Ge oss mindre makt

geossmindreDe som jobbar i vården är proffs. De måste få chansen att göra sitt jobb utan onödig byråkrati och utan regler som hindrar istället för att stötta. I UNT idag skriver jag tillsammans med Liberalernas landstingsråd Lina Nordquist och vår ledamot i landstingsstyrelsen Carl Nettelblad på detta tema. Vi kommer att fortsätta försöka få andra partier att förstå sambandet mellan onödiga regler och svårigheterna att driva vårdcentral på mindre orter till exempel.

Den viktiga tiden innan du dör – Socialstyrelsen påvisar brister

Strax före jul kom Socialstyrelsen med en rapport om den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede. Det var i stora delar överraskande illa. ”Stora brister” konstaterar Socialstyrelsen och skriver att det handlar bland annat om att många riskerar att bli utan smärtlindring, att personalen inte får tillräckligt med fortbildning och stöd samt att stödet till närstående varierar alldeles för mycket för att det ska kunna kallas likvärdigt.

Jag rekommenderar alla att fundera lite över den tid i livet som någon gång väntar oss alla. Slutskedet. För den som dör som det heter ”knall och fall” blir det annorlunda, men för många av oss kommer en punkt då vården måste meddela oss och våra närstående att det inte går att göra mer. Att det nu handlar om smärtlindring och värdighet under den sista tiden. Ett sådant samtal kallas brytpunktssamtal. Vi inser alla att det är ett mycket viktigt samtal. Ändå ges det bara till drygt hälften av patienterna. Det är såklart inte acceptabelt.

Ur Socialstyrelsens utvärdering.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Lägg till detta Socialstyrelsens konstaterande att bara en dryg tredjedel av patienterna fick sin smärta bedömd genom så kallad smärtskattning under den sista veckan i livet. I vissa län så få som var femte patient. Detta trots att det är känt att många lider av svåra smärtor i slutet.

Ur Socialstyrelsens rapport.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Många gånger fokuserar politiken när det gäller vård av våra äldre på saker som jag tycker väger lätt i jämförelse med detta. Jag säger inte att mat, kultur och frisk luft är oviktigt, men smärtlindring och delaktighet under den sista tiden före min död känns som åtminstone minst lika prioriterat. Den person som inte får det så kallade brytpunktssamtalet nekas kunskap om och inflytande över den sista tiden i livet. Den som inte får sin smärta bedömt riskerar att lida svårt i onödan.

Jag fattar såklart att ”hemlagad mat” är ett mer lättsålt budskap än ”palliativ vård”, men om vi börjar prata om det i andra termer. Kanske ”Din sista tid i livet”, eller om vi törs ”Den viktiga tiden innan du dör”. Fråga till medborgaren måste ändå ställas: Hur vill du ha det? 

Det här är saker som spänner över både kommun och landsting eller region. För mitt eget län – Uppsala – finns det flera saker i underlaget som väcker frågor. Några av dessa rör landstinget, andra rör kommunerna. När rapporten kom i december skickade jag in ett initiativ till Vårdstyrelsen för att få svar på mina frågor om de brister i primärvården som Socialstyrelsen pekar på. Initiativet återges i sin helhet nedan. Med tanke på att en handlingsplan för förbättrat anhörigstöd arbetades fram så sent som 2014 och nu ska vara implementerat på alla vårdcentraler uppvisar stödet till anhöriga stora brister. Socialstyrelsen pekar också ut handledning, palliativ rådgivning och rutiner för stöd till efterlevande som problemområden. Siffrorna som rör rutiner för stöd till efterlevande och minderåriga är en stor besvikelse för mig.

Ur Socialstyrelsens utvärdering.
Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Jag återkommer när vårt initiativ behandlats i Vårdstyrelsen. Vi behöver också lyfta frågan i alla kommuner i länet, något som jag kommer att arbeta med under våren.

