Johan Enfeldt

Skolmarknaden är mer än skolval

I förra veckan följde jag en twitter-diskussion där nationalekonomen Dany Kessel efterlyste invändningar i sak mot den rapport han och kollegan Elisabet Olme skrev för Svenskt Näringsliv i april i år. Rapporten heter ”En välfungerande skolmarknad”. Här är mina kommentarer och invändningar.

En tveksam premiss om skolmarknaden

Min första invändning är att rapporten sätter likhetstecken mellan skolval och skolmarknad. Författarna skriver så här om en algoritm för skolval:

Man kan tänka på algoritmen som det som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt på så sätt att den reglerar hur de två olika sidorna (skolorna och familjerna) av marknaden ska interagera.
Citat från sidan 6 i rapporten av Dany Kessel och Elisabet Olme.

Jag menar att det är en mycket förenklad bild som helt bortser från finansiering, alltså vem som betalar och hur (grundläggande på en marknad) samt regler för etablering. Min uppfattning är att väldigt få i skolans värld skulle hålla med om rapportens snäva definition. Skolmarknaden består förutom av skolval också av ersättningssystem, skolpeng, etableringsfrihet och det faktum att utbudsansvaret ensidigt ligger på kommunerna. Egentligen borde författarna själva inse detta då de i inledningen till rapporten beskriver att systemet med skolval infördes i början av 90-talet, men att det var först under perioden 1998 till 2009 som vi såg den stora expansionen av fristående skolor. Vad hände 1998? Jo. Riksdagen beslutade att höja ersättningen för fristående huvudmän till 100 procent av kommunens kostnader. Tidigare hade den legat på 85 procent. De ekonomiska förutsättningarna för lönsamhet förbättrades alltså kraftigt och friskolebranschen expanderade. Enkel marknadsekonomi tycker jag. Det är fel att påstå att det är skolvalet som beskriver skolmarknadens grundläggande funktionssätt. Skolvalet är en del av flera.

Men går det verkligen att tjäna pengar på att starta en skola?

Min andra invändning handlar också om ekonomi. Författarna skriver att vårt system inte kan belöna det risktagande det innebär att starta en ny skola. Det är uppenbart att friskolebranschen ser annorlunda på den saken. Som rapportförfattarna själva skriver ökade andelen elever i fristående grundskolor från 1,6 procent 1998 till nästan 15 procent 2009.

I Internationella Engelska skolans (IES) senaste kvartalsrapport håller koncernen fast vid målen om två till tre nya skolor per år och ett rörelseresultat (på EBIT-nivå) på 8 procent.

Det är för mig oklart varför rapportförfattarna så tydligt bortser från hur lönsamt det kan vara att etablera en ny fristående skola och istället skriver om ”en situation där risktagande inte kan belönas”.

Rätten att stänga dörren

Min tredje invändning handlar om det Kessel och Olme kallar kapacitetsbegränsningar. Så här skriver de:

Vidare är det så att skolor med väldigt få sökande i många fall ändå fyller sina platser tillräckligt mycket för att de ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet – detta för att de mer populära skolorna lider av kapacitetsbegränsningar.
Citatfrån sidan 4 i rapporten.

Så funkar det ju inte. Anledningen till att säg 15 elever inte får plats på IES eller Kunskapsskolan i åk 4 är ju att skolorna själva har rätt att bestämma när det är fullt. De kan alltid ha fulla klasser. PÅ IES hemsida står t.ex. att läsa nedan:

Barbra Bergström, grundare av IES, uttryckte saken så här i en intervju med Svenskt Näringliv:

I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever.
Internationell Engelska skolans grundare Barbara Bergström i en intervju med Svenskt Näringsliv 2016-10-28.

Att resonera om vilka elever som inte får den skola de valt och därför hamnar på en mindre populär skola går faktiskt inte att göra utan att ta med två av de grundläggande mekanismerna på skolmarknaden idag:

Friståeende skolor bestämmer själva hur många elever de vill ta emot.
Kommunerna har ett ensidigt ansvar att garantera skola för alla elever som behöver.

Dessa två saker nämns inte alls i rapporten. Det, menar jag, är en stor brist.

Kommunen som avgränsning

Min fjärde invändning handlar om att Kessel och Olme missar hur sökmönster ser ut i verkligheten. De är i sin rapport helt fokuserade på lösningar inom en kommun och beskriver hur de vill se en antagning som ”samordnas mellan kommunen och de fristående aktörerna i kommunen”. Det räcker inte. Verkligheten ser annorlunda ut:

Utpendling, alltså hur många elever folkbokförda i respektive kommun som valt skola – kommunal eller fristående – i annan kommun. Från Skolverkets statistik.

Diagrammet ovan visar hur stor andel av elever skrivna i tre kommuner som går i skola utanför kommungränsen. Alla är kransortskommunner runt storstad och de flesta som håller på med skola och skolpolitik vet att i sådana finns en effekt där elever dras in mot centrum. Rapporten missar helt hur detta mönster ska hanteras.

Etableringsfrihet

Min femte invändning handlar om etableringsfrihet. I rapporten resonerar Kessel och Olme om riskerna med att etablera en ny skola. De menar att ett bättre organiserat skolval skulle ge bättre information i förväg om efterfrågan på en ny skola. Ingen vill ju stå med för få elever. Här vill de minska riskerna för både kommuner och fristående huvudmän, men de missar helt att nämna de väsensskilda förutsättningarna. Friskolan har ett eget val och kan välja att etablera sig eller ej. Den kan dessutom genom offentlighet följa kommunens planer och agera därefter, utan att behöva visa sina kort. För kommunen är det tvärtom. Kommunen måste ha en plan för att garantera alla elever plats, detta som en följd av kommunens ensidiga utbudsansvar. Kommunen måste också ha beredskap även om en friskola annonserar planer. En friskola kan nämligen närsomhelst dra sig ur. Till skillnad från friskolans beslutsprocess har allmänheten insyn i den kommunala.

Vem har råd att välja?

Min sjätte invändning handlar om föräldrars ”valuta”. Rapportförfattarna beskriver närhetsprincipen som en sådan:

Exempelvis får, enligt närhetsprincipen, en elev som bor nära en skola, högre prioritet på den skolan jämfört med en elev som bor längre bort. Eleven som bor närmare kan därför “bjuda högre” eller “betala mer” när båda söker skolan och får därmed platsen.
Citat från sidan 4 i rapporten.

