Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.
Syrienkonflikten sätter spår i sinnet. Moralen är enkel – de gasade så vi bombar – men vi måste kunna ta ansvar för de praktiska konsekvenserna också. Jag går tillbaka till en lektion om varaktig fred under min militärtjänstgöring i mitten på 80-talet. Begreppen negativ respektive positiv fred och metaforen med ett valv blev något jag tog med mig av överste Einar Lyths föredrag. Jag har nu haft möjlighet att stämma av bilden med honom (tack!).
Det handlade då visserligen om det kalla kriget, men jag tycker att bilden kan användas också idag. Den positiva freden – varaktig och utan hot – illustreras som ett valv. Det måste stå på två pelare och en grund. Grunden utgörs av den negativa freden, en fred som kan ske under hot, vara påtvingad eller bygga på terrorbalans. Ovanpå grunden byggs två pelare, en med attityder och en med åtgärder. Utan en grund i form av negativ fred går det inte, den första prioriteten är att få slut på striderna. Pelarna – attityder och åtgärder – måste sedan byggas så att de når lika högt. Man kan påverka attityderna, men det går inte att springa före med åtgärder om inte attityderna har förändrats i någorlunda samma takt.
Min slutsats är att militär intervention inte nödvändigtvis är fel om den syftar till att tvinga fram en vapenvila, men då måste det också finnas beredskap och uthållighet att upprätthålla en sådan, alltså en negativ fred. Bombningar för att stödja den ena eller den andra sidan är jag tveksam till, likaså idén att det i alla konflikter finns två sidor. I Syrien ter det sig som en kraftig förenkling.