Förnybar greenwashing från flyglobbyn

greenwashingHar du också hört om att flygskatt är dumt pga att det missgynnar flygbolag som satsar på biobränsle? Och att flygbranschen själv har en plan för att göra inrikesflyget fossilfritt? Då är du inte ensam. Flyglobbyns greenwashing har varit framgångsrik. Kolla in det här:

Branschens företrädare nämner ofta att tillåten inblandningsmängd av förnybart bränsle är mellan 30 och 50 procent. Och att det kan ökas till 100 procent. Mer sällan (om vi ska vara ärliga så typ nästan aldrig) nämns hur mycket biobränsle som faktiskt blandas i. Det finns ingen statistik på det, men det har sina förklaringar.

SAS lyfter i sin miljöredovisning från 2017 fram att de använt 100 ton förnybart flygbränsle! De är mäkta stolta och lyfter detta hela fem gånger i texten. Totalt flyger de dock upp 1.389.000 ton. Det är alltså bara 0,07 promille (!) som är förnybart (*noll komma noll sju promille*). Under året ökade dessutom bränsleförbrukningen med 80.000 ton. Det är något att tänka på.

Braathens länkar till Svensk Flygs initiativ (se längre ned här) och berättar att den som vill kan köpa förnybart bränsle för sina bonuspengar (bra grej!), men också att förnybart flygbränsle kostar fem gånger så mkt som fossilt. Gissa varför det inte används?

Norwegian är mer ärliga. I deras miljöredovisning berättar de vad de gör för att minska sin miljöpåverkan. Förnybart bränsle är inte ens med bland punkterna. Det speglar realismen i förhoppningarna om förnybart flygbränsle som lösning på kort sikt.

Flyglobbyns plan för fossilfritt flyg då? Well. För att vara en bransch som så tydligt tar ställning mot skatter är det förbluffande läsning. Förslaget innehåller fem punkter. Hör här:

  1. Staten ska bidra med pengar (oklart hur mkt) till en investering på 5 miljarder.
  2. Staten ska ta fram målbilden för fossilfritt flyg.
  3. Staten ska avsätta pengar för effektivisering av produktion av fossilfritt flygbränsle.
  4. Staten ska se över avgifter och stöd.
  5. Staten ska handla upp (!) fossilfritt bränsle motsvarande alla offentliga flygresor.

Flygbranschens eget förslag för att göra inrikesflyget fossilfritt innebär närmast ett förstatligande.

Nästa gång du hör en politiker säga att flygskatten inte är effektiv eller att flygbranschen har planer på fossilfritt inrikesflyg och att dessa hindras av flygskatt är det dags att ställa kontrollfrågor:

  • Hur stor andel förnybart bränsle använder flyget idag?
  • Hur stora pengar har ditt parti avsatt för att förverkliga flygbranschens plan för förnybart inrikesflyg?
  • Hur ställer ditt parti sig till att staten ska handla upp flygbränsle till privata flygbolag? 

Flygskatten är långtifrån perfekt, men den som säger sig hellre vilja ha andra lösningar behöver visa på realismen i sina förslag. Hittills har det varit för lite sånt.

Politik, privatmoral och en dieselpickup

Sedan klimatminister Isabella Lövin i TV häromdagen ställdes inför frågan om den smutsiga dieselpickup som finns i hennes hushåll tvistas det om det går att kräva att politiker är förebilder och lever som de lär. Isabella Lövin har fått hård och högljudd kritik. Fokus har flyttats från sakfrågan till miljöpartisters privatmoral där kvällstidningarna gått över från att granska politik till att söka i bilregistret. Samtidigt har Lövin också högljudda försvarare.

Har kritikerna rätt? Det beror på vilka. Jag tycker att det finns mer eller mindre relevant kritik av Lövin. Till och med mer eller mindre intelligent.

Bild som använts som så kallad meme i olika sammanhang. Från Matt Bors på https://thenib.com/mister-gotcha
Bild som använts som så kallad meme i olika sammanhang. Från Matt Bors på https://thenib.com/mister-gotcha

Hyckleriet! Högern ropar förtjust. Det är alltför välbekant. Jag minns en söndagsintervju i P1 tidigare i år.  Nina Björk hånades för att leva i det konsumtionssamhälle hon kritiserar. Gemensamt för den sortens kritik är att den ofta framförs av personer som inte alls vill förändra samhället i den riktning som den kritiserade vill. Istället för att argumentera för sin sak hånar de motståndarens oförmåga att leva som hen lär. Låt oss kalla den här gruppen kritiker för debattörer som vill *ha* rätt.

