Johan Enfeldt

Bristande underlag och öppettider som ger vård i hela länet

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

De rödgröna i landstinget (som numera alltså heter Region Uppsala) har lagt ett förslag om att stänga jourmottagningarna i Tierp och Östhammar nattetid. Bakgrunden är att det åtgår dyrbara personalresurser till mycket lite vård. Det kommer helt enkelt väldigt få patienter dit nattetid.

Liberalerna är inte representerade i Vårdstyrelsens arbetsutskott där förslaget presenterades, men vi har ställt flera frågor till de rödgröna om hur det är tänkt. Om detta skrev jag idag i Arbetarbladet.

För oss handlar det dels om att säkra vården i hela länet, dels om det skulle gå att använda resurserna klokare för att få ut mer vård för de skattepengar vi satsar i Norduppland. Någon omfördelning av resurser från Norduppland till centrala länet (läs Uppsala och Akademiska sjukhuset) kommer inte på fråga.

Jag har kontakt med våra lokala partiföreningar i Tierp och Östhammar och vi kommer att ta ställning i vår landstingsgrupp (ja, regiongrupp) när det finns rättvisande underlag.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

It’s the blockpolitiken, stupid!

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Kraftigt avståndstagande mot händelserna i Hässleholm från ledande liberaler. Bra. Men jag vill ställa frågan varför situationen uppstod? Jag är rädd att vi kommer se mer av detta eftersom det är en konsekvens av blockpolitik i allmänhet och liberalers beröringsskräck med sossar i synnerhet.

tt-hassleholm

Idag driver vi en linje av stenhård blockpolitik och vår strategi inför valet går i huvudsak ut på att locka över missnöjda moderater. Analyserna visar att de ligger närmast oss. Den väletablerade vattna-där-det-växer-strategin regerar fortfarande i kampanjsammanhang. Egentliga grepp för att locka väljare över från andra sidan blockgränsen är sällsynta.

Jag är rädd att effekten blir att fler av oss liberaler därför kommer hamna i situationer som den i Hässleholm. Moderaterna trycker på för att få styra och eftersom vår huvudprioritering är att hålla ihop alliansen hamnar vi till slut i en diskussion om någon form av beroende av SD. Så ser det sedan ett drygt år ut i Gävle (där alliansen är mindre än de rödgröna och styr tack vare aktivt SD-stöd), och igår togs det en nivå till i Hässleholm.

Jag tror att väljaren fattar det här. Alltså att partier som saknar strategi för egen majoritet och samtidigt vägrar titta över blockgränsen förr eller senare trasslar in sig med SD.

Den som vill bryta detta gör bäst i att skaffa sig egen handlingsfrihet för att inte stå så inmålad i allianshörnet att det saknas alternativ. Mina tips:

Lär känna några på andra sidan. Det är inte så svårt! Börja på promenaden till parkeringen efter mötet. Erbjud någon skjuts hem.
Skruva ner tonen mot de rödgröna i nästa debattinlägg. Bränn inte broar i onödan.
Fika med en sosse.
Läs noga gemensamma alliansutspel och begär att systemkollapshögerns språkbruk stryks innan du skriver under.
Gå dit moderater inte går.
Lyssna på ett föredrag på ABF eller Naturskyddsföreningen.
Träffa lite lokala fackföreningar.
Ät lunch med en miljöpartist.

De liberala krafterna måste vara starka och stå på egna ben, oavsett samarbete. Så visa moderaterna att du är lite hard-to-get. Hitta en fråga och gör ett gemensamt utspel över blockgränsen. Det räcker med en liten. Dina moderatkompisar blir sura, men min egen erfarenhet är att det blir få negativa reaktioner från annat håll.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

When we go low

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Idag skriver jag om etik i sociala medier tillsammans med partikamraten Ulf Schyldt från Täby i Liberalernas partitidning NU. Bakgrunden är förra helgens uppmärksammade offentliga gräl mellan L och S om statsbesöket i Iran. Vi går inte in på sakfrågorna om det var rätt att besöka Iran, slöja eller inte etc, utan håller oss till frågan om hur hårt skruvade budskap som är rimliga att sprida i sociala medier. NU publicerar inte alla artiklar på nätet, så därför finns texten här.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten

Det var förfärande att se hur det offentliga samtalets totala sammanbrott i USA banade väg för att Donald Trump blev vald till president. Men vi då? Är vi bättre? Frågan är tyvärr berättigad. Steg för steg är vi också på väg att omfamna samma metoder som leder till att vi, millimeter för millimeter, tummar på hederligheten i debatten.

