Johan Enfeldt

Lucka 24 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Med det här påståendet försöker friskolekoncernernas företrädare svartmåla skolmarknadens kritiker och samtidigt framställa sig själva som saklighetens försvarare i debatten. De gör också sitt bästa för att försöka påstå att debatten om skolan nu är osaklig. För alla som varit med i skoldebatten ett tag är det uppenbart att påståendet är felaktigt. Att debatten om vårt skolsystem nu gör avtryck på nyhetsplats, viktiga ledarsidor, i paneler och debatter är en följd av att debatten förs med sakliga argument. Så länge det handlade om, i ärlighetens namn, ganska svepande frågor om enbart för eller emot, om vinst och valfrihet rådde dödläge i frågan. Det blev kanske några pliktskyldiga replikväxlingar i riksdagen, men helt utan några konkreta förslag. Nu när debatten istället handlar om segregation, om ett system som gynnar och missgynnar, om betygsinflation och om en skola som förstärker redan från början orättvisa livschanser har det hänt något.

Det är också uppenbart att det finns en sida som gynnas av detta. Alla som vill förändra vårt marknadsstyrda skolsystem vinner så snart debatten förs med fakta och saklighet. Friskolekoncernerna och deras företrädare förlorar. Det är därför de är så angelägna om att hela tiden säga att debatten är osaklig.

I debatten nämns nu ofta hur tunga liberala ledarsidor tagit ställning för att förändra vårt skolsystem. Minst lika viktigt är att det finns ledarsidor som ofta läses av mer högerorienterade personer som gjort likadant. Att Håkan Boström i GP slog till mot friskolelobbyn kommer få betydelse.

Ju större sektorn blir desto starkare blir istället särintresset och risken att rationell reglering omöjliggörs. Lobbyismen går redan på högvarv. Branschens nonchalans inför uppenbara avarter, dess höga tonläge och totala mobilisering mot varje förslag till förändring har undergrävt dess trovärdighet. Det är trots allt skattebetalarnas pengar vi talar om.

Håkan Boström i GP 2020-12-14.

Ni som är gamla nog kanske kan höra hur den sista meningen ekar av moderaterna på Gösta Bohmans tid?

I samma tidning fanns ironiskt nog samma dag en text från en av friskolelobbyns främsta företrädare, Gunnar Hökmark på PR-byrån Kreab. Hans lögner om tvångsförflyttning av elever och att ”lotta ut unga människor på skolor de inte vill gå på” blev en perfekt illustration till det Håkan Boström skrev. Branschen har undergrävt sin egen trovärdighet. Jag menar att det är en följd av en allt starkare saklig debatt där friskoleföretagen inte längre kan retirera till sina enkla slagord om valfrihet.

Även en av Sveriges tydligaste konservativa ledarsidor, Barometern, har riktat likartad kritik mot friskolebranschen. I en ledare 2020-12-28 tog tidningen ställning för att offentlighetsprincipen ska införas och kritiserade samtidigt friskoleföreträdarna med en precis formulering om att inte se skillnad på nytta för elever respektive skolkoncerner:

Om kommunala skolor med helhetsansvar underkompenseras bidrar ett offentligt skattebetalat skolsystem till att förstärka en segregation som sliter sönder samhället. Då nås inte det viktiga ursprungliga målet med reformen.

Likabehandling, det gemensammas bästa och ett solidariskt förstärkande av livsmöjligheter hör till skolans uppgifter, ja faktiskt till dess väsen. Avslaget på förslaget om offentlighetsprincip i fristående skolor vittnar om att friskolans tillskyndare inte ser skillnaden mellan vad som är det bästa för skolkoncernerna och det bästa för eleverna.

Martin Tunström i Barometern 2020-11-28.

Nu har det såklart hänt förr att debatter blivit stora utan att det sedan hänt något politiskt. Jag tror dock att tillfället nu är annorlunda.

För det första är det här inte en debatt som kommit igång genom en enstaka skandal eller efter ett journalistiskt avslöjande. Den här gången har debatten uppstått som ett resultat av ihärdigt, tålmodigt och hårt arbete från många debattörer med olika roller och från olika platser i samhället.

För det andra så har debattens fokus flyttas från principer om skattepengar och företag till att handla om ytterst konkreta effekter på samhället. Den gamla (och inte särskilt svårlösta) trätan om huruvida det är skillnad på att göra vinst på att bygga respektive driva skolan har kommit i skymundan när frågorna istället handlar om effekter på segregation, kunskaper och – inte minst – kompetens som behövs på arbetsmarknaden.

För det tredje så så går det inte längre att hävda att skolmarknadskritikerna är vänster. Visserligen försöker friskolelobbyn klistra vänster-etiketter och LO på kritikerna, men de har allt svårare att göra det med någon större trovärdighet. Det är bara att peka på GP och Barometern.

För det fjärde så ligger det konkreta förslag framme eller nästan framme på riksdagens bord. Det finns färdigutredda förslag om offentlighetsprincip, om ändrade urvalsregler, om rättvis ersättning, om begränsad etableringsfrihet i gymnasiet och en del annat.

Tiden är nu. Skolan har länge varit en fråga där väljare enligt många opinionsundersökningar tycker att något borde göras. Genom att fortsätta hålla den sakliga debatten levande nästa år kan skolan bli en fråga som också avgör hur alltfler väljare kommer att rösta i nästa val. Då kommer vi att se verklig förändring. Då kommer vi också se omprövning i flera partier.

