Att moderaterna har så svårt att förstå marknadsekonomi


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Nu är vi där igen. Moderaterna gör vinst i välfärden till en jämställdhetsfråga. Eller försöker.

En del debattörer på vänsterkanten vill ”förbjuda” vinst när skattepengar är inblandade, men inte om det gäller byggen, mat eller it-tjänster. Det är märkligt. Lika märkligt och än mer förvånande är det när borgerliga debattörer jämställer vinst på skolverksamhet med vinst på exempelvis ett skolbygge.

I artikeln, som är ett svar till vänsterpartiet, skriver moderaterna Ulrika Karlsson (riksdagsledamot) och Nina Lagh (landstingsråd)  flera helt korrekta saker, inte minst att även personal i vården tjänar på att det finns flera arbetsgivare att välja på. Men sen kommer det:

”Varför är det enligt Vänsterpartiet okej för ett företag med manlig vd, som säljer teknisk utrustning till sjukhuset att gå med vinst, men inte för företaget med kvinnlig vd, som kopplar ihop den tekniska utrustningen med den sjuke patienten?”

Alldeles frånsett schablonbilden av vem som är vd var (i välfärdsföretagen är 80 procent av de anställda, men bara 40 procent av cheferna, kvinnor enligt Dagens samhälle) så är det här helt snurrigt. Företaget som säljer teknisk utrustning agerar på en verklig marknad. Landstinget gör en upphandling och sätter upp en kravspecifikation. Alla företag som vill kan lämna offert och landstinget väljer den leverantör som till bäst pris uppfyller kraven. Leverantörerna konkurrerar med pris och kvalitet. Landstinget gör bedömningen och tar ansvaret. Om leverantören i detta scenario gör en vinst så är det tämligen okontroversiellt. Marknaden säkrar att marginalen inte blir orimlig.

Vård som handlas upp i priskonkurrens skulle fungera på samma sätt, men idag är modellen med sådana upphandlingar snabbt på väg ut. Istället råder etableringsfrihet inom ett regelverk där politikerna bestämt priset och utvärderingen av kvalitet läggs på brukaren. Hur moderaterna kan jämföra detta med verksamhet som handlas upp i riktig priskonkurrens är svårbegripligt. Milt sagt.

Om den tekniska utrustning Ulrika Karlsson och Nina Lagh skriver om handlades upp på samma sätt som vård enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem – en lag om etableringsfrihet) så skulle affären ha sett ut så här:

  1. Först skulle landstinget ha satt upp en specifikation.
  2. Därefter skulle landstinget ha bestämt priset.
  3. Sen skulle alla leverantörer som ville få leverera.

OK, någon sorts ersättning ”per användningstillfälle” skulle säkert bli fallet, men ni förstår poängen. Lägg till en svag uppföljning av vad som faktiskt levereras och möjligheterna till höga vinster blir stora.

Det är besvärande för borgerligheten i stort att kunskapen om marknadsekonomi är så bristfällig när frågan om vinst i välfärden diskuteras.

Väljarna är inte dumma. Den som på allvar kan presentera ett sätt att långsiktigt finansiera och styra välfärd på ett sätt som ger både legitimitet och valuta för skattepengarna samtidigt som valfriheten bibehålls vinner valet.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Märklig motivering till lokala ordningsföreskrifter om tiggeri


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Uppdatering:
Kommunfullmäktige tog till slut –  efter initiativ från fp – ett anständigt beslut i frågan. Nedan skrevs baserat på kommunstyrelsens beslut.

På kommunfullmäktige i Uppsala ska ett förslag till lokala ordningsföreskrifter upp till beslut. En skrivning om insamling av pengar fångade mitt intresse, dels därför att polisen i sitt remiss-svar helt ville stryka paragrafen, dels därför att detta är en fråga där centern i Uppsala gjort sig kända för hårda tag.

