Socialdemokrat i Enköping
Inte enda orsak, men med svagare förhandlingspositionen för stora grupper blir det konsekvenser. Diagrammet kommer från Economic Policy Institute.
En julkalender om samhälle, välfärd och ekonomi.
Med ett bra diagram slår man världen med häpnad. En bra grafisk representation av ett samhällsfenomen kan ge nya insikter. Häng med i årets julkalender! Ett diagram om dagen, från olika källor, men alltid i häradet välfärd, samhälle och ekonomi.
Diagram från rapporten Om rutavdraget avskaffas av Ulrika Lorentzi.
En julkalender om samhälle, välfärd och ekonomi.
Igår morse hade radion ett inslag om centrumhandelns död. Fokus låg helt på på näthandelns betydelse. Den är dock inte ensamt skyldig. Centrumhandeln fick problem långt innan näthandeln blev en viktig faktor, men näthandeln är bekväm att skylla på eftersom den individualiserar ansvaret. Det är smidigt att skylla konsumenterna för att centrumkärnorna lämnas öde. Den bilden saknar politikens ansvar. När får vi en diskussion om de storskaliga köpcentra för bilburen handel som genom politiska beslut vuxit upp utanför snart sagt alla städer?
När den bilburna externhandeln vid motorvägen slår ut butiker i centrum, dvs oftare nära där människor bor, innebär det inte bara att den lokala handeln flyttas. Det ökar sannolikt också näthandeln. De som inte har bil får helt enkelt svårare att handla i butik. Det driver då kunder som tidigare kunnat gå eller cykla till sin butik att istället handla på nätet.
Omedvetenheten om det här är svår att förstå. Debatten om centrumhandel stannar ofta vid gratis parkering. Samtidigt växer nästa köplada upp vid motorvägen och i kommunhuset förbereds inte sällan detaljplaner eller bygglov för fler. Projekt av typen ”årets stadskärna” pågår i något som liknar desperation, men framstår som helt frikopplade från det politiska ansvaret för externhandelns expansion. Ja, och från kommunernas ofta högprofilerade klimat- och hållbarhetsarbete.
Jag fick skriva ett kapitel om skolpolitik i den här antologin. Boken är indelad i tre delar och mitt kapitel ingår i den del som handlar om samhällsproblem. Linnea Svedenmark inleder med en hoppfull dikt. En man på ett tåg vänder sig flera gång om mot mot en kvinna med ett skrikande barn. Han reser sig och går bort till henne, men istället för att klaga frågar han om hon vill ha avlastning en stund och erbjuder sig att passa barnet ett tag om hon vill köpa kaffe. Barnet är visserligen hennes, men just där på tåget var det en angelägenhet för fler.
Jag skriver om skolpolitik. Mitt uppdrag var i korthet att lämna dagspolitiken och att mer övergripande skriva om problemen, hur vi hamnade här och i vilken riktning vi är på väg om vi inte vänder utvecklingen.
Om vi lämnar nyhetsflödets rapporter om lärarbrist och betygsinflation tycker jag att det finns tre saker vi borde bekymra oss om: kunskaper, hopp om framtiden och ett samhälle som håller ihop.
Vägen hit började inte med en proposition från regeringen Bildt utan debatten började – och förlorades kanske – långt tidigare. Jag skriver lite om amerikanske ekonomers inflytande på svensk debatt, om en bristfällig analys av det som kallades Maktutredningen, om SAF, Assar Lindbeck och om en socialdemokrati som kapitulerat inför borgerlig opinionsbildning och retirerade in i framtiden istället för att möta den med en egen strategi.
Om vi inte gör något ser jag en stor risk att vi landar i ett sorts parallellskolesystem. Kanske inte för att något parti säger att de önskar det, även om det finns sådana strömningar, utan för att en sådan utveckling framstår som logisk. Jag skriver också lite om en utveckling där utbildning går från att bli en gemensam angelägenhet till att bli en privat. Dit är vi redan en god bit på väg.
Det marknadsstyrda skolsystem vi skapat – och fortfarande tillåter växa – riskerar också att bli en arena för fler juridiska konflikter. När ser vi den första gruppstämningen med elever som gått i en skola som när de gick där var godkänd av Skolinspektionen, men som sedan visade sig ge undermålig utbildning? När kommer de första rättsprocesserna om förlorad livsinkomst från elever som inte kommit in på prestigeutbildningar där platserna tagits av elever med koncernskolebetyg?
