Riksrevisionen, vårdvalet och borgerligheten


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


dsJag skriver idag i Dagens Samhälle om Riksrevisionens granskning av vårdvalet i förra veckan. Min uppfattning är att det oreflekterade försvaret av vårdvalet måste få ett slut, annars hotas systemet i sig. Vi måste kunna diskutera och ändra styrmodeller som leder fel och vi måste framförallt bort från idén om att primärvård är en marknad i sig.

Artikeln finns här.

Refererade faktauppgifter:


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Snedvriden uppfattning om väljarna?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Varför värderas inte mittenväljaren? Hen stod för en dryg femtedel av våra röster. Utan dessa skulle vi landat farligt nära 4-procentspärren. Varför verkar de fp-väljare som säger sig stå ”Klart till höger” vara viktigare än de som svarar ”Varken eller”  på en fråga om höger-vänster-sympatier? Mitten-väljarna är ju faktiskt fler.

Jag läser folkpartiets valanalys. På sidan 19 visas ett diagram där väljarnas sympatier ritas in på en höger-vänster skala. Valanalysen konstaterar att det inte råder någon större skillnad mellan fp:s väljare och de som röstar på c eller kd. ”Skillnaden i förhållande till moderaternas väljare är också ganska liten.”

Underlaget för påståendena är vallokalsundersökningen VALU och i texten vid diagrammet står: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle Du placera in Dig själv?” Alternativen var ”vänster”, ”varken eller” och ”höger”.

Det är inte sant. Frågan med svarsalternativ var denna:

valu9
En verklig VALU-blankett.

Väljaren kunde alltså placera sig olika långt höger eller vänster.

Hur såg det då ut? Det går att få tag i materialet från alltid utmärkta  henrikoscarsson.com, valforskare i Göteborg. Jag har använt de viktade siffrorna i deras rapport.

Att tyngdpunkten bland fp-väljarna ligger på den högra sidan överraskar knappast någon, men det blir intressantare att se hur svaren fördelar sig på alternativen ”Något” respektive ”Klart” till höger.

En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.
En jämförelse mellan moderaternas och folkpartiets väljare.

Majoriteten av folkpartiets väljare, hela 56 procent, svarar ”Något till höger” på frågan i VALU. Till höger om dem finns 17 procent och till vänster totalt 27 procent. Väljarna drar alltså snarare åt mitten från positionen ”Något till höger” än tvärtom. Hos moderaterna är det tvärtom. Där är väljare som svarat ”Klart till höger” långt fler än vänster och mitten-alternativen tillsammans, 37 mot 16 procent.

Att redovisa enbart ”vänster”, ”höger” och ”varken eller” är såklart ett val någon gjort. Att SVT ofta visat siffrorna på detta sätt är en sak, men när det handlar om att dra slutsatser om vår egen politik tycker jag att de verkliga svaren är intressantare. Det visar sig ju då att vi inte alls är lika utpräglat ”höger” som m. Det visar sig också att vi har fler väljare som är ”varken eller” än som står ”klart till höger”. Det är ett faktum som förtjänar en större diskussion, men som döljs om man som SVT, och tyvärr vår valanalysgrupp, klumpar ihop ”Något till höger” med ”Klart till höger”. Det vore ju minst lika rimligt att skapa en grupp som är mitten-höger eller till och med låta spektrat från ”något till vänster” till ”något till höger” ingå i en bredare mitt.

Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen
Folkpartiväljarnas fördelning på svarsalternativen

I den alltför vanliga ”vem-tar-vem”-diskussionen om regeringsalternativ räcker det kanske med ”höger” och ”vänster”. Själv är jag mer intresserad av politikens inriktning. Vill våra befintliga väljare gå mer till höger eller mot mitten? Och framförallt: Var finns de väljare vi faktiskt tappat?

Man måste också fråga sig vilka väljare som finns att vinna i gruppen ”Klart till höger”. Enda chansen är klassisk borgerlig kannibalism. Moderaterna dominerar stort. Folkpartiet, centern, socialdemokraterna och miljöpartiet får här inte mer än 15 procent. Ihop. Det är mindre än Sd.

Om man nu överhuvudtaget ska ägna sig åt att kolla vad väljarna tycker så är väl bilden nedan ett nog så intressant sätt att se på saken.

Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen "Något till vänster", "Varken eller" och "Något till höger" hopslagna till "Däremellan".
Väljarna enligt VALU. Med de tre alternativen ”Något till vänster”, ”Varken eller” och ”Något till höger” hopslagna till ”Däremellan”.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Svagt riksdagsresultat i starka kommuner måste bli en väckarklocka


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


De tre starkaste fp-kommunerna utanför storstadsregionerna i höstens val var Skinnskatteberg, Landskrona och Dorotea. Här fick vi sammanlagt 7853 röster i kommunalvalet. Endast en fjärdedel av dessa valde att rösta på folkpartiet i riksdagsvalet. Vi tappade alltså tre fjärdedelar av våra väljare på vägen mellan kuvertet för kommun- och riksdagsval.

Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*
Diagrammet visar samtliga kommuner utanför storstadsregionerna där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet*

Om vi bara tittar på de fantastiska kommunvalsresultaten på mellan 16 och 30 (!) procent lurar vi alltså oss själva. Även där fp har starka och tydliga lokala företrädare som gör fantastiska val drar väljarna slutsatsen att folkpartiet på riksnivå inte är för dem.

De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.
De ljusblå valkretsarna i bilden ovan har vi förlorat sedan 2006.

Ska vi kunna bli ett parti för hela landet igen måste valanalysen ta fasta på detta. Utvecklingen förskräcker.

2006 hade folkpartiet riksdagsmandat i 21 valkretsar. 2010 tappade vi två och landade på 19.  Nu är vi nere på 14, vilket innebär att vi inte har mandat i ens hälften av riksdagsvalkretsarna. En titt på kartan här intill visar att vi blivit ett storstadsparti, eller i alla fall ett parti för tätbebyggda trakter.

Men problemet är alltså inte bara att vi tappar valkretsar, utan att vi inte lyckas i riksdagsvalet ens i kommuner där vi är starka lokalt. Diagrammet ovan visar tydligt att starka kommunresultat inte hjälper tillräckligt i riksdagsvalet.

Snittet för de 18 kommuner utanför storstäderna* där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet låg på 14,2 %. Det är utan tvekan mycket bra. Snittet i riksdagsvalet i samma kommuner var bara 5,9 %. Det starka lokala valresultaten ger alltså inte särskilt stor effekt på riksdagsvalet.

Den viktigaste frågan att ställa i Dorotea, Skinnskatteberg, Landskrona och andra framträdande fp-kommuner är alltså inte ”Hur gjorde ni?” utan ”Vad fattas för att ni ska kunna lyckas i riksdagsvalet?”. Ska vi bli ett parti för hela landet är det frågan vi måste ha svar på.

Min egen slutsats är att våra rikspolitiska budskap, berättelser och sättet att framföra dem inte varit relevanta för tillräckligt många väljare.

*Övriga kommuner där vi nådde över 10 procent i kommunalvalet var: Täby, Danderyd, Upplands-Bro, Lund, Vallentuna, Lomma och Mölndal.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Fyra bra saker i regeringens budget


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Jag håller på med politik för att förändra och förbättra. Trots att jag nu befinner mig i opposition tänker jag därför glädja mig när saker går åt rätt håll. Oavsett vem som fattar beslut är det bra när saker jag argumenterat för blir verklighet eller saker jag ogillar avskaffas. Sen ska det finansieras också, men det fina med förslagen nedan är att det är reformer som inte kostar statskassan några större summor. Här är i alla fall min lista på fyra bra saker i den rödgröna regeringens budget:

  1. Läx-RUT tas bort. Ett orimligt och snedvridande skatteavdrag som liberaler aldrig borde medverkat till om någon skulle fråga mig. Skrev om det i UNT och Dagens Arena i januari 2013. I valrörelsen lyftes frågan av flera liberala debattörer, bland annat Helsingborgs Dagblad.
  2. Ytterligare en pappamånad. Äntligen. Kommer leda till en massa bra saker och mer eller mindre direkt ökad tillgång till personal i kvinnodominerade yrken. Gjorde tillsammans med Lina Nordquist en kalkyl i Dagens Samhälle sommaren 2013. Sifferunderlaget finns här.
  3. Jämställdhetsbonusen tas bort. OK, denna var en nödlösning i alliansen eftersom KD blockerade fler pappamånader. Bonusen gjorde begränsad nytta, men mitt verkliga problem var de oproportionerliga beloppen. 3.000 kronor skattefritt per månad! I fp:s förslag före valet skulle siffran dessutom dubblas. Det handlar då om mycket stora pengar, motsvarande närmare 10.000 kronor före skatt som bonus för att dela lika på föräldraledigheten. Per månad! Som marknadsekonomiskt styrmedel må det vara rätt, men beloppet sticker i ögonen med tanke på hur små belopp som satsas på andra områden, ex.vis. underhållsstödet nedan.
  4. svduhUnderhållsstödet höjs. Det här var verkligen på tiden. Beloppet påverkar egentligen inte statskassan i någon större utsträckning eftersom det är föräldrarna som betalar (eller blir skyldiga), men beloppet har en starkt normerande effekt och därför är det viktigt att det äntligen höjs. Skrev om detta med Lina Nordquist i SvD förra hösten.

