Rent hypotetiskt

– Ställ inte hypotetiska frågor! Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och ledare för det svenska valforskningsprogrammet ryter till. Han har så rätt. Frågan ”om det vore val idag” är en hypotetisk fråga. Vi vet med säkerhet  att det faktiskt inte är det.

Den till synes ändlösa ström av opinionsundersökningar som refereras varje vecka har också skiftat karaktär. Undersökningar görs inte alltid längre i form av intervjuer utan genomförs som webbenkäter. En av de flitigast refererade är den av Aftonbladet inköpta månatliga undersökningen från United Minds. Där handlar det om en undersökning i form av ett formulär på webben som besvarats av i allmänhet ca 1500 personer, varav oftast runt 12 procent är osäkra. För partierna runt 4 procent handlar det om 60 personer som har svarat medan hela 180 är osäkra. Hur stort bortfallet varit i undersökningen redovisas inte alls.

Nu tycker jag inte att opinionsundersöknignar är ett problem i sig. Nej, problemet är att det mediautrymme som går åt till rena spekulationer vecka efter vecka hade kunnat användas till att rapportera och analysera om aktuell politik istället. Det finns riktiga problem som kräver lösningar. Vem-som-tar-vem baserat på ett hypotetiskt valresultat är just nu inte ett av dem.

Fp-kommunalråd kritiserar läx-RUT

Mohamad Hassan, kommunalråd med ansvar för gymnasiet och dessutom vice ordförande i kommunstyrelsen skriver idag kritiskt om läx-RUT i Uppsala Fria.

Såvitt jag kan se är Mohamad den högste fp-företrädaren hittills som öppet kritiserar reformen. Med tanke på att han ansvarar för gymnasieutbildningen i rikets fjärde största stad är det här tung kritik.

Mitt eget försök att få svar från partiets företrädare i riksdagen har hittills varit verkningslöst.

Debattinlägg om fp och läx-Rut i UNT

Idag 2013-01-15 skriver jag kritiskt om läx-RUT och folkpartiets tystnad i frågan på UNT:s debattsida. Motståndet mot reformen har varit stort (kompakt) från liberala ledarskribenter och jag har letat efter någon positiv kommentar från fp som kunnat förklara varför man röstat ja. Förhoppningsvis kommer det sådana svar nu. Eller ännu hellre, ett besked om att fp ska arbeta för att ta bort skattesubventionen för läxhjälp.

 

Kan de äldre lastas för dåliga arbetsvillkor i hemtjänsten?

Igår rapporterade flera tidningar om en undersökning från fackförbundet Kommunal som visade att flera företag med kontrakt inom hemtjänsten saknade kollektivavtal och/eller på andra sätt erbjöd vad som måste kallas förvånande dåliga arbetsvillkor. Så dåliga faktiskt att arbetsgivarorganisationen Almega ansåg att konkurrensen sätts ur spel.

Förbundsdirektör Inga-Kari Fryklund på arbetsgivarorganisationen Almega säger till Sveriges Radio att resultatet blir lägre framtida pension för de anställa. Samtidigt skapas en snedvriden konkurrens mellan företagen.

– Det blir svårt för företag som gör avsättningar till pensioner och följer kollektivavtalen, eftersom de kan få ett högre kostnadsläge än dem som inte följer avtalen, säger hon.

Det moderata äldreborgarrådet i Stockholm, Joakim Larsson, såg dock inga sådana problem. I UNT 29/12 säger han ”Att förvägra någon att välja ett visst bolag bara för att det inte har kollektivavtal faller på sin egen orimlighet. De äldres val väger tyngst.”

Läs den sista meningen igen. Joakim Larsson menar alltså att han inte har något som helst ansvar för arbetsvillkoren hos dem som avlönas av de skattepengar du och jag betalar för en värdig omsorg av äldre. Nej, han lägger hela ansvaret på de äldre.

Tyvärr är inte Joakim Larsson unik. Här i Uppsala använder moderaterna och kd samma argumentation. Vänsterpartiet ställde i en debattartikel flera relevanta frågor om hur det kunde komma sig att hemtjänsten i Uppsala hamnat på plats 239 av 290 i en undersökning om de äldres nöjdhet.  Svaret från kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Mats Hansén, ordförande respektive vice ordförande i äldrenämnden, var att om de äldre ”av något skäl skulle vara missnöjda har de möjligheten att när som helst byta till en annan utförare”. Slutsatsen måste bli att de är för få äldre som gjort detta och att det är därför Uppsala placerar sig så lågt.

