Arbetsmarknadspolitiken, facket och fp:s väljare

Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.
Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.

Den valanalys som Folkpartiet presenterade häromveckan visade en stor tillbakagång bland TCO-väljare. Det här tror jag är en viktig förklaring till det breda tappet över hela landet. Tjänstemän finns ju överallt. En sak som saknas i valanalysen är en politisk diskussion om detta. Tjänstemannen förmodas ha lämnat oss av ungefär samma skäl som övriga väljare. Jag frågar mig om detta är hela sanningen.

Låt oss först skilja på begreppen tjänsteman och TCO-medlem. Den senare är förstås också tjänsteman, men jag gör hypotesen att den tjänsteman som går med i facket är mer intresserad av fackliga rättigheter än den som inte går med. Att den som är med i facket har intresse av arbetsmarknadspolitik och vilja att påverka i grupp. Ungefär samma hypotes som vi har om partimedlemmar. Därmed blir det också intressant att ställa valresultatet i TCO-gruppen i relation till folkpartiets utspel inom arbetsmarknadspolitiken.

strejk1Under våren gjorde folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton och den arbetsmarknadspolitiska talespersonen Christer Nylander båda utspel som syftade att begränsa fackets inflytande. ”Rösta emot att fackliga bossar som Sekos ska kunna få politiskt inflytande efter riksdagsvalet!”, skrev Carl B på folkpartiets hemsida och följde upp med ett längre blogginlägg. Christer Nylander fortsatte debatten och krävde på Aftonbladets debattsida begränsad strejkrätt.

Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 7 år sedan, 3/3 2007, lät det så här:

Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.

Under själva valrörelsen i somras diskuterade Jan Björklund A-kassan i Ekots partiledarutfrågning. Det nyss antagna partiprogrammet talar om behovet av ett omställningsstöd i form av arbetslöshetsförsäkring med inkomstrelaterad ersättning och höjt tak under början av en arbetslöshetsperiod. ”Den som blir av med jobbet måste få större trygghet i omställningen.”

I radiointervjun låter det annorlunda. Försäkringen kallas för ett ”bidrag” och  det heter att en höjd a-kassa ökar arbetslösheten. Fackföreningar är synonymt med LO och bidrag till socialdemokraterna.

Visserligen ska a-kassan höjas ”på sikt”, men det villkoras med förändringar i arbetsrätten.

TCO själva svarade med rapporter som visar att en högre nivå på A-kassan tvärtom ökar rörligheten på arbetsmarknaden och att det inte finns stöd för att säga att ett höjt tak ökar arbetslösheten.

Den riktigt intressanta frågan är dock vad utspelen om fackföreningar och A-kassa får för effekt hos TCO-medlemmarna. Det handlar om ca 1,2 miljoner medlemmar. När fp vill att a-kassan ska vara inkomstrelaterad, men samtidigt inte vill höja taket tror jag att de inser att politiken inte hänger ihop. Idag är det bara låginkomsttagare som har en inkomstrelaterad A-kassa. För alla över taket har inte nivån något alls med inkomst att göra. Akademikerförbundet SSR visade i våras att A-kassan nu i praktiken är nere på samma nivå som försörjningsstöd (socialbidrag). Då hjälper det inte att vi talar om ”inkomstrelaterad ersättning”. TCO-medlemmen är troligen smartare än så.

a-kassa

För alla medlemmar i TCO måste det också vara trist att folkpartiets företrädare så tydligt sätter likhetstecken mellan fackföreningar och LO. Jag tror att mer lyhördhet för tjänstemannafackens förslag och åsikter är en bättre strategi. Idag är tjänstemannafacken TCO och SACO dessutom större än LO räknat i antal medlemmar.

Grovt räknat var hälften av de 80.000 väljare vi tappade i riksdagsvalet medlemmar i TCO. Låt oss diskutera om det är väljare som vi vill ha eller inte.

Alla mina inlägg på temat valanalys finns här.

Snedvriden uppfattning om väljarna?

Varför värderas inte mittenväljaren? Hen stod för en dryg femtedel av våra röster. Utan dessa skulle vi landat farligt nära 4-procentspärren. Varför verkar de fp-väljare som säger sig stå ”Klart till höger” vara viktigare än de som svarar ”Varken eller”  på en fråga om höger-vänster-sympatier? Mitten-väljarna är ju faktiskt fler.

Jag läser folkpartiets valanalys. På sidan 19 visas ett diagram där väljarnas sympatier ritas in på en höger-vänster skala. Valanalysen konstaterar att det inte råder någon större skillnad mellan fp:s väljare och de som röstar på c eller kd. ”Skillnaden i förhållande till moderaternas väljare är också ganska liten.”

Underlaget för påståendena är vallokalsundersökningen VALU och i texten vid diagrammet står: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle Du placera in Dig själv?” Alternativen var ”vänster”, ”varken eller” och ”höger”.

Det är inte sant. Frågan med svarsalternativ var denna:

valu9
En verklig VALU-blankett.

Väljaren kunde alltså placera sig olika långt höger eller vänster.

Hur såg det då ut? Det går att få tag i materialet från alltid utmärkta  henrikoscarsson.com, valforskare i Göteborg. Jag har använt de viktade siffrorna i deras rapport.

Att tyngdpunkten bland fp-väljarna ligger på den högra sidan överraskar knappast någon, men det blir intressantare att se hur svaren fördelar sig på alternativen ”Något” respektive ”Klart” till höger.

En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.
En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.