Det är ju sant. Men i ett scenario med skolval för alla, vilket är vad rapportförfattarna tänker sig, finns ju också en betydligt mer konkret valuta: Vanliga pengar i vardagen. Föräldrar måste ha råd att skicka sina barn till skolan. Det spelar såklart stor roll för vilka som kan välja skola om kommunen bara följer lagens krav och enbart ger skolskjuts till närmaste kommunala skola eller om alla får busskort oavsett vilken skola de valt. Den här mycket konkret vardagsekonomiska frågan måste även nationalekonomer kunna ta in i sina mer övergripande resonemang. En aldrig så bra algoritm kommer inte hjälpa om plånboken ska avgöra vilka skolor en familj kan söka.

Information eller marknadsföring?

Min sjunde invändning handlar om marknadsföring. Rapportens utgångspunkt är att föräldrar ska kunna fatta ”mer informerade beslut” när de väljer skola. Detta ska ske genom samordnad insamling och analys av sökbeteenden. Idag finns inte sådan information samlad och föräldrar måste söka olika skolor på olika sätt. En samordning vore såklart bra, men kommer en sådan rå på olika skolors marknadsföring? Är det inte risk att en samordnad ansökan och antagning också kommer ställa rejäla krav på hur och med vilka medel skolor får marknadsföra sig? Är inte risken att stora resurser till marknadsföring övertrumfar aldrig så vällovliga ambitioner i vilken algoritm som helst? En gymnasieskola i Stockholm uppvisade förra sommaren så stora kvalitetsbrister att den stängdes av Skolinspektionen.
”Huvudmannen har under en längre tid bedrivit en verksamhet i strid med gällande lagstiftning och inte visat förmåga att åtgärda det Skolinspektionen påpekat”, skrev Skolinspektionen. Trots det landade skolan på 50:e plats av 89 när det gällde antal förstahandssökande per plats tidigare samma vår.

En bra skola. Eller en populär?

Min åttonde, och viktigaste, invändning handlar om vad vi ska ha för kriterier för en bra skola. Kessel och Olme är fokuserade på det som de kallar ”populära” skolor. De vill ha varningssystem för skolor ser ut att bli ”impopulära”. Hela rapporten genomsyras av att syftet med rapportförfattarnas förslag till samordnat skolval med nya algoritmer är att premiera skolor som blir valda. De vill använda skolvalet som ett ”substitut för några av de kvalitetsdrivande marknadsfunktionerna som saknas på skolmarknaden”. Detta trots att de i inledningen redovisar hur svårt det är att säga något om huruvida skolval i Sverige haft positiva effekter på kvalitet eller ej. Rapportförfattarna ser populära och impopulära skolor, inte skolor som är mer eller mindre bra på att ge alla barn en god utbildning. Rapportförfattarna verkar ha en syn på skolan som är långt ifrån min egen. Ytterst är frågan:

Ska vi ha en skola och ett skolval som är bra för för barnen och samhället, eller för föräldrarna och huvudmännen?

Kan man inte se isolerat på skolvalet?

Det är klart man kan. Däremot tycker jag inte att man genom ett så smalt angreppssätt kan göra anspråk på att skapa ”En väl fungerande skolmarknad”. Till det behövs en helhetssyn på de faktorer som faktiskt påverkar marknadens funktion.

Mina invändningar till trots har rapporten poänger vad gäller den administrativa och praktiska hanteringen av skolval. Det finna såklart fördelar med att samordna antagningen på det sätt som rapportförfattarna föreslår. Det jag inte alls håller med om är synen på skolval som den grundläggande mekanismen på skolmarknaden. Den riskerar att leda läsaren till slutsatsen att övriga delar i systemet inte behöver ändras. Rapportens titel är nämligen inte ”Ett väl fungerande skolval ”, vilket hade varit rimligt, utan ”En välfungerande skolmarknad”. Det senare tycker jag inte att rapportförfattarna har täckning för.

Om arbetsrätt på 1:a maj

I uttalanden och artiklar från centerpartister och liberaler famställs försämrad trygghet på arbetsmarknaden som avgörande för att företag ska våga anställa. På twitter delar liberalernas partikonto ett budskap om att det är arbetsrätten som gör att utrikes födda står utan jobb.

Arbetsmarknadspolitiske talespersonen Gulan Avci fyller på med att skriva:

”de hundratusentals som står utanför arbetsmarknaden som pga stelbenta regler inte får ett jobb”.

Det finns ett par problem med argumentationen här.

Det första är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar (oavsett om de organiserar arbetare eller akademiker), alltid har förespråkat denna lösning, alldeles oavsett hur få eller många utrikes födda som saknat jobb. Samma lösning, olika argument.

Det andra är att med de internationellt sett oerhört flexibla regler för tillfälliga anställnignar som vi har på svensk arbetsmarknad finns mycket lite som talar för att fler jobb skapas av ökad otrygghet. Det går alldeles utmärkt att driva företag med enbart allmän visstid. Den som inte får en timanställning med allmän visstid idag får inga nya chanser av att otryggheten ökar bland de som har det vi kallar fasta anställningar. Det är kompetens som fattas. Det är utbildning som måste till.

Det tredje är att den sorts liberaler som vunnit striden om att bli ett parti
som tydligt tar striden mot svenska fackföreningar inte alls är intresserade av så värst många åtgärder för att höja kompetensen för dem utanför arbetsmarknaden. Tvärtom. Istället ska ambitionerna för utbildningsnivån sänkas. Trots att företagen är emot.

Det fjärde är att samma liberaler skapat ett system som aktivt motverkar den enskilde utrikesföddes eget initiativ att utbilda sig till t.ex. bristyrket undersköterska genom ett regelverk för tillfälliga uppehållstillstånd som aktivt motverkar utbildning.

Det sista är särskilt upprörande. Att först skapa ett system som förhindrar den enskilde att utbilda sig och sedan använda det som argument för att försämra trygghet, motverka teknisk utveckling och sänka kunskapsnivån i nationen i stort. Jag vet inte vad jag ska säga.

Eller jo.

Det är tråkigt att liberalerna, som i praktiken skapat stora delar av regelverket på svensk arbetsmarknad tillsammans med socialdemokraterna, så tydligt svängt i denna fråga. Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 12 år sedan, 3/3 2007, lät det så här (ca 14 minuter in):

”Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.”

