Skolan är inte lämplig som marknad. Slutreplik i SvD

Slutreplik på SvD Debatt.

Boel Vallgårda och jag går steg för steg igenom repliken från Ulla Hamilton och Friskolornas Riksförbund i vår slutreplik på SvD Debatt. Vi går igenom deras argument och visar hur de lyfter fram siffror som passar dem och bortser från annat, hur de påstår att friskolor är missgynnade vad gäller lokaler trots att det är kommunen som alltid har ansvaret för skola även där det inte är lönsamt. Och mycket annat. Själv är jag frustrerad över att så mycket skattepengar går åt till lobbyarbete som det Friskolornas Riksförbund står för.

Överskottet av skolpengen används även för ett envetet lobbyarbete gentemot beslutsfattare och medierna för att dölja det faktum att koncernerna är kraftigt överkompenserade. Istället göder de myten att koncernerna är både diskriminerade och gynnsamma för utbildningsväsendet.

Ur artikeln

Sänk ersättningen till fristående skolor

Idag skriver jag och Boel Vallgårda från Nätverket för en likvärdig skola i SvD om varför och hur mycket ersättningen till fristående skolor behöver sänkas. Artikeln publiceras med anledning av att vi samtidigt släppte en rapport som mer i detalj redogör för beräkningarna.

När friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992, fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent och det var den nivån som innebar att utvecklingen med koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tog fart.

Vårt resonemang pekar mot att en nivå på 80 procent är rimlig. Det är något lägre än vad Bildt-regeringen räknade med, men få trodde då att vi skulle ha koncerner med lika många elever som några av landets största kommuner.

Ur artikeln i SvD.

En färdplan för vård efter behov

Oroar mig allt mer för att vår gemensamt finansierade sjukvård ska ersättas av efterfrågestyrda och till allt större del privatfinansierade verksamheter. Samtidigt pågår en digitalisering som jag tycker genomförs med alltför stora förhoppningar och för lite eftertanke. Den riskerar att skapa både integritetsproblem och etiska problem. Häromveckan skrev politiker av olika kulör från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, en artikel som jag tyckte illustrerade mina farhågor. Jag skrev därför ett svar till dem i Dagens Medicin:

”Det är naturligtvis möjligt att regioner och kommuner ”underskattat kraften och hastigheten i den digitala omställningen”, som SKR-politikerna skriver, men jag menar att det inte är grundorsaken utan snarast ett symptom på ett mycket större problem.

Politiker i regioner och kommuner har underskattat kraften i de marknadsmekanismer som regering och riksdag, och ibland de själva, släppt lösa. Politiker på alla nivåer tycks ha missat grundläggande kunskap om hur marknadsekonomi fungerar och dessutom ofta misstagit efterfrågan för behov.”

Ur artikeln i Dagens Medicin.

Lobbysimen skadar tilltron till demokratin

Härom morgonen surade jag på twitter om hur topp-politiker som säljer sitt kontaktnät och kunnande till lobbyistbranschen skadar tilltron till demokratin. Jag klippte ihop det till ett facebook-inlägg som tydligen var så intressant att jag erbjöds göra en debattartikel av det. Den kom i TCO:s tidning Arbetsvärlden idag.

2020, januariavtalet och skolan

Bland kritiker av vårt skolsystem – marknadsskolan – är det vanligt med krav på att socialdemokraterna ska bryta det som kallas januariavtalet* mellan S, MP, C och L. Kritikerna menar att överenskommelsen förhindrar utbildningsminister Anna Ekström att göra något åt skolmarknadens skadeverkningar och att hon därför borde slåss för att bryta den.

När det gäller skolan tycker jag att kritikerna har fel. Både om att överenskommelsen ska brytas och om vad den innebär. Tvärtom är det så att just när det gäller skolan kan januariavtalet bidra till skarpa politiska förslag och förändringar i rätt riktning redan under det kommande året. Förändringar som med säkerhet inte skulle blivit aktuella utan det regeringssamarbete som S nu ingår i. För mig som s-medlem är det här högprioriterade frågor.