Den mest prioriterade uppgiften – vid sidan av allt dagspolitiskt som behövs – för att återupprätta och bevara en gemensam skola är att göra den viktig för hela samhället, för alla väljare. Skolan måste tas tillbaka från den individuella sfären till den gemensamma och politiska. Den sortens opinionsbildning tror jag är en större och svårare uppgift än att ta fram konkreta politiska förslag för hur skolor ska planeras och finansieras, och för hur elever ska kunna ges likvärdiga förutsättningar. Men det måste göras.
Nu ser jag fram emot att läsa alla andra texter i boken. Den finns där böcker säljs!
Igår uppmanade en regeringstjänsteman en fristående politisk organisation att starta ett fackförbund för att erbjuda Tesla ett blankt kollektivavtal. En gul fackförening alltså. Så brukar man kalla en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsgivaren i syfte att förhindra strejker eller motverka arbetarnas inflytande. Kanske ska man avfärda det som ungdomsförbundigt effektsökeri? Kanske borde man? Eller, så finns det något att lära och se upp med här. Jag tror det. Tre saker.
Att tjänstemannen ifråga kommer från Timbro förvånar förstås inte, och det följer en lång tradition. Timbro arbetar strukturerat mot fackföreningsrörelsen och har haft stort inflytande på borgerligheten. Centerpartisten Fredrick Federley ville en gång göra CUF till Timbros ungdomsförbund och startade själv ”En annan salladsbar” i protest mot Livsmedelsarbetarförbundets blockad för att få till kollektivavtal med en restaurang. Det var 16 år sedan (läs mer i ett gammalt blogginlägg). Hans affärsidé då var att ”attrahera gäster som inte gillar fackföreningar ”. Det gick sådär. Efter bara tre månader sattes salladsbaren i konkurs av ägarna. Skulderna uppgick till över en halv miljon kronor. Salladsbarens leverantörer och skattebetalarna fick stå för Federleys nota.
I veckan berättade Federley på sin Facebook-sida att han är med i facket. Och arbetsplatsombud. Det är bra. Heder åt honom. Federleys inträde i fackföreningsrörelsen blir också en illustration av en känd så kallad meme där ett barn säger till sin mamma:
– Mom, when I grow up I want to be a libertarian.
Och mamman svarar:
– Which is it son, you can´t do both.
Den är kanske lite för lätt att skratta åt. Bevisligen är det inte alla som växer upp på det sättet. Timbros enträgna utbildande och ideologiska skolning av den yngre borgerligheten har burit frukt. Det är inte bara ungdomar, utan också rutinerade politiker i regeringskansliet som har en Timbrobakgrund idag. Hur många av dem skulle helst ha sett att parterna aldrig lyckats förhandla fram ett nytt huvudavtal? Regeringstjänstemannen skrev själv på Timbros hemsida 2021 att ”Det finns inga exempel på fackliga organisationer som verkat utan att varken tillskansa sig särskilda privilegier hos staten eller ta till våld.”
Den ungdomsorganisation som fick uppmaningen att starta det som kallas en gul fackförening – en fackförening i arbetsgivarens intresse – var Fria Moderata Studentförbundet (FMSF). Det är förstås ingen slump. En av förbundets ordförande var tills alldeles nyss stabschef hos statsministern. I slutet av november blir hon biträdande chef på Timbro. Där blir hon kollega med en annan FMSF-ordförande som är ideologiskt ansvarig och rektor för Timbros utbildningar.
Gula fackföreningar är inte bara en historisk företeelse utan används i andra länder av regeringar som vill tysta meningsmotståndare. Det borde stämma till eftertanke. Jag hoppas att det finns tillräckligt många vuxna i den svenska regeringen för att förhoppningsfulla Timbroiter ska hållas kort. Att en regeringsföreträdare en uppmuntrar till att starta en gul fackförening för att försvaga arbetstagarnas organisationer är dock illa nog.