Förslaget har i alla fall tagit sig igenom kommunstyrelsen och kommunledningskontoret skriver i sin kommentar till förslaget bland annat följande: ”tiggeri blir tillståndspliktigt om det bedrivs mer aktivt genom att man går runt och samlar in pengar”. Tanken är alltså inte att förbjuda ”vanligt” tiggeri där någon sitter still och ber om pengar. Om man ska tro kommunledningskontoret.

Läser man själva förslaget är det dock svårt att förstå hur kommunledningskontoret kunnat göra en sådan tolkning. 46

För mig är förslaget glasklart. Insamling av pengar utan tillstånd är bara tillåtet för skolklasser eller när det sker i samband med gatumusik. ”Vanliga” tiggare blir föremål för polisens insatser.

Jag hoppas att förslaget ges chans till omarbetning. Antingen genom att stycket stryks i kommunfullmäktiges behandling av förslaget (vilket polisen vill) eller genom att det återremitteras.

Hela handlingen finns att läsa här.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Godtroheten hotar LSS – debattinlägg i Dagens Arena


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Nättidningen Dagens Arena hade i förra veckan en granskning av vinstnivåerna inom personlig assistans enligt LSS. Av något märkligt skäl talas det tyst om dessa, också bland vinstmotståndare. Orsaken är oklar, men kanske vill man inte riskera att få sin förmodade välvilja till LSS ifrågasatt. Jag tror att det är kontraproduktivt. Vi som tycker att LSS är viktigt måste kunna stå upp och föreslå saker som rättar till de fel och brister som uppenbarligen finns. Alternativet är att villkoren för brukarna försämras. Om detta skriver jag idag i Dagens Arena.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Lamt försök till vinstförsvar med nordiska argument


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Svenskt Näringslivs Anders Morin förvarade i en artikel i UNT igår möjligheterna till vinstuttag i vård, skola och omsorg med hjälp av en nordisk studie. Argumentet är att det är likadant i våra grannländer. Jag har flera problem med resonemanget.

För det första är det för de flesta medborgare och skattebetalare inte vinst i sig som är problemet (även kommunala verksamheter ska enligt kommunallagen budgetera för ett överskott) utan nivån på vinsterna. Morin konstaterar i sin artikel att vinst är tillåtet inom sjukvård och äldreomsorg i både Danmark, Norge och Finland. Om ersättningsmodeller och vinstnivåer sägs dock inget.

För det andra bortser Morin helt från frågan om om etableringsfrihet. Det är stor skillnad på privata företag som handlats upp i konkurrens och en situation med etableringsfrihet där vilket företag som helst äger rätt att etablera sig. I rapporten som artikeln baseras på (den kom för övrigt redan i december) sägs inte mycket om detta. Mest detaljer finns om vården i Danmark. Där har ”medborgarna har rätt att fritt välja en husläkare med praktik inom ett avstånd på 5–15 km från bostaden”. Det råder inte heller någon etableringsfrihet utan ”antalet allmänläkare i varje region är reglerat”!

De olika förslag till vinstbegränsning som lagts fram i Sverige ter sig ytterst modesta i jämförelse och eftersom Svenskt Näringsliv redan dundrat om löntagarfonder och planekonomi undrar jag vilka kraftuttryck de skulle ta till om något liknande skulle föreslås här. Jag som bor norr om Björklinge skulle förresten inte kunna välja en husläkare i Uppsala. Inte i Tierp heller för den delen. Och sannolikt skulle det inte  finnas så många husläkare att välja på inom 15 km radie ute på landet.

Det är för mig fullständigt obegripligt att Svenskt Näringsliv använder det danska exemplet för att försvara vinstuttagen i den svenska välfärden. Antagligen hoppas man att ingen ska läsa den egna rapporten.