 

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Gott om hård död ved, men hårda tider för blåbären


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Tack vare Riksskogstaxeringen har vi data om vad som händer i skogen. Nyligen kom aktuella siffror om skogen, skogsbruket och den biologiska mångfalden. I media får man ibland bilden av att skogsbruket är hårdare mot miljö och biologisk mångfald än någonsin. Samtidigt finns gott om regler som ska försvara naturvårdsintressena. Riksskogstaxeringen kan sägas visa hur det går. Både och måste man säga.

Alla diagram nedan är från Riksskogstaxeringens rapport Skogsdata 2014 om Biologisk mångfald. Klicka på diagrammen för att förstora.

harddodvedNågra positiva saker först. En viktig faktor för den biologiska mångfalden är tillgången på död ved i skogen. Om allt virke, ris och rötter fraktas ut efter en avverkning blir det inga miljöer för svampar, insekter och fåglar.

Här visar det sig att vi på senare år har haft en kraftig uppgång. Skogsbruket måste ta sin del av äran även om stormarna Gudrun och Per säkert gjort sitt till här.

aldrelovrikEn annan bra sak är att andelen äldre lövskog där det också förekommer hård död ved i någorlunda omfattning ökar. Diagrammets grå kurva anger i princip södra Sverige (från Mälardalen inklusive Uppland och söderut sträcker sig den nemorala och boreonemorala vegetationszonen). Den blå kurvan avser norra Sverige. Det är troligt att nya förordningar om skogsskötsel från 90-talet här har fått genomslag, åtminstone är det den slutsats som dras i Riksskogstaxeringens rapport.

grantallsodraSamtidigt som den äldre lövskogen ökar i andel i södra Sverige är också granen på frammarsch. Allt större andel av den areal som planteras blir nu granskog. Orsaken är stora skador på yngre tallplanteringar, ofta från vilt. Med tanke på omloppstiderna innebär den ökade granplanteringen att vi över tid kommer att se ganska stora förändringar i skogslandskapet i södra Sverige.

tradslagPå minuskontot finns när det gäller den biologiska mångfalden att skogar alltför ofta är nära monokulturer. Att hitta skogar där mer än 8 sorters träd samsas hör till ovanligheterna, mindre än 0,1 procent av arealen. Dominerar gör skog med 2-4 sorters träd. På knappt 5 procent av arealen finns skogar bestående av endast ett trädslag. Här tycker jag att det vore intressant att se förändringar över tid.

Tätare skogar gör det tuffare för många växter nere på marken. I Riksskogstaxeringen används förekomsten av olika sorters markvegetation som en indikator. Diagrammet nedan visar att andelen skog med förekomst av blåbär minskar ganska snabbt i norra Sverige. (Nordlig boreal är i huvudsak fjällkedjan, sydlig boreal är ”resten” av Norrland.)

blabarRapporten visar – tycker jag – både att det går att styra skogsbruket till ökad naturhänsyn och att det finns mycket kvar att göra. Och att det tar lång tid i skogar med omloppstider på 80-100 år.

Hela rapporten finns här.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Ryssland har en gaskran. Ska de ha en strömbrytare också? Och vem är det som ”satsar” i Finland egentligen?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Att Ryssland använder gasleveranser, krediter och betalningsvillkor som ett medel för utrikespolitiska påtryckningar har flera grannländer fått erfara. Frågan har blivit aktuell också i Europa där den ryska gasen av det skälet blivit väsentligt mindre attraktiv. Jag tillåter mig gissa att gasledningen för rysk gas på Östersjöns botten haft det ännu motigare om den planerats nu.