En annan kritik mot Lövin kommer från debattörer som har det gemensamt att de har samma mål eller vill gå i samma riktning som henne. Det är en kritik som inte andas hån utan besvikelse. Det är en kritik som kommer från människor som vet hur svårt det är att få igenom politik, och hur viktigt det är att undanröja onödiga hinder som kan skymma sakfrågan. Deras kritik är högst relevant. Det spelar ingen roll hur tunga stenarna är eller hur många eller få mil bilen egentligen körs. Praktisk politik handlar inte bara om att ha bra förslag, det handlar också om att kunna få igenom dem. Det är där pickupen blir ett problem. Bara en en yttepytteliten stunds reflekterande på temat ”hur kommer högern försöka skjuta ned det här” hade lett till den självklara slutsatsen: Sälj pickupen. Skaffa något miljövänligare, hyr när det behövs eller koppla ett släp till den mer miljövänliga personbilen. Om jag varit gräsrot och sett en hög företrädare schabbla bort ett förslag på motsvarande sätt hade jag varit besviken. Inte på grund av någons sorts krav på moral och renlärighet utan på oskickligt politiskt handlag. Jag har stor sympati för de besvikna kritiker som ser pickupen stå i vägen för en mer progressiv miljöpolitik. Jag kallar den här gruppen kritiker för debattörer som vill *få* rätt. Jag gillar dem. De som jobbar på. Inte för att få det perfekta förslaget på plats utan som steg för steg tar en fråga i rätt riktning.

Lika trist som högerns reflexmässiga kritik av Lövin är det att se hur de som framför relevant kritik avfärdas som mindre vetande om politisk teori, läxas upp om att det är nonsens att säga att politiker bör leva som de lär eller rätt och slätt kallas idioter. Jag vet inte om de av Lövins försvarare som agerar så här misslyckas med att skilja de två grupperna kritiker från varandra eller som de helt enkelt är så skolade i partilojalitet och/eller politisk teori att de inte förmår se konflikten mellan pickupen och möjligheten att få stöd för politiken. Att avfärda och misstänkliggöra personer som i sakfrågan står på samma sida är dock sällan ett långsiktigt framgångskoncept om det är sakpolitiska resultat man vill uppnå.

I den politiska teorin handlar det enbart om åsikterna och förslagen. Då spelar det personliga handlandet ingen roll. För alla som ägnar sig åt politisk praktik handlar det dock inte bara om att ha den bästa politiken med de bästa förslagen, det handlar också om att göra verklighet av dem. Det innebär att man måste navigera, förhandla, kompromissa och söka stöd. Man måste vara en trovärdig företrädare för den politik man driver. Hur skulle det sett ut om Ardalan Shekarabi anlitat RUT-företag utan kollektivavtal t.ex? Hade han brutit mot någon lag? Nej. Hade det försämrat hans möjligheter att driva frågan om krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling? Definitivt.

För att få igenom sin politik måste man också undanröja hinder och svagheter som motståndaren kan skjuta in sig på för att få debatten att handla om något annat. Det sistnämnda ser vi nu ett tydligt exempel på. Med en rimligare riskhantering hade debatten denna heta sommar kunnat handla mer om vilka åtgärder vi kan sätta in för att rädda klimatet och mindre om vilka bilar miljöpartiets företrädare kör. Visst är också jag besviken på media, men de ingår i förutsättningarna för politiskt arbete idag. Att det dök upp en journalist som högg på pickupen var knappast en överraskning.

Två korta saker till:

Och om det nu är så fel att kritisera politiker för att de inte lever som de lär, är det då inte också fel av politiker som så att säga försöker göra politik av att de gör det? Jonas Sjöstedts tågsemester eller planer på att klara valrörelsen utan att flyga är exempel på det senare. Naturligtvis är det inte fel. En politiker som föregår med gott exempel visar att det hen vill att fler ska göra faktiskt är möjligt. Det handlar om att vända opinionen från ”det går inte” till ”det verkar faktiskt funka”.

Min pickupen är ju inte ens hennes! Hon kan väl inte ta ansvar för sin man? Jag ska beröra det också. Jag gillar verkligen inte när man avkräver ansvar för vad makar ställt till med. Med bilar är det dock så att det inte finns någon gemensam ägandeform. Bilen står på make A eller B oavsett vem som kör den mest. Därför är det inte konstigt att media kollar upp vilka fordon som finns på adressen. I mitt hushåll har vi omväxlande haft bilar skrivna på mig och min hustru. Blir jag mer miljövänlig för att den bil vi har nu står skriven på henne? Var hon mer miljövänlig när den förra (som vi nu ska sälja) stod skriven på mig? Familjens bil funkar inte riktigt som makars medlemskap i olika organisationer. Jag tycker på så sätt inte att det är konstigt att frågan ställdes. Ändå ser jag miljöpartister – ibland samma som försvarade Kaplans middag där Grå Vargarna satt vid bordet – använda detta försvar. På ett teoretiskt plan har de rätt. Kaplan kunde inte ta ansvar för vilka andra som var bjudna, men han kunde valt att säga ifrån när han insåg det eller helt enkelt gå därifrån. Isabella Lövin kan på samma sätt inte ta ansvar för om hennes make vill köra en smutsig pickup, men hon kan göra något för att ändra beteendet. Om inte för miljöns skull så i alla fall för möjligheten att sköta sitt jobb. I värsta fall kunde hon svarat journalisten ”Den där pickupen är vi inte alls överens om hemma.”