Ett aktuellt exempel på gula fackföreningar ser vi i Iran. De kvinnliga upproren mot religiöst motiverat tvång i Iran, det som vi sett i sociala medier som ”Kvinna liv, frihet”, motarbetas av den iranska regimen med hjälp av regeringskontrollerade fackföreningar. Medlemmar rekryteras bland annat genom matransoner och gratis resor till heliga islamiska platser, och syftet är att hålla de riktiga fackföreningarna bort. De riktiga fackföreningarna är på kvinnornas sida.
Läs mer om fackföreningsrörelsens arbete för kvinnors frihet i Iran och hur regeringen använder gula fackföreningar i LO-rapporten Kvinna, liv, frihet – och fackföreningar.
2018 föreslog socialdemokraterna en reform där familjer skulle kunna få ledigt fem dagar per år när skolan/förskolan var stängd. Reformen skulle införas successivt och fullt utbyggd kosta fem miljarder. Högern gick i spinn. Svenskt Näringsliv spred en kalkyl om en samhällsekonomisk kostnad på nästan 33 miljarder. Att den effektivt smulades sönder av nationalekonomer hindrade inte högern att jämföra kostnaden med budgeten för polisen. Moderatkvinnornas ordförande, riksdagsledamoten Josefin Malmqvist, hävdade att vi kunde få 58.932 poliser för pengarna. (Vilket med tanke på att vi då hade knappt 21.000 poliser i lander faktiskt var lite sorgligt.)
Ebba Busch rasade och ställde möjlighet att vara ledig näs skolan var stängd mot satsningar på assistans. Några sådana har vi för övrigt inte sett från KD efter valet. Ersättningen för assistans räknas upp med långt mindre än vad lönerna ökar och med mindre än en tredjedel av höjningen av försörjningsstödet. Funktionsrättsorganisationerna fick inga nya pengar alls utan måste skära ned för att hantera kostnadsökningar.
I helgen har KD sitt riksting och behandlar en proposition, alltså ett förslag från partistyrelsen, om ny familjepolitik. Första punkten handlar om att förlänga föräldraförsäkringen med sex (6) månader. Eftersom föräldraledigheten kostar staten uppåt 40 miljarder för 13 månader på sjukpenningnivå handlar KD:s förslag om en ökad kostnad i storleksordningen 15-20 miljarder. Skulle Svenskt Näringsliv göra en likadan kalkyl som för familjeveckan skulle siffran förstås bli mångdubbelt större.
Var är näringslivshögern och moderaterna nu när ett regeringsparti på deras egen sida föreslår dramatiska utgiftsökningar för mer ledighet och mindre arbete?
För en tågresenär innehåller gårdagens DN-artikel om kommande neddragning av trafiken på sträckan Stockholm-Göteborg ren ondska. På grund av upprustning måste trafiken dras ned till hälften, men det visar sig att det skulle gå att lösa detta med mindre störningar. Om arbetet förläggs nattetid och utförs med specialutrustning skulle störningarna kunna minimeras. Trafikverket säger också att de samhällsekonomiska kostnaderna skulle bli lägre. MEN ÄNDÅ väljer Trafikverket en metod som kommer innebära mer störningar. FÖR ATT DET INTE SKA BLI ORÄTTVIST MOT ENTREPRENÖRER SOM JOBBAR MED SÄMRE TEKNIK. Jag skär tänder.
Det här är för övrigt också långt ifrån svenska traditioner av att låta företag med ny och bättre teknik slå ut äldre verksamheter och på så vis stärka oss som land.
Ur artikeln: ”Den metod Trafikverket valt kräver enligt operatörer DN talat med omkring 24 timmars aktivt arbete för att byta den så kallade utliggaren och tråden på en sektion av järnvägen, motsvarande 1200 meter.
Men med den maskin som statens eget underhållsbolag har tar samma jobb bara kring åtta timmar. En holländsk entreprenör med stor verksamhet i Sverige har maskiner som uppges klara den dubbla sträckan, 2400 meter, på drygt sex timmar. Men ingen av dessa sätts in här.”
I januari och februari var vi några förtroendevalda i Enköping som fick fel arvode av kommunen. Jag var en av dem. Jag hade fått totalt 7150 kronor i arvode för ett uppdrag som enligt de nya reglerna inte skulle vara arvoderat.