Det är också illavarslande att argumentationen nu så tydligt pekar ut trygghet på arbetsmarknaden som orsak till arbetslöshet. Tro mig, det råder inte personalbrist i hemtjänst, vård och skola för att de som jobbar där har trygga anställningar. Det råder personalbrist eftersom det är brist på kompetens. Parterna på svenska arbetsmarknad har bevisligen hanterat lönebildning och omstruktureringar bra på egen hand. Politikens roll borde vara att säkra kompetens och utbildning så att vi både så snart som möjligt och i framtiden har tillräckligt med gymnasieingenjörer, undersköterskor, industritekniker och fordonsutbildade.

Från SCB:s Trender och prognoser om utbildning och arbetsmarknad.

Hyrpersonal i vården: landstingen förstår inte upphandling

I vinter har jag skrivit en rapport om hyrpersonal i vården för Arena Idé. Utgångspunkt var några iakttagelser jag gjorde under min tid som landstingspolitiker. Trots idoga försök att minska beroendet av hyrpersonal ökade det. Hela tiden. Den allra kortast tänkbara sammanfattningen av rapporten är:

Det är bra att landstingen satsar på att bli bättre arbetsgivare, men det räcker inte. De måste också bli bättre upphandlare.

Här säger jag några korta ord om rapporten:

Lanseringsvideo från Arena Idé.

Idag på morgonen skrev jag och Arena Idés utredningschef i Svenska Dagbladet och Aftonbladet om rapporten. Utöver det har bland andra Vårdfokus, Dagens Samhälle, Dagens Arena, Upphandling 24, Läkartidningen, ETC och Arbetsvärlden skrivit artiklar.

För den som vill se seminariet från lanseringen på ABF finns en video på Arnea idés Facebook-sida samt nedan. Jag berättar först i en dryg kvart om rapporten och dess förslag. Sedan blir det kommentarer från
Ragnhild Karlsson, vice ordförande för Vårdförbundet, Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, Malena Ranch, regionråd (Mp) och Carl Nettelblad, regionstyrelseledamot (L). Det hela avslutas med en kort diskussion.

Hyrpersonal knäcker svensk vård – Aftonbladet debatt

Skriver i Aftonbladet med Lisa Pelling om rapporten som släpps senare idag.

11 tips till kommunpolitiker som vill minska skadeverkningarna av dagens skolmarknad

Fick i påskhelgen en relevant fråga på twitter av @RickardHellenba som undrade om konkreta tips på vad man kan göra lokalt för att minska skadeverkningar av det skolsystem vi har idag. Jag gjorde ett försök som blev till 11 punkter:

Skolors storlek. Se till att inte skapa skolor med för få paralleller. En kommun jag besökt hade gått från 300 åk9-elever i 3 skolor till 365 i 8 (!) skolor på femton år. Då ökar skillnaderna mellan skolor snabbt. Här berodde det bara delvis på fristående skolor.
I tillväxtkommuner, fundera noga över nya skolors placering för att minska effekten av bostadssegregation. Om man växlar från större skola centralt till mindre skolor närmre bostadsområden riskerar skolsegregationen öka givet hur vi ofta bygger.
Lämna inte frågan om infrastruktur till fristående aktörer, dvs tänk inte ”det där området är så attraktivt så där kommer en friskola att lösa behovet av skolplatser”. Det är att abdikera från ansvar.
Se till att den egna (och helst andra) partigrupper hålls informerade om hur stora skillnaderna är mellan skolor i kommunen och hur de utvecklas. Det är nödvändigt för att frågan ska få tillräcklig uppmärksamhet. Siffrorna får inte stanna i typ Barn- och utbildningsnämnden.
Ägna särskild uppmärksamhet åt skillnaderna mellan pojkar och flickor. Det är sant att de var stora förr också, men samhället var mycket mer tolerant mot misslyckad skolgång då. De stora skillnaderna mellan pojkars och flickors skolresultat får alldeles för lite uppmärksamhet
Gå noga igenom kommunens socioekonomiska omfördelning. Räcker den till ”mindre grupper och bästa lärarna” där de mest behövs? Oftast inte. Om det är politiskt svårt att göra stora förändringar (det är det ofta), se till att i alla fall göra små. Varje år.
Runda skolbudgeten och ersättningssystemet genom att använd pengar utanför det som blir beräkningsgrund för skolpeng. Använd t.ex. socialbudgeten till att stärka särskilt utsatta skolor. Det som inte självklart är skolans uppgift får man finansiera med andra pengar.
Var uppmärksam på om andelen obehöriga lärare blir högre på vissa skolor. Vidta åtgärder. I kommunala skolor är det politikens ansvar att agera. Fördelningen av obehöriga lärare mellan kommunala skolor är en politisk fråga.
Frestas inte att ta in hyrpersonal. Det är ett säkert recept på snabbt ökande kostnader och i praktiken sämre villkor för den egna personalen och ännu svårare att rekrytera.
Försök lokalt få kontakt med behöriga lärare som lämnat skolan och jobbar i andra yrken. Prata med dem. Ge dem en bra deal. Vi har inte råd att låta barn få bristfällig undervisning samtidigt som vi inte är beredda att åtminstone försöka få tillbaka lärare som lämnat yrket.
Ta varje tillfälle att prata med partiföreträdare på riksplanet om hur resultat och segregation utvecklas lokalt. Om hur skolmarkanden bakbinder kommunen. Tänk på att de ofta ser jämförelser mellan kommuner, men missar vad skolmarknaden ställer till med inom en kommun.

Med fler skolpolitker som på allvar vill försöka minska skadeverkningarna av dagens skolsystem i kommunerna kommer det gå fortare att få politiker på riksplanet att agera.

Så blir familjeveckan en bra reform

Två nya pappamånader i en kraftigt förlängd föräldraförsäkring! Låter det radikalt? Det är det, men det är redan på väg att bli verklighet. En av punkterna i Januariavtalet, uppgörelsen mellan S, Mp, C och L, är den så kallade familjeveckan som socialdemokraterna lanserade i valrörelsen 2018. Som få andra politiska förslag ställs detta i politisk debatt mot andra behov. Argument på formen ”om vi inte kan betala anständiga pensioner ska vi inte subventionera medelklassföräldrars ledigheter” är vanliga. Det är å ena sidan sant att politik är att välja, men det är också sant att den sortens argument kan användas mot alla politiska förslag. Jag har själv ställt ROT-avdrag mot höghastighetståg, t.ex. Resonemangen bär sällan framåt om de inte framförs av någon som faktiskt vill göra något annat med pengarna och är beredd att presentera ett sådant förslag (det ville jag med tågen). Den som inte vill satsa pengarna på annat måste istället argumentera i sak. Jag tycker att det finns flera saker med familjeveckan som är bra, men det finns också flera problem. Rätt utfört kan det bli en bra reform. Fel utfört blir det dyrt, sämre för företag och medarbetare utan barn samt riskerar att drabba skolan.