Facebook-inlägg från Liberala Kvinnors ordförande Gulan Avci.

Nu senast delade många liberaler entusiastiskt ett bildkollage som bland annat föreställde den svenska regeringsdelegationen på statsbesök i Iran i kontrast mot Theresa May bredvid Irans president Hassan Rouhani. Det började med ett inlägg från Gulan Avci skrev där hon skrev ”När brittiska och tyska kvinnliga politiker träffar religiösa ledare i auktoritära länder, visar de civilkurage genom att inte ta på slöjan”.

Problemet är att kombinationen av text och bild blir en lögn. May träffade Rouhani i FN-byggnaden i New York. Iransk lag – den som tvingar även besökande kvinnliga statsråd att bära sjal – gäller inte i New York. May visade ingenting genom att inte bära slöja i New York, trotsade ingen, markerade inget. Inte heller finns någon sådan lag i Saudiarabien. Även när detta blev känt fortsatte spridningen. Nu med argumentet att det inte spelade någon roll var bilderna tagits. Som om vi trodde att Ann Linde skulle burit slöja i New York.

Gulans tweet med samma bild spreds snabbt och när vår partiledare delade den blev det så att säga officiell partipolitik.

Vi begår samma misstag som den amerikanska debatten, samma som både aggressiv vänster och alternativhöger. Vi är långt ifrån ”When they go low, we go high” och det oroar inför valåret. Medlemmar på alla nivåer ser och lär av detta. Är detta den väg vi vill gå? Lärde vi oss inte den läxan när andra gjorde den, så kanske vi också behöver förlora val innan vi lär oss det samma. Men har vi verkligen råd med det? Och vem vinner rösterna istället?

Vi hoppas att frågan om etik i sociala medier blir en stående punkt på kommande samlingar i partiet.

Ulf Schyldt Täby

Johan Enfeldt Uppsala

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Nej. Jag är inte utanför

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Då var det dags igen. ”Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete” skriver Anna Kinberg Batra på DN Debatt idag. Ett populärt grepp och ofta upprepat från moderater, centerpartister och svensk systemkollapshöger. Meningen kopplas i allmänhet till formuleringar om utanförskap, invandrare, ungdomar och arbetslöshet. Så också idag:

De som står längst från arbetsmarknaden är framför allt utrikes födda och ungdomar utan utbildning. För dem växer både utanförskapet och bidragsberoendet. Motsvarande en miljon människor lever av bidrag i stället för av arbete.

Det här är inte sant. Moderaterna räknar nämligen inte bara socialbidragstagare och arbetslösa i sitt utanförskap utan också nya svenskar på väg in i samhället med etableringsersättning, personer med så svåra skador/sjukdomar att de inte kan arbeta heltid och vanliga sjukskrivna. Moderaterna räknar till och med in de som är sjukskrivna så kort tid att det är arbetsgivaren som betalar sjuklön! Jag blir förbannad. Att kunna vara hemma med ersättning när man är sjuk är för mig själva definitionen av innanförskap. Det är den trygghet som kommer av att ha ett arbete *och* vara en del av ett samhälle som gemensamt ordnat skydd vid sjukdom. Moderaterna försöker få det till ett skändligt bidragsberoende och ett misslyckande för samhället. Det är ju tvärtom. Jag är själv sjukskriven en tid efter en operation och jag lever banne mig inte i något utanförskap för det.

Tyvärr är Batra inte ensam. I riksdagens partiledardebatt nyligen drog Annie Lööf till med:

Här kan vi konstatera att enligt regeringens egen budgetprognos kommer uppemot 1 miljon människor i Sverige att leva i utanförskap inom bara några år. Majoriteten av dem är särskilt utsatta och står ännu längre från arbetsmarknaden.