Att januariavtalet förhindrar socialdemokraterna att som kritikerna säger ”prata om marknadsskolan” stämmer helt enkelt inte. Dörren till förslag om formella vinstbegränsningar är stängd, men i övrigt finns ändå rimligt bra möjligheter att påverka hur skolmarknaden fungerar. I punkt 54 med rubriken Ge likvärdiga förutsättningar står t.ex att regeringen ska ”Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan”.

Som det ser ut nu kommer 2020 att bli ett viktigt år när det gäller politiska förslag om skolan och mycket kommer hända redan i vår. Här är några av mina förhoppningar:

Redan i början av februari kommer Lars Stjernkvist med Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola (U 2018:01). Den här utredningen har en så skarp formulering i direktiven att det är förvånande att de inte mötte mer protester från marknadsskolans försvarare. Utredaren ska nämligen:

”föreslå vid behov hur utbildning inom gymnasieskolan, gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna kan planeras och dimensioneras inom ramen för en regional planeringsmodell, utifrån en analys av dagens situation”

Ur direktiven till utredningen U 2018:5.

Eller i klartext: Hej då etableringsfrihet. Jo. Det står dessutom att utredaren ska ”överväga och föreslå hur enskilda huvudmäns utbildning vid fristående skolor kan inordnas i en modell för planering och dimensionering av gymnasial utbildning”.

UPPDATERING: OBS! Utredningen U2018:01 har fått förlängd tid och ska nu redovisas först i slutet av våren, 2020-06-01.

I slutet av mars kommer sedan Björn Åstrands förslag från utredningen Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (U 2018:05). Här har jag stora förhoppningar. Enligt direktiven ska utredningen föreslå ändrade regler för urval till fristående skolor för att uppnå en allsidig social sammansättning av elever. Det innebär rimligen att det är slut med kötid som urval. Om det blir verklighet av utredningsdirektivens skrivning om gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor är det dessutom slut med friskolekoncernernas möjligheter att hantera kön själva. Möjligheten att använda en många gånger uppblåst kö i marknadsföring mot föräldrar, politiker och investerare försvinner. Vidare ska utredningen se över resursernas betydelse för en jämlik kunskapsskola. Det är politiskt sprängstoff och kommer enligt direktiven handla både om resurser i sig och om hur resurser ska fördelas för ökad likvärdighet och bättre kunskapsresultat. Jag hoppas också på förslag som tar hänsyn till kommunernas mycket större ansvar för utbudet av skola, något de inte kompenseras för i dagens system. 

Inget av ovan innebär något formellt slut för vinster i skolan, men skolmarknaden är ett komplext djur och består förutom av vinstdrift också av skolpeng, skolval, etableringsfrihet och utbudsansvar.  Det finns flera parametrar att ändra på. Om politiken förmår försvara och driva igenom förslag från utredningarna kommer effekterna att blir stora.

Utöver detta kan den kommande utredningen om statligt huvudmannaskap för skolan bli intressant. För första gången kommer kanske frågan om vem som ska vara huvudman för de fristående skolorna att utredas ordentligt. Idag är de sina egna huvudmän utan att någon egentligen kan förklara hur det gick till.

Det kan förvisso finnas skäl att bryta regeringssamarbetet ändå – själv är jag mycket bekymrad över utvecklingen på arbetsmarknadspolitikens område – men när det gäller skolan är det faktiskt januariavtalet som just nu är förutsättningen för att förslag om etablering, urval och finansiering ska kunna bli verklighet.

