Myten om munkavle stärker marknadskrafterna i skolan

Den finns en fras i skoldebatten som bekymrar mig. Den som ofta uttrycks som att Socialdemokraterna satt på sig munkavle och därmed lämnat fältet fritt för marknadsskolans tillskyndare. Jag läser den ibland i texter och inlägg från debattörer som jag har den största respekt för och dessutom ofta är helt överens med i sakfrågan, alltså vad som behöver göras med skolan. Själv har jag dock kommit till en annan slutsats och har en annan bild av Socialdemokraternas agerande.

Missförstå mig rätt här. Jag tillhör verkligen dem som tycker att S som parti kan, bör och måste göra mer. Det är därför jag gått med själv. Förhoppningsvis kan jag bidra på något sätt. Däremot tycker jag att bilden av att S inte gör något eller att S till och med avtalat om att hålla tyst i frågorna är både felaktig och skadlig. Här försöker jag förklara varför:

För det första är det fel i sak. Den formulering i januariavtalet som ofta avses när munkavlen kommer på tal är en mening i punkt 9:

Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.

Ur januariavtalets punkt 9 mellan S, MP, C och L.

Det är inte en formulering som inte hindrar vare sig debatt om eller åtgärder som rör sänkt ersättning, ändrade urvalsregler eller annat som gör skolan mindre attraktiv för skolkapitalet. I samma punkt står nämligen också följande:

Förslag kommer läggas för att säkerställa att alla aktörer inom välfärden oavsett driftform har likvärdiga villkor.

Ur januariavtalets punkt 9.

Det är en formulering som tvärtom kan användas som skäl för att vidta åtgärder. Dessutom finns det mer specifika punkter om likvärdighet i skolan, främst i punkt 54:

Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan.

Ur januariavtalets punkt 54.

För den som minns vilket rabalder det blev om Skolkommissionens förslag är det svårt att få ihop den punkten med munkavle. Jag hade kunnat förstå mer av ilskan om januariavtalet hade avbrutit till exempel Björn Åstrands utredning om ökad likvärdighet, men utredningen fick jobba klart. Formuleringarna i januariavtalet har sedan gjort det möjligt för Socialdemokraterna att skicka ut två remisser med flera förslag som skulle jämna ut spelplanen genom att ta bort flera av de fördelar friskolorna åtnjuter idag. Förslagen finns här och här.

För det andra riskerar myten om munkavle att förminska utspel, debatter och förslag från s-företrädare. Utrymmet i media är begränsat. Om alltför många inlägg i sociala medier är besvikna kommentarer på temat ”S har belagt sig själva med munkavle” minskar effekten av de debattartiklar och utspel som faktiskt görs. Därmed inte sagt att det görs tillräckligt. Jag ser gärna fler utspel. Men alla som vill mota marknadsskolan kan välja om de vill citera ett aktuellt S-utspel eller förslag för att den vägen öka trycket, eller posta ett inlägg där S görs till syndabock.

För det tredje försvagar myten s-medlemmar som vill driva frågan. Både internt och externt. Partierna är sina medlemmar och sina förtroendevalda. Den bild av S agerande som sprids i debattinlägg och i sociala medier påverkar också dem. Ja, eftersom jag är medlem själv så kan jag säga oss. Att sprida bilden av att Socialdemokraterna förbundit sig själva att vara tysta om marknadsskolans effekter är kontraproduktivt. Risken är att både medlemmar och förtroendevalda dämpas av myten.

För det fjärde stärker spridandet av myten marknadsskolans försvarare. Varje moderat, liberal eller centerpartist ute i landets kommuner kan dra munkavlekortet för att tysta en debatt. De inte bara kan. De gör det också. Om också de lokala s-företrädarna lurats att tro på myten vinner marknadsskolan.

Vi kommer ingen vart om medlemmar som skulle kunna öka trycket tystas av munkavlemyten. Det behövs tvärtom fler sossar som med hänvisning till januariavtalets skrivningar om lika villkor kräver svar om offentlighetsprincipen av den där lokala centerpartisten som nyss ropade januariavtalet och munkavle.

För det femte är det inte en rättvisande bild av hur Socialdemokraterna agerar i sak. Munkavlemyten vill säga oss att S inte gör något för att ändra skolan. Det är fel. Med stöd i januariavtalet finns nu alltså två remisser med flera skarpa förslag ute. Det handlar bland annat om:

  • Sänkt ersättning för fristående skolor i grundskolan
  • Begränsad etableringsfrihet för friskolor i gymnasiet
  • Ändrade urvalsregler
  • Stopp för egna köer och urval på kötid
  • Krav på allsidig elevsammansättning

Det är inga små frågor i sammanhanget.

