Johan Enfeldt

Lucka 14 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Att det råder brist på behöriga lärare i Sverige är väl känt. Att Friskolornas Riksförbund och andra systemförsvarare använder detta som ett argument för friskolor är både märkligt och tveksamt. De utbildar ju inga egna lärare. Alldeles oavsett om vi hade 100 procent fristående eller 100 procent kommunala skolor i Sverige skulle det finnas lika många behöriga lärare med svensk högskoleutbildning. Detta är ett icke-argument av rang.

Friskolornas Riksförbunds resonemang bygger på att lärare som jobbar i friskolor inte skulle jobbat som lärare alls om det bara funnits kommunala skolor. Som stöd för detta resonemang använder deras ordförande Lars Leijonborg siffror från Jobbhälsoindex, en undersökning som han skriver görs på uppdrag av Svenskt Kvalitetsindex. Själva rapporten om just skolan är dock gjord på uppdrag av Friskolornas Riksförbund och förordet är till och med skrivet av förbundets VD, Ulla Hamilton. Den uppgiften valde Leijonborg att utelämna. I vilket fall. Undersökningen visar att 50 procent av lärarna i kommunala skolor är ”nöjda med sitt arbete vid en övergripande bedömning”. Det är såklart en för låg siffra. I friskolor är siffran dock inte så värst mycket högre, bara 56 procent. Ändå väljer Friskolornas Riksförbund att lyfta fram den som ett argument. Ribban ligger inte jättehögt här kan jag tycka.

Samma undersökning visar för övrigt att en större andel lärare i kommunala skolor upplever sitt arbete som meningsfullt (83 procent i kommunala skolor mot 72 i fristående). Men den siffran kom förstås inte heller med i Leijonborgs debattartikel.

Nu är det varken det sparsmakade underlaget på totalt bara 839 lärare eller procentsiffrorna i sig som är problemet här. Problemet är försöket att koppla resultaten till en lösning på lärarbristen.

Såhär: Undersökningen handlar om personer som jobbar som lärare. Lärarbristen handlar om behöriga lärare. Om Friskolornas Riksförbunds tes stämde skulle fristående skolor ha en högre andel behöriga lärare än kommunala skolor. Så är det inte. Kommunala skolor i Sverige har i snitt en tydligt högre andel behöriga lärare, alltså lärare med pedagogisk högskoleutbildning än sina fristående konkurrenter. Nu invänder någon att det kanske beror på att friskolor är vanligast i storstäder, men ok, låt oss kolla på en storstadsregion då. Här är Stockholms län:

Det är närmast knock-out för de kommunala skolorna. 83 procent mot 64. Om det går att dra några slutsatser av statistiken är det knappast att friskolor generellt sett har lättare att locka behöriga lärare.

Vad som skulle krävas för att friskolornas företrädare skulle vara trovärdiga när de säger att de har en lösning på lärarbristen är såklart enkelt. För det första skulle det underlätta om de kunde visa statistik som stödde deras påståenden. Viktigast vore dock att de gick före och satsade pengar på vidareutbildning av sina obehöriga lärare. Då skulle de för första gången göra något som på sikt minskade lärarbristen. Detta borde för övrigt också kommunala huvudmän göra, men det är en annan fråga. Mekanismerna som gör att vi generellt sett har för få behöriga lärare i skolan beskrivs i denna.

<- Lucka 13        Lucka 15 ->

Lucka 13 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Efter konkursen i skolkoncernen John Bauer 2013 lovade alliansregeringen härdare krav på ägare i friskolesektorn. De oseriösa ägarna skulle bort hette det då. Trots det har vi idag, sju år senare en situation där SÄPO fått gripa in mot skolor där ägarna eller andra nyckelpersoner haft koppling till extremism. Varje gång upprepas samma mönster från borgerliga politiker. ”Skolinspektionen måste agera mycket skarpare och regeringen snabbare för att skärpa lagen” sade Liberalernas skolpolitiske talesperson Roger Haddad om Römosseskolan. Det är lätt att instämma i upprördheten när ännu en skola kopplas till extremism, men här är tyvärr hyckleriet uppenbart.

Sakläget är följande:

För två år sedan röstade riksdagen med knapp marginal igenom tuffare krav på ägar- och ledningsprövning av fristående skolor. Tuffare, men alltså uppenbart otillräckliga, det menar nu inte bara jag utan också Säkerhetspolisen (!) som larmade ordentligt i våras. (Ja, det är ett riktigt pressmeddelande från SÄPO. Om skattefinansierad skola.)

