Johan Enfeldt

Nej, socialdemokrater i landstinget. Det här blev väl inte så bra?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Efter landstingsfullmäktige i Uppsala i onsdags spred Socialdemokraterna, som alltså innehar posten som landstingsstyrelsens ordförande, en bild med texten: ”Nu blir det stopp för dubbla avgifter för den som åker ambulans till akuten. Vi ska ha en sjukvård för alla. Som patient ska man inte behöva betala avgift för både ambulansresan och besöket på akuten. Håller du med? Dela!”

Bilden som socialdemokraterna spred på Facebook.

Som att socialdemokraterna avskaffar en avgift som funnits. Som att det fanns andra partier som tyckte det var rimligt med dubbla avgifter för ambulans och akut.

Sakläget är följande:

Idag finns inte någon avgift för ambulanstransport.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville införa ett system med avgift för både ambulans och akut.
Liberalerna stödde förslaget om en avgift för ambulans, men med villkor att det då inte skulle tillkomma en avgift för besöket på akuten.

Ja. Och så Vänsterpartiet. De valde den enkla populistiska vägen och ville inte ens diskutera saken.

Liberalerna anser att det ska vara en patientavgift när det handlar om vård och därför tycker vi att en avgift för ambulans är rimlig. Det var länge sedan ambulans handlade om enbart snabb transport. Däremot ville vi alltså inte ha både en patientavgift för ambulans och en avgift när man kom fram till akuten. Detta blev vårt yrkande i landstingsstyrelsen. Vi förlorade. Socialdemokraterna stod fast vid att det skulle vara dubbla avgifter.

Ur protokollet från landstingsstyrelsen.

När frågan kom till fullmäktige hade de rödgröna ändrat sig och valde att gå på vårt förslag. Bra för landstinget. Bra för invånarna. Bra för det politiska samarbetsklimatet. Trodde vi. Lena Lundberg (L) var upp i talarstolen och redogjorde för vår åsikt och tackade socialdemokraterna för att de ändrat sig. Därmed trodde jag att alla skulle vara nöjda. (OK, utom vänsterpartiet, men de lämnar vi därhän.)

Bilden som socialdemokraterna spred är i ljuset av detta djupt ovärdig. Den sprider en bild av att socialdemokraterna avskaffat en avgift som funnits. Det är inte sant.

Ett parti som istället skrivit följande till sina sympatisörer hade haft min respekt:

Vi har lyssnat på kritiken och backar från vårt förslag. Vi behöver införa en avgift för ambulanstransport, men vi ska inte ha dubbla avgifter för ambulans och akut.

Det här var minst sagt tvärtom. Socialdemokraterna försökte antyda att de nu avskaffade något ont som den andra sidan infört. Priset för detta är högt:

En missad möjlighet att föra ett relevant politiskt samtal med både medborgare och andra partier om avgifter i skattefinansierad verksamhet.
Fördummad politisk debatt. Jag vet inte hur s-ledningen resonerar, men jag tror att väljarna är smartare än så här.
Försämrat politiskt samarbetsklimat. För en socialdemokrati som regerar i minoritet tillsammans med miljöpartiet (efter att vänsterpartiet tydligt visat att de inte är ett parti som klarar ansvar) borde samarbete över blockgränsen stå högt på dagordningen. Att man inte tar chansen att uppmuntra till det när möjlighet finns är svårbegripligt för mig.
Svårare för samarbets- och lösningsorienterade företrädare i alla partier. En felaktig och överdriven bild av motståndaren försvårar möjligheten att vinna stöd för uppgörelser i de egna leden.

Jag har personligen värnat ett bra samarbete mellan Liberalerna och flera landstingsråd hos de rödgröna, främst Vivianne Macdisi och Bertil Kinnunen (s) samt Malena Ranch (mp). Mycket tyder på att framtiden kommer kräva mer samarbete över blockgränsen för att vi ska kunna styra landstinget och garantera en likvärdig vård och bra kollektivtrafik i länet. Jag är därför både besviken och oroad.

Ett parti som inte på ett anständigt sätt kan förhålla sig ens till sina egna förslag blir tyvärr svårt att samarbeta med. Det är illavarslande. Socialdemokraterna har nu ett ansvar att visa att de kan bättre.