För det sjätte behöver skillnaderna mellan partierna synas tydligare för att opinionen ska vända över till partier som faktiskt vill göra något åt problemen med marknadsskolan. När det sprids en bild av att Socialdemokraterna lagt sig är risken att den vanlige medborgaren (hen som inte följer skoldebatt i detalj) får intryck av att det inte spelar någon roll för skolan vilket parti hen väljer. Att döma av en rad opinionsundersökningar är det gott om borgerliga väljare som är missnöjda med skolmarknaden men som trots det inte röstat annorlunda. Där ligger misslyckandet hos många av oss som vill förändra skolan. Varje gång det tecknas en bild av att socialdemokraterna inte heller gör något ökar risken att borgerliga väljare som tröttnat på marknadsskolan stannar kvar i sitt vanliga parti.

För det sjunde är inte munkavle en rättvisande bild av hur S agerar i debatten. Jag skulle gärna se mer, men det är inte särskilt svårt att hitta debattinlägg från Socialdemokrater med uppdrag på olika nivåer. Några exempel här:

Avslutningsvis. Jag förstår både frustration och ilska mot partier som inte agerar och jag håller med om att alla partier har anledning till självrannsakan. Det är dock skillnad mellan de partier som faktiskt vill förändra och behöver förmås att göra mer och de partier som tvärtom gör allt för att försvara systemet.

Socialdemokraternas stora misstag tycker jag var kompromissen som gav samma ersättning till fristående skolor som kommunala i slutet på nittio-talet. Utan den hade vi knappast haft skolkoncerner som snabbt tog över stora delar av vår gemensamt finansierade skola. Det misstaget finns chans att rätta till nu. Det förslaget har skickats ut på remiss av en socialdemokratisk utbildningsminister.

Nu behövs både opinionsbildning och politisk påverkan för att ro en första nödvändig reform i hamn. Då tycker jag att fokus måste flyttas från januariavtalets stopp för vinstbegränsning till januariavtalets skrivningar om ökad likvärdighet och utjämnade villkor mellan kommunala och fristående skolor.

Till sist. Jag har full förståelse för att alla som vill påverka skolpolitiken har olika tankar om hur. Det här var några av mina.

Flera oklarheter om skolrapporter från Institutet för Näringslivsforskning, IFN

Häromveckan skrev Gabriel Heller Sahlgren en debattartikel med kritik mot hur utredningen om en mer likvärdig skola (SOU 2020:28), nedan kallad Åstrand-utredningen. Heller Sahlgren kritiserade hur utredningen räknat på och motiverat sitt förslag om sänkt ersättning till fristående skolor. Han baserade sin artikel på en egen rapport från Institutet för Näringslivsforsknin, IFN.

För den som är intresserad av debatten i sakfrågan rekommenderas repliken från Björn Åstrand, Jonas Vlachos och Anders Norrlid. Nedan är jag mer intresserad av vad IFN publicerar, i vilket syfte, på vems uppdrag och för vilka pengar.

IFN i skoldebatten

Bara sedan i somras har IFN publicerat tre rapporter med slutsatser som används av friskolekoncernerna i deras arbete mot Åstrand-utredningens förslag. Först två rapporter om Kunskapsskolans respektive Internationella Engelska Skolans förädlingsvärde, båda av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl. Sedan alltså en om Åstrandutredningens kalkyler av Gabriel Heller Sahlgren. Det finns anledning att titta lite närmare på vad det är för publikationer egentligen.

Vad är IFN?

IFN är ett näringslivsfinansierat forskningsinstitut med flera välrenommerade forskare. I år har IFN till exempel publicerat Johan Wennströms forskning om hur vårt skolsystem gjort det rationellt för skolor, elever och föräldrar att värdera betyg högre än kunskaper. Från IFN kom också Jonas Vlachos uppmärksammade rapport om betygsinflation i fristående skolor 2018. Jag kritiserar alltså inte forskning som publicerats i vetenskapliga tidskrifter bara för att ett institut som IFN varit inblandat.

Ingen forskning på beställning, men ändå beställt av Svenskt Näringsliv?

IFN är alltså finansierade av näringslivet, men är samtidigt noga med att hävda sitt oberoende. På hemsidan klargör de att de inte utför forskning på beställning utan alltid initierar projekt och program själva.

Från IFN:s sida med frågor och svar.

I så fall har IFN uppenbarligen frångått sina principer när det gäller Gabriel Heller Sahlgrens rapport om Åstrand-utredningen. När rapporten lanserades fanns ingen information om finansiär eller uppdragsgivare, varken i debattartikel, rapport eller i informationen på hemsidan. Går vi däremot till Svenskt Näringsliv är informationen desto tydligare (något som Jenny Maria Nilsson uppmärksammat):

Från Svenskt Näringslivs sida med en sammanfattning av rapporten

Svenskt Näringsliv har alltså beställt en rapport och IFN bistår med renommé och en publiceringsplattform. På något annat sätt är det svårt att tolka saken. Trots att IFN själva skriver att de inte ägnar sig åt sådant.

Det finns plats för ett klargörande från IFN här.