Definition

Familjeveckan innebär, så som den definierades i ett PM från socialdemokraterna i valrörelsen, att:

Alla föräldrar får 1 vecka, dvs 5 dagar, ledigt varje år de har ett eller flera barn i åldern 4 till 16 år.
Ledigheten ska endast vara möjlig att ta ut när skola/förskola har stängt och ge ersättning motsvarande VAB.
Familjeveckan ska inte kunna överlåtas mellan föräldrar utan vardera vårdnadshavare får sin vecka. En ensam vårdnadshavare får två.

I Januariavtalet anges att 3 av familjeveckans fem dagar per förälder ska införas i ett första steg.

Vad innebär familjeveckan i praktiken?

Det ligger nära till hands att jämföra med föräldraförsäkringen. Vi tar ersättningsnivån först. Den motsvarar grovt den högre nivån i föräldraförsäkringen. Konstruktionen är dock annorlunda eftersom den utgår från vårdnadshavaren och inte antalet barn. Ledighet ges med familjeveckan per vårdnadshavare. Ledighet i föräldraförsäkringen ges till vårdnadshavare per barn.

Antal lediga dagar med familjevecka för en förälder med ett barn blir under 12 år totalt 12*5=60 dagar. Om det första barnet får ett syskon efter två år tillkommer ersättning under ytterligare två år, dvs två familjeveckor till. Den som har tre barn med två år mellan varje får alltså familjevecka från första barnet fyllde 4 till sista barnet fyller 16. Det blir sammantaget 16 år med familjevecka. En formel för att räkna ut antalet lediga dagar för en vårdnadshavare med gemensam vårdnad ihop med någon annan blir:

Antal dagar med familjevecka = (12 + <antal år mellan yngsta och äldsta barn>)*5 så länge inte åldersskillnaden är större än 12 år.

Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen kallats fyra nya lediga månader.
Om det varit föräldraförsäkringen vi pratat om hade reformen inneburit två nya ”pappamånader”.

Det är radikalt. Det är dags att vi pratar om reformen på det sättet.

Vilka problem finns med föräldraförsäkringen idag?

Dagens föräldraförsäkring har flera problem, det mest uppenbara är att den medger ett skevt uttag där kvinnor blir frånvarande från arbetsmarknaden i högre utsträckning än män. Detta är dock inte det enda. Idag saknas i praktiken koppling mellan rätt att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning, vilket i kombination med en generös rätt att spara ersättning gör att arbetsgivare kan se enskilda medarbetare vara borta under mycket lång tid. För barn som går i skolan idag kan föräldrar inte ta ut sparad föräldraledighet, men för de som är födda efter 1 januari 2014 har föräldrar rätt att spara föräldraledighetsdagar ända upp till 12 års ålder. Detta efter ett mycket olyckligt och illa genomtänkt beslut av alliansregeringen. Eftersom arbetsgivare inte har rätt att neka föräldraledighet kommer föräldrar att ha förtur till attraktiva ledighetsveckor framför icke föräldrar i ännu högre utsträckning än idag. En starkare koppling mellan ersättning och ledighet samt ett stopp för att spara ledighet längre än till barnet är 7 eller 8 år skulle lösa många problem. En individualisering, dvs ett stopp för möjligheten att överlåta dagar mellan föräldrarna skulle lösa det största.

Skolplikten och ledigheter

Allt oftare vittnar personal i skolan om föräldrar som söker/kräver ledighet för sina barn under terminerna istället för att resa på semester under loven. Detta stör skolans planering, försvårar arbetet i klasserna och orsakar merarbete för lärarna. En stärkt tillämpning av skolplikten, dvs svårare att få ledigt för semesterresor, skulle stärka skolan.

Vilka problem löser familjeveckan?

Tanken med familjeveckan enligt socialdemokraterna PM om förslaget är att underlätta för föräldrar.

” För många löntagare är det svårt att ta ledigt under skollov och studiedagar. Inte minst för ensamstående och i yrkesgrupper där man inte kan ta ledigt hur som helst.

En planeringsdag på förskolan eller att tonåringen sitter ensam hemma på lovet betyder ofta extra stress för föräldrarna.”
Ur Socialdemokraternas motivering.

Det ligger såklart mycket i det. Att inte ha rätt att ta ledigt när skola och förskola håller stängt är ett problem för många, inte minst för föräldrar med jobb i vård och omsorg. Högutbildade tjänstemän klarar sig ofta bättre, inte minst genom möjligheter att enstaka dagar arbeta hemifrån eller genom att använda flextid. Sådant fungerar sämre i schemalagda yrken.

Så blir familjeveckan en bra reform

Jag är skeptisk till familjeveckan om den inte införs i ett sammanhang kopplat till föräldraförsäkringen. Om den införs behövs också justeringar i regler för ledighet från skolan.

Ta bort möjligheten att spara dagar i föräldraförsäkringen längre än till barnet fyllt sju år. Idag får man spara dagar till barnet är 12.
Växla ut 60 eller 90 av dagens 90 dagar med ersättning på den lägre garantinivån mot den nya familjeveckan som alltså gäller under 12 år.
Formalisera reglerna för när familjeveckan får tas ut så att det inte utvecklas sätt att ta ut ledigheten när skolplikt råder.
Säkra att dörren till att överlåta ledighet inom ramen för familjeveckan hålls stängd.
Inskränk ytterligare möjligheten för barn att få ledigt från skolan för semester med familjen.
Kräv att förskolor och fritidshem inte tillåts använda familjeveckan som argument för att hålla stängt. Familjeveckan kommer inte att täcka alla lovdagar.

På detta sätt blir familjeveckan en reform som kommer att:

Vara bra för skolan, eftersom den förstärker skolplikten och ökar alla barns möjlighet til återhämtning under loven.
Öka jämställdheten, eftersom den ökar den individualiserade eller kvoterade delen i föräldraförsäkringen kraftigt, från 3 till 5 månader.
Vara legitim, eftersom den inte så kraftigt ökar möjligheten att vara borta från arbetet.
Minska risken att föräldrar tappar kontakt med arbetslivet.
Bli mindre kostsam, både för staten och för arbetsgivarna.
Öka förutsägbarheten för arbetsgivare, inte minst i offentlig sektor.
Minska frustration och konflikter på arbetsplatser då den rätt att vara föräldraledig som övertrumfar semesteransökningar begränsas till färre år.