Hur står det då till med det? Jo, i budgetpropositionen från i höstas finns en tabell kallad Helårsekvivalenter i vissa transfereringssystem (Tabell 8.9, sid 502). Av denna framgår både vilka ersättningar som räknas in och hur prognosen ser ut.

helårsekviv

Vän av ordning undrar nu två saker. Vad betyder allt det där och var står det en miljon? Såhär:

Sjuk -och rehabiliteringspenning är det vi får vid sjukdom. Obs att här ingår den del som arbetsgivarna betalar under de första två veckorna. Att kalla det bidrag är en smula magstarkt överhuvudtaget.
Sjuk- och aktivitetsersättning får den som är varaktigt förhindrad att arbeta på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Vad moderaterna och centern avser göra med dessa grupper vore intressant att veta.
Arbetslöshetsersättning får den som kvalificerat sig för A-kassa och är arbetslös.
Arbetsmarknadspolitiska program är till för den som behöver omskolas eller utbildas för att komma (tillbaka) in på arbetsmarknaden.
Etableringsersättning ges till den som nyss beviljats uppehållstillstånd för att hen ska kunna komma in i samhället. Det är inte ett varaktigt bidrag utan ges under den tid man genomför sin etableringsplan, dock max 2 år.
Ekonomiskt bistånd, slutligen, är det vi i dagligt tal kallar socialbidrag.

Totalt summerar detta nu till strax över 900.000 personer och beräknas enligt senaste prognosen ha sjunkit till strax under 900.000 innan 2020. Hur mycket av detta som är utanförskap kan naturligtvis diskuteras. Jag tror att den som hör frasen ”lever på bidrag” tänker på socialbidrag och a-kassa. Då pratar vi om under 200.000 personer. Lägger vi till förtidspension (Sjuk- och aktivitetsersättning) kommer vi upp i cirka 400.000 personer.

Var kommer då siffran en miljon ifrån? Svårt att veta, men det fanns en tidigare prognos som pekade på en summa 980.000 till 2020 (sid 131 i vårpropositionen). Sannolikt är det den M och C har i åtanke när de pratar om snart en miljon. Slarvigt.

Klart är dock att M och C vill slå mynt av ”en miljon i utanförskap”. Ett annat sätt vore att att använda den historiska statistiken. När alliansregeringen tillträdde var läget väsentligt sämre. Att siffrorna sjönk så snabbt under alliansåren borde vara något att var stolt över. Men det är fortfarande inget bra mått på utanförskap. Däremot kan vi konstatera att det inte var bättre förr.

Siffror från SCB. Här är inte etableringsersättning med.

Istället för detta larmande om en miljon borde insatserna fokuseras på rätt saker, dvs:

Fortsätta med förslag till hur sjukskrivningarna kan hållas tillbaka genom att se till att människor mår bättre.
Hitta bättre sätt att samordna insatser mellan landsting och försäkringskassa.
Fortsätta med insatser för att människor med funktionsnedsättning ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden, även om det kräver insatser från skattebetalarna.
Fokusera insatser för grupper långt från arbetsmarknaden till bristyrken som kräver jämförelsevis kort utbildning, framförallt gymnasieutbildad personal till vårt och omsorg.
Försök i det längsta att hålla människor borta från socialbidrag (ekonomiskt bistånd). Den som kommit dit måste sälja bostad bil och andra tillgångar vilket gör det svårare att komma tillbaka.

Men klumpa inte hop siffror som snarast visar på innanförskap med sådana som tyder på verkliga problem. Väljarna är smartare än så.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Laga något som är trasigt istället för 1177

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Sjukvårdsrådgivningen 1177 är en bra, viktig och populär tjänst som vi finansierar gemensamt. Sedan 2013 drivs den för oss medborgare i Uppsala län av företaget Medhelp. Det fungerar bra. Oavsett vilket tillgänglighetsmått som används (hur stor andel samtal som besvaras inom en minut respektive fyra minuter eller hur få som får vänta mer än nio minuter) presterar 1177 för för oss i länet klart bättre än snittet för riket.

Andel samtal som besvaras inom 4 minuter. Siffror för Uppsala län i rött. Avser 2015.

Avtalet löper till slutet av november i år och kan då förlängas ytterligare två år. På Vårdstyrelsen i måndags (2017-02-06) beslutade de rödgröna att snabbt ta tillbaka verksamheten i egen regi. Redan den 1:a mars 2018 ska landstinget (eller regionen som det nu heter) vara igång.

