Socialdemokrat i Enköping
Ett bra diagram kan lära nytt, bekräfta en uppfattning, rasera en världsbild, eller bara vara kul att prata om. Det blir en julkalender i år också! Ett diagram om dagen, från olika källor, men alltid i häradet välfärd, samhälle och ekonomi. Häng med!
Lucka 1. Resandet med tåg drabbades hårdare än bilåkandet av pandemin, men har återhämtat sig snabbare, trots hemarbete och digitala möten. Indexerat från 2013 och med data från Myndigheten för Trafikanalys. Befolkning från SCB.
Jag var på Enköpings kommuns näringslivsdag. Ett bra eftermiddag med mycket nyttigt och många möten. Jag tycker att det är ett viktigt arrangemang. Det är dock en sak som slår mig såhär efteråt. Kommunens näringslivsdag liknade något jag varit med på många gånger i mitt gamla yrkesliv i privat sektor. Låt mig förklara:
Jag har jobbat på olika företag som alla haft status som partner till ett eller flera större bolag. De större bolagen kunde heta IBM, Microsoft, ATEA eller AFRY. Gemensamt för dem var (och är) att de har en affärsmodell som bygger på ett ekosystem av partnerföretag och underleverantörer. De förlitar sig på att en rad mindre, och ofta lokala, företag hjälper till med leveranser, agerar underleverantörer i stora projekt eller står för införsäljning av det stora bolagets produkter.
Gemensamt för bolagen var också årliga konferenser då de samlade sitt nätverk av partnerföretag och underleverantörer. Programmet brukade vara snarlikt oavsett vilken logotyp som stod på flaggor och rollups. Bolaget presenterade nyheter och strategier, bjöd på en intressant föreläsning, stimulerade nätverkande, gav extra uppmärksamhet åt något framgångsrikt mindre företag, och slutligen fanns möjlighet för de närvarande företagen att lämna synpunkter och peka på saker i relationen som borde förändras.
Det liknar väldigt mycket näringslivsdagen i Enköping. Och inget fel i det. En kommun har också ett intresse av att presentera nyheter och strategier, bjuda på en intressant föreläsning, stimulera nätverkande, ge extra uppmärksamhet åt något framgångsrikt mindre företag, och ge möjlighet för de närvarande företagen att lämna synpunkter och peka på saker i relationen som borde förändras. Exakt det som stod på programmet på Enköpings kommuns näringslivsdag.
Men det fattas något här. Kommunen är inte ett större bolag med ett nätverk av partnerföretag. Kommunen är en politiskt styrd demokratisk organisation. Och på Enköpings kommuns näringslivsdag var politiken helt osynlig. Inte bland besökarna, där var vi några stycken, men väl i programmet och på scen. Inte ens den sedvanliga programpunkten ”Kommunalrådet hälsar välkommen” fanns med. Kommunen presenterade sig helt och hållet som ett företag där olika befattningshavare redogjorde för sina områden. Det var kommunala tjänstemän som berättade att ”vi” tagit fram ett nytt näringslivsprogram, att ”vi” tag it fram ett program för landsbygdsutveckling och som sade att ”vi” inte hade någon strategi för att bli en kommun för logistikföretag utan att det var mer bredd och tillverkning som gällde. Inte ens när några företagare hade synpunkter på kommunens avgifter blev svaret något annat än att ”vi” ska titta på det.
I själva verket är det mesta av det här politiskt beslutat. Den som vill ändra på avgifterna gör bäst i att övertyga folkvalda politiker om en ny modell, eller till och med se till att det blir en annan majoritet efter nästa val. Avgifterna beslutar vi om i kommunfullmäktige. Det hade alltså varit högst rimligt att företagarna på plats fått svar från några politiker när de hade synpunkter.
Samma sak gäller kommunens olika program för sådant som landsbygds- och näringslivsutveckling. De är politiskt beslutade. Och det spelar faktiskt ingen större roll att en kommunal tjänsteman på en sån här tillställning säger att vi inte har någon strategi för logistikföretag och berättar att de lageranläggningar som byggts har tillkommit på spekulation på mark som kommunen inte kunnat kontrollera. Det stämmer nämligen inte.