Forskningsprojektet som försvann

När det gäller de båda rapporterna om Kunskapsskolans respektive IES ”förädlingsvärde” skrev IFN när de publicerades att de ingår i ”ett nytt forskningsprojekt”. Så här lanserades rapporterna 2020-09-23.

Från IFN:s hemsida, skärmbild tagen på morgonen 2020-11-10.

Något sådan nytt forskningsprojekt går dock inte att hitta i IFN:S förteckningar med pågående forskning. Där finns en lång rad projekt inom olika områden, men bara ett om skolan, och det handlar om skolreformer. Jag skickade i alla fall ett epost-meddelande och frågade om Jordahls och Heller Sahlgrens rapporter hörde dit. Det gjorde de inte. Statusen på rapporterna är därför oklar för mig.

Ännu oklarare blev det sedan när jag senare samma kväll upptäckte att nyheten om det nya forskningsprojektet (i bilden ovan) togs bort kort efter att jag ställt frågan. Länken är död sedan någon gång under dagen 2020-11-10.

Den försvunna sidan.

De båda rapporterna finns kvar, men de ser nu inte längre ut att vara en del i något forskningsprojekt. Frågan är ju om de någonsin var det, eller om det bara stod så på hemsidan.

Detta får IFN gärna svara på.

Uppdatering:
IFN reagerade snabbt på några av mina frågor och det tog bara en knapp timme innan sidan var tillbaka. Där står fortfarande att rapporterna ingår i ett nytt forskningsprojekt, men också att det finansieras delvis av IES och Kunskapsskolan.

Så vad är ett policy paper?

Alla tre rapporterna, alltså de båda om koncernskolorna och det om Åstrand-utredningen, är publicerade i IFN:s kategori för Policy papers. Det är viktigt att veta vad definitionen av ett sådant är. Allt som publiceras av forskare är nämligen inte nödvändigtvis forskning.

IFN:s viktigaste kategorier av publikationer är Working papers och Publicerade artiklar. Här finns forskning avsedd för granskning och publicering i vetenskapliga tidskrifter respektive redan publicerad forskning. I dessa kategorier hittar vi till exempel den ovan nämnda studien om betygsinflation. Utöver kategorier med forskning två finns en rad sektioner för sådant som accepterade men ej publicerade artiklar, avhandlingar, böcker och forskningsöversikter. Långt ned på sidan med beskrivningar av de olika kategorierna hittar vi sektionen med Policy papers. Det är här rapporterna av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl återfinns. Så här beskriver IFN själva vad ett Policy paper är:

Denna IFN-serie innehåller uppsatser förknippade med näringslivsrelaterade och policyrelevanta frågeställningar.

IFN:s definition av Policy papers.

Det här är viktigt att komma ihåg. Det är skillnad på något som skrivits som en uppsats och något som skrivit i syfte att granskas inför publicering i en vetenskaplig tidning. Och det är lätt att missa vilken sorts publikation det är när någon hänvisar till en rapport från IFN. Jag föreställer mig att många politiker och beslutsfattare känner till att IFN är ett forskningsinstitut, men att färre är bekanta med definitionen av ett Policy paper och hur stor skillnad det är mot ett Working paper eller publicerad forskning.

Ett forum för rapporter till marknadsskolans försvar

Alldeles oavsett den vetenskapliga nivån har IFN:S avdelning för Policy papers utvecklats till ett av Sveriges främsta forum för publikationer till marknadsskolans försvar. Av totalt 22 policy papers publicerade sedan 2015 handlar hela 10 (!) om skolan. Nästan en tredjedel av alla policy papers sedan dess, sju stycken, är skrivna av duon Henrik Jordahl och Gabriel Heller Sahlgren. Ibland var för sig, ibland tillsammans. Sådan slagsida finns inte bland de vetenskapliga artiklarna. Övriga tre policy papers om skolan har skrivits av Magnus Henrekson. (Resterande 12 policy papers spänner över flera olika ämnesområden.)

Varför ett forskningsinstitut som egentligen inte har något särskilt fokus på skolfrågor på detta sätt gjort en kategori på sin hemsida till en plattform för uppsatser som tämligen ensidigt tecknar bilden av en överlägsen men ekonomiskt missgynnad friskolebransch går förstås bara att spekulera i. Eftersom de idag står tydligt att åtminstone ett Policy Paper kommit till på beställning från Svenskt Näringsliv är det rimligt att fråga sig vem eller vilka som beställt de övriga. Ytterst drabbar sådana spekulationer såklart trovärdigheten hos IFN i stort.

Det vore rimligt med ett klargörande här också. Hur använder IFN sin kategori med Policy papers?

Vi andra måste vänja oss vid att inte referera en publikation från IFN utan att först kolla vilken status den har. Numera måste vi också fråga om publikationen skrivit på uppdrag av någon speciell organisation. Det verkar också vara säkrast att dubbelkolla eventuella referenser till forskningsprogram.