Medborgarna har rätt att förvänta sig konstruktiva företrädare. Där har alla partier ett ansvar.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Sänkt pension var inte en del av vår vision

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Debattinlägg i Dagens Samhälle inför riksdagens omröstning om möjligheterna att ställa arbetsrättsliga krav i offentlig upphandling. I korthet tycker jag att mitt eget parti tillsammans med alliansen landat i fel slutsats.

Lite bakgrundsinfo till texten nedan.

Alliansens motion finns här. Den passage som min text skjuter in sig på är denna:

Allianspartierna motsätter sig därutöver helt förslaget som ger upphandlande myndigheter rätt att ställa arbetsrättsliga krav utöver den hårda kärnan, gällande exempelvis försäkringar, tjänstepension och annan ledighet än semester.

Liberalernas förslag om höjt bostadstillägg och citatet om det som kallas fattigpensionärer är från en debattartikel av bland andra Mats Persson, ekonomisk-politisk talesperson, och Barbro Westerholm, äldrepolitisk talesperson.

Källa vad gäller uppgiften om färdtjänst är denna text från DN och citatet från Almegas förbundsdirektör kommer från en radiointervju 2012-12-29.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Kömiljard eller antibiotikamiljard?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

I förra veckan uppmärksammade Folkhälsoinstitutet antibiotikadagen (18/11) och pekade bland annat på hur mycket mindre antibiotika vi skulle använda i den svenska vården om alla landsting kom ned i Västerbottens nivå. De ligger på 252 recept per tusen invånare, vilket trots att de är bäst i klassen är över det nationella målet på 250. Snittet i landet är långt högre med 328 recept.

Varför är det här viktigt? Jo, som Folkhälsoinstitutet skriver, bakterier som blir resistenta mot antibiotika kan innebära slutet för sjukvård som vi känner den. Läs mer i debattartikeln från liberalernas landstingsgrupp från i somras eller lyssna på Lina Nordquist, landstingsråd (L) i Uppsala, i klippet nedan.

Varför varierar då användningen av antibiotika så stort över landet? Från över 350 recept per 1000 invånare i Stockholm ner till 252 i Västerbotten? Friskare befolkning i Norrland? Nja. Jag tar fram statistiken för antibiotika-användning per landsting.

Statistik över antibiotika-användning per landsting. Ur Folkhälsoinstitutets rapport.

De som skriver ut mest är i tur och ordning Stockholm, Skåne, Uppsala, Gotland och Västmanland.

Jämför vi detta med SKL:s statistik för antalet besök ser vi ett besvärande mönster.

Antal läkarbesök per landsting. Från SKL. — Antal besök per landsting. Från SKL.

besok2antibiot — (I en tidigare version av detta inlägg angavs felaktigt att besöksstatistiken avsåg läkarbesök. Den visar alltså besök i vården totalt sett och inget annat. Tack SKL för påpekande.)

Även här är skillnaderna stora. I topp ligger Stockholm, Skåne, Gotland, Halland och Uppsala. Fyra av fem av dessa tillhör de som skriver ut mest antibiotika. Många besök sammanfaller med mer antibiotika. Om det därmed också finns ett direkt samband är förstås oklart, men Folkhälsomyndigheten skriver själva i sin rapport att det är svårt att bortse från överanvändning och hänvisar till rapporter som pekar på mycket stora skillnader i behandling av luftvägsinfektioner. Slutsatsen blir ett lakoniskt konstaterande:

The great variation between counties is probably not explained by differences in morbidity (Hedin K, Andre M, et al. 2006), but more likely explained by overuse of antibiotics.

Nu undrar ni hur det ser ut längst ner i tabellen? Jo, där återfinns bland de fem nedersta i båda fallen Norrbotten, Dalarna och Jämtland. Samma mönster. Färre besök, mindre antibiotika.

Vad vi gör vi då åt detta? Vi måste skifta fokus från att ensidigt titta på tillgänglighet till att se på vårdens effekter -positiva och negativa – i stort.