På det hela taget bör punkterna ovan vara en bra utgångspunkt för förhandlingar mellan socialdemokrater och liberaler om familjeveckans införande. Det kräver dock att reformen börjar diskuteras som en del i föräldraförsäkringen. Familjeveckan bör kunna vara en attraktiv reform trots de ovan föreslagna inskränkningarna i denna.

Om politik, pengar och lojaliteter

Ska den som är vald att representera mig i EU-parlamentet påverkas av ekonomiska intressen utanför politiken? Jag ser nu vänner från politiken argumentera för att välbetalda styrelseuppdrag vid sidan om tunga politiska uppdrag inte skulle vara ett problem. Jag håller inte alls med.

Styrelseledamöter i aktiebolag har en långtgående lojalitetsplikt med bolaget och bolagets vinstsyfte. Självklart ligger det i ett exportberoende företags intresse att ha insyn i eller ibland till och med försöka påverka hur regler som bestäms i riksdagen och i EU kan komma att se ut. Sjävklart spelar utformningen av sådant som utstationeringsdirektiv och fri rörlighet för arbetskraft roll för lönsamheten i bolag som använder personal från andra länder. Självklart spelar regler för hälso- och sjukvård på Europa-nivå roll för bolag i medicintekniksektorn. Det är bara några exempel där jag inte vill att min ledamot och lagstiftare ska ha andra lojaliteter än till sina väljare. Agerar ledmoten som förtroendevald eller som bolagets förlängda arm in i viktiga beslutande församlingar?

Jag vill inte behöva ställa frågan.

Därutöver har vi frågan om att praktiskt sköta uppdraget. Hög arbetskapacitet hjälper inte om det är styrelsemöte samtidigt med en viktig omröstning eller förhandling i parlamentet. Vi är förvisso många som är vana vid att sköta uppdrag på kvällar och helger, men tro mig, styrelseuppdrag med årsarvoden i paritet med eller över sjuksköterskelöner funkar inte så. Att både riksdagsledamöter och EU-parlamentariker är frånvarande ibland är naturligt, men hur ofta kan de vara det? De aktuella bolagen, Elekta och Beijer Alma, har enligt respektive bolagsordning årligen minst sju (7) styrelsemöten vardera. Och är det verkligen OK att vara frånvarande från ett förtroendeuppdrag på heltid för att tjäna pengar på annat? När det sker har ledamoten sagt mig som väljare att idag var sidouppdraget viktigare än min röst. Med tanke på hur många som jag sett uppröras över SD:s frånvaro i beslutande församlingar är jag förvånad att se så många ta så lätt på detta.

Ett argument för höga arvoden i heltidsplitik (t.ex. riksdag och EU-parlament) är att minska risken för att politiker skaffar sig dubbla lojaliteter genom sidoinkomster, helt enkelt att minska risken för att politiker ska kunna påverkas av pengar utifrån. Det argumentet faller om det blir vanligt med den här typen av uppdrag med arvode på samma nivå som förtroendeuppdraget ger.

Med det sagt. Jag tycker också att Cecilia Wikström är en av de mest framstående svenska EU-parlamentarikerna. Det är såklart därför hon är attraktiv i näringslivet. Så här skrev Elekta när hon valdes in där:

”Cecilia Wikström har bred erfarenhet och kunskap om internationella och i synnerhet europeiska närings- och samhällsfrågor. Hon är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet där hon bland annat är ordförande i Europaparlamentets utskottsordförandekonferens. ”
Ur Elektas pressmeddelande 2018-06-12

Vem tror att ett bolag skulle valt in en parlamentsledamot utan inflytande i styrelsen?

De som nu försvarar Cecilia Wikströms sidouppdrag och sidoinkomster har dock rätt i en sak. Saken har varit känd länge och frågan borde ha hanterats långt tidigare. Hennes röst, driv och kunnande behövs i EU-parlamentet. Då får inte osäkerheten om lojaliteter kvarstå. I alla fall inte för mig. Det handlar inte om vare sig parti eller person. Jag är orolig för att pengar och särintressen på sikt kan skada tilltron till demokratin. I en partiledarstrid way back var jag team Leijonborg. Jag minns besvikelsen när han långt senare tog uppdrag som ordförande i den viktiga Friskolekommitteén samtidigt som han var konsult på ett lobbyistföretag. Inga av oss medborgare fick reda på vad lobbyistföretaget hade för kunder. Det solkade ner en viktig statlig kommitté och jag kritiserade det då. Det var 2013. Jag kritiserade också S i Uppsala som lät landstingsrådet Bertil Kinnunen sitta kvar flera månader efter att han 2018 skrivit på för ett av landets största lobbyistföretag med inriktning mot landsting.

Min kritik gäller såklart också de nu aktuella fallen. Den som utreder stöd till bioenergiföretag ska inte ha egna ekonomiska intressen i bioenergiföretag. Den som utreder något för skattebetalarnas räkning överhuvudtaget ska inte ha kopplingar till lobbyistbranschen. Medborgarna har rätt att veta vilka lojaliteter en utredare har. Det gällde Leijonborg då och det gäller Wetterstrand nu.

Politik är så viktigt att jag tror det är farligt att riskera förtroendevaldas förtroende och integritet.

En skolrapport för börsen

Internationella Engelska skolans (IES) delårsrapport släpptes förra torsdagen. Det är en ovanlig text. Mycket mer än den vanliga finansiella redovisningen. Rapporten är lika mycket en politisk kommentar som den är en illustration av vårt skolsystem. Delårsrapporten är helt enkelt ett centralt skolpolitiskt dokument i vår tid. Alla som är intresserade av hur vi styr och fördelar resurser till våra skolor borde läsa. Jag skriver några kommentarer här.

Ros och ris till politiken

Den tillförordnade VD:n (koncernen har en hög omsättning på VD-posten) redogör i uppskattande ordalag för regeringsöverenskommelsen Januariavtalet, men klagar sedan på låg uppräkning av skolpeng och orättvisa statsbidrag samt efterlyser långsiktiga spelregler för deras ”åtagande för årtionden framåt”. Med tanke på att skolans grundare slagits med näbbar och klor mot just sådant som skulle göra skolverksamhet till mångåriga åtaganden klingar sådant tal ihåligt. Skolans representanter har inte tvekat att dra socialistkortet när förslag om något så enkelt som ett avtal med krav på reglerad uppsägningstid har diskuterats. Det är viktigt med maximal flexibilitet, att kunna lägga ned en olönsam skola snabbt utan konsekvenser. Det finns ju alltid en kommun som tar smällen. Det här säger jag inte för att Engelska skolan utmärkt sig genom att lägga ner skolor utan för att flexibiliteten är ett sätt för dem att minska risk och därmed hålla uppe värdet på bolaget. Om varje skola i koncernen vore behäftad med ett krav på drift under en uppsägningstid på ett år (som ofta är fallet med vårdcentraler) skulle det vara tvunget att redovisas för ägarna.