För oss liberaler handlar detta inte om privat eller offentligt utan om att verksamheten ska fungera så bra som möjligt för medborgare och patienter. Av de underlag som nu fanns tillgängliga tyckte vi inte att det gick att se detta. Vi yrkade därför på att avtalet skulle förlängas med två år samt att det under den tiden skulle göras en ordentlig utvärdering och riskanalys av fördelarna med egen regi respektive upphandling. Så blir det nu inte. Landstinget (eller regionen som det nu heter) ska på ett år vara igång med en egen dygnet-runt-öppen verksamhet som redan nu hanterar 250.000 samtal per år. Om det vore så att 1177 idag drogs med problem kunde det vara motiverat. Nu anser jag att det är ett onödigt och svårmotiverat risktagande av de rödgröna.

De pengar och inte minst den arbetstid som nu ska läggas på att ta över en välfungerande verksamhet i egen regi hade vi behövt till annat. Det mest akuta inom primärvårdens område är att få stopp på de ökande sjukskrivningarna samt brist på kvalificerad personal på flera vårdcentraler. Det hade varit att lägga fokus på rätt saker. Nu vill de rödgröna istället laga något som inte är trasigt.

Ärendet föregicks också av en rörig hantering i frågan om avtalet redan var förlängt eller inte. Enligt den information som presenterades för Vårdstyrelsen finns ingen sådan förlängning när det gäller Uppsala län, men Medhelp hävdar fortfarande att de har en sådan överenskommelse. Om det kommer ny information i det ärendet måste vi vara beredda att återkomma.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Liberal miljöpolitik – rätt lösningar, men för lågt prioriterat

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Några tankar om problemen med varför Liberalerna inte lyckas nå högre trovärdighet i miljöfrågor, trots att vi ofta får bra betyg när miljöorganisationer granskar partiernas politik.

Partiernas andel bra och dåliga svar enligt Naturskyddsföreningen inför valet 2014.

Om det är någon fråga där vi landar extra mycket i ”å ena sidan, å andra sidan” så är det ofta miljön. Vår grund i marknadsekonomiska tänk ger en stabil bas att stå på, men ofta väger andra intressen starkare. Om det står mellan en marknadsekonomisk lösning som gör att förorenaren får betala lite mer så att miljön kan förbättras och ekonomiska intressen hos ”kärnväljare i villa, radhus och bostadsrätt” eller något som framförts på en frukost med Svensk Näringsliv, då får alldeles för ofta miljön stryka på foten. Det blir som med flygskatten på landsmötet. Vi landar i att flyget i princip ska bära sina egna miljökostnader, men inte just nu och inte på det här sättet (”flygskatt, men den ska vara internationell”). Och det är visserligen rätt i princip att bilismen får betala mer för den plats den tar, men inte just nu och inte så här. Det blir mycket lättare och vi blir tydligare när kostnaden inte direkt drabbar förmodade kärnväljare eller de mest frekventa frukostmöteslobbyisterna. Då funkar våra marknadsekonomiska resonemang bättre. Så är vi också bra på att ta betalt för miljökostnader i livsmedelsproduktionen. Vilket är helt rätt.

Till detta kommer att vi idag enligt den politiska logiken behöver hitta konflikter gentemot s och mp. Här har miljöfrågorna varit tacksamma. Några av oss minns kampanjen mot trängselskatter (”stoppa Billströms biltullar”). Inte en av våra vackraste stunder med tanke på att det efter alliansregeringens beslut snabbt visade sig att det inte låg särskilt mycket ideologi bakom motståndet. Det var bara en tacksam fråga för konflikt med S. Här har vi bättrat oss tycker jag, men i vissa frågor vacklar vi fortfarande.

Så länge vi ser på miljöfrågorna på det här sättet tror jag inte att vi ska lägga onödigt mycket mycket krut på dem. Jag tycker det vore både tråkigt och fel i sak, men sett till våra resurser är det onödigt att låta ofta engagerade medlemmar lägga alltför mycket energi på detta. Bättre då att prioritera andra frågor.