På pluskontot måste jag dock säga att jag är glad över att Svenskt Näringsliv står upp för gemensamt finansierad välfärd och avvisar möjligheterna till avgiftsfinansierade skolor.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Borgerlig tillnyktring om friskolor


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Tre företrädare för moderata studenter i Uppsala föreslog i UNT igår central rättning av de nationella proven. På så sätt vill de råda bot på problemen med betygsinflation i allmänhet, men framför allt vill de rätta till vad som beskrivs som ”icke försumbart problem som följt av friskolereformen”, nämligen att överbetyg generellt sett är vanligare i friskolor.

Jag har själv skrivit om problemet som ett av flera med hur friskolereformen konstruerades och tycker att företrädarna för moderata studenter är på rätt spår, även om deras förslag inte råder bot på skillnaderna mellan betyg på det nationella provet och slutbetyget. Ytterst handlar det ju om att betygssättning måste ses som en form av myndighetsutövning. Samtidigt är betyg en av de viktigaste ”konkurrensfaktorerna” för en skola idag, oavsett om den är kommunal eller drivs i privat regi. Så egentligen är frågan, hur garanteras rättvisande  slutbetyg om de sätts av en skola som har ekonomiska incitament att sätta höga betyg?

Men visst, central rättning vore ett steg i rätt riktning och skulle dessutom ha den positiva sidoeffekten att värdefull lärartid kunde frigöras till annat. Detta förutsatt att resurser tillförs för central rättning.

När jag gav mig in i debatten om vinster i välfärden i oktober 2012 skrev jag att det nu var ”gör om, gör rätt” som gäller. Det gläder mig att den insikten nu sprider sig i borgerligheten.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Knuffar kor i Expressen


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Jag upptäcker idag (stolt!) att jag på Expressens ledarsida omnämns som en borgerlig politiker som törs knuffa på de heliga korna i vinstdebatten. Det är Ann-Charlotte Marteus som under rubriken ”Mor ror, far är riskkapitalist” skriver om de senaste turerna runt det nedlagda gymnasiet i Karlstad. Väl värt att läsa!

Friskolorna utgör onekligen ett speciellt område i vinstdebatten. Lagstiftningen här skiljer sig kraftigt från exempelvis vårdcentraler och hemtjänst. Ytterligare ett område där det finns specifika problem till följd av styrmodellerna är assistansersättning. Dagens Arena har inlett en granskning som jag tror kommer att leda till att debatten utvidgas också till detta område.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Vinst på olika sätt i olika delar av välfärden – artikel på SvD Brännpunkt


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


SvD Brännpunkt idag försöker jag med ett resonemang om på vilket sätt (orimligt) stora vinster kan uppstå i olika delar av välfärdssektorn visa att debatten om ”Vinster i välfärden” skymmer både problem och lösningar. Jag är förvånad och besviken på både regering och opposition.

På regeringen för att den så konsekvent (med undantag av några rallarsvingar från KD) duckar i frågan. Det går faktiskt att torgföra en egen uppfattning utan att först vänta på socialdemokraternas kongress.

På oppositionen för att den retirerat till renodlad juridik i kombination med ett önsketänkande om att ”valfriheten blir kvar ändå”. Antingen säger man att man vill minska valfriheten och då kan man göra det med juridik. Eller så säger man att man vill ha valfriheten kvar och då måste man förmå att analysera de problem som faktiskt finns och presentera förslag till lösningar på dessa.

 


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

18 år och fem goda råd senare


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Under vindstädningen i julas hittade jag en lite skrift från 1995, ett sorts förslag till strategi för folkpartiet och när jag tänker efter så inser jag att skriften nog kan sägas ha haft betydelse. Texten nedan publicerades i den folkparti-anknutna Tidningen NU torsdag 31/1.

