräckligt om sina barns skolgång.
  • Barn som placeras i fosterhem till följd av t.ex. missbruk hos föräldrar.

Effekten av systemet blir – om det inte finns tillräckligt många bra och populära skolor – att familjer riskerar att avstå en flytt till annan ort för att inte tappa köplats och självklart att socioekonomiskt svaga grupper upptäcker för sent att de måste ställa sig i kö.

Hur gör vi på andra områden? Vi har en lång tradition av översökta utbildningar på högskolan. Där gör vi först urval på betyg, men om det bara finns fem platser kvar och hundra sökande med samma meritvärde, hur gör vi då? Well. Vi tittar inte på hur många gånger man sökt. Vi tittar inte på om man sökt i första, andra eller tredje hand. Vi lottar. Det är ibland omdiskuterat, men hyfsat okontroversiellt. I alla fall anses lotten vara mer rimlig än att försöka prioritera olika underrepresenterade grupper, något som veterinärutbildningen på SLU i Uppsala kostsamt fick erfara 2010.

Jag var med på 90-talet när skolvalet infördes. Jag minns aldrig att vi då ansåg att kötid var en principfråga och jag tycker att det är märkligt att den ses som politiskt viktig idag. Låt oss se det som en oönskad praktisk konskevens av brist på bra skolor och försöka resonera om hur vi på bästa sätt hanterar saken. För ig är det i alla fall inte självklart att kötid är att föredra fram för alla andra alternativ.

”Det kan ju hända i en kommunal skola också.”

olympenEn friskola kritiseras av Skolinspektionen för stora brister. Den reflexmässiga reaktionen från borgerligt håll är ofta ”men det kan ju hända i en kommunal skola också”. Jo, det kan det absolut. Men det finns en viktig skillnad. När det händer i en kommunal skola företräds medborgaren av valda representanter. Hen kan den vägen kräva bättring och åtgärder eller faktiskt rösta på någon annan som bättre tar ansvar för skolorna i kommunen. Det går inte när det handlar om en friskola. Om det däremot handlat om en misskött privat vårdcentral eller ett hemtjänstföretag hade politikerna kunnat eller tvingats agera. Så borde det vara med skolan också.

I det nu aktuella fallet handlar det om Olympens skolor i Stockholm. Kommunen står för pengarna men kan inte göra något. I början av 2014 riktade Skolinspektionen skarp kritik mot den kommunala Gränby-skolan i Uppsala. Kommunen reagerade snabbt och bytte ut skolledningen. Föräldrar och elever vid Olympens skolor kan inte gå via sina valda företrädare. Det allmänna står för kostnaden, men har i övrigt abdikerat från allt ansvar. Strängt taget är det enda kommunen måste göra att se till att ha beredskap att ordna plats för elever som eventuell lämnar den krisdrabbade friskolan.

Det här är inte rimligt. Vi har privata hemtjänstföretag och privata vårdcentraler där politiken tar ett mycket större ansvar. När hemtjänstföretaget Omsorgshuset i Uppsala misskött sig en gång för mycket meddelade ansvarigt kommunalråd Ebba Busch Thor att avtalet sagts upp med omedelbar verkan och att de äldre fått hjälp att ordna ny och bättre hemtjänst. När en privat vårdcentral uppvisar brister i labbet agerar landstinget som står för pengarna. Så måste vi rimligen ha det med våra skolor också.

Lösningen stavas LOV, Lagen om valfrihetssystem. LOV garanterar å ena sidan etableringsfrihet för privata utförare, men reglerar å andra sidan också förhållandet mellan det allmänna och utföraren. Med ett avtal kan kommunen – som många politiker på riksnivå pekar ut som ansvarig för skolan – faktiskt ta ansvar för medborgarnas utbildning även när en privat utförare är inblandad. Utan avtal lämnas medborgaren ensam. Det är dags att vi ändrar på det.

För drygt ett år sedan skrev jag tillsammans med Jessica Bagge och Cecilia Elvin om detta i SvD. En text som är aktuell också idag.