Om vi däremot bestämmer oss för att prioritera frågorna, om vi lyfter fram personer med kunskap och trovärdighet i miljöfrågor ända upp i partiledningen *och* vid några tillfällen kan visa att vi låter miljön gå före andra intressen. Ja, då finns det hopp. Det finns stora väljargrupper som gillar marknadsekonomi, liberal livsstil, natur och miljö.

Vid ett seminarium i Almedalen 2014, när miljöpartiet låg på topp i opinionen, sade liberala nyhetsbyråns Svend Dahl ungefär att ”Folkpartiet kunde ha varit Miljöpartiet” och att anledningen till att vi inte var det var att vi bestämt oss för att gå en annan riktning under första halvan av nittiotalet. Den har vi hållit fast vid sedan dess. Frågan är om vi törs vända oss tillbaka till de grupper av välutbildade och miljöintressena väljare som då (våren 2014) vallfärdade till mp?

Klas Eklund föreläser om Grön kapitalism.

Jag tror att det är nödvändigt för partiets fortlevnad, men om det ska ske så måste det ske på riktigt. En bra början vore att internt lyfta Wibble-föreläsningen med titeln ”Grön Kapitalism” av Klas Eklund på Bertil Ohlin-institutet 2011. Man kan se föredraget via länken här.

Missa inte diagrammet med kostnader för olika åtgärder som leder fram till utbrottet på temat ”Min klimatpolitik är dyrare är din! Därför är min klimatpolitik bättre!” efter en knapp halvtimme. Det är också en föreläsning där det är väl värt att lyssna på frågestunden den sista halvtimmen.

Den skrift som skrevs till föreläsningen är mycket läsvärd och finns här.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ge oss mindre makt

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

De som jobbar i vården är proffs. De måste få chansen att göra sitt jobb utan onödig byråkrati och utan regler som hindrar istället för att stötta. I UNT idag skriver jag tillsammans med Liberalernas landstingsråd Lina Nordquist och vår ledamot i landstingsstyrelsen Carl Nettelblad på detta tema. Vi kommer att fortsätta försöka få andra partier att förstå sambandet mellan onödiga regler och svårigheterna att driva vårdcentral på mindre orter till exempel.

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Segregationen finns kvar även om några flyttar

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

I veckans nummer av Tidningen NU duellerar jag med Liberalernas utbildningspolitiske talesperson och gruppledare i riksdagen Christer Nylander. Frågan som ställs är ”Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?”.

Tidningen finns inte på nätet, så mitt svar finns nedan. För Christers får ni hålla till godo med en inlänkad bild. Jag är glad att också Christer ser problem med skolvalets utformning och att han öppnar för att ta bort systemet där barn ställs i kö många år innan de ska börja skolan för att garanteras en plats. Jag har tidigare skrivit på samma tema om hur vi motverkar segregation och hur urval till skolor borde ske.

Är skolvalet ett bra verktyg mot segregation?

Nej. Skolvalet gör det möjligt för enskilda familjer att bryta segregationen för egen del, men den skola de lämnar är lika segregerad för det. Att göra det möjligt för enskilda att ta sig ur segregation är inte samma sak som att motverka segregation som fenomen.

Skolvalets utformning med kötid som urvalskriterium missgynnar dessutom nyinflyttade och socioekonomiskt svaga grupper. En bättre modell vore lottning (som vid lika meriter i urval till högskolan).

Om vi vill motverka segregation, i betydelsen skolor som domineras av socioekonomiskt svaga grupper och uppvisar svaga resultat, finns två sätt:

Antingen gör vi skolor i segregerade områden så bra att vi kan sluta prata om elevernas bakgrund, eller så ser vi till att elever med olika bakgrund blandas. Det förstnämnda har prövats med framgång i England. Det kräver offensiv satsning, tydligt riktade resurser och de bästa lärarna. Det senare kräver att skolor i segregerade områden stängs och att nya skolor med upptagning från olika områden byggs mer centralt. För att det ska fungera måste etableringsfriheten begränsas så att inte nya skolor uppstår i segregerade områden.

Vår gamla slogan om skolan som murbräcka mot segregation kräver mer än aktivt skolval.

