Arbetsmarknadspolitiken, facket och fp:s väljare

Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.
Folkpartiets väljarstöd bland medlemmar i facket, enligt VALU.

Den valanalys som Folkpartiet presenterade häromveckan visade en stor tillbakagång bland TCO-väljare. Det här tror jag är en viktig förklaring till det breda tappet över hela landet. Tjänstemän finns ju överallt. En sak som saknas i valanalysen är en politisk diskussion om detta. Tjänstemannen förmodas ha lämnat oss av ungefär samma skäl som övriga väljare. Jag frågar mig om detta är hela sanningen.

Låt oss först skilja på begreppen tjänsteman och TCO-medlem. Den senare är förstås också tjänsteman, men jag gör hypotesen att den tjänsteman som går med i facket är mer intresserad av fackliga rättigheter än den som inte går med. Att den som är med i facket har intresse av arbetsmarknadspolitik och vilja att påverka i grupp. Ungefär samma hypotes som vi har om partimedlemmar. Därmed blir det också intressant att ställa valresultatet i TCO-gruppen i relation till folkpartiets utspel inom arbetsmarknadspolitiken.

strejk1Under våren gjorde folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton och den arbetsmarknadspolitiska talespersonen Christer Nylander båda utspel som syftade att begränsa fackets inflytande. ”Rösta emot att fackliga bossar som Sekos ska kunna få politiskt inflytande efter riksdagsvalet!”, skrev Carl B på folkpartiets hemsida och följde upp med ett längre blogginlägg. Christer Nylander fortsatte debatten och krävde på Aftonbladets debattsida begränsad strejkrätt.

Det här är ett stort avsteg från den linje som gällde på Lars Leijonborgs tid. I en lördagsintervju för bara drygt 7 år sedan, 3/3 2007, lät det så här:

Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt.

Under själva valrörelsen i somras diskuterade Jan Björklund A-kassan i Ekots partiledarutfrågning. Det nyss antagna partiprogrammet talar om behovet av ett omställningsstöd i form av arbetslöshetsförsäkring med inkomstrelaterad ersättning och höjt tak under början av en arbetslöshetsperiod. ”Den som blir av med jobbet måste få större trygghet i omställningen.”

I radiointervjun låter det annorlunda. Försäkringen kallas för ett ”bidrag” och  det heter att en höjd a-kassa ökar arbetslösheten. Fackföreningar är synonymt med LO och bidrag till socialdemokraterna.

Visserligen ska a-kassan höjas ”på sikt”, men det villkoras med förändringar i arbetsrätten.

TCO själva svarade med rapporter som visar att en högre nivå på A-kassan tvärtom ökar rörligheten på arbetsmarknaden och att det inte finns stöd för att säga att ett höjt tak ökar arbetslösheten.

Den riktigt intressanta frågan är dock vad utspelen om fackföreningar och A-kassa får för effekt hos TCO-medlemmarna. Det handlar om ca 1,2 miljoner medlemmar. När fp vill att a-kassan ska vara inkomstrelaterad, men samtidigt inte vill höja taket tror jag att de inser att politiken inte hänger ihop. Idag är det bara låginkomsttagare som har en inkomstrelaterad A-kassa. För alla över taket har inte nivån något alls med inkomst att göra. Akademikerförbundet SSR visade i våras att A-kassan nu i praktiken är nere på samma nivå som försörjningsstöd (socialbidrag). Då hjälper det inte att vi talar om ”inkomstrelaterad ersättning”. TCO-medlemmen är troligen smartare än så.

a-kassa

För alla medlemmar i TCO måste det också vara trist att folkpartiets företrädare så tydligt sätter likhetstecken mellan fackföreningar och LO. Jag tror att mer lyhördhet för tjänstemannafackens förslag och åsikter är en bättre strategi. Idag är tjänstemannafacken TCO och SACO dessutom större än LO räknat i antal medlemmar.

Grovt räknat var hälften av de 80.000 väljare vi tappade i riksdagsvalet medlemmar i TCO. Låt oss diskutera om det är väljare som vi vill ha eller inte.

Alla mina inlägg på temat valanalys finns här.

Snedvriden uppfattning om väljarna?