Nu är det inte bara gas som Ryssland ägnar sig åt, man går också in på elmarknaden i allt större utsträckning. En bit bort handlar det om finansiering och bygge av ny kärnkraft i Ungern och på betydligt närmare håll samma sak i Finland.

Fennovoima, ägandet, finansieringen, bygget och bränslet.
Fennovoima. Statliga ryska Rosatoms ägarandel är 34 procent och bakom en stor del av finansieringen finns ryska intressen. Reaktor och uran levereras av Rosatom.

Häromdagen debatterades det planerade kärnkraftverket i Pyhäjoki, cirka 16 mil öster om Skellefteå, i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det slår mig att det säkerhetspolitiska perspektivet helt uteblir. Det låter på kärnkraftsförespråkarna som att det är Finland som är föregångslandet, Finland som satsar. Det är väl tveksamt om man egentligen kan säga det.

EON drog sig ur den finska marknaden vilket ledde till att de sålde sin andel i Fennovoima (det bolag som ska bygga och driva verket) . De som till slut köpte EON:s andel om 34 procent var i praktiken ryska staten genom Rosatom. De inte bara äger utan ska också bygga, stå för en stor del av finansieringen och leverera bränsle.

Vad innebär det för det säkerhetspolitiska läget i Bottenviken? Skulle vi vara bekväma med ryska staten som delägare i kärnkraftverken i Oskarshamn om EON bestämmer sig för att dra sig ur också i Sverige? (Nu finns det inget som tyder på det, men frågan är trots allt intressant).

Energi och säkerhetspolitik hör ihop, det visar inte minst Rysslands hantering av gasleveranser till sina grannländer och kanske också till Europa. Vill vi ha motsvarande utveckling när det gäller el? Och är det inte dags för svenska kärnkraftsförespråkare att hitta ett annat föredöme än Finland?


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

De 10 minst liberala förslagen i regeringsförklaringen. Har de överhuvudtaget med liberalism att göra?


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


FrihetssmedjanDet cirkulerar ett inlägg med de 10 minst liberala förslagen i regeringsförklaringen. Populärt bland liberaler tydligen. Jag har inga problem med att vi tycker olika i sak, däremot ogillar jag diskussioner där någon börjar definiera saker som ”liberala” eller ”inte liberala” utan någon som helst konsekvens. (Tävlingen om vad som är ”socialliberalt” är en annan populär gren.) Bara för att det finns mer eller mindre lyckade politiska förslag måste man inte klistra etiketten liberal eller inte på dem. Hade rubriken varit ”de 10 sämsta förslagen…” hade det varit en annan sak. Här är i alla fall de 10 minst liberala förslagen enligt frihetssmedjans definition och mina kommentarer.

10. Ökat antal högskoleplatser

Ja, vad säger ni? Om vi bortser från frågan om fler platser är bra eller dåligt, hur många platser måste vi minska högskolan med för att det ska vara ”liberalt”?

9. Kvoterad föräldraförsäkring

Det är ”liberalt” att låta föräldrarna bestämma själva säger ni. Men på frihetssmedjans sida med regeringsförklaringens mest liberala förslag återfinns ”8. Vårdnadsbidraget avskaffas”. Hur hänger det här ihop? Var det liberalt eller inte att låta föräldrarna bestämma själva? Vårdnadsbidraget är ju inte kvoterat alls.

8. Livsmedelsstrategi för att öka svensk matproduktion

Det finns en massa andra förslag för att stärka svensk konkurrenskraft eller underlätta för branscher. Det brukar inte liberaler ha problem med. Oavsett om det gäller gräsklippning, lönekostnader i industrin eller kärnkraft. Varför är livsmedelsindustrin annorlunda?  Varför är det självklart att låta mat produceras där det är billigast men inte papper eller stål?

7. Inskränka reglerna för fri rörlighet i EU

Point taken. Det här är inte särskilt liberalt. Men arbetare har såklart rätt att engagera sig fackligt oavsett var de kommer ifrån. Det är skillnad att vara för fri rörlighet med lägre kostnader för arbetskraft som argument än att tala om livschanser.