Släpp aldrig in dom här

”När jag är svagare, ber jag om frihet, därför att den är er princip. Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den är inte min princip.”

Jag tar fram Per Wirténs bok om liberalen och DN-mannen Herbert Tingsten och läser avsnittet om Tingstens syn på hur odemokratiska krafter utnyttjar demokratin. Tingsten använde citatet – som är från den franske liberalen Montalembert – i en text som varnade för den totalitära kommunismens planer i Europa. Redan 1947.

För en vecka sedan, torsdag före Almedalsveckan, kom nyheten att Alliansen kommit överens om att SD borde få ordförandeposter i några av riksdagens utskott. Efter en turbulent dag föll förslaget när Jan Björklund uttalade sig och sade att det inte längre var aktuellt eftersom ”S så tydligt säger nej” (SVT 29/6). I sak är det dock tydligt att Alliansen fortfarande tycker att det behövs en ordning där även SD får ordförandeposter. Flera företrädare har uttalat sig om ordförandeposter i förhållande till valresultatet vilket också understryks i det interna utskick från Maria Arnholm som Expressen citerar. Arnholm skriver:

”De fyra allianspartierna landade gemensamt i att i diskussioner med Socialdemokraterna pröva idén att också Sverigedemokraterna skulle tilldelas vissa utvalda presidieposter.”

Motivet är att Sveriges riksdag måste ha ”demokratiska och formella spelregler som avspeglar väljarnas önskemål”.

För mig är det både demokratiskt och formellt att rösta om vem som ska ha ordförandeposten i respektive utskott. Då blir det inga ordföranden från SD.

Oförenliga ståndpunkter

Liberalerna upprepar gång på gång att det inte ska bli några förhandlingar med SD. Det är bra, men det är en ståndpunkt som faktiskt är helt oförenlig med att ge varje parti ordförandeposter i förhållande till valresultatet. Att fördela 17 platser i Socialförsäkringsutskottet efter partiernas storlek är helt okontroversiellt. Alla platser är lika mycket värda. Så är det inte med ordförandeposterna i 15 utskott. Det vet lokalt aktiva partister av alla kulörer. Utbildningsnämnden är tung. Fritidsnämnden, med bara en bråkdel av pengarna, är det inte.  På samma sätt är det i riksdagen. Om ordförandeposter ska fördelas efter partiernas storlek måste man ändå förhandla om vilket parti som ska få vilken ordförandepost. Och då sitter man där. Och. Förhandlar. Med. SD.

Varje regering förhandlar dessutom med företrädare för riksdagens utskott. När den liberala kulturministern i en alliansregering ska förhandla budget med kulturutskottet blir det alltså kanske Björn Söder som sitter på andra sidan bordet.

Det finns andra sätt

Vad kunde man då gjort istället för att ta upp en diskussion om att ge SD ordförandeposter i utskotten? Man kunde fortsatt som idag, dvs de anständiga partierna gör upp och fördelar posterna. Eller så kunde man göra som i kommuner och landsting och komma överens om att den koalition som styr och tar ansvar också tillsätter alla utskottsordförande. Mig veterligen har ingen klagat på den ordningen där.

Konsekvenser

I kommuner och landsting vet alla hur viktiga nämndordförande är. En nämndordförande från ett parti utanför den styrande koalitionen, alltså från ett parti som inte behöver ta ansvar för helheten, vore otänkbart. Inte ens partier i långvarig opposition tycker att det vore rimligt.

– För att det ska vara rättvist måste SD få vara ordförande i byggnadsnämnden, sade ingen anständig kommunpolitiker någonsin.

Alliansledningarnas resonemang kommer såklart att få konsekvenser på lokal nivå. Om partiledarna sagt att SD i kraft av sin storlek ska få ordförandeposter i riksdagens utskott, varför ska det inte gälla här också? Räkna med att de partier som har mest att vinna på mer aktivt stöd av SD driver frågan. Och vad händer då?

Den dörr Alliansen öppnat är mycket farlig och riskerar att leda till ett försämrat, rörigt och långsamt beslutsfattande i kommunerna. Nämndens förslag, kanske framtaget med ordförandens utslagsröst eller baserat på ett underlag som ordförande drivit fram, faller i kommunstyrelse eller kommunfullmäktige där majoriteten är en annan. Bostadsbyggande fördröjs. Beslut tvingas fram på sämre underlag. Förtroendet för den lokala politiken försämras. En mycket farlig utveckling. Det handlar inte om ett svagt slutande plan utan det riskerar att gå utför snabbare än vi tror.