Johan Enfeldt

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Den viktiga tiden innan du dör – Socialstyrelsen påvisar brister

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Strax före jul kom Socialstyrelsen med en rapport om den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede. Det var i stora delar överraskande illa. ”Stora brister” konstaterar Socialstyrelsen och skriver att det handlar bland annat om att många riskerar att bli utan smärtlindring, att personalen inte får tillräckligt med fortbildning och stöd samt att stödet till närstående varierar alldeles för mycket för att det ska kunna kallas likvärdigt.

Jag rekommenderar alla att fundera lite över den tid i livet som någon gång väntar oss alla. Slutskedet. För den som dör som det heter ”knall och fall” blir det annorlunda, men för många av oss kommer en punkt då vården måste meddela oss och våra närstående att det inte går att göra mer. Att det nu handlar om smärtlindring och värdighet under den sista tiden. Ett sådant samtal kallas brytpunktssamtal. Vi inser alla att det är ett mycket viktigt samtal. Ändå ges det bara till drygt hälften av patienterna. Det är såklart inte acceptabelt.

Lägg till detta Socialstyrelsens konstaterande att bara en dryg tredjedel av patienterna fick sin smärta bedömd genom så kallad smärtskattning under den sista veckan i livet. I vissa län så få som var femte patient. Detta trots att det är känt att många lider av svåra smärtor i slutet.

Ur Socialstyrelsens rapport. — Ur Socialstyrelsens utvärdering.

Många gånger fokuserar politiken när det gäller vård av våra äldre på saker som jag tycker väger lätt i jämförelse med detta. Jag säger inte att mat, kultur och frisk luft är oviktigt, men smärtlindring och delaktighet under den sista tiden före min död känns som åtminstone minst lika prioriterat. Den person som inte får det så kallade brytpunktssamtalet nekas kunskap om och inflytande över den sista tiden i livet. Den som inte får sin smärta bedömt riskerar att lida svårt i onödan.

Jag fattar såklart att ”hemlagad mat” är ett mer lättsålt budskap än ”palliativ vård”, men om vi börjar prata om det i andra termer. Kanske ”Din sista tid i livet”, eller om vi törs ”Den viktiga tiden innan du dör”. Fråga till medborgaren måste ändå ställas: Hur vill du ha det?

Det här är saker som spänner över både kommun och landsting eller region. För mitt eget län – Uppsala – finns det flera saker i underlaget som väcker frågor. Några av dessa rör landstinget, andra rör kommunerna. När rapporten kom i december skickade jag in ett initiativ till Vårdstyrelsen för att få svar på mina frågor om de brister i primärvården som Socialstyrelsen pekar på. Initiativet återges i sin helhet nedan. Med tanke på att en handlingsplan för förbättrat anhörigstöd arbetades fram så sent som 2014 och nu ska vara implementerat på alla vårdcentraler uppvisar stödet till anhöriga stora brister. Socialstyrelsen pekar också ut handledning, palliativ rådgivning och rutiner för stöd till efterlevande som problemområden. Siffrorna som rör rutiner för stöd till efterlevande och minderåriga är en stor besvikelse för mig.

Jag återkommer när vårt initiativ behandlats i Vårdstyrelsen. Vi behöver också lyfta frågan i alla kommuner i länet, något som jag kommer att arbeta med under våren.

Läs mer:

Socialstyrelsens pressmeddelande
Socialstyrelsens rapport – sammanfattning
Socialstyrelsens rapport – indikatorer och underlag

Liberalernas initiativ till Vårdstyrelsen i Region Uppsala (tidigare landstinget i Uppsala län) nedan:

2016-12-15

Initiativ till Vårdstyrelsen – primärvårdens roll i den palliativa vården

Enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen finns det stora brister i den palliativa vården. Ett viktigt förbättringsområde som pekas ut är primärvården. Rapportens siffror för Uppsala län visar t.ex att endast en tredjedel av primärvårdsmottagningarna har tillgång till rådgivningsteam i koppling till palliativ vård. Enbart hälften av primärvårdsmottagningarna i länet erbjuder stöd till närstående personer i behov, under den palliativa behandlingen av dennes närstående.

Alliansen startade och drev ett projekt för förbättrat anhörigstöd som vid det här laget ska vara implementerat i vårdcentralernas ordinarie verksamhet.