För det första står det i näringslivsprogrammet att en stark tillväxt sker inom lager och logistik, att samarbete med de privata aktörerna är viktigt för att kunna tillgodose behovet framöver, och att ”kommunen behöver öka takten för att skapaförutsättningar för dessa verksamheter”. Det finns till och med en egen rubrik i programmet om detta (se avsnitten 2.4.3.1 och 2.4.4.2). Att Enköping inte satsar på att bli en plats för logistik är alltså inte sant.
För det andra är det politiska beslut som styr både näringslivsprogram och etableringar. Det kommunala planmonopolet gäller oavsett vem som äger marken. Att det vuxit upp stora lageranläggningar här är en följd av politiska beslut i form av näringslivsstrategi, detaljplaner och bygglov.
Man behöver såklart inte gilla det som står i näringslivsprogrammet, men det är vad som är beslutat av kommunfullmäktige. Det gäller. Och de finns ett sätt att ändra på det. Kontakta ett politiskt parti. Driv på för en revidering. (Något som inte står i näringslivsprogrammet är för övrigt en sak som står i alla andra program, nämligen att det är beslutat av kommunfullmäktige. Det behöver rättas till.)
Jag menar nu varken att näringslivsdagen borde varit ett politiskt evenemang eller att politiker mer handgripligen ska börja sköta verksamheten. Folkvalda politiker är helt beroende av kunniga tjänstemän som kan ta fram bra beslutsunderlag, agera som myndighet, och se till att de politiska besluten blir verklighet. Men. Vi behöver också polisk styrning och möjlighet att ställa folkvalda till ansvar. För att det ska fungera måste ansvariga politiker vara med i programmet på tillställningar som Enköpings näringslivsdag. Den här gången hade jag önskat se ett kommunalråd eller två som presenterade näringslivsstrategin eller kommenterade frågeställningar från Fjärdhundraland utifrån programmet för landsbygdsutveckling. Och jag tycker att företagarna på plats hade förtjänat svar på frågor om tillsyn och avgifter från några av de politiker som faktiskt är ansvariga för dessa. Det hade inte behövt vara mycket. Några minuter insprängda vid två eller tre tillfällen hade gett en helt annan bild av kommunen. Det hade blivit tydligt att kommunen inte är ett företag. Det hade blivit tydligt att påverkan sker genom politiska partier och att rösta i val.
Varför har det då blivit så här? Varför syns inte de folkvalda politikerna här?
Jag tycker att politikerna backat undan för mycket, och jag tror att det beror på att kommunen styrs för mycket som ett företag där styrelsen utse en VD (kommundirektör) för att sköta verksamheten och i övrigt ägnar sig åt styrdokument och övergripande beslut. Till viss del tror jag att detta beror på en tidsanda som påverkar kommuner oavsett vilka partier som styr. Den stora anledningen till att de politiker som medborgarna har röstat fram backar undan och lämnar allt mer till tjänstemän anser jag dock är ideologisk. Partier till höger driver styrmodeller och budgetprinciper som gör att politiker får allt mindre möjligheter att påverka. Och idag är det partier till höger som dominerar det politiska fältet. Det behöver vi ändra på.
Slutligen. För mig som socialdemokrat är näringslivet oerhört viktigt. Utan ett väl fungerande näringsliv har vi ingen möjlighet till trygga jobb, ingen möjlighet för alla att försörja sig, och i praktiken mycket små möjligheter att finansiera välfärden. Jag är därför helt säker på att vi kommer att ha näringslivsdagar i Enköping också när socialdemokraterna styr kommunen, men vi kommer då göra det mycket tydligare vad som är politiska beslut och vad som inte är det.
I inbjudan till näringslivsdagen stod att det var ”en dag för dialog och möten mellan kommun och näringsliv”. Som programmet var utformat var det nu en dialog mellan kommunala tjänstemän och näringsliv. Sådant behövs såklart. Men företagare som har idéer, frågor och synpunkter förtjänar också dialog med och respons från förtroendevalda politiker med relevanta ansvarsområden, också i sammanhang där ”kommunen” står som arrangör. Om det ska bli så måste det finnas politiker med i programmet.
Själv hoppas jag på mer direkt kontakt med företagare. Det är fortfarande mycket vanligare att föräldrar och personal i skolor eller förskolor hör av sig än att företagare gör det. Jag är inte svår att få tag i. Inte mina partikamrater heller.
Kommunen är inte ett företag. Kommunen är vi, alla tillsammans. Och kommunen styr vi demokratiskt.