God jul och tack alla som läst! Jag tror att jag kommer att återkomma med någon sorts avslutande reflektion om vad denna kalender blev för något och om materialet kan användas på något annat sätt än bara som en kalender. Det får dock bli i mellandagarna. Sköt om er!

<- Lucka 23        ->

Lucka 23 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

I våras konstaterade utredningen SOU 2020:28 En mer likvärdig skola att kommunerna har ett större ansvar än fristående skolor och förslog därför sänkt ersättning till friskolorna. Friskolorna har protesterat högljutt mot detta ,en ibland också använt ett sorts omvänt argument. De medger att kommunerna har ett större ansvar, vilket alltså skulle motivera att deras egen ersättning sänks, men de hävdar nu istället att kommunala skolor redan har högre ersättning. Så här lät det till exempel i SVT:s Aktuellt i november:

Det är korrekt att de har ett större ansvar, men de är redan kompenserade för det. En elev i en kommunal skola har en skolpeng som är 10000 kronor högre än en elev i en friskola.

Academedias Paula Hammerskog i Aktuellt 2020-11-30.

Det här är skickligt framfört. Låt oss se vad Paula Hammerskog egentligen påstår. Hon säger ju tre saker:

1. Kommunala skolor har ett större ansvar. Sant.
2. Kommunala skolor är kompenserade för sitt större ansvar. Falskt!
3. Kommunala skolor har 10.000 kronor högre skolpeng än fristående. Sant.

Hur kan det här hänga ihop?

Vi tar det enkla först. Utredningen SOU 2020:28 redovisar ingående varför det kostar att vara den aktör som ytterst har ett ansvar att tillhandahålla skola för alla och dessutom göra det nära hemmet. Friskolor har inget sådant ansvar. Det är faktiskt bra att Hammerskog tydligt talar om att kommunala skolor har ett större ansvar. Långt ifrån alla aktörer på friskolesidan medger det.

Utredningen motiverar sitt förslag till varför friskolorna ska ha lägre ersättning med ”de merkostnader som hemkommunen har till följd av sitt ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”. Friskolan behöver inte starta i stadsdelen där det behövs skola men är svårt att få fulla klasser. Det måste kommunen göra. Friskolan kan säga nej till ytterligare elever när de har optimal lönsamhet, medan den kommunala skolan blir tvungen att ge plats åt alla och därmed ha färre elever per klass. Det är dyrare att bedriva undervisning med 26 elever än med 30. Därmed blir också kommunens kostnad högre.

Ofta kallas detta för kommunens utbudsansvar.

Då återstår de två andra påståendena från Paula Hammerskog, dvs att kommunala skolor redan kompenseras för detta ansvar och att de har en 10.000 kronor högre skolpeng. Det Paula Hammerskog gör är att hon blandar samman kostnader för utbudsansvaret med kommuners skyldighet att fördela resurser efter socioekonomiska kriterier.

Såhär. Skolpengen ska viktas för att kompensera för elevernas bakgrund. Det gör att det skiljer mycket i skolpeng också mellan kommunala skolor med olika förutsättningar. Här är ett exempel från en större svensk stad:

Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Bakom Lucka 19 kan du läsa vad pengarna egentligen räcker till. Spoiler: Inte alla tre sakerna.

Skillnaden i skolpeng mellan olika skolor kan alltså ofta vara stor. Om friskolor hade lika stor spridning vad gäller elevernas bakgrund som kommunala skolor skulle de såklart få lika stor skolpeng i genomsnitt. Problemet är att de har ett radikalt annorlunda elevunderlag. Mer om det bakom Lucka 1, där följande diagram från Lärarförbundets Johan Ernestam förklaras lite mer utförligt.

Om friskolor skulle vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå skulle vi se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Så är det inte. Inte alls. I de två högsta decilerna är hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel. Därmed får friskolor helt naturligt en mindre andel av den socioekonomiska kompensationen. Denna har inget med utbudsansvaret att göra.

Reglerna för hur skolpengen ska beräknas är tydliga. Enklast är att titta på den högre lokalkostnad som blir följden av att inte kunna ha fulla klasser. ”Ersättningen ska motsvara den genomsnittliga lokalkostnaden per elev i kommunen”. Det finns inget utrymme här för att kompensera den kommun som måste tillhandahålla skola på platser som friskolorna inte ser lönsamhet i. Och då ska vi komma ihåg att den stora kostnaden handlar om personal. Även där är regelverket glasklart. I Skolförordningens kapitel 14 anges hur bidraget till enskilda skolhuvudmän (skolpengen) ska räknas ut. Där medges inga avdrag för utbudsansvar.

När friskolekoncernerna nu hävdar att kommunerna redan kompenseras för utbudsansvaret har de alltså fel. Kommunerna kompenseras för att deras elever i genomsnitt har föräldrar med kortare utbildning än friskolornas elever. Kommunerna kompenseras inte för det utbudsansvar som bevisligen kostar pengar. Alltså ansvaret att ”dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever”.

