Det som skrämmer mest i SCB Partisympatiundersökning, november 2015

Siffrorna för varje parti analyseras i media och hela undersökningen finns lätt tillgänglig. Det som förundrar och skrämmer mig är de stora könsskillnaderna. På varje kvinna som stöder SD går det fortfarande en bit över fem som stöder andra partier. På varje sverigedemokratisk manlig väljare går det nu bara 3 män som väjer något parti ur Alliansen, de rödgröna eller kategorin övriga (vilket i praktiken är Fi).

Partisympatier enligt SCB i november 2015. I gruppen Etablerade partier ingår KD, M, C, L, S, MP, V.
Partisympatier enligt SCB i november 2015. I gruppen Etablerade partier ingår KD, M, C, L, S, MP, V.

scb_mk_etablSCB redovisar siffrorna per parti. För varje enskilt parti blir inte skillnaderna i kön så stora, undantaget SD. Sammantaget – med de etablerade partierna (KD,M,C, L, S, MP och V) som en färg i diagrammet ovan – blir bilden en annan.  Det politiska landskapet ändras snabbt. Vad drar vi i de etablerade partierna för slutsats? Ser vi SD-väljarna som förlorade? Är det rimligt att driva valkampanj på temat alliansen mot de rödgröna när bara tre av fyra manliga väljare är i spel? Blir det mer logiskt att satsa på kvinnorna? Där har vi fortfarande fem av sex att slåss om. Vilka konsekvenser får de stora könsskillnaderna i röstningsmönster för demokratin? För partierna? För tilltron till det offentliga?

Följer vi de gängse målgruppsanalyserna och ”vattna-där-det-växer”-kampanjteorierna så riskerar skillnaderna dessutom öka.

Det är dags att börja göra något annorlunda. Som jag skrev i en text i Magasinet Arena i början av november finns det två sätt att förhindra att SD får inflytande: Vi kan övertyga deras väljare att rösta på andra partier, eller så kan vi samarbeta över blockgränsen. Uppenbart handlar det här om att i första hand rikta insatser för att övertyga manliga väljare. Med knappt tre år kvar till valet är kanske detta den stora strategiska frågan.

 

 

Finns mitten kvar? Vem bestämmer det i så fall?

Ett parti som analyseras lite mer än andra efter EP-valet är miljöpartiet. Orsaken är förstås den stora framgången och övriga partier vill veta vilka väljare det handlar om. Kan vi locka dem till vårt parti, är frågan. En vanlig analys utgår från bilden nedan. Ursprungligen kommer den från SVT.

SVT:s bild av miljöpartiets väljare.
SVT:s bild av miljöpartiets väljare.

Det finns två problem med bilden, i alla fall när den rycks loss från SVT:s sida och den förklarande text som finns där.

  1. Ingen väljare har svarat att hen bekänner sig till ”Mitten”. Något sådant alternativ finns nämligen inte.
  2. SVT har själv valt att klumpa ihop fem svarsalternativ till tre.
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).

Det väljarna haft att ta ställning till framgår av formuläret till höger. Självklart kan det vara så att den som svarat ”Varken till vänster eller höger” är en mittenväljare. Det vi inte får reda på är hur många mittenväljare som valt att markera att de står något till vänster eller höger. Dessutom väljer SVT att klumpa ihop ”Något till vänster” med ”Klart till vänster”. Här hade man kunnat välja att antingen visa alla fem alternativ i diagrammet, eller göra en annan uppdelning, t.ex. att slå samman ”Varken eller”-alternativet med ”Något till vänster” respektive ”Något till höger”. Jämför gärna med begreppen ”center-left” respektive ”center-right”.

Spelar det här någon roll? Ja, eftersom det är vanligt att diskutera utifrån SVT:s diagram med bara Vänster-Mitten-Höger, ofta utan att veta hur vilka svarsalternativen var. Så här kan till exempel miljöpartiets väljare beskrivas på tre olika sätt med siffrorna från VALU som utgångspunkt:

Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger".
Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller höger” samt ”Något till höger”.

Samma övning kan göras med andra partier. Nedan visas en jämförelse mellan mp och fp, först med SVT:s sätt att slå samman fem alternativ till tre och sedan med ”Mitten” definierad som ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till Höger”.

Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat "Varken till vänster eller Höger". Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat ”Varken till vänster eller höger”. Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger"
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller Höger” samt ”Något till höger”

Det är lite paradoxalt att SVT å ena sidan gärna pratar om hur partierna ”trängs i mitten”, men å andra sidan så tydligt vill definiera två block som skiljs åt.