Frågor till IFN

Enklast vore om IFN i framtiden tog för vana att alltid ta med definitionen av ett Policy paper i respektive rapport. Det skulle klargöra för läsaren vad det handlar om. Idag finns ingen definition alls. Det vore också rimligt och hederligt om det stod i respektive rapport vem som beställt och betalat rapporten. Allra först tycker jag att det vore intressant med svar på frågorna:

  1. Kan man eller kan man inte beställa forskning av IFN?
  2. Finns det fler rapporter som har beställts och betalats av externa uppdragsgivare? Vilka?
  3. Varför togs sidan där det stod att Policy Paper 89 och 90 ingick i ett nytt forskningsprojekt bort? Fanns det inget sådant projekt eller blev det avbrutet?

Återkoppling om hyrpersonal

Rapporten om hyrpersonal i vården som jag skrivit för Arena idé fick en kommentar på bloggen ekonomistas. Det är professor Harry Flam, tidigare bland annat ordförande i Finanspolitiska rådet, som har skrivit.

Flam vänder lite på mitt och regionernas resonemang och ställer frågan om hyrpersonal verkligen är så dyrt? Han invänder inte mot merkostnaden i sig utan undrar om det inte är risk att det kommer kosta regionerna ännu större pengar att bemanna verksamheten utan hyrpersonal. Hans tanke är alltså att det blir dyrare att förbättra villkoren för all personal än att, som nu, sockra budet för det fåtal som jobbar via bemanningsföretag. Några kommentarer till det:

För det första första så resonerar Flam utifrån ett helikopter-perspektiv på vården och räknar på snittet för hela landet. Det är viktigt att komma ihåg att skillnaderna mellan regionerna är stora. För de regioner som lägger 8-14 procent av de egna personalkostnaderna på hyrpersonal finns det även med Flams resonemang pengar att spara.

Diagram från SKR.

För det andra visar rapporten hur hyrkostnaderna ofta spränger budgeten. När det sker år efter år uppstår en ond cirkel som varje år skapar oro och sämre arbetsförhållanden för den ordinarie personalen. Den onda cirkeln börjar med en optimistisk eller till och med orealistisk budget för hyrpersonal i juni. För politiken har en sådan kalkyl fördelen att budgeten går ihop. Ett knappt år senare har budgeten hunnit gälla i fyra månader. Ibland syns det redan då att det kommer krävas besparingar. Om inte förr straffas sedan den orealistiska budgeten efter sommaren och för att stoppa underskotten blir det den ordinarie personalen som får ta smällen. Det blir uppsagda lokala kollektivavtal som resulterar i sämre arbetstider och ersättningar (som i Jämtland Härjedalen), stopp för inköp och anställningar (som i Uppsala) eller till och med varsel om uppsägningar (som i Stockholm). Besparingar i ordinarie vård som politikerna beslutade att inte genomföra ett drygt år tidigare blir nu verklighet. Ofta finns trots det ett underskott kvar när nästa års budget ska läggas. Det här är illa på flera sätt:

  • Demokratiskt ansvarsutkrävande och insyn försvåras.
  • Verksamheterna får alldeles för kort tid på sig att anpassa sig till nya förutsättningar som de i praktiken får reda på i efterhand.
  • Arbetsförhållandena för läkare, sjuksköterskor och annan personal försämras, vilket i sin tur gör det ännu lättare för bemanningsföretagen att rekrytera.

För det tredje visar Flams resonemang varför det bör finnas ett fackligt intresse att minska beroendet av hyrpersonal. En situation där medarbetare med samma kompetens sida vid sida gör samma jobb till kraftigt skilda villkor är ett arbetsmiljöproblem i sig.

För det fjärde inverkar hyrpersonal inte bara på rent ekonomiska faktorer, utan har också negativ påverkan på patientsäkerhet. I Göran Stiernsteds utredning Digifysisk vård (SOU 2019:42) finns flera skrivningar om både problem med kontinuitet och avvikelser. En chefsläkare citeras i utredningen med orden:

Inom primärvården har vi sett att det finns en överrepresentation av hyrläkare när det kommer till allvarligare avvikelser och även i de Lex Maria anmälningar som gjorts. Detta beror inte nödvändigtvis på att hyrläkaren ifråga haft kompetensbrist, även om detta förekommer. Ofta beror det också på bristande uppföljning, kontinuitet eller dålig kunskap om lokala riktlinjer och rutiner vilket i förlängningen ger patientsäkerhetsrisker.

Ur SOU 2019:42, sid 394.