Majoriteten av folkpartiets väljare, hela 56 procent, svarar ”Något till höger” på frågan i VALU. Till höger om dem finns 17 procent och till vänster totalt 27 procent. Väljarna drar alltså snarare åt mitten från positionen ”Något till höger” än tvärtom. Hos moderaterna är det tvärtom. Där är väljare som svarat ”Klart till höger” långt fler än vänster och mitten-alternativen tillsammans, 37 mot 16 procent.

Att redovisa enbart ”vänster”, ”höger” och ”varken eller” är såklart ett val någon gjort. Att SVT ofta visat siffrorna på detta sätt är en sak, men när det handlar om att dra slutsatser om vår egen politik tycker jag att de verkliga svaren är intressantare. Det visar sig ju då att vi inte alls är lika utpräglat ”höger” som m. Det visar sig också att vi har fler väljare som är ”varken eller” än som står ”klart till höger”. Det är ett faktum som förtjänar en större diskussion, men som döljs om man som SVT, och tyvärr vår valanalysgrupp, klumpar ihop ”Något till höger” med ”Klart till höger”. Det vore ju minst lika rimligt att skapa en grupp som är mitten-höger eller till och med låta spektrat från ”något till vänster” till ”något till höger” ingå i en bredare mitt.

Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen
Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen

I den alltför vanliga ”vem-tar-vem”-diskussionen om regeringsalternativ räcker det kanske med ”höger” och ”vänster”. Själv är jag mer intresserad av politikens inriktning. Vill våra befintliga väljare gå mer till höger eller mot mitten? Och framförallt: Var finns de väljare vi faktiskt tappat?

Man måste också fråga sig vilka väljare som finns att vinna i gruppen ”Klart till höger”. Enda chansen är klassisk borgerlig kannibalism. Moderaterna dominerar stort. Folkpartiet, centern, socialdemokraterna och miljöpartiet får här inte mer än 15 procent. Ihop. Det är mindre än Sd.

Om man nu överhuvudtaget ska ägna sig åt att kolla vad väljarna tycker så är väl bilden nedan ett nog så intressant sätt att se på saken.

Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen "Något till vänster", "Varken eller" och "Något till höger" hopslagna till "Däremellan".
Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till höger” hopslagna till ”Däremellan”.

Finns mitten kvar? Vem bestämmer det i så fall?

Ett parti som analyseras lite mer än andra efter EP-valet är miljöpartiet. Orsaken är förstås den stora framgången och övriga partier vill veta vilka väljare det handlar om. Kan vi locka dem till vårt parti, är frågan. En vanlig analys utgår från bilden nedan. Ursprungligen kommer den från SVT.

SVT:s bild av miljöpartiets väljare.
SVT:s bild av miljöpartiets väljare.

Det finns två problem med bilden, i alla fall när den rycks loss från SVT:s sida och den förklarande text som finns där.

  1. Ingen väljare har svarat att hen bekänner sig till ”Mitten”. Något sådant alternativ finns nämligen inte.
  2. SVT har själv valt att klumpa ihop fem svarsalternativ till tre.
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).
Formuläret som används i VALU (från blanketten vid EP-valet 2009).

Det väljarna haft att ta ställning till framgår av formuläret till höger. Självklart kan det vara så att den som svarat ”Varken till vänster eller höger” är en mittenväljare. Det vi inte får reda på är hur många mittenväljare som valt att markera att de står något till vänster eller höger. Dessutom väljer SVT att klumpa ihop ”Något till vänster” med ”Klart till vänster”. Här hade man kunnat välja att antingen visa alla fem alternativ i diagrammet, eller göra en annan uppdelning, t.ex. att slå samman ”Varken eller”-alternativet med ”Något till vänster” respektive ”Något till höger”. Jämför gärna med begreppen ”center-left” respektive ”center-right”.

Spelar det här någon roll? Ja, eftersom det är vanligt att diskutera utifrån SVT:s diagram med bara Vänster-Mitten-Höger, ofta utan att veta hur vilka svarsalternativen var. Så här kan till exempel miljöpartiets väljare beskrivas på tre olika sätt med siffrorna från VALU som utgångspunkt:

Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger".
Tre sätt att beskriva miljöpartiets väljare. Överst SVT:s modell, därefter med alla fem svarsalternativ och sist en sammanslagning där mitten omfattar alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller höger” samt ”Något till höger”.

Samma övning kan göras med andra partier. Nedan visas en jämförelse mellan mp och fp, först med SVT:s sätt att slå samman fem alternativ till tre och sedan med ”Mitten” definierad som ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till Höger”.

Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat "Varken till vänster eller Höger". Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat ”Varken till vänster eller höger”. Vänster respektive Höger är en hopslagning av Klart till vänster/höger och Något till vänster/höger.
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen "Något till vänster", "Varken till vänster eller Höger" samt "Något till höger"
Folkpartiets och miljöpartiets väljare enligt VALU med mitten definierad som de som svarat något av alternativen ”Något till vänster”, ”Varken till vänster eller Höger” samt ”Något till höger”

Det är lite paradoxalt att SVT å ena sidan gärna pratar om hur partierna ”trängs i mitten”, men å andra sidan så tydligt vill definiera två block som skiljs åt.

Rent sakfrågemässigt torde det dessutom trots allt ofta vara så att en väljare som står ”Något till vänster” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till höger” än med den som står ”Klart till vänster”. Aktuella exempel är t.ex. valfrihet, vinster i välfärden och försvar. På samma sätt är det rimligt att anta att en väljare som står ”Något till höger” i många frågor har mer gemensamt med väljaren ”Något till vänster” än väljaren som står ”Klart till höger”. Exempel här är sådant som vårdnadsbidrag, feminism, vissa skatter och miljöfrågor.

Så frågan är: Är det rätt att definiera bort mitten ur politiken? Ytterst tveksamt om någon skulle fråga mig.