Osäljbar berättelse om skolpolitik

Jag ogillar egentligen försäljningsmetaforer när det gäller politik, men ni förstår vad jag menar. Om man ska motivera ett förslag behövs det en berättelse som väljaren kan förstå, ta till sig och förhoppningsvis hålla med om. Det folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skrev i NU för ett par veckor sedan var inte en sådan berättelse och jag skrev därför inlägget nedan. Det publicerades i den folkpartiet närstående tidningen NU som utkom 2013-04-25.

(Uppdaterad 2013-05-01: Inlägget jag svarade på finns här.)

Tina Acketofts berättelse fungerar inte

Tina Acketoft, folkpartiets gruppledare i utbildningsutskottet skriver i NU nr 14 om vad som är fel med skolan. Det mesta beror på socialdemokraterna. Det handlar om ”utbildningsväsendets socialistiska utformning”, om hur ”svenska lärare utbildades med östtyska ideal”, ”flitigt utbyte med DDR” och ”skolans vänstervridning”. Till detta kommer ”kommunerna” som snabbt förstörde det som var kvar och vi får läsa att ”som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna heller undervisa”.

Som analys och grund för åtgärder är jag tveksam till att hennes historieskrivning. Den är delvis felaktig och saknar viktiga delar. Men viktigast: jag tror inte att hennes berättelse går att sälja.

För det första. När vi går till val nästa år har Sverige styrts av borgerliga regeringar under 17 av de senaste 40 åren. Det här vet väljaren.

För det andra. Historieskrivningen bortser helt ifrån en av de mest omvälvande förändringarna av skolan under perioden: nya betygssystem och läroplaner. Vi folkpartister diskuterar sällan konsekvenserna av det nya betygssystem som beslutades av regeringen Bildt och senare justerades något av Göran Persson. En del i det nya betygssystemet var att kriterierna för betyg skulle utformas lokalt och ett stort arbete sattes gång. På statligt initiativ. Jag satt själv i skolstyrelsen i Vallentuna från 1996 och kunde se hur mycket lärartid som gick åt till dessa lokala betygskriterier. Modellen har för övrigt senare kritiserats för att underminera rättvisa betyg (avhandling av Jörgen Tholin bland annat).

En annan sak med det nya betygssystemet var att det i ett slag gjorde att vi fick många elever som blev underkända. Det var samhället oförberett på. Misstaget var att inte göra analysen att det skulle ha krävts antagligen både mer resurser och bättre förberedelser för att snabbt lyckas med de elever som tidigare fått betyget 1.

Att det nya betygssystemet kunde ha varit bättre förberett illustreras tydligt av att nästa borgerliga regering – bara en dryg skolgeneration senare – rev upp systemet och införde ytterligare ett nytt.

För det tredje. Idag går 25 procent av eleverna i gymnasiet och 12 procent av eleverna i grundskolan i fristående skolor. Den är en dramatisk förändring från det tidiga 90-talet och den verkliga ”elefanten i rummet” i folkpartiets nuvarande retorik om skolan. Friskolorna finansieras med skolpeng som de får av respektive kommun, men kommunen i sig har inget inflytande över friskolan, inget uppföljningsansvar och ingen insyn. Så frågan är vad vi menar med att förstatliga skolan? Att ansvaret flyttas från kommunerna är tydligt och bra och det kommer att ha inverkan på alla som går i kommunala skolor. Men hur blir det med friskolorna? Med tanke på den stora väljarbas i städerna som har sina barn i fristående skolor är detta en närmast akut fråga att svara på.

Ett svar skulle kunna vara att de fristående skolorna i praktiken är statliga redan idag då de lyder under Skolinspektionen. Följdfrågan då blir om vi är nöjda med lärarnas status och om de resultat och den likvärdighet som friskolorna uppvisar är vad vi önskar oss.

Lärarförbundet visade tidigare i år att lönerna i de fristående gymnasierna i genomsnitt är 1700 kronor lägre per månad än i de kommunala. Samtidigt är lärartätheten 6,9 lärare per 100 elever mot 8,9 i de kommunala. När SVT granskade andelen behöriga lärare i januari 2012 hittade man (efter att ha räknat bort skolor med färre än 30 elever) 149 skolor i landet där andelen behöriga lärare var lägre än 60 procent. Av dessa var 114 friskolor och 35 kommunala. Tina Acketofts resonemang om att det var kommunaliseringen ledde till att ”vem som helst kunde anställas som lärare” haltar betänkligt.

Vår skolpolitik behöver en bättre berättelse!