Rörelsemarginal, eller hur många skolpengar som går ut när varje klass går in

Målet på 8 procent nåddes inte utan rörelsemarginalen för kvartalet stannade på 6,9 procent. Det innebär att där 29 barn går in genom skolporten går skolpengar för två av dem vidare som vinst. Nu kanske någon tycker att jag är elak som beskriver det så, men uppgifterna kommer från en säker källa:

”I ett system med skolpeng skapas överskott framförallt genom att vi kan fylla klasserna. Skolpengen för de sista två eleverna i en full klass är hög jämförd med marginalkostnaden för samma elever”
Engelska skolans grundare Barbara Bergström, publicerad på Svenskt Näringslivs hemsida 2016-10-28.

Det är också därför engelska skolan på sin hemsida anger att normal storlek för en mellanstadieklass är 30 elever och för en högstadieklass 32 elever.

Kö

Ur presentationen för aktieägarna.

Den i politiken så populära så populära talepunkten om hur många barn som står i kö till Engelska skolan stämmer inte och bolaget använder den inte själv. Här gäller nämligen börsens regler om saklighet. Därför redovisar koncernen 188.000 köregistreringar. Varför köregistreringar och inte antal barn i kö? Jo, IES skulle såklart kunna redovisa antal barn i kön, men eftersom många står i kö till flera skolor blir antalet köregistreringar större. De väljer då såklart den senare siffran. Hur många som står i kö till flera skolor får vi inte veta. Att politiker upp till partiledarnivå sprider myten om antalet barn är dock bra för börskursen. Kön är en av bolagets tillgångar, det blir uppenbart när man läser rapporten. Det är också därför bolagets företrädare på olika nivåer så ofta försvarar kötid som urvalskriterium.

Det är också dags att ifrågasätta begreppet kö. Den tvååring som är anmäld till en plats i årskurs 4 kan inte tacka ja om det blir en plats ledig. Tvååringen står därmed inte i kö. Hen är föranmäld. Att vi tillämpar detta system för urval är orimligt. Det är också förvånande att börsens aktörer accepterar redovisningen.

Som intäktsprognos betraktat är antalet köregistreringar också ett mycket trubbigt mått. Den ettåring som ställts i kö till att börja i årskurs fyra kommer inte börja där förrän om nio (9) år. Det är en mycket lång tid för kvartalskapitalister. Jag förutspår att börsen förr eller senare börjar ställa mer detaljerade krav på redovisning av kön. Både hur den fördelas över tid och vad gäller ålder på barnen.

Expansionsplaner

Vid sidan av kön är bolaget andra viktiga tillgång planerade skolor. Listan här visar de kommuner som behöver fundera på hur de ska hantera ett sannolikt snabbt förändrat elevunderlag i flera kommunala skolor på några års sikt:

I flera fall har lokala politiker önskat sig denna utveckling. Samtidigt har de alltså hjälpt till att prata upp börsvärdet på ett privat företag.

Aktieutdelning

Bolaget har brutet räkenskapsår och för första halvåret är vinsten efter skatt 52,5 miljoner kronor. För den senaste 12 månadersperioden uppgår vinsten efter skatt till 115 miljoner. Bolaget har en utdelningspolicy som säger att 30 procent av vinsten ska delas ut till ägarna. Framåt hösten kan de alltså sannolikt räkna med att dela på dryga 30 miljoner kronor. Som en jämförelse kan nämnas det i skolsammanhang på senare tid omtalade statsbidraget för stärkt likvärdighet. Där har koncernen intäktsfört 10,8 miljoner kronor under det senaste halvåret.

Lärare

Enligt Skolverkets statistik har koncernen 1540 lärare. I delårsrapporten kan vi läsa att över hälften av dessa, ”drygt 800” är rekryterade från utlandet. Det är också orsaken till att vi inte kan se hur stor andel behöriga lärare koncernen har.

Exempel från Skolverkets statistik över lärartäthet och -behörighet.

Skolan använder lärare från utlandet med undantag från krav
på svensk lärarlegitimation. Lagparagrafen lyder:

Skollagens 2 kap 17 § Lärare som inte uppfyller kraven i 13 § får trots det bedriva

annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning om de har
a) en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, och
b) kompetens att undervisa på det främmande språket,

Förutom frågan om språket i sig skapar detta en svag position för lärare som i praktiken inte kan byta till annan arbetsgivare, då de där räknas som obehöriga.

Med lärare rekryterade från utlandet blir det alltså inte frågan om tvåspråkig undervisning där en lärare som kan svenska undervisar på engelska men kan förklara på svenska vid behov, det som kallas tvåspråkig undervisning och vars effekter i gymnasiet har studerats på Göteborgs universitet. Nej, här blir det på riktigt undervisning på engelska av lärare som enligt Engelska skolans hemsida inte alltid kan svenska tillräckligt bra för att genomföra utvecklingssamtal.

Det är en modell som är förvånansvärt lite diskuterad i tider där snart sagt varje skoldebattör har synpunkter på undervisning. Den forskning jag sett om effekterna avser gymnasienivå och inte som här grundskola.

Betyg

Elevernas betyg är också hårdvaluta. I rapporten konstateras:

Det genomsnittliga meritvärdet (ett av Skolverket sammanvägt betygsmått) vid avslutning från grundskolans årskurs 9 våren 2018 var för Internationella Engelska Skolan 273 poäng, att jämför med det kommunala snittet på 223 poäng.
Citat ur delårsrapporten.

Nu undrar kanske någon: ”Tänk om alla skolor vore så bra?” Det enkla svaret på den frågan är att då får vi sortera elever på samma sätt. Koncernens skolor har ett mycket speciellt urval elever med stor andel högutbildade föräldrar i jämförelse med de kommunala. Bland eleverna i koncernens skolor har i snitt 73,8 procent minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Det är ett urval av elever som är på Täby-nivå. I en skapligt stor stad med högskola som t.ex. Västerås är motsvarande siffra bland alla elever 58 procent. Jämför vi med Göteborg eller Malmö handlar det om 61 respektive 55 procent. Engelska skolan har ett med svenska mått mött extremt gynnsamt urval elever. Att helt ogenerat göra en betygsjämförelse utan att säga något alls om skillnader i förutsättningar är faktiskt helt oanständigt. Det är också så pass missvisande att jag förvånas av att börsen låter uppgiften passera. Läs gärna Johan Ernestams sammanställning om elevsammansättningen här.