Historiens vingslag träffar hårt

I samma bok av Per Wirtén som jag nämnde i inledningen finns ett avsnitt om Tingstens bok ”Från parlamentarism till diktatur – om fascismens erövring av Italien”. Tingsten var hård i sin kritik av de italienska liberaler som trodde att de, med Wirténs beskrivning, kunde ”tämja extremisterna genom att slussa in dem i parlamentariskt samarbete”. Oppositionen bestod av dåtidens italienska socialister och kristet sociala, men liberalerna såg friheten hotad ifrån vänster. ”Skräcken för de röda blev argument för att inleda vandringen bort från de rättigheter liberalerna egentligen ville skydda.”, skriver Per Wirtén.

I boken skriver Tingsten om hur Mussolini tog makten och konstaterade med facit i hand om liberalernas agerande: ”Deras försiktiga beräknande politik hade i själva verket banat väg för omvälvningen; sedan de gjort sin tjänst fingo de gå.”

Kanske fanns det ett motstånd också bland italienska liberaler. Kanske möttes också de av höga partiföreträdare som avfärdade dem som ”aktivister som känner väldigt starkt” (Johan Pehrson i SVT 2/7). Jag vet inte, men historiens vingslag träffar så hårt att jag vill söka skydd. Jag hoppas att det går bra den här gången. Att vi är tillräckligt många som håller emot. Att vi tillsammans lyckas hålla de partier som hånar demokratins värden och institutioner borta från inflytande.

Vänsterliberal och dags att göra något annat

2018-06-30

Kort uppdatering: Jag är sedan igår inte längre medlem i något politisk parti. I sinom tid kommer jag att försöka utveckla varför. Tills dess får denna korta uppdatering duga:

Jag har tillhört en intern vänsteropposition i Liberalerna. Sådant är viktigt och partierna behöver sina missnöjda medlemmar. Gårdagskvällens och dagens turer om SD och presidieposter i riksdagen blev dock för mycket. Så nu är det slut.

2018-06-20

Det senaste året har jag fasat ut mig från mina politiska uppdrag. Texter och tankar här finns kvar och så småningom kommer jag nog fram till vad jag ska göra istället. Jag försöker ha tålamod.

Mina huvudfrågor är fortfarande:

  • Den generella välfärden. Våra gemensamt finansierade trygghetssystem samt vård, omsorg och en likvärdig skola är avgörande både för individens livschanser och för att hålla ihop samhället. Det i sin tur kräver att samhället uppmuntrar initiativrika individer och företag. Låt oss inte tappa bort det.
  • Hållbar utveckling. Avgörande för livschanser både idag och i framtiden. Livsmedel och miljö kan hjälpa till att hålla oss friska och det krävs tuffa beslut för att spara biologisk mångfald till kommande generationer. Det är vårt ansvar.
  • Integritet och människovärde. För mig hänger begreppen ihop. Jag vill kunna leva tills jag dör och göra egna val längs vägen. Myndigheterna ska varken registrera eller bestämma över mig i onödan.

Kontakta mig så berättar jag mer.

En besvikelse på temat svängdörrar, lobbyister och karenstid

För en dryg månad sedan skrev jag en debattartikel som riktade hård kritik mot socialdemokrater på regionråds- och partistyrelsenivå för deras täta band med ett lobbyistföretag. Jag ville visa vad allt tätare band mellan å ena sidan politik och förvaltning och å andra sidan lobbyister och kommersiella aktörer i välfärden gör med förtroendet för demokratin. Vanligtvis förs sådana diskussioner i en vänsterkontext där det handlar om ”Filippa eller annan moderat” som fått ett välbetalt jobb som påverkare av den politik hen just representerade själv. Min text uppmärksammade två fall: ett om täta band mellan socialdemokrater och den största vårdlobbyisten och ett om en chefstjänsteman på Skolverket som gått direkt till Academedia.

Jag hade hoppats att valårslogiken skulle hjälpa till lite och få även borgerliga debattörer och politiker att sprida artikeln, men där bedrog jag mig. Rädslan att kritisera välfärdslobbyisterna var större än förtjusningen över att få kritisera sossar. Det blir en sak att reflektera över framöver.

Förslag om mindre inkludering måste ses i ljuset av skolmarknadens mekanismer

I den pågående debatten om inkludering efter ett utspel i samband med Liberalernas riksmöte skrev jag ett kortare inlägg om mina farhågor i Tidningen Nu. Texten är en kortare version av det längre inlägg  som funnits här sedan tidigare. Eftersom Nu inte finns på nätet finns hela texten nedan.