Slutligen. Det finns ett fel till i Paula Hammerskogs resonemang. När hon säger att ”En elev i en kommunal skola har en skolpeng…” antyder hon att det är elevens peng. Så fungerar inte vårt system. Skolpengen fördelas till skolor efter antalet elever. Det är sedan upp till skolan hur skolpengen används. En skola kan välja att använda delar av pengarna som kommer med högstadieelever till att göra tidiga satsningar i lägre årskurser, en annan kan fördela om pengarna till särskilda undervisningsgrupper för elever med behov av stöd. Se upp med resonemanget om att det är elevens egen peng. Det leder bort från en gemensamt finansierad skola.

<- Lucka 22        Lucka 24 ->

Lucka 22 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

På senare tid har flera friskolekoncerner, främst Kunskapsskolan och Internationella Engelska Skolan (IES) uppmärksammats för hur de med hjälp av profil, marknadsföring och urvalsprinciper lyckas sålla fram ett elevunderlag med högutbildade föräldrar. Se hur stora skillnaderna är bakom Lucka 1. Ett återkommande försvar från koncernerna har då varit att de inte kan lastas för det.

IES väljer inte sina elever utan de väljer oss.

Jörgen Stenquist, vice VD Internationella Engelska Skolan, friskriver sig från ansvar för elevsorteringen i GP 2020-10-22.

Det är inte bara skolans sätt att marknadsföra sig och använda urvalsregler för att sålla fram högutbildade föräldrars barn som kan ifrågasättas här. Idag måste man faktiskt också ställa frågan vem det egentligen är som ser till att IES etablerar sig på en ort. Är det efterfrågan från föräldrar eller är det kommunpolitiker som ser IES som en sorts trofé?

Alldeles nyligen har SvD uppmärksammat hur politikerna i Solna stänger en egen väl fungerande skola med hänvisning till att IES etablerar sig. Tidigare i höstas hade Östersundsposten en uppmärksammad artikelserie om hur politikerna i Östersund agerade bakom ryggen på den egna förvaltningen för att få dit IES.

Det här verkar ju lite konstigt, eller hur? Som vårt skolsystem fungerar är ju tanken att kommunerna ska ha så litet inflytande som möjligt över vilka fristående skolor som etablerar sig. Meningen är att det är föräldrars och elevers efterfrågan som ska styra, inte politikers. Men i de fall som beskrevs ovan ser det faktiskt ut som att politikerna spelar en stor roll.

Ett sätt att kontrollera hur det förhåller sig är att se hur IES själva beskriver processen för att etablera nya skolor när de kommunicerar med investerare. I IES årsredovisning för 2018/2019 beskriver de hur det gått till på flera orter:

När det gäller etableringen i Skellefteå är det Maria Marklund, kommunalråd (S), och Kristina Sundin Johnsson, kommunchef, som uttalar sig och i årsredovisningen står följande: ”En viktig pusselbit som kommunen identifierat är att erbjuda en bra skola. Valet föll på IES, som läsåret 2019/20 öppnar en grundskola från förskoleklass till årskurs 9 samt fritidshem i Skellefteå.”

På nästa uppslag förklarar Maria Holm, biträdande skoldirektör i Helsingborgs kommun att ”Anledningen att vi valde IES bottnade bland annat i att IES har ett starkt varumärke”. Nog är det en lite märklig roll för en kommunanställd att delta i en friskolas marknadsföring  gentemot investerare på detta sätt?

Det här borde vara intressant läsning för de mest hårdföra förespråkarna av etableringsfrihet. Hur blir det med den om politiker börjar välja friskolor till sina medborgare?

Längre fram i årsredovisningen kommer vi till Landskrona och då framgår det tydligt att det inte alltid är friskolor som bedriver lobbyarbete för att få ett fördelaktigt lokalkontrakt. Ibland är det tvärtom. Om det är en rimlig roll för ett kommunalråd överlåter jag till andra att bedöma.

”I Landskrona hade Torkild Strandberg, liberal politiker och kommunstyrelsens ordförande, bedrivit ett intensivt lobbyarbete för att få IES att starta en skola i kommunen ända sedan 2008. Nio år senare, 2017, blev skolan verklighet.”

Ur avsnittet om hur IES gör kommuner mer attraktiva på sidan 19.

Det är möjligt att det fortfarande finns politiker som på allvar tror att det alltid är föräldrars efterfrågan som styr etablering av friskolor. Isåfall är det dags för dem att att börja titta på hur det går till i verkligheten. Ja, eller bara läsa på lite om hur företag i alla branscher agerar för att skapa efterfrågan på sina produkter.

Kommunpolitikers vurm för just IES ger såklart koncern en stark position när det gäller att förhandla hyror. Det visar inte minst Östersundspostens granskning från i höstas.

För den som vill läsa mer om fenomenet där olika kommuner gunnar friskolor med sänka hyreskostnader rekommenderar jag den här texten om hur skolan gynnas av olika kommuner av Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans.

<- Lucka 21        Lucka 23 ->

Lucka 21 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

De som försvarar dagens marknadsstyrda skolsystem, använder allt oftare ett argument som går ut på att friskolorna infördes för att få bort en stor mängd avgiftsfinansierade skolor. Trots att det är lätt att kontrollera sanningshalten är det ett argument som dyker upp både i debattartiklar och i sociala medier. Om vi inte tillät friskolorna att verka lika oreglerat som idag skulle vi återfå en stor mängd avgiftsfinansierade skolor, heter det. Ibland framställs det nästan som om stopp för avgiftsfinansierade skolor var reformens huvudsyfte. Så här skrev till exempel Carl Bildt på twitter i februari:

I dag har alla tillträde till alla skolor på lika villkor. Så var det inte före 1992. Då fanns det privatskolor bara för dem som hade råd att betala.