Slutligen. Jag tror inte på att helt sluta med hyrpersonal. Det finns situationer då det är relevant att hyra in, t.ex. när läkaren på vårdcentralen brutit foten och blir borta i sex veckor. Det är inte korttidsinhyrningen som är problemet utan att bemanningsföretag idag används för att fylla hela schemarader under längre perioder. Ett sätt att styra om användningen av hyrpersonal vore att differentiera priserna på samma sätt som i övriga näringslivet. En specialistkonsult som gör en insats under några veckor kostar då ofta väsentligt mer per timme jämfört med vad vad samma konsult kostar att hyra in på heltid i ett halvår. Den sortens prisdifferentiering lyser fortfarande med sin frånvaro i regionernas ramavtal.

Gäst hos podden Kornhall och Netz

Jag gästade den välkända skolpodden Kornhall och Netz. Det blev ett samtal mest om skolsystemet, men också om min egen resa från fritidspolitiker i folkpartiet på nittiotalet till idag när jag gått med i socialdemokraterna.

Per Kornhall och Ingela Netz är två av de mest kunniga rösterna i skoldebatten och det var verkligen kul att få vara med i deras podd. Du kan lyssna här.

En lite längre genomgång av hur Friskolornas riksförbund vilseleder för att skydda vinsterna

I slutet av november går remisstiden ut för utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28). Ett av de viktigaste förslagen är att sänka ersättningen till de fristående skolorna eftersom de inte har samma uppdrag och ansvar som de kommunala. Om detta råder det allt bredare enighet. Kommunala skolor har ett ansvar för alla elever. Fristående skolor kan etablera sig där det är lönsamt. Flera liberala ledarsidor, både Expressen och DN, har anslutit sig och påmint om att friskolorna ursprungligen fick 85 procent av ersättningen. På bordet ligger för första gången förslag som inte bara skulle förbättra likvärdigheten, utan som också har stöd djupt in i borgerligheten. Jag skriver i Aftonbladet Kultur om hur Friskolornas Riksförbund genom att skriva om historien försöker stoppa förslaget. Ordförande där är tidigare utbildningsministern Lars Leijonborg.

Nedan går jag lite igenom om några av de sakfel och vilseledande beskrivningar som det PM Friskolornas Riksförbund producerat innehåller. Lite noggrannare än vad som fick plats i Aftonbladet. Jag har angett vilka citat som är från Friskolornas Riksförbunds PM respektive offentliga dokument från reformerna på nittio-talet.

I Friskolornas Riksförbunds PM finns ett avsnittet med rubriken ”Utredningen Fristående skolor – bidrag och elevavgifter (SOU 1992:38) – Friskolereformen” Det är grovt missvisande, rent av felaktigt. I texten som Friskolornas Riksförbund skickat ut står det bland annat:

”Tanken var alltså aldrig att underfinansiera friskolorna genom bidraget. Mellanskillnaden mellan skolans kostnad och skolpengen skulle i stället finansieras av elevavgifterna. Följden av det innebar att endast välbeställda föräldrar eller de som kunde bidra med ideellt arbete kunde ha sina barn i friskola. ”

Citat ur PM från Friskolornas Riksförbund.

För det första så stämmer inte detta alls överens med vad som faktiskt står i SOU 1992:38. Där står i stället (sid 16):

De flesta fristående skolor torde, med ett offentligt bidrag mellan 75 och 85 procent av genomsnittlig elevkostnad i de kommunala skolorna, täcka sina kostnader.

Citat ur SOU 1992:38.

När det gäller avgifterna drar utredningen följande slutsats (sid 17):

Elevavgifter kommer i framtiden endast att behöva tas ut i mycket begränsad utsträckning. Dock bör möjligheten till avgiftsuttag hållas öppen för att de fristående skolorna skall kunna täcka nödvändiga kostnader, vilka inte finansierats via offentliga bidrag.

Citat ur SOU 1992:38.

Som exempel på kostnader som skulle kunna täckas med avgift är profilkostnader eller uppstartskostnader. När utredningen redovisar sina förslag står det (sid 19):

Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utredningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnittsnittskostnad per elev.

Citat ur SOU 1992:38.

För det andra så stämmer det inte heller att det var denna SOU som definierade friskolereformen. Det dokument och beslut som definierade vårt skolsystem med valfrihet och fristående skolor var Carl Bildts och Beatrice Asks mycket välkända proposition 1991/92:95 Om valfrihet och fristående skolor.

För det tredje angav proposition 1991/92:95 tydliga skäl till varför fristående skolor skulle ha lägre ersättning. Möjligen är det därför den helt utelämnats i Friskolornas Riksförbunds historieskrivning? För tydlighets skull citerar jag nedan ett längre avsnitt ur den proposition som lades fram till riksdagen av Carl Bildt och Beatrice Ask (sid 15):

Kommunen har – till skillnad från en fristående skola – ett övergripande ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga om skyldigheten att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är hemmahörande i kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En kommun kan heller inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt. Skyldigheten att ta emot alla barn innebär också att kommunen måste ta emot barn som är resurskrävande, t.ex. barn med handikapp för vilka extra resurser kan behöva sättas in i form av lärartimmar, assistans och läromedel. Vidare måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller vill gå i en fristående skola som de börjat i.