6. Statsstöd till havsbaserade vindkraft och solkraft

Här måste jag citera Frihetssmedjan: ”Kärnkraften ska bära sina egna kostnader, så gamla olönsamma reaktorer läggs ner. Men för att vara på den säkra sidan ser vi också till att sol och vind får stöd av skattebetalarna”

Oavsett vad man tycker om subventioner. Är det verkligen ”liberalt” att kräva att ”gamla olönsamma reaktorer” ska subventioneras för att leva vidare? Är det inte marknadsekonomi att en olönsam verksamhet tar stryk?

5. Vinstbegränsningar i välfärden

Jag tillhör de som utifrån liberala utgångspunkter har problem både med vänsterns ”vinst är problemet”-argumentation och högerns ”vinst är inget problem alls”-dito. Läs mer här.

4. Minskad valfrihet i vård, skola och omsorg

OK. Valfrihet är liberalt. Så länge inte skattepengar tillåts snedvrida marknaden.

3. Obligatorisk gymnasieskola

Nix. Inte särskilt liberalt. Men kan vi hyfsa argumentationen. Det är inte självklart skoltrötta och misslyckade elever som blir undersköterskor, byggnadsarbetare och rörmokare.

2. Kvotering till bolagsstyrelser

Kan vi börja med att nominera jämställt till alla offentliga styrelser istället för att gapa om äganderätt och Tham-professurer? Och granska rödgröna kommuner och landsting i detta avseende. Kanske till och med sopa lite framför egen dörr?

1. Kriminalisera sexköp utomlands

Är det verkligen så listigt att klistra ”liberal” på rätten att köpa sex utomlands? Har det med liberalism att göra? Är det inte en fråga om jurisdiktion? Om vi kriminaliserar köp av sex i Tyskland får vi acceptera att Irland eller Polen kriminaliserar abort i England eller Sverige. Däri ligger problemet med kriminaliseringen Det påpekar frihetssmedjan också mycket riktigt. Det jag har problem med är kopplingen till liberalism. Och jag är inte jätteförtjust i ”lyckliga horan”-argumentet.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Självbilden, riksdagslistorna och kvinnorepresentationen


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Folkpartiet sticker nu ut åt fel håll när det gäller andel kvinnor i riksdagsgruppen. Med anledning av det skriver jag idag i den folkparti-anknutna tidningen NU.

Kvinnorepresentationen sjunker, och det är vårt eget fel

Vi lurar oss själva om vi tror att den viktigaste förklaringen till att vi har så få kvinnor i riksdagen är att vi tappade några mandat. Sanningen är att vi hade mer jämställda listor i alla tre tidigare val under 2000-talet än vad vi hade nu.

”Feminism utan kvinnor” har varit en ironisk kommentar till könsfördelningen i folkpartiets riksdagsgrupp. Den vanliga förklaringen från oss är att det beror på att vi tappat flera län. ”På de fem mandat vi tappade hade åtminstone tre ytterligare kvinnor kommit in”, hette det i en kommentar från partiet. Ja. Och då hade vi haft 33 procent kvinnor i vår riksdagsgrupp. Det vore fortfarande det sämsta resultatet under 2000-talet.

Jag tittade på hur dagens folkparti står sig jämställdhetsmässigt mot de tidigare årgångarna sedan 2002. Diagrammet visar med staplar antal riksdagsmandat. Den övre kurvan visar vår faktiska andel kvinnor i riksdagen. Den undre kurvan visar hur stor andel kvinnor vi skulle haft i riksdagen med dagens valsedlar och personvalsresultat. Uppgifterna kommer från valmyndigheten och SCB.

Kvinnorepresentation i folkpartiets riksdagsgrupp

Diagrammet visar alltså att dagens folkparti skulle fått 36 procent kvinnor i valet 2006. Alltså med dåtidens valresultat men dagens valsedlar. I verkligheten hade vi då 50 procent.

Vi ser också att tappade mandat inte nödvändigtvis behöver betyda lägre andel kvinnor. Från 2002 till 2006 tappade vi 20 (!) mandat men ökade ändå andelen kvinnor. Men det gällde med de listor vi hade då. Dagens folkparti hade tappat.

I förra veckans NU krävde Liberala Kvinnor att partiet går från ord till handling. För att vända den vikande trenden är det nödvändigt. En bra start är att vi justerar självbilden. Just nu har vi en pinsamt låg andel kvinnor i riksdagen på grund av hur vi satte samman våra listor.

Johan Enfeldt
Ersättare i landstinget och AU-ordförande, Fp i Uppsala län

PS. För dig som är intresserad finns en sammanställning av varifrån uppgifterna kommer nedan:

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

En dålig dag för Europas skattebetalare. Och för energimarknaden. Bra lobbat!