På LinkedIn läser jag i inlägg från flera chefer i Enköpings kommun om kommunens chefsdag. Det är bra att kommunen löpande jobbar med chefsutveckling och ser till att vi har en bra samordning mellan förvaltningarna i kommunen. Själva chefsdagen i sig tycker jag därför är bra, men en del av innehållet gör mig tveksam.
Ett tema på chefsdagen var, enligt ett av inläggen på LinkedIn, att lösa kommunens utmaning med ”125% mer behov av välfärd med 75% arbetskraft”.
Nästan samtidigt som kommunens styrande högermajoritet med moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater, miljöpartister och nystartare presenterar sin budget med vad de kallar satsningar på välfärden sitter alltså kommunens chefstjänstemän och diskuterar personalneddragningar på 25(!) procent. Och som om inte det skulle räcka ska alltså 75 procent av dagens personal dessutom hinna göra 25 procent mer än vad kommunen gör idag. Förutom att det inte låter särskilt realistiskt finns det tre frågor jag ställer mig här:
Låt oss se på vad som egentligen ligger bakom siffrorna och vad de rimligen kan tänkas få för konsekvenser.
Ytterst beror dålig samordning mellan de folkvalda i en kommun och förvaltningsorganisationen på svag politisk styrning. Frågor om varför kommunen planerar för personalneddragningar samtidigt som den politiska majoriteten pratar om satsningar måste alltså ställas till kommunstyrelsens ordförande Peter Book (M) och de andra partierna i koalitionen.
Med det sagt är Enköpings kommun långtifrån ensam här. Påståendet att kommunerna måste leverera 125% mer välfärd med 75% arbetskraft har spritt sig bland tjänstemän i svenska kommuner. Bakgrunden till påståendet är å ena sidan förändrad befolkningssammansättning (demografi) med fler äldre, och å andra sidan ett antagande om att det inte kommer finnas personal att tillgå. Låt oss se på det:
Att demografin, det vill säga befolkningens fördelning på olika åldersgrupper, påverkar behovet av välfärd från stat, regioner och kommuner är väl känt. Diagrammet nedan visar hur mycket resurser som krävs för oss genom livet.
En ökad andel äldre ökar alltså kommunernas kostnader, och det är framförallt 80-åringar och äldre det handlar om. Kommunernas kostnader för yngre pensionärer, åldersgruppen 65-74, är idag inte större än för yrkesarbetande. Men det är helt sant att vi har en kraftig ökning av antalet äldre över 80 år framför oss. Samtidigt ser vi under kommande 10 år en minskning i åldersgruppen 0-6 år. Det kommer också att minska kommunernas behov av välfärd.
LO gjorde förra året en beräkning av vad befolkningsförändringarna medför för ökade kostnader. Obs att denna gjordes på förra årets befolkningsprognos där minskningen av antalet barn i årets prognos inte var med. Kalkylen visade då att kommunernas kostnader kommer att öka med 7,7 procent, om vi räknar på ungefär 230000 fler 80+ och 200000 fler i arbetsför ålder. Den kalkylen innehöll dock ingen minskning av antalet yngre barn.
Påståendet om 25 procent ökade behov är därmed svårt att spåra till förändrad demografi.
Nu kan man argumentera för ökade behov i välfärden ändå, det gör jag gärna, men det finns i ärlighetens namn inget parti som talar om så kraftiga förstärkningar som det skulle vara tal om för att vi skulle se en ökning med 25 procent.
I diagrammet som visades på chefsdagen framgår att antalet i arbetsför ålder också ökar under tioårsperioden. Samtidigt som 80+ ökar med 233000, ökar antalet i åldern 20-66 med 166000. Och då har vi ännu inte räknat med att pensionsåldern under större delen av 10-årsperioden framåt kommer att vara 67 år. Vi får alltså in en hel årskull till i arbetsför ålder. Det motsvarar ungefär 100000 personer.
Till det kan vi lägga dagens arbetslöshet på över 400000 personer. Skulle vi få ned arbetslösheten från 8 till 4 procent skulle vi ha ytterligare 200000 som kunde arbeta och betala skatt.
Påståendet att välfärden måste klara sig med 75 procent av personalen saknar alltså grund. Om vi lyckas göra välfärden lika attraktiv att arbeta i som idag och om inte det sker något dramatiskt med behovet av personal i näringslivet i övrigt kommer vi att kunna hitta personal.