 

 

Oroande kostnadsökning

Nu ökar kostnaderna för besök i primärvården kraftigt i Uppsala län. Så kraftigt att det blir ett underskott på 30 miljoner i budgeten, trots att man redan från början räknat med en ökning av antalet besök. Det är svårt att entydigt ha en uppfattning om detta. Om ökningen av besök i primärvården t.ex. beror på att akutmottagningarna avlastats så är det positivt, om akutbesöken ligger kvar på samma nivå, eller till och med ökar är det tvärtom. Hur det är med den saken redovisas inte i UNT:s artiklar. Det är å ena sidan positivt att antalet besök till preventivmedelsrådgivning ökar, men å andra sidan måste den totala ökningen av antalet besök i primärvården, enligt UNT 7 procent under 2010 och 9 procent 2011, vara en källa till oro.

När vi infört etableringsfrihet, ökad tillgänglighet och ett ersättningssystem där vårdcentralerna får betalt efter antalet besök behöver man bara grundläggande kunskaper i företagsekonomi för att förstå att systemet i sig genererar fler besök. Att det blir lättare för mig som arbetar dagtid att träffa en läkare på kvällstid är bra, men om det dessutom leder till att jag börjar överkonsumera vård är det dåligt.

Överkonsumtion är i princip aldrig bra, men det är extra dåligt när det sker på skattebetalarnas bekostnad. Om landstingspolitikerna i Uppsala är åtminstone lite oroade över utvecklingen (vilket jag hade hoppats) så var det inget de ville utveckla i tidningen. Nej, där var alla nöjda med att budgeten spruckit, såväl majoritetsrepresentanten (kd) som oppositionens (mp) och (s).

I Stockholm har man haft samma system längre än Uppsala och där tas problemet nu på allvar. Samtidigt visar det sig i Stockholm att  trots den kraftiga ökningen av antalet besök i primärvården (33 procent från 2007 till 2011, under samma tid ökade befolkningen med sju procent enligt UNT) så ökar ändå besöken på akutmottagningarna explosionsartat.

Det ter sig som att systemet med vårdval, pengfinansiering och etableringsfrihet i sig genererar ett ökat behov av vård, och som systemet är utformat skaffar landsting och kommuner fram de pengar som behövs. Frågan är dock hur prioriteringen som alltid måste göras när det kommer till skattemedel ser ut. När kostnaderna för skattefinansierade verksamheter som ersätts per besök ökar kraftigt måste pengarna tas från något annat. Risken är då stor att det blir till exempel LSS-verksamhet och mer komplicerad vård som får stryka på foten. Eller, om man så vill, sjukvård för friska på bekostnad av de som har verkliga behov.

Jag hoppas att politikerna i landstinget tar detta dilemma på stort allvar.

Politiker nära verksamheten har en annan förståelse för vinstfrågan

Tidningen Dagens Samhälle har låtit göra en undersökning bland kommunpolitiker och kommit fram till att det även bland de borgerliga finns en majoritet som vill begränsa vinstuttagen i välfärdssektorn. Undersökningen refereras av Dagens Arena. Min kommentar nedan.

I en undersökning med 1700 lokalpolitiker ingår av naturliga skäl ganska få deltagare från de mindre borgerliga partierna. Det gör det svårt att dra långtgående slutsatser för enskilda partier men för borgerligheten som helhet är siffrorna intressanta.

Vinstdebatten handlar om en helt skattefinansierad bransch utan priskonkurrens, det vill säga där priset sätts av politiker. Att en sådan bransch hamnar högt på listan över näringslivets högsta rörelsemarginaler är inte rimligt. Det inser antagligen väljarna, och undersökningen visar att det gäller också för en majoritet av de borgerliga kommunpolitikerna.

