Lucka 1 i Skolmarknadskritiska julkalendern.
Det här är ett vanligt påstående från politiker, debattörer och andra som försvarar dagens skolmarknad. Friskolorna tar lika stort ansvar som de kommunala skolorna och har ofta till och med ett elevunderlag med sämre förutsättningar heter det ofta. Gunnar Hökmark skriver om det i det han kallar den första myten här, företrädare för Friskolekoncernerna här och Friskolornas Riksförbund här. Men är det sant? Till att börja med måste vi veta vad som avses med att plocka russinen ur kakan, eller snarare att skumma grädden från mjölken. Vilken egenskap hos elever är det som har störst betydelse för skolresultaten och därmed också för behovet av undervisningsresurser? Systemförsvararna lyfter ofta fram utländsk bakgrund, men sanningen är att den viktigaste faktorn är föräldrarnas utbildningsnivå. Den varierar stort också i gruppen elever med utländsk bakgrund.
Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten.
Ur Skolverkets rapport 467, 2018, Analyser av familjebakgrundens
betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor
Låt oss säga att friskolor inte hade ett mer gynnsamt elevunderlag. Då skulle friskolor vara lika vanliga oavsett föräldrarnas utbildningsnivå. Vi skulle se en lika hög andel friskolor bland de 10 procent skolor med lägst utbildade föräldrar som i de 10 procent skolor med högst utbildade föräldrar. Eller hur? Jag lånar ett diagram från Johan Ernestam på Lärarförbundet. Han har delat upp alla skolor i 10 grupper – deciler – efter föräldrarnas utbildningsnivå.
I de två högsta decilerna är alltså hälften av alla skolor friskolor. I de tre lägsta är det bara en tiondel.
Om systemförsvarna hade rätt skulle staplarna vara lika höga i alla deciler.
Systemförsvararna har fel.