Förslaget om mindre inkludering är för tunt

nu inkluderingInkluderingen har gått för långt vilket drabbar elever som skulle behöva särskilt stöd läser jag i flera inlägg efter partiets utspel på riksmötet. Med mindre inkludering skulle de alltså få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Brist på särskilt stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Mindre inkludering utan rejält med pengar riskerar drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolpengens utformning kan inte heller tänkas bort. I utspelet från riksmötet heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. I de fall det finns ett tilläggsbelopp för särskilt stöd krävs något kriterium. En diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Vi tänker ofta på föräldrars valfrihet som en positiv kraft vilket leder oss till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Iallafall om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är definitivt en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel.

Detsamma gäller frågan om fler som ska gå om en klass. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här?

Förslaget om mindre inkludering är för tunt. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står sig professionens beslut gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser?

Johan Enfeldt

 

Inkludering, resursklasser och nivågruppering kan inte diskuteras isolerat från skolmarknadens mekanismer

Nedan är ett facebookinlägg från en diskussion om Liberalernas artikel om det som kallas inkludering i skolan på DN Debatt 24/4.

———————————–

Jag har funderat på skolutspelet i samband med Liberalernas riksmöte och också följt debatten om inkludering som pågått sedan dess. De som välkomnat förslaget argumenterar att inkluderingen gått för långt och att det är krav på inkludering som gjort att elever med särskilda behov inte får den hjälp som de behöver. Med mindre inkludering skulle de få mer stöd. Jag tycker att det fattas centrala saker i både resonemanget om varför dessa elever inte får stöd idag och hur det skulle bli bättre med mindre inkludering: pengar och skolmarknadens mekanismer.

Pengar

Att elever i dagens skola får för lite stöd beror inte självklart på det som kallas inkluderingstanken utan på att det saknas resurser i form av pengar och lärare. På samma sätt är det inte självklart att effekten av mindre inkludering kommer göra någon skillnad utan ett rejält tillskott av resurser. Om en elev med särskilda behov flyttas från en vanlig klass blir jobbet lite enklare för läraren där, men det frigörs inte självklart några pengar för att finansiera den särskilda undervisningsgrupp som många nu sätter sitt hopp till. Alldeles oavsett om mindre inkludering är en bra grej eller inte är jag rädd att en sådan lösning utan rejält med pengar kommer drabba de elever som förespråkarna säger skulle gynnas.

Skolmarknadens mekanismer

Skolpengens utformning – ett belopp per elev och ibland ett tilläggsbelopp för den som har behov av särskilt stöd – kan inte heller tänkas bort. I partiets utspel på DN Debatt heter det att det är inkluderingstanken som drivit fram en ”långtgående diagnosticering” för att få rätt till stöd. Jag menar att det lika gärna kan skyllas på skolpengens utformning. Det skulle såklart krävas någon form av beslut om vilka elever som ska få extra stöd även om rektor fick en klumpsumma till sin skola istället för ett belopp per elev, men skillnaden idag är att utan diagnos så kommer inga pengar för sådant alls. Ersättningen för särskilt stöd har på många håll lyfts ut och förutsätter därmed någon form av diagnos. Med en annan skolpengsmodell skulle professionen få mer att säga till om och behovet av diagnosticering minska. Jag kan inte se hur det ska minska enbart genom mindre inkludering.

Skolpengsmodellen försvårar också skolornas planering på så sätt att marginalelever gör stor skillnad för en skolas ekonomi. Tanken på föräldrars valfrihet som en positiv kraft leder oss lätt till resonemanget att föräldern till ett barn med behov av särskilt stöd stärks av att kunna säga ”om inte mitt barn får extra stöd måste vi byta skola”. Tyvärr är risken att det idag blir rena vinstlotten för en skola om ett resurskrävande barn slutar. Detta om inte barnet ifråga genom diagnos har blivit berättigad till ett rejält tilläggsbelopp. Jämför istället med att andra föräldrar med barn utan särskilda behov gör tvärtom och säger till rektor ”om ni inte flyttar på elev NN” så tar jag mitt barn och min skolpeng och går. Det senare scenariot är tvärtom en förlust för skolan. Utan att ta hänsyn till skolmarknadens incitament riskerar de förslag vi presenterat att slå fel. Detta alldeles oavsett om man ser mindre inkludering som en bra modell eller ej.

Resursskolor

Efter en dom så sent som förra sommaren är det tillåtet för kommuner att starta resursskolor. Fram till dessa var det av svårbegripliga skäl något som var förbehållet friskolor. Det återstår nu att se vad detta får för effekt och hur politiken och ersättningsmodellerna behöver anpassas till detta. Vi har ett fritt skolval för alla men vi har inte ett fritt val av klass på samma sätt. Om jag väljer skola A för mitt barn har tanken varit att skola A på det sätt som professionen bäst avgör ska kunna ge mitt barn stöd. Om vi i stor skala flyttar de möjligheterna till särskilda resursskolor, hur ska skolvalet fungera då? Vad händer om skolan säger ”då måste du välja skola B” och jag säger ”men jag vill att mitt barn går här på skola A”?