Sannolikt ställer sig också allt fler kommun- och landstingspolitiker frågan ”har vi råd?”. Mycket pekar nämligen på att de nuvarande systemen för etableringsfrihet i sig är kostnadsdrivande. Dels blir det svårare att planera kapacitet och lokaler, dels visar erfarenheter från Stockholm att antalet besök hos läkare och vårdcentraler ökar som en direkt följd av ersättningssystemen. Detta utan någon koppling till hälsoläget. En kommun- eller landstingspolitiker måste, oavsett parti, få pengarna att räcka till.

 

Skilj på upphandling och pengfinansiering – debattinlägg i Tidningen NU

Tidningen NU hade för ett par veckor sedan en ledarkommentar till debatten om vinster i välfärden som jag tyckte saknade ett resonemang om skillnaden mellan upphandlad och pengfinansierad verksamhet. Idag publicerades mitt svar, som återges i sin helhet nedan då Tidningen NU ej utges på nätet.

Det är inte upphandlade verksamheter som är problemet

I ledaren i NU 43 skriver Jan Fröman om argumenten för att lägga undan debatten om vinst i välfärden och gör en bra redogörelse för varför. Problemet är att argumenten gäller endast för upphandlad verksamhet. Där är det helt riktigt så att det knappast kan bli några övervinster, så länge det sker en upphandling i fungerande konkurrens och att denna följs upp ordentligt. Det gäller oavsett om upphandlingen gäller drift av ett äldreboende eller bygget av detsamma. Viktigast är dock att Jan Fröman pekar på det faktum att vid offentlig upphandling finns det både ett avtal att följa upp och ansvariga politiker som medborgarna kan ställa till svars. Ledaren slutkläm lyder: “Att hålla beslutsfattarna, våra förtroendevalda, ansvariga för vård, skola och omsorg är betydligt viktigare än att kräva att Carema ska gå med förlust.“ Exakt så är det, och här ligger kärnfrågan i den nu pågående debatten om vinster:

Allt mer av gemensamt finansierad verksamhet inom vård skola och omsorg drivs i privat regi utan upphandling. Det innebär att medborgaren inte längre företräds av någon stark avtalspart på köparsidan som kan säkra kvalitet och att avtalet följs. Politiken har abdikerat.

När det gäller friskolor sker alltså ingen offentlig upphandling, utan i praktiken gäller (inom vissa ramar) etableringsfrihet och alla skolor som etablerar sig i en kommun får samma peng per elev. Kommunen har inget avtal och kan inte ställa krav på en friskola utan det lämnas helt till den enskilda familjen. Den medborgare som till äventyrs (alldeles oavsett om hon eller han har barn i skolan eller ej) tycker att det är viktigt att skattepengarna ska säkra att det finns ett skolbibliotek också på en friskola har ingen politiker att gå till. Detsamma gäller verksamheter inom den så kallade lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) även om möjligheterna att ställa avtalade krav är bättre.

I en upphandlad verksamhet skulle den skola som tänkt sig ha mindre personal också ha lagt ett lägre bud för att vinna upphandlingen, men med det nuvarande systemet får alla skolor samma peng, oavsett personaltäthet. Det här inbjuder till osunda uttag av skattemedel och bristande kvalitetsuppföljning. Att det finns konkreta problem visar inte minst Lärarnas Riksförbunds granskning från i januari i år. Fem friskolekoncerner med en sammanlagd omsättning av 2,2 miljarder hade under 2010 en genomsnittlig rörelsemarginal om 8 %. Hela denna marginal delades inte ut till ägarna, men av boksluten framgår att de fem friskolekoncernerna innan resultatet räknades fram tillsammans hade betalat 125 miljoner kronor, eller över 5 procent av omsättningen, i koncernbidrag till sina ägare. Sammanlagt har alltså mer än 13 procent av omsättningen gått till annat än skolverksamhet.

Jag menar att vi måste kunna se väljarna i ögonen och säga att det inte blev som vi hade tänkt. Vi måste helt enkelt hitta ett sätt att handla upp skolor så att vi samtidigt kan få valfrihet, konkurrens, effektiv användning av skattemedel och möjlighet att ställa politiker till ansvar. Det innebär att systemet för ersättning till friskolor måste göras om och på samma sätt måste LOV omprövas.

Johan Enfeldt, Björklinge
tidigare bland annat ordförande och gruppledare för fp i Vallentuna