När borgerliga politiker nu vill skärpa kraven är det å ena sidan bra, å andra sidan värt att påminna om att om de fått sin vilja igenom hade vi inte ens haft dagens krav. Ja. Och att vi har en skolmarknad och ett skolsystem som Säkerhetspolisen nödgas ha synpunkter på.

När riksdagen röstade om tuffare lednings- och ägarprövning i fristående skolor för bara två år sedan röstade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna nej. Varför? Jo, M, KD och L hänvisade till likabehandlingsprincipen (!) och krävde att kommuner (ni vet såna med insyn, offentlighetsprincip, meddelarfrihet, ansvarsutkrävande, demokrati, allmänna val etc) skulle vara föremål för samma prövning som privata företag.

Eftersom kommuner enligt lag är skyldiga att tillhandahålla skola (vilket alla rimligt insatta vet) är det svårt att se detta som annat än en undanflykt eller till och med efterhandskonstruktion. Alliansen skrev dessutom i regeringsställning direktiven till utredningen om lednings- och ägarprövning och hade då inte med något om kommunala skolor.

Extra halsbrytande är att läsa några stycken i motionen från L, M och KD om särskild hänsyn till ”små nystartade företag”. M, L och KD ville sänka kraven så att ”mindre aktörer inte stängs ute”.

När det kommer till kritan prioriterar de borgerliga alltför ofta företagens intressen framför det allmännas. Hellre bra villkor för företagen och lite extra kontroller om det behövs, än rimliga krav från början verkar vara den borgerliga grundinställningen när det gäller skattefinansierade företag i välfärden.

Det är rimligt att ställa frågan vem skolan är till för. Motionstexten från M, KD och L handlar mer om företagens villkor än om skolan. Kanske inte så konstigt eftersom frågan behandlades i Finansutskottet. Det är också en bild av vårt skolsystem.

Skolan förtjänar bättre än så här.

För den som är intresserad av att läsa mer och också få en internationell utblick rekommenderas inlägget Varför har vi så konstiga skolor, av Jonas Vlachos på Ekonomistas.

<- Lucka 12        Lucka 14 ->

Lucka 12 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Friskolornas Riksförbund jobbar stenhårt mot förslaget om att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. De har fått med sig flera partier. Ändå säger sig alla vilja ha transparens och insyn. Hur hänger det ihop?

Sedan en dom tvingade SCB att sluta publicera statistik om betyg och elever har debatten om insyn i de fristående skolorna varit het. För en mer noggrann genomgång av turerna finns två längre inlägg om Centerpartiets respektive Friskolornas Riksförbunds agerande. Idag är frågan en annan: Vad betyder det när friskolornas företrädare och de partier som motsätter sig offentlighetsprincipen säger att de vill ha insyn? Och vad det betyder det inte?

Så här motiverade Centerpartiet sitt nej till offentlighetsprincipen i fristående skolor i tidningen Skolvärlden. Läs noga.

Att hävda att Centerpartiet är mot öppenhet och sätter företagshemligheter före elevens bästa är väldigt magstarkt. Att kunna ta del av skolors resultat och kvalitetsdata är först och främst grundläggande i arbetet med att stärka skolors kvalité och likvärdighet. Det är också en förutsättning för det fria skolvalet.

Att Centerpartiet säger nej till ett införande av offentlighetsprincipen hos fristående huvudmän betyder att vi säger nej till ett juridisk komplicerade system med stora administrativa kostnader. Inget annat. Skolstatistik ska finnas tillgänglig.

Fredrik Christensson och Niels Paarup-Petersen (C) i tidningen Skolvärlden 2020-08-28.

Det är den sista meningen som är central: ”Skolstatistik ska finnas tillgänglig”. Både Friskolornas Riksförbund och Centerpartiet gör frågan om insyn till en fråga om statistik som en förutsättning för skolval. Det är en väldigt snäv tolkning. Det är förvisso sant att skolstatistiken är bra för den som vill fördjupa sig inför ett skolval, men riktig insyn handlar ju om helt andra saker. Det handlar om att medborgare och lokala folkvalda måste kunna få reda på saker som:

• Användes de extra pengarna vi beslutade om i vår kommun till skola här, eller gick de till någon annan kommun, kanske till och med till Spanien.
• Efterlevs den policy om arbetsvillkor som vi i demokratisk ordning beslutat om?
• Hur hanterar friskolorna i kommunen sin kö och sin antagning?