Ytterligare en konsekvens av ett på många sätt dysfunktionellt skolsystem blir tydlig av att rapporten våren 2019 redovisar så gamla provresultat som 2016 med kommentaren:

På grund av att 2017 och 2018 års nationella prov läckte ut före provtillfällena finns inte tillförlitliga siffror i Sverige för dessa år.
Citat ur delårsrapporten.

Ett koncentrat av skolmarknaden

På många sätt utgör Engelska skolan den yttersta konsekvensen av skolmarknaden. Med skolmarknaden menar jag vårt system med skolpeng, skolval, etableringsfrihet och annat som påverkar alla skolor, både fristående och kommunala. Engelska skolan drar det längre än alla andra.

Å ena sidan är Internationella Engelska Skolan öppnare och rakare än de flesta:

De är tydligare om vinsten.
De är rättframma om lägre lärartäthet.
De talar klarspråk om att de har få lärare med svensk behörighet.

Å andra sidan utnyttjar Internationella Engelska skolan systemet till max:

De har ett koncept med undervisning på engelska som effektivt sållar bort elever med svårigheter och minskar antalet sökande från studieovana hem.
De använder undantag i skollagen och slipper redovisa behöriga lärare.
De är tydliga med att betyg inte bara är ett konkurrensmedel om elever utan också en tillgång på finansmarknaden.
De använder en kö som utifrån är svår att veta omfattningen av, både som marknadsföring och som tillgång på finansmarknaden.
Genom ett framgångsrikt påverkansarbete har de knutit täta band med politiken och i flera kommuner är det nu politiska partier som står för marknadsföringen av skolan. Även på riksnivå förekommer skolans namn i uttalanden av topp-politiker och representanter för skolan har setts på scen på viktiga partievenemang. IES har förstått att det ytterst är politiken som säkrar deras lönsamhet och expansion. Tyvärr är det uppenbarligen många i politiken som är omedvetna om det.

För den som vill förstå mer om det mycket speciella urvalet av elever rekommenderas Johan Ernestams inlägg om vilka som går på friskolor. För den som vill veta mer om betygssättning rekommenderas Jonas Vlachos uppmärksammade rapport som jämför betygssättning i kommunala och fristående skolor.

Till dig som läst ända hit: Stort tack!

Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där betygen är både myndighetsutövning och konkurrensmedel?
Tycker du att det är orimligt med ett skolmarknad som inte ens försöker motverka konsekvenser av boendesegregation utan tvärtom förstärker skillnaderna mellan skolor?
Tycker du att det är orimligt med en skolmarknad där en ettåring förväntas ställas i kö till årskurs fyra nio år i förväg? Eller att samme ettåring på det allmännas bekostnad blir en tillgång i en redovisning på börsen?

Då är det dags att reagera. Kontakta partiet du röstat på! Be att få gå igenom Engelska skolans kvartalsrapport med någon skolpolitiker från dem. Fråga om om vi verkligen ska ha ett skolsystem där det här är normalt. Fråga om vi ska ha ett skolsystem där vissa gemensamt finansierade skolor optimeras för maximalt värde på börsen utan hänsyn till skolsystemet i stort. Ställ krav på att skynda på arbetet med Skolkommissionens förslag för att förändra systemet i rätt riktning.

Om Trygghets-RUT i Expressen och Studio Ett

I förra veckan uppmärksammade Expressen ledare ett blogginlägg jag skrev när alliansen lanserade Trygghets-RUT inför Almedalen 2017. Om jag var skeptisk och bekymrad i mitt inlägg så tog Expressens Ann-Charlotte Marteus i hårdare. Hon kallar idén grotesk.

Uppmärksamheten från Expressen gjorde att debaten om förslaget kom igång och radions Studio Ett bokade in mig för debatt mot Martin Ådahl, centerpartiet. För mig var det första gången jag debatterade i direktsändning. Den som vill lyssna i efterhand kan göra det ca 11 minuter in i sändningen här.

Själv tycker jag att Martin Ådahö var mycket defensiv och närmast backade från förslaget. Säkerhetsföretagen kan i vilket fall inte ha varit nöjda.

Uppdatering: Även Sanna Rayman i Dagens Samhälle tyckte att Martin Ådahl backade. Jag är nöjd.

Angeläget av Svensk Näringsliv, men rapporten missar och döljer systemfelen

Igår släppte Svenskt Näringsliv rapporten Kampen mot klockan, en undersökning av nyinvandrade grundskoleelevers prestationer, på sedvanligt sätt lanserad med en debattartikel på morgonen. Rapporten innehåller en del framåtsyftande saker, men utelämnar också helt systemfrågor och skolsegregation. Användningen av statistik lämnar dessutom ett och annat övrigt att önska.

Bakgrunden är att snittbetyget för elever som i statistiken kallas nyinvandrade, alltså elever som varit i landet mindre än fyra år när de går ut nian, är avsevärt lägre än för elever som gått hela grundskolan i Sverige. Svenska Näringsliv pekar i rapporten på hur viktigt det är för näringslivet att resultaten förbättras.

”Bättre skolresultat bland de nyanlända skulle inte bara förbättra företagens möjligheter till en god kompetensförsörjning och leda till effektivare användning av skattemedel. På sikt skulle det också minska utanförskapet som skapar social oro och försämrar förutsättningarna för tillväxt och välstånd.”

Det är ett mycket välkommet fokus som jag hoppas leder till fler rapporter med mer drastiska slutsatser om vårt skolsystem än vad som är fallet i denna.

Vansklig hantering av statistik

Rapportens statistikdel innehåller flera brasklappar på formen en ”möjlig förklaring är att elever med ursprung i länder med relativt svag tradition av skolväsende kan vara koncentrerade till vissa regioner” eller att urvalet till en viss skolform ”kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning”. Trots det gör Svenskt Näringsliv sedan en ranking av vilka kommuner som lyckas bäst. Jag tycker det är mycket tveksamt. Det blir helt enkelt svårt att dra några slutsatser i statistikjämförelser som bortser från sådant som föräldrars utbildning, om det handlar om flyktinginvandring eller barn till arbetskraftsinvandrare etc. Lärarförbundets Johan Ernestam plockar effektivt isär rapportens användning av statistik i ett färskt blogginlägg. Läs det!