Jag menar därför att påståendet är politiskt. Det grundar sig på ett antagande att vi kommer att minska finansieringen av vård, skola och omsorg. Det är helt enkelt lättare för högerkrafter att motivera nedskärningar i välfärden med brist på personal än med ideologiska argument.
Sant. Enköping har en annan utveckling än riket, men inte heller den ger skäl till larm om så kraftigt ökade behov och så mycket färre i personalen. Antalet 80+ ökar fram till 2033 lite mer i Enköping än i riket. 41,8 procent i Enköping jämfört med 38 procent i riket. Det uppvägs dock med råge av att antalet i arbetsför ålder ökar mycket mer i Enköping än i riket, hela 9,4 procent i Enköping jämfört med bara 2,7 procent i riket. Enköping kommer därmed att tillhöra de kommuner som ser ökade skatteintäkter.
Frågan kvarstår alltså: Vad ligger bakom påståendet om 25 procent ökade behov? Och varför ska Enköping planera för kraftiga personalneddragningar?
Siffror i texten ovan från SCB och SKR, där inget annat anges. För transparensens skull ska jag också säga att jag själv arbetat med delar av LOs rapport Välfärdsgapet 2023 som nämns i texten.
En insändare i Enköpingsposten idag inför kommunfullmäktige ikväll. Vi behandlar då ett ärende som handlar om kommunens arbetsmarknadsinsatser och vi socialdemokrater vill att alla nämnder och förvaltningar bidrar med platser för praktik och arbetsträning. Så är det tyvärr inte idag.
Hela insändaren nedan:
I Enköping finns 656 personer som varit arbetslösa mer än ett år. Samtidigt vet vi att många verksamheter, både inom privat näringsliv och inom välfärden har svårt att hitta arbetskraft. Effekterna av detta ser vi redan idag och om vi inte gör något kommer vi att få leva med dem i många år. Det handlar om:
Korts sagt. Situationen är som en häxbrygd för oss som bor i Enköping. Alla är egentligen överens om att lösningen handlar om yrkesutbildning för de som klarar en sådan, och insatser i form av praktik och arbetsträning för de som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det senare ofta i kombination med annan utbildning och språkträning.
Så vad hindrar oss?
Varje gång frågorna diskuteras i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden hör vi om samma hinder. Brist på praktikplatser. Utan praktikplatser kan vi inte starta fler yrkesinriktade utbildningar. Utan praktikplatser kan inte de som står längst ifrån arbetsmarknaden få chansen att vara på en arbetsplats och närma sig ett vanligt jobb.
Hela samhället och alla arbetsgivare har ett ansvar här, men Enköpings överlägset största arbetsgivare är kommunen, och kommunen är alldeles för dålig på att erbjuda praktik. I praktiken är det bara Utbildningsförvaltningen som är med och bidrar, trots att andra förvaltningar tillsammans skulle kunna ge många arbetslösa en chans eller öppna möjligheter för fler platser på yrkesutbildningar.
Ikväll, tisdag 2024-10-08, ska kommunfullmäktige besluta om att flytta administrationen av kommunens arbetsmarknadsinsatser till en annan nämnd. Det kan säkert bli bra, men det räcker inte. Med det vi vet om brist på praktikplatser behövs också ett beslut som ger kommunens samtliga nämnder och förvaltningar i uppdrag att bistå med platser för praktik och arbetsträning. Ett sådant förslag från Socialdemokraterna finns med i handlingarna.
Är Enköpings högerstyre beredda att axla ansvaret och se till att hela den kommunala organisationen är med och bidrar för att få ned arbetslösheten?
Johan Enfeldt
Vice ordförande i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden
Socialdemokraterna i Enköping
Kanske läste någon igår i DN om strippklubben som tecknat kollektivavtal med en yttepytteliten nystartad fackförening? Arbetsmiljöverket har underkänt upplägget som åtminstone ser ut att syfta till att genom en låtsasfackförening kunna kringgå lagar om arbetstider. Ett fackförbund som startas och drivs i arbetsgivarens syfte brukar kallas för ”gul”.
Nu är det är faktiskt inte bara i en så obskyr verksamhet som strippklubbar som det börjar synas tecken på ”gula fackförbund”, alltså fackförbund som syftar till att gagna arbetsgivaren och motverka arbetarnas inflytande på löner eller andra villkor. I veckan släppte näringslivets forskningsinstitut Ratio en rapport där de för ett resonemang som leder tankarna i samma riktning. Kolla in det här:
Ratio konstaterar alltså att företag som ger medarbetarna de fördelar som kommer av ett kollektivavtal själv får fördelar av att mer flexibelt kunna förhandla om lösningar. Detta menar Ratio skapar en orättvisa mot företag utan kollektivavtal som inte kan utnyttja samma flexibilitet.