Läs mer:

Liberalernas initiativ till Vårdstyrelsen i Region Uppsala (tidigare landstinget i Uppsala län) nedan:

2016-12-15

Initiativ till Vårdstyrelsen – primärvårdens roll i den palliativa vården

Enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen finns det stora brister i den palliativa vården. Ett viktigt förbättringsområde som pekas ut är primärvården.  Rapportens siffror för Uppsala län visar t.ex att endast  en tredjedel av primärvårdsmottagningarna har tillgång till rådgivningsteam i koppling till palliativ vård. Enbart hälften av primärvårdsmottagningarna i länet erbjuder stöd till närstående personer i behov, under den palliativa behandlingen av dennes närstående.

Alliansen startade och drev ett projekt för förbättrat anhörigstöd som vid det här laget ska vara implementerat i vårdcentralernas ordinarie verksamhet.

Liberalerna yrkar därför att Vårdstyrelsen skyndsamt beslutar om en genomlysning av primärvårdens arbete med patienter i livets slutskede och deras anhöriga. Vi vill att Vårdstyrelsen efterfrågar svar på följande:

  • Lägesrapport avseende primärvårdens handlingsplan för implementering av stöd till anhöriga som under 2014 arbetades fram (på varje förvaltning).

  • Lägesrapport avseende tillgång till handledning i palliativa frågor för personal i primärvården.

  • Lägesrapport avseende tillgång till palliativa rådgivningsteam

  • Lägesrapport avseende primärvårdens roll som anhörigstöd i den palliativa vården.

  • Lägesrapport avseende rutiner för efterlevandesamtal

  • Lägesrapport avseende rutiner för stöd till efterlevande barn.

Med primärvården avses ovan den landstingsfinansierade primärvården.

För Liberalerna i Uppsala län

Johan Enfeldt

ACG – rättvis vård eller byråkrati med farliga konsekvenser?

Sveriges största landsting, Stockholm, inför nu ACG – Adjusted Clinical Groups – för att styra resurser (pengar) i primärvården. Jag försöker här förklara varför jag är skeptisk.  Det här  är möjligen tekniskt, men om jag sammanfattar mina farhågor så handlar det om att ACG riskerar att:

  • Generera onödig dokumentation, administration och i värsta fall också onödiga  diagnoser
  • Försämra värdet av medicinska journaler
  • Flytta makt över medicinska prioriteringar från profession till politiker

Det här baserar jag på jämförelser mellan landsting med och utan ACG, Riksrevisionens synpunkter på vårdvalet samt egna iakttagelser av ekonomiska i incitament i vården.

Stockholm är inte ensamma, totalt använder – om jag räknat rätt – 17 landsting ACG i någon form i sin ersättningsmodell. Stockholm är dock det senaste exemplet och gör en politisk poäng av att införandet ger mer jämlik vård.

Först. Varför behöver vi fördela olika mycket pengar till olika vårdcentraler? Ja, det är ganska uppenbart att en vårdcentral där de listade är äldre eller tillhör grupper med mer sjukdomar behöver mer pengar. Ett sätt vore att helt styra pengarna efter antal besök, men dels skapar det osunda incitament, dels gör vårdcentraler en massa saker som inte går att knyta till fysiska eller ens virtuella besök. Därför är den förhärskande modellen idag en fast ersättning per listad och en extra ersättning per besök. (För mer info se ett äldre inlägg här.)

Många landsting har sedan länge haft olika sätt att räkna ut den fasta ersättningen för att den vägen fördela resurser dit de bäst behövs. Grovt sett finns det två sätt att göra detta:

  • Ersättningen kan fördelas efter ett schablonmässigt förväntat vårdbehov, alltså en modell som baseras på socioekonomiska (eller andra) egenskaper hos de listade på vårdcentralen.
  • Ersättningen kan fördelas efter ett kliniskt dokumenterat behov, alltså inte genom de listades bakgrund utan genom att ställa samman de listades diagnoser.

Socioekonomisk kompensation

För den första varianten, socioekonomisk kompensation, används vanligtvis ett index kallat Care Need Index (CNI) som baseras på de sju faktorerna nedan.