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna samt i sammanlagt 6 år ledamot av skolstyrelse/barn- och ungdomsnämnd

Stolthet finansierar inte välfärden

Jag blir förbannad. Ekot avslöjade igår att Spotify-grundaren och nyvalde styrelseledamoten i TeliaSonera Martin Lorentzon undkommit stora belopp i skatt genom en företagskonstruktion där aktier flyttats mellan bolag i Luxemburg och Cypern. Inget olagligt tycks ha förekommit, men jag tror att alla inser att ordningen i längden är helt orimlig. Om de som tjänar riktigt stora pengar – Skatteverket beräknade enligt Ekot skatten som Lorentzon undkom vid bara en affär till 60 miljoner kronor – slutar betala skatt försvinner legitimiteten i skattesystemet. Skatteverkets ansträngningar för att minska svartarbete bland småföretagare och privatpersoner kommer att te sig helt orimliga för vanliga medborgare.

Saken kommenteras i Eko-inslaget av Kristina Ekengren, kansliråd på finansdepartementet. Hon var dessutom ordförande i TeliaSoneras valberedning och hade i den rollen kännedom om Lorentzons skatteupplägg.

Som borgerlig väljare och tidigare kommunpolitiker har jag lärt mig vikten av att hushålla med skattepengar, men också hur viktigt det är att faktiskt få in de pengar som krävs för att finansiera välfärden. När pengarna är slut går det inte att driva skolor och sjukhus på välvilja och ambition. Eller stolthet, vilket Kristina Ekengren tycks tro. Istället för att ta chansen att prata om vikten av att täppa till kryphål i form av olika skatteparadis så säger hon att Martin Lorentzon är ”lite unik” och att vi borde vara ”stolta över att honom i Sverige”. Det klart vi kan vara stolta, men jag är ledsen Kristina. Stolthet betalar inte kostnaderna för välfärden. Stolthet betalar inte heller kanslirådslöner. Till det behöver vi skatteintäkter.

Regeringen talar gärna om utbildning och företagande och hur framtiden ska räddas genom spetskompetens och framgångsrika entreprenörer. Om vi ska finansiera utbildning och välfärd för dessa utan att sedan kräva att de faktiskt betalar skatt vet jag många borgerliga väljare som kommer att se sig om efter mer konsekventa företrädare.

Med vänner som Kristina Ekengren behöver alliansregeringen inga fiender. Slaget torde vara förlorat.

Om friskolan var en vårdcentral – återpublicerad i Dagens Arena

Även nättidningen Dagens Arena publicerade idag den artikel där jag jämför styrmedlen för  friskolor och vårdcentraler, först publicerad i UNT i morse. I praktiken kan man säga att vårdcentralerna styrs med en ersättning som beror inte bara på antal brukare utan också på mängden levererad vård och vårdtyngd. Omsatt till skolan skulle motsvarande system ge en skola som fick ersättning inte bara per elev utan också baserat på hur mycket undervisning som varje elev erbjuds. Därtill skulle skolor där elevunderlaget motiverar det kunna få extra medel för att kompensera för föräldrars utbildningsbakgrund, språksvårigheter eller sociala problem. Alla tre faktorer som erkänt gör det svårare för skolan att uppnå målen. Det för övrigt inte alls omöjligt att genomföra. Sedan många år har Skolverket och dess efterföljare redovisat statistik med ”förväntade” resultat baserat på bland annat ovan nämnda faktorer.

 

Ett anständigt beslut av kommunfullmäktige

Något senkommet. Uppsala kommunfullmäktige ändrade förslaget till lokala ordningsföreskrifter vid sitt möte i förra veckan. Insamling av pengar skulle enligt förslaget inte kräva tillstånd om ”insamlingen sker passivt i samband med framförande av gatumusik”. Underförstått: ”vanligt” tiggeri utan musik skulle bli en fråga för polisen. Lyckligtvis blev beslutet annorlunda, ett litet men viktigt ord sköts in så att tillstånd inte krävs om ”insamlingen sker passivt eller i samband med framförande av gatumusik”.

 

Om friskolan var en vårdcentral – debattinlägg i UNT

I UNT idag har jag en text som resonerar kring de ekonomiska styrmedlen och hur de påverkar verksamheten, vinstnivåerna och innehållet. Med ett exempel där jag jämför en friskola med en vårdcentral vill jag visa att det inte nödvändigtvis är friskolesystemet i sig som är orsaken till problemet med höga vinstnivåer. Jag tror att med ett styrsystem motsvarande det vi har för vårdcentraler så hade situationen varit annorlunda. När Jan Björklund nu tagit upp diskussionen om att återinföra timplanen för att säkra rätten till undervisningstid är en av orsakerna den avgjort mindre mängden lärarledd undervisning som elever får på en del friskolor. Självklart är timplan en väg att gå, men exemplet med vårdcentralen visar att styrmedlen i sig hade kunnat utformas annorlunda.