18 år och fem goda råd senare

I september 1994 gjorde folkpartiet ett med dåtidens mått mätt dåligt val och nådde endast 7,2 procent av väljarna. I eftervalsdebatten utkom i januari 1995 den lilla skriften ”Fem goda råd till ett alldeles för litet parti”, skriven av Håkan Tenelius och Johan Jakobsson. Skriften skissade en politisk strategi i fem punkter och väckte som jag minns det åtminstone viss debatt inom partiet och även i media eftersom den var skarpt kritisk till Bengt Westerbergs ledarskap under de senare åren. Bengt Westerberg själv avfärdade författarna sosse-ätare om jag minns rätt.

Skriften har nu 18 år på nacken och en av författarna, Johan Jakobsson, har varit en av de mest inflytelserika personerna i partiet under de år som gått sedan dess. Han var nära medarbetare till Jan Björklund i Stockholms stadshus, press-sekreterare till Maria Leissner, stabschef åt Lars Leijonborg i valrörelsen 2002 och slutligen partisekreterare fram till 2006. Det är alltså rimligt att anta att skriften från 1995 haft stort inflytande på folkpartiets strategi.

Vad var det då strategin gick ut på? Jag sammanfattar här de fem punkterna:

1. Välj ledare som följer demokratisk fattade beslut

Detta avsnitt fick mest uppmärksamhet eftersom det var en kraftig kritik mot att Bengt Westerberg i det opinionsläge som rådde 1994 öppnat för ett samarbete med (s) trots landsmötesbeslut om att arbeta för en borgerlig regering.

2. Inse vem som är huvudfienden

Här är det ord och inga visor. ”Socialdemokratin är liberalismens huvudfiende i Sverige”. Slutsatsen var att socialdemokraterna måste ”hållas borta från makten under en lång tid”.

3. Uppträd som ett stort parti

Författarna jämför de danska partierna Venstre och Radikale Venstre och förordar Venstres koncept med tydlig borgerlig profil, samtidigt som de försiktigt tar avstånd från vissa ”inslag i venstres politik och retorik”. I eftervalsdebatten 2006 uppmärksammade SVT:s Dokument inifrån att partistyrelsen diskuterat i termer av att ”Fp kan bli stort bara om vi blir ett liberalt missnöjesparti som Venstre” enligt Anne Wibbles anteckningar i på riksarkivet.

4. Var modernt

Det här är före internetkampanjerna och avsnittet andas kritik både mot de stora reklam-kampanjerna med enkla budskap och föråldrade nomineringsprocesser i partiet. Jag kom med 1995 så jag har svårt att uttala mig om det var så illa som det beskrivs. Nya sätt att träffa och engagera människor, satsning på utvalda personer och personval är melodin. Från detta avsnitt spårar vi också försöken med icke-medlemmar på valbar plats några år senare.

5. Var självständigt och stöddigt

Jakobsson och Tenelius menar att moderaterna bäst bemöts med sin egen medicin – stöddighet – och de har flera poänger i att folkpartiet i många fall straffats för att ha varit alltför slätstrukna i borgerliga koalitioner.

Resultatet

Strategin handlade alltså inte om ändrade politiska förslag utan framförallt om borgerligt samarbete, framtoning och strategi. Såvitt jag kan se har folkpartiet konsekvent tillämpat punkterna 2-4 och i alla fall ibland 5. De som minns partiledningens krumbukter om övergångsregler och ”social turism” inom EU våren 2005 eller turerna runt betyg i ordning och uppförande våren 2006 kanske tvekar runt punkt 1. Men då var det å andra sidan Johan Jakobsson själv som stod vid rodret som partisekreterare.

Eftersom socialdemokraterna varit i opposition under de senaste två mandatperioderna så måste strategin åtminstone i den delen anses ha varit framgångsrik.

Om strategin däremot togs fram för att vårt parti 1994 var alldeles för litet måste man dra andra slutsatser.

fp95-12Källa: SCB:s undersökning om partisympatier

Sorgligt nog får vi fortfarande förlita oss på att agera som ett stort parti, för förutom språktestvalet 2002 och åren därefter ligger folkpartiet stabilt kvar runt 6 procent.