En som vet och provat allt detta är Liberalernas skolpolitiske talesperson Roger Haddad. När han var kommunalråd med ansvar för skolan i Västerås drev han igenom en extra satsning på lärarlöner. Ganska snart insåg han att han inte kunde följa upp om de extra pengarna verkligen resulterade i högre löner på de fristående skolorna i kommunen. Fortfarande kan vi läsa det frustrerade kommunalrådets blogginlägg från 2012 där han listar de friskolor som vägrat svara.

Det Roger Haddad oroade sig för var om friskolorna tog de extra pengarna från skattebetalarna i Västerås och använde i andra kommuner. Han gick så långt att han skrev en motion för att få Liberalerna (som då hette Folkpartiet) att ändra lagen.

Motionen avslogs. Observera att offentlighetsprincipen inte hade hindrat friskolor från att flytta pengar mellan kommuner, men den hade gett Roger den insyn som krävts för att ta reda på hur pengarna användes. Hans eget förslag var alltså mer radikalt. Jag tycker för övrigt att han hade rätt. Skattebetalarna i en kommun bör kunna vara säkra på att deras skattepengar används till skola för barnen i den egna kommunen.

<- Lucka 11        Lucka 13 ->

Lucka 11 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Siffror om elever med särskilda behov används ibland för att säga emot statistik som visar hur fristående skolor söker ett ”enklare” elevunderlag, alltså den sortens siffror som finns bakom Lucka 1.

Friskolornas Riksförbund använde tidigt detta argument. I en folder från 2005 om ”Myter om friskolor” skrev de t.ex. att ”Andelen barn med särskilda behov är större i friskolorna än i de kommunala skolorna.” Fortfarande hänger argumentet kvar i olika sammanhang och senast i höst har vi sett det i debatten.

Därtill söker sig ofta elever med stödbehov till friskolor, eftersom de vanligen är betydligt mindre än de kommunala vilket innebär en lugnare miljö. Var tredje fristående grundskola har färre än 100 elever.

Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton i Dagens Samhälle 2020-10-26

Det här påståendet står i skarp kontrast till rapporter om hur elever med behov av extra stöd missgynnas av skolsystemet idag. 2015 kom en avhandling av Gunnlaugur Magnússon på Mälardalens högskola som visade att 15 procent av friskolorna hade nekat tillträde till elever med särskilda behov. Som orsak angav de ekonomiska och eller organisatoriska hinder. Till exempel hade 40 procent av Waldorf-friskolorna nekat sökande barn med särskilda behov tillträde.

I maj 2020 kom Institutet för Näringslivsforskning, IFN, med ett så kallat working paper (forskning avsedd för granskning och publicering) som visade hur barn med olika funktionshinder diskrimineras av skolvalet och hur vårt skolsystem är utformat. 2000 skolor kontaktades med förfrågan om plats för fiktiva barn. Hur det gick?

Skillnaderna mellan barn med och utan diagnos är störst bland de privata utförarna. I dessa fick 53 procent av barnen utan diagnos svar att de var välkomna att besöka förskolan. Bland barn med ADHD fick enbart 33 procent samma svar när deras föräldrar kontaktade en skola, medan andelen barn med diabetes typ 1 som blev inbjudna att besöka skolan uppgick till 42 procent.

Ur sammanfattningen av rapporten ”Do Swedish Schools Discriminate against Children with Disabilities?”, IFN Working paper no 1330.

När SVT rapporterade om studien svarade svarade Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton: ”bland annat är man rädd för kostnaderna”.

Jo. Det kan man ju tänka sig.

Forskningen visar alltså på en systematik som inte går att förklara med enstaka ”ruttna äpplen”, ett uttryck som en friskolerektor själv använde om elever med ADHD i ett uppmärksammat Uppdrag granskning 2013.