Ratio föreslår därför att parter på arbetsmarknaden tecknar en ny sorts kollektivavtal som ger arbetsgivarna önskad flexibilitet men där ”lön, arbetstidens förläggning, tjänstepension, sjukförsäkringar med mera lämnas därhän”.
Läs igen. Vi inser nog att här krävs ett gult fackförbund.
Att dagens parter skulle teckna nya avtal där arbetstagarsidan ensidigt släpper sina fördelar är såklart önsketänkande från rapportförfattaren. Och att det här står i en underlagsrapport till regeringens Produktivitetskommission är en smula uppseendeväckande.
Aktörer som faktiskt kan arbetsmarknaden riktade hård kritik mot rapporten i SvD. Där kom också en replik från Ratio.
Det gick snabbt. En tisdag i augusti presenterade socialdemokraternas partisekreterare en rad från förslag från partiets 11 arbetsgrupper som nu skulle diskuteras inför kongressen. Konsultbranschen låg i startgroparna. Bara två dagar senare hade socialdemokraternas politikutveckling blivit ett försäljningstillfälle för lobbyister. I ett inlägg på LinkedIn marknadsför ett av företagen en medarbetare med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna”. I texten kan byråns kunder och andra läsa om hur man gör för att påverka förslagen. Ja, man kan ju bli medlem, skriva motioner och kandidera till uppdrag. Skojar bara. Den sortens tjänster säljer inte byrån. Här handlar det om relationer. Och tanken är såklart att det ska framgå att konsulten med ”lång erfarenhet från Socialdemokraterna” kan hjälpa till så att det blir så att säga rätt beslut nu när medlemmar, partistyrelse och andra tar sig an förslagen inför beslut på kongressen nästa år. I sista punkten i byråns text finns en uppmaning till de företag som byrån riktar sig till:
Det är en uppmaning som säger lite om hur lobbyistbranschen fungerar. Läs igen:
Säkerställ att beslutsfattare i ditt nätverk löpande får inspel inför och under kongressen. Det ger dem de bästa förutsättningarna att argumentera för just den fråga som ni tycker är viktig.
Lobbyistföretaget säljer alltså tjänster där de antyder att de kan påverka beslutsfattare i partiet. Inte bara inför, utan också under pågående kongress. Det borde vara en viktig insikt för vanliga medlemmar.
Sen kan man förstås diskutera hur seriös lobbyistbranschen är och vilken erfarenhet och kunskap som kunderna får för pengarna. På en hearing om just lobbyism i våras berättade en moderat riksdagsledamot att hen ofta kontaktades av lobbyister, men att de sällan tillförde ny eller aktuell kunskap.
– Om jag vill veta något på riktigt måste jag ändå ringa LO eller Svenskt Näringsliv, sade hen.
Det påståendet är intressant här. Vilken partierfarenhet är det byrån avser med ”lång erfarenhet”? På byråns hemsida kan man läsa att konsulten arbetat i såväl riksdag som regering (!). (Regeringskansliet brukar man säga om man är tjänsteman. Regeringen är ministrarna.) Enligt konsultens CV handlade det om fyra månader en sommar för sex år sedan. Men varken tid eller arbetsuppgift spelar roll här. I lobbyistsvängen är det hårdvaluta att ens ha haft ett passerkort till maktens boningar.
Så vad gör vi?
Ja, för det första gäller det att förstå hur utbredd påverkan makthavare i politiken är utsatta för och särskilt uppmärksamma kontakter från tidigare partiaktiva som nu har nya uppdragsgivare och andra lojaliteter.
För det andra måste fler förtroendevalda på alla nivåer emellanåt få frågan:
– Vilka lobbyister blir du kontaktad av, vet du vem de representerar och hur hanterar du det?
För det tredje måste vi göra jobbet själva och inte lita på att någon annan skriver de där motionerna, ordnar de där mötena och ringer de där samtalen.
Som vanligt är det organisering som är medlemsdemokratins grundpelare.