Skriften utgår förstås från läget 1994 men blickar också framåt. Om moderaterna skriver de: ”När det moderata samlingspartiet har nått en mer normal storlek än dagens kommer det att visa sig att partiet fungerar som ett utmärkt stödparti för en liberalt ledd regering”. (Moderaterna nådde i valet 1994 hela 22,4 procent.)

Bättre gick det med profetian om (s). I en sorts brasklapp skriver de: ”Det krävs en rejäl reformering av det svenska samhället, så att de socialdemokratiska strukturerna och oberoendet av valresultatet upphör. Först därefter är socialdemokraterna ett, förmodligen mycket mindre, parti bland andra. Fram till dess är sveriges socialdemokratiska arbetarparti folkpartiet liberalernas huvudfiende.”

I fråga om socialdemokraternas storlek har de fått rätt. Frågan är om det politiska landskapet också ändrats så mycket att det också är tid att utse en annan huvudfiende. Eller om det är ett självändamål för ett parti att ha en sådan.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Hedervärt debattinlägg från (v)


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


Igår måndag 28/1 skrev Lisa Boëthius (v) om hemlöshet på UNT debatt. Jag blir alltid glad när politiker – oavsett färg – agera sakligt och inte tar chansen att braska på med den allra värsta statistiken. Lisa B avfärdar istället ”larmsiffrorna” och förklarar sakligt det verkliga läget.

Kartläggningen visade på att Uppsala har ett stort antal hemlösa, 1 772 personer. Av dessa var 103 personer hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende eller gatan. En alldeles för hög siffra.

Men att, som många gör – bland annat pressen och frivilligorganisationer – gå ut med att det finns 1 772 hemlösa i Uppsala och att Uppsala har flest hemlösa i Sverige, utan att förklara helheten gagnar inte saken.

Snyggt.

Jag är för dåligt insatt för att veta också om hennes konkreta förslag är rätt väg att gå, men jag är övertygad om att hennes sätt att argumentera sakligt långsiktigt är rätt väg att gå för att få bukt med det problem som faktiskt finns.

Bakom de större siffrorna döljer sig inte hemlöshet utan brist på bostäder. Vilket i sin tur är ett annat misslyckande.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.

Rent hypotetiskt


Obs! Detta inlägg skrevs före 2018-06-29. Fram till dess var jag aktiv i Liberalerna, partiet som innan dess hette Folkpartiet. Texten kan förstås vara intressant ändå, men det kan vara bra att veta. Varför jag sedan gick med i Socialdemokraterna kan du läsa här.


– Ställ inte hypotetiska frågor! Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och ledare för det svenska valforskningsprogrammet ryter till. Han har så rätt. Frågan ”om det vore val idag” är en hypotetisk fråga. Vi vet med säkerhet  att det faktiskt inte är det.

Den till synes ändlösa ström av opinionsundersökningar som refereras varje vecka har också skiftat karaktär. Undersökningar görs inte alltid längre i form av intervjuer utan genomförs som webbenkäter. En av de flitigast refererade är den av Aftonbladet inköpta månatliga undersökningen från United Minds. Där handlar det om en undersökning i form av ett formulär på webben som besvarats av i allmänhet ca 1500 personer, varav oftast runt 12 procent är osäkra. För partierna runt 4 procent handlar det om 60 personer som har svarat medan hela 180 är osäkra. Hur stort bortfallet varit i undersökningen redovisas inte alls.

Nu tycker jag inte att opinionsundersöknignar är ett problem i sig. Nej, problemet är att det mediautrymme som går åt till rena spekulationer vecka efter vecka hade kunnat användas till att rapportera och analysera om aktuell politik istället. Det finns riktiga problem som kräver lösningar. Vem-som-tar-vem baserat på ett hypotetiskt valresultat är just nu inte ett av dem.


Du har läst ett gammalt inlägg, se information överst på sidan.