Jag pratade med tjänstemän på kommunen. Misstaget rättades till och summan drogs av från nästa arvodesutbetalning.
En självklarhet, såklart.
Alla som någon gång fått fel lön utbetald vet att det korrigeras så snart felet upptäcks. Detsamma gäller kommunalt stöd till föreningar, personer som får försörjningsstöd eller andra bidrag. Pengar som man fått av misstag får man inte behålla. Det är inte bara logiskt, det är också viktigt för förtroendet för vilken organisation det än handlar om. Extra viktigt är det förstås när det handlar om skattepengar.
Varför skriver jag det här? Jo, det handlar förstås om en stor summa som betalats ut av misstag till ett tidigare kommunalråd i Enköping. Och nu gäller plötsligt inte den självklara principen om att man får betala tillbaka pengar man fått utan att ha rätt till.
Kommunens tjänsteman säger denna gång enligt Enköpingspostens rapportering, att det är kommunen som gjort fel och får stå sitt kast.
Som jag visat ovan är det inte alls så det brukar gå till. Det var kommunen som gjorde missen när jag fick fel arvode i vintras också. Och det var både självklart och riktigt att misstaget skulle rättas till.
Kommunen är en politiskt styrd organisation. Politiken har det yttersta ansvaret. Ändå vill inte moderaternas kommunalråd och ordförande i kommunstyrelsen, Peter Book, göra något för att rätta till beslutet. Det handlar om en stor summa av skattebetalarnas pengar, enligt medieuppgifter mellan 400.000 och 600.000 kronor, men det är kanske ändå inte det största problemet med moderaternas passivitet.
Om kommunen tillämpar olika regler för olika medborgare, för olika anställda och olika förtroendevalda skadar det förtroendet både för kommunen som skattefinansierad verksamhet och för demokratin i Enköping.
(Transkriberat från Region Uppsalas sändning av sammanträdet 2023-06-07, därav stundtals mera tal- än skriftspråk. Bakgrunden här är att kostnaderna för inhyrd personal fortsätter att skena, vilket ställer till problem för ordinarie personal, patienter och ytterst alla oss medborgare.)
Ordförande, åhörare och ledamöter.
Viktor Waldau (V) tyckte att vi pratade för lite om hyrpersonal. Så låt oss rätta till det då.
Det är några här, från alliansen framförallt, som har klagat lite på socialdemokraternas budget och att vi går för hårt åt hyrpersonalen och att det inte är realistiska besparingar. Men jag ska börja i en annan ände och ställa frågan till Emilie Orring, jag ska läsa lite ur en handling:
”Utfasningen av hyrpersonal ska ske successivt, i enlighet med en handlingsplan som upprättats av regiondirektören. Under 2019 är målet att minska andelen kostnad för inhyrd personal till 2 procent av Region Uppsalas personalkostnader i egen regi, för att sedan minska ytterligare till 1,5 procent 2020 respektive 1 procent 2021.”
Detta var ur den av fullmäktige antagna regionplan och budget för 2019. Det är fem år sedan. Då hade fullmäktige gått ur ett 2018 där hyrpersonalen hade kostat 245 miljoner kronor vilket naturligtvis var helt ohållbart. Förra året kostade hyrpersonalen 444 miljoner, Det blev inte vare sig 2 procent 2019, 1,5 procent 2020 eller 1 procent 2021. Det blev över 5 procent 2022 som går till hyrpersonal. Och man måste då ställa sig frågan, tycker jag. Dels kan vi som fullmäktige ställa oss frågan om vi har gjort tillräckligt för att följa upp de här besluten, men det är också rimligt att ställa frågan om de styrande har kontroll på det här. Är det alliansen som kommer klara av att rätta till de här problemen när man dokumenterat har misslyckats kapitalt under de senaste fem åren?