De saker S kan göra i regeringsställning kan S helt enkelt inte göra i opposition. Alternativet till små steg i rätt riktning är tyvärr inte en stor och fantastisk reform. Alternativet är fyra år med en fortsatt utveckling åt fel håll. Visst, fyra år i opposition kunde S använda till skarpare opinionsbildning och hårdare kritik. Det vore dock ett högt spel. För vad hade vi fått utan januariavtalet? Ja, vi hade sannolikt sett åtminstone utredningen om grundskolan ovan begravas på samma sätt som skolkommissionen. Troligen hade inga av de förändringar som nu kan bli aktuella blivit av överhuvudtaget. Att döma av centerpartiets utspel om offentlighetsprincipen och övriga partiers tystlåtenhet om densamma kan vi räkna med att den också lagts på is. Sett till alliansens gemensamma reformagenda från innan valet hade två-åriga gymnasieutbildningar redan varit på gång, betyg i  årskurs fyra skulle mycket väl kunnat bli obligatoriskt  istället för frivilligt och ordningsomdömen vore återinförda på svenska skolavslutningar. Utöver det, och inte minst viktigt, koncernerna hade i kraft av minskad politisk osäkerhet om deras villkor kunnat växa ännu snabbare än vad de redan gör.

Nu är det viktigt att politiska företrädare är förberedda och snabbt kan försvara och argumentera för förslag från utredningarna även om det skulle börja blåsa. Sådan opinionsbildning måste förutom stöd till förslag i rätt riktning ta sikte på ett starkare väljarstöd i nästa val. Det är bristande väljarstöd som mer än regeringssamarbetet fördröjer och förhindrar nödvändiga reformer.

Kritiker av marknadsskolan kan under våren hjälpa till att opinionsbilda för förslag i den riktning som vi kan förvänta oss av utredningarna. Det ska jag göra.

*Januariavtalet kallas av dess kritiker ofta för januariöverenskommelsen (JÖK). Jag har här använt den benämning som de ingående partierna själva använde.

Handlingsplan för rimliga arbetsvillkor

I sista numret av Aktuell i Politiken (AiP) 2019 skrev jag om arbetsvillkor i offentligt finansierade jobb. Förutom att det var nytt för mig att skriva ”vi socialdemokrater” i en text så är det ett område som jag tycker måste prioriteras. Eftersom AiP inte publicerar alla texter på nätet finns den nu i sin helhet här:

Borgerliga partier pratar gärna om hur den stora klyftan finns mellan dem som har och dem som inte har ett jobb. Det är en försåtlig argumentation. Dels för att den klyftan ökar till följd av politiska beslut som samma partier drivit på för, dels för att frasen nästan genomgående används för att slippa svara på frågor om ökande klyftor mellan olika grupper av arbetstagare. Otrygga arbetsvillkor och osäkra inkomster är en realitet för växande grupper och är samtidigt ingredienser i ett – av allt att döma – säkert recept på två saker:

  • Ökad privat finansiering av välfärd, med argumentet att den gemensamma ”inte fungerar”. Ofta i nya organisationsformer som innebär ännu fler anställningar med osäkra och otrygga villkor.
  • Ökad grogrund för krafter som vill polarisera, leta syndabockar och skylla samhällets brister på de som byggde välfärden.

Tänk dig pensionären, hen som oroas och upprörs av nya ansikten i hemtjänsten varje vecka. Eller tänk småföretagaren som ser nära och kära tvingas jobba delade turer till låga löner. Eller den kroniskt sjuke som missar läkarbesök när sjukresor och färdtjänst misslyckas. Tänk föräldrarna som ser sina barn kämpa med andrahandskontrakt på bostadsmarknaden eftersom deras otrygga jobb diskvalificerar dem från både lån och förstahandskontrakt.

Otrygga arbetsvillkor gör att oro och misstro sprider sig. Riksdagen är en del av problemet med lagstiftning om allmän visstidsanställning och stopp för krav på kollektivavtalsliknande villkor i offentlig upphandling, men hela ansvaret kan inte läggas där.

När hemtjänsten tvingas till delade turer eller går över till allt fler otrygga anställningar går det inte att skylla bara på riksdagen. Det handlar om hur mycket pengar kommunpolitikerna satsat per timme hemtjänst och – om kommunen tillämpar LOV – vad som står i förfrågningsunderlaget.

När färdtjänst och sjukresor inte kommer i tid beror det allt oftare på att kraven och villkoren i den senaste upphandlingen var så dåliga att förarna måste prioritera andra körningar.