I veckan har Enköpingsposten uppmärksammat att Enköping ligger i topp i landet när det gäller behöriga lärare. Det är också något som spritt sig i hela kommun-Sverige genom Dagens Samhälles reportage. Att de kommunala skolorna i Enköping lyckas så bra med att rekrytera utbildade lärare är ett kvitto på en välfungerande organisation och uppmärksamheten är mycket välförtjänt.
Tyvärr gäller det här inte alla elever i Enköping. Grovt sett har vi ungefär 600 elever per årskurs i skolåldern i Enköping. Om vi räknar in förskoleklass handlar det om drygt 6000 elever. Av dessa går ungefär 1100, eller ca 18 procent i friskolor. Där är inte lärarbehörigheten alls på samma nivå. Skillnaden är tvärtom mycket stor.
De kommunala skolorna når över 89 procent behöriga lärare (räknat som lärarlegitimation och behörighet i minst ett ämne), friskolorna landar under 65 procent! För Enköpings skattebetalarna borde det vara en oacceptabel skillnad. Friskolorna ersätts enligt samma regler som de kommunala. Trots det är det alltså stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolor.
Den här bilden är inte heller ny. Vi har sett samma gap en följd av år.
Vi kan också se hur det ser ut på skolnivå. Mönstret är tydligt. Den överlägset största friskolan i Enköping, Kunskapsskolan med över 600 elever når bara 70 procent. Bara en friskola klarar snittet bland de kommunala, den lilla F-5 skolan Robinsson Svedia med 85 elever. Väsentligt sämre ställt är det i högstadiet inom samma koncern. Robinsson-skolorna ingår i Tellus-koncernen och på Robinsson Vårfru finns 173 elever i årskurs 6-9. Inte ens hälften av lärarna är behöriga. Den kommunala Grillbyskolan ligger fortfarande lågt men har en stark uppåtgående trend. Det är viktigt att den fortsätter.
Kan inte Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden göra något åt det här? Tyvärr inte. Regelverket säger att vi ska betala samma ersättning till friskolorna som till våra kommunala skolor, men friskolorna bestämmer själva hur de vill använda skolpengen. Uppenbart är att behöriga lärare är lägre prioriterat. Vad orsaken är får såklart friskolorna svara för själva, men det är väl känt att obehöriga lärare är billigare att anställa. Eftersom de har sämre anställningstrygghet är de också enklare att byta ut.
Det Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden kan göra är däremot att arbeta för likvärdiga förutsättningar i de kommunala skolorna, bland annat vad gäller andel behöriga lärare. Socialdemokraterna ville ha ett sådant mål i nämndplanen för mandatperioden, men där fick vi nej av den koalition av Moderater, Centerpartister, Liberaler, Kristdemokrater, Nystart Enköping och Miljöpartiet som styr i Enköping. De vill hellre mäta resultat. Läs mer om det i ett blogginlägg från i våras.
Den kommunala skolan i Enköping står i alla fall stark gentemot friskolorna och det är tydligt att det är i de kommunala skolorna vi skattebetalare får bäst utbildade lärare för pengarna. Frågan är när den styrande högermajoriteten i Enköping ska börja dra slutsatser av det. I mars 2023 var det en interpellationsdebatt om friskolor i Enköpings kommunfullmäktige. Jag frågade då kommunalrådet Peter Book, moderaterna, om hur han såg på det faktum att friskolor i Enköping har lägre andel behöriga lärare. (Video från debatten finns i ett äldre inlägg här.)
Peter Book svarade kortfattat:
”Det tycker jag inte är en debatt vi ska ha i fullmäktige.”
Peter Book, moderaterna, i debatt om friskolors lägre andel behöriga lärare och vad Enköpings skattebetalare får för pengarna.
Kanske är tiden mogen för en politisk diskussion om detta. Inte kan väl moderaterna vara nöjda med att samma pengar ger så mycket lägre andel utbildade lärare för nära en femtedel av eleverna i Enköping?
Sedan i våras blossar det från tid till annan upp en debatt om huruvida det är rimligt att fortsätta använda X, plattformen som jag själv fortfarande kallar Twitter. Bland argumenten för att lämna plattformen nämns att Twitter ägs av Elon Musk och att flödet fylls av träskhöger, rasism, misogyni och högerextremism. Och visst. Så är det ju. Utan att göra inställningar som bromsar anonyma konton, utan att från tid till annan sätta konton på ”mute” eller till och med blockera och anmäla, kan tillvaron på Twitter bli svårhanterlig eller olidlig. Så varför är jag fortfarande kvar? Det är en fråga jag ställer mig med viss regelbundenhet.