Så, vad står det då egentligen i den här budgeten som vi håller på och diskuterar nu? Jag ska säga att jag är glad att Malin Sjöberg Högrell (L) faktiskt pekade på att vi måste vi göra något åt det här och det står faktiskt i budgeten att nu ska vi ska ner till 2 procent, redan 2024. Jag skulle tycka att det var jättebra om vi gjorde det. Men det innebär trots allt att vi ska ner till en kostnad som är 280 miljoner lägre 2024 än vad det var 2022. Och då är frågan, finns det några realistiska åtgärder beslutade och vidtagna för att uppnå det här? När socialdemokraterna i regionstyrelsen försökte få igenom ett antal kraftfulla åtgärder i början på det här året så blev det avslag. Och det jag är orolig för det är att vi hamnar i en situation där vi fastställer en budget idag där det står att målet är två procent – det står inget om pengar i budgeten, men det kommer översättas till pengar i verksamheten. Om det inte finns några kraftfulla åtgärder beslutade för att uppnå de här två procenten, då kommer det ganska snart komma en sån här tertialrapport på våren, där det står att hyreskostnaderna är högre än budget. Då kommer verksamheten att tvingas spara. Det är besparingar som sker utan politiska prioriteringar, dvs vi dumpar ansvaret i knät på vårdpersonalen istället för att ta ansvaret själva. Det är besparingar som kommer minska trivseln, som kommer göra det enklare att rekrytera för de här bemanningsföretagen. Så det är den stora risken med den här modellen vi har haft, att år efter år hoppas att hyrpersonalkostnaderna ska gå ner och så gör vi ingenting när de går upp.
Om jag summerar vad som har hänt de senaste fem åren på hyrpersonalsområdet så kan man säga att, om man läser årsredovisningarna, så har vi haft en budget på 657 miljoner totalt över fem år för hyrpersonal. Utfallet har varit 1,331 miljarder, mer än det dubbla. Jag känner inte till några skattefinansierade verksamheter där det här tillåts, förutom just hyrpersonal. Och därför måste det här göras någonting åt. Och då är det tråkigt att konstatera att de konkreta förslag som socialdemokraterna faktiskt lade i regionstyrelsen i januari, att de bara röstades bort.
Jag stannar där.
Jag fick inget svar av regionstyrelsens ordförande Emilie Orring (M), men det blev en bra debatt med Malin Sjöberg Högrell (L).
Det var länge sedan det svenska skolsystemet enbart ifrågasattes av olika aktörer till vänster. Senast häromveckan kritiserade EU-kommissionen Sverige för att vårt sätt att hantera skolval ökar segregationen. Friskolor tillåts göra ett orättvist urval baserat på kötid.
EU-kommissionen pekar också på hur friskolor skapar egna kriterier för att kunna göra ett önskat elevurval. Den hårdaste kritiken från kommissionen handlar om hur betygsinflationen tar ifrån elever rättvisa möjligheter att komma in på önskade utbildningar. Lika möjligheter för alla elever gäller inte i Sverige. Även här pekar kommissionen på friskolorna. Jämförelser av elever med samma betyg visar att de från kommunala skolor klarar gymnasiet bättre.
Orättvisorna har en gemensam nämnare: marknadsskolan, som gör det lönsamt att hitta rätt elever. Marknadsskolan där höga betyg är bra marknadsföring i konkurrensen om eleverna och den medföljande skolpengen. Marknadsskolan som gör segregation till en lönsam affär. Marknadsskolan som konsekvent missgynnar elever i kommunala skolor.
Regeringsföreträdare har i tal och skrift aviserat förändringar. Regeringen har till och med i ett protokoll gjort en markering som är så nära ”vi hade fel” det går att komma. Förra året kom Riksrevisionen med tung kritik mot hur skolpengen är utformad och att den missgynnar kommunala skolor. Strax före jul svarade regeringen Kristersson att den höll med. Men inte bara det. Regeringen fastslog att ”ett förslag om ändrade nivåer bör bygga på en analys av faktiska kommunala kostnader, till exempel när det gäller kostnaden för ansvaret att tillhandahålla skola för alla elever”. En proposition med exakt den innebörden röstade regeringspartierna nej till bara ett halvår tidigare.
Nu är det upp till bevis. Tänker utbildningsdepartementet agera eller stannar regeringen vid ord? Om regeringen har ändrat sig på riktigt är det enkelt. Det är bara att lägga fram den redan utredda och remissbehandlade propositionen som de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna röstade nej till för mindre än ett år sedan.
Jag och LOs vice ordförande Therese Guovelin skriver i Dagens Samhälle.