Liberalerna yrkar därför att Vårdstyrelsen skyndsamt beslutar om en genomlysning av primärvårdens arbete med patienter i livets slutskede och deras anhöriga. Vi vill att Vårdstyrelsen efterfrågar svar på följande:

Lägesrapport avseende primärvårdens handlingsplan för implementering av stöd till anhöriga som under 2014 arbetades fram (på varje förvaltning).
Lägesrapport avseende tillgång till handledning i palliativa frågor för personal i primärvården.
Lägesrapport avseende tillgång till palliativa rådgivningsteam
Lägesrapport avseende primärvårdens roll som anhörigstöd i den palliativa vården.
Lägesrapport avseende rutiner för efterlevandesamtal
Lägesrapport avseende rutiner för stöd till efterlevande barn.

Med primärvården avses ovan den landstingsfinansierade primärvården.

För Liberalerna i Uppsala län

Johan Enfeldt

Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

ACG – rättvis vård eller byråkrati med farliga konsekvenser?

Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.

Sveriges största landsting, Stockholm, inför nu ACG – Adjusted Clinical Groups – för att styra resurser (pengar) i primärvården. Jag försöker här förklara varför jag är skeptisk. Det här är möjligen tekniskt, men om jag sammanfattar mina farhågor så handlar det om att ACG riskerar att:

Generera onödig dokumentation, administration och i värsta fall också onödiga diagnoser
Försämra värdet av medicinska journaler
Flytta makt över medicinska prioriteringar från profession till politiker

Det här baserar jag på jämförelser mellan landsting med och utan ACG, Riksrevisionens synpunkter på vårdvalet samt egna iakttagelser av ekonomiska i incitament i vården.

Stockholm är inte ensamma, totalt använder – om jag räknat rätt – 17 landsting ACG i någon form i sin ersättningsmodell. Stockholm är dock det senaste exemplet och gör en politisk poäng av att införandet ger mer jämlik vård.

Först. Varför behöver vi fördela olika mycket pengar till olika vårdcentraler? Ja, det är ganska uppenbart att en vårdcentral där de listade är äldre eller tillhör grupper med mer sjukdomar behöver mer pengar. Ett sätt vore att helt styra pengarna efter antal besök, men dels skapar det osunda incitament, dels gör vårdcentraler en massa saker som inte går att knyta till fysiska eller ens virtuella besök. Därför är den förhärskande modellen idag en fast ersättning per listad och en extra ersättning per besök. (För mer info se ett äldre inlägg här.)

Många landsting har sedan länge haft olika sätt att räkna ut den fasta ersättningen för att den vägen fördela resurser dit de bäst behövs. Grovt sett finns det två sätt att göra detta:

Ersättningen kan fördelas efter ett schablonmässigt förväntat vårdbehov, alltså en modell som baseras på socioekonomiska (eller andra) egenskaper hos de listade på vårdcentralen.
Ersättningen kan fördelas efter ett kliniskt dokumenterat behov, alltså inte genom de listades bakgrund utan genom att ställa samman de listades diagnoser.

Socioekonomisk kompensation

För den första varianten, socioekonomisk kompensation, används vanligtvis ett index kallat Care Need Index (CNI) som baseras på de sju faktorerna nedan.

Ålder över 65 år och ensamstående
Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
Person ett år eller äldre som yttat in i området
Lågutbildad 25–64 år
Ålder yngre än fem år

Märk att detta inte alls hanterar de listades faktiska sjuklighet utan enbart förväntningar baserat på faktorerna ovan. Detta är en schablon och professionen på vårdcentralen har att i vanlig ordning fördela resurserna där de behövs mest. Ersättningen är alltså inte knuten till individ.

Diagnosbaserad ersättning

För den andra varianten är det vanligt att använda en modell som kallas Adjusted Clinical Groups (ACG). Denna modell baseras på att de listades diagnoser ställs samman till ett index som redovisar faktiskt vårdbehov. En vårdcentral med många diagnoser får mer pengar. Inte heller här är ersättningen knuten till individ utan ges i klump till vårdcentralen.

Riskrevisionens granskning

Hösten 2014 kom Riksrevisionen med en rapport om vårdvalet, Primärvårdens styrning – efter behov eller efterfrågan? (rir 2014:22). Bland många andra saker redogör de för resursfördelning baserat på socioekonomiska faktorer och vårdtyngd och de två dominerande metoderna:

Care Need Index (CNI) för att ta hänsyn till befolkningens socioekonomiska sammansättning och ACG som är ett sätt att beräkna vårdtyngd utifrån registrerade diagnoser.