Hittills har jag för mig själv motiverat fortsatt tillvaro på Twitter/X med ett resonemang som handlar om att ta plats. Den brittiske författaren, journalisten, miljödebattören och från tid till annan tydlige vänstermannen, George Monbiot formulerade det kort och kärnfullt på Twitter/X tidigare i sommar:
I don’t blame anyone for leaving. But I’m staying. Why? Because of this solid political principle: *Never let the far right drive you out of any space.*
Även om jag vacklar i frågan så tycker jag att det här är en viktig poäng. Trots det var jag en av alla som tidigt provade alternativ till X av de samma skäl som de som lämnade för gott. Mastodon provade jag ett tag men det blev för smalt och mitt flöde blev för mycket om teknik. Bluesky fungerar bättre och är mest likt twitter. Det flödet gillar jag, men det är ännu för smalt/snällt/ensidigt. Kort sagt, det är för lite motstånd för att en diskussion ska bli intressant och sådär jobbigt lärorik som den kunde bli när Twitter/X var som bäst. Threads finns jag också på, nästan sedan det blev tillgängligt i Sverige, även om det sved att jag då blev tvungen att skaffa ett konto på Instagram, något som jag i det längsta försökt undvika (Varför? Se nedan). Tänkte ändå att Threads skulle ha större potential till ett nytt samtal eftersom det är så många som har Instagram, men hittills får jag nog säga att jag är besviken. Det kommer såklart ta tid innan det blir samma respons på nya plattformar med färre användare och följare, så man får väl ge det en tid.
Så hur gör jag? Grejer jag själv har intresse av att sprida eller försöka få igång diskussioner om privat eller i jobbet postar jag på alla tre plattformar – Twitter/X, Bluesky och Threads – och ibland på Facebook. Jag ska försöka att lite mer aktivt få fler följare på Threads, även om jag är skeptisk till att lägga för mkt energi på det med tanke på hur Instagrams ägare META agerat tidigare.
Men åter till argumenten för att lämna Twitter/X. Det argument som främst handlar om Musk som ägare tycker jag är värt att fundera över. Det är inte precis Moder Theresa som äger de andra plattformarna heller. Twitter/X har sådär 600 miljoner användare. Instagram och Facebook har väsentligt fler och når 2 respektive 3 miljarder. Proportionerna är ungefär desamma i Sverige. Internetstiftelsens rapport för 2023 visade att mellan 50 och 60 procent av svenskarna använder facebook och instagram varje vecka, medan bara 10 procent är på twitter i samma utsträckning. META, som äger båda plattformarna stoppade Trump efter stormningen av Capitolium, men släppte in honom igen i januari 2023, då med vissa begränsningar. I somras tog META sedan bort dessa begränsningar för att så att säga jämna ut spelplanen inför valet (om jag förstår deras alla-röster-ska-höras-resonemang rätt). Det sistnämnda får nog ses som en del i en större rörelse inom de monopolliknande företag som med ett samlingsnamn kallas big tech. Tyvärr.
Jag vacklar alltså fortfarande och tycker att META:s makt i sammanhanget förtjänar större uppmärksamhet. Många som lagt mycket energi på att bygga upp en följarskara på Facebook är smärtsamt medvetna om hur bortkastat det varit. Idag är det allt färre inlägg som når följarna. META har också genom sin makt lyckats först med att kapitalisera på innehåll från tidningar (och andra medier som producerar material med anställda journalister/skribenter), för att sedan när det journalistiska innehållet gett dem en stor användarskara göra det svårare för samma medier att sprida sitt innehåll. Samma mönster har vi sett inom kultursektorn. Facebook var först ett verktyg för tjänster i kultursektorn att lättare sprida information, men när användarskaran var stor nog ändrade Facebook teknik och regler vilket dödade andra tjänster. Att Facebook krossade den svenska konsert-tjänsten gigguide förlåter jag dem inte. Det var redan 2018 och det har inte blivit bättre sedan dess.
Slutligen. Allt det här är förstås en följd av bristande reglering av monopolkapitalism. Visst kan användarna rösta med fötterna enligt alla liberala älsklingsteorier om hur världen ska bli bättre, men det är ett resonemang som helt bortser från maktförhållandena. Kapitalet har tagit kontroll över de digitala torgen. Reglering av sociala mediers algoritmer måste därför bli en politisk fråga.