Varför värderas inte mittenväljaren? Hen stod för en dryg femtedel av våra röster. Utan dessa skulle vi landat farligt nära 4-procentspärren. Varför verkar de fp-väljare som säger sig stå ”Klart till höger” vara viktigare än de som svarar ”Varken eller”  på en fråga om höger-vänster-sympatier? Mitten-väljarna är ju faktiskt fler.

Jag läser folkpartiets valanalys. På sidan 19 visas ett diagram där väljarnas sympatier ritas in på en höger-vänster skala. Valanalysen konstaterar att det inte råder någon större skillnad mellan fp:s väljare och de som röstar på c eller kd. ”Skillnaden i förhållande till moderaternas väljare är också ganska liten.”

Underlaget för påståendena är vallokalsundersökningen VALU och i texten vid diagrammet står: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle Du placera in Dig själv?” Alternativen var ”vänster”, ”varken eller” och ”höger”.

Det är inte sant. Frågan med svarsalternativ var denna:

valu9
En verklig VALU-blankett.

Väljaren kunde alltså placera sig olika långt höger eller vänster.

Hur såg det då ut? Det går att få tag i materialet från alltid utmärkta  henrikoscarsson.com, valforskare i Göteborg. Jag har använt de viktade siffrorna i deras rapport.

Att tyngdpunkten bland fp-väljarna ligger på den högra sidan överraskar knappast någon, men det blir intressantare att se hur svaren fördelar sig på alternativen ”Något” respektive ”Klart” till höger.

En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.
En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.

Majoriteten av folkpartiets väljare, hela 56 procent, svarar ”Något till höger” på frågan i VALU. Till höger om dem finns 17 procent och till vänster totalt 27 procent. Väljarna drar alltså snarare åt mitten från positionen ”Något till höger” än tvärtom. Hos moderaterna är det tvärtom. Där är väljare som svarat ”Klart till höger” långt fler än vänster och mitten-alternativen tillsammans, 37 mot 16 procent.

Att redovisa enbart ”vänster”, ”höger” och ”varken eller” är såklart ett val någon gjort. Att SVT ofta visat siffrorna på detta sätt är en sak, men när det handlar om att dra slutsatser om vår egen politik tycker jag att de verkliga svaren är intressantare. Det visar sig ju då att vi inte alls är lika utpräglat ”höger” som m. Det visar sig också att vi har fler väljare som är ”varken eller” än som står ”klart till höger”. Det är ett faktum som förtjänar en större diskussion, men som döljs om man som SVT, och tyvärr vår valanalysgrupp, klumpar ihop ”Något till höger” med ”Klart till höger”. Det vore ju minst lika rimligt att skapa en grupp som är mitten-höger eller till och med låta spektrat från ”något till vänster” till ”något till höger” ingå i en bredare mitt.

Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen
Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen

I den alltför vanliga ”vem-tar-vem”-diskussionen om regeringsalternativ räcker det kanske med ”höger” och ”vänster”. Själv är jag mer intresserad av politikens inriktning. Vill våra befintliga väljare gå mer till höger eller mot mitten? Och framförallt: Var finns de väljare vi faktiskt tappat?

Man måste också fråga sig vilka väljare som finns att vinna i gruppen ”Klart till höger”. Enda chansen är klassisk borgerlig kannibalism. Moderaterna dominerar stort. Folkpartiet, centern, socialdemokraterna och miljöpartiet får här inte mer än 15 procent. Ihop. Det är mindre än Sd.

Om man nu överhuvudtaget ska ägna sig åt att kolla vad väljarna tycker så är väl bilden nedan ett nog så intressant sätt att se på saken.

Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen "Något till vänster", "Varken eller" och "Något till höger" hopslagna till "Däremellan".
Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till höger” hopslagna till ”Däremellan”.

Svagt riksdagsresultat i starka kommuner måste bli en väckarklocka

De tre starkaste fp-kommunerna utanför storstadsregionerna i höstens val var Skinnskatteberg, Landskrona och Dorotea. Här fick vi sammanlagt 7853 röster i kommunalvalet. Endast en fjärdedel av dessa valde att rösta på folkpartiet i riksdagsvalet. Vi tappade alltså tre fjärdedelar av våra väljare på vägen mellan kuvertet för kommun- och riksdagsval.

Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*
Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*

Om vi bara tittar på de fantastiska kommunvalsresultaten på mellan 16 och 30 (!) procent lurar vi alltså oss själva. Även där fp har starka och tydliga lokala företrädare som gör fantastiska val drar väljarna slutsatsen att folkpartiet på riksnivå inte är för dem.