Riskrevisionen pekar på risken att ACG driver diagnoser (sid 82):

”Riksrevisionen har mätt antalet psykiska diagnoser och syndrom samt beteendestörningar före och efter vårdvalet – 2007 respektive 2011. I Skåne och Västra Götaland, som båda använder ACG, har antalet psykiska diagnoser ökat med 60 procent respektive 84 procent. I Stockholm, som inte använder ACG, har psykiska diagnoser ökat med 34 procent.”

Lite senare pekar man också på hur diagnossätningen kan komma att påverkas av ersättningsmodellen (sid 83):

”Det har gjorts några studier om ACG-systemets påverkan på vårdcentralernas verksamhet i olika landsting, och man har där sett en diagnosökning vid införandet av ACG. En av studierna visar att vissa vårdcentraler i Jönköping län hade höga ACG-poäng utan att det fanns någon relation till andra faktorer som förskrivningar, provtagningar eller patienternas ålder.”

Här har man också försökt ta reda på vad detta beror på. Resultatet är nedslående:

”För att undersöka hur läkarna upplevde ACG-systemet skickades en enkät ut till läkarna, majoriteten uppgav att deras beteende påverkades av ersättningssystemet. Bland de svarande läkarna uppgav 58 procent att de i hög grad eller till viss del känner sig tvingade att sätta fler diagnoser än vad som är motiverat. Av våra intervjuer med läkare framkommer en liknande bild. De beskriver en diagnosinflation som kan förklaras av både medveten och omedveten överdiagnostisering.”

Det här är naturligtvis inte bra, men som Riksrevisionen konstaterar finns det andra – i mitt tycke större – problem.

”Påverkar ersättningssystemen antalet satta diagnoser innebär det också att diagnoser har blivit ett sämre mått på sjuklighet. Det betyder att journalernas värde som informationsbärare till framtida vårdgivare minskar. ”

Det är i så fall riktigt allvarligt.

Sudoku

Jag tycker också att risken för att vårdpersonalen belastas med än mer administrativa arbetsuppgifter. När vi i Uppsala län avskaffade den diagnosbaserade ersättningsmodellen DRG (diagnosrelaterade grupper) för våra sjukhus var detta ett viktigt skäl. Onödig administration efter patientkontakt måste minimeras.

Maciej Zaremba uttryckte saken så här i sin uppmärksammade reportageserie om brister i sjukvården 2013.

”Så vad gör Sveriges 33.000 läkare när de inte läker? De spelar sudoku. Det vill säga: Fyller i blanketter, plitar på rapporter till landstinget, levererar data till register, räknar på styckepriser och volymer. ”

Minskat utrymme för professionens beslut och avvägningar

Slutligen är jag rädd att en alltför tydålig koppling mellan enskilld patient och ersättning till primärvården kommer att flytta makt från professionen till politiken. Så länge ersättningen följer schabloner och räknas på en större population är det tydligt att ansvaret för att prioritera och fördela pengarna till vård efter behov ligger på vårdcentralens personal. I takt med att ersättningsmodellen görs allt mer detaljerad för varje enskild patient finns en risk att ett vårdpengsbaserat synsätt sprider sig. Att vi får en situation där den enskilde kan mötas av ett ”din vårdpeng för i år är tyärr slut” och vi kan inte göra mer. Det är förhoppningsvis långt dit, men jag ser en tydlig sådan risk.

Bättre att utveckla schablonbaserad ersättning

Jag tror alltså att det är bättre att förbättra styrningen genom att öka den del av ersättningen som baseras på socioekonomiska och eventuella andra faktorer som vi statistiskt sett vet leder till ökad sjuklighet. Det avlastar personalen och säkrar värdet av våra journaler.

I Uppsala införde vi 10 procent CNI efter ett beslut av alliansen 2014. Från 2017 ökas andelen av ersättningen som baseras på CNI till 20 procent. För egen del hoppas jag att vi kan hålla fast vid och följa resultaten av effekterna av CNI ett par år innan vi inför andra sätt att styra ersättningen.