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


hinckleyIdag röstade EU-kommissionen för att tillåta Storbritannien att subventionera två planerade kärnreaktorer i Hinkley Point. Enligt BBC togs beslutet med två rösters marginal. Man får förmoda att företagskonsortiet, lett av franska EDF, arbetat hårt för att övertyga kommissionen. Det är nämligen inga småpengar det handlar om.

Den brittiska regeringen har lovat att kompensera EDF upp till nästan dubbla (!) elpriset av idag. Konsumenterna betalar marknadspris och sedan betalar de med skattepengar en gång till. Det är lite oklart över hur lång tid överenskommelsen gäller. The Guardian uppger att 35 år (vilket sagts tidigare) gäller. BBC nämner 60 (!) år.

För att mildra kritiken har EU-kommissionen lagt restriktioner på EDF:s vinst. Om de börjar göra större vinster än idag ska subventionerna minskas. Well. Låt oss se hur det blir med det.

Två saker torde vara helt klara.

  1. Ingreppet med subventioner under lång tid kommer att störa energimarknaden i allmänhet och utvecklingen av nya, miljövänliga energislag i synnerhet.  Det är stor risk att subventionerna till Hinkley blir ett ”golv” för nya uppgörelser. Både Polen och Tjeckien uppges intresserade av att subventionera kärnkraft.
  2. Saken är långtifrån avgjord. Österrike har lovat att dra kommissionen inför domstol om subventionerna godkänns. Det blir alltså intressant att se hur de agerar nu.

Det återstår också att se om den brittiska regeringen drar saken vidare. Enligt BBC räknar de med att det genomsnittliga hushållet kommer att spara 77 pund (!) per år runt 2030 på de nya reaktorerna. Förhoppningsvis ställer någon sig frågan om det är värt de stora subventionerna. Och hur säker prognos man har på elpriset om 15 år.

Här på hemmaplan blir det viktigt att behålla folkpartiets skrivning ”Att det är privata företag som ska initiera och finansiera framtida nya kärnkraftsreaktorer”. Nej till subventioner med andra ord.

För mig som tror på marknadslösningar är det här helt fel väg att gå. Det höjer elpriset, gör det mindre lönsamt att ta fram nya energislag och drabbar i slutändan konsumenterna. För att inte tala om miljön.

Det vore i sammanhanget intressant att få reda på hur den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström röstat.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Regeringens och vänsterpartiets överenskommelse om vinster i välfärden


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag medlem i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Det var frågan om vinster i välfärden som tog mig tillbaka till politiken för så lite som två år sedan. Min första text i ämnet publicerades 30/10 2012 i Dagens Arena. Fler artiklar i ämnet finns på min hemsida i kategorin Vinster i välfärden. Min uppfattning är att det finns ett antal saker i valfrihetsrevolutionen som inte hanterats rätt. I diskussionen om pro market eller pro business räknar jag mig till den första kategorin. Alltför mycket av den borgerliga argumentationen har utgått från företagens perspektiv och när vi justerat systemet har det handlat mer om kontroll än om styrning. Det är skapar onödig byråkrati.

redgreenIdag kom regeringen och vänsterpartiet (i fortsättningen kallade de rödgröna) med ett gemensamt förslag. Att det skulle stå mycket om vinster och företag var väntat. Däremot inte att det skulle stå så lite om styrning. Och så mycket om saker som skulle kunna göras redan idag med bättre avtal och kunnigare beslutsfattare. Mina kommentarer till de rödgrönas överenskommelse uppifrån och ner. Återkommer i veckan med mer konkreta åsikter inom välfärdens olika områden.

I inledningen konstaterar de rödgröna precis som jag att tillkomsten av privata aktörer i välfärden lett till ett ökat behov av kontroll och granskning i efterhand och att detta skapar ineffektivitet och byråkrati. Jag tycker inte att det handlar enbart om de privata aktörerna utan byråkratin har vuxit som en följd av de styrmodeller som använts också bland offentliga aktörer. Tydligast är detta på skolans område där alliansen faktiskt backade och tog bort några saker som medförde ökad byråkrati. Även inom sjukvården förs en diskussion om konsekvenserna av NPM. På sjukhusen finns sällan vare sig valfrihet eller privata aktörer. Ändå finns samma problem där.