Citat ur proposition 1991/92:95.

Flera av skälen som den statliga utredningen nu anger för lägre ersättning till friskolor var alltså kända redan av Carl Bildt och Beatrice Ask. I propositionen föreslogs att friskolor skulle få 85 procent av den kommunala ersättningen:

Ett avdrag från genomsnittskostnaden bör därför kunna göras vid tilldelningen av medel. Avdraget bör få uppgå till högst 15 procent av den framräknade genomsnittskostnaden.

Citat ur proposition 1991/92:95.

För det fjärde står följande om avgifterna i samma proposition, och nu är det Beatrice Ask som själv talar genom texten, (sid 16):

Min strävan är att i minsta möjliga utsträckning styra de fristående skolornas verksamhet. Samtidigt finns det dock starka skäl att göra klart att dessa, då de uppbär allmänna bidrag i likhet med det offentliga skolväsendet, inte får verka ekonomiskt och socialt segregerande.

Detta innebär att sådana fristående skolor inte skall ta ut avgifter för tjänster som motsvarar dem som erbjuds i det offentliga skolväsendet. Även de avgifter som därutöver kan bli aktuella i fristående skolor måste vara skäliga. Det innebär bl.a. att avgifter inte får uppgå till en nivå som i praktiken stänger ute elever från dessa fristående skolor.

Citat ur proposition 1991/92:95.

Att, som Friskolornas Riksförbund nu gör, påstå att tanken var att ”elevavgifter skulle finansiera mellanskillnaden” är alltså inte sant.

För det femte skriver Friskolornas Riksförbund om sänkningen av ersättningsnivån från 85 till 75 procent att det handlade om en ”politisk syn på friskolorna”. Som jag visat ovan var det i själva verket en slutsats i och ett förslag från SOU 1992:38.

Att Friskolornas Riksförbund har skäl att skydda sina medlemmars ekonomiska intressen är såklart ingen överraskning. Det ger dem dock inte rätt att försöka skriva om historien för att motivera ekonomiska fördelar till sig själva. Att en stark och faktiskt helt skattefinansierad organisation nu ägnar sig åt detta för att påverka remissinstanser och beslutsfattare är inte bara allvarligt. Det är ovärdigt. Och, som jag avslutade texten i Aftonbladet: Att Lars Leijonborg, som varit central i svensk utbildningspolitik i över trettio år, lånar sitt namn till detta borde leda till en större diskussion.

På DN Debatt om en ny rapport om hyrpersonal i vården

Jag och Lisa Pelling skriver på DN Debatt om en ny rapport jag skrivit om hyrpersonal för tankesmedjan Arena Idé. I debattartikeln fokuserar vi på tre av avsnitten i rapporten:

  • Hur Västra Götalandsregionen genom att se över de kommersiella mekanismerna lyckats vända utvecklingen och snabbt minska kostnaderna.
  • En jämförelse mellan två snarlika regioner som fattade olika beslut: Örebro och Uppsala. Vad blev effekterna?
  • Varför det är nödvändigt med karensregler så att inte bemanningsföretagen tillåts skapa en brist genom att rekrytera personal och sedan direkt hyra tillbaks samma personer till högre kostnad.

I rapporten visar jag också på de negativa konsekvenser som ökade kostnader för inhyrd personal får för den ordinarie personalen. När budgeten för hyrpersonal sätts alltför optimistiskt är det den ordinarie verksamheten som drabbas av neddragningar, inköpsstopp och anställningsstopp när kostnadsramarna spräcks.

Illustration ur rapporten. Läsanvisning för bilden: börja i juni.

Som man frågar får man svar – också om LAS

Den som åberopar opinionsundersökningar som stöd för sin sak måste också berätta hur frågorna ställdes, vilka svarsalternativen var och hur undersökningen gick till. Det gäller särskilt komplexa frågor som arbetsrätten. Om någon påstår att en undersökning visar vad svenska folket tycker om LAS är det viktigt att kontrollera hur undersökningen var gjord. Det är trots allt skillnad på frågorna ”Tycker du att kompetens är viktigt?” och ”Tycker du att anställningstryggheten borde bli sämre?”

I september presenterade Svenskt Näringsliv en opinionsundersökning som de menade visade på ett stort stöd för försämrad anställningstrygghet. I en artikel i en av Svenskt Näringslivs nättidningar, Arbetsmarknadsnytt, kunde vi läsa:

  • ”Bland annat menar en majoritet av de över tusen svaranden att egen kompetens är viktigast för anställningstryggheten. Bara en av åtta svarar att det är lång anställningstid som är viktigast. Även bland LO-medlemmarna är kompetens viktigare än anställningstid. Där svarar fyra av tio kompetens, men bara en av fem lång anställningstid.”
  • ”Sex av tio anser att ett avskaffande av allmän visstid skulle göra många tidsbegränsat anställda utan jobb. Även bland LO-medlemmarna är en majoritet emot ett avskaffande av allmän visstid.”