Visst skulle ett friskolesystem med lägre vinstpotential locka färre företag, det tror jag vi ska vara öppna med, men jag vill visa att man utan att förbjuda vinst faktiskt kan uppnå rejäla förbättringar genom att låta skolan låna idéer och kunskaper från vårdsektorn där man helt uppenbart har större erfarenhet av hur man styr verksamhet i privat regi med hjälp av avtal.

 

Att moderaterna har så svårt att förstå marknadsekonomi

Nu är vi där igen. Moderaterna gör vinst i välfärden till en jämställdhetsfråga. Eller försöker.

En del debattörer på vänsterkanten vill ”förbjuda” vinst när skattepengar är inblandade, men inte om det gäller byggen, mat eller it-tjänster. Det är märkligt. Lika märkligt och än mer förvånande är det när borgerliga debattörer jämställer vinst på skolverksamhet med vinst på exempelvis ett skolbygge.

I artikeln, som är ett svar till vänsterpartiet, skriver moderaterna Ulrika Karlsson (riksdagsledamot) och Nina Lagh (landstingsråd)  flera helt korrekta saker, inte minst att även personal i vården tjänar på att det finns flera arbetsgivare att välja på. Men sen kommer det:

”Varför är det enligt Vänsterpartiet okej för ett företag med manlig vd, som säljer teknisk utrustning till sjukhuset att gå med vinst, men inte för företaget med kvinnlig vd, som kopplar ihop den tekniska utrustningen med den sjuke patienten?”

Alldeles frånsett schablonbilden av vem som är vd var (i välfärdsföretagen är 80 procent av de anställda, men bara 40 procent av cheferna, kvinnor enligt Dagens samhälle) så är det här helt snurrigt. Företaget som säljer teknisk utrustning agerar på en verklig marknad. Landstinget gör en upphandling och sätter upp en kravspecifikation. Alla företag som vill kan lämna offert och landstinget väljer den leverantör som till bäst pris uppfyller kraven. Leverantörerna konkurrerar med pris och kvalitet. Landstinget gör bedömningen och tar ansvaret. Om leverantören i detta scenario gör en vinst så är det tämligen okontroversiellt. Marknaden säkrar att marginalen inte blir orimlig.

Vård som handlas upp i priskonkurrens skulle fungera på samma sätt, men idag är modellen med sådana upphandlingar snabbt på väg ut. Istället råder etableringsfrihet inom ett regelverk där politikerna bestämt priset och utvärderingen av kvalitet läggs på brukaren. Hur moderaterna kan jämföra detta med verksamhet som handlas upp i riktig priskonkurrens är svårbegripligt. Milt sagt.

Om den tekniska utrustning Ulrika Karlsson och Nina Lagh skriver om handlades upp på samma sätt som vård enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem – en lag om etableringsfrihet) så skulle affären ha sett ut så här:

  1. Först skulle landstinget ha satt upp en specifikation.
  2. Därefter skulle landstinget ha bestämt priset.
  3. Sen skulle alla leverantörer som ville få leverera.

OK, någon sorts ersättning ”per användningstillfälle” skulle säkert bli fallet, men ni förstår poängen. Lägg till en svag uppföljning av vad som faktiskt levereras och möjligheterna till höga vinster blir stora.

Det är besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.

Väljarna är inte dumma. Den som på allvar kan presentera ett sätt att långsiktigt finansiera och styra välfärd på ett sätt som ger både legitimitet och valuta för skattepengarna samtidigt som valfriheten bibehålls vinner valet.

 

Märklig motivering till lokala ordningsföreskrifter om tiggeri

Uppdatering:
Kommunfullmäktige tog till slut –  efter initiativ från fp – ett anständigt beslut i frågan. Nedan skrevs baserat på kommunstyrelsens beslut.

På kommunfullmäktige i Uppsala ska ett förslag till lokala ordningsföreskrifter upp till beslut. En skrivning om insamling av pengar fångade mitt intresse, dels därför att polisen i sitt remiss-svar helt ville stryka paragrafen, dels därför att detta är en fråga där centern i Uppsala gjort sig kända för hårda tag.

Förslaget har i alla fall tagit sig igenom kommunstyrelsen och kommunledningskontoret skriver i sin kommentar till förslaget bland annat följande: ”tiggeri blir tillståndspliktigt om det bedrivs mer aktivt genom att man går runt och samlar in pengar”. Tanken är alltså inte att förbjuda ”vanligt” tiggeri där någon sitter still och ber om pengar. Om man ska tro kommunledningskontoret.

Läser man själva förslaget är det dock svårt att förstå hur kommunledningskontoret kunnat göra en sådan tolkning. 46

För mig är förslaget glasklart. Insamling av pengar utan tillstånd är bara tillåtet för skolklasser eller när det sker i samband med gatumusik. ”Vanliga” tiggare blir föremål för polisens insatser.