  • Ålder över 65 år och ensamstående
  • Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
  • Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
  • Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
  • Person ett år eller äldre som yttat in i området
  • Lågutbildad 25–64 år
  • Ålder yngre än fem år

Märk att detta inte alls hanterar de listades faktiska sjuklighet utan enbart förväntningar baserat på faktorerna ovan. Detta är en schablon och professionen på vårdcentralen har att i vanlig ordning fördela resurserna där de behövs mest. Ersättningen är alltså inte knuten till individ.

Diagnosbaserad ersättning

För den andra varianten är det vanligt att använda en modell som kallas Adjusted Clinical Groups (ACG). Denna modell baseras på att de listades diagnoser ställs samman till ett index som redovisar faktiskt vårdbehov. En vårdcentral med många diagnoser får mer pengar. Inte heller här är ersättningen knuten till individ utan ges i klump till vårdcentralen.

Riskrevisionens granskning

Hösten 2014 kom Riksrevisionen med en rapport om vårdvalet, Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan? (rir 2014:22). Bland många andra saker redogör de för resursfördelning baserat på socioekonomiska faktorer och vårdtyngd och de två dominerande metoderna:

Care Need Index (CNI) för att ta hänsyn till befolkningens socioekonomiska sammansättning och ACG som är ett sätt att beräkna vårdtyngd utifrån registrerade diagnoser.

Riskrevisionen pekar på risken att ACG driver diagnoser (sid 82):

”Riksrevisionen har mätt antalet psykiska diagnoser och syndrom samt beteendestörningar före och efter vårdvalet – 2007 respektive 2011. I Skåne och Västra Götaland, som båda använder ACG, har antalet psykiska diagnoser ökat med 60 procent respektive 84 procent. I Stockholm, som inte använder ACG, har psykiska diagnoser ökat med 34 procent.”

Lite senare pekar man också på hur diagnossätningen kan komma att påverkas av ersättningsmodellen (sid 83):

”Det har gjorts några studier om ACG-systemets påverkan på vårdcentralernas verksamhet i olika landsting, och man har där sett en diagnosökning vid införandet av ACG. En av studierna visar att vissa vårdcentraler i Jönköping län hade höga ACG-poäng utan att det fanns någon relation till andra faktorer som förskrivningar, provtagningar eller patienternas ålder.”

Här har man också försökt ta reda på vad detta beror på. Resultatet är nedslående:

”För att undersöka hur läkarna upplevde ACG-systemet skickades en enkät ut till läkarna, majoriteten uppgav att deras beteende påverkades av ersättningssystemet. Bland de svarande läkarna uppgav 58 procent att de i hög grad eller till viss del känner sig tvingade att sätta fler diagnoser än vad som är motiverat. Av våra intervjuer med läkare framkommer en liknande bild. De beskriver en diagnosinflation som kan förklaras av både medveten och omedveten överdiagnostisering.”

Det här är naturligtvis inte bra, men som Riksrevisionen konstaterar finns det andra – i mitt tycke större – problem.

”Påverkar ersättningssystemen antalet satta diagnoser innebär det också att diagnoser har blivit ett sämre mått på sjuklighet. Det betyder att journalernas värde som informationsbärare till framtida vårdgivare minskar. ”

Det är i så fall riktigt allvarligt.

Sudoku

Jag tycker också att risken för att vårdpersonalen belastas med än mer administrativa arbetsuppgifter. När vi i Uppsala län avskaffade den diagnosbaserade ersättningsmodellen DRG (diagnosrelaterade grupper) för våra sjukhus var detta ett viktigt skäl. Onödig administration efter patientkontakt måste minimeras.

Maciej Zaremba uttryckte saken så här i sin uppmärksammade reportageserie om brister i sjukvården 2013.

”Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker? De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. ”

Minskat utrymme för professionens beslut och avvägningar

Slutligen är jag rädd att en alltför tydålig koppling mellan enskilld patient och ersättning till primärvården kommer att flytta makt från professionen till politiken. Så länge ersättningen följer schabloner och räknas på en större population är det tydligt att ansvaret för att prioritera och fördela pengarna till vård efter behov ligger på vårdcentralens personal. I takt med att ersättningsmodellen görs allt mer detaljerad för varje enskild patient finns en risk att ett vårdpengsbaserat synsätt sprider sig. Att vi får en situation där den enskilde kan mötas av ett ”din vårdpeng för i år är tyärr slut” och vi kan inte göra mer. Det är förhoppningsvis långt dit, men jag ser en tydlig sådan risk.

Bättre att utveckla schablonbaserad ersättning

Jag tror alltså att det är bättre att förbättra styrningen genom att öka den del av ersättningen som baseras på socioekonomiska och eventuella andra faktorer som vi statistiskt sett vet leder till ökad sjuklighet. Det avlastar personalen och säkrar värdet av våra journaler.

I Uppsala införde vi 10 procent CNI efter ett beslut av alliansen 2014. Från 2017 ökas andelen av ersättningen som baseras på CNI till 20 procent. För egen del hoppas jag att vi kan hålla fast vid och följa resultaten av effekterna av CNI ett par år innan vi inför andra sätt att styra ersättningen.

Nej, socialdemokrater i landstinget. Det här blev väl inte så bra?

Efter landstingsfullmäktige i Uppsala i onsdags spred Socialdemokraterna, som alltså innehar posten som landstingsstyrelsens ordförande, en bild med texten: ”Nu blir det stopp för dubbla avgifter för den som åker ambulans till akuten. Vi ska ha en sjukvård för alla. Som patient ska man inte behöva betala avgift för både ambulansresan och besöket på akuten. Håller du med? Dela!

Bilden som socialdemokraterna spred på Facebook.
Bilden som socialdemokraterna spred på Facebook.

Som att socialdemokraterna avskaffar en avgift som funnits. Som att det fanns andra partier som tyckte det var rimligt med dubbla avgifter för ambulans och akut.

Sakläget är följande:

  1. Idag finns inte någon avgift för ambulanstransport.
  2. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville införa ett system med avgift för både ambulans och akut.
  3. Liberalerna stödde förslaget om en avgift för ambulans, men med villkor att det då inte skulle tillkomma en avgift för besöket på akuten.

Ja. Och så Vänsterpartiet. De valde den enkla populistiska vägen och ville inte ens diskutera saken.

Liberalerna anser att det ska vara en patientavgift när det handlar om vård och därför tycker vi att en avgift för ambulans är rimlig. Det var länge sedan ambulans handlade om enbart snabb transport. Däremot ville vi alltså inte ha både en patientavgift för ambulans och en avgift när man kom fram till akuten. Detta blev vårt yrkande i landstingsstyrelsen. Vi förlorade. Socialdemokraterna stod fast vid att det skulle vara dubbla avgifter.

Ur protokollet från landstingsstyrelsen.
Ur protokollet från landstingsstyrelsen.

När frågan kom till fullmäktige hade de rödgröna ändrat sig och valde att gå på vårt förslag. Bra för landstinget. Bra för invånarna. Bra för det politiska samarbetsklimatet. Trodde vi. Lena Lundberg (L) var upp i talarstolen och redogjorde för vår åsikt och tackade socialdemokraterna för att de ändrat sig. Därmed trodde jag att alla skulle vara nöjda. (OK, utom vänsterpartiet, men de lämnar vi därhän.)

Bilden som socialdemokraterna spred är i ljuset av detta djupt ovärdig. Den sprider en bild av att socialdemokraterna avskaffat en avgift som funnits. Det är inte sant.

Ett parti som istället skrivit följande till sina sympatisörer hade haft min respekt:

Vi har lyssnat på kritiken och backar från vårt förslag. Vi behöver införa en avgift för ambulanstransport, men vi ska inte ha dubbla avgifter för ambulans och akut.