Uppenbart måste Stockholm, som sticker ut ordentligt både vad gäller vårdkonsumtion och antibiotikaförskrivning, göra något. Där har man i bred enighet beslutat att ändra ersättningsmodellen så att den styr mindre mot fler besök. Återstår att se om det också får effekt på Stockholmarnas antibiotikakonsumtion. Men det räcker inte att titta på Stockholm. Inget landsting klarar det nationella målet om 250 recept per 1000 invånare. Jag tror vi måste se frågan i ett större perspektiv.

För det första måste vi fundera över våra egna styrmodeller för främst primärvården. Kan vi göra något där för att stimulera minskad antibiotikaförskrivning? Jag tror att både organisation – mobila team, hembesök mm – och morötter i ersättningsmodellen kan fungera. Lite mer rakt på sak måste vi se till att sjuka människor tillbringar mindre tid med varandra.

För det andra måste vi efterfråga relevant statlig stimulans. Varför hade vi en kömiljard för att kapa köerna, men ingen antibiotikamiljard för att minska antibiotikaanvändningen?

Informationskampanj, sannolikt runt 1990

För det tredje måste vi satsa på folkbildning. Jag är gammal nog att minnas de gigantiska annons- och informationskampanjerna för att stoppa spridningen av HIV på 90-talet. Vi vet idag att de många gånger var kraftigt överdrivna, men de hade effekt. Vi var kort sagt skitskraja. Och krasst sett står vi inför ett mycket större hot nu.

Det behövs mer konkreta åtgärder i arbetet mot antibiotikaresistens. Och det måste börja kosta. Hellre pengar nu än i människoliv och lidande i framtiden.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Heder. Förtryck. Oskuldskontroller.

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Förr hösten drev jag efter att SVT:S Uppdrag granskning uppmärksammat fenomenet oskuldskontroller en snabb uppföljning av förekomst i vårt landsting. Det hade inte förekommit och ska inte få förekomma. Det kommer vi att följa upp. Liberalerna har ett brett program för att komma till rätta med konsekvenserna av hedersförtryck i vid bemärkelse. Tillsammans med Liberalernas landstingsgrupp i UNT idag.

Allt detta handlar om heder – om att kunna se oss själva i spegeln och veta att vi gör vad vi kan. Varje stängd dörr, varje begränsat liv och varje förlorad frihet är en skam för att samhälle som kan bättre. Ingen ska behöva drabbas av att samhället inte förstår. Ingen ska behöva leva med att vi kunde ha gjort mer.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Vi behöver hitta något bättre än startjobb. Debatt i Tidningen Nu

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

I veckans nummer av Tidningen Nu har jag ett debattinlägg där jag pekar på riskerna med Liberalernas förslag till så kallade startjobb. Artikeln finns inte på nätet, så därför kommer hela texten här. (Min rubrik löd ”Vi måste hitta en bättre modell än startjobb”, men redaktören valde att lyxa till den lite.)

Helt fel tänkt med startjobb

Vårt förslag om startjobb omfattar alla ungdomar upp till 23 och alla nyanlända i fem år. I korthet handlar det om att lönen ska vara 14-16 tusen kronor, anställningen befriad från arbetsgivaravgifter och utan rätt att teckna kollektivavtal. Jag tycker att det finns en rad problem med denna modell, även om jag instämmer i att vi behöver göra insatser för att fler ska få jobb. Här tycker jag att nackdelarna överväger.

Med startjobb får vi politiskt beslutade löner. Det är något helt nytt och mycket oroande. I förlängningen får vi avtalsrörelser där staten är en direkt ansvarig part, vi får medarbetare som i händelse av konflikt kommer att strejka mot regering och riksdag. Vi bygger med nödvändighet in risken för politiska strejker i systemet och frestelsen att skriva ”Höjda minimilöner” på valaffischerna. Ja, eller ”sänkta” om man tror sig vinna röster på det. Detta är skälet till att Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv så tydligt tog avstånd från förslaget.

leifö_di20160221 — Leif Östling i Dagens Industri 2016-02-21

Startjobbsmodellen är också en utpräglat kollektiv lösning. Samma för alla, oavsett behov. Jag hoppas att vi liberaler kan hitta mer individuellt anpassade lösningar. Långt ifrån alla under 23 har ju t.ex. svårt att få jobb.