Ett ensidigt fokus på privata aktörer gör mig därför orolig.

LSS undantas också denna gång

Under rubriken Välfärd utan vinstintresse utlovas en utredning av nya regleringar för att säkra att skattemedel går till den verksamhet de är avsedda för. Det är knappast förvånande och jag tror att förslagets tydliga fokus på vinst är felaktigt. Det handlar om att styra verksamheterna så att möjligheterna att ta ut oskälig vinst försvinner. Om det funnits bättre styrning hade vi inte sett de problem som ligger bakom förslaget. Tyvärr undantas också den sektor där de största problemen med vinster finns, assistansersättningen (LSS). Jag har tidigare ifrågasatt varför just denna sektor lämnas utanför.

I listan med verksamheter som ska regleras hittar vi skola inklusive förskola, äldreomsorg, det vill säga hemtjänst och äldreboende, vård vad avser sjukhus och primärvård samt HVB-hem. Förslaget saknar helt kommentarer till det faktum att skola och förskola skiljer sig från de övriga genom att verksamheterna där inte styrs med avtal. Så är fallet inom både vård, hemtjänst och HVB-hem. Jag tycker att det vore rimligt att styra skolor med samma avtalsmodell som bevisligen fungerar i primärvården.

Oseriösa aktörer inom flyktingmottagande

I en märklig passus nämns sedan flyktingmottagande. Där har vi inte någon valfrihet och de vinster som uppstår där beror såvitt jag kan se uteslutande på dåliga upphandlingar, dålig konkurrens och bristande krav. Det behövs inga utredningar för att råda bot på det. Bara myndigheter som gör sitt jobb och kör i egen regi om det sparar skattepengar. Det finns i alla fall ingen valfrihet på detta område.

Bristande förståelse för marknad

Det borde vara självklart att om det är alltför lätt att tjäna pengar så beror det på att marknaden inte fungerar. De friskoleaktörer som hann tjäna stora summor gjorde det inte för att det rådde kraftig brist på skolor utanför att styrningen var obefintlig. Förslaget skrivningar om tillståndsprövning utifrån – som jag förstår det – olika bolagsfrågor missar helt detta och antar att det är bolagsformen som avgör. Den kan spela viss roll, men det är fortfarande styrningen som är viktig.

Utredningen

Det centrala i överenskommelsen är att tillsätta en utredning. Jag antar att det vi ser är ett embryo till utredningsdirektiv. Förutom olika formella krav på bolag i sektorn lyfts frågan om bemanningskrav och detta kritiseras hårt från bland andra Svenskt Näringsliv. Jag är lite kluven. Den modell med ersättning per besök som tillämpas i vården innebär ju i praktiken ett bemanningskrav och det är där helt okontroversiellt. Samma sak gäller i hemtjänsten. Jag har tidigare jämfört ersättningsmodellen för skolan och vården och tycker att den senare är värd att titta närmare på.

Att utreda alternativ till NPM, den styrmodell som tillämpas inom många alldeles offentligt drivna sjukhus, borde vara okontroversiellt, men det har som sagt inte nödvändigtvis något alls med privata aktörer att göra.

Sätt att gynna ideella aktörer föreslogs nyligen av Dagens Industri, så även där borde det gå att nå samförstånd.

Det som är otydligast är frågan om att utreda konsekvensändringar i LOV. Här kan det bli lite vad som helst. Idag finns exempel på både bra och dåliga avtal. Min uppfattning är att med bra LOV-avtal kan man få valfrihet, effektivitet, rättssäkerhet och bra styrning. Med ett dåligt kan man i extrema fall landa i det vänstern kallar ”fri dragningsrätt på skattepengar”. Det är frågan om lagen behöver skärpas eller om det handlar om kompetens i kommuner och landsting.

Skolan

Med tanke på att skolan dels har omvittnade problem med resultat, dels helt saknar styrning i avtal är det märkligt att frågan om styrning inte nämns alls. Under rubriken nämns enbart ett kommunalt veto mot etableringar. I förslaget begränsas vetot till skolor som har vinstsyfte. Det här är märkligt på flera sätt:

  • Skolor med vinstsyfte ska ju inte finnas om utredningsförslagen blir verklighet.
  • Löfven har sagt att det handlar om veto mot skolor som ökar segregation. Det antar jag kan ske även med en ideellt driven skola.
  • Fridolin sade i lördagsintervjun att kooperativ som vill rädda en byskola inte ska kunna stoppas av ett veto. Även en sådan skola kan leda till segregation, men framförallt kanske till svåra ekonomiska beslut i glesbygdskommuner. Man stänger inte skolor för nöjes skull utanför att hushålla med skattepengar och uppnå resultat.