Jag hoppas att förslaget ges chans till omarbetning. Antingen genom att stycket stryks i kommunfullmäktiges behandling av förslaget (vilket polisen vill) eller genom att det återremitteras.

Hela handlingen finns att läsa här.

 

Godtroheten hotar LSS – debattinlägg i Dagens Arena

Nättidningen Dagens Arena hade i förra veckan en granskning av vinstnivåerna inom personlig assistans enligt LSS. Av något märkligt skäl talas det tyst om dessa, också bland vinstmotståndare. Orsaken är oklar, men kanske vill man inte riskera att få sin förmodade välvilja till LSS ifrågasatt. Jag tror att det är kontraproduktivt. Vi som tycker att LSS är viktigt måste kunna stå upp och föreslå saker som rättar till de fel och brister som uppenbarligen finns. Alternativet är att villkoren för brukarna försämras. Om detta skriver jag idag i Dagens Arena.

 

Lamt försök till vinstförsvar med nordiska argument

Svenskt Näringslivs Anders Morin förvarade i en artikel i UNT igår möjligheterna till vinstuttag i vård, skola och omsorg med hjälp av en nordisk studie. Argumentet är att det är likadant i våra grannländer. Jag har flera problem med resonemanget.

För det första är det för de flesta medborgare och skattebetalare inte vinst i sig som är problemet (även kommunala verksamheter ska enligt kommunallagen budgetera för ett överskott) utan nivån på vinsterna. Morin konstaterar i sin artikel att vinst är tillåtet inom sjukvård och äldreomsorg i både Danmark, Norge och Finland. Om ersättningsmodeller och vinstnivåer sägs dock inget.

För det andra bortser Morin helt från frågan om om etableringsfrihet. Det är stor skillnad på privata företag som handlats upp i konkurrens och en situation med etableringsfrihet där vilket företag som helst äger rätt att etablera sig. I rapporten som artikeln baseras på (den kom för övrigt redan i december) sägs inte mycket om detta. Mest detaljer finns om vården i Danmark. Där har ”medborgarna har rätt att fritt välja en husläkare med praktik inom ett avstånd på 5–15 km från bostaden”. Det råder inte heller någon etableringsfrihet utan ”antalet allmänläkare i varje region är reglerat”!

De olika förslag till vinstbegränsning som lagts fram i Sverige ter sig ytterst modesta i jämförelse och eftersom Svenskt Näringsliv redan dundrat om löntagarfonder och planekonomi undrar jag vilka kraftuttryck de skulle ta till om något liknande skulle föreslås här. Jag som bor norr om Björklinge skulle förresten inte kunna välja en husläkare i Uppsala. Inte i Tierp heller för den delen. Och sannolikt skulle det inte  finnas så många husläkare att välja på inom 15 km radie ute på landet.

Det är för mig fullständigt obegripligt att Svenskt Näringsliv använder det danska exemplet för att försvara vinstuttagen i den svenska välfärden. Antagligen hoppas man att ingen ska läsa den egna rapporten.

På pluskontot måste jag dock säga att jag är glad över att Svenskt Näringsliv står upp för gemensamt finansierad välfärd och avvisar möjligheterna till avgiftsfinansierade skolor.

 

Borgerlig tillnyktring om friskolor

Tre företrädare för moderata studenter i Uppsala föreslog i UNT igår central rättning av de nationella proven. På så sätt vill de råda bot på problemen med betygsinflation i allmänhet, men framför allt vill de rätta till vad som beskrivs som ”icke försumbart problem som följt av friskolereformen”, nämligen att överbetyg generellt sett är vanligare i friskolor.

Jag har själv skrivit om problemet som ett av flera med hur friskolereformen konstruerades och tycker att företrädarna för moderata studenter är på rätt spår, även om deras förslag inte råder bot på skillnaderna mellan betyg på det nationella provet och slutbetyget. Ytterst handlar det ju om att betygssättning måste ses som en form av myndighetsutövning. Samtidigt är betyg en av de viktigaste ”konkurrensfaktorerna” för en skola idag, oavsett om den är kommunal eller drivs i privat regi. Så egentligen är frågan, hur garanteras rättvisande  slutbetyg om de sätts av en skola som har ekonomiska incitament att sätta höga betyg?

Men visst, central rättning vore ett steg i rätt riktning och skulle dessutom ha den positiva sidoeffekten att värdefull lärartid kunde frigöras till annat. Detta förutsatt att resurser tillförs för central rättning.

När jag gav mig in i debatten om vinster i välfärden i oktober 2012 skrev jag att det nu var ”gör om, gör rätt” som gäller. Det gläder mig att den insikten nu sprider sig i borgerligheten.