Motargumentet då lyder ”men det här påverkar ju inte de jobb som redan finns”. Det är klart det gör. Om priset för arbetskraft sänks kommer arbetsgivarna i takt med att ny personal ska anställas att nyttja den lägre prisnivån. Det är enkel marknadsekonomi. Låt oss ta området personlig assistans. Där finns redan idag en konkurrens mellan å ena sidan bolag som betalar pension, försäkringar och följer regler enligt kollektivavtal, och å andra sidan bolag som har väsentligt sämre arbetsvillkor på en rad punkter. Staten pressar ersättningen – ibland med hänvisning till branschens lönsamhet – och successivt blir det allt svårare för den första gruppen att klara sig. Med de nya startjobben blir kostnaderna ännu lägre. Företag som vill kan tjäna extra pengar genom att använda dessa. Avsluta några visstider, anställ nya startjobbare och sen är man igång. Starta om i ett nytt bolag om det behövs. Vinsterna i dessa företag går upp och effekten blir på lite sikt att staten pressar ersättningsnivåerna ytterligare. För så fungerar marknaden. Till slut slås alla företag med avtal på nuvarande kollektivavtalsnivåer ut. Lönen på området har sänkts.

Ett sådant scenario innebär också rejält minskade intäkter för staten. Minns de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som vi införde under alliansåren. En utvärdering från IFAU visade att de kostade ca 17 miljarder kronor och att varje skapat jobb gick loss på lite över en miljon. (Personlig assistans är i en sådan jämförelse billigt.)

Modelen med startjobb dök upp i en rapport från partiet i samband med avtalsrörelsen i våras. Det hette då att om inte parterna agerar så verkställer vi hotet om att lägga oss i lönebildningen. Förslaget har inte varit ute på samråd och inte behandlats på landsmöte, trots att det innebär en radikal kursomläggning vad gäller politik och löner. Nu är startjobb en bärande del av vår politik och en central punkt i integrationsförslaget. Det är hög tid att vi också diskuterar startjobben i sig. Ska arbetsmarknadspolitiken fokusera på individ eller kollektiv? Vill vi ha politiskt beslutade löner?

Jag föredrar en modell där staten subventionerar arbetsgivare som anställer människor som står långt ifrån arbetsmarkanden men lämnar lönebildningen åt parterna. Jag vill också se ett ökat fokus på de bristyrken som vi ser framöver. Flertalet av dessa kräver gymnasieutbildning. Det kan vi lösa.

Johan Enfeldt
Uppsala

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Devalverad storsatsning

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Vi är helt överens över blockgränsen om vikten av en satsning för att motverka psykisk ohälsa. När Vårdstyrelsen tog regelverket för primärvården skulle uppdateras var en sådan satsning en av de stora frågorna. Tyvärr kunde vi inte komma överens. De rödgröna väljer att lägga uppskattningsvis hälften av pengarna i satsningen på vård som redan finns. På så vis blir det i praktiken inte så mycket ny vård som det skulle kunna bli för pengarna. Mycket överraskande inför de rödgröna också en extrem marknadsdriven ersättningsmodell för patienter med psykisk ohälsa. Från alliansens sida kunde vi inte ställa upp på detta då vi dels ser att den kommer att styra pengar till fel patienter, dels riskerar att leda till att vårdstyrelsen tappar kontrollen över kostnaderna.

I UNT svarade vi i alliansen på de rödgrönas programförklaring om satsning. Jag återkommer här med mer information om de mycket oroväckande konsekvenserna av den ersättningsmodell de rödgröna valt.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Stödet till föräldrar till funktionshindrade är ett lotteri

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Här och var finns stödgrupper för föräldrar till funktionshindrade barn. En del får stöd från kommun eller landsting, men stödet är ett lotteri. Den som bor i fel stad får klara sig själv. Föräldrastöd är ingen lyx. Studier visar att föräldrar till tidigt födda barn, barn med adhd, autism, cerebral pares, Downs syndrom, diabetes och andra tillstånd riskerar utmattning.