Hur hänger då det här ihop med påståendet om att många elever med särskilda behov söker sig till friskolor? Jo, det handlar om det som kallas resursskolor, alltså skolor som har vad som kallas ett ”begränsat mottagande”. Det innebär att de enbart inriktar sig på elever i behov av särskilt stöd och extra ersättning i form av tilläggsbelopp. Här dominerar friskolor stort och orsaken till det är enkel: Fram till en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen sommaren 2017 var det förbjudet för kommuner att driva sådana skolor. Det finns alltså inget som tyder vare sig på att kommuner skulle ha varit ovilliga att driva sådana skolor, eller på att föräldrar hellre valt en fristående resursskola än en kommunal. Det kommunala alternativet var tills helt nyligen förbjudet.

En rapport från Skolverket 2014 visade att det redan 2013 fanns ett 80-tal fristående grundskolor med denna inriktning. De flesta i stor-Stockholm med en kraftig överrepresentation i Stockholms kommun.

När Friskolornas Riksförbund avfärdar kritik mot stora koncerner med påståendet ”Var tredje fristående grund skola har färre än 100 elever” är dessa resursskolor en stor del av förklaringen. De bidrar starkt till den statistik som visar att många friskolor är små. Bara i Stockholm finns idag 15 grundskolor med färre än 40 elever.

<- Lucka 10        Lucka 12 ->

Lucka 10 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Sommaren 2018 tog debatten om glädjebetyg och betygsinflation fart ordentligt. Upprinnelsen var en forskningsrapport från Institutet för Näringslivsforskning, IFN. I ett så kallat working paper (forskning avsedd för granskning) med titeln Trust-Based Evaluation in a Market-Oriented School System konstaterade Jonas Vlachos att Huvudman spelar roll för betygssättning. Rapporten var sprängstoff:

Resultaten är tydliga. Alla friskolegrupper sätter genomgående högre betyg än kommunala skolor efter att hänsyn tagits till resultaten på de nationella proven. Skolor tillhörande IES och Kunskapsskolan utmärker sig särskilt i detta avseende. Skillnaderna är dessutom oftast större när mer tillförlitliga prov används för att fånga elevernas kunskapsnivå.

Ur den svenska sammanfattningen av rapporten från IFN.

Betygsinflation och glädjebetyg är en öm tå för en friskolebransch som gärna hävdar att de har bättre resultat än kommunala skolor. Några som försökte visa att deras skola minsann inte hade betygsinflation var paret Bergström på Internationella Engelska Skolan. De stördes av debatten efter Vlachos rapport och försökte bevisa att det tvärtom var kommunala skolor som hade betygsinflation. Deras metod var att enbart jämföra hur stor andel av eleverna som fick högre betyg än vad som motiverades av resultaten på de nationella proven. Det gick inte så bra, eftersom de bortsåg från hur betygssystemet är utformat.

Det finns fem betygssteg, men ett av dem – betyget A –går inte att höja, och ett annat – betyget F- går inte att sänka. En skola med ett elevunderlag med högt utbildade föräldrar och därmed högre betyg på de nationella proven kommer med paret Bergströms kalkyl automatiskt att ha färre glädjebetyg.

Andreas Bergh, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och forskare knuten till Institutet för Näringslivsforskning, IFN, förklarade varför paret Bergström hade fel:

Jämförelsen är dock vilseledande av det enkla skälet att det finns mindre utrymme att höja när resultaten är höga redan från början. Jämförs skolor på samma resultatnivå är skillnaden i betyg jämfört med nationellt prov systematiskt högre i friskolor.

Andreas Bergh, docent i nationalekonomi förklarade varför paret Bergströms resonemang var vilseledande.

Det var varken första eller senaste gången betygsinflationen uppmärksammades. 2014 visade DN hur eleverna på en IES-skola med höga betyg på de nationella proven inte lyckades bättre i PISA än en kommunala skola med låga betyg. PÅ IES i Bromma hade 25 procent av eleverna MVG (vilket då var högsta betyg), på den kommunala skolan i Vadstena gällde det bara 4 procent. Ändå lyckades de kommunala eleverna bättre.

På senare år har höga betyg i framförallt ämnen som saknar nationella prov uppmärksammats. Jonas Vlachos forskning visar att de två stora koncernerna i grundskolan avviker kraftigt från de kommunala skolorna och sina friskolekollegor när det gäller betyg i ämnen som hemkunskap och slöjd.

Det är dock sällan just dessa ämnen lyfts fram i skolornas marknadsföring.