Obs att vi hade motsvarande problem för 20 år sedan också. I en kommun med resursskola och rektorer på vanliga skolor som fick en klumpsumma för sin verksamhet var det rationellt att försöka få barn förflyttade till resursskolan. Det fanns såklart en marknadsmekanism också då. Men den såg annorlunda ut.

Fler elever som går om en klass

På DN debatt lyfter partiet Frankrike där var femte elev går om minst en klass. Även här måste det till ett resonemang om skolval, skolpeng och marknadsmekanismer. Skolan har hittills varit annorlunda än vården på så sätt att man inte kunnat sälja extra tjänster till en kund. En vårdcentral kan öka intäkten med ett extra besök, en vaccination eller annat. Efterfrågan på att köpa mer grundskola har däremot varit begränsad. Med en politik där fler ska gå ett extra år ändras det. Kanske. Om ett extra år berättigar till en extra skolpeng blir det rationellt för skolorna att låta fler elever gå om. Och tvärtom om skolorna straffas för att de misslyckas. Hur är det tänkt här? Hur gör de i Frankrike?

Vad borde vi göra?

Jag tycker att de som förespråkar förslaget om mindre inkludering behöver konkretisera det. Hur ska finansieringsmodellen ändras? Vad blir professionens roll i urvalet och hur står det sig gentemot de fria skolvalet? Hur begränsar vi oönskade effekter med risk för kraftigt skiktade klasser? Och på samma sätt behöver den andra sidan – dit jag själv räknar mig – bli bättre på att se brister i dagens system och dagens skolmarknad och våga föreslå förändringar i dem.

 

Försök till progressiva svar om flyktinginvandring

En av de socialdemokratiska debattörer jag ofta uppskattar att läsa är Marika Lindgren Åsbrink. Efter statsminister Stefan Löfvens utspel om skärpt asylpolitik i fredags skrev hon ett blogginlägg där hon resonerar om varför hon stöder den nya politiken. Inlägget har flera poänger, men jag tycker också att hon missar eller bortser från flera väl så viktiga frågeställningar.

När det gäller asylinvandringens storlek skriver Marika Lindgren Åsbrink att det inte är rimligt att fortsätta ta emot motsvarande 350.000 asylsökande på fyra år. Man kan diskutera om det egentligen är svaret på en fråga någon ställer idag när asylinvandringen är väsentligt lägre, men oavsett det saknar jag 30 års svensk erfarenhet i argumentationen.

Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.
Statistik från Migrationsverket via Ekonomifakta.

Jag var själv i 25-årsåldern när kriget härjade det forna Jugoslavien och det slår mig ofta, dels hur väl politiken lyckades hantera flyktingvågen då, dels hur få av dåtidens politiker som finns kvar i dagens debatt. Jag är helt övertygade om att det spelar roll att vi idag har partiledare som gick i lågstadiet när dåtidens politiker fattade de beslut som gjorde att Sverige klarade anströmningen av flyktingar i början på nittiotalet så bra som vi faktiskt gjorde.

Dagens debatt om flyktingar och migration skulle behöva mer kunskap om hur stor migration vi klarat och mer reflekterande över vad vi gjorde rätt då. Det här aktuella diagrammet från SCB borde vi alltså prata om oftare och dra mer slutsatser av:

Aktuell statistik från SCB.
Aktuell statistik från SCB.

I vilket fall anför Marika Lindgren Åsbrink tre huvudsakliga skäl till varför flyktingmottagandet måste minska:

  • Det handlar inte bara om det initiala mottaganden utan ett långt åtagande.
  • Det handlar inte bara om ekonomiska resurser.
  • Invandring är en fördelningsfråga.

Jag har inget att invända mot någon av punkterna i sig. Hur vi lyckas med integration handlar om vilka politiska beslut vi tar.

När det gäller det långsiktiga åtagandet måste vi lära oss mer av erfarenheterna från flyktinginvandringen på nittiotalet. Hur såg systemen ut då? Vad gjorde vi rätt? Har vi ändrat på något? Borde vi tänka om någonstans?

I fråga om ekonomiska resurser pekar Marika Lindgren Åsbrink på att det inte räcker med pengar om människor inte vill utbilda sig till t.ex. socionomer. Och det är såklart sant, men ett samhälle visar också i handling hur viktigt det egentligen tycker att ett yrke är. Jag brukar lyfta fram fackförbundet SSR:s snabba insats hösten 2015. På mindre än två månader fick de ihop över 1000 kvalificerade personer som kunde hoppa in och jobba i verksamheter som behövde mer folk på grund av den stora mängden flyktingar.

Självklart hade en välskräddad Anders Ygeman (då på toppen av sin popularitet) som i TV efterlyst pensionerade lärare, socionomer och andra fått effekt. Typ: Allvarlig blick, stadig röst och ett ”Nu behöver vi dig och vi har ordnat en bra deal.” Då hade SSR:s helt egna insats kunnat bli något mycket större. Men så dags hade pendeln börjat svänga tillbaka. Någon samordnad statlig insats för att locka tillbaka lärare och socionomer har fortfarande inte gjorts.