När fast anställda assistenter i flera kommuner tvingas övergå till osäkra anställningar hos privata utförare för att kommunen ska spara pengar är det i praktiken assistenterna själva som betalar genom försämrade arbetsvillkor. Och beslutet är politikens. Den lokala. Senast i min gamla hemkommun Uppsala med S i majoriteten.

När växande grupper har svårt att komma in på bostadsmarknaden är det ofta för att inte ens den skattefinansierade välfärden längre erbjuder trygga anställningar, sådana som krävs av banker och hyresvärdar.

Varför går vår gemensamt finansierade välfärd före när det gäller att tillämpa otrygga anställningar? Det drabbar inte bara den enskilde utan också välfärden i stort när det blir svårare att rekrytera. Varför ska över hälften av Sveriges nära 80 000 vårdbiträden ha en otrygg anställning? Hur kan närmare en femtedel av 140 000 i bristyrket undersköterskor sakna fast anställning? Varför jobbar 45 procent av personalen i svensk äldreomsorg delade turer minst en gång i månaden, när bara 2 procent gör det i Danmark?

Låt oss ta fram en gemensam handlingsplan för trygga och rimliga arbetsvillkor i alla kommuner och regioner, oavsett om vi socialdemokrater är med och styr eller ej. Ett bra stödmaterial kan säkert ordnas gemensamt, men arbetet måste göras lokalt.

  • Kartlägg. Var finns det otrygga arbetsvillkor i kommunens eller regionens verksamhet? Observera att det inte spelar roll om en privat utförare anlitats. Säger vi rätt till heltid i kommunen måste det gälla också det upphandlade äldreboendet. Det är våra skattepengar där också.
  • Agera. Arbeta fram politiska förslag för att påverka. Gör det i rätt tid, dvs i samband med budget eller upphandling.
  • Kommunicera. Se till att väljare, medlemmar och personal får reda på orsakerna till bristerna och vad vi försöker göra åt dem.

Det kommer att bli tydliga konflikter, alldeles oavsett vilka partier som styr. Säkert har vi ibland varit med och fattat beslut som skapat problemen, men det är ingen ursäkt för att låta dem fortgå.

Att komma åt problemen med otrygga anställningar kommer kosta, men vad är alternativet?

Johan Enfeldt
S-medlem Enköping

En politisk öppning i debatten om skolmarknaden

Det är när detta skrivs fortfarande oklart hur det går med regering, misstroendevotum och arbetsförmedling. En sak är dock redan klar. Debatten om privata utförare i välfärden, det som brukar kallas ”vinster i välfärden” är förändrad. Svensk höger i form av M och KD har inte bara släppt idén om etableringsfrihet som en grundläggande ideologisk fråga, de till och med raljerar över och baktalar tanken. Med tanke på att etableringsfrihet är en grundläggande byggsten i välfärdsmarknader som skola, hemtjänst och primärvård tycker jag att det är detta stort skifte.

I en diskussion på twitter beskrev kristdemokraternas policychef Johan Ingerö etableringsfrihet som att:

”vem som helst ska kunna få pengar för att göra folk anställningsbara via kristallterapi el dyl”.

Kristdemokraternas policyansvarige Johan Ingerö på twitter.

Det är hårda ord. Men inte bara det, Johan Ingerö står uppenbart väldigt långt ifrån borgerlighetens hittills förhärskande tanke om att marknadens osynliga hand genom etableringsfrihet och valfrihet ska sålla fram ett utbud av bättre och effektivare aktörer.

Självklart kommer det här att få konsekvenser på fler välfärdsområden. Det är bra. Och det är hög tid. Tanken med etableringsfrihet inom arbetsförmedlingen var att den skulle införas enligt LOV (lagen om valfrihetssystem), alltså samma modell som gäller i primärvård och hemtjänst. Skolan är lite annorlunda och har etableringsfrihet reglerad i skollagen. Det är dock inte vilken lagtext som ska definiera etableringsfrihet som M och KD har problem med, de har problem med etableringsfrihet i sig.

Mats Green (M) i Aftonbladet 20191206

Moderaternas förklarade sin hållning i en debattartikel i Aftonbladet. Om den hade handlat om vård eller skola hade den sammanfattat mycket av kritiken mot etableringsfrihet inom de områdena ganska bra. Det här stycket till exempel:

Vem som helst ska inte kunna bli arbetsförmedlare. I en så här stor reform vill vi inte ha ett stort antal aktörer redan från början eftersom det riskerar att leda till missbruk och fusk.

Ur debattartikel av Mats Green, arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)

Det ligger såklart nära tillhands att byta ut arbetsförmedlare mot något annat välfärdsområde. Hittills har missförhållanden med oseriösa aktörer i skolan (tänk SÄPO-ingripanden, betygsinflation, pengar till utlandet etc) bemötts med att sådana problem kan lösas med mer mer kontroll. Nu föreslår inte moderaterna det alls. Tvärtom. Moderaterna vill istället ha ett system där det går att säkerställa att det inte blir för många aktörer, de vill säkra att systemet inte blir ineffektivt. Alltför många aktörer ”riskerar att leda till missbruk och fusk”.

Argumenten i moderaternas debattartikel är närmast exakt desamma som några av de vanligaste huvudargumenten mot etableringsfrihet i skolan, hemtjänsten och vården. Med etableringsfrihet tappar det allmänna kontroll över skolors placering och storlek, och på orter där för många skolor etablerar sig leder systemet förutom till problem med segregation också till ekonomisk ineffektivitet. Med för många företag i hemtjänsten blir den svåröverblickbar och risken för att oseriösa aktörer tar sig in ökar. Med etableringsfrihet kommer inte självklart vårdcentraler att öppna där de behövs utan där de kan vara lönsamma.

Att M och KD nu visat att etableringsfrihet inte är någon ideologisk principfråga på det sätt det tidigare låtit i debatten om vård och skola öppnar en helt ny spelplan där. Alldeles oavsett hur det går med arbetsförmedlingen. När det gäller skolan kommer det att märkas ganska snart.

Redan i vår kommer nämligen två utredningar, en om gymnasiet och en om grundskolan. Den ena ska ”föreslå en modell för hur gymnasieskolan kan planeras och dimensioneras regionalt”, den andra ska svara på frågan ”Hur kan kommuner ges bättre förutsättningar att skapa en allsidig social sammansättning av elever vid sina skolenheter?” Båda kommer troligen att behöva beröra frågan om etableringsfrihet.

Konstruktiva krafter behöver nu gripa tillfället och förbereda politiska argument och förslag som gör att vi kan återta den demokratiskt styrda kontrollen över utbudet i skolan på samma sätt som moderaterna nu anser behövs inom arbetsförmedlingen. Det kommer antagligen att ta lite tid, men att svensk höger nu visat sig kunna förstå problem med etableringsfrihet i skattefinansierad verksamhet är ett stort steg framåt. De kommer inte kunna använda DDR-kortet lika reflexmässigt så fort någon ifrågasätter etableringsfrihet på skolans område. Det i sin tur bäddar för en debatt med färre slagord och fler konstruktiva förslag. Bra för skolan.

Elitfeminism eller arbetsrätt?

Liberala feminister har drivit ett enträget arbete för att peka på vikten av egen inkomst för kvinnor. Det är och har varit av stor betydelse. Dessutom har liberala feminister varit drivande i arbetet för en mer jämställd föräldraförsäkring. Oerhört viktigt och dessutom framgångsrikt. Själv var jag medlem i Liberala Kvinnor av dessa skäl fram till nån gång 2015-2016. Då tyckte jag att det började saknas balans mellan å ena sidan frågor om glastak och styrelseposter, å andra sidan arbetsvillkor för kvinnor i yrken med låga löner. Dessutom började stödet för en jämställd föräldraförsäkring vackla.