 

Regeringens och vänsterpartiets överenskommelse om vinster i välfärden

Det var frågan om vinster i välfärden som tog mig tillbaka till politiken för så lite som två år sedan. Min första text i ämnet publicerades 30/10 2012 i Dagens Arena. Fler artiklar i ämnet finns på min hemsida i kategorin Vinster i välfärden. Min uppfattning är att det finns ett antal saker i valfrihetsrevolutionen som inte hanterats rätt. I diskussionen om pro market eller pro business räknar jag mig till den första kategorin. Alltför mycket av den borgerliga argumentationen har utgått från företagens perspektiv och när vi justerat systemet har det handlat mer om kontroll än om styrning. Det är skapar onödig byråkrati.

redgreenIdag kom regeringen och vänsterpartiet (i fortsättningen kallade de rödgröna) med ett gemensamt förslag. Att det skulle stå mycket om vinster och företag var väntat. Däremot inte att det skulle stå så lite om styrning. Och så mycket om saker som skulle kunna göras redan idag med bättre avtal och kunnigare beslutsfattare. Mina kommentarer till de rödgrönas överenskommelse uppifrån och ner. Återkommer i veckan med mer konkreta åsikter inom välfärdens olika områden.

I inledningen konstaterar de rödgröna precis som jag att tillkomsten av privata aktörer i välfärden lett till ett ökat behov av kontroll och granskning i efterhand och att detta skapar ineffektivitet och byråkrati. Jag tycker inte att det handlar enbart om de privata aktörerna utan byråkratin har vuxit som en följd av de styrmodeller som använts också bland offentliga aktörer. Tydligast är detta på skolans område där alliansen faktiskt backade och tog bort några saker som medförde ökad byråkrati. Även inom sjukvården förs en diskussion om konsekvenserna av NPM. På sjukhusen finns sällan vare sig valfrihet eller privata aktörer. Ändå finns samma problem där.

Ett ensidigt fokus på privata aktörer gör mig därför orolig.

LSS undantas också denna gång

Under rubriken Välfärd utan vinstintresse utlovas en utredning av nya regleringar för att säkra att skattemedel går till den verksamhet de är avsedda för. Det är knappast förvånande och jag tror att förslagets tydliga fokus på vinst är felaktigt. Det handlar om att styra verksamheterna så att möjligheterna att ta ut oskälig vinst försvinner. Om det funnits bättre styrning hade vi inte sett de problem som ligger bakom förslaget. Tyvärr undantas också den sektor där de största problemen med vinster finns, assistansersättningen (LSS). Jag har tidigare ifrågasatt varför just denna sektor lämnas utanför.

I listan med verksamheter som ska regleras hittar vi skola inklusive förskola, äldreomsorg, det vill säga hemtjänst och äldreboende, vård vad avser sjukhus och primärvård samt HVB-hem. Förslaget saknar helt kommentarer till det faktum att skola och förskola skiljer sig från de övriga genom att verksamheterna där inte styrs med avtal. Så är fallet inom både vård, hemtjänst och HVB-hem. Jag tycker att det vore rimligt att styra skolor med samma avtalsmodell som bevisligen fungerar i primärvården.

Oseriösa aktörer inom flyktingmottagande

I en märklig passus nämns sedan flyktingmottagande. Där har vi inte någon valfrihet och de vinster som uppstår där beror såvitt jag kan se uteslutande på dåliga upphandlingar, dålig konkurrens och bristande krav. Det behövs inga utredningar för att råda bot på det. Bara myndigheter som gör sitt jobb och kör i egen regi om det sparar skattepengar. Det finns i alla fall ingen valfrihet på detta område.

Bristande förståelse för marknad

Det borde vara självklart att om det är alltför lätt att tjäna pengar så beror det på att marknaden inte fungerar. De friskoleaktörer som hann tjäna stora summor gjorde det inte för att det rådde kraftig brist på skolor utanför att styrningen var obefintlig. Förslaget skrivningar om tillståndsprövning utifrån – som jag förstår det – olika bolagsfrågor missar helt detta och antar att det är bolagsformen som avgör. Den kan spela viss roll, men det är fortfarande styrningen som är viktig.

Utredningen

Det centrala i överenskommelsen är att tillsätta en utredning. Jag antar att det vi ser är ett embryo till utredningsdirektiv. Förutom olika formella krav på bolag i sektorn lyfts frågan om bemanningskrav och detta kritiseras hårt från bland andra Svenskt Näringsliv. Jag är lite kluven. Den modell med ersättning per besök som tillämpas i vården innebär ju i praktiken ett bemanningskrav och det är där helt okontroversiellt. Samma sak gäller i hemtjänsten. Jag har tidigare jämfört ersättningsmodellen för skolan och vården och tycker att den senare är värd att titta närmare på.