Marika Lindgren Åsbrink för ett resonemang om hur ett ökat arbetskraftsutbud pressar ned lönerna. Och det är som hon skriver en enkel fråga om marknadsekonomi. Inget konstigt i det. Med ett ökat utbud sjunker priset. Men marknadsekonomi handlar också om efterfrågan. Den tappas helt bort i resonemanget. Alla som pratat bara en liten stund med kommunpolitiker i avfolkningsbygd vet att värdera ökad befolkning. På landsnivå kan vi jämföra med våra grannländer. Diagrammet nedan visar BNP per capita för Sverige och våra nordiska grannländer. Sverige i rött.

BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.
BNP per capita, diagram från Ekonomifakta.

De nordiska länderna är det mest jämförbara vi har sett till välfärdsmodell och därför är det intressant att se hur svensk tillväxt, alltså även räknad i BNP per capita, står i särklass. Något bör vi kunna lära av det.

Så ja. Det är helt sant som Marika Lindgren Åsbrink skriver att invandring är en fördelningsfråga. Att ha en politik för att fördela effekterna av en större asylinvandring är ett alternativ. Att minska asylinvandringen ett annat. Man kan såklart förorda enbart det ena, men båda alternativen finns.

Marika Lindgren Åsbrink efterlyser en progressiv strategi för att svara på invandringen utmaningar när det gäller löner och arbetsmarknad istället för att förneka att förneka att det finns ett sådant problem. Jag känner mig inte träffad av det senare då jag själv har arbetat emot borgerlighetens försök till sänkta löner och kommersialisering av flyktingmottagandet. Men i all korthet:

  • Lär av tidigare erfarenheter.
  • Upphör med sammanblandningen av asyl- och arbetskraftsinvandring. Både i argumentation och praktisk politik.
  • Förstå att kopplingen egen försörjning = uppehållstillstånd när det gäller asylinvandring motverkar incitament till utbildning och istället ger incitament till att ta vilket jobb som helst. Det innebär en verklig press nedåt på lönerna i yrken med låga kvalifikationskrav. Om det inte går att avskaffa de tillfälliga uppehållstillstånden, låt åtminstone utbildning kvalificera till förlängt tillstånd på samma sätt som arbete.
  • Avkommersialisera mottagandet eller vidta åtminstone åtgärder för att begränsa negativa effekter av ekonomiska incitament.
  • Ställ krav på kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor i all skattefinansierad verksamhet som rör flyktingar och i alla jobb som delfinansieras med skattemedel. Det är för mig obegripligt att det inte ens finns en diskussion om sådana krav i t.ex RUT-sektorn. Och. Att färdtjänstförare har usla villkor är knappast invandringens fel enbart. Det handlar också om politiker som inte ställer krav på arbetsvillkor i upphandlingarna. Och det gäller inte bara borgerliga politiker.

Kanske får jag anledning att återkomma till strategin. Jag är själv inte av uppfattningen att vi kan ha närmast fri invandring. Den måste självklart vara reglerad, men när det gäller frågan om ifall vi måste göra det svårare för flyktingar att få stanna är jag är fortsatt av uppfattningen att vi kan försöka lite till.

 

Ett inlägg på första maj

Såhär på 1:a maj i en tid när svenska liberaler allt oftare lierar sig med konservativa tycker jag det är värt att lyfta fram liberalers och socialdemokraters gemensamma ansträngningar, framgångar och betydelse. Citatet i bilden nedan har jag hämtat från Anders Johnssons utmärkta text om Liberalerna och arbetarrörelsen i Tidningen NU 30/4 2015. Läs den!

staaff-branting-1896

I nutida liberal historieskrivning stannar det annars lätt vid Karl Staaf och rösträtt. Och föräldraförsäkring. I själva verket gjordes mycket mer på den tid vi inte stördes av någon blockgräns. Just föräldraförsäkringen är ett favoritexempel. I början på 1900-talet insåg man hur illa det kunde gå med höggravida i fabrikerna. På tidstypiskt sätt löstes problemet med att kvinnor förbjöds arbeta i slutet av graviditeten. Alltså förbjöds försörja sig. En som protesterade var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare som i sina skrifter förutom krav på stöd till ogifta mödrar och att fäder skulle betala underhåll till utomäktenskapliga barn också föreslagit en allmän moderskapsförsäkring. Även socialdemokratiska kvinnor drev frågan och 1911 infördes den första moderskapsförsäkringen i Sverige. Det borde vi firat hundraårsdagen av! Läs mer om Karolina Widerström hos Liberala Kvinnor. Hur kan man vara pionjär inom så många områden?