Idag har det gått en vecka sedan de första eleverna klev in genom dörrarna på det nybyggda Westerlundska gymnasiet. Jag tror att vi behöver påminna oss om vilken seger detta är för idén om skola som en del i ett gemensamt samhällsbygge. Enköpingsborna har gemensamt satsat över en halv miljard på en ny skola. Det är inget litet bygge.
Genom att satsa på en stor gymnasieskola för 1600 elever håller vi ihop samhället. Så gott som alla ungdomar kommer att träffas, studera, umgås och lära känna varandra i en och samma byggnad. En sak som vi alltför sällan tänker på är att om vi hade varit Västerås hade det inte alls sett ut så här. Då hade vi splittrat upp våra gymnasieungdomar på sju (7!) olika skolor. Så är det faktiskt. Västerås kommun har drygt tre gånger så många invånare som Enköping och deras gymnasieutbildning är splittrad på 23 (!) skolor. (För mig som uppvuxen i Västerås är det en sorg att se skolan som infrastruktur så söndrad och fragmentiserad.)
Det säger sig självt att vi i Enköping kommer att kunna hålla högre kvalitet på utrustning och lokaler, bättre arbetsförhållanden för lärare som får ha kollegor, och en helt annan stabilitet än Västerås. Det märks också. Redan med vår gamla gymnasieskola uppmärksammades Enköping för att vi ligger i topp i landet när det gäller tjejer som går vidare från gymnasieskolan till tekniska utbildningar. Ett bärande skäl är antagligen en sammanhållen gymnasieskola. En annan är att vi slipper Västerås problem med att elever väljer skola snarare än gymnasieprogram.
Och inte bara det. Med bygget har Enköpingsborna gett något också till alla kommuninvånare och besökare som inte har förmånen att vara i gymnasieåldern eller arbeta i skolan. Inne i skolan finns en aula som kommer att kunna användas till evenemang och möten. Utanför skolan, vänd mot samhället, finns konstverket All Machines Are Dream Machines, av konstnären Ann Lislegaard.
På marken finns ett labyrintmönster utformad efter en programmerings-algoritm. Som en pelare reser sig en skulptur som roterar sakta runt sin egen axel och bildar mönster av ljus och skugga. Under dygnets ljusa timmar med solen som ljuskälla och nattetid genom skulpturens eget ljus. Vår nya kan bli den gemensamma samlingsplats och det landmärke som alla skolor borde få vara. Nya Westerlundska gymnasiet ger hopp till alla som ser skolan som en samhällsbärande och samhällsbyggande institution, som en del i det gemensamma.
I våras läste jag romanen Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den skrevs 1946 och handlar om ett äkta par, Anna och Otto Quangel, som har förlorat sin son i andra världskriget och bestämmer sig för att göra sitt eget mikromotstånd mot Hitler och nazistregimen. De börjar skriva politiska budskap på korrespondenskort som de lägger ut på olika platser i Berlin. Riskfyllt såklart. Hitlers säkerhetspolis tar korten på stort allvar och Falladas roman blir till en spännande katt-och-råtta-jakt utan lyckligt slut.
I efterskriften till romanen lärde jag mig att Fallada haft en förlaga, protokoll från en rättegång mot ett äkta par som gjort precis det som paret Quangel gör i boken. Båda blev avrättade. I en essä om fallet skrev Fallada om det han kallade två betydelselösa individer som tog upp kampen mot nazistatens oerhörda maskineri, och hur det groteska sker: elefanten känner sig hotad av musen.
I somras tågluffade jag. I Berlin såg vi en affisch om en utställning om kvinnors motstånd mot nazismen. Dagen därpå gick vi dit. Ett rum där historien om rader av kvinnor berättades genom skyltar som stod uppställda på bord. Kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som alla gjort motstånd. Studenter, fackföreningskvinnor, småföretagare, kulturarbetare. Och där var hon.
Verklighetens Anna Quangel hette Elise Hampel. Ett av korten fanns också med. Tättskrivet och nästan utan marginaler.
Minst 287 sådana hade de delat ut. De byggde ingen organisation. De värvade inga fler brevskrivare. De delade bara ut sina kort. När de greps efter två år hade Gestapo hittat eller fått in de flesta. Både Elise och hennes make Otto halshöggs i april 1943.
Efterskriften till Falladas roman avslutas med orden ”också den minsta akt av motstånd är av betydelse”.