Det här var minst sagt tvärtom. Socialdemokraterna försökte antyda att de nu avskaffade något ont som den andra sidan infört. Priset för detta är högt:

  • En missad möjlighet att föra ett relevant politiskt samtal med både medborgare och andra partier om avgifter i skattefinansierad verksamhet.
  • Fördummad politisk debatt. Jag vet inte hur s-ledningen resonerar, men jag tror att väljarna är smartare än så här.
  • Försämrat politiskt samarbetsklimat. För en socialdemokrati som regerar i minoritet tillsammans med miljöpartiet (efter att vänsterpartiet tydligt visat att de inte är ett parti som klarar ansvar) borde samarbete över blockgränsen stå högt på dagordningen. Att man inte tar chansen att uppmuntra till det när möjlighet finns är svårbegripligt för mig.
  • Svårare för samarbets- och lösningsorienterade företrädare i alla partier. En felaktig och överdriven bild av motståndaren försvårar möjligheten att vinna stöd för uppgörelser i de egna leden.

Jag har personligen värnat ett bra samarbete mellan Liberalerna och flera landstingsråd hos de rödgröna, främst Vivianne Macdisi och Bertil Kinnunen (s) samt Malena Ranch (mp). Mycket tyder på att framtiden kommer kräva mer samarbete över blockgränsen för att vi ska kunna styra landstinget och garantera en likvärdig vård och bra kollektivtrafik i länet. Jag är därför både besviken och oroad.

Ett parti som inte på ett anständigt sätt kan förhålla sig ens till sina egna förslag blir tyvärr svårt att samarbeta med. Det är illavarslande. Socialdemokraterna har nu ett ansvar att visa att de kan bättre.

Medborgarna har rätt att förvänta sig konstruktiva företrädare. Där har alla partier ett ansvar.

 

Kömiljard eller antibiotikamiljard?

I förra veckan uppmärksammade Folkhälsoinstitutet antibiotikadagen (18/11) och pekade bland annat på hur mycket mindre antibiotika vi skulle använda i den svenska vården om alla landsting kom ned i Västerbottens nivå. De ligger på 252 recept per tusen invånare, vilket trots att de är bäst i klassen är över det nationella målet på 250. Snittet i landet är långt högre med 328 recept.

Varför är det här viktigt? Jo, som Folkhälsoinstitutet skriver, bakterier som blir resistenta mot antibiotika kan innebära slutet för sjukvård som vi känner den. Läs mer i debattartikeln från liberalernas landstingsgrupp från i somras eller lyssna på Lina Nordquist, landstingsråd (L) i Uppsala, i klippet nedan.

Varför varierar då användningen av antibiotika så stort över landet? Från över 350 recept per 1000 invånare i Stockholm ner till 252 i Västerbotten? Friskare befolkning i Norrland? Nja. Jag tar fram statistiken för antibiotika-användning per landsting.

Statistik över antibiotika-användning per landsting. Ur Folkhälsoinstitutets rapport.
Statistik över antibiotika-användning per landsting. Ur Folkhälsoinstitutets rapport.

De som skriver ut mest är i tur och ordning Stockholm, Skåne, Uppsala, Gotland och Västmanland.

Jämför vi detta med SKL:s statistik för antalet besök ser vi ett besvärande mönster.

Antal läkarbesök per landsting. Från SKL.
Antal besök per landsting. Från SKL.
besok2antibiot
(I en tidigare version av detta inlägg angavs felaktigt att besöksstatistiken avsåg läkarbesök. Den visar alltså besök i vården totalt sett och inget annat. Tack SKL för påpekande.)

Även här är skillnaderna stora. I topp ligger Stockholm, Skåne, Gotland, Halland och Uppsala. Fyra av fem av dessa tillhör de som skriver ut mest antibiotika. Många besök sammanfaller med mer antibiotika. Om det därmed också finns ett direkt samband är förstås oklart, men Folkhälsomyndigheten skriver själva i sin rapport att det är svårt att bortse från överanvändning och hänvisar till rapporter som pekar på mycket stora skillnader i behandling av luftvägsinfektioner. Slutsatsen blir ett lakoniskt konstaterande:

The great variation between counties is probably not explained by differences in morbidity (Hedin K, Andre M, et al. 2006), but more likely explained by overuse of antibiotics.