Att utreda alternativ till NPM, den styrmodell som tillämpas inom många alldeles offentligt drivna sjukhus, borde vara okontroversiellt, men det har som sagt inte nödvändigtvis något alls med privata aktörer att göra.

Sätt att gynna ideella aktörer föreslogs nyligen av Dagens Industri, så även där borde det gå att nå samförstånd.

Det som är otydligast är frågan om att utreda konsekvensändringar i LOV. Här kan det bli lite vad som helst. Idag finns exempel på både bra och dåliga avtal. Min uppfattning är att med bra LOV-avtal kan man få valfrihet, effektivitet, rättssäkerhet och bra styrning. Med ett dåligt kan man i extrema fall landa i det vänstern kallar ”fri dragningsrätt på skattepengar”. Det är frågan om lagen behöver skärpas eller om det handlar om kompetens i kommuner och landsting.

Skolan

Med tanke på att skolan dels har omvittnade problem med resultat, dels helt saknar styrning i avtal är det märkligt att frågan om styrning inte nämns alls. Under rubriken nämns enbart ett kommunalt veto mot etableringar. I förslaget begränsas vetot till skolor som har vinstsyfte. Det här är märkligt på flera sätt:

  • Skolor med vinstsyfte ska ju inte finnas om utredningsförslagen blir verklighet.
  • Löfven har sagt att det handlar om veto mot skolor som ökar segregation. Det antar jag kan ske även med en ideellt driven skola.
  • Fridolin sade i lördagsintervjun att kooperativ som vill rädda en byskola inte ska kunna stoppas av ett veto. Även en sådan skola kan leda till segregation, men framförallt kanske till svåra ekonomiska beslut i glesbygdskommuner. Man stänger inte skolor för nöjes skull utanför att hushålla med skattepengar och uppnå resultat.

Vårdvalet i primärvården

Den tvingande LOV-lagstiftningen tas bort. I media har det tolkats som att det fria vårdvalet tas bort, ja det har till och med låtit som att LOV-lagstiftningen tas bort. Så är det inte om kan läser överenskommelsen. Jovisst, det blir inte längre obligatoriskt att ha vårdval i primärvården utan frivilligt. Skrivningen om att LOV är tvingande tas alltså bort ur hälso- och sjukvårdslagen. Det blir samma modell som i hemtjänsten. En del kommuner har det, andra inte. Det kan man ha synpunkter på.

Däremot är det så att om man har vårdval enligt LOV i primärvården (och det har alla landsting idag eftersom det varit obligatoriskt) så gäller den lagen inom det område man tillämpar LOV, dvs det råder etableringsfrihet för vårdcentraler. Ett landsting måste för att kunna stoppa nya vårdcentraler först besluta att inte längre handla upp enligt LOV inom området primärvård. Det i sin tur kräver att man säger upp alla avtal samt tar över driften eller gör enskilda upphandlingar av de vårdcentraler som finns. En ganska stor process. Alternativt att regeringen ändrar LOV-lagstiftningen, men det var inte så det lät i regeringsförklaringen. Dagens överenskommelse är lite mer luddig.

Min gissning är att mycket få landsting ens kommer försöka avskaffa vårdvalet i primärvården annat än om vårdgivarna drar sig ur. Min gissning är också att det varit ett smart förhandlingsknep av Löfven.

Skulle däremot LOV-lagstiftningen ändras i väsentliga delar blir det en annan sak. I förslagets stycke Etablering inom LOV vill man utreda flera saker som är möjliga att göra redan idag upp. Det behövs inga utredningar för att skriva in saker som tillgänglighetsaspekter och ekonomiska överväganden i avtalen. Inte heller för att regelbundet kunna pröva om utförarna följer avtalen. Det som däremot inte går att göra idag är att begränsa antalet utförare. Etableringsfrihet är en hörnsten inom LOV. Den som förstår marknaden inser snabbt att risken för överetableringen är liten så länge det ställs tillräckliga krav på utförarna. Inom primörvården tycker jag att det finns oroande tendenser till överkonsumtion av vård. Alltså att vi har en styrmodell som betalar pengar till sjukvård för (nästan) friska när vi hade behövt pengarna i t.ex. sjukhusvården.

