Bland kritiker av vårt skolsystem – marknadsskolan – är det vanligt med krav på att socialdemokraterna ska bryta det som kallas januariavtalet* mellan S, MP, C och L. Kritikerna menar att överenskommelsen förhindrar utbildningsminister Anna Ekström att göra något åt skolmarknadens skadeverkningar och att hon därför borde slåss för att bryta den.
När det gäller skolan tycker jag att kritikerna har fel. Både om att överenskommelsen ska brytas och om vad den innebär. Tvärtom är det så att just när det gäller skolan kan januariavtalet bidra till skarpa politiska förslag och förändringar i rätt riktning redan under det kommande året. Förändringar som med säkerhet inte skulle blivit aktuella utan det regeringssamarbete som S nu ingår i. För mig som s-medlem är det här högprioriterade frågor.
Att januariavtalet förhindrar socialdemokraterna att som kritikerna säger ”prata om marknadsskolan” stämmer helt enkelt inte. Dörren till förslag om formella vinstbegränsningar är stängd, men i övrigt finns ändå rimligt bra möjligheter att påverka hur skolmarknaden fungerar. I punkt 54 med rubriken Ge likvärdiga förutsättningar står t.ex att regeringen ska ”Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan”.
Som det ser ut nu kommer 2020 att bli ett viktigt år när det gäller politiska förslag om skolan och mycket kommer hända redan i vår. Här är några av mina förhoppningar:
Redan i början av februari kommer Lars Stjernkvist med Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola (U 2018:01). Den här utredningen har en så skarp formulering i direktiven att det är förvånande att de inte mötte mer protester från marknadsskolans försvarare. Utredaren ska nämligen:
”föreslå vid behov hur utbildning inom gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna kan planeras och dimensioneras inom ramen för en regional planeringsmodell, utifrån en analys av dagens situation”
Ur direktiven till utredningen U 2018:5.
Eller i klartext: Hej då etableringsfrihet. Jo. Det står dessutom att utredaren ska ”överväga och föreslå hur enskilda huvudmäns utbildning vid fristående skolor kan inordnas i en modell för planering och dimensionering av gymnasial utbildning”.
UPPDATERING: OBS! Utredningen U2018:01 har fått förlängd tid och ska nu redovisas först i slutet av våren, 2020-06-01.
I slutet av mars kommer sedan Björn Åstrands förslag från utredningen Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (U 2018:05). Här har jag stora förhoppningar. Enligt direktiven ska utredningen föreslå ändrade regler för urval till fristående skolor för att uppnå en allsidig social sammansättning av elever. Det innebär rimligen att det är slut med kötid som urval. Om det blir verklighet av utredningsdirektivens skrivning om gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor är det dessutom slut med friskolekoncernernas möjligheter att hantera kön själva. Möjligheten att använda en många gånger uppblåst kö i marknadsföring mot föräldrar, politiker och investerare försvinner. Vidare ska utredningen se över resursernas betydelse för en jämlik kunskapsskola. Det är politiskt sprängstoff och kommer enligt direktiven handla både om resurser i sig och om hur resurser ska fördelas för ökad likvärdighet och bättre kunskapsresultat. Jag hoppas också på förslag som tar hänsyn till kommunernas mycket större ansvar för utbudet av skola, något de inte kompenseras för i dagens system.
Inget av ovan innebär något formellt slut för vinster i skolan, men skolmarknaden är ett komplext djur och består förutom av vinstdrift också av skolpeng, skolval, etableringsfrihet och utbudsansvar. Det finns flera parametrar att ändra på. Om politiken förmår försvara och driva igenom förslag från utredningarna kommer effekterna att blir stora.
Utöver detta kan den kommande utredningen om statligt huvudmannaskap för skolan bli intressant. För första gången kommer kanske frågan om vem som ska vara huvudman för de fristående skolorna att utredas ordentligt. Idag är de sina egna huvudmän utan att någon egentligen kan förklara hur det gick till.
Det kan förvisso finnas skäl att bryta regeringssamarbetet ändå – själv är jag mycket bekymrad över utvecklingen på arbetsmarknadspolitikens område – men när det gäller skolan är det faktiskt januariavtalet som just nu är förutsättningen för att förslag om etablering, urval och finansiering ska kunna bli verklighet.
De saker S kan göra i regeringsställning kan S helt enkelt inte göra i opposition. Alternativet till små steg i rätt riktning är tyvärr inte en stor och fantastisk reform. Alternativet är fyra år med en fortsatt utveckling åt fel håll. Visst, fyra år i opposition kunde S använda till skarpare opinionsbildning och hårdare kritik. Det vore dock ett högt spel. För vad hade vi fått utan januariavtalet? Ja, vi hade sannolikt sett åtminstone utredningen om grundskolan ovan begravas på samma sätt som skolkommissionen. Troligen hade inga av de förändringar som nu kan bli aktuella blivit av överhuvudtaget. Att döma av centerpartiets utspel om offentlighetsprincipen och övriga partiers tystlåtenhet om densamma kan vi räkna med att den också lagts på is. Sett till alliansens gemensamma reformagenda från innan valet hade två-åriga gymnasieutbildningar redan varit på gång, betyg i årskurs fyra skulle mycket väl kunnat bli obligatoriskt istället för frivilligt och ordningsomdömen vore återinförda på svenska skolavslutningar. Utöver det, och inte minst viktigt, koncernerna hade i kraft av minskad politisk osäkerhet om deras villkor kunnat växa ännu snabbare än vad de redan gör.
Nu är det viktigt att politiska företrädare är förberedda och snabbt kan försvara och argumentera för förslag från utredningarna även om det skulle börja blåsa. Sådan opinionsbildning måste förutom stöd till förslag i rätt riktning ta sikte på ett starkare väljarstöd i nästa val. Det är bristande väljarstöd som mer än regeringssamarbetet fördröjer och förhindrar nödvändiga reformer.
Kritiker av marknadsskolan kan under våren hjälpa till att opinionsbilda för förslag i den riktning som vi kan förvänta oss av utredningarna. Det ska jag göra.
*Januariavtalet kallas av dess kritiker ofta för januariöverenskommelsen (JÖK). Jag har här använt den benämning som de ingående partierna själva använde.