Nu undrar ni hur det ser ut längst ner i tabellen? Jo, där återfinns bland de fem nedersta i båda fallen Norrbotten, Dalarna och Jämtland. Samma mönster. Färre besök, mindre antibiotika.

Vad vi gör vi då åt detta? Vi måste skifta fokus från att ensidigt titta på tillgänglighet till att se på vårdens effekter -positiva och negativa – i stort.

Uppenbart måste Stockholm, som sticker ut ordentligt både vad gäller vårdkonsumtion och antibiotikaförskrivning, göra något. Där har man i bred enighet beslutat att ändra ersättningsmodellen så att den styr mindre mot fler besök. Återstår att se om det också får effekt på Stockholmarnas antibiotikakonsumtion. Men det räcker inte att titta på Stockholm. Inget landsting klarar det nationella målet om 250 recept per 1000 invånare. Jag tror vi måste se frågan i ett större perspektiv.

För det första måste vi fundera över våra egna styrmodeller för främst primärvården. Kan vi göra något där för att stimulera minskad antibiotikaförskrivning? Jag tror att både organisation – mobila team, hembesök mm – och morötter i ersättningsmodellen kan fungera. Lite mer rakt på sak måste vi se till att sjuka människor tillbringar mindre tid med varandra.

För det andra måste vi efterfråga relevant statlig stimulans. Varför hade vi en kömiljard för att kapa köerna, men ingen antibiotikamiljard för att minska antibiotikaanvändningen?

Informationskampanj, sannolikt runt 1990
Informationskampanj, sannolikt runt 1990

För det tredje måste vi satsa på folkbildning. Jag är gammal nog att minnas de gigantiska annons- och informationskampanjerna för att stoppa spridningen av HIV på 90-talet. Vi vet idag att de många gånger var kraftigt överdrivna, men de hade effekt. Vi var kort sagt skitskraja. Och krasst sett står vi inför ett mycket större hot nu.

Det behövs mer konkreta åtgärder i arbetet mot antibiotikaresistens. Och det måste börja kosta. Hellre pengar nu än i människoliv och lidande i framtiden.

Devalverad storsatsning

Vi är helt överens över blockgränsen om vikten av en satsning för att motverka psykisk ohälsa. När Vårdstyrelsen tog regelverket för primärvården skulle uppdateras var en sådan satsning en av de stora frågorna. Tyvärr kunde vi inte komma överens. De rödgröna väljer att lägga uppskattningsvis hälften av pengarna i satsningen på vård som redan finns. På så vis blir det i praktiken inte så mycket ny vård som det skulle kunna bli för pengarna. Mycket överraskande inför de rödgröna också en extrem marknadsdriven ersättningsmodell för patienter med psykisk ohälsa. Från alliansens sida kunde vi inte ställa upp på detta då vi dels ser att den kommer att styra pengar till fel patienter, dels riskerar att leda till att vårdstyrelsen tappar kontrollen över kostnaderna.

I UNT svarade vi i alliansen på de rödgrönas programförklaring om satsning. Jag återkommer här med mer information om de mycket oroväckande konsekvenserna av den ersättningsmodell de rödgröna valt.

Stödet till föräldrar till funktionshindrade är ett lotteri

Här och var finns stödgrupper för föräldrar till funktionshindrade barn. En del får stöd från kommun eller landsting, men stödet är ett lotteri. Den som bor i fel stad får klara sig själv. Föräldrastöd är ingen lyx. Studier visar att föräldrar till tidigt födda barn, barn med adhd, autism, cerebral pares, Downs syndrom, diabetes och andra tillstånd riskerar utmattning.