<- Lucka 9        Lucka 11 ->

Lucka 9 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Alla har som kritiserat vårt skolsystem har mött argumentet: ”Men vadå, byggbolaget som byggde skolan fick ju göra vinst, vad är problemet om skolan också gör det?” Alltför ofta stannar diskussionen där, men det är egentligen inte svårt att säga emot. Visst kan man anföra en principiell ståndpunkt, men här måste man faktiskt inte diskutera vad man tycker om vinst i skolan. Det räcker bra med rätt så grundläggande kunskap om marknadsekonomi och företagande för att visa hur orimlig jämförelsen är.

Här räcker det med en enkel motfråga: Skulle NCC få betalt för att bygga vägar där det redan fanns tillräckligt?

Vår skolmarknad är ingen riktig marknad. Våra skolföretagare kan inte jämföras med riktiga företagare.

För det första handlar det om hur priset sätts. I byggbranschen gäller tydliga krav och priskonkurrens. Skolpengen bestäms av politiker och alla får lika mycket betalt, oavsett prestation. Ingen skulle handla upp byggen på det sättet.

För det andra handlar det om etableringsfrihet och rätt att få betalt. Om den ekonomiska modellen för skolbyggen var likadan som för skolor skulle alla som ville få bygga skola var de ville och sedan få betalt. Det funkar ju inte riktigt så. Inte när det gäller kemtvättar heller. Eller vägar.

För det tredje har byggbolaget ett långsiktigt ansvar. I kontraktet för bygget ingår garantitider och ansvar för felaktigheter eller konstruktionsfel i många år efteråt. När det gäller skola finns inte ens något avtal.

Skolföretagen verkar alltså på en marknad där priset sätts av politiker, alla får lika mycket betalt, alla får leverera och ingen har något ansvar. Man kommer faktiskt lätt att tänka på ett öststatsland som ofta nämns i skoldebatten. Tips: Nämn inte det om du vill undvika dålig stämning.

För det fjärde – och nu börjar vi närmar oss riktiga frågor om företagande – handlar det om kärnverksamhet. Nästan alla företag köper in tjänster från andra vinstdrivande företag, så länge det inte handlar om kärnverksamhet. Även våra mest högteknologiska företag handlar upp städning, hyr lokaler och köper utrustning. De skulle aldrig komma på att lägga ut den högteknologiska produktutvecklingen och låta någon annan tjäna pengar på den. Fundera över vilka som betalar för skolan och vad som är kärnverksamhet där.

De riktiga företagen förstår detta. Sannolikt är det alltmer besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.

<- Lucka 8        Lucka 10 ->

Lucka 8 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Ett vanligt argument från friskolekoncernerna är att deras köer finns för att de förhindras att växa. Om vi bara tillät framgångsrika skolor att bli större så skulle alltså köerna försvinna och vi skulle slippa bråka om kötid som urval. Det här argumentet har använts många gånger sedan förslagen i SOU 2020:28, populärt kallad Åstrandutredningen, började bli kända.

Argumentet har framförts av Svenskt Näringsliv:

Samma påstående har kommit från Gunnar Hökmark, numera lobbyist på Kreab.

Ja, och Friskolornas Riksförbund har förstås anfört samma sak:

Ett sätt att kolla om det här argumentet är på riktigt är att se efter hur intresserade de populära koncernerna är av att utöka sina skolor.

Den koncern som är mest uppmärksammad för sina köer är IES. De har under sin tid på börsen redovisat löpande för sina ägare vilka ansökningar de gjort om ny eller utökad verksamhet. Under 2019 ansökte IES om tillstånd för nyetableringar i Kungsbacka, Kävlinge, Partille, Sigtuna, Staffanstorp, Upplands Väsby, Vallentuna och Värmdö. På ingen av dessa orter fanns IES förut. De enda ansökningar om utökad verksamhet som lämnades in avsåg F-3 i Järfälla och Karlskrona. Samtliga ansökningar beviljades av Skolinspektionen. Åtta nya skolor och två ansökningar om att utöka, men då inte med fler platser i befintlig verksamhet utan med fler årskurser.

Intresset för det som Svenskt Näringsliv, Gunnar Hökmark och Friskolornas Riksförbund förordar ter sig helt enkelt ganska litet.

Men det finns ju fler aktörer, tänker du? Jo. Och det finns också statistik för hur många skolor som ansökt om att starta respektive utöka sin verksamhet hos Skolinspektionen. Låt oss se. De senaste fem åren har det kommit fler än fyra gånger så många ansökningar om nyetablering av friskolor som det kommit ansökningar om utökad verksamhet.