Carl Bildt på twitter 2020-02-03.

Låt oss börja hur med att titta på hur stort problemet med avgiftsfinansierade skolor var. Det här finns utrett i SOU 1992:38. Av sammanställningen där framgår att det samtidigt med friskolereformen fanns 77 godkända friskolor med totalt 8300 elever. Det motsvarande då 0,9 procent av det totala elevantalet i skolan. Avgifterna i dessa varierade enligt utredningen stort. 28 procent av friskolorna tog inte ut någon avgift alls medan några tog ut höga avgifter. Profilen på skolorna varierade också. Flera av dem var gamla, och vad man väl kallar anrika, men utredningen visar att tillväxten låg i något helt annat. 17 nya skolor hade godkänts under perioden 1990-92. Samtliga dessa var Waldorf- Montessori- eller konfessionella skolor.

Utredningens sammanställning visar alltså att det var de pedagogiska alternativen som dominerade snarare än särskilda privatskolor ”för rika”.

Av de totalt 77 skolorna var nära hälften, 37 st, Waldorf- eller Montessori-skolor, 3 var minoritetsskolor, 25 var konfessionella och 6 var internationella. I kategorin Övriga skolor återfinns de traditionella privatskolorna som argumentet om avgifter försöker leda tanken till. Utredningen konstaterade att det var de 6 internationella och de 6 skolorna i kategorin Övriga som finansierade verksamheten med höga avgifter. Avgifter förekom också i de övriga kategorierna, men då lägre. Över 20 av skolorna var alltså helt avgiftsfria.

Fenomenet med de höga avgifterna var också ett fenomen koncentrerat till Stockholm, Göteborg och Malmö. ASEA-direktörernas barn gick i samma skolor som oss andra i Västerås.

Så. Fanns det avgiftsbelagda skolor för rika? Ja. Men det var ett marginellt fenomen och inte något som låg bakom friskolereformen. Den motiverades av helt andra saker. I propositionen som Carl Bildt och Beatrice Ask lade fram, proposition 1992/92:95, var det vitalisering, nya pedagogiska alternativ, stimulerande tävlan, ökat föräldraengagemang och kostnadseffektivitet som stod i fokus:

Flertalet av de fristående skolor som finns i dag har startats för att de arbetar med en viss pedagogik eller har en konfessionell inriktning. Den nu förestående reformen kommer med stor säkerhet att öka antalet skolor med sådana inriktningar. Men jag hyser också en förhoppning att reformen skall starta en utveckling även av fristående skolor med andra profiler. Det kan handla om föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under nytt huvudmannaskap.

Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet. En ökad mångfald på skolans område gör också att flera intresseinriktningar kan tillgodoses. Skolan kommer att utvecklas längs skilda linjer, vilket sammantaget ger en större utvecklingsmässig bredd såväl i olika ämnen som beträffande pedagogiska metoder.

Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare arbetsmetoder kan prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.

Utbildningsminister Beatrice Ask i proposition 1991/92:95.

Det stämmer alltså inte att reformen i någon större utsträckning motiverades av problem med elevavgifter. Det stämmer inte heller att avgifterna stoppades av Bildt och Ask. Avgifter var fortsatt tillåtna, även om de skulle vara ”skäliga”. Det var först på Carl Thams tid som socialdemokratisk utbildningsminister som möjligheten att ta ut avgifter togs bort. Då i kombination med det olycksaliga beslutet att höja friskolornas ersättning.

Hur viktiga var då avgifterna för de fristående skolorna som fanns före reformen? Även det finns angivet i SOU 1992:38. Där står på sid 16:

De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.

Citat ur SOU 1992:38.

Propositionen och utredningen från tiden för friskolereformen visar alltså både att fenomenet med avgiftsfinansierade skolor var marginellt, och att även dessa skolor skulle klara sig bra med mellan 75 och 85 procent av den genomsnittliga elevkostnaden i de kommunala skolorna, även utan avgifter. Detta bör de som nu vilseleder och försöker hävda att sänkt ersättning för fristående skolor måste leda till elevavgifter påminnas om.

<- Lucka 20        Lucka 22 ->

Lucka 20 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Uppgiften om framförallt storleken på Internationella engelska skolans kö har spritts både av politiker och friskoleföreträdare i tal, debatter och debattartiklar under många år. I höst har nye storägaren i IES, Jan Hummel från Paradigm Capital marknadsfört skolan med uppgiften:

”Vi har över 200 000 barn som står i kö för att börja på Engelska skolan. En fantastisk siffra. ”

Jan Hummel, Paradigm Capital i Svd 2020-10-16.

Är det sant att så många barn står i kö? Nej. Det finns två tillfällen då IES själva undviker att använda uppgiften. Det ena tillfället är när de måste följa börsens regler om information till aktiemarknaden. Kraven på att vara saklig och korrekt information är tyvärr större på börsen än när det gäller information till elever, föräldrar och politiker. IES använde därför begreppet ”köregistreringar” i sina kvartalsrapporter fram till avnoteringen från börsen i december begreppet. Uppgiften avser alltså hur många registreringar det finns i kön, inte hur många barn det handlar om.