Liberala Kvinnor kräver ett digitalt anhörigcentrum med nationell stödlinje, expertstöd och chatt dygnet runt med andra i samma situation, där expertis utbildar lärare och informerar föräldrar och myndigheter om rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi backar detta. Utan stöd bränns föräldrar ut och barns framtid äventyras. Regeringen måste lyssna på familjer och forskare och vidtar de åtgärder som krävs. Det ger anhöriga och barn ett friskare liv och en ljusare framtid

Här i Arbetarbladet tillsammans med Lina Nordquist, Alfred Mujambere fån Liberalerna Tierp och Ann-Charlotte Ågren från Liberalerna Älvkarleby

 

Kompetenscentrum för rehabilitering och habilitering

Rehabilitering och habilitering är investeringar i människor – helt grundläggande för att var och en ska kunna leva ett bra liv. Det är vår skyldighet att värna den möjligheten. Därför är det dags att skapa ett centrum för rehabilitering och habilitering i Uppsala. På UNT Debatt idag skriver jag tillsammans med mina partivänner Lina Nordquist och Lena Lundberg om våra förslag inom området.

samlakunskaperna

Vårdcentraler ska inte ryckas undan med kort varsel

Mediauppgifter pekar ut en stängning av vårdcentralen i Alunda under sommaren som en möjlig lösning på problem med personalbrist i den landstingsdrivna primärvården. Liberalerna anser att reglerna för primärvård är tydliga. Det finns avtal som ska säkra vård för medborgarna. Det innebär att ingen ska få sin vårdcentral undanryckt med kort varsel. Uppsägningstiden som gäller i primärvården är 12 månader. Det är viktigt både för patienterna och för möjligheten att hinna etablera en ny verksamhet.

Varför har vi då dessa regler? Ett svar är såklart att skapa rättvisa spelregler mellan olika vårdcentraler som – faktiskt – konkurrerar om patienterna. Ett viktigare svar är dock att säkra långsiktighet och stabilitet för oss medborgare. Det är ytterst därför en nedläggning av en vårdcentral måste föregås av uppsägning av avtalet och därefter ska verksamheten fortgå i 12 månader. Det här är kända fakta för alla som driver primärvård i länet och syftet är naturligtvis att skapa stabilitet för patienterna. Utöver det har primärvården en viktig roll i jour- och beredskapsverksamhet. Det handlar inte bara om katastrofer och större olyckor utan också om sådant som råd till kommunala vårdverksamheter. När en vårdcentral stänger måste nya rutiner upprättas.

lov_beredskap

I media har uppgifter om semesterstängt förekommit. Det är inte heller i enlighet med avtalen.

lov_öppettider

Men om det inte går? Ja ytterst måste då Vårdstyrelsen häva avtalet med hänvisning till brister. I ett sådant fall finns möjlighet att utkräva skadestånd av vårdgivaren. Dessutom finns möjlighet att för landstinget och Vårdstyrelsen att handla upp en annan aktör som tar över. Den vårdgivare som inte klarat sina förpliktelser får då stå för merkostnaderna.

lov_brister

Något skadestånd kommer det inte att bli. Landstinget kan knappast utkräva det av sig själv. Att handla upp en annan aktör vore dock en möjlighet, men det rimliga är att den landstingsdrivna primärvården löser problemet. Att det går att rekrytera personal finns det exempel på ute i länet, Jag var nyligen i kontakt med en annan vårdcentral i en av länets mindre orter där det tidigare varit svårt att rekrytera, men som nu har egen personal på alla tjänster. Att kortsiktigt lösa ett personalproblem genom att krypa ur sina förpliktelser kan inte vara en lösning. Landstingets egen primärvård får anstränga sig bättre.

Slutligen. Jag har tidigare kritiserat släpphänt uppföljning av avtal med privata vårdcentraler. Det handlar inte om driftsform utan om att avtalen utgör den politiska styrning vi har. Det är ytterst genom dem medborgaren kan påverka verksamheten. Har vi bestämt att en vårdcentral inte ska kunna stänga med mindre än 12 månaders varsel så gäller det, avsett om det är landstinget eller ett privat företag som står för driften.

(Bilder ovan från gällande avtal inom vårdval Vårdcentral.)