Det ter sig nästan som att friskolorna hellre går vidare till nästa ort än utökar en verksamhet med risk för att få ett mer blandat elevunderlag eller ha en så stor skola att den riskerar att drabbas av tomma platser när elevkullarna minskar.

<- Lucka 7        Lucka 9 ->

Lucka 7 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Det låter väl bra med friskolor som avlastar kommunerna? Man har ju hört att de har det kämpigt.

Det här argumentet kommer ibland från friskolekoncerner, men nästan lika ofta från den sorts kommunpolitiker som mest av allt vill ha en friskola till i sin kommun. Nu finns det inte så många sätt man kan avlasta en kommun på när det gäller skolan så det är ganska enkelt att kolla om det stämmer.

En friskola skulle kunna avlasta kommunen genom att tillföra mer resurser. Jo, skulle kunna. Men friskolorna har inga andra intäkter än skolpengen från kommunen. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet att kommunen kan avlastas med hjälp av sina egna pengar.

En friskola skulle kunna avlasta den kommun som har platsbrist på sina egna skolor genom att genom att låta kommunen använda lediga platser hos friskolan istället. Nej, så fungerar det inte. Om en friskola har tomma platser beror det på att det saknas elever som valt att gå där. Kommunen får inte placera barn på friskolor. Med tanke på friskolors olika profil vore det dessutom helt orimligt. Tänk brevet från kommunen där det står ”Vi har platsbrist i höst, så ditt barn får gå på den kristna skolan med fotbollsprofil.” (Ett exempel som såklart inte var avsett att vara negativt mot vare sig kristna skolor eller fotboll. )

En friskola skulle kunna avlasta kommunen genom att tillföra lokaler heter det också. ”Friskolor avlastar kommunerna genom att göra stora investeringar i skolor”, skrev Academedias VD Marcus Strömberg i Dagens Industri för bara några veckor sedan. Var ska vi börja?

Alla investeringar i lokaler finansieras på lång sikt av att någon betalar hyra. Det är grundläggande för alla byggen, oavsett om det handlar om bostäder, kontor eller skolor. När det gäller skolor är det kommunen som betalar hyran.

Friskolorna är väl medvetna om detta och slåss för att se till att skolpengen innehåller tillräckligt mycket pengar för lokalkostnader. Inte sällan kräver de dessutom extra ersättning för ”dyrare lokaler”.

Det som är sant är att en friskolas lokalinvestering på kort sikt kan minska en kommuns lånebehov, men över tid är det alltså ändå kommunen som står för lokalkostnaden. Rimligen har dessutom de flesta kommuner möjlighet till mer förmånliga lånevillkor, dvs lägre kapitalkostnader, än privata företag.

Vad som är värre är att de privata skolbolagens investeringar inte nödvändigtvis passar in i en långsiktig planering. De etablerar sig där de själva vill och bygger lokalerna efter eget huvud. En kommun har ansvar för lokalförsörjningen långsiktigt och måste planera för sådant som alternativ användning av lokaler när elevkullarna går ned eller för att kombinera olika verksamheter i samma lokaler. Det arbetet försvåras när en friskola börjar bygga i kommunen.

Friskolorna kräver dessutom allt oftare garantier för att på olika sätt minska sina lokalkostnader. Dessutom får de ofta gehör från kommunpolitiker som med berått mod ger en extra subvention till den friskola de helst av allt vill ha dit. Sen är det fritt fram för andra skolor som med stöd av etableringsfrihet och krav på likabehandling kan följa efter. Marcus Larsson på Tankesmedjan Balans har skrivit om det här.

Spelar det då ingen roll alls för kommunens ekonomi att en friskola öppnar? Jo, i allmänhet ökar kommunens genomsnittliga kostnad per elev eftersom det snabbt uppstår tomma platser på flera kommunala skolor. När den genomsnittliga kommunala kostnaden ökar, blir kommunen också tvungen att öka skolpengen till friskolan. En friskoleetablering innebär på så sätt snabbt ökande kommunala kostnader.

Slutligen finns det några som fortfarande hävdar att friskolor kan avlasta kommuner genom att minska skolsegregationen. Det stämmer inte heller, men det finns det gott om information om bakom Lucka 6.

<- Lucka 6        Lucka 8 ->