Det andra tillfället är när media, alltför sällan, undersökt saken. Så här svarade Jonathan Howell, pressinformatör på IES, när SvD ställde lite följdfrågor häromåret:

Det förekommer dubbelregistreringar, särskilt i Stockholmsområdet. Därför talar vi aldrig om antalet elever i vår kö, utan om antal registreringar.

Jonathan Howell, pressinformatör på IES, i SvD 2018-09-30.

Jonathan Howell säger sedan att han gjort egna beräkningar som visar att ”runt 70 procent av de registrerade köplatserna hos IES utgör unika elever”.

Eftersom IES inte lyder under offentlighetsprincipen och dessutom hanterar kön helt själva har vi inget annat val än att lita på honom. 70 procent av de senast uppgivna 200.000 köregistreringarna motsvarar ca 140.000 elever. Är inte det mycket? Jo, men inte heller den siffran går att lita på:

Det första och mest uppenbara problemet med siffran är att inte ens Jonathan Howell på IES kan ha någon som helst aning om hur många av eleverna i IES kö som också står i kö till Kunskapsskolan, Futuraskolorna, Academedias skolor eller någon annan.

Det andra problemet är att det inte handlar om en kö i egentlig mening. Ingen treåring i kön kan ta en plats i årskurs 6 idag om en sådan blir ledig. Det enda rimliga måttet på hur översökta IES skolor är vore att redovisa antalet behöriga sökande, dvs elever med rätt ålder, till en viss terminsstart. Så gör för övrigt Kunskapsskolan i samma SvD-artikel. Det blir en väsentligt mindre imponerande siffra, men så har Kunskapsskolan inte heller haft behov av att använda antalet elever i kö för att påverka börskursen eller locka investerare. Inget skulle dock hindra IES från att offentliggöra samma siffra.

I Jonathan Howells uttalande i SvD finns också en uppenbar lögn när han säger ”Därför talar vi aldrig om antalet elever i vår kö, utan om antal registreringar.” Det här handlar inte bara om den nye storägaren Jan Hummel som i citatet först i den här texten ogenerat överdriver antalet elever i kön. Detsamma gjorde IES själva i den årsredovisning som följde på Jonathan Howells uttalande. På listan med de viktigaste argumenten för att köpa aktier i IES hittar vi på tredje plats:

3. Förutsägbar verksamhet. Med IES kö i Sverige om nästan 200 000 elever är antalet elever i verksamheten förutsägbar samtidigt som skolpengssystemet är stabilt och över tid har skolpengen ökat med cirka 3 procent per år. Det ger stabila intäkter med goda möjligheter
att planera resursanvändningen.

Från avsnittet om Aktien på sid 48 i IES årsredovisning för 2018/2019.

Det har då bara gått några månader sedan koncernens pressinformatör bedyrade att de aldrig talade om antalet elever i kön. Ändå används uppgiften här för att locka investerare. Att det inte var något misstag understryks sedan av att samma uppgift fanns med också i den senaste årsredovisningen för 2019/2020.

Det förvånar mig egentligen att investerare går på det här. För att avgöra långsiktigheten krävs ju kunskap inte bara om antalet registreringar och unika individer utan också om åldersprofilen.

Relevanta uppgifter för mig om jag vore investerare (något som jag inte planerar att bli) vore förutom antalet individer också:

• Åldersprofilen i kombination med information om till vilken årskurs de sökt, dvs hur många elever som kan komma att börja varje år.
• Hur många av de som erbjuds plats som också tackar ja. Genom det system vi har idag finns ingen rangordning av val, ingen samordning av sökande och därmed inget sätt att veta ens lite säkert om en som står i kö, eller alltså snarare har föranmält sig, kommer att börja.

Eftersom friskolorna administrerar sina egna köer helt utan insyn har vi heller ingen som hest möjlighet att kontrollera någon av dessa uppgifter. Det är otillständigt.

Slutligen. Att investerare lockats av överdrivna siffror är förstås tråkigt för dem. Värre är att så många politiker och debattörer spritt vilseledande uppgifter om IES popularitet. Nästa gång någon drar ”antal elever i kö”-kortet, ställ några motfrågor baserat på texten här.

<- Lucka 19        Lucka 21 ->

Lucka 19 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Det är alldeles riktigt att vi, framförallt i större städer, har ett problem med bostadssegregation. Att försöka göra något åt den saken är alltså helt rimligt. Problemet i skoldebatten är att argumentet nästan alltid används för att slippa göra något åt andra saker som förstärker segregationen. Särskilt tydligt är detta nu i debatten om likvärdighetsutredningens förslag om sådant som rättvisa ekonomiska förutsättningar och allsidig elevsammansättning

En av de som säger nej till likvärdighetsutredningens förslag för att göra skolan mer likvärdig är Rune Andersson, storägare i Academedia. Han menar att problemet är kvaliteten i de kommunala skolorna och vill flytta fokus till bostadssegregationen. Låt oss titta lite på den här. (När det gäller de kommunala skolorna rekommenderas förresten Lucka 4.)

OK, jag håller med om att bostadssegregationen är ett stort problem, men vad vill Rune Andersson göra?

Lösningen ligger i en förbättrad integration, sänkta trösklar in på arbetsmarknaden, ökad rörlighet på bostadsmarknaden och radikalt stärkt lag och ordning i utsatta områden.