Opinionsundersökningen lanserades också på DN Debatt någon vecka senare när Markus Uvell, pr-konsult på byrån Nordic Public Affairs, använde den som argument för att berätta för S att de behövde gå åt höger i arbetsmarknadspolitiken för att locka tillbaka SD-väljarna.

I inget av fallen stod något om hur frågor och svarsalternativ var formulerade. Alla som gör undersökningar vet att sådant spelar stor roll. Jag frågade i alla fall efter underlagen och fick snabbt svar av både Svenskt Näringsliv och Demoskop. Stort tack!

Så hur var frågorna formulerade? Vi börjar med den om turordningsreglerna. Så här var undersökningen gjord:

Fråga: Vad av följande upplever du är viktigast för att ge dig trygghet i din anställning?

Svarsalternativ:

  • Att min kompetens och arbetsinsats är viktig för företaget
  • Att det går bra för företaget jag jobbar på
  • Att jag har lång anställningstid
  • Att det finns en stark facklig organisation på min arbetsplats
  • Vet ej/ej svar

Frågan här handlar alltså inte alls om arbetsmarknadens regler för hur neddragningar ska hanteras. Att en majoritet svarade att det viktigaste är att den egna arbetsinsatsen och kompetensen torde förvåna få när frågan är ställd så här.

I undersökningen finns ytterligare en fråga om turordningsregler. Den refererades av Markus Uvell i artikeln på DN Debatt.

Fråga: Om du tänker dig en situation där ett företag tvingas göra neddragningar och minska antalet anställda, vilket av följande ligger närmast din uppfattning om vilka som bör få behålla jobbet?

Svarsalternativ:

  • De som har den bästa kompetensen för de arbetsuppgifter som kommer finnas kvar i företaget
  • De som har jobbat längst i företaget
  • Vet ej/ej svar

Jo. En majoritet valde det första alternativet. Men den som av det drar slutsatsen att det finns en majoritet som vill ändra turordningsreglerna är ute på tunn is. Ja, inte bara det. Den som tycker att det här en relevant frågeställning att dra slutsatser av uppvisar samma kunskapsnivå som Svenskt Näringslivs förra VD Carola Lemne avslöjade sig med när hon påstod att ett företag inte kunde växla från arbetare till ingenjörer i takt med att verksamheten förändras. Hon fick utstå en storm av kritik och det borde gälla också tolkningen av den här opinionsundersökningen.

  • För det första: Det finns inget i LAS som heter ”jobbat längst i företaget”. Det handlar om den driftsenhet och den turordningskrets där det råder arbetsbrist. Ingen ingenjör hotas av uppsägning när företaget drar ner på antalet mekaniker.
  • För det andra: Kompetens är redan idag ett krav för företräde enligt turordning. LAS anger tydligt att det som gäller ”som förutsättning för företräde enligt turordningen [är] att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet”.

Undersökningen har alltså inte ställt frågan på ett sätt som är relevant för LAS och ännu mindre för de slutsatser som dragits av Arbetsmarknadsnytt och Markus Uvell.

Vad säger då undersökningen egentligen om tillfälliga anställningar? Allmän visstid, ofta kallad AVA, är kontroversiell eftersom den ger arbetsgivare rätt att använda tillfälliga anställningar utan specifika skäl. Om undersökningen verkligen, som Arbetsmarknadsnytt antyder, skulle visa att det finns ett folkligt stöd för detta vore det sensationellt. Det visar sig att frågan är ställd på ett försåtligt sätt. Ingenstans nämns nämligen att allmän visstid är en av flera former för tillfälliga anställningar.

Fråga: Om möjligheten för arbetsgivare att erbjuda sk allmän visstidsanställning för tidsbegränsade uppgifter avskaffades, vilka effekter tror du det skulle få?

Svarsalternativ:

  • Många som idag är anställda för tidsbegränsade uppgifter skulle inte ha någon anställning alls
  • De som idag är anställda för tidsbegränsade uppgifter skulle istället erbjudas tillsvidareanställningar (sk ”fast anställning”)
  • Annat:

Ja, vad säger man. Om man verkligen vill få många att välja det första svarsalternativet så är det ju praktiskt att utelämna säsongsanställningar, vikariat, timanställningar och projektanställningar. Det är direkt vilseledande att baserat på denna frågeställning dra slutsatsen att det finns en majoritet som tycker att allmän visstidsanställning är en bra grej.

Att driva politik baserat på opinionsundersökningar är ett otyg i sig. Att driva politik baserat på tolkningar som inte har stöd i frågor och svarsalternativ är både oseriöst och manipulerande.