Skatteplanering, skatteparadis och offentlighet

De rödgröna har i praktiken med sig stora delar av alliansen på dessa punkter. Meddelarfrihet har varit på gång ett tag och även moderaterna har skärpt reglerna för så kallade räntesnurror.

Upphandling och kollektivavtal

Det här är ett område som det – lite reflexmässigt – kommer att bli strid om. I praktiken är det dock ett icke-problem inom både vård och skola. Dessa verksamheter har starka fackföreningar och högt kunskapsinnehåll och det går i praktiken inte att driva en vårdcentral eller skola med sämre villkor än kollektivavtal. Annat är det i hemtjänsten och där är frågeställningen helt klart relevant. Valfrihetssystemen har där använts mer till att pressa priserna, ibland så långt att seriösa aktörer drar sig ur. Att priserna pressats så långt är självklart inte företagens fel, men denna frågeställning förbigås helt av de rödgröna.

Sammanfattningsvis

Några av punkterna kan regeringen och vänsterpartiet säkert få gehör för, men det kommer då säkerligen att kosta i form av kompromisser på andra områden. Skulle jag få önska själv blir det följande paket:

  • Använd LOV för att styra friskolorna bättre. Med högre krav blir frågan om kommunalt veto mindre intressant.
  • Följ upp Dagens Industris förslag för att underlätta för ideella aktörer.
  • Inkludera LSS i utredningen.
  • Flytta fokus från kontroll till styrning.
  • Lär av landstingens ersättningsmodeller.

I ett senare inlägg redovisar jag hur jag ser på överenskommelsens konsekvenser inom välfärdens olika områden

Är det socialism att vilja ha LOV i skolan? Eller är det lika borgerligt som att vilja ha det i vården?

Citat från SvDDags för slutreplik på Brännpunkt i diskussionen om avtal i skola och förskola på samma sätt som i primärvården. Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN och numera engagerad i Internationella Engelska skolan svarade på vår artikel om att det behövs avtal i skola och förskola på samma sätt som i vård och hemtjänst.

Första halvan av Hans Bergströms artikel ägnas åt det nuvarande rättsläget. Jag har inget att invända där. Han beskriver lagen som den är skriven idag. Sen har vi antagligen olika syn på om den just nu är till det bästa eller om det kunde vara annorlunda.

Men sen kommer det. Hans Bergström antyder att vi skulle vilja inskränka valfriheten. Han ifrågasätter varför kommunen ska välja och inte föräldrarna. Det är ohederligt. De enda som kan tolka vår artikel så är de som vid minsta kritik mot nuvarande ordning ropar ”socialist”. Jag hade inte förväntat mig det från hans Bergström.

Riktigt intressant är det dock när han beskriver striden i vården mellan upphandling och kundval. Som texten är skriven antas vi ha skrivit till förmån för ”upphandling”. Det ordet finns inte i vår text. Vi skriver om ”avtal”, något som är kärnan i den LOV-modell som Hans Bergström lovordar.

I vårt svar på SvD Brännpunkt idag undrar vi därför om Hans Bergström inte förstått vår text eller om han inte känner till att LOV är ett avtalsreglerat system.

Hans Bergströms text finns här.

Varför skriver vi avtal med vårdcentralen men inte med skolan?

Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med Cecilia Elving och Jessica Bagge som kandiderar till landsting respektive kommun i Stockholm. V ställer oss frågan: Varför skriver vi avtal med hemtjänstföretag och vårdcentraler men inte med skolor och förskolor?

Lika självklart som det är att kunna välja vårdcentral är det att landstinget har ett avtal med företaget som driver vårdcentralen. I det regleras ramarna för verksamheten och landstinget företräder mig som medborgare och kan agera om vårdcentralen inte sköter sig. Det gäller för övrigt också den landstingsdrivna konkurrenten. Så borde det fungera i skola och förskola också. Då skulle vi ha en valfrihet där det oavsett utförare fanns ett övergripande offentligt ansvar.

Siffran om omsättning i artikeln avser egentligen bara förskolor och skolor som drivs i aktiebolagsform. Det tillkommer också kooperativ och andra bolagsformer.

Jag har tidigare efterlyst avtalsuppgörelser för att lösa specifika problem, bland annat om ansvaret för bort-tappade betyg. Jag har också pekat på behovet av att lära av vården, inte bara när det gäller avtal utan också när det gäller ersättningsmodeller.