De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.
De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.

Ska vi kunna bli ett parti för hela landet igen måste valanalysen ta fasta på detta. Utvecklingen förskräcker.

2006 hade folkpartiet riksdagsmandat i 21 valkretsar. 2010 tappade vi två och landade på 19.  Nu är vi nere på 14, vilket innebär att vi inte har mandat i ens hälften av riksdagsvalkretsarna. En titt på kartan här intill visar att vi blivit ett storstadsparti, eller i alla fall ett parti för tätbebyggda trakter.

Men problemet är alltså inte bara att vi tappar valkretsar, utan att vi inte lyckas i riksdagsvalet ens i kommuner där vi är starka lokalt. Diagrammet ovan visar tydligt att starka kommunresultat inte hjälper tillräckligt i riksdagsvalet.

Snittet för de 18 kommuner utanför storstäderna* där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet låg på 14,2 %. Det är utan tvekan mycket bra. Snittet i riksdagsvalet i samma kommuner var bara 5,9 %. Det starka lokala valresultaten ger alltså inte särskilt stor effekt på riksdagsvalet.

Den viktigaste frågan att ställa i Dorotea, Skinnskatteberg, Landskrona och andra framträdande fp-kommuner är alltså inte ”Hur gjorde ni?” utan ”Vad fattas för att ni ska kunna lyckas i riksdagsvalet?”. Ska vi bli ett parti för hela landet är det frågan vi måste ha svar på.

Min egen slutsats är att våra rikspolitiska budskap, berättelser och sättet att framföra dem inte varit relevanta för tillräckligt många väljare.

*Övriga kommuner där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet var: Täby, Danderyd, Upplands-Bro, Lund, Vallentuna, Lomma och Mölndal.

Självbilden, riksdagslistorna och kvinnorepresentationen

Folkpartiet sticker nu ut åt fel håll när det gäller andel kvinnor i riksdagsgruppen. Med anledning av det skriver jag idag i den folkparti-anknutna tidningen NU.

Kvinnorepresentationen sjunker, och det är vårt eget fel

Vi lurar oss själva om vi tror att den viktigaste förklaringen till att vi har så få kvinnor i riksdagen är att vi tappade några mandat. Sanningen är att vi hade mer jämställda listor i alla tre tidigare val under 2000-talet än vad vi hade nu.

”Feminism utan kvinnor” har varit en ironisk kommentar till könsfördelningen i folkpartiets riksdagsgrupp. Den vanliga förklaringen från oss är att det beror på att vi tappat flera län. ”På de fem mandat vi tappade hade åtminstone tre ytterligare kvinnor kommit in”, hette det i en kommentar från partiet. Ja. Och då hade vi haft 33 procent kvinnor i vår riksdagsgrupp. Det vore fortfarande det sämsta resultatet under 2000-talet.

Jag tittade på hur dagens folkparti står sig jämställdhetsmässigt mot de tidigare årgångarna sedan 2002. Diagrammet visar med staplar antal riksdagsmandat. Den övre kurvan visar vår faktiska andel kvinnor i riksdagen. Den undre kurvan visar hur stor andel kvinnor vi skulle haft i riksdagen med dagens valsedlar och personvalsresultat. Uppgifterna kommer från valmyndigheten och SCB.

Kvinnorepresentation i folkpartiets riksdagsgrupp

Diagrammet visar alltså att dagens folkparti skulle fått 36 procent kvinnor i valet 2006. Alltså med dåtidens valresultat men dagens valsedlar. I verkligheten hade vi då 50 procent.

Vi ser också att tappade mandat inte nödvändigtvis behöver betyda lägre andel kvinnor. Från 2002 till 2006 tappade vi 20 (!) mandat men ökade ändå andelen kvinnor. Men det gällde med de listor vi hade då. Dagens folkparti hade tappat.

I förra veckans NU krävde Liberala Kvinnor att partiet går från ord till handling. För att vända den vikande trenden är det nödvändigt. En bra start är att vi justerar självbilden. Just nu har vi en pinsamt låg andel kvinnor i riksdagen på grund av hur vi satte samman våra listor.

Johan Enfeldt
Ersättare i landstinget och AU-ordförande, Fp i Uppsala län

PS. För dig som är intresserad finns en sammanställning av varifrån uppgifterna kommer nedan: