Lite eftertanke om Romson och skogsindustrin, tack

I mitt flöde på facebook igår dök plötsligt en artikel från Dagens Industri i mars upp:romson-di

Tonen i de många delningarna varierade från upprörd till ironisk. Redan i våras kritiserades Åsa Romson från liberalt håll. Carl B Hamilton skrev på sin blogg att Åsa Romson helst ser ”att svensk pappersindustri lägger ner” och kallade vidareförädling till transportbränsle för stolligt.

Varför texten dök upp igen just nu kan vi lämna därhän, det som oroar mig (retar mig) är varför så många upprörs över det Romson säger om pappersindustrin. Att hon föreslår kraftigt höjda miljöskatter är en annan sak och där kan det finnas skäl att diskutera olika avvägningar. Men det är just ingen som kritiserar detta. Istället handlar det om att Romson ska ha sagt att vi ska sluta producera ”blöjor och näsdukar”.

Det Romson säger i intervjun är:

”Det är klart att man måste kunna tro att näringsstrukturen kan förändras. Jag är inte jätteglad i att svenska värdefulla träråvaror görs till blöjor och näsdukar och att vi exporterar pappersmassa. Jag tycker nog att vi kan klättra i förädlingskedjan.”

Och? Hon har ju rätt. I Kinas snabbt expanderande pappersindustri används snabbväxande eukalyptusträd med en omloppstid på 12-15 år. Stora Enso talar om att det kan gå att komma ner i 7 år. Är det någon som tror att det då går att konkurrera med pappersmassa från träd med en omloppstid på 70 år? Är det inte i själva verket rimligt och nödvändigt att med Romsons ord försöka ”klättra i förädlingskedjan”.

Vad har vi för trovärdighet i näringspolitiken om vi ironiserar över frågor som skogsbranschen redan diskuterar? I tidningen SkogsVärden beskriver professor Sten Nilsson, rådgivare till skogsindustrin, framtiden för skogsnäringen och säger att ”Skogsindustrin måste fortsätta utvecklingen mot ökad vidareförädling”. Han pratar om ”mer kvalitetstänkande än volymtänkande” och att använda ”skogsmark till mer än bara konventionella skogssortiment”. Han resonerar i själva verket precis som Romson. Det är en utveckling som är nödvändig alldeles oavsett elpris.

http://www.domsjo.adityabirla.com/

Samtidigt som alltför många liberaler ironiserar över mp är industrin redan på gång. Det görs mer transportbränsle av restprodukter. Preem dubblar sin kapacitet för framställning av biodiesel. Och det gamla bruket i Örnsköldsvik producerar inte längre pappersmassa utan viskosfiber. I indisk regi, men ändock.

 

Jag tror att industrin uppskattar politiker som är intresserade av deras bransch. Kanske till och med läser viss branschpress. Det enda som möjligen läst tidningen SkogsVärden i den här diskussionen är ju Åsa Romson.

Och varför var det förresten så självklart för många på den borgerliga kanten att se nyktert på konkurrenssituationen för SAAB, när det helt uppenbart är känslorna som styr så snart det handlar om pappersindustrin? Eller är det bara så att frestelsen att göra sig lustig över Romsons val av exempel som tar överhanden?

Carl B Hamilton skrev förresten om hur svensk skogsindustri ger ”tiotusentals människor både inkomst och jobb”. Jag tror att de vet hur läget är. Jag tror att politiker som intresserar sig för branschens utveckling och utmaningar har större chans att få deras förtroende.

Finns mitten kvar? Vem bestämmer det i så fall?

Ett parti som analyseras lite mer än andra efter EP-valet är miljöpartiet. Orsaken är förstås den stora framgången och övriga partier vill veta vilka väljare det handlar om. Kan vi locka dem till vårt parti, är frågan. En vanlig analys utgår från bilden nedan. Ursprungligen kommer den från SVT.

SVT:s bild av miljöpartiets väljare.
SVT:s bild av miljöpartiets väljare.

Det finns två problem med bilden, i alla fall när den rycks loss från SVT:s sida och den förklarande text som finns där.

  1. Ingen väljare har svarat att hen bekänner sig till ”Mitten”. Något sådant alternativ finns nämligen inte.
  2. SVT har själv valt att klumpa ihop fem svarsalternativ till tre.
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).

Det väljarna haft att ta ställning till framgår av formuläret till höger. Självklart kan det vara så att den som svarat ”Varken till vänster eller höger” är en mittenväljare. Det vi inte får reda på är hur många mittenväljare som valt att markera att de står något till vänster eller höger. Dessutom väljer SVT att klumpa ihop ”Något till vänster” med ”Klart till vänster”. Här hade man kunnat välja att antingen visa alla fem alternativ i diagrammet, eller göra en annan uppdelning, t.ex. att slå samman ”Varken eller”-alternativet med ”Något till vänster” respektive ”Något till höger”. Jämför gärna med begreppen ”center-left” respektive ”center-right”.

Spelar det här någon roll? Ja, eftersom det är vanligt att diskutera utifrån SVT:s diagram med bara Vänster-Mitten-Höger, ofta utan att veta hur vilka svarsalternativen var. Så här kan till exempel miljöpartiets väljare beskrivas på tre olika sätt med siffrorna från VALU som utgångspunkt:

Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger".
Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller höger” samt ”Något till höger”.

Samma övning kan göras med andra partier. Nedan visas en jämförelse mellan mp och fp, först med SVT:s sätt att slå samman fem alternativ till tre och sedan med ”Mitten” definierad som ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till Höger”.

Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat "Varken till vänster eller Höger". Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat ”Varken till vänster eller höger”. Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger"
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller Höger” samt ”Något till höger”

Det är lite paradoxalt att SVT å ena sidan gärna pratar om hur partierna ”trängs i mitten”, men å andra sidan så tydligt vill definiera två block som skiljs åt.

Rent sakfrågemässigt torde det dessutom trots allt ofta vara så att en väljare som står ”Något till vänster” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till höger” än med den som står ”Klart till vänster”. Aktuella exempel är t.ex. valfrihet, vinster i välfärden och försvar. På samma sätt är det rimligt att anta att en väljare som står ”Något till höger” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till vänster” än väljaren som står ”Klart till höger”. Exempel här är sådant som vårdnadsbidrag, feminism, vissa skatter och miljöfrågor.

Så frågan är: Är det rätt att definiera bort mitten ur politiken? Ytterst tveksamt om någon skulle fråga mig.

Om det är vinstnivån som debatteras är frågan fel ställd

I debatten om privata företag i välfärden, vanligen kallad ”vinst i välfärden”, använder båda sidor ganska slarvigt begreppet ”vinst” som mått. Vare sig man vill förbjuda ”vinst” eller tillåta den, ofta med argumentet att den ”i alla fall inte är så hög” är det ett otydligt, inkonsekvent och i många fall rent konstruerat mått.

Låt oss ta vinstmotståndarna först. När miljöpartiet med flera vill förbjuda företag i välfärdssektorn att ”ta ut vinst”, brukar det betyda att det är OK med vinst men inte att vinsten delas ut till ägarna. Analysen här är lindrigt uttryckt grund och visar på en närmast total oförståelse för vad som bygger upp ett företags resultaträkning.

Låt oss titta på två välfärdsföretag, båda ägda av tre kompanjoner och båda med 10 miljoner kronor i omsättning. De tre delägarna arbetar alla i verksamheten och de sitter också tillsammans med sina respektive i styrelsen. Bolagets totala omkostnader för personal, material och lokaler stannar på 9 miljoner kronor. Det finns således en miljon kvar.

I det ena företaget redovisas 1 miljon som vinst före skatt. Bolagsskatten blir 263.000 (snart lägre) och det återstår knappt 740.000 kronor att balansera i ny räkning (dvs spara i verksamheten) eller att dela ut till ägarna. Det senare vill miljöpartiet förbjuda.

I det andra företaget bestämmer sig ägarna för att ta ut pengarna på annat sätt. Genom en lönebonus på 100.000 kronor vardera ökar kostnaderna i bolaget med ca 400.000 kronor (inklusive sociala avgifter). Även styrelsen får en bonus på 50.000 kronor vardera vilket inklusive sociala avgifter blir 400.000 kronor. Återstår alltså 200.000 kronor av överskottet och dessa används till en extra inbetalning på de tre grundarnas pensionsförsäkringar. Vinsten är nu noll. Ägarna har tillmötesgått miljöpartiets krav utan några vinstpengar gått tillbaka till verksamheten.

Visserligen är det skattemässigt mindre fördelaktigt att ta ut pengar som lön än som vinst, men exemplet visar att det också i små ägarledda företag är både enkelt och lagligt att minska vinsten genom att ta ut pengar som lön. Andra exempel skulle vara tjänstebil, konstruktioner med hyra av lokaler från närstående bolag, avskrivning av egna lokaler etc. I stora företag är möjligheterna att justera vinsten med hjälp av olika transaktioner mångdubbelt fler.

Miljöpartiet slår alltså ett kraftfullt slag i luften. Antingen finns det ingen i partiet som varit nära en resultaträkning eller så är man fullt medveten om att detta bara handlar om symboler och att förslaget inte är avsett att förbättra någon verksamhet.

På samma sätt måste jag säga att de som med argumentet att vinstnivån i välfärdsföretagen bara är hälften av genomsnittet i näringslivet vill tillåta vinst har gjort en dålig analys. Ett aktuellt exempel är den konkursade John Bauer-koncernen. De gjorde inte vinst alls under 2011. Förlusten stannade på 12 miljoner, men trots detta betalade man 14 miljoner i bolagsskatt.

jbskatt

Skattenivån motsvarar en vinst på 54 miljoner kronor. Orsaken till den stora skillnaden i redovisat resultat jämfört med den vinst på vilken bolagsskatten räknas stavas ej avdragsgilla kostnader, nedskrivning av så kallad goodwill.

Att enbart titta på vinst, resultatet på ”sista raden”, är inte tillräckligt för att kunna säga att de skattepengar som skulle gå till vård, utbildning eller omsorg verkligen gjorde så. Bättre blir det om man, likt SCB, analyserar vedertagna nyckeltal som direktavkastning och rörelseresultat, alltså resultatet före olika typer av räntor, dispositioner och andra finansiella kostnader och intäkter. Så här skriver SCB i sin senaste rapport om ”Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg”, utgiven i september 2012.

scbtext

Att säga att välfärdsföretagen bara är häften så lönsamma som näringslivet i allmänhet saknar alltså stöd i SCB:s statistik. Tabellen nedan (ur samma rapport) visar SCB:s analys per verksamhet och organisationsform jämfört med näringslivet som helhet.

KPI valfardsftg

Var och en kan ha olika uppfattningar om det är i skattefinansierade verksamheter där priset sätts av politiker som näringslivet ska ha sina högsta marginaler, eller hur hög en rimlig marginal är. Alldeles oavsett uppfattning där tycker jag att verksamheterna förtjänar förslag som baseras på fakta och inte på illa genomtänkta och i många fall renodlat populistiska argument.