PISA, förskolan och personalen

1997 toppade antalet barn i den svenska förskolan samtidigt som personaltätheten fallit kraftigt under nittiotalskrisen. De barn som började i förskolan då möttes av större grupper, färre pedagoger och längre dagar. 2012 gjorde de PISA-testet. Finns det något här vi borde titta på?

Jag blev tipsad om ett blogginlägg där MMAfarsan diskuterar PISA-resultaten och förskolan. Samtidigt som politiker av alla färger presenterar förklaringar och förslag som rör ”skolan” är MMA-farsan något på spåren. Jag är övertygad om att förskolan har stor betydelse för hur det sedan går i grundskolan och därmed också senare i gymnasiet. Betydelsen skulle dessutom kunna vara ännu större.

fskolapersonalI valrörelsen kommer framförallt kd att hävda att det är maxtaxans fel att personaltätheten är låg. Det stämmer inte. År 1990 gick det 4,2 barn per årsarbetare i förskolan, men redan när maxtaxan infördes 2001 var antalet barn per årsarbetare uppe i 5,4. Sedan dessa har det enligt statistiken inte hänt så mycket. Idag är siffran 5,3.

 

Vårdnadsbidrag, nittiotalskris och barnomsorgslag

Vad hände i början på 90-talet som gjorde att personaltätheten föll så snabbt? Från 4,2 till 5,2 barn per årsarbetare på bara några få år. Jag tror att det finns flera parallella förklaringar.

  • Det var kris. Big time. När kommunerna sparade drog barnomsorgen (som det ofta hette då) det kortaste strået. Skolan fredades så långt det gick.
  • Kraftig ökning av antalet barn i förskolan. 1990 fanns 570.000 barn i förskolan. 1997 var de 750.000. (Källa: SCB)
  • Allt större andel av barnen går i förskolan. 1990 gick fanns knappt 70 procent av barnen där. Runt 2000 passerades 80 procent och idag närmar vi oss 90 (2012 var det 86 procent).
  • En starkare barnomsorgslag som krävde att kommunerna skulle ordna plats från ett års ålder utan skäligt dröjsmål. I praktiken var denna lag ett krav från fp för att gå med på kd:s vårdnadsbidrag under regeringen Bildt. Vårdnadsbidraget togs bort av nästa s-regering samtidigt som barnomsorgslagen trädde i kraft.

I praktiken handlade det också under nittio-talet mer om barnomsorg än om förskola. Den verksamhet vi idag kallar förskoleklass låg i början av nittiotalet ofta mer i anslutning till ett daghem (som det hette) än en skola. Frågorna hanterades i kommunerna ofta av ”barnomsorgsnämnden”.

Notera också att de nyss PISA-undersökta 15-åringarna klev in på förskolan runt 1997. Alltså just när antalet barn exploderat och personaltätheten minskat.

Stadigt urholkade resurser

Maxtaxans konstruktion består av ett statsbidrag, en avgift som föräldrarna betalar och de pengar kommunerna satsar. Avgiften styrs av staten och räknas inte upp med personalkostnaderna. Statsbidraget har minskat kraftigt per barn sedan taxan infördes. Effekten har blivit att resurserna urholkas år från år och kommunerna måste ta från andra verksamheter för att fylla hålen. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i somras. Kalkylunderlag finns här.

Det vi mäter blir styrande

Förskolan drabbas också av att det enda som egentligen mätts i statistiken är personaltätheten. Den har alltså inte ändrats s mycket under de senaste 10 åren räknat i antal inskrivna barn per personal. Måttet tar dock inte hänsyn till att barnen idag vistas längre tid på förskolan. Enligt skolverkets undersökning i höstas har antalet timmar i förskolan ökat från i genomsnitt 29 till 31 under åren 2005 till 2012. Det motsvarar i praktiken en personalminskning på 7 procent. En förskola med 15 medarbetare skulle behöva vara 16 idag för att ha lika mycket tid för varje barn som 2005. Om detta skrev jag tillsammans med Lina Nordquist i SvD i höstas. Kalkylunderlag och länkar finns här.

Som man frågar får man svar

Ett annat mönster som lever kvar är att förskolan tycks vara en angelägenhet för föräldrarna. När Skolverket gjorde sin undersökning i höstas var det föräldrarna som fick frågan hur nöjda de var med förskolan. Mycket sällan ser man representanter för skola, arbetsgivare eller helt enkelt vanliga skattebetalare tillfrågas utan det är föräldern som anses vara ”kund”.

Tilläggas kan att detta mönster under 2000-talet tyvärr spritt sig också till skolan. Själv anser jag att kunden – i den mån begreppet överhuvudtaget passar – är den som betalar. Kunden är det allmänna. Du och jag. Vi som behöver ett fungerande samhälle och därmed en bra förskola alldeles oavsett om vi har egna barn eller inte.

Vad diskussionen borde handla om

Enkelt uttryck behövs förskolan både av pedagogiska skäl och för att föräldrar ska kunna arbeta. Kanske är det en olycka att vi inte skiljer på verksamheterna mera (jfr skola-fritids)? Kanske skulle det tvärtom kunna vara en framgångsfaktor?

När det gäller barns lärande i förskolan borde vi diskutera:

  • Vad barnen ska lära sig (professionella pedagoger kan sedan reda ut hur)
  • Vilka resurser som krävs och hur mycket vi kan satsa
  • Hur samverkan med skolan ska se ut

Några snabba konkreta åtgärder som jag vill se är:

  • Börja räkna upp maxtaxan och tillhörande statsbidrag med index. Det skulle stoppa urholkningen av resurser och förskolan skulle förhoppningsvis kunna få lite andrum. Kompensera samtidigt för den urholkning som redan skett.
  • Låt sakkunskapen (forskare) titta på förskolans betydelse för kunskaperna längre fram (ex.vis. PISA)
  • Låt successivt förskolan närma sig skolan ytterligare, förslagsvis genom att göra för femåringarna vad som gjordes för sexåringarna på nittio-talet. Inte nödvändigtvis genom att flytta dem till skolan, men genom att öka kontakterna med förskoleklassverksamheten.
  • Satsa på förskollärare och förskollärarutbildning.

 

PISA-reaktioner med stil och utan

Min dag har varit upptagen med annat så jag har varken sett eller hört radio eller TV utan mitt PISA-intag har begränsats till internet. En folkparti-reaktion som sticker ut är verkligen Lotta Edholms. Inget tjat om vems felet är utan bara ett konstaterande att det här måste vi göra bättre. Jag gillar!

Jan Björklunds initiala reaktion i ett nyhetsbrev var också klädsamt återhållsam. Kanske inte i jämförelse med Lotta Edholm, men väl med fp:s representanter i utbildningsutskottet. Därifrån dundrar Tina Acketoft i ett pressmeddelande att PISA-resultaten är ”ett resultat av S flumskola”. Hon konstaterar på sedvanligt sätt att allt är sossarnas fel.

Dessa elever har gått hela sin skoltid i Socialdemokraternas flumskola med mycket självstudier – en förödande studieteknik för elever som behöver stöd i skolan. Det är pojkar från studieovana hem som förlorat mest på det.

Att för mycket självstudier drabbar elever som behöver stöd är ju alldeles rätt, men snälla, kan vi sluta prata som socialdemokraternas flumskola? Räcker det inte med att konstatera att det funnits saker som fungerat dåligt och berätta vad vi gör för att rätta till dem? Och kanske ta ansvar för några beslut som inte visat sig vara rätt? Det är ju så här:

Sverige har styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren.  Jag tror självkritik är rimligare (och funkar bättre) än att skylla på andra. Ta de två (!) senaste läroplanerna (innan den nyss införda) t.ex:

  • Lpo94: statsminister var Carl Bildt (det vore onekligen intressant att höra vad dåvarande skolministern Beatrice Ask har att säga idag)
  • Lgr80: statsminister var Torbjörn Fälldin

Även det förra betygssystemet (som om jag minns rätt fick dryga 12 år på sig) infördes av en borgerlig regering.

Med det sagt menar jag inte att allt är den nuvarande regeringens fel. Det är det inte och det görs mycket bra nu. Och det stämmer att Göran Persson styrde under 12 år. Däremot menar jag att en berättelse som utgår från att allt är sossarnas fel inte fungerar. Väljarna är smartare än så. Jag tycker inte heller att en sådan berättelse är korrekt.

I våras riktade jag ett inlägg på samma tema till Tina Acketoft i tidningen NU. Läs gärna min text och den jag reagerade på här. Jag fick aldrig något svar.