Karl Staaffs regering genomförde förutom rösträttsreformen också flera reformer som berörde arbetsmarknaden. Bland annat en arbetsskyddsreform, förbättringar i dåtidens sjuk- och olycksfallsförsäkring samt en lag om medling i arbetsrättstvister. När vi införde åtta timmars arbetsdag låg ansvaret för frågan hos den liberale civilministern Axel Schotte i Nils Edéns koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler. Året var då 1919.

I modern tid pratar vi som sagt gärna om föräldraförsäkringen, men minns också att det var Per Ahlmark som var arbetsmarknadsminister när den femte semesterveckan infördes 1979.

Utan liberalers motstånd mot de konservativa hade det inte blivit mycket alls av ovan.

Med det önskar jag arbetarrörelsen en bra första maj och hoppas att svensk politik i en rimlig framtid kan återvända till det som var normalläget under större delen av nittonhundratalet. Reformer i samråd mellan socialdemokrater och liberaler.

Glöm inte att det finns olika skäl till bidrag

En aktuell fråga i politiken är bidragsberoendet. Vi hör ofta siffror på hur många som är bidragsberoende, eller som år efter år går på socialbidrag eller försörjningsstöd (som det egentligen heter).

Jag hade nån sorts anledning att kolla lite på försörjningsstödssiffror för några år sedan. Den fråga som var aktuell då var om höjda avgifter i a-kassan gjorde att fler behövde försörjningsstöd. Jag minns inte hur stor effekten var, men då som nu gäller att många arbetslösa som behövde försörjningsstöd i stor utsträckning var sådana som inte hade kvalat in för a-kassa ens om de varit medlemmar och betalat avgiften. (Det är ett problem i sig, men en annan fråga.) Däremot var det en annan sak som slog mig. Orsakerna till försörjningsstöd. Grovt sett ger vi försörjningsstöd till två grupper (det finns en mer detaljerad uppställning nedan):

  • De som är arbetsföra men saknar försörjning.
  • De som inte är arbetsföra.

Idag är den första gruppen ungefär hälften av mottagarna räknat till antal (i pengar kan det se annorlunda ut och rimligen är det mycket stora regionala skillnader). Den andra gruppen har försörjningsstöd av andra skäl. Diagrammet nedan från Socialstyrelsens statistik publicerad 2017.

fstöd2016

Min uppfattning är att samhället tjänar på att göra sitt yttersta för att hindra inträde i försörjningsstöd. I princip, med några undantag och viss karens, måste den som går in i försörjningsstöd avyttra tillgångar, sälja eventuell bil etc etc. Det både tar på psyket och gör det svårare att söka och få jobb. Initiativ på kommunal nivå för att förhindra inträde i försörjningsstöd är viktiga. Mohamad Hassan, L i Uppsala, gjorde (parallellt med bl.a Sigtuna) en del intressanta saker 2010-2014. Medborgare som var på väg att trilla in i försörjningsstöd pga arbetslöshet anställdes istället på ett år i en särskild kommunal enhet som kallades Navet. Där placerades de ut på praktik med avtalsenlig lön i olika kommunala verksamheter. En sorts extratjänst på kommunal nivå kan man invända, men poängen är att få någon som varit arbetslös att vänja sig vid att gå till jobbet varje dag, att få något på sitt CV och förhindra att en till ramlar in i försörjningsstöd. Såvitt jag har förstått har effekterna av detta varit goda. Det var alltså en insats tydligt förknippad med motprestationGå till jobbet! Det var dessutom bra för medborgarna i stort (hellre betala för att få något utfört än att betala för att inte få något utfört).

Jag skulle önska en politik som siktade på att försörjningsstöd skulle behövas enbart av andra skäl än arbetslöshet (sociala skäl mm). Dit är det långt, men jag tror trots det att det är viktigt att skilja på de två grupperna. Förr hände det att diskussioner om försörjningsstöd lät som att det aldrig handlade om arbetslöshet. Nu låter det ibland som att det enbart gör det. Frågan om hur illa det är att ha försörjningsstöd i flera år beror i åtminstone viss utsträckning på av vilket skäl individen hamnat där. Och såklart vilka försök som görs – från både samhälle och individ – att återgå till vanlig försörjning.

När det gäller medborgare som har försörjningsstöd enbart pga arbetslöshet är det högst rimligt med motkrav på individen. När det gäller den andra gruppen är det egentligen tvärtom. Där borde vi som medborgare (och naturligtvis också politiker) ställa högre krav på socialtjänsten att erbjuda och genomföra åtgärder som rehabilitering, social träning etc. Jag har varit kommunpolitiker och har mer än en gång hört socialförvaltningen beskriva försörjningsstödet som en ”opåverkbar lagstadgad kostnad”. Och det är ju sant att den är lagstadgad, men över tid påverkas ju kostnaden av vilka åtgärder kommunen sätter in för att återfå medborgare som av något skäl inte klarar ett arbete till att bli arbetsför.