I slutet av 2016 röstade L i riksdagen emot ett förslag som skulle göra det möjligt att ställa krav på arbetsvillkor som tjänstepension och försäkringar i offentlig upphandling, något som skulle vara av stor betydelse i låglöneyrken, många kvinnodominerade, som städare eller vårdbiträde. Omsorg om företagen var den gången viktigare. Så här i efterhand blev det en pusselbit i den process som till slut gjorde att jag lämnade L och efter ytterligare ett år gick med i S.

I DN fanns för ett par veckor sedan en intressant intervju med Nancy Fraser om feminism och metoo. ”Den liberala feminismen vill krossa glastaket för ett fåtal, och låter fattiga kvinnor städa upp skärvorna”, säger hon. Tillspetsat förstås, men tyvärr tycker jag att det ligger en del i det sett till politisk retorik och politiska prioriteringar. Det är vanligare att se liberala feminister rycka ut och tala om flit eller uppmärksamma ett krossat glastak än att peka på problemet med otrygga anställningar i äldreomsorgen. Jag håller också helt med Nancy Fraser om att en viktig del i metoo faktiskt handlar om arbetsrätt, om hur rimliga och trygga anställningsvillkor är avgörande för att jämna ut den ojämna maktbalans som är förutsättningen för många fall av trakasserier.

Jämställdhetspolitik som alltför ensidigt riktar in sig på glastak, styrelseposter och förslag som framförallt berör höginkomsttagare riskerar att bli en sorts elitfeminism, en feminism för ett fåtal. Det kan såklart vara välförtjänt och rimligt att tala om flit när man har både riksdagsarvode, pension och fallskärm, men hur belönas då det hårda arbete som kvinnor gör i förskolor, äldreomsorg och hemtjänst? Ett hemtjänst-schema skulle nog ge många som arbetar i tjänstemannayrken helt nya perspektiv på flit. Mig själv inräknad. Ändå är pressen (nedåt) på arbetsvillkoren stark i flera kvinnodominerade yrken med dokumenterat hög arbetsbelastning.

Ser vi bakåt har politik som utformats i någorlunda samförstånd mellan socialdemokrater och liberaler gett Sverige en unikt hög sysselsättningsgrad för kvinnor, alltså en unikt hög andel kvinnor med egen inkomst. Det är tråkigt att se att det samförståndet nu är brutet när det gäller arbetsvillkor. Själv är jag övertygad om att de frågorna tillhör de allra viktigaste för ett jämställt samhälle. Varför ska vårdbiträde vara det yrke där tidsbegränsade anställningar (=otrygga anställningar) är vanligast? Det är ju inte precis så att omsorgsbehovet i äldreomsorgen växlar kraftigt över tid. Topp fem yrken med otrygga anställningar domineras för övrigt av kvinnor. Fungerar samhället om de som arbetar med att ta hand om barn och äldre förvägras en anställningstrygghet som är självklar för stora delar av medelklassen? Jag tror inte det. Och vad hjälper en egen inkomst för den som behöver flytta om jobbet har lön och anställningsvillkor som gör att det varken går att låna pengar eller få ett hyreskontrakt?

Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Ett samhälle där kvinnor generellt har sämre trygghet på arbetsmarknaden är inte bara mindre jämställt, det motverkar också den liberala feminismens paroll om den trygghet, styrka och möjlighet till klassresor som en egen inkomst ger. Vi är på väg upp mot 30 procent tillfälligt anställda kvinnor i arbetaryrken samtidigt som andelen tillfälligt anställda män i tjänstemannayrken ligger konstant runt 10 procent. För mig har det blivit uppenbart att en feminism som bortser från arbetsvillkoren för stora grupper gör jämställdheten en otjänst. I den frågan finns det för övrigt saker att förbättra i fler partier än de borgerliga.


Ur rapporten Status: Prekär av Elinor Odelberg, Kommunal 2016

Uppdatering: I en tidigare version av inlägget fanns ett stycke om och ett citat ur en artikel från forskning.se om barnpassningstjänster och jämställdhet. Eftersom jag fått reda på att studien inte verkar ha stöd för artikelns tes om att sådana tjänster ökar och därtill tycks bygga på ett smalt urval har jag tagit bort dessa.