Rent sakfrågemässigt torde det dessutom trots allt ofta vara så att en väljare som står ”Något till vänster” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till höger” än med den som står ”Klart till vänster”. Aktuella exempel är t.ex. valfrihet, vinster i välfärden och försvar. På samma sätt är det rimligt att anta att en väljare som står ”Något till höger” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till vänster” än väljaren som står ”Klart till höger”. Exempel här är sådant som vårdnadsbidrag, feminism, vissa skatter och miljöfrågor.

Så frågan är: Är det rätt att definiera bort mitten ur politiken? Ytterst tveksamt om någon skulle fråga mig.

Opinionsundersökningar – 7 kontrollfrågor

 

För dåligt om bara dessa tre svar redovisas.
För dåligt om bara dessa tre svar redovisas.

De duggar allt tätare, opinionsundersökningarna. Nu är det inte bara media som beställer opinionsundersökningar utan också partier och lobbyister använder dem för att nå ut. Det är därför allt viktigare att ha kolla på bakgrunden när någon presenterar ett diagram eller en tabell. Det blir allt viktigare att reflexmässigt ställa sig några kritiska frågor:

  1. Vem utförde undersökningen? OK. Den här är lätt och oftast inget problem. Det brukar stå om det är Novus, Sifo eller någon annan.
  2. Vem betalade för undersökningen? En viktig fråga, inte bara när man värderar en undersökning utan också när man svarar. Om man inte ens då får reda på vem som betalar undersökningen finns skäl att ana oråd.
  3. Vilken metod användes? Genomfördes undersökningen med hjälp av telefonintervjuer, brevenkät, webbformulär eller något annat?
  4. Vilket urval användes? Hur många fick frågan, hur valdes de ut och var fanns de? Det här spelar roll för resultatet.
  5. När gjordes undersökningen?
  6. Hur stort var bortfallet? För en statistiker är det här viktig information. Läs gärna mer hos utmärkta Politologerna eller hos Forskning & Framsteg.
  7. Hur löd frågan? Faktiskt väldigt viktigt. Det är skillnad på att uppge ”bästa parti” och att svara på ”vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?” t.ex.

Saknas svar på alltför många av frågorna finns det antagligen anledning att ta undersökningen med en nypa salt. Eller åtminstone ställa ett par kontrollfrågor.

I ett aktuellt exempel i UNT i helgen lyckas jag av artikeln utläsa svar på 3 av 7 frågor. Det är för dåligt. Tycker jag. Sen är det ju inte rimligt att jämföra en fråga på formen ”känner du helt eller delvis oro för” med en tidigare undersökning där var på formen ”känner du stort eller mycket stort förtroende”. Jag kan ha svarat att jag föredrar Äpplen framför Päron men ändå oroa mig för om Äpplena imorgon kommer att vara godare än Päronen.

SVT har antagit en egen policy inför valet. De är lite striktare och godtar t.ex. inte så kallade självrekryterande paneler. De ställer också krav på bortfallet. Policyn finns på SVT:s hemsida där man också hittar föredömligt redovisade undersökningar som denna:

Om vi godtar att det i övrigt framgår att SVT beställt undersökningen så prickas övriga frågor in i två korta stycken samt redovsning av varje fråga.
Så här ska det se ut! Om vi godtar att det i övrigt framgår att SVT beställt undersökningen så prickas övriga frågor in i två korta stycken samt redovisning av varje fråga.

Rent hypotetiskt

– Ställ inte hypotetiska frågor! Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och ledare för det svenska valforskningsprogrammet ryter till. Han har så rätt. Frågan ”om det vore val idag” är en hypotetisk fråga. Vi vet med säkerhet  att det faktiskt inte är det.

Den till synes ändlösa ström av opinionsundersökningar som refereras varje vecka har också skiftat karaktär. Undersökningar görs inte alltid längre i form av intervjuer utan genomförs som webbenkäter. En av de flitigast refererade är den av Aftonbladet inköpta månatliga undersökningen från United Minds. Där handlar det om en undersökning i form av ett formulär på webben som besvarats av i allmänhet ca 1500 personer, varav oftast runt 12 procent är osäkra. För partierna runt 4 procent handlar det om 60 personer som har svarat medan hela 180 är osäkra. Hur stort bortfallet varit i undersökningen redovisas inte alls.

Nu tycker jag inte att opinionsundersöknignar är ett problem i sig. Nej, problemet är att det mediautrymme som går åt till rena spekulationer vecka efter vecka hade kunnat användas till att rapportera och analysera om aktuell politik istället. Det finns riktiga problem som kräver lösningar. Vem-som-tar-vem baserat på ett hypotetiskt valresultat är just nu inte ett av dem.