Exempel på fungerande arbetssätt

En stor del av rapporten ägnas åt att visa på exempel på hur de mest framgångsrika kommunerna arbetar. Det är en intressant genomgång om saker som jag hoppas får lite större spridning, inte minst den problematiserande genomgången av argument för och emot det som ibland kallas förberedelseklasser samt avsnittet om modersmål och studiehandledning på eget språk. I ett kort stycke lyfts också vikten av studie och yrkesvägledning för denna grupp elever. Att åtgärderna som beskrivs i detta avsnitt är något som skiljer framgångsrika kommuner från mindre framgångsrika går dock inte att säga. I rapporten görs ingen sådan jämförelse, utan det som finns är en redovisning av hur en handfull kommuner i toppen av Svenskt Näringslivs ranking jobbar. Det är mycket möjligt att samma sak görs också i andra.

Slutsatser om resurser som provocerar

Under rubriken ”Inget samband mellan kostnader och resultat” visar Svenskt Näringsliv diagram där man jämför nyinvandrade behörighet och betyg med respektive kommuns totala skolkostnad räknad per grundskoleelev. Jag vet knappt var jag ska börja:

Här blandas resultat för en särskild grupp elever, nyinvandrade, men kostnader för helt andra elever
Ingen hänsyn tas i jämförelsen för hur stor andel nyligen invandrade elever som finns i respektive kommun

Vi tänker oss två kommuner, A och B, med lika många elever som båda satsar lika mycket pengar per elev i grundskolan. Till A flyttar det in 10 nyinvandrade, huvudsakligen barn till välutbildade arbetskraftsinvandrare. Till B flyttar det in 200, mestadels flyktinginvandrare. Det krävs såklart en väsentligt större insats i kommun B som nu alltså måste satsa mer pengar och i statistiken uppvisar en högre genomsnittlig kostnad per elev i grundskolan. Trots extra satsningar i kommun B är rimligt att anta att de 10 nyinvandrade i kommun A når högre betyg. Av detta drar Svenskt Näringsliv slutsatsen att resurser inte spelar roll. Det är oanständigt.

Lyckas fristående skolor bättre?

I rapporten konstateras att nyinvandrade i fristående skolor lyckas bättre, men rapportförfattaren Karin Rebas skriver också helt korrekt att det kan ha andra orsaker än just huvudmannaskapet:

”Nyinvandrade elever i skolor med enskild huvudman presterar betydligt bättre, men detta kan bero på att elever som börjar i skolor med enskild huvudman har särskilda egenskaper. Dessa egenskaper kan exempelvis vara att elever i högre utsträckning har ett europeiskt ursprung eller föräldrar med högre utbildning, vilket kan påverka deras förutsättningar att prestera väl i skolan. Noterbart är även att antalet nyinvandrade elever hos enskilda huvudmän endast uppgick till 456 under läsåret 2017/18, vilket motsvarar knappt 6 procent av samtliga nyinvandrade elever i urvalet.”

Det inte bara kan vara så att fristående skolor har ett annat urval elever. Det är väl känt att det är så, vilket bland annat Lärarförbundets Johan Ernestam visat här.

Lik förbannat redovisas i rapporten sedan två diagram som påvisar fristående skolors förträfflighet. Det är oanständigt. Man kan inte först konstatera att det inte går att dra slutsatser och sedan presentera ett diagram med rubriken ”Högre meritvärde uppnås för nyinvandrade hos enskilda huvudmän”. Rapportförfattaren vet gissningsvis exakt hur ett sådant diagram kommer användas och det hade skänkt rapporten väsentligt mer trovärdighet om avsnittet om fristående huvudmän lämnats utan andra slutsatser än att kösystemet gör att fristående skolor tar ett väsentligt mindre ansvar för nyinvandrade elever än vad kommunala gör.

Skolpeng, skolval och skolsegregation – tre begrepp som saknas i rapporten

Rapportens stora brist är att den bortser från skolmarknadens mekanismer. Begrepp som skolpeng och skolval lyser helt med sin frånvaro. Nyinvandrade elever går inte i första hand i skolan i en kommun, de går i en kommunal skola. Därmed spelar det stor roll hur eleverna fördelas mellan skolor. Därmed spelar det också stor roll hur resurser fördelas mellan skolor. Det går inte att bortse från bostadssegregation, skolval och skolpeng om man vill förstå varför nyinvandrade elever och dessutom ofta elever vars föräldrar saknar högre utbildning koncentreras till viss skolor.

I en text i Arena Essä från augusti 2018 tittade jag på årskurs 9 i 38 kommunala och 31 fristående skolor i Göteborg. Några centrala siffror från den texten är:

Endast fem av de fristående skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.
Tio kommunala skolor har fler än 20 procent nyinvandrade. Toppnoteringen är 41 procent.

Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.

Jag tittade också på resursfördelningen och jämförde två kommunala skolor. En i ett välbeställt område med mestadels högutbildade föräldrar och utan nyinvandrade elever. En i ett utanförskapsområde med lägre utbildningsnivå och 41 procent nyinvandrade elever. Vad skiljer det i resurser? Skolan där 4 av 10 är nyinvandrade får 39 procent mer per elev. Det räcker till mindre grupper, men inte mer. Långt ifrån det som skulle behövas.

Jag är skeptisk till att jämföra kommun mot kommun på det sätt som görs i rapporten. Det är enskilda skolors förutsättningar det handlar om. Detta tror jag också att Svenskt Näringslivs skolexperter känner till.

Sammanfattning

Genom att helt utelämna skolval, skolpeng och skolsegregation tycker jag att Svenskt Näringsliv gör rapporten mindre relevant. Vi måste helt enkelt diskutera hur skolmarknadens mekanismer bakbinder kommuner eller till och med hindrar initiativ för att motverka segregation. Och vi måste titta på hur enskilda skolor får ta ett ofta alldeles för stort ansvar för nyinvandrade och hur de dessutom ofta ges alldeles för små ekonomiska förutsättningar för detta.

Bra att Svenskt Näringsliv lyfter frågan ur ett kompetensförsörjnings-perspektiv och bra med en genomgång av hur kommuner arbetar praktiskt.
Väsentligt sämre att skolmarknadens mekanismer helt utelämnas i rapporten.
Direkt olämpligt att ha med diagram som visar att fristående huvudmän lyckas bättre när rapporten säger att det inte går att dra sådana slutsatser.