Liberala Kvinnor kräver ett digitalt anhörigcentrum med nationell stödlinje, expertstöd och chatt dygnet runt med andra i samma situation, där expertis utbildar lärare och informerar föräldrar och myndigheter om rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi backar detta. Utan stöd bränns föräldrar ut och barns framtid äventyras. Regeringen måste lyssna på familjer och forskare och vidtar de åtgärder som krävs. Det ger anhöriga och barn ett friskare liv och en ljusare framtid

Här i Arbetarbladet tillsammans med Lina Nordquist, Alfred Mujambere fån Liberalerna Tierp och Ann-Charlotte Ågren från Liberalerna Älvkarleby

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Har de rödgröna tappat kontrollen över tjänstemännen?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Egentligen är det ganska enkelt. Den koalition som styr i landstinget planerar sin politik, ger direktiv till tjänstemannaorganisationen och lägger fram förberedda ärenden i nämnder och styrelser. Oppositionen får nöja sig med att driva sin politik genom motioner, yrkanden och initiativ. Det är de styrande som äger tjänstemannaorganisationen, som kan få hjälp med underlag, kostnadsberäkningar och konsekvensanalyser. Det är den styrande koalitionen som bestämmer vilka ärenden som ska upp på föredragningslistan inför ett möte.

Oppositionen kan genom ledamöters initiativrätt, definierad i kommunallagen 17§, själva få upp ärenden. Det ligger dock i sakens natur att initiativrätten inte är ett verktyg för den styrande koalitionen. De äger ju både föredragningslista och tjänstemannaorganisation.

Att ordförande och vice ordförande i en nämnd i Uppsala läns landsting lägger fram ett förslag som ett eget initiativ torde därför vara unikt. Det väcker en rad frågor.

Liberalernas initiativ om Nattstopp. Åtta poster senare i diariet de rödgrönas motsvarande förslag. — Liberalernas initiativ om Nattstopp. Åtta poster senare i diariet de rödgrönas motsvarande förslag från ordförande och vice ordförande i Kollektivtrafiknämnden, KTN.

Varför nödgas de rödgröna väcka initiativ som enskilda ledamöter när de äger både föredragningslista och tjänstemannaorganisation?
Handlar det om att nämnden är dåligt förberedd eller har de rödgröna tappat kontrollen över tjänstemännen?
Vill man förhindra att oppositionen får igenom ett förslag genom att snabbt göra det till sitt?

Ingendera vore bra. Medborgarna behöver och förtjänar väl underbyggda beslut. Medborgarna mår också bra av aktiva och insatta politiker från oppositionen som ägnar sin fritid åt att ta fram förslag.

I det aktuella fallet, Kollektivtrafiknämndens möte 2016-06-16, ser det onekligen ut som att ett initiativ från Liberalerna om så kallade Nattstopp fått de rödgröna att reagera. Inte genom att svara ”bra förslag, så gör vi”, utan genom att väcka ett eget ärende som landar lite senare i diariet och helt sonika göra förslaget till sitt eget. Vi drev förslaget i valrörelsen och initiativet finns i sin helhet nedan.

Det står naturligtvis alla partier fritt att göra andras förslag till sina egna, men i en tid där behovet av samarbete för att kunna få igenom svåra och viktiga beslut verkar det otaktiskt och ogint att inte kunna samarbeta om saker vi är överens om. Men bra att vårt förslag ser ut att kunna bli verklighet.

ktninitiativL

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

I Arbetarbladet om rehabilitering

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Liberalerna i Uppsala län fortsätter arbetet för bättre rehabilitering och habilitering. Här skriver jag tillsammans med Lina Nordquist och Alfred Mujambere i Arbetarbladet.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Kompetenscentrum för rehabilitering och habilitering

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Rehabilitering och habilitering är investeringar i människor – helt grundläggande för att var och en ska kunna leva ett bra liv. Det är vår skyldighet att värna den möjligheten. Därför är det dags att skapa ett centrum för rehabilitering och habilitering i Uppsala. På UNT Debatt idag skriver jag tillsammans med mina partivänner Lina Nordquist och Lena Lundberg om våra förslag inom området.

samlakunskaperna