Om kapitalets makt över skolan i magasinet Tiden

I somras skrev jag en essä om kapitalets makt över den svenska skolan. Om vägen dit. Om strategierna bakom. Och om några saker att ha i åtanke om vi vill bryta utvecklingen.

Tiden, nummer 3, 2020.

Mycket här handlar om strategier från och paralleller till USA, nobelpristagaren James McGill Buchanan, den amerikanska högerns strategier och kopplingar till svensk politik. För den som vill läsa mer rekommenderar jag historikern Nancy MacLeans bok Democracy in chains.

Min text publicerades nu i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, men finns också tillgänglig i tidningens nätupplaga.

När Friskolornas Riksförbund tog över skoldebatten i Stockholms kommunfullmäktige

I slutet av augusti debatterade kommunfullmäktige i Stockholms stad en motion från Feministiskt initiativ (Fi) om åtgärder mot skolsegregation. Det intressanta här är inte motion i sig eller hur den togs emot, utan hur talarlistan såg ut. Fi började med att argumentera för sin motion och därefter är det brukligt att någon representant från majoriteten föredrar kommunstyrelsens svar. Inte här. Istället för ett skolborgarråd klev en moderat ledamot i Trafiknämnden (!) upp i talarstolen och fyrade av en bredsida mot motionen. Det var Ulla Hamilton, VD för den mäktiga branschorganisationen Friskolornas Riksförbund. Att inte moderaterna eller det blågröna styret i Stockholm ser det olämpliga i detta är häpnadsväckande.

Kommunallagen jävsregler är visserligen inte glasklara när det gäller fall med en VD i en branschorganisation som påverkas av ett beslut, men som det står i standardverket Kommunallagen med kommentarer och praxis, femte upplagan, kapitel 5 Fullmäktige, sid 338:

I äldre motiv har man därför utgått från att den förtroendevalde själv frivilligt ska avstå från att delta i ärenden vid sådana intressekonflikter framför att ådra sig misstanken att handla i eget eller annans intresse, s.k. grannlagenhetsjäv eller intressejäv. Dessa uttalanden bär alltjämt vara vägledande.

I sak lät Hamilton också mer som en försvarare av friskoleföretagens intressen än en moderat. Det är faktiskt sällan moderater säger emot om att bryta segregation utan det brukar handla om hur det ska göras. Hamilton var här rakt på sak. Det är inte alls säkert att det var bra med blandat elevunderlag. Det är förstås svårt att veta varför Hamilton var så het på att debattera denna motion, men hon såg i alla fall till att sätta tonen i debatten. Risken att någon annan från det blågröna styret skulle gå upp och framstå som ”soft on blandade elevgrupper” minskade nog betydligt.

Talarlistan från Stockholms stads webbsändning.

Men sen kom väl i alla fall skolborgarrådet in i debatten? Nej, nej. Nästa borgerliga representant var Claes Nyberg från centerpartiet. Han gjorde ett stort nummer av att det inte är skolval som driver segregation utan boendesegregation. Lite märkligt argument i en debatt om en motion som faktiskt handlade mer om boendesegregation än något annat. Kanske kan vi skylla på att timmen var sen? Claes kan nämligen Friskolornas Riksförbunds argument i sömnen. Han var själv VD där fram till november 2014.

Hur stark välfärdsföretagarlobbyn är i politiken underströks alltså med nästan komisk precision den där kvällen i Stockholms stadshus. Vad Nyberg gör idag? Han är t.f presschef på nätläkarbolaget KRY.

Först därefter kom det ansvariga skolborgarrådet, Isabel Smedberg-Palmqvist från liberalerna upp i talarstolen. Då var det i praktiken redan för sent att få debatten att handla om motionens egentliga ämne – skolsegregation.

Är inte det här åtminstone lite skämmigt för borgerligheten? Fanns det ingen politiker som kunde argumentera utifrån en principiell ståndpunkt utan att vara knuten till den bransch som enligt Friskolornas riksförbund hotades av motionen från Fi? Fanns det ingen som kan påpeka risken för att skada förtroendet för den folkvalda demokratin?

Och ja. Jag vet såklart vad jag kommer få för mothugg. Jag har provat den här sortens debatter förut.

– Men facket då?

Jo. Jävsreglerna gäller alla. Att VD för Friskolornas riksförbund tar täten i en kommunfullmäktigedebatt om skolsegregation saknar dock motsvarighet. Det kan inte jämföras med att en fackligt aktiv, eller ens en lokal ombudsman deltar i en debatt om arbetsmiljön i t.ex. hemtjänsten. Det som hände i kommunfullmäktige den där kvällen var som att Lärarnas Riksförbund skulle gå upp i en kommunfullmäktigedebatt om budgeten för lärarlöner. Alla skulle inse hur olämpligt det vore.

Partier som vill försvara dagens skolsystem måste skärpa sig och göra det med egna argument. Det var väl inte meningen att vinstintressena i skolan skulle ta över politiken också?

Debatten kan ses här.