Rune Andersson i GP 2020-10-19.

Alldeles oavsett om man tycker att det är bra förslag eller inte så är det tydligt att det inte handlar om något radikalt grepp mot bostadssegregation. Rune Andersson vill göra ungefär ingenting. Integration, jobb och rörlighet på bostadsmarknaden är såklart bra, men kommer det att få barn till högutbildade att på något magiskt sätt dyka upp i utanförskapsområdenas skolor? Tyvärr inte. Så här är det ofta i skoldebatten. Bostadssegregationen används som ett argument mot andra förslag som skulle göra skillnad på rimligt kort sikt. Att bryta bostadssegregationen på allvar är ett projekt på tiotals år. Det blir bra när den är bort, men dagens skola har inte tid att vänta till dess. Effekterna av bostadssegregationen måste motverkas.

Så hur gör man då för att minska effekterna av bostadssegregationen i ett kortare perspektiv? Det finns två sätt:

• Arbeta med skolors placering.
• Satsa väldigt mycket mer resurser i skolor i segregerade områden.

Vi börjar med skolors placering, alltså att bygga dem på platser där de naturligt får elever från olika områden. Särskilt i högre årskurser är detta en gammal och beprövad modell. Högstadieskolor har traditionellt legat mer inne i tätorter än ute i bostadsområden. Rätt utfört blir det ett effektivt sätt att bryta bostadssegregation. Problemet är att vårt skolsystem – som Rune Andersson och hans kompisar i näringslivet slåss för att behålla – effektivt hindrar detta.

Låt oss titta på exemplet Nyköping. Politikerna valde där att försöka göra något åt segregationen mellan sina fyra kommunala högstadieskolor. Som Per Kornhall och German Bender visade i rapporten Söndrat land var elevunderlaget kraftigt segregerat. Lösningen blev att stänga skolorna och bygga en ny för alla elever. Resultatet blev mycket snabbt ett blandat elevunderlag. Men det var innan etableringsfriheten slog till. Inom några år hade flera friskolor etablerat sig och nu står Nyköping med ordentlig segregation mellan den enda kommunala skolan och flera friskolor som alla lockat till sig ett elevunderlag med mer högutbildade föräldrar.

Vårt skolsystem gör det helt enkelt svårt att bekämpa effekterna av bostadssegregation genom att planera skolors placering.

Det som återstår är då att satsa väldigt mycket mer resurser på skolor i segregerade områden, att ha bättre lärare, mindre klasser och mer stödundervisning. Problemet är att Rune Andersson och hans likar motsätter sig också detta. De slåss hårt mot omfördelning av resurser eller extra satsningar i utsatta områden. De har hela avdelningar som jobbar med att säkra att de kompenseras. Någon med en titel som ”Intäktscontroller lika villkor” rycker ut varje gång en kommun försöker göra något som bryter effekterna av segregationen.

Det svåra här är dessutom att det är både praktiskt och politiskt svårt att omfördela tillräckligt mycket. Låt oss se på ett konkret exempel. Två skolor i en större svensk stad.

Skola A har med alla mått mätt betydligt tuffare förutsättningar och får en rejält mycket högre skolpeng efter kommunens socioekonomiska omfördelning. Det är såklart rätt. Politiker från så gott som alla partier skulle säga att i Skola A ska vi ha de bästa lärarna, mindre klasser och mer stödundervisning. Låt oss se vad skillnaden mellan 108.000 och 83.000 räcker till. Det handlar om ca 30 procent.

• 30 procent högre skolpeng räcker till en mer rutinerad lärare med sådär 10.000 kronor mer i lön.
• 30 procent högre skolpeng gör att när Skola B kan ha 32 elever i varje klass kan Skola A ha 25 elever.
• 30 procent högre skolpeng räcker till en extra lärare på tre ordinarie.

Problemet är att det bara räcker till en av sakerna. Det är helt enkelt svårt att med ekonomiska resurser kompensera för effekterna av svår segregation.

Lägg till detta att förutsättningarna för skolor i det som kallas utsatta områden försämras ytterligare när friskolor mycket effektivt lockar barn till högutbildade föräldrar därifrån.

Så ja. Vi måste komma åt bostadssegregationen, men den får inte längre vara en ursäkt för att göra allt det andra som vi kan göra nu.

<- Lucka 18        Lucka 20 ->

Lucka 18 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Om alla friskolor stängde skulle elever bli utan skola och lärare bli utan jobb, heter det ibland. Och visst. Nog skulle det bli turbulent om många fristående skolor stängde samtidigt, men argumentet är uppenbart påhittat. Vi har lika mycket pengar till skola, lika många elever och lika många behöriga lärare i Sverige alldeles oavsett vilken driftsform skolorna bedrivs i. Friskolorna tillför inga egna pengar utan skolan för deras elever finansieras av det allmänna. Och finansieringen kvarstår. Den behöver bara användas i andra skolor. Det ”försvinner” heller inga behöriga lärare av att en friskola stängs, däremot kommer de att byta arbetsgivare. Sådant sker redan idag när skolor stänger, både fristående och kommunala.

Men de utländska lärare som finns på skolor med engelskspråkig utbildning, undrar nu någon? Tappar vi inte dem? Jo, sannolikt en del av dem, men de räknas inte som behöriga lärare i statistiken idag heller. Eftersom de inte är behöriga. För det krävs svensk högskoleutbildning.

På gymnasienivå har vi dessutom provat att stänga skolor i lite större skala en gång. När John Bauer-koncernen gick i konkurs försvann med kort varsel 36 skolor med fler än 1 000 lärare och 11 000 elever våren 2013. Det resulterade inte i någon stor grupp arbetslösa lärare och inga elever stod utan skolplats vid terminsstart, bara ett par månader senare. Skattebetalarna tog sitt ansvar. Eleverna fick plats i kommunala skolor och de som ville gick till andra fristående.

Ändå drar friskoleföreträdare ibland det här kortet när de blir trängda. Här är det två höga chefer inom Academedia som rycker ut när Rebecca Roth från Lärarnas Riksförbunds studerandeförening kritiserat förekomsten av vinstdrivande aktiebolag i skolan.

Att höga chefer i en mångmiljardkoncern som Academedia sprider medvetna felaktigheter som citatet ovan är närmast häpnadsväckande. Det är inte så att skolplikten eller samhällets ansvar för skola upphör bara för att deras koncern stänger en skola. Samhället kommer kliva in och ta ansvar, precis på det sätt som Stockholms Stad fick göra när Academedia stängde sin skola i Hammarby Sjöstad 2018.

En del i Academedias affärsmodell är helt enkelt att kunna dra sig ur snabbt och att slippa ta det ansvar som de vet att samhället kommer kliva in och ta.

Alldeles oavsett vad man tycker om friskolor är påståendet att lärare skulle bli utan jobb utan dem felaktigt.

<- Lucka 17        Lucka 19 ->

Lucka 17 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Ett helt nytt argument i skoldebatten lyder ”massiv kritik från remissinstanserna” och avser då förslagen i de två utredningar som varit ute på remiss i höst. I veckan nödgades Svenskt Näringsliv använda sin egen snart nedlagda* nättidning fPlus för att få ut detta budskap. Tre av friskolelobbyns frontfigurer – Ulla Hamilton, Inger Enkvist och Magnus Wallerå – går hårt åt utredningsförslagen i en artikel som är så långt från den moderna sortens ”vi frågar en från varje sida”-journalistik man kan komma. Istället är det så ensidigt det bara går. Inga motfrågor, ingen problematisering, inga avvikande röster.

Reportern Anders Carlsson skriver att Skolverket kritiserar utredningarna och påstår att förslaget om sänkt ersättning till fristående skolor mötts av ”massiv kritik” från remissinstanserna. Låt oss se hur det är med det.

Vi börjar med Skolverket. Det är sant är att Skolverket skriver att de ”ser en risk att förslagen i vissa delar inte kommer att leda till en reell utveckling mot en minskad skolsegregation”. Det är dock något helt annat än vad Anders Carlsson och fPlus skriver när de påstår att ”Skolverket menar att segregationen inte kommer att minska”. Det där med risk och vissa delar valde fPlus att utelämna. Skolverkets remissvar är i själva verket en katalog av stycken som börjar med ”tillstyrker” eller ”instämmer i” utredningens förslag.

Låt oss titta specifikt på förslaget om sänkt ersättning till fristående skolor, det som fPlus fokuserar på och som friskolornas företrädare är mest upprörda över. Vad säger då Skolverket om det? Jo, det är ganska rakt på sak:

Skolverket, den kanske tyngsta remissinstansen i sammanhanget, tillstyrker alltså det förslag fPlus hävdar att det finns ”massiv kritik” emot.

Men det finns ju fler som svarat? Jo, här är en lista på tyngre remissinstanser som samtliga stöder förlaget om sänkt ersättning till fristående skolor. Några av dem tillstyrker utredningens förslag som det är, en del av dem vill dessutom gå längre och vill ha en schablon som inte kan domstolsprövas. Som det var på Bildt och Asks tid.

Myndigheter

• Skolverket
• Konkurrensverket, KKV
• Specialpedagogiska Skolmyndigheten
• Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU (för övrigt ett jätteintressant remissvar – läs!)
• Delegationen mot segregation, DELMOS

Professionen i skolan

• Lärarförbundet
• Lärarnas Riksförbund
• Sveriges Skolledarförbund

De fackliga centralorganisationerna

• SACO
• TCO
• LO

De största kommunerna

• Utbildningsnämnden i Stockholms stad
• Göteborgs stad
• Malmö stad

Därtill finns fler mindre kommuner och andra organisationer som också stödjer utredningens förslag.

Sedan finns det såklart remissinstanser som är kritiska till förslaget om sänkt ersättning till fristående skolor. Bland dessa hittar vi fPlus egna närstående, alltså friskolekoncernerna själva, Friskolornas Riksförbund, Almega och Svenskt Näringsliv. Det är inte utan att det verkar ha spelat roll för artikelns innehåll.

Jag har här fokuserat på uppgiften om massiv kritik från remissinstanserna, men det var sannerligen inte det enda som fanns att anmärka på i sak i den här artikeln. För en genomgång av fler oemotsagda tveksamheter i artikeln rekommenderas en twittertråd av Niklas Rudbäck.

Mitt sammanfattande intryck av artikeln i fPlus är kortfattat: Desperat.

Några riksdagspolitiker har sedan remisstiden gick ut också pekat på att att Sveriges Kommuner och Regioner, SKR uttalat sig kritiskt om förslagen. Det är sant, men mot deras yttrande står alltså tunga svar från Malmö stad, Göteborgs stad och Utbildningsnämnden i Stockholms stad. De två sistnämnda dessutom borgerligt styrda.

*Enligt uppgifter i tidningen Dagens Media kommer tidningen fPlus att läggas ned då flera av tidningens reportrar gått till den nystartade nättidningen Bulletin.

<- Lucka 16        Lucka 18 ->

Lucka 16 i Skolmarknadskritiska julkalendern.

Det här påståendet kommer inte bara från systemförsvarare och friskolor utan också från krafter som vill kritiska till skolmarknaden. Senast igår gav LO och Lärarnas Riksförbund (LR) uttryck för detta i en debattartikel i Arbetet.

Men är det sant? Måste det finnas flera skolhuvudmän för att det ska finnas friskolor? Måste det finnas flera skolhuvudmän för att det ska finnas valfrihet? Nej. Det räcker bra med att titta på primärvården för att konstatera att det inte stämmer.

År 2018 drevs 496 av landets vårdcentraler i privat regi. Det motsvarar 43 procent, en långt högre siffra än andelen fristående grundskolor. Ingen av dessa vårdcentraler är sin egen huvudman. Samtliga är inordnade under regionernas huvudmannaskap (alltså under det som tills nyligen kallades för landstingen). Det går alltså alldeles utmärkt att ha valfrihet och olika driftsformer inom ett och samma offentliga huvudmannaskap.

Spelar det då någon roll att friskolorna idag är sina egna huvudmän och inte inordnade under ett offentligt huvudmannaskap? Ja, tveklöst.

Eftersom friskolorna är sina egna huvudmän finns det inget politiskt ansvar att utkräva, trots att vi betalar verksamheten gemensamt via skattsedeln. Den medborgare som är missnöjd med en vårdcentral kan, oavsett driftsform, gå till sina valda företrädare i regionen och kräva att de agerar. Ytterst kan medborgarna rösta fram en annan majoritet som ställer hårdare krav. När det gäller friskolor är den lokala politiken maktlös. Elever och föräldrar lämnas att själva klaga hos sin friskola eller vända sig till Skolinspektionen. Övriga medborgare lämnas helt utanför.

Eftersom friskolorna är sina egna huvudmän finns det inga möjligheter för politiken att ställa krav, utan det som gäller är det som står i lag och förordningar. Det här leder till demokratiska problem, det leder till att elever diskrimineras, det leder till sämre verksamhet och onödiga kostnader. Ytterst sänker det förtroendet för vårt skolsystem.

• Det är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte kan påverka de skolor de betalar skatt för via sin valsedel.
• Det leder till att elever diskrimineras eftersom kommunen inte kan ställa krav på till exempel lokalers utformning. I vården ställer regionerna alltid krav på anpassade lokaler, men när det gäller skolor finns inte den möjligheten. Därför rapporterar funktionshinderrörelsen återkommande om problem med otillgängliga skolor. Följden blir att många elever av praktiska skäl berövas möjligheten att välja skola.
• Det leder till sämre verksamhet. Medborgarna betalar en summa som ska räcka till sådant som riktiga slöjd- och hemkunskapssalar, skolbibliotek och ordentliga skolgårdar. Eftersom det inte går att ställa och följa upp krav på sådant är risken att skolor som är sina egna huvudmän snålar in på dessa kostnader.
• Det leder till onödiga kostnader eftersom en kommun som t.ex. investerat i en idrottshall eller ett bibliotek inte kan kräva att de fristående skolorna använder – och därmed betalar – för en del av detta. Istället kan de fristående huvudmännen använda sina pengar precis hur de vill. Följden blir inte bara att elever berövas möjligheten till ett bra skolbibliotek utan också att de kommunala kostnaderna ökar och att möjligheterna att investera i gemensamma angelägenheter minskar.

Om vi återgår till jämförelsen med primärvården motsvaras de fyra punkterna ovan av att:

• Medborgarna kan utkräva politiskt ansvar.
• Politiken kan ställa krav på tillgängliga lokaler.
• Politiken kan ställa krav på vilken personal, vilken utrustning och vilken verksamhet som måste finnas, även hos de privata vårdcentralerna.
• Politiken kan kräva att privata vårdcentraler använder och finansierar gemensamma investeringar i t.ex. IT-stöd och utrustning.

Att detta inte gäller i skolan riskerar att urholka medborgarnas förtroende för den trots allt gemensamt finansierade skolan och i förlängningen för demokratin.

Etableringsfrihet då, undrar någon. Jo, den gäller också i primärvården. Och det finns problem med etableringsfrihet också där, men det är trots allt stor skillnad. I primärvården får de företag som vill åta sig att följa de lokala kraven starta. I skolan finns inte ens någon möjlighet att ställa lokala krav.

Frågan om huvudmannaskap för de fristående skolorna är extra viktig i ljuset av att förutsättningarna för ett statligt huvudmannaskap nu ska utredas. Förstatligande är också en av LR:s huvudfrågor. Att förstatliga enbart de kommunala huvudmännens skolor skulle skapa en privat motkraft till staten som jag är rädd att demokratin får svårt att rå på. Ett förstatligande på fel sätt kan bli slutet för en sammanhållen och gemensam skola.

<- Lucka 15        Lucka 17 ->