Vårdvalet i primärvården

Den tvingande LOV-lagstiftningen tas bort. I media har det tolkats som att det fria vårdvalet tas bort, ja det har till och med låtit som att LOV-lagstiftningen tas bort. Så är det inte om kan läser överenskommelsen. Jovisst, det blir inte längre obligatoriskt att ha vårdval i primärvården utan frivilligt. Skrivningen om att LOV är tvingande tas alltså bort ur hälso- och sjukvårdslagen. Det blir samma modell som i hemtjänsten. En del kommuner har det, andra inte. Det kan man ha synpunkter på.

Däremot är det så att om man har vårdval enligt LOV i primärvården (och det har alla landsting idag eftersom det varit obligatoriskt) så gäller den lagen inom det område man tillämpar LOV, dvs det råder etableringsfrihet för vårdcentraler. Ett landsting måste för att kunna stoppa nya vårdcentraler först besluta att inte längre handla upp enligt LOV inom området primärvård. Det i sin tur kräver att man säger upp alla avtal samt tar över driften eller gör enskilda upphandlingar av de vårdcentraler som finns. En ganska stor process. Alternativt att regeringen ändrar LOV-lagstiftningen, men det var inte så det lät i regeringsförklaringen. Dagens överenskommelse är lite mer luddig.

Min gissning är att mycket få landsting ens kommer försöka avskaffa vårdvalet i primärvården annat än om vårdgivarna drar sig ur. Min gissning är också att det varit ett smart förhandlingsknep av Löfven.

Skulle däremot LOV-lagstiftningen ändras i väsentliga delar blir det en annan sak. I förslagets stycke Etablering inom LOV vill man utreda flera saker som är möjliga att göra redan idag upp. Det behövs inga utredningar för att skriva in saker som tillgänglighetsaspekter och ekonomiska överväganden i avtalen. Inte heller för att regelbundet kunna pröva om utförarna följer avtalen. Det som däremot inte går att göra idag är att begränsa antalet utförare. Etableringsfrihet är en hörnsten inom LOV. Den som förstår marknaden inser snabbt att risken för överetableringen är liten så länge det ställs tillräckliga krav på utförarna. Inom primörvården tycker jag att det finns oroande tendenser till överkonsumtion av vård. Alltså att vi har en styrmodell som betalar pengar till sjukvård för (nästan) friska när vi hade behövt pengarna i t.ex. sjukhusvården.

Skatteplanering, skatteparadis och offentlighet

De rödgröna har i praktiken med sig stora delar av alliansen på dessa punkter. Meddelarfrihet har varit på gång ett tag och även moderaterna har skärpt reglerna för så kallade räntesnurror.

Upphandling och kollektivavtal

Det här är ett område som det – lite reflexmässigt – kommer att bli strid om. I praktiken är det dock ett icke-problem inom både vård och skola. Dessa verksamheter har starka fackföreningar och högt kunskapsinnehåll och det går i praktiken inte att driva en vårdcentral eller skola med sämre villkor än kollektivavtal. Annat är det i hemtjänsten och där är frågeställningen helt klart relevant. Valfrihetssystemen har där använts mer till att pressa priserna, ibland så långt att seriösa aktörer drar sig ur. Att priserna pressats så långt är självklart inte företagens fel, men denna frågeställning förbigås helt av de rödgröna.

Sammanfattningsvis

Några av punkterna kan regeringen och vänsterpartiet säkert få gehör för, men det kommer då säkerligen att kosta i form av kompromisser på andra områden. Skulle jag få önska själv blir det följande paket:

  • Använd LOV för att styra friskolorna bättre. Med högre krav blir frågan om kommunalt veto mindre intressant.
  • Följ upp Dagens Industris förslag för att underlätta för ideella aktörer.
  • Inkludera LSS i utredningen.
  • Flytta fokus från kontroll till styrning.
  • Lär av landstingens ersättningsmodeller.

I ett senare inlägg redovisar jag hur jag ser på överenskommelsens konsekvenser inom välfärdens olika områden


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.